Förra säsongen stod lilla Levante för något sensationellt när de nådde en sjätteplats i La Liga. Och det var på håret att de ”bara” blev sexa, då de i princip hela säsongen hade huserat högre upp i tabellen. Den inför förra säsongen nya tränaren Juan Ignacio Martínez förespråkar självdisciplin, därför händer det att spelarna tar en pizza eller en öl efter match. Och det verkar ju bevisligen fungera.

Levante har La Ligas minsta budget. Trots förra säsongens sjätteplats och en biljett till Europa League tvingades man sälja flera av sina största stjärnor under sommaren. Skyttekungen Arouna Koné försvann till Wigan, Valdo bestämde sig för att testa lyckan i Mexiko, Javi Venta återvände till Villarreal och Xavi Torres stack till Getafe. Ändå ligger man just i detta nu på en imponerande fjärdeplats i ligaspelet. Som grädden på moset blev man under torsdagskvällen också klara för slutspel i Europa League. Detta efter en ny imponerande insats där Helsingborg besegrades tämligen enkelt med 3-1 på svensk mark.

Man kan fråga sig, hur i hela friden är detta möjligt? Jag önskade att jag hade svaret. Att man fick behålla Martínez ytterligare en säsong är naturligtvis en stor faktor till framgångarna även den här säsongen. Hur han däremot fått ihop i princip en helt ny startelva är ett smärre under. Obafemi Martins har kommit in och tagit över rollen som skyttekung, Míchel har bidragit med oerhört många och viktiga poäng medan Pape Diop har tagit på sig ansvaret som städgumma på mittfältet. Juan Ignacio Martínez, ofta enkelt kallad JIM, har på något sätt fått ordning på även säsongens Levante. Sedan finns så klart kaptenen, besten, sprintern och den numera legendariska mittbacken Sergio Ballesteros kvar i klubben, blott 37 år ung.

Under torsdagen säkrade sensationella Levante sin slutspelsplats i Europa League – trots att en omgång återstår. I den sista matchen väntar Hannover 96 i en direkt gruppfinal på Ciutat de Valencia. Levante har alltså oerhörda möjligheter att till och med vinna gruppen, detta i sitt första Europa-framträdande någonsin.

Som svar på rubriken kan vi nu dra slutsatsen att Levante inte är någon one hit wonder. Juan Ignacio Martínez har bevisat att det går att skapa stordåd med minimala medel över en längre period. Det vi kan göra nu är att luta oss tillbaka och applådera Levante och JIM för detta fantastiska arbete.

—

Lika mycket som Levante har imponerat i Europa League under hösten, lika mycket har Athletic Club underpresterat. Redan under onsdagen blev det klart att baskernas match borta mot israeliska Hapoel Kiryat Shmona, som egentligen skulle spelats under torsdagskvällen, blev inställd på grund av det det oroliga och spända säkerhetsläget i regionen (Israel-Palestinakonflikten). Men det var väl lika bra, även ur ett sportsligt perspektiv, att Athletic inte slet ut sig i den matchen. Man hade rent teoretiskt en minimal möjlighet att ta sig vidare från gruppspelet, men då fick inte Sparta Prag ta poäng mot Lyon. Som ni förstår så var det precis det tjeckerna gjorde.

Därmed är alltså finalisterna från i fjol helt hundra utslagna ur Europa League. Det är tragiskt.

—

På tal om finalen i våras. De regerande mästarna – Atlético Madrid – säkrade precis som Levante avancemang till slutspelet under torsdagskvällen. Som vi vant oss vid i Europa League den här säsongen när det gäller Madrid-klubben så vilades nyckelspelarna – men ändå lyckades man vinna. Hapoel Tel Aviv besegrades med 1-0 efter att Raúl García nätat i inledningen av matchen.

I den avslutande gruppspelsomgången väntar nu Viktoria Plzen i en avgörande match om vem som vinner gruppen. En pinne eller seger räcker för Atlético, och det bör de väl klara av.

