Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

—

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Det är dags att knyta ihop säcken och presentera betygen för lagen som placerade sig i den absoluta toppen. Lag 20-16, 15-11 och 10-6 är redan presenterade.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

5. Sevilla – 4

Kommentar: Jag kritiserade Unai Emery i höstas för att han roterade alldeles för mycket (något han förvisso alltid gjort i alla klubbar han har tränat). Men han bättrade sig, hittade både ett passande spelsystem och en startelva han spelade mer kontinuerligt. Det slutade med en fin femteplats och en Europa League-trofé. För första gången på flera år känns det som Sevilla är tillbaka i toppen för att stanna.

Säsongens bäste spelare: Ivan Rakitic.
Säsongens floppspelare: Ingen har utmärkt sig så pass negativt.

—

4. Athletic Club – 4

Kommentar: Athletic har gjort nya San Mamés till en skräckinjagande borg där motståndarlagen skärras så fort de hör publiken från spelartunneln. Men det som är mest imponerande är hur Ernesto Valverde byggt en lagmaskin som inte bara plockar poäng på hemmaplan, utan har ett grundspel att luta sig tillbaka mot (det var betydligt virrigare under Marcelo Bielsa, åtminstone den sista säsongen) som också har gett en stor poängskörd på bortaplan. Inget lag kommer få det lätt att kvala sig till Champions League om Athletic Club dras på lotten.

Säsongens bäste spelare: Aymeric Laporte.
Säsongens floppspelare: Stjärnvärvningen Beñat Extebarria har inte varit närheten av en startplats.

—

3. Real Madrid – 3

Kommentar: Sett till ligaspelet är det underkänt. Real Madrid gör sin sämsta säsong sett till hur man slutar i tabellen på tio år. Däremot betyget av framgångarna i Copa del Rey men framför allt Champions League. I den inhemska cupen vann man storstilat mot lokalrivalen Atlético i semifinalen, och slog därefter värsta antagonisten Barcelona i finalen. Ett drömscenario för alla Madridistas. Och mycket bättre kunde det inte heller bli att vända och vinna CL-finalen mot Atlético med totalt 4-1. Ligan? Lägsta betyg. Cuperna? Högsta betyg. Därför blir det någonstans mittemellan.

Säsongens bäste spelare: Cristiano Ronaldo (även om jag egentligen vill säga Ángel di María).
Säsongens floppspelare: Asier Illarramendi har inte levt upp till prislappen.

—

2. Barcelona – 1

Kommentar: Allt är relativt och allt kan ses ur tusen olika synvinklar och perspektiv. Men ett Barcelona som slutar tvåa i ligan, förlorar cupfinalen mot Real Madrid och åker ut redan i kvartsfinal i Champions League (klubben hade nått semifinal varje säsong sedan 2008) när ambitionen var att vinna samtliga turneringar kan inte betyget bli annat än underkänt. Men marginalerna är små. Barça var fem minuter från förlängning i cupfinalen, och hade vid seger mot Atleti i sista ligaomgången tagit hem La Liga.

Säsongens bäste spelare: Lionel Messi.
Säsongens floppspelare: Allt är som bekant relativt, men Xavi är en skugga av sitt forn jag.

—

1. Atlético de Madrid – 5

Kommentar: Hand upp ni som trodde att Atlético både skulle vinna ligan och ta sig till Champions League-final inför säsongen? Diego Simeone har fört det här laget till skyarna med betydligt mindre resurser än konkurrenterna och avverkat klubbens bästa säsong genom alla tider.

Säsongens bäste spelare: Diego Costa.
Säsongens floppspelare: Emiliano Insúa.

Iker Casillas var en minut ifrån att bli Real Madrids syndabock. En futtig minut var det som skiljde himmel och helvete. Casillas räddades av sin Sergio Ramos-livlina. Och i förlängningen orkade inte Atlético stå emot varken fysiskt eller mentalt.

Cristiano Ronaldo fick slita av sig tröjan och spänna musklerna ännu en gång. Gareth Bale gjorde ytterligare ett titelmål. Men bäst på plan med en mils avstånd? Ángel di María. När vi pratar om världens absolut främsta fotbollsspelare är det läge att vi börjar kategorisera di María i den högsta klassen. Han är så pass bra, det har han visat över lång tid nu. Och framför allt är det han som kliver fram när det som mest gäller.

