Det är alldeles för tidigt att göra någon större analys av Juan Antonio Pizzis förändring av Valencia, men att det redan hänt någonting är odiskutabelt. Det finns en betydligt mer klar spelidé, han använder kanterna mer (vilket är helt rätt) och dessutom verkar han ha fått fart på ett par spelare som tidigare fått utstå en hel del kritik.

Men framför allt har vi sett ett Valencia som under de två senaste matcherna inte bara spelar bra i 80 minuter, för att sedan ge upp när bollen inte studsar deras väg. Tvärtom.
De tröttade ut Levante, och spelade med hög intensitet matchen igenom. I går, i Copa del Rey mot Atlético de Madrid, blev man bara bättre och bättre ju längre matchen led. Trots ett ganska ologiskt 1-0-mål för gästerna och ett tillika psykiskt tungt mål för Valencia gav man aldrig upp. När så Hélder Postiga nickade in kvitteringen på matchens sista möjlighet efter en strålande passning av Sofiane Feghouli utbröt eufori på Mestalla.

På väg ut från planen direkt efter slutsignalen kunde man se att João Pereira vad påtagligt rörd. Han grät medan han kramades om av några lagkamrater.

– Det var på grund av utmattning och betydelsen av matchen. Glädjen när vi fick in kvitteringen framför fansen var enorm, sa han enligt Cadena SER efteråt.

Den här bilden twittrade João Pereira ut i dag, efter att ha vilat ordentligt efter matchen: ”Mestalla var imponerande i går”.

Spelare med den moralen, klubbkänslan och passionen för sporten är älskvärda. Och det säger en hel del om att Pizzi fått med sig spelarna under sin första vecka som tränare i Valencia.

I hemmalaget var det annars många som imponerade, men främst de som kom in från bänken. Feghouli och Sergio Canales bidrog med kreativitet som krävdes för att skapa det där lilla extra trycket, och Pablo Piatti äntrade planen med pigga ben och en arbetskapacitet som till och med Stefan Schwarz hade blivit imponerad av.

Vem som var planens bäste spelare fanns dock inge tvivel om. Thibaut Courtois bevisade återigen vilken världsmålvakt han är, och i andra halvlek var det han som räddade Atlético från en förlust med ett par ruggiga räddningar (inte minst på Canales skott).

Matchen slutade 1-1 och det är klar fördel Atlético inför returen. Men någonstans känns ändå Valencia som vinnaren. Det sena kvitteringsmålet gav precis den självförtroendeboost och moralhöjning som laget behövde. En sådan här match förlorade man med uddamålet i höstas.