Arkiv för kategori Athletic

- Sida 4 av 5

Det firas i San Sebastián och Vigo

av Adam Pinthorp

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Längesedan var chansen bättre, men Atlético tog den inte

av Adam Pinthorp

Nä, inte den här gången heller, Atlético. Det verkar sannerligen satt sig i huvudet på hela klubben att man inte rår på Real Madrid. Och oavsett vad José Mourinho vet om, eller hur lite han skulle bry sig, verkar det inte spela någon roll. Portugisen ställde en närmast chockartande lag på benen i Madrid-derbyt på Vicente Calderón, där B-lagspelarna Nacho Fernández och Álvaro Morata var två som fick starta. Dessutom varken någon Cristiano Ronaldo, som var småskadad, Mesut Özil, Xabi Alonso eller Gonzalo Higuaín i startelvan.

På förhand kunde inte Atlético få ett bättre slagläge. 1999 var senast de rödvit-randiga slog storebror från samma stad. 14 år sedan. Smaka på det – 14 år löjligt länge. Tänk vad man kan hinna med på 14 år, vad som hinner ändra sig.

När startelvorna presenterades timmen före avspark försämrades knappast förväntningarna från Atlético-höll. Nu skulle de banne mig vinna, när Real är mitt i uppladdningen inför returmötet med Borussia Dortmund, och ställer upp med ett reservbetonat lag. Från Real-håll? Tja, vid det här laget borde de ha lärt sig att inte vara särskilt nervösa eller oroliga inför derbyna mot Atlético. Det brukar ju, på ett eller annat sätt, lösa sig ändå. Det skulle det göra även den här gången.

Ändå började det bäst för hemmalaget Atlético, som genom Radamel Falcao gjorde 1-0 redan i den fjärde matchminuten. Men drömmen om en seger mot storebror släcktes snabbt, då Juanfran var sist på bollen som till slut gick in i egen bur knappt tio minuter efter ledningsmålet.

Matchen i sig var spelmässigt väldigt jämn, men det som skulle fälla avgörandet var effektivitet. I andra halvlek skapade inte Real Madrid särskilt många chanser. Väldigt få, om vi ska vara ärliga. Däremot gjorde man halvlekens enda mål, detta genom Ángel Di María som efter en fin framspelning av Karim Benzema distinkt sköt in segermålet bakom Thibaut Courtois i Atlético-målet.

Och som vanligt hade Atlético efter 2-1-målet svårt att få igång något ordnat anfallsspel. Ja, i alla fall något som i slutändan ledde till farligheter. Det blir tydligare än vanligt i sådana här matcher där motståndet är tuffare än vanligt, att Atlético Madrid verkligen behöver fler spelare som både kan hålla i bollen och är bättre på att fördela den vidare. Arda Turan var inte tillbaka från sina skadebekymmer – han hade behövts. Till nästa säsong kan vi nog räkna med att Atlético värvat in en eller ett par kreativa spelare för att kunna luckra upp motståndarna när man är tvungna att anfalla. Diego Simeones manskap idag är som bäst när de slipper anfalla och kan koncentrera sig på försvarsspelet, för att sedan ställa om i en hiskelig fart.

För Real Madrid är det bara att lyfta på hatten. Det spelar ingen roll vilka som spelade, om de skapade mest eller om de förtjänade segern. Att fortfarande hålla sviten intakt, och med det laget till och med vinna på svårspelade Vicente Calderón är ruggigt imponerande. Det säger en del om klubbens mentalitet. Av de som fick chansen att visa upp sig tyckte jag Álvaro Morata, som även var bra i el Clásico tidigare i våras, gjorde bra ifrån sig. Ynglingen har verkligen bevisat att han klarar av att spela på den här nivån och förtjänar fler chanser framöver. Att han dessutom är flexibel och kan spela både centralt i anfallare och på en kant gör han inte till ett sämre alternativ.

I och med Barcelonas kryss borta mot Athletic får guldhattarna och champagnen vänta ytterligare. Katalanerna hade ju vid vinst, samtidigt som Real Madrid förlorade mot Atlético, kunnat titulera sig mästare redan nu. Men, än är ingenting avgjort även om det skulle till ett smärre mirakel ifall Barcelona skulle fallera fullständigt och tappa ligaguldet.

Lista: Topp tio unga försvarare i La Liga

av Adam Pinthorp

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

Tankar efter söndagen

av Adam Pinthorp

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

LISTA: Topp tio spjutspetsanfallare i La Liga

av Adam Pinthorp

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.



9. Álvaro Negredo (Sevilla)

27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.



5. Iago Aspas (Celta Vigo)

25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?



Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Rykte som blir verklighet, en viktig förlängning och ett efterlängtat möte

av Adam Pinthorp

Vi är bara inne på fjärde dagen av januari, och övergångarna duggar redan tätt i fotbollseuropa. Fast i Spanien har det hittills varit relativt lugnt – även om nya rykten florerar varje dag.

Något som övergått från rykte till sanning är Juventus kontakt med Fernando Llorente. Det verkar mer eller mindre helt säkert att anfallaren tar sitt pack och styr seglen över medelhavet för spel i Turin nästa säsong. Och det är nog det bästa trots allt. Athletic Club har lidit enormt den här säsongen, och det är glasklart att det är saker som inte står helt rätt till. Llorente har garanterat stor påverkan över att laget inte har presterat lika bra som förra säsongen – och då menar jag inte bara för att han suttit på bänken mestadels.

Athletic behöver komma in i matchen igen. Man behöver slippa fokus vid sidan av planen – eller börja agera mer som Málaga och helt enkelt strunta vad som sker bakom kulisserna, och helt ägna sig åt fotbollen. Jag tror en övergång till Juventus inte bara är något som Llorente behöver – utan något som hela Athletic behöver. Jag tror Bilbao-klubben skulle må så mycket om man slapp tänka på sin före detta lejonkung.

En annan klubb som haft det kämpigt under 2012, eller i alla fall under hösten, är Valencia. I dagarna offentliggjordes dock nyheten att storstjärnan Sofiane Feghouli förlänger sitt kontrakt med klubben till 2016. Sedan kan det mycket väl vara så att man ändå kommer sälja Feghouli i sommar – men då kommer man åtminstone få ut mer pengar för honom i samband med att hans utköpsklausul höjs till 50 miljoner euro. Men förhoppningsvis betyder förlängningen att algeriern enbart har Valencia i tankarna, både för stunden och för framtiden. Med tanke på hans utvecklingskurva kommer han verkligen behövas om Los Ché skall reda upp den situationen de själva försatt sig i.

I kväll kan vi äntligen sätta oss tillbaka och njuta av spansk fotboll igen. Att bara några veckor kan kännas som en evighet är ett smärre under. Real ZaragozaBetis sparkar i afton i gång den 18:e omgången – som bland annat också innehåller ett stekhett Barcelona-derby på söndag. Mer om det senare i helgen.

Zaragoza-Betis hade förra säsongen varit ett bottenmöte. Nu är det ett möte där de grönvita just nu återfinns på Champions League-plats (förutsatt att Málaga blir avstängda, annars inte) medan Zaragoza gjort en bra senhöst och ligger på tolfte plats. Betis har överraskat många den här säsongen, och framför allt gjort det i matcher man kanske inte förväntats vinna. När man däremot haft favoritskapet har man inte hållit för pressen och fallit samman. Mot Zaragoza är det svårt att ge något lag mer favoritskap än det andra. Manolo Jiménez manskap är väldigt starka hemma – samtidigt som man aldrig riktigt vet vart man har Betis.

Förhoppningsvis inleds den 18:e La Liga-omgången med en framtida klassiker som innehåller det mesta man kan begära – läckra mål, intensitet, heta känslor och skön stämning på arenan. Ja, och så någon domarskandal också.

Lista: De 30 bästa spelarna under hösten

av Adam Pinthorp

2012 är till ända, och vi välkomnar ett nytt år. Förhoppningsvis fyllt med lika mycket härliga fotbollsminnen som det nyss avslutade året har givit oss. Men innan vi blickar framåt tänkte jag avsluta med en lista, där jag plockar ut de enligt mig 30 bästa spelarna i La Liga under hösten.

30. Sofiane Feghouli (Valencia)
14 matcher (14), tre mål

Kommentar: En av få ljusglimtar i ett annars inferno-liknande Valencia. Har tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen sedan genombrottssäsongen i fjol.

29. Sergio Ramos (Real Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: En av få i Real Madrid som kommit upp i normal standard under hösten. Finns ofta på rätt plats vid rätt tillfälle när det behövs, och är den självklara ledaren i backlinjen.

28. Piti (Rayo Vallecano)
15 matcher (13), sex mål

Kommentar: Piti var en av stjärnorna som stannade kvar i Rayo i somras, och under hösten har han tagit ytterligare ansvar. Detta både på och utanför planen, som den lagkapten han är. Duktig både som målskytt och framspelare.

27. Aritz Aduriz (Athletic Club)
16 matcher (15), tio mål

Kommentar: Frånvaron av Fernando Llorente i startelvan har inte märkts av särskilt tydligt – åtminstone inte målmässigt. Där har Aduriz gått in och stått för tio mål. Däremot blandade prestationer spelmässigt – där Aduriz inte riktigt är på samma nivå som Llorente sett till förra säsongen.