Ronaldo gjorde en blek finalinsats. Några överstegsfinter här, några frisparksförsök där. Gareth Bale var mest osynlig och missade chanser. Karim Benzema inte helt hundra. Det var di María som vred upp tempot, gjorde sina gubbar och rev isär det annars så kompakta och starka Atlético-försvaret. Jag har blivit imponerad av argentinarens insatser under hela säsongen, men finalmatchen fick mig nära på att ramla av stolen. Välförtjänt tilldelades också di María priset som finalens bäste spelare.

Det ska bli intressant att se hur Alejandro Sabella väljer att resonera när det gäller di María i VM. Han om någon måste vara överbevisad om att det är i en mer central roll som di María är bäst. Frågan är om det finns plats där. Oavsett vilket åker Argentina till grannlandet med världens just nu kanske formstarkaste spelare.

Ancelotti lyckades med sina byten
Carlo Ancelotti såg lugn ut hela matchen. Som han alltid gör, som han alltid kommer göra. Men även om han inte är den matchcoach som Diego Simeone är, går det inte snacka bort hans fingertoppskänsliga byten. Marcelo erbjöd en bättre offensiv än Fàbio Coentrão, Isco vågade hålla boll, tog rätt beslut och drog upp passningstempot, medan Álvaro Morata kom in med spring i benen och en vilja som Benzema inte hade. Alla bytena var lyckade på sina sätt. Alla hade betydelse för matchutvecklingen.

Atlético? Det är omöjligt att inte lida med Atleti. Vilken säsong de har gjort. Med tiden kommer alla minnas tillbaka på detta med stolthet, förmodligen redan i dag. Atlético var bara en futtig minut ifrån att ta en fullkomligt osannolik dubbel. Och jag är nog inte ensam om att ha tänkt tanken att Simeone skulle haft ett byte kvar i slutminuten om han inte hade chansat med Diego Costa. Anfallsstjärnan ville spela mer än något annat. Det lyckades inte. Och kanske blev det mer dyrbart än bara ett byte i den åttonde minuten.

Efter slutsignalen fanns det inget annat än besvikelse i det rödvita lägret. Men när allting har sjunkit in kommer de bara känna stolthet över vad de har presterat. Hade det inte blivit någon titel alls hade bedrövelsen inte gått att trösta. Nu är det annorlunda.

Atleti vann sin tionde ligatitel.
Real vann sin tionde Europatitel.

Fotbollen i Madrid fullkomligt regerar.

Grattis Real Madrid till ”La Décima”. Frågan nu är vad som händer med Carlo Ancelotti. Även om han inlett en resa han säkerligen vill fortsätta kommer han ha mer att förlora än att vinna. I Madrid är den tionde titeln det enda man har suktat efter i tolv år. Nu har man den.

Europa League-vinnare. Två lag i Champions League-final. Jo tack, fotbollen i Spanien mår fantastiskt bra, och La Liga fortsätter att rycka ifrån konkurrenterna i UEFA:s ranking över de främsta ligorna i Europa.

Något som slog mig i veckan var att La Liga-klubbarna från Madrid har på ett eller annat sätt lyckats väldigt bra den här säsongen. Alla har redan fått fira någonting. Atlético vann ligan, Real Madrid vann Copa del Rey, Rayo höll sig kvar efter en sanslös vår och Getafe fixade kontraktet i sista omgången. Alla har firat – en klubb kommer få fira en gång till.

I morgon målas Lissabon i Reals och Atléticos färger. Det är en unik final som ligger framför oss. Så sent som i fjol möttes två lag från samma land – men aldrig tidigare har två lag från samma stad gjort upp i finalen.

Lillebror Atlético, som ungefär vid den här tidpunkten förra året inte hade slagit Real Madrid på 14 år, har revolutionerats under Diego Simeone och transformerats till en segermaskin som maler sönder motstånd efter motstånd.

Real Madrid är och kommer alltid vara en av världens mäktigaste klubbar. Det som skiljer den här säsongen från de senaste åren är kollektivet. Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och Ángel di María gör förstås skillnad, men Carlo Ancelotti har byggt ett lag där alla arbetar, inte ett lag där alla förlitar sig på individen.

”La Décima” är det enda man pratar om i Real-lägret. Man vill åt den där tionde Europa-titeln. En titel som Atlético inte har någon av hemma i triumfskåpet. De får stoltsera med ett par Europa League-titlar i stället, och minnas tillbaka när man var snubblande nära att vinna finalen som motsvarar Champions League säsongen 1973/74.

Två klubbar som olika men med rötter från samma stad. Öga mot öga. Allt eller inget.

