Det är sorgens helg i fotbollsvärlden, inte minst i Spanien. Tito Vilanova krigade, krigade och krigade. Han vann allt man kunde vinna på klubblagsnivå med FC Barcelona – men förlorade kampen mot cancern.

Fotboll känns inte särskilt viktigt när sådant här inträffar, men är det något som fotbollen och idrotten generellt också är unika med så är det hur man sammanstrålar i sådana här situationer.

Det är vackert att se två vänner – en med Barcelona-tröja, en med Real Madrid-tröja – mötas upp utanför Camp Nou och hedra Vilanova. Det är vackert att se Dani Carvajal dedikera sitt mål mot Osasuna till den bortgångne tränaren. Det är vackert att se en hel fotbollsvärld förmedla sitt maximala stöd till Tito Vilanovas familj. Fotbollens makt när den används som bäst.

—

Och så var det ju det där med fotbollen, som också har spelats i helgen. I går pulveriserade Real Madrid ett blekt Osasuna och Cristiano Ronaldo visade att både målformen är tillbaka och att krutet i bössan fortfarande finns kvar. Med två sagolika mål såg han till att Madrid kunde fixa tre enkla poäng utan att förta sig alls och därmed kan åka utvilade till München kommande vecka.

Vi kan också tacka Real Betis för den här gången. La Liga-sejouren – något kortare än väntat – var svängig, underhållande, glädjesprudlande och sorgsen. Den här säsongen mest det sistnämnda. Nu blir det att renovera och ladda upp batterierna inför hösten.

—

I december, när jag var på plats i Madrid inför matchen mellan Atlético och Valencia, skrev jag en längre text om Raúl García. Spelaren som värvades från Osasuna 2007 med förväntningar på sig att bli en ny spansk storstjärna. Fyra säsonger på fel position senare blev han utlånad till sin gamla klubb, fick en skräddarsydd roll som släpande anfallare och började ösa in poäng. Därefter återvände han till Atlético igen och under Diego Simeones styre har Raúl García börjat användas på helt rätt sätt – och Atleti har fått en matchvinnartyp av världsklass.

Innan García lånades ut till Osasuna 2011 blev han utbuad på Vicente Calderón. I dag, i morgon och för alltid kommer de sjunga hans namn. Alldeles nyss sänkte han Valencia med matchens enda mål på Mestalla och gjorde ytterligare ett blytungt mål den här säsongen.

Inför matchen sa Simeone att ”de största och mest talangfulla spelarna kliver fram när det gäller som mest”. Raúl García har klivit fram inte en gång, inte två gånger, utan i princip varje viktig match den här säsongen.

En av planens bästa i Champions League-returen mot Barcelona. Segernickare mot Villarreal i början av april. Mål och assist i CL-matchen mot Milan på Vicente Calderón. Och då pratar jag bara om de senaste veckorna. Jag hade kunnat göra listan betydligt längre.

I min text om García från december skrev jag följande i sista stycket: ”Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken”.

I dag är inte Pamplona-sonen en evig inhoppare längre. Flåset i nacken blev för intensivt för medspelarna och nu är Raúl García en stor nyckelspelare för Diego Simeone. En spelare som startar viktiga Champions League-matcher. En spelare som startar ”finaler” – som Atlético väljer att kalla alla ligamatcher – på Mestalla. Och framför allt är han en spelare som avgör. Precis som de största och mest talangfulla spelarna gör.

Nu är allt förspänt för att Atlético firar ligaguld på Vicente Calderón den elfte maj. Vinner man de två kommande finalerna mot Levante och Málaga så är titeln i hamn.

Tillknäppt, tjurigt, mållöst och helt öppet inför returen. Det blev kanske inte vad vi fotbollsälskare hade hoppats på – men det blev precis vad vi förutspådde på förhand.

En av de smärre överraskningarna inför matchen var att Diego Ribas presenterades i Atléticos startelva, något som var ett smart drag av hans namne på tränarbänken. Som matchbilden satte sig fick Atlético hålla extremt mycket boll, och det är då Diego trivs allra bäst. Han var också en av hemmalagets bättre spelare, men lyckades för den sakens skull inte trä in bollen bakom Chelseas trånga backlinje.

