Inlägg av Adam Pinthorp

Barça kommer lida utan sin ledare

av Adam Pinthorp

BARCELONA. Han har vunnit VM- och EM-guld med Spanien. Han har plockat hem Champions League tre gånger, hjälpt till att vinna sex ligaguld och tre cuptitlar med FC Barcelona. I går deklarerade Carles Puyol att han efter säsongen pensionerar sig från fotbollsplanen. Kroppen, som har stått ut med mycket genom åren och framför allt klarat sig igenom många tuffa skador, orkar inte längre att hålla igång på toppnivå.

carlespuyol

Det är en lång och fin fotbollskarriär som når sitt slut. Framför allt är det karaktären Carles Puyol som kommer saknas på och utanför planen. Han gav alltid hundra oavsett om det var träning eller VM-final, och han hade inga problem att ryta till på medspelare som inte gav sitt allt.

– Om du blir utkastad, se till att det inte är på grund av att du inte gav allt. Det var min pappas råd till mig som jag alltid burit med mig. Samma råd ger jag alla ungdomar och barn.

FC Barcelonas säsong har varit speciellt på många sätt, där spelet på planen långt ifrån varit det mest väsentliga eller där fokus riktats. Skandaler, presidentavhopp och två förgrundsfigurer i 2000-talets framgångssaga som tackar för sig.

I Barças ungdomsakademi La Masía växer talanger på träd. Supportrarna kan inte bärga sig på att få se Sergi Samper, Alejandro Grimaldo och Adama Traoré allt mer frekvent i a-laget. Det är en tro som genomsyrar hela klubben: La Masía är grunden – där finns tryggheten och där finns framtiden.

Problemet? Det växer inte lika många naturliga ledare med Carles Puyol-karaktär som vidunderliga bollbegåvningar på La Masías träd. Ingen i Barças nuvarande trupp kommer kunna stapla in i omklädningsrummet nästa säsong med samma pondus och aura som ”Puyi”.

– Utan Puyol hade jag aldrig varit den spelaren jag är i dag. Han blev en mentor för mig, han såg till att jag blev mer noggrann och att jag inte tappade fokus, har mittbackskollegan Gerard Piqué sagt.

Nu får Piqué klara sig utan sin mentor och stå på egna ben. Nästa säsong kommer inte Puyol finnas vid hans sida eller på bänken för att stötta upp.

– När jag spelade i min hemby med min bror och mina vänner kunde jag aldrig någonsin tänka mig det här. Jag har levt min dröm om och om igen genom att representera klubben i mitt hjärta och ha fått chansen att träna och spela fotboll.

Innan Puyol tog över kaptensbindeln i Barça hade han inte varit med och vunnit en enda titel. Nu har han 21 stycken på meritlistan. Men hans största minne är den titeln han själv aldrig lyfte.

– För allt vad det betydde och för vilken förebild Éric Abidal har varit för oss alla kommer ögonblicket när han lyfte Champions League-bucklan 2011 alltid vara nummer ett, säger Puyol.

Nu kan Carles fokusera på att bli kvitt sina knäproblem utan att skynda fram en comeback. För någon fotbollsplan tänker han inte återvända till. Snart börjar ett nytt kapitel för kaptenen. Men innan dess kan han bli ligamästare för sjunde gången.

– Vi måste kriga hela vägen in i det sista för ligatiteln. För Tata, som har gjort ett strålande jobb och förtjänar det, och för att dedikera den till Tito. Vi måste ge allt.

Puyol kommer inte spela ligafinalen på Camp Nou i morgon. Men om han ser att någon av hans lagkamrater inte ger allt – inte för att det är säsongens största match, utan för att något annat är oacceptabelt – kommer han vara den första att ryta till.

Barcelona kommer inte ha några bekymmer med att ersätta Puyol som fotbollsspelare. Som ledare kommer de däremot få lyfta på varenda sten för att hitta någon av samma kaliber.

Citatällor: FC Barcelonas officiella hemsida & Mundo Deportivo.

För mer läsning om Carles Puyol, här finns mitt dokument (pluslåst) om kaptenen efter att han offentliggjorde att han inte spelar vidare i Barcelona nästa säsong.

Och för mer läsning inför morgondagens ligafinal: Gabi Fernández – spelaren som personifierar dagens Atlético mest av alla.

Kategorier Barcelona

Dokument: Gabi – spelaren som symboliserar dagens Atlético

av Adam Pinthorp

Atlético de Madrid är två matcher ifrån en sensationell dubbel. I fotbollsvärlden har Atleti blivit ett poplag och det är många som håller en extra tumme för att Madrid-laget faktiskt orkar hela vägen in i kaklet och också lyckas knyta ihop den säck man har proppat full med storartade prestationer under hela säsongen.