26. Iago Aspas (Celta Vigo)
17 matcher (17), sex mål

Kommentar: Det mesta handlar om Iago Aspas i Celta – oavsett framgång eller motgång. Han är alltid i händelsernas centrum, och om än inte alltid, så är det oftast på grund av hans fotbollsmässiga prestationer. Vass framför mål och en pådrivare av rang.

25. Obafemi Martins (Levante)
13 matcher (12), sex mål

Kommentar: Har fyllt målkvoten efter Arouna Koné på ett imponerande sätt, och är precis den spjutspets som Levante behöver för att kunna återupprepa fjolårssäsongens sensationella säsong.

24. Víctor Rodríguez (Real Zaragoza)
15 matcher (13), två mål

Kommentar: Bland många spännande nyförvärv som Montañès, Alamo och Wilchez – har i stället Víctor Rodríguez, som var tänkt till Zaragoza B, tagit en startplats under hösten. Och inte nog med det, Víctor har också vuxit ut till en nyckelspelare som står för mycket av det kreativa i offensiven.

23. Xavi Hernández (Barcelona)
17 matcher (14), fyra mål

Kommentar: I ett lag med finlirare som Messi och Iniesta får ibland Xavi lite för lite cred för sina insatser. Han är trots allt den självklara motorn och den som styr tempot i höstens historiska Barcelona.

22. Filipe Luís (Atlético Madrid)
14 matcher (14), noll mål

Kommentar: Om man förra säsongen började se samma Filipe som en gång gjorde dundersuccé i Deportivo, kan vi nu konstatera att han befinner sig på en ännu högre nivå. En gigant på Atléticos vänsterkant.

21. Mesut Özil (Real Madrid)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: En av de i Real Madrid som hållit en någorlunda jämn nivå under hösten, där formtopparna precis som tidigare är fullkomligt briljanta.

20. Manucho (Valladolid)
13 matcher (11), sex mål

Kommentar: Backar vi bandet till i somras var Manucho långt ifrån en startplats i Valladolid. I dag är han given – på grund av väl tillvaratagna chanser under hösten. Gör både mål och är duktig framspelare.

19. Ignacio Camacho (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Att Santi Cazorla försvann, eller att Jérémy Toulalan varit skadad från och till hela hösten har inte spelat någon roll. Málaga har hela tiden haft Ignacio Camacho att falla tillbaka på som den trygga balansspelaren med en förträffligt passningsspel.

18. Óscar González (Valladolid)
17 matcher (17), sju mål

Kommentar: Jag skrev i ligabibeln inför säsongen att Óscar kommer bli Valladolids nyckel till framgång. Ska man hålla sig kvar i La Liga måste han prestera precis som han gjorde i Segundan i fjol. För att uttrycka det milt har Óscar tagit sitt ansvar, något som de sju fullträffarna från nummer tio-positionen vittnar om.

17. Cesc Fàbregas (Barcelona)
15 matcher (14), fem mål

Kommentar: Efter en vår där Fàbregas aldrig lyckades bli helt bofast i Barcelonas startelva, har katalanen under hösten verkligen spelat in sig i Tito Vilanovas lag. Lyfter de blåröda till ytterligare en nivå med sin passningsskicklighet och sin förmåga att spela rakt och direkt. Stått för nio assist under hösten.

16. Rubén Castro (Real Betis)
16 matcher (15), nio mål

Kommentar: Fick stå utanför höstens lag till förmån för Aritz Aduriz, men tar i stället plats här. Rubén Castro är Betis självklara spjutspets och målgörare, och erbjuder så mycket mer än bara ett bra spel i boxen. Hade han inte passerat 30 hade många klubbar ryckt i honom.

15. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
16 matcher (15), sex mål

Kommentar: Har kommit från Rayo B och tagit La Liga med storm. Kan göra mål på alla möjliga vis, har bevisat sin skicklighet som framspelare och kämpar genuint för laget. Blir inte långvarig i Rayo.



14. Diego Godín (Atlético Madrid)

17 matcher (17), ett mål

Kommentar: Den givna ledaren i Atléticos backlinje som utvecklats till en gigant sedan Diego Simeone tog över som tränare i klubben. En krigare är svår att rubba både på marken och i luftrummet.

13. Jordi Alba (Barcelona)
15 matcher (14), två mål

Kommentar: I mitt tycke världens främsta vänsterback. Outtröttlig, passningsskicklig, fina inlägg och dessutom målfarlig. Jordi Alba har allt en modern ytterback ska ha.