Man charmade hela fotbollsvärlden förra säsongen.
Nu är allt kaos i Athletic Club. Vad är det egentligen som har hänt? Och vad är det som händer i klubben?

Vi backar bandet till den åttonde mars i år. Dagen då Athletic Club på allvar skulle charma hela fotbollsvärlden. Baskerna åkte nämligen till Old Trafford för att ta sin an Manchester United, och man gjorde det på det mest respektlösa sätt någonsin. Matchen slutade 3-2 till Athletic, men det var i rejäl underkant. Gänget från Bilbao borde vunnit med betydligt större siffror. I returmötet hemma på San Mamés vann Athletic med 2-1, återigen efter att spelat skjortan av Manchester United.

Marcelo Bielsa hyllades som aldrig förr. Men det slutade inte där. Athletic besegrade Schalke 04 av rena farten, och trots lite problem i semifinalen mot Sporting Club de Portugal nådde man till slut finalen i Europa League. Där fick den magiska sagan ett bisarrt slut. Ett slut som baskerna ofta bara minns som Radamel Falcao. Men oavsett resultatet i finalen, var det en säsong där Athletic blev ett med hela fotbollsvärlden. Man spelade en otroligt vacker fotboll, och Marcelo Bielsa hade fått alla spelare att dra åt samma håll.

När Josu Urrutia blev vald till president i Athletic förra sommaren, lovade han att göra klubben till ett topplag igen. Ett lag som ständigt var med och utmanade i toppen av ligan och som var ett frekvent återkommande lag i Europa-spelet. Därför kom det som en smärre chock för många när båda storstjärnorna Javi Martínez och Fernando Llorente deklarerade att de ville lämna klubben. För den förstnämnde lyckades det, och Bilbao-klubben fick en rejäl kaka för den mångsidige landslagsmannen. Llorente blev å sin sida kvar i Athletic, och flyttar vi fram bandet tills i skrivande stund så har den gänglige anfallaren nu både mist sin startplats i laget och på förståeligt vis också sin landslagsplats. Var det verkligen värt att försöka lämna Athletic? Han kunde skött allting på ett betydligt bättre sätt. Hade han gjort det, hade förmodligen Athletic både mått bättre som klubb och presterat bättre på planen.

Efter tio omgångar ligger Athletic just nu på 14:e plats i La Liga. En missräkning, naturligtvis. Något som kanske är ännu värre är att man, efter fyra omgångar, redan är utslagna ur Europa League. Samma turnering som man förra säsongen charmade alla och gick hela vägen till final.

När baskerna bortaslog Granada förra helgen kunde man hoppas på en vändpunkt. Vem vet, i ligaspelet kanske det var precis vad laget behövde. Däremot replikerade man segern men att stå för ytterligare en märklig insats i Europa League. Med kniven mot strupen tog man sig av Lyon på hemmaplan. Athletic var tvungna att vinna. Vid förlust skulle Europa-äventyret vara slut för den här gången.

Och det började katastrofalt. I halvtid var ställningen 0-2 – och det var idel huvudskakningar på läktaren. Sedan hände något. Ander reducerade, Aduriz kvitterade. Athletic var på gång – trodde jag. Dessvärre hade jag fel. När Lacazette återgav Lyon ledningen kort efter kvitteringen gick luften ur hemmalaget.

På något sätt blir det som hände i mitten av andra halvlek signifikativt för hela Athletic den här säsongen. Marcelo Bielsa blev fatalt utbuad på San Mamés – något som absolut inte skulle hända i fjol. Detta för att han valde att byta in Fernando Llorente, hela Athletics guldgosse i flera år, men som nu står lika högt i kurs för supportrarna som Luis Figo gör för Barcelonas. Det var Aritz Aduriz som byttes ut. Athletics bäste spelare den här säsongen, tillsammans med Markel Susaeta. Och förståeligt är väl då att publiken buar ut Bielsas beslut att plocka bort Aduriz från planen när man jagar mål. Det är trots allt det den långe basken är bra på.