Diego Simeone är tränaren på allas läppar, Thibaut Courtois är redan en världsmålvakt, Koke har lyft till skyarna och Diego Costa har etablerat sig som en storstjärna. Men förutom mannen som har pusslat ihop hela laget från sitt tränarnäste är frågan om inte den viktigaste – och mest underskattade – spelaren är han som leder laget ut på planen vecka ut och vecka in.

***

Gabriel Fernández Arenas, Gabi, bär kaptensbindeln med stolthet. Mittfältsdynamon är en egen produkt som gått den långa och hårda vägen till att verkligen lyckas i Atlético.

gabifernandez

Hade den viktigaste egenskapen
Under ungdomsåren var det långt ifrån skrivet i sten att unge Gabriel skulle nå hela vägen. Han fick han ta den del omvägar, ibland långa sådana. Om bara fotbollstalangen varit avgörande är det möjligt att Gabi inte hade tjänat några pengar på fotbollen i dag. Men han hade den viktigaste egenskapen: viljan.
– Jag fick offra mycket för fotbollen i min ungdom – men det är ingenting jag ångrar.

Och det var inte fotbollsspelare han offrade allt för att bli. Han ville bli fotbollsspelare i Atlético de Madrid.

När han gjorde sin debut en februaridag 2004 klev han rakt in på mittfältet bredvid sin förebild: Diego Simeone. En framgångsrik duo skulle det via sig, men det tillfället på Mestalla var en av få gånger de verkade på en fotbollsplan tillsammans.

Efter en stark låneperiod i Getafe 2004/05 och en bra comeback i Atlético säsongen därpå såg det ut som om drömmen skulle bli verklighet på riktigt för Gabi. Men när Javier Aguirre tillträdde som tränare 2006 kom motgångarna. Först en bilolycka hösten samma år som höll honom borta från spel i ett par månader. Därefter kom inte Gabi upp i sin högsta kapacitet på fotbollsplanen och Aguirre såg inte storheten i mittfältaren. När Real Zaragoza kom med ett bra bud ville inte Atlético tacka nej.
Gabi funderade. Hjärtat sa nej, hjärnan sa ja.

Karriären tog fart i Zaragoza
Han gjorde rätt. Det var i Zaragoza karriären tog fart på allvar, och snabbt blev den energiske innermittfältaren en reguljär startman på La Romareda och därtill en stor publikfavorit. Efter fyra framgångsrika säsonger – varav två med kaptensbildens runt armen – knackade Atlético på dörren igen.

Gabi hade blivit en grundpelare i ett billigt och sårbart lagbygge och han trivdes med ansvaret i Zaragoza. Innerst inne fanns dock en önskan och en längtan som aldrig försvann.
– Mitt mål var att utvecklas som spelare och som person, och jag känner att jag har uppnått det. Tack vare hård ansträngning varje dag och gott mod har jag lyckats återvända till min hemklubb, sa Gabi.

Återförenades med Manzano
När han som 27-åring återvände till Atlético 2011 förenades han också med Gregorio Manzano, som den svängen inte blev långvarig i klubben innan han fick sparken, men som gav Gabi seniordebuten några år tidigare.
– Hans utveckling som fotbollsspelare både på och utanför planen är spektakulär. Gabi är en spelare som personifierar hunger, entusiasm och inställning – jag hoppas att alla spelare ser upp till honom som en förebild, sa Manzano.

Gabi lämnade Atleti som en ung och oerfaren, präglad av frågetecken. Han återvände som en ledare och med 192 La Liga-matcher i bagaget. Det var i Real Zaragoza Gabi blev den spelare han är i dag.

Inte många månader efter att Diego Simeone tillträdde som tränare gjorde han sin förre lagkamrat till kapten.
– Han har alla egenskaper som krävs för att leda det här laget. Jag ser mycket av mig själv i honom, sa argentinaren.

gabisimeone

”Som en man som håller en kliv mellan tänderna”
När Simeone själv har förklarat sin stil som spelare har han sagt: ”som en man som håller en kniv mellan tänderna”. Han la inga fingrar emellan. Diego Simeone var en krigare, en vinnare.

Gabi är inte samma urtyp – men liknelserna är ändå slående lika. Han spelar på samma position som sin läromästare, han bär nummer 14 på ryggen.
Teknik, finess och elegans? Snarare järnvilja, uppoffring och passion.