Rent historiskt och rent ekonomiskt borde Real Madrid vinna med 3-0. Men Atlético är inget stryklag längre. Faktum är att Atleti är det enda obesegrade laget i säsongens upplaga av Champions League – och man lär göra allt för att hålla den trenden.

– Vi kommer spela som om det vore vår sista match i livet, lovar Koke supportrarna. Vi får väl se hur pigg Atléticos yngling är under matchen. Han missade nämligen det stora ligafirandet på grund av ett par glas för mycket.

Jag tror egentligen inte särskilt mycket inför matchen. Hur jag än vrider och vänder på det är det ruskigt jämnt. Även matchbilden är svårare än vanligt att förutspå.

Däremot hoppas jag på mycket. Först och främst att alla världsstjärnor spelar. Karim Benzema är osäker och har inte kunnat träna för fullt hela veckan. Fransmannen har varit fenomenal genom CL-slutspelet och förtjänar att spela den här finalen. Cristiano Ronaldo har också haft skadekänningar, men han kommer definitivt spela.

Diego Costa – som gick av efter 13 minuter i ligafinalen mot Barcelona – har behandlats med moderkaka från hästar för att mirakulöst nog hinna bli friskförklarad och kunna spela. Mycket riktigt tränade han också för fullt med Atlético under torsdagen och i nuläget talar det för att anfallsstjärnan faktiskt kommer spela. Och han förtjänar det verkligen.

Det är en unik Champions League-final som väntar. De bästa ska spela. Jag hoppas vi slipper se storstjärna efter storstjärna lämna planen med skada efter en halvtimme. Det är tillräckligt illa att Xabi Alonso är avstängd och inte får delta.

Så stjärnor och Madrid-lag, ge oss nu en final vi aldrig glömmer.

—

Summeringar var det. Men på grund av jobb inför VM och en stundande Champions League-final fortsätter diverse summeringar nästa vecka. Det är ju faktiskt först då som säsongen verkligen är över.

Ligasäsongen är över och det är dags att knyta ihop säcken med diverse summeringar. Först ut är säsongens lag. Kriteriet när det gäller antal spelade matcher är minst 25. Och det är bara prestationerna i ligaspelet som bedöms.

Följande lag har jag tagit ut, i en 4-3-3-formation.

Keylor Navas
—
Juanfran Torres
João Miranda
Aymeric Laporte
Filipe Luís
—
Ivan Rakitic
Gabi Fernández
Ángel di María
—
Lionel Messi
Diego Costa
Cristiano Ronaldo

—

Målvakt: Keylor Navas (Levante)
Ligamatcher/mål: 37/0.

Den ende spelaren på listan som representerar en klubb utanför topp fem. Inledde säsongen med att hämta sju bollar i nät mot Barcelona, men därefter har allt varit en stor framgångssaga. Har varit fullständigt outstanding i Levante och räddat otaliga poäng för klubben, och är den enskilt största anledningen att de parkerade på den övre halvan i tabellen. Reflexer som få andra målvakter och har nu ögonen på sig från alla håll och kanter. Vilket genombrott.

—

Högerback: Juanfran Torres (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/0.

Ligans överlägset bäste högerback den här säsongen. Följsam, brytsäker, spelskicklig och väldigt delaktig i offensiven. Juanfran har inte bara gjort sin bästa säsong i Atléticos rödvita tröja, utan sin bästa säsong i karriären. Platsen i VM-truppen (som bör vara en VM-startplats) är ett fint kvitto på det.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/2.

Har ibland överglänsts av mittbackskollegan Diego Godín – framför allt under senvåren – men sett till helheten har João Miranda varit snäppet bättre då hans lägstanivå är ofantligt hög. Gör sällan misstag, tar det säkra före det osäkra och har kvalitéer som passar utmärkt i Atlético de Madrids sätt att spela sin fotboll. Att han bara är reserv i Brasiliens VM-trupp är ett under.

—

Mittback #2: Aymeric Laporte (Athletic Club de Bilbao)
Ligamatcher/mål: 35/2.

Den unge fransmannen fick chansen under Marcelo Bielsa i fjol, och tog under våren en fast startplats. Nu har Laporte tagit ett, två och tre steg till i utvecklingen och står på gränsen mot att bli en världsback. Lugn och trygg med bollen, bra i luftrummet och modig. Har intresse från många toppklubbar, och det är mycket upp till Laporte själv vart han vill spela nästa säsong.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 32/0.

