Lagen som oftast turas om att spela på måndagar, Villarreal och Athletic, gjorde upp på El Madrigal i går. Matchen slutade oavgjort, 1-1, och symboliserar väldigt mycket vilken status de båda klubbarna har just nu.

Athletic är mer stabila, och är mogna för att ta sig ut i fotbollens finrum, medan Villarreal fortfarande har en del bitar att lägga på rätt plats innan de kan trumma vidare och ta nästa stora steg.

I sina bästa stunder kan Villarreal rulla ut vilket lag som helst i ligan, det har man bevisat under hela säsongen, men man har också svårt att hålla uppe den höga nivån i 90 minuter Ubåtens dippar var tydliga och i slutet av matchen mot Athletic sjönk den allt djupare. Lejonen från Bilbao röt till och gjorde vad de gör bäst: utnyttjar motståndarens svagheter.

Athletic har en spektakulär säsong. De spelar inte alltid helt övertygande men har fått tillbaka den vinnarmentaliteten som Marcelo Bielsa gömde undan i fjol. Man var det sämre laget än Villarreal i den första halvleken, missade en straff och hamnade i underläge tidigt i den andra. Om man la sig ned och ryckte på axlarna? Nej, det är inte så det här laget funkar. Spelarna är av helt annan karaktär och att ge upp finns inte i deras vokabulär.

Nu hjälpte förvisso Gabriel Paulistas dumdristiga utvisning till rejält på traven, men Athletic gnuggade på och jobbade sig in i matchen allt mer. I slutet var det Villarreal som gjorde defensiva byten, maskade och var helt till freds med 1-1-resultatet efter att Aritz Aduriz knoppat in kvitteringen.

Det är ett väldigt tydliga skikt i säsongens La Liga. Tre lag slåss om titeln, fyra lag om de resterande Europa-platserna, ett gäng lag huserar i ingenmansland och tio lag är indragna i bottenstriden.

I skiktet strax bakom den absoluta toppen har Athletic kopplat ett järngrepp om fjärdeplatsen. I och med poängen på El Madrigal, som man tog av en direktkonkurrent, ska det mycket till för att något lag ska komma i kapp Bilbao-klubben.

Sergio Asenjo är en underskattad målvakt
Det är många målvakter som har fått uppmärksamhet i La Liga under säsongen. Keylor Navas som varit outstanding i Levante, Víctor Valdés fina höst, Diego López som varit stabil och för all del Thibaut Courtois.

Men är det någon som inte nämns tillräckligt i sammanhanget är det Sergio Asenjo. Villarreal-keepern har stått för en alldeles lysande säsong och efter alla knäskador och mycket bänknötande i Atlético de Madrid har han äntligen fått fart på karriären igen. Han är fortfarande bara 24 år ung och för en målvakt bör det innebära 10-15 år till på den absoluta toppnivån. Mot Athletic svarade han för ett par riktigt svettiga räddningar och frågan är om han varit i bättre form än han är just nu.

Villarreal har en köpoption på Asenjo och lär inte ha några andra intentioner än att utnyttja den. Jag tror Atlético – oavsett vad som händer med Courtois – inte ser Asenjo som en del av framtidsplanerna. Klarar man inte av att köpa loss belgaren lär man rikta blickarna åt Keylor Navas, Kiko Casilla eller Miguel Ángel Moyá.

Och jag tror framför allt inte heller Sergio Asenjo vill lämna Vila-Real, nu när han fått ro i tillvaron och spelar varje vecka. Det är precis det han har väntat på i flera år.

För tre omgångar sedan såg livet dystert ut för Rayo Vallecano. Spelmässigt såg det – precis som det gjort under hela säsongen – ganska bra ut, men resultaten gick inte Vallecas-klubbens väg. Och för en rejält begränsad klubb rent ekonomiskt hade en degradering blivit väldigt ödesdiger.

Men hoppet har och kommer aldrig överge Rayo, och supportrarna kommer alltid, i alla lägen, tro på sitt lag. Efter att ha släppt in sex mål på Camp Nou och förlorat med uddamålet hemma mot Sevilla – två matcher Rayo själva inte ens mäktade med att göra mål – var det få som trodde på poäng hemma mot Valencia. Med sänkta biljettpriser kom storpublik till Campo de Vallecas – och förde sitt lag till en 1-0-seger.