När Juanfran och Filipe Luís kom runt längs kanterna och slog inlägg fastnade de allt som oftast på en blå spelare. När Raúl García väl fick det serverat för sig hade han inte siktet inställt, och Diego Costa vad ivrigt desperat om att cykelsparka in bollen i mål när han fick tag på lädret.

Det här var inte Atléticos bästa match för säsongen, långt ifrån, men det var inte heller Atléticos fel. Chelsea utförde sin matchplan på ett utmärkt sätt. Tråkigt, småfult och maskande? Ja, men samtidigt fullständigt välorganiserade taktiskt med ett lågt försvarsspel och helt rätt spelartyper på planen för den fotboll Atleti vill spela. José Mourinho visade varför han är en av världens mest framgångsrika tränare. Chelsea visade varför de är en av årtiondets mest framgångsrika klubbar.

Med facit i hand kan vi konstatera att det innebar en stor fördel att inleda första mötet på bortaplan. Med två så pass snarlika lag kunde Chelsea bara ge ifrån sig bollen på Vicente Calderón och försvara sig till ett 0-0-resultat.

Men det som talar för Atlético är att London-gänget knappast kommer kunna göra detsamma på Stamford Bridge. Och Atleti är knappast något slaget lag på förhand. Faktum är att alla Champions League-resultat man har levererat på bortaplan den här säsongen skulle leda till ett avancemang.

Porto-Atlético 1-2
Austria Wien-Atlético 0-3
Zenit-Atlético 1-1
Milan-Atlético 0-1
Barcelona-Atlético 1-1

Mitt förhandstipp är att matchbilden egentligen inte kommer vara särskilt förändrad i nästa veckas retur, men att Chelsea kommer ha betydligt mer boll än på Calderón. Lyckas Atleti sätta sin första och höga press kommer det skapas fler omställningsmöjligheter och chanserna kommer dyka upp. Sedan är det upp till spelarna själva att ta vara på tillfällena som ges.

Alla visste att Atlético var bra. Ingen visste att Atlético var så här bra.

Att hota Real Madrid och Barcelona i enskilda matcher hade laget redan bevisat. Att göra det över 38 omgångar var nog ingen som med handen på hjärtat trodde att Atleti skulle kunna göra den här säsongen. Kanske om ett par säsonger, inte redan nu.

Och den känslan förstärktes förstås när de gång efter annan misslyckades att gå upp i ensam serieledning. De hade superba chanser vid tre tillfällen, och när de väl gick upp i ensam topp i omgång 22, förlorade de direkt efter mot Almería och sjönk till tredjeplats i tabellen.

Och det var så känslan var och förblev. Atlético var bra, hade närmat sig Real och Barça, men kunde inte utmana över 38 omgångar.

Det var då. Nu är tongångarna annorlunda. Atlético toppar tabellen igen, för femte omgången i följd, och har dessutom ryckt i toppen. Huvudstadsklubben är tre poäng före Real Madrid (som måste gå om poängmässigt för att vinna ligan, då Atleti har bättre inbördes statistik) och fyra före Barcelona, som förlorade mot Granada på lördagskvällen.

Söndagens match mot Getafe var på klassiskt Diego Simeone-manér. Det var inte alltid elegant och välspelat, utan präglades av inställning och elva defensivt slipade spelare. Diego Godín nickade in ledningsmålet strax före paus. Och en Diego Costa, återvändande från skada, satte slutresultatet precis innan full tid. Hans smäll i stolpen i samband med målet såg otäckt ut, men var precis som det verkade – bara en tuff smäll och ingenting allvarligare.

Bara fem matcher återstår. Atlético behöver vinna fyra för att bli mästare. Jag tror man kommer klara det. Inför säsongen hade jag blivit utskrattat om jag hade sagt det. Inte för att jag trodde på det. Ingen gjorde ju det.