Om det bara är ett under att João Miranda inte är uttagen i den brasilianska VM-truppen är det ett direkt hån att Filipe Luís inte är det. Han har noll konkurrens om att vara La Ligas bäste på sin position, och har även i Champions League-spelet bevisat sin storhet match efter match. Bra både defensivt och offensivt, snabb i tanken och spelintelligent.

—

Mittfältare #1: Ivan Rakitic (Sevilla)
Ligamatcher/mål: 34/12.

Kroaten har gjort tolv ligamål och tio assist – som innermittfältare. Används förvisso ibland som nummer tio-spelare, men lika ofta som sittande mittfältare. Har på egen hand lyft Sevilla till nya höjder och med kaptensbindeln runt armen verkligen tagit sitt ansvar som ledare. Spelmotorn, framspelaren, avslutaren och ledaren. Världklass rakt igenom.

—

Mittfältare #2: Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 36/3

Hjärtat, kaptenen och länken mellan tränarbänken och spelet ute på planen i Atlético. Gabis betydelse får inte underskattas, och när han också spelmässigt höjt sig och gjort sin bästa säsong i karriären är det omöjligt att utelämna honom i säsongens lag. Har lungor som få andra.

—

Mittfältare #3: Ángel di María (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 34/4.

Vann assistligan med totalt 17 framspelningar. När argentinaren inte fick plats som ytter ändrade Carlo Ancelotti spelsystem, flyttade in di María centralt, och fick en gudabenådad spelare att ha ännu friare tyglar. Bland alla stjärnor har di María verkligen höjt sig och levererat på en oerhört hög nivå hela säsongen. Mästare på att servera den avgörande bollen och driva upp tempot.

—

Högeranfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligamatcher/mål: 31/28.

Nej, Leo Messi har inte gjort sin bästa säsong. Har han därmed varit dålig? Naturligtvis inte. Men när man jämför Messi med hur bra han tidigare varit, då blir han enkel att kritisera. Att snitta nästan ett mål per match är ruggigt bra, och då har han därtill hunnit göra elva assist.

—

Central anfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
Ligamatcher/mål: 35/27

En stor och stark slitvarg som gör allt för laget och samtidigt öser in mål. Diego Costas utveckling de senaste åren är enastående och han har slagit säsongsbästa med hästlängder. Låt oss nu bara hoppas att hans skadeproblem inte sätter stopp för VM så vi får se besten kriga även borta i Brasilien.

—

Vänsteranfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Ligamatcher/mål: 30/31

Snittar över (!) ett mål per match, och tar hem skytteligan framför Messi och Costa. Statistiken talar sitt tydliga språk, och portugisen har gjort ännu en makalös säsong i den vita Real Madrid-tröjan. VM-formen är vass.

Håller ni med mig? Vilka tycker ni borde ingå i säsongens La Liga-elva?

BARCELONA. Diego Simeone slår ut med armarna. Arda Turan gömmer ansiktet i händerna. Domaren har visat att det bara återstår sekunder. Juanfran skeppar iväg inkastet. Några moment senare blåser domaren av matchen. Medan spelare faller ihop gråtandes på gräsmattan firar andra hej vilt. Atlético de Madrid är ligamästare 2013/14 – en helt makalös seger för Atleti.

Medan Xavi kramar om och gratulerar sin forne lagkamrat David Villa stämmer Barcelona-supportrarna in med den energiska bortaklacken. ”Atleeeti, Atleeeti, Atleeeti” ljuder det på Camp Nou. Hemmasupportrarna hyllar mästarlaget. Alla förstår att det bygget som Diego Simeone hamrat ihop inte är något fuskbygge. Alla förstår att det ligger hårt slit och noggrann planering bakom.

Med en budget som bara är en fjärdedel av Barcelonas och Real Madrids ska det inte kunna vara möjligt att vinna La Liga över 38 omgångar. Pengar styr det mesta, pengar skapar möjligheter och helt andra förutsättningar, men det avgör inte allt. Det är dagens Atlético ett livs levande bevis på – och det är så jäkla vackert.

David Villa fick jubla på Camp Nou igen
Det finns ingen spelare som sticker ut eller som förtjänar att hyllas mer än någon annan i det här Atlético Madrid. Matchen på Camp Nou är ett bra bevis på det. Diego Costa skadad? Då går Adrián López in och levererar ännu en strålande insats. Arda Turan skadad? Jaja, in med Raúl García som inte förlorar en nickduell på hela matchen.

Atlético är inget luftslott som är beroende av Diego Costas mål eller Arda Turans kreativitet. Klubben överlevde utan Fernando Torres, utan Diego Forlán, utan Sergio Agüero och utan Radamel Falcao. Man kommer överleva utan Diego Costa också. För så länge Diego Simeone håller i trådarna kommer det här kollektivt starka laget fortsätta hålla sig i toppen.