12. Joaquín (Málaga)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Den spelare i La Liga som under hösten skapat allra flest målchanser. Avslutade på bästa sätt genom att vara inblandad i samtliga tre mål när Málaga slog Real Madrid med 3-2. Spelar sin livs fotboll för tillfället.

11. Willy Caballero (Málaga)
17 matcher (17), tolv insläppta mål

Kommentar: Ligans tveklöst bästa målvakt för tillfället. Trygg både i luftrummet och i spelet på marken. Nyckelspelare i Málaga.

10. Sergio Busquets (Barcelona)
16 matcher (15), ett mål

Kommentar: Tar större och större kliv för varje säsong. Är den i Barcelona som syns minst och som får minst plats i rampljuset – när han egentligen är en av de som förtjänar mest cred för sina insatser. Många säger ”hur skulle Barcelona klara sig utan Xavi?”. Jag säger: hur skulle Barcelona klara sig utan Busquets? Den perfekta länken och spelaren som får Barcelona att fungera som det ska.

9. Mario Suárez (Atlético Madrid)
14 matcher (12), ett mål

Kommentar: Har gått från berg- och dalbana till en jämn spelare som numer också alltid levererar på en otroligt hög nivå. Jag förstår varför Atlético nekade ett bud värt tio miljoner euro för Mario i somras.

8. Martín Demichelis (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Vuxit ut till en stöttepelare i Pellegrinis Málaga. Varit i det närmaste orubblig i försvaret under hösten, och tillsammans med Willy de största individuella anledningarna till att man bara släppt in 12 mål – minst av alla lag i ligan.

7. Beñat Etxebarria (Real Betis)
15 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Real Betis spelmotor och stora stjärna. Ett enormt hot på fasta situationer och besitter en känslig högerfot som få andra i ligan. Har ögonen på sig från väldigt många håll.

6. Arda Turan (Atlético Madrid)
16 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Har fyllt tomrummet efter Diego på ett utomordentligt sätt. Utan Arda försvinner enormt mycket kreativitet och fantasi i Atléticos anfallsspel. Frågan är egentligen vem som är viktigast – Radamel Falcao eller Arda Turan? För mig är det hugget som stucket.

5. Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
17 matcher (17), 14 mål

Kommentar: Inledde säsongen i ett rasande tempo, och fortsätta precis som de tidigare säsongerna ösa in mål. Sedan fallerade målskyttet en aning – och Real Madrid blev otroligt lidande. Det fråntar inte Ronaldos individuella väldigt fina höst – som ändå inte var lika bra som fjolårets.

4. Isco (Málaga)
17 matcher (17), fyra mål

Kommentar: Efter genombrottet i fjol har Isco tagit storsteg från talang till att vara på väg att bli en världsstjärna. Har tekniken, spelsinnet, passningsspelet och flytet – allt i ett.

3. Andrés Iniesta (Barcelona)
12 matcher (9), ett mål

Kommentar: Den enda i Barcelona som – när han är som allra bäst – kan mäta sig på samma nivå som Leo Messi. Har gjort en briljant höst där han leder assistligan på tio målgivande passningar. Huserar numer lika ofta på kanten som i en central mittfältsposition.

2. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
16 matcher (16), 17 mål

Kommentar: Att Atlético ligger tvåa i tabellen är naturligtvis inte enbart Radamel Falcaos förtjänst, men det går samtidigt inte komma ifrån hans galna målsnitt på fler gjorda mål än spelade matcher. Världens i mitt tycke hetaste ”nummer nio-spelare” den här hösten.

1. Lionel Messi (Barcelona)
16 matcher (15), 26 mål

Kommentar: 26 mål och fem assist – på 16 matcher! Leo Messi har bevisat att det poängmässigt går att prestera som om verkligheten vore ett FIFA-spel.

Gott Nytt År på er allesammans!

Mellandagsspecial: Höstens flopp-lag i La Liga

av Adam Pinthorp

Det är många spelare som utmärkt sig på ett positivt sätt under hösten. Men det finns ju så klart också en del spelare som gjort detsamma – fast åt andra hållet. Därför har jag plockat ut höstens flopp-elva.

Med tanke på att uppställningen blev väldigt offensiv kör jag ett klassiskt 4-4-2 á la Sverige, med tre riktigt offensiva mittfältare, där samtliga tre lika gärna kan stå som anfallare i sina klubblag.