Atlético var inte där, i alla fall inte än, var ju känslan. Ett lag på uppgång, ett lag vars projekt är ett av Europas mest intressanta. Men att utmana två giganter över 38 omgångar och sammankoppla det med spel i Champions League, det är ingen barnlek.

Har Diego Simeones manskap gjort en sådan magnifik säsong över 33 omgångar finns ingenting som talar för att man kommer klappa igenom de fem sista. Ingenting bör tas ut i förskott, och Atleti har fortfarande ett tufft återstående spelschema, men de är sannerligen helgens stora vinnare i Spanien och börjar doften av ett ligaguld. Det är nära nu.

Men fortsätter man inte med mantrat ”partido a partido” (match för match) riskerar fälla krokben på sig själv. Förmodligen lär inte Simeone tillåta spelarna att ens tänka tanken på något annat än nästa match.

Atlético de Madrid klev ut på Vicente Calderón med en resultatmässig fördel, men en stor nackdel i form av två av storstjärnorna – Diego Costa och Arda Turan – på skadelistan. Om det spelade någon roll? Inte direkt, inte när det handlar om Atlético.

Hade Barcelona saknat Leo Messi och Andrés Iniesta hade det påverkat laget på alla sätt. Och förstå mig inte fel, Costa och Arda besitter enormt individuell kvalité och är viktiga på alla plan i Atlético, inte minst offensivt. Men lagmaskinen Atlético – Cholismo, som det kallas och som genomsyrar hela klubben – präglas inte av individualister. Det präglas av attityd, hjärta och en genuin tro på att allt är möjligt.

– Vi är inte i kvartsfinal för att vara nöjda och för att titta på när Barça tar sig vidare. Då har ni förstått oss på fel sätt. I Atlético handlar det om att vinna – vi strävar hela tiden efter mer, sa lagkaptenen Gabi inför matchen.

Få trodde Atlético Madrid skulle nå semifinal i Champions League inför säsongen. Ännu färre skulle tro det om någon på förhand sa att det skulle möta FC Barcelona i kvartsfinal – utan Diego Costa och Arda Turan i den avgörande matchen.

Och även om det resultatmässigt var med minsta möjliga marginal Atlético nu är i semifinal säger det ingenting om sanningen som utspelade sig på Vicente Calderón den här kvällen. Adrián López dunkade bollen i högra stolpen strax före Kokes segermål. David Villa träffade andra stolpen. Och ribban. Gabi missade ett friläge – Cebolla Rodríguez en jättechans halvvolley.

Barcelona hade lägen som kan räknas på en hand, och även om det brann till vid ett fåtal tillfällen var man underlägsna på alla taktiska plan. Diego Simeone skruvade upp sina spelare och sina supportrar till max – och fick det laget som det senaste årtiondet dominerat fotbollsvärlden att se fullkomligt livrädda ut.

Jag har inte sett Barça så här skärrade, så här överraskade och taktiskt förnedrade sedan fjolårets Champions League-upplaga då man krossades av Bayern München. Det vilar otroligt många frågetecken kring klubben både i ledningen, ur ett sportsligt perspektiv och kring frågor där de inte ens själva har makten i sin ägo.

FC Barcelona är inte samma lag som det var för bara ett par-tre år sedan, långt ifrån. Under samma period har Diego Simeone förvandlat Atlético de Madrid från att vara en ständig underdog som varje år siktar på att nå Champions League till att sticka upp som en utmanare att vinna hela turneringen.

Jag skulle säga att det Atlético gjort, inte bara den här säsongen, utan under hela den här tidsperioden med Simeone vid tränarrodret, är årtiondets största fotbollsprestation.

—

* Hur kan det fortfarande finnas så många som häver ut sig att ”Thibaut Courtois har potential att bli en stormålvakt?”. Måste man närma sig eller ha passerat 30 för att anses vara en stor målvakt? Belgaren är en av världens främsta och har varit så i ett par säsonger nu.

