Krash! Boom! Bang!

Atlético de Madrid stampade inte sönder bromsen och försvarade sin ledning. AC Milan gjorde vad de var tvungna att göra – satsa framåt.

Kollisionen blev en sannerligen spektakulär fotbollsmatch. Och framför allt den första halvleken innehöll det mesta. En fantastisk Koke-lyftning följt av Diego Costa-akrobatik samt en fin Milan-kombination och spänningen levde i allra högsta grad.

Avgörandet kom som jag ser det inte i andra halvlek, då det rann i väg resultatmässigt. Det kom när Arda Turan via touch satte 2-1 i slutet av första. Inpumpade med självförtroende gick därefter Atlético ut och spelade helt annan fotboll i den andra halvan av matchen. De vågade rulla runt på ett helt annat sätt, spelade mer avslappnat och valde sina tillfällen att anfalla med mycket folk. Och det resulterade i både ett och två mål till.

Totalt alltså 4-1 i matchen, och 5-1 över två möten. För ett par-tre år sedan hade det ansetts som ett av decenniets största skrällar i ett CL-slutspel. Den här säsongen, just nu, var Atlético jättefavoriter.

Men det går inte förkasta det faktum att Champions League är ett speciellt spelrum. Det är inte helt enkelt att ta sig dit, och ännu svårare att skörda framgångar. Milan är en av klubbarna som historiskt sett är mest framgångsrika i turneringen. Sådant sitter i väggarna, i tröjränderna. Ingen trodde på Milan inför förra säsongens åttondelsfinal när man mötte Barcelona. Nu åkte man visserligen ut, men hemma på San Siro gjorde man en alldeles briljant insats och vann med 2-0. ”CL-faktorn”, var det många som sa. Och det ligger något i det. Att Atlético är en outsider i sammanhanget understryker därför hur pass imponerande prestationen mot Milan är.

I Atlético-kretsar kommer den elfte mars 2014 vara ett speciellt datum framöver. Det var inte bara dagen de tog sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Det var dagen de krossade självaste AC Milan och bevisade för fotbollsvärlden att de är en outsider att räkna in på fullaste allvar.