Nu, ett par veckor senare, har Rayo tre raka segrar och har helt plötsligt studsat upp till säker mark. Efter den enastående triumfen borta mot Real Sociedad förra omgången följde man upp det med att slå direktkonkurrenten Almería med 3-1.

Vad som har hänt med laget? Förutom att de fått lite välbehövligt självförtroende, egentligen ingenting. Paco Jémez har sedan dag ett i klubben förespråkat samma sorts fotboll och det är någonting han är tydlig och står fast vid.

– Vi spelar som vi alltid har gjort, säger han till Marca.

I vissa fall är det väldigt lättläst för många motståndare, men i vissa fall råder det ingen bot på Rayos anfallsglada fotboll. När presspelet stämmer, passningarna inte slås bort på mittplan, och anfallslänkarna fungerar är man ett svårslaget lag.

En spelare som har vuxit de senaste månaderna är Joaquín Larrivey. I början av säsongen ifrågasatte jag hans roll i laget, då jag ansåg att den gänglige anfallaren mest segade ned Rayos anfallsspel. Nu, när han kommit in i systemet och lärt sig hålla i bollen bättre och dessutom komma till fler lägen fungerar hela Rayo bättre.

Mycket återstår av säsongen och det kan svänga både en och två gånger till för Rayo Vallecano. Men fortsätter man spela med samma självförtroende och genuina vilja kommer man befästa sin plats över nedflyttningsstrecket.

Madrid-lagen i topp gjorde jobbet – inte mer
I den andra delen av tabellen slåss som bekant två grannklubbar till Rayo – Real Madrid och Atlético. Och båda lagen gjorde jobbet mot Málaga respektive Espanyol, även om det satt långt inne.

På La Rosaleda hade Real problem mot ett hemmaskickligt Málaga. Det var inte snyggt, inte helt smärtfritt och inte utan lite flyt, men marängerna tog en uddamålsseger och vände åter till huvudstaden med tre poäng. Det är sådana segrar, där marginalerna avgör, som i slutändan kan vara helt avgörande.

För Atléticos del satt nog bakfyllan från segerchampagnen efter Milan-segern kvar i benen. Det var inte med samma intensitet och välvårdade spel man tog sig an Espanyol hemma på Vicente Calderón, men en stunds briljans av Diego Costa banade vägen för tre poäng.

Nu är pressen på Barcelona.

Krash! Boom! Bang!

Atlético de Madrid stampade inte sönder bromsen och försvarade sin ledning. AC Milan gjorde vad de var tvungna att göra – satsa framåt.

Kollisionen blev en sannerligen spektakulär fotbollsmatch. Och framför allt den första halvleken innehöll det mesta. En fantastisk Koke-lyftning följt av Diego Costa-akrobatik samt en fin Milan-kombination och spänningen levde i allra högsta grad.

Avgörandet kom som jag ser det inte i andra halvlek, då det rann i väg resultatmässigt. Det kom när Arda Turan via touch satte 2-1 i slutet av första. Inpumpade med självförtroende gick därefter Atlético ut och spelade helt annan fotboll i den andra halvan av matchen. De vågade rulla runt på ett helt annat sätt, spelade mer avslappnat och valde sina tillfällen att anfalla med mycket folk. Och det resulterade i både ett och två mål till.

Totalt alltså 4-1 i matchen, och 5-1 över två möten. För ett par-tre år sedan hade det ansetts som ett av decenniets största skrällar i ett CL-slutspel. Den här säsongen, just nu, var Atlético jättefavoriter.

Men det går inte förkasta det faktum att Champions League är ett speciellt spelrum. Det är inte helt enkelt att ta sig dit, och ännu svårare att skörda framgångar. Milan är en av klubbarna som historiskt sett är mest framgångsrika i turneringen. Sådant sitter i väggarna, i tröjränderna. Ingen trodde på Milan inför förra säsongens åttondelsfinal när man mötte Barcelona. Nu åkte man visserligen ut, men hemma på San Siro gjorde man en alldeles briljant insats och vann med 2-0. ”CL-faktorn”, var det många som sa. Och det ligger något i det. Att Atlético är en outsider i sammanhanget understryker därför hur pass imponerande prestationen mot Milan är.