* Leo Messi, Andrés Iniesta & Cesc Fàbregas. Stjärnor som normalt sett lyser att spelglädje och fantasi. Den här matchen syntes de knappt till, någon av dem.

* Inför matchen sa Diego Simeone att Adrián López – som inte gjort mål det här året och var utanför matchtruppen i stort sett hela mars – skulle starta bredvid David Villa. Han sa också att han var övertygad om att Adrián skulle bidra och göra en bra match. Summa summarum är det bara konstatera än en gång vilket geni Simeone är. Ingen annan tränare hade startat med Adrián i den här matchen. Första kvarten, när Atleti var som bäst, glänste anfallaren. Och han assisterade till matchens enda mål.

* José Manuel Pinto är en rolig figur i omklädningsrummet, har en spektakulär karriär och är förmodligen ganska tillfreds med livet överlag. Men en målvakt som ska leda FC Barcelona till tunga titlar, det är han inte. Nu kan han knappast klandras för något av hans insläppta mål i det här dubbelmötet, men hans instabila ingripanden gång efter annan ger inte bara motståndet vittring utan sätter också skräck och nerver för hans eget lag.

Ny helg, nya matcher, men samma titelrace. Steg för steg, minut för minut närmar vi oss slutet. Det är bara sex omgångar kvar nu – det skiljer fortsatt tre poäng bland topptrion.

Och när alla var igång under gårdagen bjöds vi inte på några skrällar – även om två av lagen knappast gjorde sin bästa insats för säsongen.

Atlético de Madrid stod för en numera klassisk uddamålsseger. Underlägsna i bollinnehavet, överlägsna taktiskt. Ändå höll det på att sluta illa när Toby Alderweireld styrde bollen strax utanför det egna målet i matchens sista minut, men Atlético hade marginalerna på sin sida den gången. En annan dag, då man inte hade mött ett skadeskjutet Villarreal utan en gul ubåt i toppform, hade det blivit tufft för Atleti att knipa tre poäng.

De rödvita saknade trots allt lagkapten Gabi (avstängd) samt Diego Costa & Arda Turan som båda var skadade. Men är det någon som imponerar med säsongens Atlético, eller rättare sagt Diego Simeones Atlético, så är det den här typen av segrar. De är vattentäta defensivt, låter motståndet ha bollen och sätter dit matchens enda mål på en hörna. Klappa och klart – tre poäng in på kontot.

Barça imponerade å sin sida inte heller hemma mot jumbogänget från Sevilla. Real Betis visade vilja, glöd och helt rätt inställning, medan Barcelona hade tankarna på onsdagens Champions League-match på Vicente Calderón. Men ett lag i medgång har marginalerna på sin sida, gör mål från ingenstans och tar ändå tre poäng.

Sett till gårdagens tillställningar tog Real Madrid den klart största skalpen. Visst för att det rann iväg i slutet när Real Sociedad gav upp hoppet om poäng, men att åka till Anoeta och packa ihop ett 4-0-resultat i resväskan hem är ruskigt starkt.

Lite får man tacka Claudio Bravo – normalt sett ligans bäste målvakt när det gäller utsparkar – som via en feladresserad utspark gav Gareth Bale öppen gata att prickskjuta in 2-0 i andra halvlek. Därefter gick luften ur hemmalaget – medan Madrid kunde ösa på till max.

Jag har svårt att se Real Madrid fler poäng i ligan då man har ett klart överkomligt spelschema kvar. Det talar för marängerna. Det som talar emot är att man trots allt är trea, och måste förbi såväl Barça som Atlético för att kamma hem ligan. Resultaten topplagen emellan kan alltså bli högst avgörande i slutändan.

Det blev precis som förutspått: En tillknäppt och målsnål tillställning där det krävdes individuella prestationer utöver det vanliga för att hitta nät.

Diego Costa kom givetvis till start trots att han inte borde – men anfallaren höll bara i 27 minuter. Barça tvingades också till ett tidigt byte, då Gerard Piqué landade illa och gick av redan efter tio. Marc Bartra klev in för Piqué och levererade en prickfri insats i mittförsvaret – något som givetvis ställer följdfrågan varför han inte spelar från start i sådana här matcher.