– Simeone kräver alltid maximal ansträngning både fysiskt och mentalt. Jag identifierar mig med det. Hans filosofi om att det krävs stor uppoffring för att lyckas, det passar mig.

Att vinna är alltid det viktiga
Hela Atlético de Madrid är en stor avbild av hur Diego Simeone var som spelare. Det rivs, det slits och det stångas. Vad har bollinnehav för betydelse om man inte gör någonting vettigt med bollen? Vad innebär en överstegsfint om man ändå inte lyckas ta sig förbi motståndaren?

Det Simeone har bankat in i Atlético är en vinnarmentalitet. Han bryr sig inte om hur elegant det är, så länge laget vinner. Gabi är den spelare som personifierar och symboliserar Simeones filosofi bäst. Han fungerar som en länk mellan tränarbänken och spelet ute på planen.

– När Cholo (Simeone) kom var det omöjligt att inte tänka optimistiskt. Han var en hjälte under spelarkarriären i Atlético och hade fansens respekt och klubbens förtroende, säger Gabi.

När ”El Cholo” tillträdde som tränare i december 2011 förändrades allt. Det oförutsägbara laget som blandat och gett genom historien har transformerats till La Ligas stabilaste. Och nu är de bara två finaler ifrån att lyckas med något sensationellt.

– Skillnaden blev tydlig direkt. Han kontrollerar precis allt och är extremt noggrann i sin planering och i allt utförande. Detaljer är viktiga – små som stora. Vi har alla förstått hur han tänker och det har varit nyckeln till alla framgångar, säger Gabi.

– Många frågar om vi är i en jobbig sits just nu. Själv förstår jag inte alls. I hela mitt liv har jag jag lagt min energi på fotbollen och det jag hela tiden drömt om är precis det här.

Den 17:e maj i fjol lyfte Gabi Copa del Rey-bucklan till skyarna på Santiago Bernabéu.
Den 17:e maj i år kan Gabi lyfta La Liga-trofén till skyarna på Camp Nou.

Källor: Atléticos officiella hemsida, Mundo Deportivo, Sky Sports, AS, Sports 360, Marca & The Guardian.

Kategorier Atlético de Madrid

Framtiden? Nej, just nu är Sevilla mästare!

av Adam Pinthorp

För ett år sedan var det ingen som trodde att det skulle firas en Europa League-titel på Puerta de Jerez just nu. Sevilla fick en gratisbiljett in i turneringen tack vare Málagas och Rayo Vallecanos risiga ekonomi (båda lagen placerade sig före Sevilla i ligan i fjol).

– Vi ska göra någonting bra av den här chansen. Sevilla är en stor klubb, vana att spela ute i Europa, och alla strävar efter att komma till Turin, sa Ivan Rakitic innan äventyret började i augusti förra året.

Därefter har Sevilla gjort en remarkabel resa. Kvalspelet gick smärtfritt, och även om det blev många påfrestande resor passade det Unai Emerys rotationssystem perfekt då han kunde hålla igång samtliga spelare i truppen. Gruppspelet passerade också förbi problemfritt – sedan kom utmaningarna.

Maribor besegrades med totalt 4-3 i sextondelsfinalen. Straffdrama krävdes för att fullborda vändningen mot stadsantagonisten Real Betis i åttondelen. Ytterligare en imponerande vändning ägde rum mot Porto i kvartsfinalen. Och efter en lysande första match och 2-0-ledning i semin mot Valencia var man en minut ifrån att missa finalen i Turin efter platt fall på Mestalla. Ett inlägg, en nickskarv och en kraftnick senare och Sevilla var i final för tredje gången under 2000-talet.

När laget avancerade på det mest hårresande och omtumlande sättet i semifinalen skrev jag att ”just nu känns det som ingenting kan stoppa Sevilla från att ta hem alltihop”. Och när Benfica försökte med inlägg, med skott och att hota i djupled så stod de i vägen gång efter annan. Antingen det argentinska försvarslåset eller fenomenale Beto mellan Sevillas stolparna. Portugisen i målet var finalens stora hjälte. Han gjorde flera högklassiga räddningar under matchens 120 minuter, och räddade därefter två straffar.

Coolast genom turneringen? Stephane M’Bia. Bäst? Utan konkurrens Ivan Rakitic. Kroaten blev också mycket riktigt utsedd till den mest värdefulla spelaren. Mycket talar för att detta var hans näst sista match i Sevilla-tröjan. Nästa säsong väntar förmodligen andra uppdrag, och det är han redo för. Sättet han har lett det här laget på har varit föredömligt på alla sätt.

