Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Atlético de Madrid har väntat i 14 år, men jag tror de tycker det har varit värt väntan. Att besegra sina värsta rivaler – på deras hemmaborg – väger oerhört tungt. Nu kan Atlético titulera sig spanska cupmästare.

För Real Madrid hade en cuptitel varit ett plåster på såren. För Atlético Madrid betyder den något helt annat. De rödvita har gjort en optimal säsong. Man har nått sitt primära mål, Champions League, och därtill vunnit två titlar. Först den europeiska supercupen mot Chelsea i augusti (4-1) och så nu, när man för första gången på 14 år slog Real Madrid i en tävlingsmatch. Och man gjorde det dessutom på Santiago Bernabéu.

Men det kunde slutat hur som helst. Atlético Madrid var inte alls oförtjänta av segern, men man kom flera gånger under matchen undan med rena förskräckelsen. Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Mesut Özil träffade alla stolpen, och den sistnämnde hade utöver det ytterligare två jättelägen att göra mål på, något han också borde.

Nej, det var helt enkelt inte Real Madrids kväll. Även om det krävdes en individuell prestation genom Radamel Falcao, som dukade upp för Diego Costa att placera in kvitteringen, var det ingenting som efter Reals tidiga ledningsmål som gick deras väg. Stod inte stolparna i vägen, gjorde antingen Juanfran det, som räddade en boll på mållinjen, eller matchens gigant: Thibaut Courtois.

Belgaren stod på nytt för en helt matchavgörande insats. Han gjorde flera makalösa räddningar, han stod rätt, han visade sin styrka i luftrummet och agerade med stor pondus i varje situation.

Detta var förstås en lagseger av Atlético Madrid. Diego Simeone har byggt upp något helt otroligt, som tål att uppmärksammas och berömmas många gånger. Men trots att João Miranda stod för en fenomenal insats i mittförsvaret, och dessutom nickade in segermålet, eller att Koke visade potential att en dag bli en riktig världsstjärna är det någon helt annan det kommer pratas om efter matchen. Just det, Thibaut Courtois. Grabben är bara 21 år gammal, men har redan fört Racing Genk till belgiskt ligaguld, och nu vunnit tre titlar med Atlético Madrid. Belgaren har hållit nollan hela 24 gånger den här säsongen. I Copa del Rey var han dessutom den som räddade överlägset flest bollar.

Oavsett hur framtiden ter sig kommer Atlético Madrid leva på den här segern länge. Man har väntat 14 långa år på att slå antagonisten Real Madrid, och när man väl gör det, passar man på att göra det i en cupfinal – på Santiago Bernabéu.

– Det blir inte mycket större än så här. Detta ska vi fira med fansen, sa Atléticos lagkapten Gabi efter matchen.

För Real Madrid blev det inte ens några plåster på såren. José Mourinho sa på presskonferensen efter matchen att ”detta är min sämsta säsong någonsin” och syftade förstås på att det inte blev någon titel alls. Och nu finns väl absolut ingenting som talar för att portugisen kommer bli kvar i den spanska huvudstaden till hösten.

—

Mina korta reflektioner på kalabaliken i slutskedet av förlängningen:
Cristiano Ronaldo har ingen anledning att sparka mot Gabis huvud, och oavsett hur hårt eller hur mycket han träffade var det en farlig spark vilket enligt regelboken klart och tydligt säger att spelaren skall visas ut. Det som däremot är minst lika tråkigt som Ronaldos aktion är Gabis skådespel efteråt. Man behöver inte rulla sju extravarv för att överdriva situationen.

Direkt efteråt var det riktigt svårt att se vad exakt som hände och vem som gjorde vad. Att bråkmarkarna Pepe och Diego Costa däremot var i händelsernas centrum och inte kunde hålla sig ifrån att vara inblandade var förstås en självklarhet.

Jag skyller varken på någon part mer eller mindre. Det går att ha förståelse för att båda Real och Atlético reagerade starkt på situationen. Att det däremot ska utarta på det sättet är bara extremt tragiskt. I många hushåll sitter det trots allt yngre vars förebilder är de som springer runt på planen varje helg.

Det är dags för final i Copa del Rey. En final som den här säsongen spelas mellan två stadsrivaler. För Atlético Madrid heter inte det stora monstret varken Cristiano Ronaldo eller Mesut Özil – det heter Real Madrid. Real kommer å sin sida äntra matchen med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem.

27/4 2013:
Atlético Madrid hade fortfarande möjligheten att gå om Real Madrid i tabellen, men ett grundsteg på vägen dit var seger mot stadsrivalen hemma på Vicente Calderón. Diego Simeone matchade starkast möjliga manskap, medan José Mourinho, som hade viktigare saker i form av Champions League att tänka på bara några dagar efter derbyt, vilade sina stora stjärnor och ställde upp ett väldigt reservbetonat lag.

Vid det här laget vet ni nog också resultatet. Inte ens när förutsättningarna eller oddsen för en Atlético-seger var bättre än någonsin lyckades man vinna. Real Madrid vann matchen med 2-1 och har fortfarande inte förlorat en match mot lillebror sedan 1999. Det är 14 år sedan, en makalöst lång tid. Atlético har inte vunnit mot Real Madrid sedan David Trezeguet skickade in Frankrikes segermål i EM-finalen 2000. Inte sedan Bon Jovi släppte It’s My Life, eller sedan Bill Clinton var president i USA, något jag själv bara har ett vagt minne av.

När Atlético slog Real Madrid senast gjorde man det med Jimmy Floyd Hasselbaink i spetsen. Sedan dess har världsanfallare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och Radamel Falcao varit i klubben. Ingen vet hur det känns att sänka Real Madrid iklädd Atlético-tröjan.

Mentalt måste Atlético Madrid bortse från det psykologiska övertaget som Real trots allt har, och det ett massivt sådant. Det enda som talar för de rödvit-randiga är Diego Simeone, som gjort underverk med klubben sedan han tillträdde som tränare för snart ett och ett halvt år sedan. Å andra sidan har Simeone misslyckats taktiskt i de tidigare dusterna med Real Madrid. Finns det någonting som talar för att det blir ändring nu? Tja, det går alltid lära sig läxan till en viss grad, men presterar inte Atlético bättre än vad man gjorde i det senaste ligamötet lagen emellan kommer kvällens final sluta 4-0 till Real Madrid.

För huvudstadens största klubb har säsongen så här långt varit ett stort misslyckande. Man har inte kunnat konkurrera med Barcelona i ligaspelet, och blev bortspelade i Champions League-semifinalen mot Borussia Dortmund. En cuptitel hade varit ett väldigt litet plåster på såren, men det som borde ge Real Madrid extra motivation är det faktum att det är just Atlético som står på andra sidan. Ett Atlético som ser den här matchen som det ultimata tillfället att bryta trenden mot Real Madrid.

Genom de senaste veckorna har också Real Madrid-spelarna gång efter annan uttalat sig hur viktigt det är att vinna den här titeln – för supportrarnas skull. Fansen hade hoppats att fjolårssäsongen var ett aptitretare inför vad som komma skulle. Man hade hoppats att ”marängerna” skulle utmana på alla fronter, och klara av att gå hela vägen. Nu gjorde man inte det, men man nådde final i Copa del Rey. I Spanien är det en turnering som är ansedd som väldigt prestigefylld, och när det dessutom rör sig om ett derby fördubblas prestigen.

Real Madrid kommer gå ut till kvällens match med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem. För Atlético Madrid gäller det inte att besegra varken Cristiano Ronaldo eller någon av de andra stjärnorna i första hand – det gäller att komma förbi den stora psykologiska väggen som heter Real Madrid. Gör man det kan det bli en riktigt spännande match. Vilket lag som både har övertaget inför matchen och bär på favoritskapet, det finns det dock inga tvivel om.

Igår tisdag spelades två tidigarelagda ligamatcher i Spanien, med anledning av Copa del Rey-finalen den 17 maj.

På Norges stora dag, den 17 maj, spelas den spanska cupfinalen mellan Madrid-antagonisterna Real och Atlético. Eftersom finaldagen är på en fredag, och det är alldeles för lite tid att hinna reparera sig och förbereda sig inför en ligamatch med en dags mellanrum, spelade båda Madrid-lagen igår kväll.

Och det blev segerjubel för huvudstadsklubbarna. Atlético säkrade tredjeplatsen (som sämst) efter 3-1 borta mot Celta Vigo. Det betyder att man nu är garanterade en plats i nästa säsongs gruppspel av Champions League, vilket var klubbens primära mål när säsongen drog igång.

Man säkrade det alltså efter 3-1 mot ett vilt krigande Celta som kämpar för sin existens, men som efter förlusten ser ut att komma allt närmare andra divisionen. Atlético kontrollerade händelserna på Balaídos, och spelade defensivt smart, samtidigt som man tog vara på sina lägen framåt.

Nu har huvudstadsklubben nått sitt största mål med säsongen och kan helt släppa ligaspelet och fokusera på den kommande Copa del Rey-finalen. Och Diego Simeone fick trots allt en del att glädja sig åt inför finalen sett till Celta-matchen.

Positivt inför cupfinalen:
* Anfallsduon Diego Costa och Radamel Falcao gjorde varsitt mål och båda har visat bra form.
* Trots ett insläppt mål såg defensiven, precis som tidigare under säsongen, väldigt stabil ut.
* Kreatören Arda Turan, som dragits med skadebekymmer, fick återigen hoppa in och visade direkt hur mycket klass han besitter. Kommer behövas i slag om Atlético ska kunna rubba storebror.

—

Cristiano Ronaldo brände föga överraskande en straff vid ställningen 1-1 mot Málaga, men istället för att det skulle trycka ner honom i skorna gav det portugisen extra tändvätska och styrka. Ronaldo pangade dit 2-1 på ett strålande vackert sätt, och hann sedan med två assist när Real till slut krossade Málaga med 6-2 på Santiago Bernabéu. För gästernas del var det idel sorgeämnen under matchen. Stjärnmålvakten Willy Caballero skadade sig redan i första halvlek, och både Sergio Sánchez och Martín Demichelis fick syna det röda kortet. Rejält tunga bakslag för Málaga som är indragna i Europa-striden och inte har råd att förlora allt för mycket om man ens ska ha en realistisk möjlighet (UEFA har ju fortfarande sista ordet beroende på om de upphäver Málagas avstängning eller inte) att spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Något annat nämnvärt från matchen på Bernabéu var José Mourinhos val att byta in den 19-årige debutanten Fabinho i slutskedet av matchen. Fábio, som han egentligen heter, är högerback och är född 1993. Detta var den 18:e spelaren underifrån som Mourinho släppt fram och gett chansen i A-laget. Under sin första säsong i Real Madrid fick tränaren stor kritik för att inte använda sig mer av sina unga förmågor, och även om det är spelare som kanske borde fått chansen ännu mer, är siffran 18 ett väldigt tydligt tecken på att Mourinho litar mycket till akademin och spelarna i Real Madrid Castilla.

Tre positiva saker för Real inför cupfinalen:
* Laget verkar ha repat sig efter uttåget ur Champions League. Nio mål på två ligamatcher är ett ruggigt facit. Dessutom har målskyttet varit utspritt.
* Cristiano Ronaldo har inte haft några större formsvackor någon gång under säsongen, så inte heller nu. Trots missad straff mot Málaga reparerade han det med ett fantastiskt mål, och två assist.
* Detta har ingenting att göra med gårdagens match, men det psykologiska övertaget som Real har mot Atlético går inte komma ifrån. Segern i ligaspelet för några veckor sedan försämrade inte den psykologiska aspekten.

Nä, inte den här gången heller, Atlético. Det verkar sannerligen satt sig i huvudet på hela klubben att man inte rår på Real Madrid. Och oavsett vad José Mourinho vet om, eller hur lite han skulle bry sig, verkar det inte spela någon roll. Portugisen ställde en närmast chockartande lag på benen i Madrid-derbyt på Vicente Calderón, där B-lagspelarna Nacho Fernández och Álvaro Morata var två som fick starta. Dessutom varken någon Cristiano Ronaldo, som var småskadad, Mesut Özil, Xabi Alonso eller Gonzalo Higuaín i startelvan.

På förhand kunde inte Atlético få ett bättre slagläge. 1999 var senast de rödvit-randiga slog storebror från samma stad. 14 år sedan. Smaka på det – 14 år löjligt länge. Tänk vad man kan hinna med på 14 år, vad som hinner ändra sig.

När startelvorna presenterades timmen före avspark försämrades knappast förväntningarna från Atlético-höll. Nu skulle de banne mig vinna, när Real är mitt i uppladdningen inför returmötet med Borussia Dortmund, och ställer upp med ett reservbetonat lag. Från Real-håll? Tja, vid det här laget borde de ha lärt sig att inte vara särskilt nervösa eller oroliga inför derbyna mot Atlético. Det brukar ju, på ett eller annat sätt, lösa sig ändå. Det skulle det göra även den här gången.

Ändå började det bäst för hemmalaget Atlético, som genom Radamel Falcao gjorde 1-0 redan i den fjärde matchminuten. Men drömmen om en seger mot storebror släcktes snabbt, då Juanfran var sist på bollen som till slut gick in i egen bur knappt tio minuter efter ledningsmålet.

Matchen i sig var spelmässigt väldigt jämn, men det som skulle fälla avgörandet var effektivitet. I andra halvlek skapade inte Real Madrid särskilt många chanser. Väldigt få, om vi ska vara ärliga. Däremot gjorde man halvlekens enda mål, detta genom Ángel Di María som efter en fin framspelning av Karim Benzema distinkt sköt in segermålet bakom Thibaut Courtois i Atlético-målet.

Och som vanligt hade Atlético efter 2-1-målet svårt att få igång något ordnat anfallsspel. Ja, i alla fall något som i slutändan ledde till farligheter. Det blir tydligare än vanligt i sådana här matcher där motståndet är tuffare än vanligt, att Atlético Madrid verkligen behöver fler spelare som både kan hålla i bollen och är bättre på att fördela den vidare. Arda Turan var inte tillbaka från sina skadebekymmer – han hade behövts. Till nästa säsong kan vi nog räkna med att Atlético värvat in en eller ett par kreativa spelare för att kunna luckra upp motståndarna när man är tvungna att anfalla. Diego Simeones manskap idag är som bäst när de slipper anfalla och kan koncentrera sig på försvarsspelet, för att sedan ställa om i en hiskelig fart.

För Real Madrid är det bara att lyfta på hatten. Det spelar ingen roll vilka som spelade, om de skapade mest eller om de förtjänade segern. Att fortfarande hålla sviten intakt, och med det laget till och med vinna på svårspelade Vicente Calderón är ruggigt imponerande. Det säger en del om klubbens mentalitet. Av de som fick chansen att visa upp sig tyckte jag Álvaro Morata, som även var bra i el Clásico tidigare i våras, gjorde bra ifrån sig. Ynglingen har verkligen bevisat att han klarar av att spela på den här nivån och förtjänar fler chanser framöver. Att han dessutom är flexibel och kan spela både centralt i anfallare och på en kant gör han inte till ett sämre alternativ.

I och med Barcelonas kryss borta mot Athletic får guldhattarna och champagnen vänta ytterligare. Katalanerna hade ju vid vinst, samtidigt som Real Madrid förlorade mot Atlético, kunnat titulera sig mästare redan nu. Men, än är ingenting avgjort även om det skulle till ett smärre mirakel ifall Barcelona skulle fallera fullständigt och tappa ligaguldet.

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

—

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

—

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

—

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

—

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

—

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

—

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

—

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

—

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

—

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

—

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

—

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

—

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

—

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

Copa del Rey-finalen mellan Real Madrid och Atlético Madrid kommer spelas i, just det, Madrid. Värd för tillställningen blir Santiago Bernabéu.

På fredagen offentliggjordes det vart Copa del Rey-finalen skall spelas senare i vår. Real Madrid ville spela på Camp Nou (naturligtvis för att det skulle svida än mer för Barcelona-supportrarna om man vann en titel där), men istället blir det deras egna hemmaborg – Santiago Bernabéu. Men det faktum att finalen inte kommer spelas på en neutral plan behöver inte betyda att det är fördel Real Madrid. Biljetterna kommer fördelas helt lika, och ser man till statistiken talar mycket emot Real.

Faktum är att den senaste Copa del Rey-finalen som gick mellan Real Madrid och Atlético på Santiago Bernabéu (1992) slutade med rödvit-seger. Atlético vann nämligen med 2-0 efter två tidiga mål. Av de totalt fyra finalerna som genom historien spelats på Bernabéu mellan de två stora Madrid-klubbarna så har Atlético gått segrande ur tre.

Med det sagt vill jag poängtera att det knappast lutar åt en Atlético-fördel. Däremot är det viktigt att inte se arena-valet som gynnsamt för något av lagen. Biljetterna kommer ju som sagt vara fördelade jämnt, och Stadion kommer inte vara densamma som under en vanlig ligamatch när Real Madrid spelar.

Jag personligen gillar valet av finalarena. Även om Camp Nou tar in mer åskådare skapas en mer elektrisk stämning på Santiago Bernabéu. Och det finns väl ingen anledning att inte tro att det är precis vad som kommer hända den 17 maj, för ingen supporter på arenan lär hålla igen på skönsången. Det faktum att finalen också spelas i huvudstaden, mellan två Madrid-lag, kryddar på det hela ytterligare.

Frågan är om Real Madrid får äran att fira en cuptitel på hemmaplan, eller om Atlético kan knäppa storebror på näsan och vinna på antagonisternas borg? När 17 maj börjar lida mot sitt slut vet vi svaret.

—

När vi ändå är inne på Atlético. Madrid-klubbens succétränare Diego Simeone har nåt en överenskommelse med klubben om förnyat kontrakt som sträcker sig till 2017. De rödvit-randiga har med andra ord gjort klart med sin klart viktigaste pusselbit i sitt framtidsprojekt, och det finns absolut ingen anledning att tro att klubbens framgångar kommer ta slut inom de närmsta åren.

Atlético Madrid är klara för final i Copa del Rey. Detta efter 2-2 borta mot Sevilla, i en match som avgjordes redan under den första halvtimmen. Nu väntar huvudstadsderby mot Real Madrid i finalen.

Atléticos höga press lade grunden till finalplatsen
På förhand var det en helt öppen match. Ett mål och inget insläppt hade räckt för att Sevilla skulle spela Copa del Rey-final i maj. Men Atlético hade ändå lite fördel med tanke på 2-1-segern från första mötet.

Men den ovissheten och den öppna historien på förhand byttes snabbt ut till en relativt tråkig match, för när Radamel Falcao tryckte in 2-0 för Atlético efter bara en halvtimmes spel kändes avancemanget klart. Sevilla behövde då göra fyra mål och samtidigt inte släppa in något för att nå finalen. Det var kört.

Jesus Navas gav visserligen en gnutta hopp med sin fina reduceringsmål strax innan paus, men det blev aldrig riktigt spännande. Ivan Rakitic 2-2-mål som punkterade tillställningen på Ramón Sánchez Pizjuán var betydelselöst, och skapade ingen extra nerv då det kom så pass sent.

Atlético avgjorde matchen under den första halvtimmen. Man gjorde det via enormt hög press, som resulterade i såväl felpass som bolltapp från Sevillas sida. Man gjorde det också via stor effektivitet. Diego Costa pricksköt in 1-0 redan efter sex minuter, Radamel Falcao tryckte in 2-0 efter en snabb omställning när knappa halvtimmen var spelad.

Falcaos mål = världsklass
Radamel Falcaos 2-0-mål var det som tog luften ur Sevilla, och som på något sätt punkterade dubbelmötet. Och även om det såg väldigt enkelt ut att bara stöta till bollen i mål efter Diego Costas passning så skall man ha väldigt klart för sig att Falcaos rörelsemönster innan målet är alldeles utomordentligt. Det är ingen tillfällighet att han har gjort 27 mål på 28 matcher den här säsongen. Det var heller ingen tillfällighet att han gjorde mål igår.

När Falcao själv fick bollen strax innan han stegade in på offensiv planhalva slog han den snabbt ut på vänsterflanken till Diego Costa. Därefter tog colombianen genast sikte på straffområdet, och det är här genialiteten kommer in i bilden.

Här ser vi när Diego Costa har bollen ute på kanten medan Falcao tar sig in i straffområdet. Han tar några snabba kliv i riktning mot bortre stolpen, bakom den ende Sevilla-spelaren som finns i närheten – Alberto Botía.

Botía kommer på mellanhand och tänker förmodligen på att täcka av ytan om bollen skulle komma mot bortre stolpen, dit Falcao först hintade om att gå. Men precis när passningen kommer från Costa byter colombianen riktning och kliver istället in framför Botía, och trycker därefter in bollen i mål med vänsterfoten.

Det ser väldigt enkelt ut, men ack så svårt det är att utföra. Små detaljer, små marginaler, men det är ingen tillfällighet att just Falcao gjorde målet på det sättet. För colombianen sitter det i ryggraden.

Precis som väntat tog sig Levante igår vidare till Europa League-åttondelsfinal. Man gjorde det i första hand efter det strålande första mötet med Olympiacos, det som spelades hemma på Ciutat de Valencia där Levante vann med 3-0. Men även på bortagräs lyckades spanjorerna bärga en seger efter att Obafemi Martins gjort matchens enda mål tidigt i matchen.

Och jag tänkte stanna upp vid just Martins. Trots att han hållit en hög nivå sedan 2002 är han bara 28 år gammal. Mycket tyder också på att han nu befinner sig i sitt livs form. Med sju mål på 19 matcher i ligaspelet och två mål på lika många matcher i Europa League är nigerianen Levantes klart främste målskytt den här säsongen. Han har täppt till luckan efter Arouna Koné på ett alldeles föredömligt sätt. Ja, faktum är att Levante känns ännu farligare framåt den här säsongen.

Det är heller ingen tillfällighet att Martins presterar så bra just nu. Levantes typ av spel passar honom nämligen till punkt och pricka. Anfallaren har aldrig varit en stor dribbler, eller en spelare som trivs bäst i ett lag med mycket bollinnehav. Hans snabbhet, fina skott och näsa framför mål är tre saker som kännetecknar ”Oba”. Dessa tre saker får han ut allra bäst i ett lag som Levante. Man låter mer än gärna motståndarna hålla i boll, för att när man väl får tag på densamma ställer man om blixtsnabbt. Det är där Martins kommer in i bilden. Med sin snabbhet är han ett ständigt hot för motståndarna och det känns numera farligt varje gång han närmar sig straffområdet.

Det är få pratar om lilla Levante. Man räknar inte Valencia-klubben som något direkt hot. Kanske är det dags att börja göra det? Jag är nämligen övertygad om att man har kapaciteten till att gå långt i Europa League, och med en stekhet Obafemi Martins i spetsen försämrar det knappast oddsen.

—

Det ville sig inte för Atlético Madrid i årets upplaga av Europa League. Hade man varit lika effektiva som annars under säsongen hade man förmodligen krossat Rubin Kazan med 7-2 över två matcher. Men det ville sig helt enkelt inte. Ribban, stolpen eller alldeles för dåliga avslut blev Atléticos fall.

Nu får man istället sikta in sig helt och hållet på att knipa en Champions League-plats i ligan, och den kommande veckans semifinalretur mot Sevilla i Copa del Rey.