Diego Ribas överglänste Koke & Arda
Spelaren som kom in för Diego Costa var ännu bättre. Diego Ribas var så där exceptionellt bra som han kan vara emellanåt, när han flyter fram, när passningarna sitter på läppen och där skotten limmas upp i första krysset.

Jag skrev så sent som för några dagar sedan att jag var överraskad över att Diego inte bjudit upp till den kamp jag trodde på förhand gentemot Koke och Arda Turan om startplatserna på Atléticos offensiva mittfält. Den här kvällen på Camp Nou bevisade han exakt varför Diego Simeone så gärna ville ha honom, och att han i sina bästa stunder överglänser såväl Koke som Arda.

I ett kollektivt starkt Atlético, vars matchplan var tydlig med att ligga lågt, spela med aggressiv press och inte ge bort en femöring gratis centralt i banan, var det Diego Ribas som ledde offensiven. Han var navet i det mesta som föranledde möjligheter framåt och gav en tydlig signal om att det är på planen, och inte på bänken, han gör sig allra bäst i Atlético.

Ändå är det knivskarpt om han vinner utmärkelsen som bortalagets bäste spelare. Thibaut Courtois hade en handfull fenomenala räddningar och är en självklar kandidat. Han är sannerligen alltid bäst när det gäller, belgaren.

Tata Martinos byte förändrade matchen
Det blev det säkra före det osäkra. Tata Martino valde fyra mittfältare från start – precis som han gjort i de stora matcherna den här säsongen – vilket lämnade såväl Alexis Sánchez som Pedro Rodríguez på bänken. Och fram tills att Alexis äntrade planen med drygt 20 minuter kvar kom Barça väldigt sällan till farliga målchanser.

Nästan direkt efter bytet small det dock till. Det var inte Alexis förtjänst, utan positionsbytena på Andrés Iniesta och Neymar. Den sistnämnde flyttade över till vänsterkanten, där han är som allra bäst. Och Iniesta fick kliva ned ett snäpp i planen och spela centralt på mitten – en position han också är som allra bäst i.

I den 71:e minuten fick Iniesta bollen på mittplan, såg gapet mellan Juanfran och João Miranda, och inlöpande från vänsterkanten smällde Neymar in kvitteringen. Ett signifikativt mål som bevisar hur fel Martinos grundtaktik var att spela två av lagets främsta spelare i positioner där de inte är bäst lämpade.

Och apropå spelare som flyter fram, som Diego, är det omöjligt att inte lyfta Iniesta till skyarna efter hans insats. När Leo Messi var utraderad klev mittfältaren (eller vänsteryttern) fram och visade vägen för Barça. Iniesta drev upp tempot, dribblade sig loss och trollade fram målchanser ut ingenting. Han har fått en del kritik tidigare under säsongen för att inte vara lika bra som vi är vana att se honom. Men de senaste veckorna har Andrés dansat fram på planen – och då har han väldigt få övermän i fotbollsvärlden.

Helt öppet inför returen
1-1-resultatet på Camp Nou gynnar Atlético mest. När de kliver ut på Vicente Calderón om en dryg vecka är de vidare till semifinal.

Men det är fortsatt helt öppet – och det var väl ingen som på förhand trodde något annat. Fram tills returen kommer Atlético försöka plåstra ihop Diego Costa – men det såg i ärlighetens namn inte särskilt bra ut för anfallaren – men man får i alla fall tillbaka Raúl García efter avstängning.

För Tata Martinos del gäller det att byta taktik om han ska luckra upp Diego Simeones lag. Med fyra mittfältare på planen kommer Atlético försvara sig till semifinal nästa onsdag.

När tiden ibland är för knapp för att skriva får man ta till andra alternativ. Prövar därför något nytt i och med detta videoinlägg inför kvällens drabbning på Camp Nou.