Gorka Iraizoz (Athletic)

Antonio Barragán (Valencia)
Adil Rami (Valencia)
Carlos Marchena (Deportivo)
Joan Capdevila (Espanyol)

Alexis Sánchez (Barcelona)
Javi Hervás (Sevilla)
Iker Muniain (Athletic)
Andrés Guardado (Valencia)

Antonio Floro Flores (Granada)
Javi Guerra (Valladolid)

Målvakt: Gorka Iraizoz (Athletic Club)
Motivering: Gjorde i fjol en stark säsong när hans Athletic tog Europa med storm. Annars är ju Iraizoz känd för att blanda och ge väldigt mycket. Tyvärr har han varit väldigt dålig med att blanda bra prestationer med de annars vanligt förekommande usla. Gorka har stått för alldeles för många pojklagsmisstag som helt enkelt inte tål att göras på den här nivån. Många gånger har det inte bara kostat baklängesmål, utan också värdefulla poäng. Dags att ge unge Raúl Fernández chansen, kanske?

Högerback: Antonio Barragán (Valencia)
Motivering: Kanske det mest givna valet i den här laguppställningen. Barragán är inte bara alldeles för dålig för Valencia – han är alldeles för dålig för att spela i den spanska högsta divisionen. Med tanke på hans ständiga problem i defensiven är det en gåta varför han är försvarare. Lär inte bli långvarig hos ”fladdermössen”.

Mittback #1: Adil Rami (Valencia)
Motivering: Första hösten i Valencia sedan flytten från Lille höll Rami världsklass. Han var överallt – bröt, agerade säkert, och tog på sig rollen som lagets ledare. Under våren gick han ner sig något – och den här hösten har man inte sett skuggan av de prestationerna som nu är ett år gamla. Inger inte alls samma lugn som tidigare.

Mittback #2: Carlos Marchena (Deportivo La Coruña)
Motivering: Jag skulle egentligen kunna plocka ut hela Deportivos backlinje, men Marchena får bli det svarta fåret. Den forne storbacken har gått ner sig enormt och hänger inte alls med i de kvicka svängningarna längre. Hans svaga höst personifierar Deportivos dåliga defensiv, som varit under all kritik.

Vänsterback: Joan Capdevila (Espanyol)
Motivering: Apropå gammal storback, så har Joan Capdevila inte heller rosat marknaden med fenomenala prestationer i höst. Snarare tvärtom, tyvärr. Efter VM-guldet 2010 har Capdevila inte ens kommit upp i en hygglig standard, vilket är beklämmande. Misslyckades stort i Benfica, och har inte heller lyckats ta en fast plats i Espanyol.

Högerytter: Alexis Sánchez (Barcelona)
Motivering: Chilenaren värvades inte för stora summor för att slita hårt. Visst, det är också en otroligt viktig del som inte får glömmas bort. Presspelet är en vital del i Barcelonas spel. Men som anfallare måste man också leverera framåt, och det har inte Alexis gjort. Har inte helt fått bukt på sina bristningsskador – vilket kan vara en del i de bleka prestationerna. Totalt ett mål under hela hösten är riktigt uselt.

Defensiv mittfältare: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Var säsongens genombrott i Segundan förra säsongen när han ledde sitt Córdoba till en topplacering. Sevilla hade tuff konkurrens i kampen om Hervás – men till slut blev valet enkelt för 23-åringen, som inte behövde dra flyttlasset så långt till Sevilla. Väl där trodde de flesta han skulle utmana om en startplats. Resultatet? Sex ynka inhopp i ligaspelet, och totalt 75 minuter.

Offensiv mittfältare: Iker Muniain (Athletic Club)
Motivering: Förblir fortfarande en av de mest intressanta talangerna inom spansk fotboll, men den här hösten har inte Muniain strålat som han gjort tidigare. Vart är smörpassningarna? Energin? I stället för att prestera har Iker mest agerat gnällspik, och ändrar han inte inställning är jag rädd att han inte kommer bli lika bra som han har potential till. Det gäller att behålla fötterna på jorden.

Vänsterytter: Andrés Guardado (Valencia)
Motivering: Har fått, i mitt tycke, nästa oförskämt mycket speltid sett till prestationerna under sin debutsäsong i Valencia. Defensivt gör han ofta ett bra jobb, men han hittar sällan på något kreativt i offensiven och besitter i stort sett bara en känslig vänsterfot. Både Jonathan Viera och Juan Bernat har med sin kickhet och fina bollbehandling imponerat mer när de fått chansen. Nu på slutet har Guardado dock – på grund av alla skadeproblem – fått chansen som vänsterback, och klarat den uppgiften väldigt bra. Kanske en roll som passar mexikanen bättre?

Anfallare #1: Antonio Floro Flores (Granada)
Motivering: Skippar man träningar för skidsemester och dessutom inte ens är bra när man väl är på planen, ja då krävs det inte mycket mer till motivering. Många hade förhoppningar, men Floro Flores är kanske höstens största flopp i La Liga. Lämnar Granada under januari.