Medan resten av spelarna sprang i kapp Kevin Gameiro efter den avgörande straffen och firade med fansen bakom målet föll Ivak Rakitic till marken. Han knäppte händerna över huvudet medan tårarna bara rann.

Han lovade ju att de skulle kriga för att nå finalen i Turin. Det var han som ledde laget dit, det var han som ledde laget till seger.

Unai Emery förtjänar att hyllas för att han har fått ihop det här unga laget på så kort tid och successivt utvecklat det under säsongens gång. Men det är svårt att snacka bort Ivan Rakitic betydelse. Det fanns en tid före kroaten, det kommer finnas en tid efter kroaten. Men jag är mer tveksam till om Sevillistas just nu hade dansat omkring vid Puera de Jerez om det inte vore för lagkaptenen.

Men just nu är det bara eufori i Sevilla. Framtiden? Nej, en annan dag. Sevilla har besegrat berg och småsten på resans gång, och står nu som värdiga mästare.

Kategorier Europa League, Sevilla

Vill inget lag vinna ligatiteln?

av Adam Pinthorp

Vi pratade om matchen när spelschemat släpptes. Vi pratade om matchen när halva säsongen var spelad. Vi pratar om matchen när det bara återstår en omgång.

På lördag är det ligafinal på Camp Nou. Det har inte hänt sedan säsongen 1950/51 (!) att ettan och tvåan ställs öga mot öga i sista omgången och ligatiteln står på spel. Då var det Atlético de Madrid och Sevilla som gjorde upp, och 1-1-resultatet i slutomgången gjorde Atleti till mästare.

Vill inget lag vinna ligan?
Man kan verkligen fråga sig vad som har flugit i topplagen de senaste veckorna. Barça kryssar mot Getafe och Elche, Real Madrid tappar först poäng hemma mot Valencia, därefter borta mot Valladolid innan man kammar noll mot Celta Vigo. Och Atlético, som hade och fortfarande har allt i egna händer, förlorar först mot Levante och spelar sedan 1-1 hemma mot Málaga.

I La Liga har vi följt tre nästan omutligt starka lag hela säsongen. De har följts åt, triggat varandra till att hela tiden leverera på enormt hög nivå. När något lag tappat poäng har det varit rena rama julafton. Nu, när allting satts på sin absoluta spets, verkar inget av lagen vilja vinna ligan längre. Underskattning? Slitage? Guldfrossa?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att såväl Atlético, Barça som Real har darrat de senaste veckorna. Nu kommer en slutlig vinnare ändå koras – vare sig något lag vill vinna eller ej. Real Madrid sköt i praktiken bort sina chanser i onsdags mot Valladolid, men hade vid seger mot Celta Vigo faktiskt haft möjligheten att kliva förbi sina konkurrenter i sista omgången. Fast skulle det blivit tre poäng mot Valladolid hade startelvan, inställningen och modet varit annorlunda i matchen på Balaídos.

Nu står vi i stället inför en renodlad final på Camp Nou där seger krävs för att Barcelona ska lyfta pokalen, medan oavgjort räcker för att Atlético.

Vad som talar för Barça i detta nu? Vinnarmentaliteten som genomsyrar klubben, och fördelen i form av hemmaplan.

Vad som talar för Atlético? Det faktum att man ännu inte förlorat mot Barça den här säsongen, att man har ett grundspel som funkar och en urstark tro på sig själva.

Mitt i all förväntan och längtan till lördagens fest kommer det bli en kamp mot klockan för många spelare. Gerard Piqué, Neymar och Diego Costa krigar alla för att vara spelklara till finalen på Camp Nou.

Och det är lätt att förstå. Jag hade inte heller velat missa chansen att få spela något så unikt som en ligafinal.

Förmodligen kommer vi prata om matchen även efter den här säsongen.

Förutsättningarna i tabellbotten inför slutomgångarna

av Adam Pinthorp

I tabelltoppen är det jämnare än någonsin, och mycket talar för att det kan bli en ren final på Camp Nou nästa helg. Men även i den andra delen av tabellen är det – precis som vanligt – ruggigt nervkittlande.

I Spanien brukar man prata om att 40 poäng är en magisk gräns att nå för att fixa nytt kontrakt. Just den gränsen har såväl Espanyol och Málaga nått, och det vill till något extraordinärt för att någon av klubbarna – som ligger på tolfte respektive trettonde plats – ska ramla ur.