BARCELONA. Real Madrid hade sin tuffa bortamatch tidigare i veckan. Nu var det Barcelona och Atléticos tur – men båda lyckades tråckla till sig knappa segrar. Det blev trippel i treor då topplagen vann och guldstriden är fortsatt olidligt jämn.

Koke växer för varje vecka som går
Jag ska villigt erkänna att när Diego Ribas blev klar för Atlético Madrid i slutet av januari var jag helt övertygad om att Arda Turan & Koke skulle få konkurrens å det grövsta. Jag trodde Diego skulle ta en plats i startelvan. Och visst, konkurrensen på Atléticos mittfält är hårdare än någonsin – även sedan José Sosa utmanar om en av de offensiva platserna – men Diego har sannerligen inte haft skuggan av en chans.

När brassen var utlånad till Atlético säsongen 2011/12 var han lagets klart bäste offensiva mittfältare. I dag är han nummer tre i ordningen, som bäst. Då, när Diego lämnade, var det Koke som klev in och fick fylla de kreativa skorna tillsammans med Arda.

I dag har Koke utvecklats till en klasspelare och en självklar nyckelspelare i Atlético. För att flytta på honom krävs något extraordinärt. Diego Simeone vet exakt vad han får av ynglingen, såväl offensivt som defensivt, och han utvecklas alltmer för varje vecka som går.

Mot Athletic var Koke den enskilt största anledningen till att Atlético lyckades vända och vinna på San Mamés. Först lirade han fram Diego Costa till kvitteringen i mitten av första halvlek, för att själv nicka in segermålet i början av andra. Därtill kunde han noterats för ytterligare ett par assist efter några smörpassningar som till och med fick Diego att applådera på bänken.

Matchen på San Mamés var en gigantisk nyckelfight i den fortsatta guldstriden för Atlético. Nu har man avverkat ytterligare en final, som man själva väljer att kalla det, och framför allt avfärdat en av de absolut tuffaste motståndarna. Och man leder fortfarande ligan i ensam majestät.

Gerard Piqué på nytt en gigant när viktig match knackade på dörren
Vi har vant oss vid en ojämn Gerard Piqué de senaste åren, det har vi. Utan sin läromästare och ständige pådrivare Carles Puyol – som dragits med skadebekymmer från och till under många säsonger – har Piqué inte hållit samma jämna nivå.

Men är det någonting han gjort den här säsongen är det att leverera topprestationer på löpande band när Barça som mest behövt det. Kanske får han tillräckligt med tändvätska när det vankas stora matcher för att vara på topp utan att ha Puyol i närheten. Kanske slappnar han av några procent för mycket i matcher som på pappret bör vara mumsbitar, då Puyol hade behövts.

I det stadsderbyt på Cornellà-El Prat var Piqué en av Barças klart bästa spelare – även om han och försvaret hade att göra mot ett långt ifrån ofarligt Espanyol.

Helt avgörande blev straffsituationen en kvart från slutet. Från pressläktaren där inga TV-skärmar fanns tillgängliga för att se reprisbilder var det omöjligt att avgöra om handbollen på Javi López var korrekt dömd, men efter att ha granskat situationen i efterhand tycker jag domaren gjorde rätt. Oavsett hur avsiktligt det är eller ej drar López med sig bollen med handen och ruinerar den potentiella målchansen för Neymar.

Om slutresultatet var rättvist är en helt annan fråga. Jag tycker matchbilden var otroligt jämn, och Espanyol och Javier Aguirre ska ha en stor eloge för matchplanen och genomförandet. Man krånglade till det för Barça som hade oerhört svårt att få igång ett strukturerat anfallsspel. Mest rättvist hade varit ett oavgjort resultat. Den här gången räddades Barça av en handboll, en säker straff av Leo Messi och ett överlag stabilt försvar lett av Gerard Piqué.

Real Madrid fick en välbehövlig självförtroendeboost
Det råder inga tveksamheten om att Real Madrid hade stor press på sig inför matchen mot Rayo Vallecano. Men det syntes inte alls av på Santiago Bernabéu. Hemma inför sina supportrar dansade marängerna fram och Rayo hade i ärlighetens namn ingenting att sätta emot.