Anfallare #2: Javi Guerra (Valladolid)
Motivering: Förra säsongen var Javi Guerra Valladolids skyttekung i Segundan, och var en av de mest bidragande orsakerna till att de lila tog klivet tillbaka till La Liga. Den här säsongen gjorde han sitt första ligamål i årets sista match – mot Barcelona. Innan dess har han hunnit med att bränna X antal lägen, och dessutom tappa sin startplats till Manucho. Ingen succéhöst, med andra ord.

Bänken: Dudu Aouate (Mallorca), Sílvio (Atlético), Javier Mascherano (Barcelona), Andreu Fontàs (Mallorca), Lucas Wilchez (Real Zaragoza), Fernando Llorente (Athletic Club) & Adrián (Atlético)
.

Kommentar: Dudu Aouate kan naturligtvis inte lastas för alla Mallorcas insläppta mål, men israelen har långt ifrån varit lika säker som tidigare. Sílvio har sjunkit ännu längre ner i hierarkin i Atlético i stället för att konkurrera om en startplats. Inte heller Javier Mascherano har kommit upp i samma nivå som han tidigare haft. Barça-lånet Andreu Fontàs har stått för några riktigt dåliga insatser i Mallorca sedan ankomsten, medan Lucas Wilchez mest suttit och tittat på eller befunnit sig i sjukstugan för sitt Real Zaragoza. Jag vet att det är hårt att döma en spelare som varit mycket skadad som en flopp, men med tanke på förväntningarna på Wilchez innan han kom, samtidigt som han inte levererat när han väl fått chansen, gör det motiverande nog. Fernando Llorente är ett kapitel för sig, och även om han inte fått de chanser han borde har han inte heller levererat. Adrián kunde mycket väl tagit plats i elvan, men har trots uteblivna mål ändå gjort många godkända insatser. Däremot ett fruktansvärt stort steg bakåt jämfört med förra säsongen.

Mellandagsspecial: Höstens lag i La Liga

av Adam Pinthorp

I brist på ligaomgångar och cupspel tar jag mig tillfället i akt att plocka ut höstens lag. De elva spelarna som – på sin position – imponerat mest på mig från att säsongen drog i gång tills den sista sparken den gångna helgen.

Innan jag gör en närmare presentation och motivering av varje spelare tänkte jag rakt upp och ner rada upp laget, uppställt i ett på spanskt vis klassiskt 4-2-3-1-system.

Willy Caballero (Málaga)

Jesús Gámez (Málaga)
Martín Demichelis (Málaga)
Diego Godín (Atlético)
Jordi Alba (Barcelona)

Mario Suárez (Atlético)
Beñat (Real Betis)

Isco (Málaga)
Lionel Messi (Barcelona)
Andrés Iniesta (Barcelona)

Radamel Falcao (Atlético)

Målvakt: Willy Caballero (Málaga)
Motivering: Málaga har inte varit så bra bakåt enbart på grund av en tight och samspelad backlinje, utan också genom ligans just nu bästa målvakt. Willy har bara släppt in 12 mål på 17 matcher och leder överlägset Zamora-rankingen för tillfället. Den stora frågan är varför han inte får chansen i det argentinska landslaget.

Högerback: Jesús Gámez (Málaga)
Motivering: En position där det var betydligt tuffare att välja ut höstens bästa. Tyvärr är det många som i vanliga fall tillhör den absoluta världseliten bland högerbackar som den här säsongen inte kommit upp i sin normala standard. Den egentligen enda stora konkurrenten till Gámez om den här platsen var Celta Vigos yngling Hugo Mallo – men han har varit något mer ojämn än Málagas lagkapten. Gámez har hållit en hög och jämn nivå hela hösten och utöver ett säkert försvarsspel också bidragit mycket i offensiven.

Mittback #1: Martín Demichelis (Málaga)
Motivering: Jag vet, det är lätt att tro att jag går igenom Málagas startelva. Men det är ingen slump att de tre första namnen i höstens lag kommer från samma lag. Málaga har varit det klart bästa laget defensivt i ligan, och enormt stor del i det har Martín Demichelis. När han kom till klubben tvivlade jag på värvningen, men han har verkligen bevisat motsatsen, och vuxit ut till en gigant i Málaga-tröjan.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético Madrid)
Motivering: Ett lika solklart val som Demichelis var också Diego Godín. Härföraren, ledaren och den stora besten i Atléticos backlinje. Uruguayanens har presterat bättre och bättre sedan Diego Simeone återvände till Atlético, och i dag är hans plats i startelvan lika självklar som Radamel Falcaos. Har stått för en utomordentlig höst, bortsett från blundern mot Barcelona som gav Leo Messi öppen gata att göra 4-1.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Motivering: Jag kan inte komma på någon vänsterback jag i nuläget skulle ranka högre än Jordi Alba. Katalanen är brytningssäker, passningsskicklig och energisk som få andra. Han orkar springa upp och ner längst flanken match efter match utan att bli trött – och han gör alltid något vettigt när han får bollen. En stor nyckel till att Barcelona gått så bra under hösten.