I Atlético-kretsar kommer den elfte mars 2014 vara ett speciellt datum framöver. Det var inte bara dagen de tog sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Det var dagen de krossade självaste AC Milan och bevisade för fotbollsvärlden att de är en outsider att räkna in på fullaste allvar.

Real Madrid visar guldform
Det råder inga tvivel om att Real Madrid kopplat ett grepp om ligatiteln. För även om spelschemat är riktigt tufft framöver för marängerna känns det i nuläget som om det inte finns någon hejd på deras framfart.

Carlo Ancelottis övergång till ett 4-3-3-system med Xabi Alonso i en ensam defensiv roll har varit ytterst succéartad. Ángel di María, Luka Modric och Gareth Bale har alla hittat sina roller i laget och växer alltmer för varje match.

Hemma mot Levante kunde inte ens ligans just nu bäste målvakt, Keylor Navas, stå emot. Han gjorde visserligen ett par bra räddningar, men Real Madrid tog till slut en väldigt bekväm och övertygande 3-0-seger.

Villas två fullträffar en personlig revansch
Lika viktig som 2-0-segern mot Celta Vigo var för Atlético de Madrid, lika viktiga var de två målen för David Villa personligen.
När Diego Costa var avstängd (liksom Arda Turan & Diego Godín) krävdes det att någon annan skulle kliva fram. Det var precis vad Villa gjorde, och det kunde inte komma mycket lägligare för 32-åringen.

Villa har haft det kämpigt den senaste månaden och tappat sin startplats i laget. Han spelade inte en minut mot varken Milan på San Siro eller i senaste ligamötet mot Real Madrid, och har varit påtagligt missnöjd med de faktumen.

I och med segern mot Celta är nu Atlético förbi Barcelona i tabellen, men fortsatt tre poäng efter Real Madrid. Ska de fortsätta haka på kommer det krävas att de har flera olika målskyttar igång. Och att det dessutom skapats en rejäl konkurrenssituation, både på det offensiva mittfältet, men framför allt om platsen bredvid Diego Costa kan knappast vara annat än positivt.

Vem som startar CL-returen mot Milan i morgon? Det kanske borde bli David Villa, men det vore lika logiskt med Raúl García i en mer släpande roll. Med 1-0-ledningen att försvara lär det inte bli något tokoffensivt lag som Diego Simeone ställer ut på banan.

Sevilla greppar tag om den sista Europa-platsen
Innan bortasegern mot Espanyol med 3-1 i november hade inte Sevilla vunnit en bortamatch i ligan på över ett år. Efter det? Då har man slagit Granada, Villarreal, Rayo Vallecano och i går också Almería.

Lyftet på bortaplan har gjort att Sevilla lyft i tabellen och just nu har ett järngrepp om den sista Europa-platsen. Faktum är att man bara är tre poäng bakom Villarreal på femteplats.

Det mest imponerande med 3-1-segern mot Almería i går var att man vann utan Ivan Rakitic från start. Spelaren som burit laget på sina axlar den här säsongen.

Något jag har klagat på tidigare med säsongens Sevilla är Unai Emerys rotationer. Han gillar att ha igång samtliga spelare i truppen – helst hela tiden om det hade gått. Men efter nyår har det blivit allt tydligare vilka som får anses som ordinarie i startelvan, och vilka som är reserver – även om det fortfarande skiftas en del på vissa positioner.

Att Rakitic vilade 70 minuter mot Almería kan också ses som att Emery kommer satsa 110 procent på torsdagens Europa League-derby hemma mot Real Betis. Och konstigt vore väl annars. Sevilla vill inget annat än att förstöra Betis säsong till max.

Jag har knappt hämtat mig. Det här var ett derby i dess rätta bemärkelse. Visst gick det överstyr vad gäller filmningar och fulnyp – men hur kul blir en derbytillställning helt utan att det tänjer på gränserna?

Utöver det fanns alla ingredienser vi bara hade kunnat hoppas och drömma om inför matchen. Ett högt tempo, många vackra sekvenser, chansrikt, målrikt, intensivt och framför allt väldigt irriterat. Det gick att ta på den känsloladdade stämningen och den personifierades inte minst av German Burgos, Atléticos assisterande tränare, som blev rosenrasande på domaren i andra halvlek och visades upp på läktaren.