Viktigt att tänka på är också att inbördes möten går före målskillnad, vilket kan krångla till det hela rejält. Hamnar flera lag på samma poäng görs en tabell mellan de inblandade klubbarna och deras matcher mot varandra under säsongen.

Så här ser förutsättningarna ut inför de två avslutande omgångarna.

12. Espanyol (41 poäng)
Kvar att möta: Osasuna (h) och Real Madrid (b).

Har plusstatistik mot: Elche, Málaga, Granada & Valladolid.
Har minusstatistik mot: Getafe & Almería.

Tips: Tar tre poäng hemma mot Osasuna och sitter säkert inför slutomgången.

13. Málaga (41 poäng)
Kvar att möta: Atlético (b) och Levante (h).

Har plusstatistik mot: Almería, Elche, Granada, Getafe & Osasuna.
Har minusstatistik mot: Espanyol & Valladolid.

Tips: Oavsett om det blir förlust eller inte mot Atlético sitter Málaga relativt säkert. Är man tvungna att ta poäng mot Levante i sista omgången lyckas man med det.

14. Elche (39 poäng)
Kvar att möta: Barcelona (h) och Sevilla (b).

Har plusstatistik mot: Almería, Valladolid & Getafe.
Har minusstatistik mot: Espanyol, Osasuna, Málaga & Granada.

Tips: Kammar noll poäng de sista två omgångarna och blir stående på 39 poäng.

15. Granada (38 poäng)
Kvar att möta: Almería (h) och Valladolid (b).

Har plusstatistik mot: Elche & Osasuna.
Har minusstatistik mot: Getafe, Espanyol & Málaga.

Tips: Spöar Almería på hemmaplan och lyfter till säker mark.

16. Valladolid (36 poäng)
Kvar att möta: Real Betis (b) och Granada (h).

Har plusstatistik mot: Málaga, Almería & Getafe.
Har minusstatistik mot: Elche, Osasuna & Espanyol.

Tips: Tar minst en poäng borta mot Betis, och vinner hemma på José Zorrilla mot ett redan klart Granada. Klarar sig.

17. Almería (36 poäng)
Kvar att möta: Granada (b) och Athletic (h).

Har plusstatistik mot: Espanyol & Getafe.
Har minusstatistik mot: Elche, Málaga, Valladolid & Osasuna.

Tips: Förlorar borta mot Granada, men lyckas kriga till sig en poäng hemma i slutomgången mot ett Athletic utan något att spela för, något som inte räcker.

18. Getafe (36 poäng)
Kvar att möta: Sevilla (h) och Rayo (b).

Har plusstatistik mot: Espanyol & Granada.
Har minusstatistik mot: Málaga, Elche, Valladolid, Osasuna & Almería.

Tips: Tar en poäng hemma mot ett Sevilla med tankarna på Europa League-finalen i Turin, kryssar borta mot Rayo. Getafe lär dock behöva någon trepoängare för att klara sig.

19. Osasuna (35 poäng)
Kvar att möta: Espanyol (b) och Real Betis (h).

Har plusstatistik mot: Elche, Valladolid, Getafe & Almería.
Har minusstatistik mot: Málaga & Granada.

Tips: Rår inte på Espanyol på Cornellà-El Prat och vinner mot Betis. Det räcker för ett nytt kontrakt tack vare inbördes statistik mot Getafe.

Summering: Det finns hur många olika scenarion som helst, och att tippa vid det här laget känns som alltid oerhört svårt. Det enda som är helt säkert är att det kommer leva ända in på mållinjen och att ett mål åt ena eller andra hållet kan ändra om alla förutsättningar. Det är bara göra sig beredd på ytterligare en galen avslutning. Ska jag ändå tippa är det alltså Almería och Getafe som gör Real Betis sällskap till Segundan.

José Zorrilla har blivit en mardrömsarena

av Adam Pinthorp

De har krigat i botten av tabellen under stora delar av säsongen, men på hemmaplan har Real Valladolid varit svårslagna. Faktum är att man inte har förlorat på ”lunginflammationsarenan” sedan den 22 november i fjol, då Osasuna åkte ifrån José Zorrilla med en 1-0-viktoria i bagaget.

Sedan dess har Pucela bland annat hunnit krossa Celta Vigo och tagit 1-0-segrar mot såväl Barcelona som Villarreal.

På onsdagskvällen var det Real Madrids tur att åka till José Zorrilla, och trots att Gareth Bale saknades på grund av skada och att Cristiano Ronaldo tvingades bryta redan efter några minuter såg det länge ut att bli tre poäng. Formtoppade Sergio Ramos gav marängerna ledningen på frispark i slutet av första halvlek. Målet stod sig fram till matchminut 85.

