Mellan åren 2006-10 tog Sevilla sex titlar där de två raka UEFA Cup-titlarna 2006 och 2007, samt Copa del Rey-segrarna 2007 och 2010 är de mest minnesvärda. På den tiden åkte lag till Ramón Sánchez Pizjuán med en känsla av rädsla och fruktan. Sevilla var ett lag som alltid spelade frejdigt och fartfyllt och ofta anföll man längs kanterna.

De senaste åren har det varit annorlunda. Tränare har avlöst varandra, många spelare har varit kommit och gått, och framför allt har de fina resultaten uteblivit. Men efter två raka niondeplatser i ligaspelet och en ordentlig rensning av truppen i somras är känslan att Sevilla är på väg uppåt. Tillbaka dit de hör hemma.

Med Unai Emery som tränare har Sevilla äntligen fått kontinuitet. Man sålde av stjärnor som Álvaro Negredo, Jesús Navas och Gary Medel för stora pengar, och satsade på yngre ersättare för att kunna jobba fram ett långsiktigt projekt.

Redan nu börjar vi se frukten av det nya, unga Sevilla. Säsongen började si så där för andalusierna, och supportrarna suckade i förtvivlan över ännu en ”mellansäsong”. Man allt eftersom har Emerys manskap vuxit in i kläderna och spelarna har mer och mer hittat sina roller (även om Unai alltid har och alltid kommer rotera ordentligt mycket bland spelare).

På söndagen tog man en ny tung skalp när man hemmabesegrade Getafe med glasklara 3-0. Nu må motståndarlaget vara ett av säsongens mest ojämna i La Liga, där rejäla djupdyk blandats med riktigt höga toppar, men det hade nog inte spelar någon roll hur bra Getafe hade spelat. Sevilla var aggressivare, fångade in samtliga andrabollar, och styrde lite som man ville matchen igenom.

Ända sedan bortasegern mot Espanyol den tionde november – som var den första utanför Pizjuán på över ett år i ligaspelet för Sevilla – har laget lyft sig både ett och två snäpp. Betis krossades i derbyt, man vann direkt en ny bortamatch mot Granada, och i förra omgången tog man tredje raka trean på bortagräs men den klart tyngsta då man besegrade Villarreal.

Ivan Rakitic – nyckeln till framgång
Det råder inga som helst tvivel om vem det är som har lyft Sevilla till den nivån man befinner sig på just nu. Man är i första hand ett kollektiv och när allt fungerar som bäst deltar alla på sitt sätt. Men när allt kommer kring spelar det ingen roll hur man vänder eller vrider – allt leder i slutändan ändå till Ivan Rakitic.

Kroaten är kaptenen, pådrivaren, mittfältsmotorn, passningsspelaren och numera också en av lagets mest pålitliga målskyttar. Mot Getafe var han precis överallt, och med sin skicklighet att hela tiden söka sig till nya, öppna ytor, och därifrån förpassa bollen vidare till en medspelare är en fröjd att skåda.

Om inte Rakitic hade funnits med i bilden hade någon annan haft rollen som spelmotor, frisparksläggare och kapten. Men det Sevilla vinner i sin mittfältsgigant är att man får allt av väldigt mycket. Rakitic har många sidor och är en av en knappt handfull spelare som är helt givna i Unai Emerys startelva. Jag sätter mig mycket frågande till om Sevilla i dag hade hållit samma höga nivå utan sin skicklige kroat som med honom.

Det är också Rakitic som är den största anledningen till att Sevilla nu verkligen får anses som en het kandidat till den sista Champions League-platsen. Inför baskderbyt står man på samma poäng som Real Sociedad (som var femma inför omgången), och fyra bakom Athletic Club.

Och ska Sevilla fortsätta på den inslagna vägen kommer man definitivt inte bli sämre under våren, snarare tvärtom. Det är upplagt för en rysare.