Och Karim Benzemas tidiga 1-0-mål för Real Madrid satte verkligen färg på matchen. Det gjorde att Atlético var tvungen att gå framåt, något man gjorde med kvalité och stor hunger. Efter det, när man hade både kommit i kapp och tagit ledningen, tvingade det Real Madrid att forcera framåt.

Matchen böljade fram och tillbaka, och kan delas in i tre skikt. Real var bättre inledningsvis och i slutet, mittenperioden tillhörde Atlético helt och hållet. Därför känns också slutresultatet fullt rättvist.

Ancelottis byten blev helt avgörande
Real Madrid är i fantastisk form, men den offensiva trion kom inte riktigt till sin rätt som man gjort under de senaste veckorna. Det som imponerade mest på mig hos gästerna var mannen på tränarbänken: Carlo Ancelotti. Real blev tagna på sängen när Gabi skickade iväg en projektil fram till 2-1 precis i slutet av första halvlek. Och man skulle inte vakna förrän den gode Carlo gjorde sina byten i andra halvlek. Först, en dryg kvart in, lämnade Fàbio Coentrão till förmån för Marcelo. Tio minuter senare byttes den andre ytterbacken, Álvaro Arbeloa, ut mot Dani Carvajal.

Två offensiva ytterbacksbyten – två lyckade utfall för Real Madrid. Marcelo och Carvajal erbjöd helt andra anfallsmöjligheter för Real och tillät också Cristiano Ronaldo och Gareth Bale att vandra inåt i planen. Marcelo hade många bra aktioner på sin vänsterkant. Carvajal fick inte lika mycket tid, men hann med att skapa en hel del. Framför allt var han högst delaktig i 2-2-målet då han kom loss och slog in bollen från högerkanten.

Man kan fråga sig varför inte Ancelotti startade med Marcelo och Carvajal, men jag tror det handlade om ren respekt för motståndet. Han ville inte satsa alla offensiva kort från start, utan tog det säkra före det osäkra. Och så här i efterhand, med 2-2 i bagaget, tror jag Real Madrid och Carlo Ancelotti är ganska nöjda med det.

Atlético har en moral som få andra lag
För tre år sedan hade Atlético förlorat en sådan här match. De hade förmodligen inte orkat tillbaka rent mentalt efter mardrömsstarten.

Dagens Atlético är annorlunda. Trots det har många tvivlat på om laget verkligen håller och om inte höstens framgångar bara var en engångsföreteelse.

Det är möjligt att det inte blir någon stor titel för Atlético den här säsongen, men att höstens spel bara var en tillfällighet kan vi avslå direkt. Och för de som tvivlade var el derbi Madrileño en rejäl bekräftelse. Att de lyckas komma tillbaka så starkt och till och med vända matchen tyder på en harmoni och en moral som få andra kan jämföra sig med.

Guldracet är fortfarande helt öppet
Som jag skrev tidigare i dag tror jag det hade behövts en seger i dag för Atlético om man skall knipa ligatiteln. För Real Madrids del hade det också krävs en trea för att koppla ett rejält grepp om ligatiteln. Nu är ledningen skör – även om man har precis allting i sina egna händer.

Däremot ska vi inte avskriva Atlético. De har ett tufft återstående schema, och möter Barcelona på Camp Nou i sista omgången, men det är fortfarande bara tre poäng upp till Real Madrid. Dessutom har Atleti bättre statistik när det gäller inbördes möte gentemot sin lokalrival. Placerar sig Madrid-giganterna på samma poäng är det således Atlético som parkerar överst.

Framför allt kan vi konstatera att guldracet fortsätter leva i allra högsta grad. Och om några veckor väntar el Clásico på Santiago Bernabéu.

Vilken säsong. Vilken liga. Vilket derby.

El derbi Madrileño i kväll, el Clásico i slutet av mars och Barcelona-Atlético i sista andetaget. Med bara 13 spelomgångar kvar blir varje poäng ytterst viktig i kampen om ligaguldet. Det är nu krig skall bekämpas, det är nu hjältar föds.

Inför slutsporten dyker jag ned i spelschemat för de tre topplagen och spekulerar kring hur det kommer sluta.