Och kvitteringen från hemmalaget var långt ifrån oförtjänt. Carlo Ancelotti var nöjd med 1-0-ledningen – under andra halvlek gestikulerade om att hålla i bollen, att ta det lugnt. Han bytte ut Karim Benzema mot Marcelo med kvarten kvar. Sedan började Valladolids stora press.

Till slut kom också målet, och även om tiden var knapp var den tillräcklig för Real Madrid att hinna återta ledningen. Det har de lyckats med så många gånger förr. Problemet var  att atchvinnarna inte var kvar på planen. Vårens magiska anfallstrio saknades – och Madrid hade ingen som klev fram.

Det slutade 1-1 på José Zorrilla, mardrömsarenan. Ett rättvist resultat i en ganska ljummen match rent spelmässigt. Men resultatets betydelse är enorm. Högst troligt grusar det Real Madrids chanser att kamma hem ligan – även om det fortfarande finns en teoretisk chans. Och för Valladolid innebär det en bonuspoäng som i kampen för överlevnad kan vara precis det som behövs.

Just nu firas det i de rödvita delarna av Madrid, men minst lika mycket i Barcelona. Nu har både Atlético och Barça allt i egna händer. Gör de jobbet mot Málaga respektive Elche till helgen kommer vi få en ren final på Camp Nou den 18 maj. Det vore helt vansinnigt.

Kategorier Real Madrid, Valladolid

Därför ratades Iniesta och Benzema på listan

av Adam Pinthorp

I går publicerades min lista med de 25 bästa spelarna i säsongens upplaga av La Liga. En del höll med mig, en del inte. Precis som det ska vara, med andra ord.

Framför allt har det ramlat in många kommentarer om varför inte Andrés Iniesta och Karim Benzema fick plats på listan. Jag tänkte ge min förklaring här.

Iniestas höst var hans sämsta på sex-sju år. Han såg oengagerad och trött ut, och var långt ifrån sin normalt sett väldigt höga nivå. Han har vuxit mer under våren, men mestadels bara blixtrat till och klivit fram i en del matcher. Sett till helheten är det omöjligt att plocka in honom bland La Ligas 25 bästa spelare den här säsongen – även om han i sin topp fortfarande tillhör toppskiktet. Om vi pratar Barça-mittfältare tycker jag Sergio Busquets har hållit den jämnaste nivån – även om inte heller han gjort sin bästa säsong.

Detsamma gäller egentligen Benzema. Under långa perioder i höstas var fransmannen utbuad på Santiago Bernabéu och brände öppna lägen på löpande band. Supportrarna skrek efter Álvaro Morata och Jesé Rodríguez – men Carlo Ancelotti envisades med Benzema. Till slut har det betalat sig. I fotbollsvärlden tänker vi väldigt kort ibland. Om Benzema har varit fenomenal de senaste två-tre månaderna? Ja. Han har därmed varit fenomenal hela säsongen? Nej.

De renodlade anfallstyperna som tog plats på listan – Diego Costa och Carlos Bacca – har varit betydligt mer jämna sett till helheten. Därför ratades Benzema den här gången, även om han fanns i tankarna.

Överlag är det alltid svårt med listor. Det blir ju, hur man än vänder och vrider på det, alltid subjektivt. Det är utifrån mitt perspektiv, inte någon annans. Det klart att Iniesta och Benzema tillhör världstoppen när de är som allra bäst, men i sådana här bedömningar måste man också – tycker jag – väga in spelarens betydelse för sin klubb. Som i fallet med Keylor Navas. Utan honom hade Levante förmodligen krigat i botten. Eller som i fallet Sergio García – utan hans poäng hade Espanyol riskerat nedflyttning i detta nu.

Vilken. Jävla. Liga.

av Adam Pinthorp

Jag vet inte vad jag ska säga, eller skriva, eller tänka. Men herrejösses – vilken jävla ligasäsong.

I flera månader, jag egentligen nästan sedan spelschemat släpptes, har det pratats om den där avslutningsmatchen på Camp Nou. Den där matchen då Barcelona och Atlético ställs öga mot öga och där förhoppningar fanns om att det skulle gälla något stort.

För ett par dagar sedan hade de flesta redan skrivit in Atlético som ligamästare 2013/14. Levante borta, Málaga hemma. Två matcher som de borde vinna, två matcher som hade räckt för att bli mästare. Men fotboll spelas som bekant inte på pappret, och trots att närmare 10 000 Atlético-supportrar hade tagit sig till Ciutat de Valencia för att stötta sitt lag lyckades Levante sno åt sig samtliga poäng.