Athletic förlorade matchen, och tur var väl kanske det. Man har trots allt en liga att tänka på, så man inte går samma öde till mötes som Villarreal gjorde förra säsongen. Ändå är det beklämmande hur ett lag, med bara ett par förändringar, helt kan förändras.

Stavas hela anledningen Javi Martínez och Fernando Llorente? Nej, men det är en stor del. Backlinjen har läckt som såll under säsongsinledningen. Javi Martínez, som trots allt huserade mest i backlinjen förra säsongen, saknas enormt. Både på planen och utanför. Detsamma gäller Fernando Llorente. Man saknar de där tydliga stjärnorna som folk lyssnar på i omklädningsrummet. Inte ens Bielsa verkar ha fått med sig spelarna den här säsongen.

Och det stora problemet med den galne tränaren började också redan i somras. Då när han hamnade i problem med en byggarbetare på den omgjorda träningsanläggningen. Anledningen? Det hade inte i detalj blivit som Bielsa velat.

För att Athletic ska vända sin märkbart dåliga trend måste någonting hända. Jag hoppas att Llorente försvinner i januari, för när han ändå inte får spela gör hans blotta närvaro snarare mer skada än nytta i klubben. Om Bielsa bör stanna eller lämna är svårt att svara på, men det kanske är precis det laget behöver. En nytändning, en ny person som håller i trådarna och som bidrar med nya idéer.

Att någonting, oavsett vad, måste hända är ett faktum. Någon måste stoppa blodflödet innan klubben tappar allt.

En imponerande sjundeplats i fjol.
Nu: en seger, två oavgjorda och sju (!) förluster. Jag pratar givetvis om Osasuna.

Pamplona-klubben har inlett den pågående säsongen på sämsta tänkbara vis, och ligger med fem poäng klart sist i tabellen. Tappen av poängkungen Raúl García (som var på lån ifrån Atlético Madrid) samt den hårdföre mittbacken Sergio har blivit påtagligt tunga. Emiliano Armenteros har blandat och gett, men står inte för i närheten av lika många poäng som Raúl García. Samtidigt har ingen av spjutspetsarna levererat mål kontinuerligt, vilket inte gör saken lättare.

Alejandro Arribas slog igenom i Rayo förra säsongen, och värvades som Sergios ersättare i backlinjen. Hans dåliga insatser har dock avlöst varandra och just nu känns det som att den unge Arribas var en ”one hit wonder” i Rayo.

På pappret anser jag att Osasuna har ett lag som inte bör harva i det absoluta bottenträsket. Att spelare underpresterat är snarare fakta än ett påstående, men frågan är hur stor del José Luis Mendilibar på tränarbänken har i de uteblivna resultaten? Samma tränare som förde klubben till en strålande sjundeplats i fjol, och som då blev ordentligt hyllad. Har han inte fått med sig spelarna den här säsongen? Har han använt fel taktik? Eller är laget helt enkelt inte bättre än att de förtjänar att ligga sist i tabellen?

Frågorna är många – svaren färre. Något som i alla fall står säkert är att Mendilibar sitter löst, och det rejält. Han kanske i detta nu får meddelandet att han kan gå till närmaste arbetsförmedling. För känslan är att han inte kommer infinna sig vid sidlinjen kommande helg när Osasuna beger sig till Katalonien för att ta sig an Espanyol. Och om han skulle göra det, är det med en enorm press som kräver resultat per omgående.

Än har ingen La Liga-tränare fått foten, eller lämnat av andra skäl. Blir José Luis Mendilibar förste man att ryka? Oddsen lär vara väldigt låga på det.

—

En annan tränare som varit ute på djupt vatten under inledningen av säsongen är Marcelo Bielsa. Den galne tränaren, som förvandlade Athletic Club till något strålande vackert förra säsongen, har misslyckats brutalt under hösten.

Under söndagen kom dock säsongens första bortaseger, något som gav både Bielsa och hela Athletic lite andrum inför fortsättningen. Aritz Aduriz blev stor matchhjälte med sina två mål i 2-1-segern mot Granada, något som också för upp basken på en fjärdeplats i skytteligan. Med sina åtta fullträffar är det bara trion Messi, Ronaldo och Falcao som är bättre.

Det återstår att se om den här bortasegern kan bli en vändpunkt för Athletic. För de kommande matcherna är det verkligen upp till bevis. Sevilla (hemma), Real Madrid (borta), Deportivo (hemma) och Barcelona (borta) står nämligen för motståndet de fyra nästkommande omgångarna.

Matchen då Higuaín återtog förstaplatsen i hierarkin?
Det blev aldrig riktigt spännande på partyön. Real Madrid körde över Mallorca utan större problem och man upprepade Barcelonas målskörd från lördagen och vann med hela 5-0. Det allra största utropstecknet under matchen var Gonzalo Higuaín. Och inte bara för hans två mycket vackra mål, utan för hans delaktighet i spelet och fantastiska speluppfattning som också ledde fram till två läckra assist.

Sedan den operation Higuaín tvingades göra i januari 2011, som höll honom borta från spel i drygt fyra månader, har det varit en stenhård kamp med lagkamraten Karim Benzema om rollen som spjutspets. Förra säsongen var det Benzema som fick störst förtroende i de allra tyngsta matcherna, även om Mourinho roterade en hel del.

Om Benzema förra säsongen var nummer ett på positionen som striker, tror jag Higuaín stärkte sina aktier enormt med sina prestationer mot Mallorca för att återta den platsen nu. Benzema har inte presterat lika bra den här säsongen, även om han inte alls varit dålig, men El Pipita har både gjort fler mål och varit bättre spelmässigt när han varit på planen.

—

Atlético tog ett stort, stort steg mot CL
Atlético Madrid fortsätter gå som tåget. Osasuna besegrades tämligen enkelt med 3-1 sedan João Miranda, Raúl García och slutligen Radamel Falcao, i den ordningen, gjort Atléticos mål hemma på Vicente Calderón. Roland Lamahs reduceringsmål till 2-1 strax innan paus skapade viss nerv i matchen – en nerv som Falcao definitivt dödade drygt 20 minuter från slutet då han volleysköt in segermålet. Ett mål som även gjorde att han nu nätat i elva raka matcher. Elva! Ett ruggigt bra facit.

I och med segern mot Osasuna hakade huvudstadsklubben inte bara på Barça i toppen av tabellen. Man gjorde också ett ordentligt ryck från flera konkurrenter till Champions League-platserna. För såväl Valencia, Málaga och Sevilla tappade poäng under helgen.

—

Går Athletic i Villarreals fotspår?
Vad är det egentligen som händer i Athletic Club? Javi Martínez lämnade, Marcelo Bielsa hamnade i bråk med en arbetsledare på träningsanläggningen, Fernando Llorente ville lämna men blev kvar. Det var mycket som inte gick klubbens väg under sommaren – men ännu mindre som gått klubbens väg hittills under säsongen.

Under söndagen kom en ny tung förlust när man åkte på torsk hemma på San Mamés mot Getafe. Med en tokoffensiv baserad på bollinnehav, hög intensitet & press charmade Athletic en hel fotbollsvärld förra säsongen. Just nu? Ingen gnista, felpass och allmän grinighet. Det enda som är intakt är stämningen på San Mamés – men jag undrar om inte supportrarna också kommer börja protestera snart. För Athletic är så mycket bättre än vad de just nu visar upp.