På väg ut från arenan får jag en fråga av en gubbe i 60-års åldern om jag är imponerade av Atlético. ”Väldigt, de förtjänar det här”, svarar jag.

– Själv är jag mest imponerad av David Villa. Jag har inte sett mycket av Atlético den här säsongen men nu förstår jag vad alla pratar om. I Barça var han bra och gjorde ett stort jobb – men inte som det här.

Jag har svårt att inte hålla med gubben, som hade en Barcelona-tröja på sig. David Villa gör inte sin bästa säsong i karriären, men hans arbetsinsats för Atlético har varit enorm. I andra halvlek var han överallt, och hans uppoffrande spel personifierar att det är genom hårt slit Atleti gjort resan mot toppen.

Det som annars var mest imponerande var den mentala biten. Att Atlético trots att två storstjärnor tvingades kliva av med skador, trots ett baklängesmål och trots en intensiv press i slutet av första halvlek utan att få in bollen lyckades resa sig. Det här laget har en beundransvärd karaktär.

Därför vinner Atlético ligaguldet
Den stora nyckeln till framgången stavas Diego Simeone. Men den historien har vi redan vänt in och ut på ett antal gånger. Alla förstår vilken betydelse och vilken förändring han har gjort i klubben.

Atlético vinner ligatiteln för att man har varit det stabilaste laget sett över 38 omgångar. De har aldrig hamnat i rejäla dippar och har framför allt inte tappat poäng mot några toppkonkurrenter. Real Madrid besegrades på bortaplan, Athletic, Sevilla och Valencia likaså. Mot Barça räckte det med ett kryss – och nu är Atlético mästare för första gången sedan 1996.

Medan Barça får tänka nytt och Luis Enrique tvingas göra den där generationsväxlingen vi har pratat om i ett par års tid är Atlético ett lag som fortfarande är på uppgång.

Nu ska jag göra stan och se de tillresta Atleti-supportrarna måla Barcelonas gator röda och vita.

Atlético de Madrid är två matcher ifrån en sensationell dubbel. I fotbollsvärlden har Atleti blivit ett poplag och det är många som håller en extra tumme för att Madrid-laget faktiskt orkar hela vägen in i kaklet och också lyckas knyta ihop den säck man har proppat full med storartade prestationer under hela säsongen.

Diego Simeone är tränaren på allas läppar, Thibaut Courtois är redan en världsmålvakt, Koke har lyft till skyarna och Diego Costa har etablerat sig som en storstjärna. Men förutom mannen som har pusslat ihop hela laget från sitt tränarnäste är frågan om inte den viktigaste – och mest underskattade – spelaren är han som leder laget ut på planen vecka ut och vecka in.

***

Gabriel Fernández Arenas, Gabi, bär kaptensbindeln med stolthet. Mittfältsdynamon är en egen produkt som gått den långa och hårda vägen till att verkligen lyckas i Atlético.

Hade den viktigaste egenskapen
Under ungdomsåren var det långt ifrån skrivet i sten att unge Gabriel skulle nå hela vägen. Han fick han ta den del omvägar, ibland långa sådana. Om bara fotbollstalangen varit avgörande är det möjligt att Gabi inte hade tjänat några pengar på fotbollen i dag. Men han hade den viktigaste egenskapen: viljan.
– Jag fick offra mycket för fotbollen i min ungdom – men det är ingenting jag ångrar.

Och det var inte fotbollsspelare han offrade allt för att bli. Han ville bli fotbollsspelare i Atlético de Madrid.

När han gjorde sin debut en februaridag 2004 klev han rakt in på mittfältet bredvid sin förebild: Diego Simeone. En framgångsrik duo skulle det via sig, men det tillfället på Mestalla var en av få gånger de verkade på en fotbollsplan tillsammans.

Efter en stark låneperiod i Getafe 2004/05 och en bra comeback i Atlético säsongen därpå såg det ut som om drömmen skulle bli verklighet på riktigt för Gabi. Men när Javier Aguirre tillträdde som tränare 2006 kom motgångarna. Först en bilolycka hösten samma år som höll honom borta från spel i ett par månader. Därefter kom inte Gabi upp i sin högsta kapacitet på fotbollsplanen och Aguirre såg inte storheten i mittfältaren. När Real Zaragoza kom med ett bra bud ville inte Atlético tacka nej.
Gabi funderade. Hjärtat sa nej, hjärnan sa ja.