Defensiv mittfältare #1: Mario Suárez (Atlético Madrid)
Motivering: Sedan återkomsten till Atlético 2010 har Mario Suárez blandat och gett. Fram tills den här säsongen. Då har ”super-Mario”, som han kallas av supportrarna, inte bara presterat i de stora matcherna (något han annars är känd för) utan hållit en betydligt jämnare nivå. Det har också gjort att han bitit sig fast i Atléticos startelva, där han numera är given. Gör precis det en bra defensiv mittfältare ska göra – bryter bollen, och levererar den vidare. Syns sällan, men gör otroligt stor nytta i det tysta.

Defensiv mittfältare #2: Beñat Etxebarria (Real Betis)
Motivering: Betis landslagsman är den överlägset största anledningen till att laget ligger på en sensationell femteplats i tabellen. Beñat är med sin passningsskicklighet och speluppfattning den självklara spelmotorn i det grönvita gänget. Med sin extremt känsliga högerfot är han dessutom ett ständigt hot på fasta situationer – oavsett om det gäller frisparkar eller hörnor.

Högerytter: Isco (Málaga)
Motivering: Häng inte upp er på positionsvalet. Det finns enklare uppgifter än att konkurrera ut Leo Messi om en central position som offensiv mittfältare. Men det hindrar inte Isco från att ta plats i höstens lag, även om han som utgångsposition blir satt till höger på mittfältet. Och supertalangen är inte alls ovan att spela på kanten, men som vi alla bekant känner till trivs han som allra bäst när han får husera centralt i banan. Även här är han tänkt att få en ganska fri roll, där han kan knalla in centralt och fördela bollar – det han är allra bäst på, med andra ord.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Motivering: I Barcelona har han ingen spjutspets framför sig. Det får han här, och det är en roll han i bland annat landslaget bevisat att han behärskar. Annars räcker väl facit 26 mål och fem assist på de 17 inledande omgångarna som en hyfsad motivering till varför Messi tar plats här.

Vänsterytter: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Trivs egentligen bäst i en central position, men faktum är att Iniesta faktiskt spelat väldigt mycket på kanten under hösten – med väldigt goda resultat. Han leder assistligan på tio framspelningar som lett till mål, och har i övrigt briljerat i sin offensiva position.

Central anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Motivering: Inte heller här behövs någon närmare presentation eller motivering. Har stått för 17 ligamål under hösten och jagas nu av alla klubbar som har alldeles för mycket pengar att leka med.

Bänken: Thibaut Courtois (Atlético), Sergio Ballesteros (Levante), Ignacio Camacho (Málaga), Joaquín (Málaga), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Aritz Aduriz (Athletic) & Léo Baptistão (Rayo Vallecano).

Kommentar: En väldig offensiv bänk – där alla på ett eller annat sätt utmärkt sig under hösten. Som reservkeeper finns Courtois, som på nytt gjort bra ifrån sig i Atlético. Ballesteros fortsätter att imponera som Levantes stora försvarsgeneral. Camacho har tagit enorma kliv och vuxit ut till en nyckelspelare i Málaga. Detsamma gäller Joaquín, som verkar ha fått bukt på skadebekymren och spelar sin livs bästa fotboll. Cristiano Ronaldo har gjort många mål – men inte levererat på samma sätt som förra säsongen och när han varit sämre, har Real Madrid blivit otroligt lidande. Aduriz har varit en av få ljuspunkter i säsongens Athletic, medan Léo är ytterligare en överraskningsspelare som betytt otroligt mycket i offensiv väg för Rayo.

Iniesta spelade på en egen nivå

av Adam Pinthorp

Delar lite tankar kring söndagens händelser i La Liga. Iniestas lekhumör, Atléticos kross, Llorentes återkomst och slutligen så ryker väl ändå Pochettino från Espanyol?

 
Iniesta lekte fotboll på Ciutat de Valencia
En trevande första halvlek mellan Levante och Barcelona byttes ut mot en galen inledning av den andra. Andrés Iniesta presterade en fotboll som knappt någon annan kan mäta sig med. Han serverade Leo Messi ett friläge efter ett par minuter. Han spelade snett inåt bakåt till en helt fristående Messi fram till 2-0. Han dunkade själv in 3-0 via ribban. Han lirkade fram bollen till Cesc Fàbregas som gjorde 4-0. Och då hade vi inte ens spelat 20 minuter av halvlek nummer två.

När Andrés Iniesta är på spelhumör är det få som hänger med. När han är på det där sinnessjuka lekhumöret kan han åstadkomma vad som helst, och skapa chanser från ingenting. Det var en sådan dag för Iniesta, som till och med överskuggade Leo Messi på Ciutat de Valencia.

Något annat som man kommer minnas från matchen det faktum att Barcelona, sedan Dani Alves utgick skadad tidigt, hade elva spelare fostrade i La Masía på planen. Man startade med tio egna produkter, men när Martín Montoya ersatte Alves som högerback hade man alltså samtliga elva på planen skolade i den egna ungdomsakademin.

En rolig anekdot är att den forne Barcelona-tränaren Luis van Gaal (mellan åren 1997-2000 samt 2002-03) en gång sa att det vore en dröm att få se elva egenfostrade spelare på planen samtidigt. Och även om de flesta tyckte själva tanken var fascinerande, skrattade de flesta åt van Gaal. Undra hur många som skrattar i dag.

Villanueva avgjorde matchen på Calderón
Söndagens match på Vicente Calderón var upptrissad till max. Ett Sevilla i storform sedan derbyvinsten förra helgen, mot Atlético, som varit en lagmaskin hela säsongen.

Tyvärr hann matchen bara bli 20 minuter gammal innan domaren Ignacio Iglesias Villanueva avgjorde matchen. Att han tilldömer Atlético en straff går inte snacka bort, men att visa det röda kortet till Federico Fazio var väl hårt. Det blev trippel bestraffning för Sevilla eftersom Radamel Falcao var säkerheten själ från elva meter.

Efter den situationen var det inget snack om saken. Visserligen var Atlético något bättre även innan straffsituationen, men efteråt hade Sevilla absolut noll att komma med. Emir Spahic självmålade in 2-0, Koke prickade vackert in 3-0. Då hade vi bara spelat den första halvleken.

Den andra blev däremot väldigt avslagen, men trots allt väldigt ödesdiger för Seilla. Man fick nämligen både Antonio Luna (från bänken) och Ivan Rakitic utvisade. Man avslutade alltså med nio man på planen, något som blev för tungt varpå Atlético i slutminuten också kunde göra 4-0.

Bäst på plan var Arda Turan, och det var inte första gången den här säsongen. Turken är smått genialisk med sin spelförståelse och effektiva teknik. Han behöver inte göra tre överstegsfinter för att ta sig förbi motståndaren, han gör något som går snabbare, och är betydligt mycket enklare.

Nu är Atlético uppe på 34 poäng, och har åtta till goda gentemot Real Madrid inför derbyt nästa helg. Utan att ens överdriva en smula kan man konstatera att Real Madrid har den stora pressen på sig.

Llorente åter i Bielsas elva
Han har vart ratad ut startelvan och buats ut av supportrarna. Fernando Llorente har sannerligen inte haft en lätt höst i Athletic.

I Aritz Aduriz frånvaro fick så Llorente chansen från start igen, när baskerna tog emot Deportivo La Coruña hemma på San Mamés. En chans som han tidigt i matchen var nära att ta vara på – men då var ribban i vägen. Matchen slutade 1-1 efter att Óscar de Marcos gjort Athletics mål i första halvlek, innan Abel Aguilar styrde in kvitteringen i andra.

Faktum är att Athletic faktiskt sett vassare ut med Aduriz på planen. Fast har man inte fått ordentligt med matchträning kan man väl samtidigt inte begära att Llorente ska vara i absoluta toppskick.

Nu ryker Pochettino med huvudet före
Om Mauricio Pochettino satt löst före matchen mot Getafe, så har han nu åkt ut med huvudet före. Än inte officiellt, men jag skulle bli väldigt överraskad om argentinaren fick behålla sitt jobb efter den här katastrofala säsongsinledningen. Hemma mot Getafe är en match man normalt sett ska vinna. Den här gången vann gästerna från Madrid-trakten med 2-0.

Espanyol saknar både vilja, fantasi och spetskvalité. Vem ska kliva fram och ta tag i sakerna? Vem ska producera målen? Vem ska jobba fram målchanser?

Det lär bli någon annan än Pochettino som får ta tag i de frågorna. Kanske den förre detta Valencia-tränaren Unai Emery? Han fick nämligen sparken från Spartak Moskva i helgen där derbyförlusten mot Dynamo blev droppen.

Sida 4 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Samuel Abrahamsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB