Jesé Rodríguez löpte briljant, Ángel di María spelade briljant. Pepe och Sergio Ramos storspelade i försvaret, Luka Modric höll ihop spelet bra på mittfältet och Iker Casillas är fortfarande obesegrad stadsrivalen. Real Madrid var bättre på alla punkter, och vann rättvist det första av två semifinalmöten mot Atlético de Madrid.

Efter två raka förluster mot Atlético hemma på Santiago Bernabéu var det passande att Real, tredje gången gillt, gjorde just tre mål och införskaffade sig ett alldeles utomordentligt läge inför returen nästa vecka.

Och det vill givetvis enormt mycket till för att ett Atlético, som har en ligaledning att fokusera på och med Diego Costa avstängd i returen, ska lyckas vända.

Men utöver en rad positiva Real Madrid-besked fanns framför allt en väldigt negativ aspekt runt matchen i sig, något som det mesta kretsade kring. Det var grinigt, fult och rent av fånigt. Rakt igenom, från i stort sett alla spelare.

Vi vet att Diego Costa tar till alla möjliga medel för att psyka sina motståndare. Vi vet att Pepe inte är sen med att ge tillbaka med samma medicin. Eller Álvaro Arbeloa för all del. Eller Diego Godín.

Men att en eller två spelare håller på med sådana fasoner kommer vi nog aldrig komma ifrån. Att mer eller mindre varenda spelare däremot hellre fokuserar på att filma sig till varningar på motståndare eller varje gång, när domaren tittar bort, tar tillfället i akt att på något sätt nedvärdera sina motståndare är vedervärdigt.

Vi har sett liknande scener i matcher mellan Real Madrid och Barcelona tidigare, men det har, som tur är, lugnat ner sig i de senaste mötena lagen emellan.

Jag tycker det är synd att en match mellan två så bra lag och skyhög potential att bli en förtrollande match inte får chansen att vara just det. Det kommer inte pratas mest om Real Madrids solida försvarsinsats, Iker Casillas makalösa svit (åtta raka matcher utan insläppt) eller 3-0-segern i sig. Det kommer pratas mest om ett Madrid-derby där alla hade höga förhoppningar, men det allt handlade om var två griniga lag som mest försökte spela fult och ta till fåniga aktioner.

Och vi får väl se hur det blir framöver i turneringen. Med resultaten i de första semifinalmötena i åtanke (Barcelona slog Real Sociedad med 2-0) är det inte alls omöjligt – snarare högst sannolikt – att just Real Madrid och Barcelona möts i en final. Om så blir fallet hoppas jag det blir en förtrollande sådan. Det är om inte annat supportrarna och fotbollsälskarna värda.

Det såg länge väldigt lugnt ut på transferfönstret gällande de spanska klubbarna, men de sista två dagarna brände det till rejält i knutarna. Inte minst i några klubbar. Här kommer ett urval av tio spelare som rört sig till eller från ligan som jag anser är värda att uppmärksamma lite extra.

Éver Banega
Från Valencia till Newell’s Old Boys

Kommentar: Han utsågs till vicekapten och skulle få axla än mer ansvar än tidigare. Men det blev platt fall under hösten för Éver Banega, som visserligen inte var lika stökig utanför planen som tidigare, men i stället underpresterade på densamma. När Banega är som bäst var han inte bara Valencias överlägset bäste spelare, utan en mittfältare i världsklass. Men han behövde en ny miljö, en utmaning och en rejäl nytändning.

—

Diego Ribas
Från Wolfsburg till Atlético de Madrid

Kommentar: Atlético har försökt värva tillbaka Diego ända sedan hans avslutade lånesejour sommar 2012. Först nu lyckades man, och brassen visade direkt i helgens comeback att han kommer tillföra enormt mycket kreativitet på det offensiva mittfältet. Förmodligen är Diego precis den pusselbit som kommer göra att Atlético är med oss slåss på tre fronter ända in på slutet. Vinterns klart bästa övergång i La Liga.

—

Léo Baptistão
Från Atlético de Madrid till Real Betis

Kommentar: Brasseanfallaren slog igenom med dunder och brak i Rayo Vallecano förra säsongen, men har inte lyckats ta någon ordinarie tröja i Atlético Madrid. Nej, knappt en plats på bänken. Nu lånas Baptistão ut för att hjälpa Betis kvar i La Liga, och han har sett vass ut under sina första matcher. Lär bli en nyttig tillgång.

—

Eduardo Vargas
Från Napoli till Valencia

Kommentar: En av Sydamerikas mest lovande talanger när han flyttade till Napoli, men har inte fått något stort genomslag där. Nu går karusellen vidare till Valencia som har stora anfallsproblem. Varagas lär få både mycket speltid och stort förtroende. Nu är det upp till chilenaren att ta vara på chansen.

—

Welliton
Från Spartak Moskva till Celta Vigo

Kommentar: Anfallare som fullkomligt öst in mål i ryska Premier League. Lånas nu in av Celta Vigo resten av säsongen och kommer verkligen kliva Charles på hälarna gällande rollen som offensiv spjutspets. Ger också större valmöjligheter för Luis Enrique att vid behov spela med två centrala anfallare.

—

Sammir
Från Dinamo Zagreb till Getafe

Kommentar: De flesta, liksom undertecknad, minns Sammir från Champions League-kvalet för ett par år sedan, då Dinamo Zagreb slog ut Malmö FF. Då var brassen fundamental och en gigant på mittfältet, något som också gör det än märkligare att han inte rört på sig tidigare. Tar nu klivet till La Liga och Getafe och det är en spelare som på sikt mycket väl kan bli en nyckelfigur i laget.

—

Óliver Torres
Från Atlético de Madrid till Villarreal

Kommentar: Både Atlético och huvudpersonen själv insåg att med både Diego och Sosa som två nya spelare i januari skulle speltiden bli ytterst sparsam för Óliver Torres. Supertalangen lånas nu ut till Villarreal, en klubb som på förhand passar Óliver och hans spelstil som handen i handsken. Kanske är det nu 94-modellen får sitt stora genombrott.

—

Mohamed Sissoko
Kontraktslös till Levante

Kommentar: Den forne stormittfältaren, som representerat bland annat Valencia, Liverpool och Juventus under sin karriär, har haft ett par sämre år och nästan glömts bort. Var kontraktslös under hösten men har nu snappats upp av… Levante. Kan 29-åringen närma sig den nivån han hade för några år sedan kommer han betyda enormt mycket för Valencia-klubbens mittfält framöver.

—

Sergio Canales
Från Valencia till Real Sociedad

Kommentar: Uppgavs först vilja lämna Valencia på lån säsongen ut för att få regelbundet med speltid, men det hela slutade i kalabalik och en försäljning. Canales är fortfarande en stor talang som i rätt omgivning kan blomma ut till en landslagsspelare. Real Sociedad kan, för ynka €3,5 miljoner, gjort ett av vinterns stora kap.

—

Seydou Keita
Från Dalian Aerbin till Valencia

Kommentar: Barcelona-bekantingen, som nu hunnit fylla 34 år, återvänder till den spanska fotbollen. Jag måste villigt erkänna att jag inte har koll på Keitas fysiska status för tillfället, men jag tror definitivt han utmanar om en startplats. Frågan är på vilken position han gör det. Som Dani Parejo spelar är han gjuten, men valmöjligheten finns att han flyttas upp i en offensivare roll än en mer djup (precis som mot Barcelona). Oavsett vilket lär Keita vara en viktig spelare att få in i gruppen med tanke på den otroliga dos av rutin han besitter.

David Villa gick ned på knä, höjde händerna mot skyarna och tillägnade sitt mål Luis Aragonés. Atlético-legendaren, med tio säsonger som spelare i klubben och hela fyra sejourer som tränare, avled i går och hyllades förstås enormt på Vicente Calderón under söndagens match.

Och Atlético kunde knappast välja ett bättre tillfälle att vinna och tillägna Aragonés segern. Efter Barcelonas överraskande förlust mot Valencia i går hade Madrid-klubben chans att nå upp i helt ensam serieledning vid seger mot Real Sociedad. Man har haft chansen att gå förbi katalanerna – som man dragit jämnt strå med i princip hela säsongen – tre gånger tidigare men misslyckats samtliga gånger.

Man ville givetvis vänta in rätt tillfälle. Nu kunde det inte bli bättre.

Själva matchen var, precis som de flesta toppmöten där Atlético är inblandade, jämn. Real Sociedad tilläts rulla en del boll, och skapade och ett par vassa chanser. Överlag kände det däremot aldrig riktigt spännande, efter Villas 1-0-mål i första halvlek.

Atlético har ligans i särklass bästa defensiv, något man på nytt visade prov på mot La Real. Känslan är att det kollektivt starka Atlético kommer, precis som jag fastslagit under hela säsongen, vara en titelkandidat hela vägen in i kaklet.

Diego satte prägel direkt
Jag kommer ta ut en handfull värvningar från januarifönstret att grotta ner mig i lite extra framöver, och en av de som var i aktion på Vicente Calderón var Diego Ribas. Brassen som var en av Atléticos främsta spelare när man vann Europa League säsongen 2011/12 återvände den efterföljande sommaren till Wolfsburg vilka han var utlånad ifrån. Ända sedan dess har Atleti försökt värva tillbaka honom – och nu, sista dagen på transferfönstret, lyckades man.

Trots att han knappt hann ta sig till Madrid blev Diego direkt uttagen i truppen mot Real Sociedad, och tidigt i andra halvlek fick han också hoppa in. Och han gjorde skillnad direkt.

Ingen i truppen besitter samma passningsfötter och kreativa egenskaper. Han behövde en halvtimme på sig för att fastslå det, Diego.

Brassen är den byggklossen som Diego Simeone eftersökt sedan mittfältaren lämnade klubben 2012, och magkänslan säger att det är precis den pusselbit som krävs för att Atlético ska kunna slåss på alla fronter framöver.

Nu är Atlético de Madrid ensamma i La Liga-toppen, och kommer så förbli till nästa omgång. Det var inte i går det hände. Närmare bestämt 18 år sedan.

Jag kommer givetvis skriva mer om det ytterst känsloladdade mötet mellan Athletic och Real Madrid vid senare tillfälle.

I dag gråter Spanien. I dag gråter en hel fotbollsvärld. En av modern tids största tränare har gått ur tiden. För det är så jag, och många med mig, i första hand kommer minnas honom, Luis Aragonés.

Men den energiske spanjoren, som alltid bjöd på minnesvärda citat, har också en ytterst framgångsrik spelarkarriär bakom sig. Efter att ha inlett karriären i Getafe tog Aragonés chansen att som 20-åring flytta till de norra delarna av den spanska huvudstaden och pröva lyckan i Real Madrid.

Ett misslyckande hos marängerna och tre utlåningar senare skulle så Luis Aragonés till slut få fart på karriären. Först en bra säsonge i Oviedo 1960/61, följt av tre framgångsrika år i Real Betis. Men det var först från 1964, när Atlético de Madrid värvade anfallaren, som han skulle hitta hem.

Aragonés har satt sin prägel på fotbollens alla ting på otroligt många sätt. En del som minns hans tid som spelare lär i första hand komma ihåg hans tio år i Atlético Madrid, som innehöll tre ligatitlar och två cuptitlar. Men de allra flesta kommer minnas honom som mannen som tog det spanska landslaget överst på tronen.

Tränarkarriären för Aragonés började direkt efter att han lämnade fotbollsskorna och spelarkarriären i omklädningsrummet. 1974 bytte han Atléticos matchtröja mot ett klassisk träningsställ och tog över vid tränarbänken.
– Jag tycker tränare ska ha träningsoveraller på sig under matcherna, har han sagt.

Luis Aragonés tränade totalt nio klubblag under sin karriär. Hans fyra sejourer i klubben där han skördade störst framgång som spelare – Atlético de Madrid – var väldigt speciella. Inte minst hans sista vända i klubben, 2001-03, då han förde laget upp från andradivisionen till La Liga igen.

När han tog över det spanska landslaget 2004 införde han det så kallade tiki-taka-spelet. Han ville ge laget en identitet, något som slutligen ledde fram till deras nuvarande speknamn.
– Jag förstår inte varför inte landslaget har något smeknamn, någon tydlig identitet. Brasilien har det, Argentina har det – två nationer som varit framgångsrika genom åren. Jag vill att Spanien kallas för La Roja framöver, sa han när han tog över som förbundskapten.

Spanien började spela ännu mer passningsorienteringat och hela grundidén byggde på stort bollinnehav. I VM 2006 ledde det inte längre än åttondelsfinal, trots att man kom till Tyskland med en stark trupp.

Och det är precis det som varit Spaniens problem genom åren. Det har alltid varit landslaget som många pekats ut som en favorit – men som likväl alltid misslyckades när det väl begav sig. Tills den där sommaren 2008.

”La Roja” kom till spel med en stark trupp, men många trodde, precis som vanligt, att de skulle fallera när det väl kom till krita. Den här gången såg Luis Aragonés till att spelet höll, att spelarna inte vek ned sig, och att laget slutligen också besegrade Tyskland i finalen.
– Finaler är ingenting man spelar, de vinner man.

Luis är och kommer alltid förbli en vinnare.
– Jag säger förmodligen ”håll käften” oftare än god dag, men spelarna ska inte komma till träningarna för att ha en rolig stund.
– Vinna, vinna, vinna och vinna. Det är vad fotboll handlar om.

Den förste februari 2014 kommer förbli en mörk dag i den spanska fotbollens kalender. Luis Aragonés har gått ur tiden – men minnet av honom och hans avtryck i världsfotbollen kommer föralltid leva vidare.

Det var trots allt han som lade grunden till ett av världens mest framgångsrika landslag genom alla tider – ”La Roja”.

Vila i frid.

Luis Aragonés
Född: Den 28 juli, 1938
Bortgång: Den 1 februari, 2014
Klubbar som spelare: Getafe, Real Madrid (spelade dock aldrig A-lagsfotboll), Recreativo de Huelva, Hércules, Úbeda, Plus Ultra (nuvarande Real Madrid Castilla), Real Oviedo, Real Betis och Atlético de Madrid.
Klubbar som tränare: Atlético de Madrid (fyra perioder), Real Betis (två perioder), Barcelona, Espanyol, Sevilla, Valencia, Real Oviedo, Mallorca (två perioder) och Fenerbahce.

Källor: Marca.com, InsideSpanishFootball & LFP.es

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Athletic Club krossade Atlético de Madrid i allt – utom den där detaljen som är viktigast. Efter förra säsongen debacle med Marcelo Bielsa har Athletic återigen hittat in på rätt spår spelmässigt. Ernesto Valverde har gjort precis som i Valencia under förra våren,och präntat in både ett vinnande framgångsrecept samt fått igång nyckelspelarna till fullo.

Men mot Spaniens just nu överlägset bästa lag defensivt räckte det inte att ha över 70 % bollinnehav, ha en förkrossande skottstatistik och vinna i stort sett allt. Fotboll handlar ju i grunden om att göra mål också.

Diego Simeone bryr sig inte om hur många lyckade dribblingar hans spelare gör, hur många passningar som går till rätt adress, eller hur mycket boll man har i sin ägo.

Argumentet ”så länge vi har bollen kommer inte motståndarna göra mål” är bra. Men motargumentet ”så länge motståndarna har bollen och inte kommer någonvart bryr vi oss inte” är minst lika bra. Det handlar om att vinna, skapa resultat, och utnyttja sina styrkor.

Athletic har överlag ett spelarmaterial där många rent individuellt vad gäller teknik och spelintelligens är före ett gäng spelare i Atlético. Inte alla, men det finns några stycken. Som lag och grundidé har Ernesto Valverdes manskap däremot en lång bit kvar att vandra för att jämföra sig med Simeones dito.

Atlético vann gårdagens match med 2-1. Om man var bättre spelmässigt? Nej. Om man utförde sin spelplan bättre? Ja.

Det är omöjligt att inte fortsätta imponeras av det här Atlético. Man har en extremt tydlig spelidé som man följer till punkt och pricka. Simeone har ett 15-tal spelare han litar på till fullo, och som han alltid vet vad han får ut av. Raúl García är den tolfte spelare, han som alltid går in när det roteras eller när någon offensiv mittfältare eller anfallare av någon anledning saknas. Han vet vilken roll han har i laget, accepterar den, och levererar varje gång han får chansen.

I Copa del Rey är det just García som varit tungan på vågen för Atleti. Mot Valencia nickade han in det viktiga bortamålet på Mestalla. Det var också han som avgjorde hemmamötet med Los Ché genom att sätta 2-0. På nick, givetvis.

I går, tio minuter in i andra halvlek, klev Raúl García fram på nytt. Efter Aritz Aduriz ledningsmål strax före paus var det helt utjämnat totalt (Atlético vann första mötet med 1-0). Garcías mål på volley betydde att det var kvitterat i matchen – och att Athletic var tvungna att göra två mål för att avancera. Och mot ett så defensivt skickligt Atlético Madrid är det ruggigt svårt att göra tre mål under samma match. Speciellt när Thibaut Courtois storspelar i målet.

Nu är Atlético i semifinal, där det är upplagt för ett drömmöte. Real Madrid hade inga större problem att avfärda Espanyol i sin kvartsfinal, och nu väntar el derbi Madrileño över två möten.

Nu väntar en tuff kommande månad för Atlético. Man fick Filipe Luís på skadelistan i går, och Óliver Torres hamnade på samma lista förra helgen. Nu kommer truppbredden visa om det håller för spel i tre turneringar eller inte. Frågan är om Diego Simeone trots allt måste rotera mer, eller om han stenhårt väljer att fortsätta spela kontinuerligt med i stort sett samma spelare.

—

I den andra semifinalen har Barcelona säkrat en plats efter totalt 9-2 mot Levante. Katalanernas motstånd blir troligtvis Real Sociedad – som kan vinna kvällens avgörande möte med Racing Santander utan att ens behöva snöra på sig skorna.

Historien är redan välkänd, och grunden är att Racings spelare har inte fått lön på flera månader. Spelarna strejkade först i Copa del Rey-matchen mot Almería, när man struntade i att spela första 20 sekunderna av matchen hemma på El Sardinero. Nu, inför kvällens returmöte med Real Sociedad, är hoten betydligt större än så. Spelarna har bestämt sig för att inte spela överhuvudtaget, såvida inte ledningen avgår.

Om Racing väljer att inte spela matchen kommer det kunna få rejäla konsekvenser. Förutom diskvalificering från nästa säsongs upplaga av turneringen kommer också klubben bötfällas. Och för en klubb som inte betalat ut spelarlöner på de senaste fyra månaderna är det knappast en ekonomisk sits man vill hamna i.

Santander-klubbens ledning med presidenten Ángel Lavín i spetsen har inte gett några indikationer på att att lämna och i nuläget ser det ut som att matchen inte kommer spelas överhuvudtaget. Ett misslyckande för fotbollen – men kanske en nödvändighet i det längre perspektivet.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Jag hade en ledig dag, och min plan var att försöka ta det lugnt och njuta till fullo av ett par vänners sällskap. Det blev också en trevlig dag på alla sätt, men den kantades av ständiga uppdateringar kring allt som hände i Barcelona.

Och är det inte typiskt, att en av få dagar man överhuvudtaget inte är hemma, då brinner det som mest i knutarna. Tidigt i går (torsdag) slog bomben ned: ”Sandro Rosell uppges avgå som Barcelona-president senare i kväll”.

Förvånande? Både ja och nej. Första tanken var – förmodligen från allas sida – att det i sådana fall berodde på Neymar-övergången. Den spanska högsta domstolen har tagit beslutet att föra ärendet om Barcelonas värvning av brassen vidare till en rättsprocess mot Rosell gällande förskingringsbrott.

Det har de senaste veckorna florerat oerhört mycket skriverier, inte minst i katalansk press, om att Neymars övergång inte har redovisats på rätt sätt.

Brassens rättigheter var tidigare till 45% ägda av Santos, samt sport managementföretagen DIS och Tiesa. Till dessa betalade Barcelona 17 miljoner euro. Resterande del ägde Neymars fars företag, N&N, som fick 40 miljoner euro.

Det som katalansk media surrat vidare om är att Sandro Rosell och hans ledning inte redovisat hur mycket pengar som i själva verket lagts på Neymar. Det spekuleras bland annat i att Neymar skall ha fått ett förskott långt innan han skrev på för Barcelona, att klubben betalade Santos närmare åtta miljoner euro för rättigheter på tre spelare (Giva, Gabriel & Víctor Andrade) och att Neymars far fick en bunt stålar både för att hitta sponsorer samt scouta spelare i Brasilien (vilket låter helt absurt).

Framför allt var det GO Barça, en grupp bestående av klubbmedlemmar med Jordi Cases i spetsen, som riktade kritiken mot Rosell (samma grupp som tidigare hävdat att Rosell och ledningen inte styrt klubben enligt statuterna). Det har pratats om att övergången skall ha kostat 95 miljoner euro, och inte 57.

På torsdagen hade Barcelona hade extrainsatt styrelsemöte, och kallade sedermera till presskonferens 19:30. En sedvanlig försening senare dök Sandro Rosell upp, och förklarade sig.

– Jag och min familj har varit under hot under den senaste tiden, och det fick mig att börja fundera om det här jobbet som president verkligen är värt det. Jag har kommit fram till att min tid i Barcelona är över, sa han.

Jag förstår att stora hot (katalanska tidningen ARA rapporterar att Rosell blev utsatt för pistolhot i sitt hem) kan göra att bägaren rinner över, men det här var med stor sannolikhet en blandning av flera saker. Trycket har varit hårt på Rosell, och han har inte haft supportrarnas stöd. Frågorna kring Neymar-övergången lät givetvis inte vända på sig, men svaret var lika kort och koncist som tidigare.

– Det är ingenting som undanhålls. Vi har betalat 57 miljoner euro för Neymar, och kritiken som skickats mot klubben har inte varit rättvis.

Men det klart att det ser misstänksamt ut när Rosell, i detta skede, väljer att avgå.

På presskonferensen bekräftades det samtidigt att Josep María Bartomeu, tidigare förste vicepresident, tar över posten tills mandatperioden är slut 2016.

En del supportrar jublar för att de anser att Sandro Rosell har gjort tillräckligt många snedsteg under sin tid som president. Han har skadat varumärket FC Barcelona, skickat ut klubbikoner med huvudet före, och inte förhållit sig till grundideologin på samma sätt som sin föregångare.

Många är däremot besvikna att Bartomeu, som suttit i styrelsen sedan 2010, tar över ända fram till 2016. Förhoppningarna var stora bland fansen att ett nytt val skulle äga rum redan den kommande sommaren. Däremot är ingenting som bekant skrivet i sten, och mycket kan hända inom de närmsta två åren.

Även om långt ifrån allt är kristallklart lär vi få reda på mer, både runt det som varit och det som komma skall, när Bartomeu håller presskonferens senare i dag (fredag).

—

Snacka för övrigt om att Atlético-Athletic, på förhand en fantastisk match både ur ett sportsligt och historiskt perspektiv, fick stå i skymundan. Bevakningen var från de flestas håll på Barcelona och inte Copa del Rey-kvartsfinalen.

Men Atlético gjorde, precis som mot alla topplag som gästat Vicente Calderón under säsongen, det framför allt bra defensivt. Hemmalaget vann med 1-0 efter matchens enda mål inprickat av Diego Godín, och även om marginalerna är små är det ändå fördel huvudstadsklubben inför returen.

Så, ska vi säga Real Madrid-Atlético i ena, och Barcelona-Real Sociedad i den andra semifinalen? Det är en lågoddsare, minst sagt.

Den nittonde oktober hade Atlético Madrid chansen att gå upp i ensam serieledning, efter att Barcelona tidigare samma dag tappat poäng borta mot Osasuna. Men då krävdes en trea mot Espanyol och Atleti kammade noll den gången.

Förra omgången hade Atlético återigen chansen att gå förbi Barça när man drabbade samman på Vicente Calderón, men även då krävdes återigen en seger för Madrid-klubben. Den gången slutade det oavgjort.

I kväll söndag kom så tredje chansen för Atlético att den här säsongen ta sig ensamma upp på tronen. Barcelona spelade 1-1 borta mot Levante, och Atleti skulle vid seger hemma mot Sevilla kliva förbi i tabellen.

Det började också bra för hemmalaget och David Villa tryckte in ledningsmålet efter 18 minuter. Därefter var indikationerna tydliga från Diego Simeone att lugna ner spelet och inte ta några onödiga risker. Planen höll – i 70 minuter. Då drog Juanfran ett rejält grepp i Carlos Baccas tröja och Sevilla tilldömdes straff.

Thibaut Courtois var nära – han var till och med på bollen med fingerspetsarna – men straffsparken var för hård från Ivan Rakitic.

Efter kvitteringsmålet var signalerna inte lika lugna – men för all del lika tydliga – från Simeone. Nu var det upp med tempot och full fart framåt som gällde. Han skickade in all offensiv kraft han hade från bänken, men utöver ett par gruffmoment där Diego Costa ville ha mer än en skällande domare fick aldrig Atleti något riktigt skarpt läge.

Det var tredje gången gillt för Madrid-klubben, men inte heller den här gången tog Atlético chansen att kliva förbi Barcelona.

Sevilla bör också hyllas för sin insats i andra halvlek. Unai Emerys manskap försökte skruva upp tempot och spela mer rakt med två anfallare. Till slut gav det frukt när Bacca blev nerdragen.

För övrigt är det som vanligt små marginaler som är avgörande. Bara minuter innan Sevillas straff föll Raúl García i en situation som lika gärna hade kunnat blåsas för. Så blev inte fallet, och i stället vände matchen helt.

Keylor Navas var en levande vägg för Levante
Det var inte helt givet vem som skulle vakta Levante inför säsongen. Gustavo Munúa hade skött uppgiften med den äran i flera säsonger, men när flyttlasset i somras gick till Florens stod Levante kvar med reservkeepern Keylor Navas. Man värvade in Javi Jiménez, som hade en bra säsong i Real Murcia i ryggen, som ersättare och för att ge Navas rejäl konkurrens om målvaktsplatsen.

Men det har aldrig blivit så mycket till val för Joaquín Caparrós. Levante-tränaren förfogar visserligen över två duktiga målvakter, men Keylor Navas har inte gett Jiménez skuggan av en chans att utmana om platsen mellan stolparna. Costaricanen har stått för flertalet högklassiga insatser under säsongen – även om det började på sämsta tänkbara sätt då han fick släppa sju bakom sig i premiären mot Barcelona.

På söndagskvällen skulle Keylor få sin revansch på Barça. Levante tog tidigt ledningen genom Loukas Vyntra, innan Gerard Piqué utjämnade för gästerna. Därefter stängde Navas fullständigt igen butiken och framstod som en levande vägg.

Det var framför allt i andra halvlek, när Barcleona stundtals hade en hel del press, som Keylor verkligen klev fram och räddade sitt lag. Hela Levantes försvar förtjänar dock beröm, inte minst Juanfran som bevisade att 37 år är ingen ålder när han neutraliserade Alexis Sánchez matchen igenom.

Barça hade chanserna och bollinnehavet, Levante kämpaglöden och en avgörande målvakt.

Atlético de Madrid-FC Barcelona 0-0. Tyvärr blev det inte den där spraklande tillställningen på planen många hoppades på. I stället blev det så där tillknäppt som i stället var helt enligt logiken.
Mest nöjda med resultatet? Real Madrid.

Vi backar bandet till augusti och den spanska supercupen. I 180 minuter jämnt fördelade på Vicente Calderón och Camp Nou var det tillknäppt, få målchanser och överlag ganska långtråkig fotboll. På läktarplats var stämningen däremot formidabel.

Nästan exakt samma matchbild var det på i kväll, drygt fem månader senare, när lagen drabbades samman på nytt. Stämningen på Calderón var magisk och förväntningarna inför matchen skyhöga.

Men det blev aldrig den där spraklande tillstälningen på planen som många hoppades på. Och så vidare konstigt var väl inte det. Barcelona baserar sin fotobll på ett massivt bollinnehav och stort tålamod, medan Atlético inte kräver mycket boll utan snarare prioriterar att ligga rätt i sina försvarspositioner och satsa på omställningar.

Det blev en ganska tillknäppt historia. Atlético bevisade ännu en gång att man är tillräckligt bra för att utmana om titeln, och Barcelona såg till en början ganska uddlösa ut innan man mot slutet spelade upp sig. Det oavgjorda resultatet var både logiskt och rättvist.

Visst fanns det chanser åt båda håll. Diego Costa stångades med Gerard Piqué och Javier Mascherano hela matchen och skrapade fram ett par giftiga chanser. Arda Turan fick kanske hemmalagets bästa möjlighet när han från nära håll klippta till på volley. Gästerna från Katalonien skapade som mest när Leo Messi äntrade planen i andra halvlek, och argentinaren själv hade två riktigt vassa möjligheter utan att överlista Thibaut Courtois.

Den här matchen kommer inte gå till historien som den mest spektakulära. Däremot bevisar den ytterligare en gång hur jämnt det för tillfället faktiskt är mellan duon i toppen av ligan. Varje seger, varje mål kommer betyda ännu mer framöver. För att inte tala om varje poängtapp.

Mest nöjda med resultatet är givetvis Real Madrid. I morgon söndag är det återigen dags för huvudstaden mot Katalonien då marängerna åker till Barcelona för att ta sig an Espanyol. En långt ifrån enkel uppgift väntar Carlo Ancelottis mannar, men vid seger reduceras poängavståndet upp till Barça och Atlético från fem till tre poäng.

Några små detaljer från matchen:

– Jag nämnde inför matchen att fasta situationer skulle bli viktigt för Atlético. Det var ingenting man tog till vara på, och mycket har man att skylla Koke för det. 22-åringen hade alldeles för dålig känsla i fötterna – något som inte är vanligt att se – och slog bort alldeles för mycket. När han väl satte bollen på rätt plats blev det genast livsfarligt. Tänker framför allt på João Mirandas skarv som Diego Costa sånär tåade in i första halvlek.

– Det är naturligt att Messi inte är i toppform efter två månader utan fotbollsmatcher. Men trots att han tappade en hel del bollar gjorde han skillnad när han kom in i andra halvlek. När vi nu summerar matchen låg han bakom det mesta av de farligheter som Barcelona skapade.

– Arda var enligt mig bäst på plan. Turken var en av få som verkligen stack ut och var mer kreativ än någon annan.

– Xavi har väldigt svårt numera att slå den avgörande passningen framåt. Jag tror Barcelona, i en sådan här match, hade haft större nytta av Cesc Fàbregas längre bak i planen som är lagets skickligaste på att slå bollen över försvararna.

Slutligen. Förra säsongen vann Barça titeln på 100 historiska poäng. Nu har snart alla lag spelat hälften av matcherna den här säsongen. De regerande mästarna står på 50 poäng – likaså gör Atlético.