Karriären tog fart i Zaragoza
Han gjorde rätt. Det var i Zaragoza karriären tog fart på allvar, och snabbt blev den energiske innermittfältaren en reguljär startman på La Romareda och därtill en stor publikfavorit. Efter fyra framgångsrika säsonger – varav två med kaptensbildens runt armen – knackade Atlético på dörren igen.

Gabi hade blivit en grundpelare i ett billigt och sårbart lagbygge och han trivdes med ansvaret i Zaragoza. Innerst inne fanns dock en önskan och en längtan som aldrig försvann.
– Mitt mål var att utvecklas som spelare och som person, och jag känner att jag har uppnått det. Tack vare hård ansträngning varje dag och gott mod har jag lyckats återvända till min hemklubb, sa Gabi.

Återförenades med Manzano
När han som 27-åring återvände till Atlético 2011 förenades han också med Gregorio Manzano, som den svängen inte blev långvarig i klubben innan han fick sparken, men som gav Gabi seniordebuten några år tidigare.
– Hans utveckling som fotbollsspelare både på och utanför planen är spektakulär. Gabi är en spelare som personifierar hunger, entusiasm och inställning – jag hoppas att alla spelare ser upp till honom som en förebild, sa Manzano.

Gabi lämnade Atleti som en ung och oerfaren, präglad av frågetecken. Han återvände som en ledare och med 192 La Liga-matcher i bagaget. Det var i Real Zaragoza Gabi blev den spelare han är i dag.

Inte många månader efter att Diego Simeone tillträdde som tränare gjorde han sin förre lagkamrat till kapten.
– Han har alla egenskaper som krävs för att leda det här laget. Jag ser mycket av mig själv i honom, sa argentinaren.

”Som en man som håller en kliv mellan tänderna”
När Simeone själv har förklarat sin stil som spelare har han sagt: ”som en man som håller en kniv mellan tänderna”. Han la inga fingrar emellan. Diego Simeone var en krigare, en vinnare.

Gabi är inte samma urtyp – men liknelserna är ändå slående lika. Han spelar på samma position som sin läromästare, han bär nummer 14 på ryggen.
Teknik, finess och elegans? Snarare järnvilja, uppoffring och passion.

– Simeone kräver alltid maximal ansträngning både fysiskt och mentalt. Jag identifierar mig med det. Hans filosofi om att det krävs stor uppoffring för att lyckas, det passar mig.

Att vinna är alltid det viktiga
Hela Atlético de Madrid är en stor avbild av hur Diego Simeone var som spelare. Det rivs, det slits och det stångas. Vad har bollinnehav för betydelse om man inte gör någonting vettigt med bollen? Vad innebär en överstegsfint om man ändå inte lyckas ta sig förbi motståndaren?

Det Simeone har bankat in i Atlético är en vinnarmentalitet. Han bryr sig inte om hur elegant det är, så länge laget vinner. Gabi är den spelare som personifierar och symboliserar Simeones filosofi bäst. Han fungerar som en länk mellan tränarbänken och spelet ute på planen.

– När Cholo (Simeone) kom var det omöjligt att inte tänka optimistiskt. Han var en hjälte under spelarkarriären i Atlético och hade fansens respekt och klubbens förtroende, säger Gabi.

När ”El Cholo” tillträdde som tränare i december 2011 förändrades allt. Det oförutsägbara laget som blandat och gett genom historien har transformerats till La Ligas stabilaste. Och nu är de bara två finaler ifrån att lyckas med något sensationellt.

– Skillnaden blev tydlig direkt. Han kontrollerar precis allt och är extremt noggrann i sin planering och i allt utförande. Detaljer är viktiga – små som stora. Vi har alla förstått hur han tänker och det har varit nyckeln till alla framgångar, säger Gabi.

– Många frågar om vi är i en jobbig sits just nu. Själv förstår jag inte alls. I hela mitt liv har jag jag lagt min energi på fotbollen och det jag hela tiden drömt om är precis det här.

Den 17:e maj i fjol lyfte Gabi Copa del Rey-bucklan till skyarna på Santiago Bernabéu.
Den 17:e maj i år kan Gabi lyfta La Liga-trofén till skyarna på Camp Nou.

—

Källor: Atléticos officiella hemsida, Mundo Deportivo, Sky Sports, AS, Sports 360, Marca & The Guardian.

Vi pratade om matchen när spelschemat släpptes. Vi pratade om matchen när halva säsongen var spelad. Vi pratar om matchen när det bara återstår en omgång.