Real Madrid har spelat bättre fotboll i sina dagar, men definitivt också betydligt sämre. De gjorde vad som krävdes utan att förta sig – och vann ändå med glasklara 5-0.

Det största frågetecknet som vilar över huvudstadsklubben och så gjort den senaste veckan är hur Cristiano Ronaldo mår rent fysiskt. Han såg inte helt fit ut under matchen mot Rayo, och uppges av Madrid-pressen ha spelat småskadad de tre senaste matcherna. Med en slutspurt i ligan och en Champions League-kvartsfinal i åtanke kan det vara förödande att Cristiano spelar om han inte är helt hundra. Att förvärra en skada kan innebära slutet på både säsongen och Brasilien-VM.

Men även om portugisen själv naturligtvis inte vill vila en match, en minut eller ens en sekund – något han ser som missade möjligheter att bygga på sin målskörd – får vi hoppas att Carlo Ancelotti och inte minst klubbens läkarteam handskas med situationen på rätt sätt. Hur bra Ángel di María än må vara och hur många poäng Gareth Bale än gör går det inte komma ifrån att möjligheterna till titlar försämras utan Cristiano Ronaldo.

BARCELONA. Det var upplagt för spänning, dramatik och vändningar. Men vem hade kunnat ana den här onsdagskvällen? Barcelona vann men lämnar matchen med sur eftersmak, Atlético behåller sin serieledning och Real Madrid, de gick på en mina i Andalusien.

En seger med bitter eftersmak
Till en början gick allt enligt Tata Martinos planer. Andrés Iniesta dansade fram med magi i fötterna, Leo Messi fortsatte bygga på sin storform och Camp Nous nya kelgris, Marc Bartra, var fläckfri. Men så skedde det förödande, något som kan innebära slutet på Víctor Valdés karriär i FC Barcelona.

Hur nöjda Barça än må vara med de tre poängen framöver – som i ärlighetens namn aldrig var hotade mot ett för dagen ytterst blekt Celta Vigo – kommer matchen betraktas som en mörk del i klubbens historieböcker.

Det har precis blivit bekräftat att Valdés missar resten av säsongen med en knäskada som kommer ta honom sex månader att återhämta sig ifrån. Det syntes redan på 32-åringens reaktion när han fördes ut från planen att det inte rörde sig om något lindrigt. Det var illa, riktigt illa. Detta betyder i praktiken att Barcelona får klara sig utan sin ordinarie målvakt och en av lagets stora ledarfigurer resten av säsongen, att VM-drömmen är krossad och att inledningen på kommande säsong är i farozonen. Det betyder också att Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona – klubben han kom till första gången redan 1992. Om han nu står fast vid sitt beslut att lämna klubben vill säga, något han har deklarerat sedan flera månader tillbaka.

Det var knappast ett sådant här slut varken Valdés eller Barcelona hade tänkt sig, och det lämnar förstås klubben i en ytterst prekär situation inför framtiden. Man går nu in i slutspurten där man fortfarande slåss om tre stora titlar, men man tvingas göra det utan sin ordinarie målvakt.

Sevilla inne i sin bästa period på flera år
Det är enkelt att kalla det skräll, Sevillas 2-1-seger hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot Real Madrid, om man har i åtanke hur det har sett ut på samma arena lagen emellan de senaste säsongerna. Men formmässigt var det inte helt överraskande. Sevilla är inne i sin bästa period på flera år, och har i och med segern slagit nytt klubbrekord i form av sex raka ligasegrar.

Unai Emery har sannerligen fått ihop laget som ute på planen leds av Ivan Rakitic. Kroaten var fullkomligt briljant mot Madrid, precis som han varit hela säsongen. Framspelningen fram till Carlos Baccas 2-0-mål blev inte bara matchavgörande utan symboliserar såväl Rakitic säsong som Sevillas form. Bollarna som inte hittade fram till rätt adress för ett år sedan blir helt lysande nu.

Sevilla glimrar av självförtroende och i och med Athletics poängtapp mot Elche tror jag att man ger den baskiska klubben en rejäl match om den sista Champions League-platsen.

Real Madrid då? De saknade givetvis både Sergio Ramos i mittförsvaret men framför allt Ángel di María offensivt. I höstas var han – trots ständigt högklassiga prestationer – inte ens helt given. Nu blir Real Madrid högst lidande utan sin argentinska stjärna. Det svänger snabbt inom fotbollen.

Det som talar för Real fortsättningsvis är det återstående spelschemat. Bortsett från bortamötet med Real Sociedad om ett par omgångar har man ett relativt enkelt schema och kommer – såvida man inte åker på några rejäla djupdyk – inte tappa många poäng.

Diego Costa matchvinnare – igen
Atlético de Madrid är omgångens stora vinnare på nytt. Hemma mot Granada hade man det kämpigt, men räddades som så många gånger förr av Diego Costa. Jag har tappat räkningen i antalet matcher han har avgjort för Atleti den här säsongen, men två händer räcker inte för att räkna.

Det är omöjligt att inte imponeras av denna rödvita lagmaskin som trots att man inte övertygar spelmässigt aldrig ger upp utan bara maler på, och i slutändan ger det resultat. Nu återstår åtta ligaomgångar. Atlético har fortfarande allt i sina egna händer. Jag blir inte förvånad om man grejar det.

Säsongen 1991/92 var tre lag i topp inom en poängs radie – Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña. Många spanska tidningar jämför årets säsong med den för lite drygt 20 år sedan, och är eniga om att vi just nu upplever den tätade ligan på mycket länge.

Tre lag slåss om titeln och liksom 91/92 är det alltså en ynka poäng som just nu skiljer topplagen. Atlético de Madrid är det enda laget med allt i egna händer, då man har bättre inbördes statistik gentemot Real Madrid, samt är en pinne före Barcelona.

Bottenstriden är liksom alltid ruskigt jämn. Förutom tabelljumbon Real Betis, med åtta poäng upp bara till Valladolid som ligger näst sist, är det åtta lag inom sex poäng. Rayo Vallecano har gjort den största uppryckningen på slutet och vandrat ovan nedflyttningsstrecket. Poängen borta mot Valladolid i helgen kan bli livsviktig, där undvika förlust var viktigare än att ta en trepoängare.

Egentligen är den strid i tabellen som varit lugnast under säsongen den om Europa-platserna kommande säsong. Men nu kan allting sättas på sin spets även där. Athletic Club tappade två poäng i går (0-0 på Martínez Valero mot Elche), när La Liga gick in i den 30:e spelomgången. Det gör att konkurrenterna bakom fjärdeplatsen, som visserligen redan är långt efter, har ett gyllene läge att knappa in.

Det enda laget som i ärlighetens namn känns starka nog för tillfället att hota Athletic om den sista CL-platsen är Sevilla. Ett Sevilla som i kväll gästas av Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Griper man det sista halmstrået och vinner i kväll, ja då kan det bli riktigt spännande även om fjärdeplatsen.

Med dubbla ligaomgångar i veckan är det mycket som kan vara förändrat när det gäller vidare förutsättningar och tabelläge om en vecka. Det är nu som spelarna måste höja sig ett extra snäpp och kliva fram, visa vägen. Det är nu tränarna får bekänna färg. Det är nu stjärnorna har som störst press på sig att leverera.

Ja, en vanlig vecka i den tätaste La Liga-säsongen på många, många år, med andra ord. Själv tänkte jag avnjuta den i Barcelona, med både en fight på Camp Nou i kväll samt ett stadsderby att vänta på lördag.

Senare i kväll lär dock största delen av mitt fokus vara riktat mot Sánchez Pizjuán och händelserna där. Matcherna mellan Sevilla och Real Madrid tenderar att bli händelserika och klassiska, och det här mötet har på förhand precis allt ingredienser för att bli just så.