Är man på väg att gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde i fjol? Att vara förväntat topplag som spelar ute i Europa – men i stället ramla ur högsta divisionen. Jag utesluter inte längre tanken, även om det är en hemsk sådan.

—

Borta så där, hemma bäst
Ja, vi var ju inne på dem nyss. Sevilla, som var ett av lagen som tappade poäng i helgen. Detta borta mot ett starkt Zaragoza, som via effektivitet och en bra första halvlek tog samtliga poäng på La Romareda.

Precis som så många gånger de senaste säsongerna är det just bortaspelet som har varit Sevillas stora problem. Hemma är de alltid starka, men spelet på bortaplan har varit för dåligt. Där har man tagit alldeles för lite poäng.

Frågan är hur långt ett bra hemmafacit räcker när en säsong summeras.

Atlético Madrid tog under torsdagskvällen sin 16:e (!) raka seger i Europa League. Man har inte förlorat i turneringen för över ett år. 2-1-segern mot portugisiska Académica var också den 21:e matchen i följd som huvudstadsklubben spelade utan att förlora – något som är nytt klubbrekord.

Jag har varit inne på det förr, men det tål att upprepas. Säsongens Atlético är signifikativt med vinnare. Det mesta går de rötvit-randigas väg den här säsongen – både i ligaspelet och i cupspelet.

Mot Académica lämnade Diego ”Cholo” Simeone spelare som Radamel Falcao, Diego Godín, Mario Suárez och Juanfran helt utanför matchtruppen. Dessutom är Arda Turan sedan tidigare skadad – medan Thibaut Courtois, Cristian Rodríguez och Raúl García var några av spelarna som inte ens startade matchen. Med andra ord ställde El Cholo upp med ett ytterst reservbetonat lag – men det gick ju, precis som tidigare under säsongen, bra även den här gången.

Diego Costa prickade akrobatiskt in 1-0, något som senare följdes upp med en drömfrispark signerad Emre fram till 2-0. Därefter kvitterade Académica, ur offsideläge, och skapade på så sätt lite nerv i matchen. Madrid-klubben kunde dock hålla tätt resterande del av matchen hemma på Vicente Calderón och alltså ta sig 16:e raka seger i Europa League. Ett otroligt fantastiskt facit.

För att göra en lång historia kort: Diego Simeone slår rekord på rekord i Atlético – som just nu svävar på moln.

—

Även lilla Levante gör bra ifrån sig i Europa League. 3-0 hemma mot direktkonkurrenten Twente, efter mål av Michel och Pedro Rios x2, har man tillsammans med Hannover 96 gjort ett litet ryck i sin grupp, där även Helsingborg ingår.

Smygandes, utan att någon direkt märker eller uppmärksammar det, kommer det nog bli en väldigt bra säsong i Europa League för Levante.

—

Ett lag det däremot inte går särskilt bra för är Athletic Club. Nä, Bilbao-klubben inkasserade sin andra raka förlust när man gick på pumpen borta mot Lyon. Fernando Llorente fick, efter att ha suttit på bänken i 90 minuter mot Valencia den gångna helgen, hoppa in – och skapade direkt oreda. Frågan är om Marcelo Bielsa kan hålla lejonkungen borta från startelvan fortsättningsvis? Det behöver ju rimligtvis inte betyda att han petar Aritz Aduriz, som varit väldigt bra. Bielsa själv har ju till och med sagt att det inte är någon omöjlighet att båda anfallarna spelar tillsammans.

Något måste i alla fall hända i Athletic. Om det är Llorente, Bielsa eller något annat som är fel är svårt att svara på. Att Javi Martínez egenskaper i backlinjen saknas råder inga tvivel om – men det kan inte vara hela orsaken. Spelmässigt har det inte sett dåligt ut – men man har svårt att stänga matcher och framför allt svårt att hålla tätt bakåt.

En målvakt, åtta försvarare, samt Aduriz och Llorente framöver?

Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.