På lördag är det ligafinal på Camp Nou. Det har inte hänt sedan säsongen 1950/51 (!) att ettan och tvåan ställs öga mot öga i sista omgången och ligatiteln står på spel. Då var det Atlético de Madrid och Sevilla som gjorde upp, och 1-1-resultatet i slutomgången gjorde Atleti till mästare.

Vill inget lag vinna ligan?
Man kan verkligen fråga sig vad som har flugit i topplagen de senaste veckorna. Barça kryssar mot Getafe och Elche, Real Madrid tappar först poäng hemma mot Valencia, därefter borta mot Valladolid innan man kammar noll mot Celta Vigo. Och Atlético, som hade och fortfarande har allt i egna händer, förlorar först mot Levante och spelar sedan 1-1 hemma mot Málaga.

I La Liga har vi följt tre nästan omutligt starka lag hela säsongen. De har följts åt, triggat varandra till att hela tiden leverera på enormt hög nivå. När något lag tappat poäng har det varit rena rama julafton. Nu, när allting satts på sin absoluta spets, verkar inget av lagen vilja vinna ligan längre. Underskattning? Slitage? Guldfrossa?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att såväl Atlético, Barça som Real har darrat de senaste veckorna. Nu kommer en slutlig vinnare ändå koras – vare sig något lag vill vinna eller ej. Real Madrid sköt i praktiken bort sina chanser i onsdags mot Valladolid, men hade vid seger mot Celta Vigo faktiskt haft möjligheten att kliva förbi sina konkurrenter i sista omgången. Fast skulle det blivit tre poäng mot Valladolid hade startelvan, inställningen och modet varit annorlunda i matchen på Balaídos.

Nu står vi i stället inför en renodlad final på Camp Nou där seger krävs för att Barcelona ska lyfta pokalen, medan oavgjort räcker för att Atlético.

Vad som talar för Barça i detta nu? Vinnarmentaliteten som genomsyrar klubben, och fördelen i form av hemmaplan.

Vad som talar för Atlético? Det faktum att man ännu inte förlorat mot Barça den här säsongen, att man har ett grundspel som funkar och en urstark tro på sig själva.

Mitt i all förväntan och längtan till lördagens fest kommer det bli en kamp mot klockan för många spelare. Gerard Piqué, Neymar och Diego Costa krigar alla för att vara spelklara till finalen på Camp Nou.

Och det är lätt att förstå. Jag hade inte heller velat missa chansen att få spela något så unikt som en ligafinal.

Förmodligen kommer vi prata om matchen även efter den här säsongen.

Jag vet inte vad jag ska säga, eller skriva, eller tänka. Men herrejösses – vilken jävla ligasäsong.

I flera månader, jag egentligen nästan sedan spelschemat släpptes, har det pratats om den där avslutningsmatchen på Camp Nou. Den där matchen då Barcelona och Atlético ställs öga mot öga och där förhoppningar fanns om att det skulle gälla något stort.

För ett par dagar sedan hade de flesta redan skrivit in Atlético som ligamästare 2013/14. Levante borta, Málaga hemma. Två matcher som de borde vinna, två matcher som hade räckt för att bli mästare. Men fotboll spelas som bekant inte på pappret, och trots att närmare 10 000 Atlético-supportrar hade tagit sig till Ciutat de Valencia för att stötta sitt lag lyckades Levante sno åt sig samtliga poäng.

Efter Filipe Luís snöpliga självmål (säsongens märkligaste match av brassen?) kontrollerade Levante tillställningen. Och så har man ju ligans i särklass bästa målvakt för tillfället. Frågan är vilka som är bättre än Keylor Navas när man räknar in samtliga spelare den här säsongen. Ett par-tre som jag kan komma på rent spontant, sedan är han en het kandidat. Makalös säsong av costaricanen – som inte blir särskilt långvarig i Levante.

Real Madrid hade ett jätteläge att sätta olidlig press på Atlético vid seger mot Valencia. Ni vet, ett knäckt Valencia som åkte ur Europa League på världens mest bisarra sätt och inte hade någonting att spela för. Men så var det ju det där om fotbollen, att den inte spelas på pappret utan alltid avgörs på en plan under 90 minuter. Los Ché gjorde en heroisk insats och knep en pinne på Santiago Bernabéu – men Cristiano Ronaldos konstmål i slutskedet kan bli ytterst viktigt för marängerna. Det gör nämligen att Barcelona inte har allting i egna händer.

I lördags trodde alla att Barças gulddröm släcktes när Ángel Lafita nickade in 2-2 på Camp Nou. Levante och Valencia tände drömmen igen – och nu är det helt sanslöst jämnt och spännande inför de avslutande omgångarna.

Förutsättningarna som gäller
Atlético och Barça har två matcher vardera kvar att spela, medan Real har tre (hängmatch mot Valladolid i veckan).

Så här ser spelschemat och förutsättningarna ut för respektive lag.

1. Atlético de Madrid (88 poäng)
Kvar att möta: Málaga (hemma) och Barcelona (borta).

Atleti är det enda laget som har allt i egna händer. Fyra poäng på de två återstående matcherna och Atlético lyfter ligabucklan den 18 maj.

2. Barcelona (85 poäng)
Kvar att möta: Elche (borta) och Atlético (hemma).

Har fått en fribiljett in i guldstriden igen efter helgens resultat. Men man kan inte vinna enbart på egen hand, utan måste ha viss hjälp. Går Barça rent och tar de sex återstående poäng som finns att spela om, måste nämligen Real tappa på vägen.

3. Real Madrid (83 poäng)
Kvar att möta: Valladolid (borta), Celta Vigo (borta) och Espanyol (hemma).

Sätter hoppet till att Barça spöar Atlético i slutomgången – och att man själva går rent i de tre sista matcherna. Då hamnar titeln i Real Madrids ägo.

Hur det kommer gå? Jag vet inte. Jag varken kan, vågar eller vill gissa just nu. Allt kan fortfarande hända – och med helgens resultat i åtanke finns det inget som säger att topptrion kommer gå rent mot lagen de ”på pappret” egentligen bör besegra. Det blir ett stort examensprov och det lag som håller nerverna i styr bäst har mycket vunnet.

Vilken. Jävla. Liga.

”Jag vet att han kommer spela bra, jag vet att han kommer göra mål”.

Orden kommer från Diego Simeone inför CL-returen hemma mot Barcelona. Han hade precis släppt chockbomben på presskonferensen att Adrián López ersätter Diego Costa i anfallet. Samme spelare som varit iskall stora delar av säsongen. Samme spelar som var iskall hela förra säsongen.

Spelaren som sedan dunkade en boll i ribban, dribblade och visade mer självförtroende än någonsin och framför allt också assisterade Koke till matchens enda mål. Han gjorde inte själv det där målet som Simeone pratade om. Det sparade han tills i går.

Även om han fick chansen från start i matchen mot Elche har Adrián återigen mestadels befunnit sig på läktaren eller fastklamrad på bänken efter segermatchen mot Barcelona. I går, återigen i en hyperviktig match, fick han nytt förtroende från start. Och återigen spelade han med självförtroende, vågade dribbla, klacka och göra det oväntade. Framför allt så gjorde han det så psykologiskt viktiga 1-1-målet precis före paus.

Jag hade gärna velat ta en rundtur och se vad som försiggår i Diego Simeones huvud ibland. Hur han tänker, resonerar och funderar. Men i går var det ganska uppenbart hur hans tankar gick kring startuppställningen. Inläggsspelet funkade inte på Vicente Calderón – därför valde han att bänka Raúl García och spela en mer oberäknelig och kvick Adrián. Ett fulländat genidrag. Och nu väntar Champions League-final för Atlético de Madrid.

Juanfran bör starta i VM
Det finns egentligen ingen särskild spelare som har imponerat på mig mer än någon annan i Atlético den här säsongen. Alla tycks vara i sitt livs bästa form (förutom David Villa) och lagmaskinen som maler ned varenda motståndare blir bara starkare och starkare för varje vecka som går.

Men just i går satt jag mest och nöjd av Juanfrans insats. Helgjuten, från start till mål. Och samarbetet med Tiago var dödligt effektivt. Portugisens svepande långbollar från sin innermittfältsposition till en framstormande Juanfran längs högerkanten gav två mål. Två helt avgörande sådana.

Man kan säga att Juanfran fullkomligt krossade César Azpilicueta i matchen i matchen. Två högerbackar som slåss om samma position i VM. Det vore konstigt om Vicente del Bosque hade några tvivel längre. Juanfran är inte bara Spaniens bäste högerback. Han har få övermän i hela världen på den positionen.

—

Det är långt kvar tills den 24 maj, men det är svårt att inte blicka fram emot Madrid-derbyt som väntar. De möttes i Copa del Rey-final förra året. Nu väntar den största scenen av alla – och tillfället att vinna har inte varit bättre för något av lagen.