Efter Filipe Luís snöpliga självmål (säsongens märkligaste match av brassen?) kontrollerade Levante tillställningen. Och så har man ju ligans i särklass bästa målvakt för tillfället. Frågan är vilka som är bättre än Keylor Navas när man räknar in samtliga spelare den här säsongen. Ett par-tre som jag kan komma på rent spontant, sedan är han en het kandidat. Makalös säsong av costaricanen – som inte blir särskilt långvarig i Levante.

Real Madrid hade ett jätteläge att sätta olidlig press på Atlético vid seger mot Valencia. Ni vet, ett knäckt Valencia som åkte ur Europa League på världens mest bisarra sätt och inte hade någonting att spela för. Men så var det ju det där om fotbollen, att den inte spelas på pappret utan alltid avgörs på en plan under 90 minuter. Los Ché gjorde en heroisk insats och knep en pinne på Santiago Bernabéu – men Cristiano Ronaldos konstmål i slutskedet kan bli ytterst viktigt för marängerna. Det gör nämligen att Barcelona inte har allting i egna händer.

I lördags trodde alla att Barças gulddröm släcktes när Ángel Lafita nickade in 2-2 på Camp Nou. Levante och Valencia tände drömmen igen – och nu är det helt sanslöst jämnt och spännande inför de avslutande omgångarna.

Förutsättningarna som gäller
Atlético och Barça har två matcher vardera kvar att spela, medan Real har tre (hängmatch mot Valladolid i veckan).

Så här ser spelschemat och förutsättningarna ut för respektive lag.

1. Atlético de Madrid (88 poäng)
Kvar att möta: Málaga (hemma) och Barcelona (borta).

Atleti är det enda laget som har allt i egna händer. Fyra poäng på de två återstående matcherna och Atlético lyfter ligabucklan den 18 maj.

2. Barcelona (85 poäng)
Kvar att möta: Elche (borta) och Atlético (hemma).

Har fått en fribiljett in i guldstriden igen efter helgens resultat. Men man kan inte vinna enbart på egen hand, utan måste ha viss hjälp. Går Barça rent och tar de sex återstående poäng som finns att spela om, måste nämligen Real tappa på vägen.

3. Real Madrid (83 poäng)
Kvar att möta: Valladolid (borta), Celta Vigo (borta) och Espanyol (hemma).

Sätter hoppet till att Barça spöar Atlético i slutomgången – och att man själva går rent i de tre sista matcherna. Då hamnar titeln i Real Madrids ägo.

Hur det kommer gå? Jag vet inte. Jag varken kan, vågar eller vill gissa just nu. Allt kan fortfarande hända – och med helgens resultat i åtanke finns det inget som säger att topptrion kommer gå rent mot lagen de ”på pappret” egentligen bör besegra. Det blir ett stort examensprov och det lag som håller nerverna i styr bäst har mycket vunnet.

Vilken. Jävla. Liga.

Sevillas resa är lång, fascinerande och osannolik

av Adam Pinthorp

Efter halva loppet har Sevilla en stabil ledning. Valencia – utan sin främste avslutare men med ett stort publikstöd – lyckas kriga sig tillbaka. De närmar sig, steg för steg, sakta men säkert. Strax före upploppet trampar man också förbi Sevilla – och har ena benet i finalen. Motståndaren är trött och sliten, men har fortfarande viljan kvar. En sista kraftansträngning och Sevilla tar sig i kapp. Precis innan mållinjen snubblar Valencia. Och de kommer aldrig någonsin vilja se målfotot.

Just nu lider jag med Valencia. De vände ett omöjligt underläge mot Basel, där de förlorade mötet i Schweiz med 3-0 men drog Mestalla-stämningen till nytta och vann med 5-0 i returen. Nu var de på väg mot en ny historisk vändning.

Men rubrikerna som tidningarna var på god väg att trycka fick skrivas om i sista stund. Det här dubbelmötet kommer i stället bli minnesbilden av hur små marginaler som faktiskt kan avgöra i fotboll. Eduardo Vargas nickade en boll i ribban på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Stéphane M’Bia nickade en boll i nät på Mestalla. Men det är förstås klockslaget på händelsen som skapar dramaturgin.

Hade M’Bias nickmål skett en kvart tidigare hade det fortfarande funnits tid för Valencia att replikera. Nu fanns inte den tiden.

