Har man släppt in två bollar och inte lyckats göra något framåt i första mötet – som dessutom spelades på sin egen hemmaplan – ska det vara i snudd på omöjligt att åka till bortagräs och vända det resultatet.

Sevilla är ett otroligt skickligt fotbollslag, som bara vuxit efter nyår, och har kvalité nog för att slå ut vilket lag som helst i Europa League. Men jag tror inte man hade vänt ett 0-2-underläge mot något annat lag är just Real Betis.

De grönvita intog inte sin hemmaborg som kungar i går. De kröp fram, sneglade på motståndarlaget och utstrålade rädsla. Gabriel Calderón ställde ut en fembackslinje samt Alfred N’Diaye och Lolo Reyes på innermittfältet – två defensivt inriktade spelare.

Signalerna var tydliga från hemmalaget: ”Här, Sevilla, ta bollen och försök göra något, vi kommer bara försvara oss”.

Och Sevilla gjorde allt de kunde och var skyldiga att göra. 2 500 Sevillistas hade tagit sig till arenan (det var just det antalet biljetter som bortafansen fick) för att stötta de rödvita. Och visst fick de all anledning att jubla.

Unai Emery gjorde som han brukar göra i hemmamatcher eller bataljer där laget måste gå framåt: spelade såväl Carlos Bacca som Kevin Gameiro från start. Utfallet blev lyckat, och Sevilla fick det tidiga ledningsmålet man så väl behövde för att hålla ångan uppe.

Först efter Baccas 2-0 i andra halvlek, som ledde till förlängning, började Betis våga mer. Hade de ställt upp med ett normalt lag och haft mod nog att spela ut från start är jag övertygad om att åtminstone matchbilden hade varit annorlunda. Nu fick Sevilla det lillfinger som krävdes för att de skulle ta hela handen.

I min värld var det inget av lagen som förtjänade att lämna turneringen efter det här dubbelmötet. Betis gjorde en heroisk insats på Ramón Sánchez Pizjuán, men räddades också av bedrövliga avslut och ett par världsklassräddningar från Antonio Adán. Sevilla var klart bättre spelmässigt över två möten, om än inte lika effektiva.

Att straffar fick avgöra el EuroDerbi var brutalt. Men att Real Betis direkt kopplade ett grepp om straffläggningen – precis som man gjorde om dubbelmötet – för att sedan tappa fattningen i slutet är ändå väldigt signifikativt för hurdana klubbarnas respektive säsong har varit. 2013/14 kommer betraktas som en mörk säsong i Real Betis historieböcker. För Sevilla är det å andra sidan början på en ny era, med ett ungt lag som bara tittar uppåt.

Slutligen vill jag bara säga tack, tack för underhållningen. Vem hade kunnat vänta sig mer av en sån här derbybatalj?