1. Real Madrid (63 poäng)

Återstående spelschema:

Atlético de Madrid (borta)
Levante (hemma)
Málaga (borta)
Barcelona (hemma)
Sevilla (borta)
Rayo Vallecano (hemma)
Real Sociedad (borta)
Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Valencia (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)

Kommentar: Real Madrid har ett riktigt tufft spelschema kvar, inte minst på bortaplan. Först väntar som bekant lokalantagonisten Atlético de Madrid, men därefter Málaga (som kämpar för sin existens i ligan), Sevilla (som jagar Europa) och Real Sociedad (som jagar Champions League). Däremellan tar man också emot Barcelona hemma på Santiago Bernabéu. Utöver el Clásico har man däremot ett på pappret relativt enkelt spelschema på hemmagräs.

—

2. Barcelona (60 poäng)

Återstående spelschema:

Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Real Madrid (borta)
Celta Vigo (hemma)
Espanyol (borta)
Real Betis (hemma)
Granada (borta)
Athletic Club (hemma)
Villarreal (borta)
Getafe (hemma)
Elche (borta)
Atlético de Madrid (hemma)

Kommentar: Överkomligt spelschema där man undantaget Real Madrid möter de tyngsta motståndarna på hemmaplan (Atlético & Athletic). Däremot har man ett tufft derby mot Espanyol framför sig, samt en resa till Vila-Real. Överlag dock ett enklare spelschema än konkurrenterna.

—

3. Atlético de Madrid (60 poäng)

Återstående spelschema:

Real Madrid (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)
Real Betis (borta)
Granada (hemma)
Athletic Club (borta)
Villarreal (hemma)
Getafe (borta)
Elche (hemma)
Valencia (borta)
Levante (borta)
Málaga (hemma)
Barcelona (borta)

Kommentar: En ruggigt tuff slutspurt väntar Atlético de Madrid. På de fyra sista matcherna har man tre på bortagräs vilka dessutom är tre svåra uppgifter. Därtill möter man också ett CL-jagande Athletic på San Mamés och åker till Sevilla för att slå Real Betis som kämpar för nytt kontrakt. Det kommer bli en väldigt tuff avslutning för Atlético.

—

Slutsats: Den spontana känslan är att det, för Atléticos del, kommer krävas segrar både mot Real Madrid och Barcelona för att nå hela vägen. Man har det på papprets tuffaste återstående spelschemat och går man även vidare i Champions League kommer spelarna matchas väldigt hårt.

Lokalrivalen från Madrid och den katalanska jätten har andra förutsättningar och rutin när det gäller sådana här situationer. Det talar för giganterna. Likaså gör spelshemat. Barcelona har det på förhands enklaste – men möter Real på bortaplan, och är redan nu tre poäng efter.

Därför är min slutsats att matcherna mellan de tre topplagen kommer vara det som fäller avgörandet. Alla lag har – på sitt sätt – allt i sina egna händer för att knipa ligatiteln.

Det är bara spänna fast sig och göra sig redo för en ligaavslutning som kan bli något utöver det vanliga.

Matchbilden var ungefär likadan som när Atlético de Madrid reste sydost för möte med Almería för ett par veckor sedan. Den stora skillnaden då, gentemot söndagens bortamatch mot Osasuna, var att Almería inte skapade särskilt mycket framåt.

På El Sadar möttes inte Atlético av bara ett försvarande lag som låg rätt i sina positioner och spelade fysiskt smart. De möttes också av ett lag som ville anfalla, och framför allt vågade anfalla. Osasuna var bra, riktigt bra. De utnyttjade att Atlético luftade truppen och inte hade samma välorganiserade och samspelta lag som vanligt, och det tidiga ledningsmålet inprickat av Álvaro Cejudo (och vilken hörnvariant!) gav givetvis vind i seglen direkt.

Emiliano Armenteros utnyttjade ett försvarsmisstag och bombade in 2-0. Roberto Torres utnyttjade ett annat försvarsmisstag när han helt omarkerad nickade in 3-0.

Därefter bommade Osasuna igen butiken, och ledda av sin tolfte spelare på läktaren stod man pall utan större bekymmer mot ett ganska tafatt Atlético.

Jag är osäker på om Atlético hade lyckats vinna, eller ens ta poäng, om man ställt upp med bästa laget (João Miranda, Koke & Arda Turan satt på bänken), men det råder inga tvivel om att det hade sänt ut starkare signaler. Nu kände sig Diego Simeone tvungen att rotera, och laget hoppades det skulle gå vägen ändå.

Även om Simeone långt ifrån gjorde en lika stor taktisk miss som Gerardo Martino i lördags, får Atlético skylla sig lite själva. Utan rätt inställning och motivation plockar man inga enkla poäng – speciellt inte på El Sadar.

Diego Ribas – fyra starter, fyra förluster
Jag kan inte låta bli att notera att Diego Ribas startat fyra matcher sedan ankomsten i januari – och att Atlético har förlorat samtliga. Brassen kan inte beskyllas någon av förlusterna – i ett par av matcherna har han varit Atléticos bästa spelare – men jag ställer mig ändå frågan till hur han kommit in i laget så här långt.

Diego var spelaren Simeone så djupt ville ha. Spelaren som uppfyller de kreativa kriterierna och kan ge en extra dimension i passningsspelet. Men hittills har nästan allting gått igenom den brasilianska playmakern, och frågan är om man inte lagt lite väl stort ansvar och centrerat spelet väl mycket runt honom.

Jag tror fortfarande både Koke och Arda kommer få slita ont för att behålla sina startplatser, men i nuläget råder det inga tvivel om att de går före Diego Ribas. Inte för att brassen förlorat alla matcher han har startat, utan för att han inte passar lika bra in i Atléticos mest framgångsrika spelsystem.

Nästa vecka kliver Real Madrid in i Champions League
Barcelona och Atlético hade tuffa bortamatcher i Champions League tidigare i veckan. Därefter åkte de till bortagräs och förlorade varsin ligamatch.
Om ett par dagar är det Real Madrids tur att först spela bortamatch i CL, sedan i ligan.

Om Real kommer vinna i CL för att sedan plumpa i ligan? Nja, det vill jag inte spekulera kring, men i nuläget verkar det inte finnas någon hejd på marängernas framfart. I början av januari var Real Madrid fortfarande fem poäng bakom Barça och Atlético – nu är man tre före båda. Trots att de inte alltid spelat på topp har de vunnit, och det med klara besked hela 2014.

Nästa helg väntar som bekant el derbi Madrileño och en match som mycket väl kan ge en vink om hur det här titelracet slutar. Däremot har vi vant oss vid att mycket kan hända och att ingenting kan tas för givet i säsongens upplaga av La Liga. Så lär det också förbli – även om Real Madrid nu på allvar, för första gången, kopplat greppet om guldet.

Det råder ingen tvekan om att man är helgens definitiva vinnare.

Diego Simeone och hans ledarstab hade läst på läxan. De visste hur de skulle handskas med Milan, de visste vad som väntade på mäktiga San Siro.

Men det var inte utan marginalerna på sin sida som de nu kan resa hem till Madrid med en 1-0-seger i bagaget. Det skall sägas och understrykas att Thibaut Courtois stod för ett par riktigt bra räddningar i första halvlek – räddningar som i slutändan kan bli helt avgörande.

Atlético ställde upp med en mer fysiskt stark Raúl García i stället för David Villa och Diego Ribas. García erbjuder både ett större anfallsvapen i luftrummet, men har – liksom Diego Costa – egenskaper att plocka ned och nypa fast bollen på offensiv planhalva.

Vi har sett att Simeone använt García i den här typen av matcher tidigare. I ligaspelet har Villa gått före i nästan alla matcher, men det finns en tydlig logik och förståelse i att Raúl startat sex av totalt sju Champions League-matcher.

Efter viss Milan-press i första halvlek kan vi bara spekulera i vad som sades i Atléticos omklädningsrum i paus. Men jag blev ändå något överraskad över den attityden och inställningen som Madrid-laget visade i den andra akten. De tog tag i taktpinnen, drev upp tempot och ville framåt. Det stod klart och tydligt att Diego Simeone ville ha ett mål med sig från San Siro. Att de har kvalitén för att göra det råder inga tvivel om, men att riskera och gå framåt är imponerande. 0-0 är ju trots allt ett bra resultat att få med sig från bortaplan. Just den attityden säger mycket om det här laget.

När tiden såg ut att rinna ifrån både Milan och Atlético klev han fram, Diego Costa. Precis som han har gjort hela säsongen, så även i Champions League. Det går givetvis fråga sig varför Ignazio Abate nickade hörnan rakt bakåt i stället för att försöka rensa undan. Bollen hamnade till slut hos en helt fristående Diego Costa som stångade in ledningsmålet, segermålet och framför allt bortamålet.

Och han var bra matchen igenom, Atléticos bestialiske anfallare. Vann kampen mot Milans mittförsvarare, snurrade längs kanterna och rev i sär motståndarna. Han är alltid nyttig, Costa. Men när han även har bollen under kontroll och har flytet i spelet, då är han riktigt bra. Världsklass rakt igenom.

Att kliva fram när det som mest behövs och gäller som mest, det är också en viktig egenskap för stora spelare. Thibaut Courtois och Diego Costa har den egenskapen, det visade de återigen i Milano.

Nu har Atlético ett gyllene läge inför returen på Vicente Calderón.

Inför helgen vimlade det av frågetecken kring två av ligans 57-poängare. Atlético de Madrid hade tre raka förluster, och på de matcherna den mindre smickrande målskillnaden 0-7. Barcelona hade trots Copa del Rey-avancemanget tidigare i veckan visat vacklande form där senaste veckorna.

Varken Atlético eller Barça ställdes i helgen på lika stora prov som man kommer göra om några dagar, men man rätade åtminstone ut en del av de där frågetecken till något som kan tydas som utropstecken.

I Atleti gjorde både Diego Costa och Raúl García mål mot Real Valladolid – två spelare som varit vitala för Diego Simeones lag hela säsongen, men som definitivt kommer bli livsavgörande för hur densamma slutar. Men framför fungerade lagets kollektiva försvarsspel över hela banan bättre än det gjort de senaste matcherna. Emiliano Insúa tog inga onödiga risker, men visade aggressivitet och hunger. Det lär behövas om inte avsaknaden av Filipe Luís skall bli alltför märkbar de kommande veckorna. Även Mario Suárez ser allt bättre ut efter sin långtidsskada, även om formtoppen fortfarande är en bit bort.

För Barcelonas del har det framför allt varit defensiven som eskalerat problem under säsongen, men mot Rayo Vallecano hade Víctor Valdés inga större problem att hålla nollan. Dåligt motstånd eller bra försvarsspel? Nja, en blandning kan man väl säga. Och även om Rayo i det här avseendet inte kan jämföras med vad Barcelona redan har stött på de senaste veckorna (Valencia, Real Sociedad och Sevilla), men framför allt kommer stöta på framöver (Manchester City framför allt), gav det en rejäl boost till självförtroendet.

Ännu mer gäldjande för Tata Martino var att fyra av fem anfallare sköt in sig i målprotokollet. Leo Messi två gånger om, Alexis Sánchez och Pedro Rodríguez med varsin ny fullträff, och sist, men definitivt inte minst, Neymar. Brassen hoppade in med halvtimmen kvar och såg – med all rätt efter sin månads långa skadefrånvaro – lite ringrostig ut. Däremot avslutade han matchen på bästa möjliga sätt när han trampade sig loss och pricksköt in slutresultatet 6-0 i bortre krysset. Målet ligger närmast på näthinnan efter katalanernas seger och är en rejäl passning till Manchester City att det inte kommer bli lätt att klå Barcelona. Men det hade nog inte Manuel Pellegrini trott heller.

Nästa vecka slåss inte Diego Godín mot Daniel Larsson, inte Gerard Piqué mot Joaquín Larrivey. Nästa vecka kommer inte Atlético ha Calderón i ryggen, Barcelona kommer inte spela på trygga Camp Nou. Då, inför Champions League-mötena på San Siro respektive Etihad Stadium, är förtusättningarna helt annorlunda.

Men de spanska topplagen skickade i alla fall en rejäl passning om att formen inte är helt på dekis. Det gör givetvis att vi bara kan längta mer till det som komma skall.

I morgon söndag är det Real Madrids tur att skicka sin passning. De har däremot ett på förhand enklare Champions League-motstånd, men framför allt ingen form det går att klaga på.

Ingen har undgått Atlético de Madrids fantastiska säsong, men nu har man hamnat i sin hittills största formdipp. Tre raka förluster, sju baklängesmål och inte ett enda framåt. Och det är inte de offensiva spelarna som skall klandras för det. Ansvaret vilar på Diego Simeone själv.

Tränaren har haft en tydlig inställning till hela säsongen. ”Vi kommer inte ge upp någon turnering, bortprioritera någon match eller ge bort några poäng”.

Det är en inställning jag personligen gillar och anser att alla tränare, ledare och spelare i grunden borde använda sig av – men det finns också gränser. Man måste se över sina spelare, bredden på truppen och tänka efter vad som egentligen är viktigast.

Atlético har en underskattad bredd. En spelare som Raúl García, med ett makalöst målfacit och en poängmaskin som få andra, är inte ens ordinarie. Toby Alderweireld är alldeles för bra för att sitta så mycket på bänken. Man har också klarat sig utan Mario Suárez – normalt sett en nyckelspelare – nästan hela hösten. Och nu kommer det bli en hård fight mellan Koke, Diego Ribas och Arda Turan på de offensiva mittfältsplatserna – då alla inte kommer kunna spela från start i alla matcher.

Bredden är betydligt större än förra säsongen, och att det finns kvalité råder inga tvivel om.

Däremot krävs det att man använder en bred trupp på bästa möjliga sätt. Att låta elva spelare kontinuerligt start matcherna gör inte en helt trupp nöjd, och framför allt leder det till att spelare kan ha svårt att ställa om till en viktig match om speltiden dessförinnan varit knapp.

Detta är en balansgång och något som är svårt för alla tränare, men det kan vara Diego Simeones största svaghet. Han har lyft detta Atlético Madrid till skyarna, och tagit laget till en position ingen trodde var möjlig för ett par år sedan. Men är det något han måste lära sig att handskas med bättre är det rotationsspelet.

Det är omöjligt att – om man ska satsa på samtliga turneringar man ställer upp i – spela med samma startelva under en hel säsong. Det har, i mångt och mycket, Simeone gjort.

Därför är det inte särskilt anmärkningsvärt att Atlético nu, i februari där matcherna tuggar tätt, drabbats av en formdipp. Spelare är slitna, spelare skadar sig.

Filipe Luís hade startat tio raka matcher under en kort tidsperiod innan han blev skadad mot Athletic Club för några veckor sedan. Ersättaren Emiliano Insúa? Ja, han kastades rakt in i hetluften efter att senast ha spelat en Champions League-match mot Porto (som inte var av största betydelse) den elfte december.

Klubbens dyraste värvning i somras, Joshua Guilavogui, har trots Mario Suárez skadebekymmer knappt fått speltid överhuvudtaget. Nu har han lånats ut resten av säsongen, och vidare märkligt är väl knappast det. En ynka minut fick han spela i ligan, då Simeone spelade med Tiago vecka ut och vecka in. Nu har även portugisen skadat sig – även om Almerías Hélder Barbosa visserligen får ta på sig skulden i det fallet.

Atlético kommer varken falla som en sten i tabellen eller förödmjukas av Milan i Champions League. De kanske inte vinner ligatiteln, de kanske inte tar sig vidare i CL, men detta är knappast slutet på en era.

Diego Simeone och inte minst fystränaren Óscar ”profe” Ortega triggar sina spelare väldigt hårt på träning. De är fysiskt förmodligen bäst tränade i hela ligan, vilket förstås har en grund i att lagets spelstil kräver enormt mycket. Och det är fullständigt naturligt att spelarna är slitna efter en oerhört intensiv period me hårt matchande.

Nu kommer man få det något lugnare, och i alla fall inte ha två matcher varje vecka. Däremot blir fighterna viktigare och viktigare, och vid det här laget vet vi alla om att Diego Simeone knappast kommer rotera avsevärt mycket mer än tidigare. Frågan är om han däremot inte är tvungen att göra det om Atlético ska få snurra sina rödvita halsdukar och fira en stor titel i maj. För prioritera bort någonting, det lär man inte göra.

—

Ett annat hett ämne i Spanien just nu är givetvis den kommande Copa del Rey-finalen. Det blir, precis som 2011, en kamp mellan landets två största klubbar – Real Madrid och FC Barcelona. Och det i sig betyder så mycket mer än bara en match, en final, en titel. Prestigen att vinna väger högre än allt annat.

Det är ännu inte bestämt vilken arena som står för arrangemanget, men Mestalla – som också var värd 2011 – är en lågoddsare. Själv har jag ett kört öga till Mestalla och tycker det vore optimalt att ha finalen i Valencia.

Matchen kommer spelas antingen 18 eller 19 april (långfredagen eller påskafton). Det är svårt att inte längta dit redan nu.