Valencia ledde med 3-0, hade gjort en närmast perfekt match och var en minut ifrån Turin. Det var allt eller inget för Sevilla, i en sista kraftansträngning, i ett sista anfallsförsök. Cokes inkast var långt och vältajmat, Federico Fazios nickskarv likaså. Sedan behövde bara M’Bia få en tillräckligt bra träff och rikta bollen mot mål för att Sevilla skulle fixa finalbiljetten.

Det var ett överlag väldigt jämnt dubbelmöte. Sevilla var bättre i första matchen, Valencia klart bättre i andra. Över 180 minuter ramlar bägaren åt Valencias håll. De förtjänade minst ett mål på Sánchez Pizjuán och pressade Sevilla stora delar av andra halvlek – men Vargas jätteläge prickade ribban.
Sevilla hann knappt få till något rejält tryck innan klockan hade tickat upp på 90 spelade minuter, men de behövde inte mer än ett läge ur ingenting för att göra målet som krävdes.

Allt är upplagt för att Sevilla ska vinna finalen
Samtidigt som jag lider med Valencia gläds jag med Sevilla. Deras resa är lång, fascinerande och närmast osannolik. Niondeplatsen i ligan i fjol skulle inte lett till något mer än inhemskt spel den här säsongen, men man fick en fribiljett till Europa League-kvalet tack vare Málagas och Rayo Vallecanos usla ekonomiska situationer.

Ett lyckat kval, ett stabilt gruppspel, ett avfärdat Maribor, en upphämtning med straffdrama mot stadsrivalen Real Betis, en vändning mot Porto och en nick i 94:e på Mestalla senare så står Sevilla här, med blicken mot Turin. En makalös resa, fylld med skicklighet blandat med en hel del medvind. Just nu känns det som ingenting kan stoppa dem från att ta hem alltihop.

Ett genidrag, Simeone

av Adam Pinthorp

”Jag vet att han kommer spela bra, jag vet att han kommer göra mål”.

Orden kommer från Diego Simeone inför CL-returen hemma mot Barcelona. Han hade precis släppt chockbomben på presskonferensen att Adrián López ersätter Diego Costa i anfallet. Samme spelare som varit iskall stora delar av säsongen. Samme spelar som var iskall hela förra säsongen.

Spelaren som sedan dunkade en boll i ribban, dribblade och visade mer självförtroende än någonsin och framför allt också assisterade Koke till matchens enda mål. Han gjorde inte själv det där målet som Simeone pratade om. Det sparade han tills i går.

Även om han fick chansen från start i matchen mot Elche har Adrián återigen mestadels befunnit sig på läktaren eller fastklamrad på bänken efter segermatchen mot Barcelona. I går, återigen i en hyperviktig match, fick han nytt förtroende från start. Och återigen spelade han med självförtroende, vågade dribbla, klacka och göra det oväntade. Framför allt så gjorde han det så psykologiskt viktiga 1-1-målet precis före paus.

Jag hade gärna velat ta en rundtur och se vad som försiggår i Diego Simeones huvud ibland. Hur han tänker, resonerar och funderar. Men i går var det ganska uppenbart hur hans tankar gick kring startuppställningen. Inläggsspelet funkade inte på Vicente Calderón – därför valde han att bänka Raúl García och spela en mer oberäknelig och kvick Adrián. Ett fulländat genidrag. Och nu väntar Champions League-final för Atlético de Madrid.

Juanfran bör starta i VM
Det finns egentligen ingen särskild spelare som har imponerat på mig mer än någon annan i Atlético den här säsongen. Alla tycks vara i sitt livs bästa form (förutom David Villa) och lagmaskinen som maler ned varenda motståndare blir bara starkare och starkare för varje vecka som går.

Men just i går satt jag mest och nöjd av Juanfrans insats. Helgjuten, från start till mål. Och samarbetet med Tiago var dödligt effektivt. Portugisens svepande långbollar från sin innermittfältsposition till en framstormande Juanfran längs högerkanten gav två mål. Två helt avgörande sådana.

Man kan säga att Juanfran fullkomligt krossade César Azpilicueta i matchen i matchen. Två högerbackar som slåss om samma position i VM. Det vore konstigt om Vicente del Bosque hade några tvivel längre. Juanfran är inte bara Spaniens bäste högerback. Han har få övermän i hela världen på den positionen.

Det är långt kvar tills den 24 maj, men det är svårt att inte blicka fram emot Madrid-derbyt som väntar. De möttes i Copa del Rey-final förra året. Nu väntar den största scenen av alla – och tillfället att vinna har inte varit bättre för något av lagen.

Sida 2 av 43
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB