Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

—

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Jesé Rodríguez löpte briljant, Ángel di María spelade briljant. Pepe och Sergio Ramos storspelade i försvaret, Luka Modric höll ihop spelet bra på mittfältet och Iker Casillas är fortfarande obesegrad stadsrivalen. Real Madrid var bättre på alla punkter, och vann rättvist det första av två semifinalmöten mot Atlético de Madrid.

Efter två raka förluster mot Atlético hemma på Santiago Bernabéu var det passande att Real, tredje gången gillt, gjorde just tre mål och införskaffade sig ett alldeles utomordentligt läge inför returen nästa vecka.

Och det vill givetvis enormt mycket till för att ett Atlético, som har en ligaledning att fokusera på och med Diego Costa avstängd i returen, ska lyckas vända.

Men utöver en rad positiva Real Madrid-besked fanns framför allt en väldigt negativ aspekt runt matchen i sig, något som det mesta kretsade kring. Det var grinigt, fult och rent av fånigt. Rakt igenom, från i stort sett alla spelare.

Vi vet att Diego Costa tar till alla möjliga medel för att psyka sina motståndare. Vi vet att Pepe inte är sen med att ge tillbaka med samma medicin. Eller Álvaro Arbeloa för all del. Eller Diego Godín.

Men att en eller två spelare håller på med sådana fasoner kommer vi nog aldrig komma ifrån. Att mer eller mindre varenda spelare däremot hellre fokuserar på att filma sig till varningar på motståndare eller varje gång, när domaren tittar bort, tar tillfället i akt att på något sätt nedvärdera sina motståndare är vedervärdigt.

Vi har sett liknande scener i matcher mellan Real Madrid och Barcelona tidigare, men det har, som tur är, lugnat ner sig i de senaste mötena lagen emellan.

Jag tycker det är synd att en match mellan två så bra lag och skyhög potential att bli en förtrollande match inte får chansen att vara just det. Det kommer inte pratas mest om Real Madrids solida försvarsinsats, Iker Casillas makalösa svit (åtta raka matcher utan insläppt) eller 3-0-segern i sig. Det kommer pratas mest om ett Madrid-derby där alla hade höga förhoppningar, men det allt handlade om var två griniga lag som mest försökte spela fult och ta till fåniga aktioner.

Och vi får väl se hur det blir framöver i turneringen. Med resultaten i de första semifinalmötena i åtanke (Barcelona slog Real Sociedad med 2-0) är det inte alls omöjligt – snarare högst sannolikt – att just Real Madrid och Barcelona möts i en final. Om så blir fallet hoppas jag det blir en förtrollande sådan. Det är om inte annat supportrarna och fotbollsälskarna värda.

Efter en halvtimme såg Barcelona ut att gå mot en sådan där komfortabel 3-0-seger. Alexis Sánchez spräckte tidigt Diego Alves nolla och Valencia såg redan där och då ut som ett slaget lag.

Men matchen som utspelade sig på Camp Nou i går skulle inte sluta som det brukar. När läget i klubben är som ett stort inferno klev spelarna ut på planen, struntade i allt som kallas för logik, och nöjde sig inte bara med att komma i kapp utan vann till slut matchen med 3-2.

Om det var väntat? Inte det minsta. Om det var välförtjänt? Definitivt.

Valencia behövde bara göra hemläxan och därefter utnyttja Barças akilleshäl: det sårbara försvaret. Gerard Piqué blev bolltittande, Dani Alves förlorade nickduell med planens kortaste spelare och Jordi Alba var för övertänd mot sina gamla lagkamrater.

Första 30 såg ut ungefär som det har sett ut långa stunder i Valencia den här säsongen. Det var grått, segt och idélöst. Men ju längre matchen led, desto bättre blev man, desto mer orkade man. Tendenserna var likadana som i Juan Antonio Pizzis andra match som tränare för klubben, när man tog emot Atlético hemma på Mestalla (1-1). Precis som nu inledde man ganska halvdant, för att sedan växa och avsluta riktigt starkt.

Och det är just det som imponerar mest på mig med Valencias seger. Att göra tre mål på dagens Barcelona är ingen omöjlighet. Att samtidigt släppa in två inte heller särskilt ovanligt. Men att avsluta och vara bättre än Barça i andra halvlek är väldigt få lag som klarar av – speciellt på Camp Nou. Det brukar ofta vara tvärtom, att en del lag lyckas hänga med och spela med påfrestande hög press första 45-60.

En av skillnaderna från Miroslav Djukic Valencia kontra Pizzis lagbygge är mentaliteten. När Leo Messi gjorde 2-2 från elva meter efter en av säsongens billigaste straffar var det som ett stenhårt slag under bältet för Valencia. Man skulle helt enkelt inte få vinna matchen. Och med Djukic på tränarbänken är jag övertygad om att man heller inte hade gjort det.

Piatti symboliserar det nya Valencia
Under Pizzi är läget annorlunda. Spelarna vet vad som skall göras och tror på det. Det är ingen som hänger med huvudet efter ett insläppt mål eller inte tar jobbet i defensiven. Pablo Piatti är den som symboliserar det nya Valencia mest.

Argentinaren var oönskad i somras, blev av med sitt tröjnummer och en försäljning var på gång. Piatti blev kvar, men att han både fick sänkt lön och ett mindre attraktivt tröjnummer (från elva till två) triggade bara igång honom. Under hösten var Piatti länge ratad, men de sista månaderna fick han en del speltid. Sedan Pizzi tillträtt har så Piatti, tillsammans med Sofiane Feghouli och Dani Parejo, varit Valencias bästa spelare. Det var just den trion som låg bakom lagets seger på Camp Nou.

Piatti slet sönder Barcelonas högerkant genom sitt uppoffrande spel och sina luriga löpningar. Feghouli hade ständigt övertag på Alba och var inblandad i allt offensivt. Parejo var både lugnet och motorn som höll ihop mittfältet under 90 minuter. Tillsammans med åtta andra uppoffrande spelare lyckades man – när ingen annan trodde på det – vinna på Camp Nou.

Frågan är om topplagen från Madrid tar chansen att i kväll gå om i tabellen.

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Det har varit en intensiv vecka för FC Barcelona, om vi ska uttrycka det milt. Neymar-härvan har fått nya kapitel, Sandro Rosell har sagt upp sig och Josep María Bartomeu har klivit upp på tronen som president.

Och jag tänkte stanna upp ett ögonblick vid Bartomeu, som på en handvändning blivit ett namn för den stora massan. Egentligen är 50-åringen mest intresserad av basket, men räkna med att det kommer bli en del fotbollsfrågor att ta ställning till framöver. Bartomeu ingick i Joan Laportas styrelse under åren 2003-05 (då med huvudansvar på basketsektionen), tillsammans med bland andra Sandro Rosell. Bartomeu avgick också samtidigt som Rosell efter att ledningen hamnat i oreda med varandra och delats in i olika läger. Det har också lagt grunden till pajkastningen som pågått mellan Rosell och Laporta sedan den förstnämnde valdes till president 2010 (då Bartomeu också återvände till klubben som vicepresident).

Josep själv har varit mindre delaktig i debatten, såväl nu som då. Han är ingen frispråkig herre utan talar ofta bara om det som formellt sett måste sägas. Däremot har han visat en sida som Rosell saknade: tydlighet.

Redan på sin första presskonferens som president för FC Barcelona talade Bartomeu öppenhjärtligt till medlemmarna och pressen och berättade ärligt hur saker och ting låg till.

Och det är tydligheten i vad som händer och kommer ske, samt att förena supportrarna med ledningen som kommer bli Bartomeus primära, och kanske tuffaste, uppgifter som klubbpresident. Medlemmarna tappade allt förtroende för Sandro Rosell efter hans okonsekventa ageranden och otydlighet. Att många medlemmar och supportrar inte har sitt fulla förtroende för Josep María Bartomeu är fullt logiskt då han och Rosell följts åt i över ett decennium. Det är också därför som många skrikit efter omval redan nu till sommaren.

Och man kan givetvis tycka vad man vill om att en medlemsstyrd klubb inte röstar demokratiskt om hur man skall gå till väga när en president avgår och helt sonika tar beslutet om vem som tar över på eget behag.

Nu kommer Bartomeu, i alla fall som det är sagt nu, sitta på posten fram till mandatperioden tar slut 2016. Under sin första presskonferens var han också väldigt skicklig med pressen vilket också redan fått en skara supportrar att ge honom en rejäl chans – något som väldigt många var tveksamma till från början.

Jordi Cases, klubbmedlemen som drog igång hela karussellen och anklagade ledningen från första början, verkar vara en av de som tycker Bartomeu skött sina uppgifter väl än så länge. Han hade till och med tänkt dra tillbaka den anmälan mot klubben (framför allt riktad mot Rosell) som kretsade kring hur Neymar-övergången egentligen gick till, men då klubben ännu inte gått med på att skriva på ett avtal för att inte stämma Cases har han ändrat sig.

Röran lär med andra ord fortsätta ett tag till, men oavsett vad som händer på den fronten är det viktigaste i sammanhanget hur Bartomeu valt att tackla situationen, och det ger tydliga indikationer.
– Det här är en medlemsstyrd klubb och så kommer det förbli. Hade jag varit i Cases skor hade jag gjort likadant, och som delägare har han all rätt att yttra sina åsikter. Vi kommer inte stämma honom, säger han till Rac1.

I det här läget vore det som att skjuta sig själv i foten för Bartomeu om han inte står fast vid sina ord. Ärlighet är förmodligen det enda som kan rädda honom ifrån att få den stora supportermassan emot sig.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Jag hade en ledig dag, och min plan var att försöka ta det lugnt och njuta till fullo av ett par vänners sällskap. Det blev också en trevlig dag på alla sätt, men den kantades av ständiga uppdateringar kring allt som hände i Barcelona.

Och är det inte typiskt, att en av få dagar man överhuvudtaget inte är hemma, då brinner det som mest i knutarna. Tidigt i går (torsdag) slog bomben ned: ”Sandro Rosell uppges avgå som Barcelona-president senare i kväll”.

Förvånande? Både ja och nej. Första tanken var – förmodligen från allas sida – att det i sådana fall berodde på Neymar-övergången. Den spanska högsta domstolen har tagit beslutet att föra ärendet om Barcelonas värvning av brassen vidare till en rättsprocess mot Rosell gällande förskingringsbrott.

Det har de senaste veckorna florerat oerhört mycket skriverier, inte minst i katalansk press, om att Neymars övergång inte har redovisats på rätt sätt.

Brassens rättigheter var tidigare till 45% ägda av Santos, samt sport managementföretagen DIS och Tiesa. Till dessa betalade Barcelona 17 miljoner euro. Resterande del ägde Neymars fars företag, N&N, som fick 40 miljoner euro.

Det som katalansk media surrat vidare om är att Sandro Rosell och hans ledning inte redovisat hur mycket pengar som i själva verket lagts på Neymar. Det spekuleras bland annat i att Neymar skall ha fått ett förskott långt innan han skrev på för Barcelona, att klubben betalade Santos närmare åtta miljoner euro för rättigheter på tre spelare (Giva, Gabriel & Víctor Andrade) och att Neymars far fick en bunt stålar både för att hitta sponsorer samt scouta spelare i Brasilien (vilket låter helt absurt).

Framför allt var det GO Barça, en grupp bestående av klubbmedlemmar med Jordi Cases i spetsen, som riktade kritiken mot Rosell (samma grupp som tidigare hävdat att Rosell och ledningen inte styrt klubben enligt statuterna). Det har pratats om att övergången skall ha kostat 95 miljoner euro, och inte 57.

På torsdagen hade Barcelona hade extrainsatt styrelsemöte, och kallade sedermera till presskonferens 19:30. En sedvanlig försening senare dök Sandro Rosell upp, och förklarade sig.

– Jag och min familj har varit under hot under den senaste tiden, och det fick mig att börja fundera om det här jobbet som president verkligen är värt det. Jag har kommit fram till att min tid i Barcelona är över, sa han.

Jag förstår att stora hot (katalanska tidningen ARA rapporterar att Rosell blev utsatt för pistolhot i sitt hem) kan göra att bägaren rinner över, men det här var med stor sannolikhet en blandning av flera saker. Trycket har varit hårt på Rosell, och han har inte haft supportrarnas stöd. Frågorna kring Neymar-övergången lät givetvis inte vända på sig, men svaret var lika kort och koncist som tidigare.

– Det är ingenting som undanhålls. Vi har betalat 57 miljoner euro för Neymar, och kritiken som skickats mot klubben har inte varit rättvis.

Men det klart att det ser misstänksamt ut när Rosell, i detta skede, väljer att avgå.

På presskonferensen bekräftades det samtidigt att Josep María Bartomeu, tidigare förste vicepresident, tar över posten tills mandatperioden är slut 2016.

En del supportrar jublar för att de anser att Sandro Rosell har gjort tillräckligt många snedsteg under sin tid som president. Han har skadat varumärket FC Barcelona, skickat ut klubbikoner med huvudet före, och inte förhållit sig till grundideologin på samma sätt som sin föregångare.

Många är däremot besvikna att Bartomeu, som suttit i styrelsen sedan 2010, tar över ända fram till 2016. Förhoppningarna var stora bland fansen att ett nytt val skulle äga rum redan den kommande sommaren. Däremot är ingenting som bekant skrivet i sten, och mycket kan hända inom de närmsta två åren.

Även om långt ifrån allt är kristallklart lär vi få reda på mer, både runt det som varit och det som komma skall, när Bartomeu håller presskonferens senare i dag (fredag).

—

Snacka för övrigt om att Atlético-Athletic, på förhand en fantastisk match både ur ett sportsligt och historiskt perspektiv, fick stå i skymundan. Bevakningen var från de flestas håll på Barcelona och inte Copa del Rey-kvartsfinalen.

Men Atlético gjorde, precis som mot alla topplag som gästat Vicente Calderón under säsongen, det framför allt bra defensivt. Hemmalaget vann med 1-0 efter matchens enda mål inprickat av Diego Godín, och även om marginalerna är små är det ändå fördel huvudstadsklubben inför returen.

Så, ska vi säga Real Madrid-Atlético i ena, och Barcelona-Real Sociedad i den andra semifinalen? Det är en lågoddsare, minst sagt.

Den nittonde oktober hade Atlético Madrid chansen att gå upp i ensam serieledning, efter att Barcelona tidigare samma dag tappat poäng borta mot Osasuna. Men då krävdes en trea mot Espanyol och Atleti kammade noll den gången.

Förra omgången hade Atlético återigen chansen att gå förbi Barça när man drabbade samman på Vicente Calderón, men även då krävdes återigen en seger för Madrid-klubben. Den gången slutade det oavgjort.

I kväll söndag kom så tredje chansen för Atlético att den här säsongen ta sig ensamma upp på tronen. Barcelona spelade 1-1 borta mot Levante, och Atleti skulle vid seger hemma mot Sevilla kliva förbi i tabellen.

Det började också bra för hemmalaget och David Villa tryckte in ledningsmålet efter 18 minuter. Därefter var indikationerna tydliga från Diego Simeone att lugna ner spelet och inte ta några onödiga risker. Planen höll – i 70 minuter. Då drog Juanfran ett rejält grepp i Carlos Baccas tröja och Sevilla tilldömdes straff.

Thibaut Courtois var nära – han var till och med på bollen med fingerspetsarna – men straffsparken var för hård från Ivan Rakitic.

Efter kvitteringsmålet var signalerna inte lika lugna – men för all del lika tydliga – från Simeone. Nu var det upp med tempot och full fart framåt som gällde. Han skickade in all offensiv kraft han hade från bänken, men utöver ett par gruffmoment där Diego Costa ville ha mer än en skällande domare fick aldrig Atleti något riktigt skarpt läge.

Det var tredje gången gillt för Madrid-klubben, men inte heller den här gången tog Atlético chansen att kliva förbi Barcelona.

Sevilla bör också hyllas för sin insats i andra halvlek. Unai Emerys manskap försökte skruva upp tempot och spela mer rakt med två anfallare. Till slut gav det frukt när Bacca blev nerdragen.

För övrigt är det som vanligt små marginaler som är avgörande. Bara minuter innan Sevillas straff föll Raúl García i en situation som lika gärna hade kunnat blåsas för. Så blev inte fallet, och i stället vände matchen helt.

Keylor Navas var en levande vägg för Levante
Det var inte helt givet vem som skulle vakta Levante inför säsongen. Gustavo Munúa hade skött uppgiften med den äran i flera säsonger, men när flyttlasset i somras gick till Florens stod Levante kvar med reservkeepern Keylor Navas. Man värvade in Javi Jiménez, som hade en bra säsong i Real Murcia i ryggen, som ersättare och för att ge Navas rejäl konkurrens om målvaktsplatsen.

Men det har aldrig blivit så mycket till val för Joaquín Caparrós. Levante-tränaren förfogar visserligen över två duktiga målvakter, men Keylor Navas har inte gett Jiménez skuggan av en chans att utmana om platsen mellan stolparna. Costaricanen har stått för flertalet högklassiga insatser under säsongen – även om det började på sämsta tänkbara sätt då han fick släppa sju bakom sig i premiären mot Barcelona.

På söndagskvällen skulle Keylor få sin revansch på Barça. Levante tog tidigt ledningen genom Loukas Vyntra, innan Gerard Piqué utjämnade för gästerna. Därefter stängde Navas fullständigt igen butiken och framstod som en levande vägg.

Det var framför allt i andra halvlek, när Barcleona stundtals hade en hel del press, som Keylor verkligen klev fram och räddade sitt lag. Hela Levantes försvar förtjänar dock beröm, inte minst Juanfran som bevisade att 37 år är ingen ålder när han neutraliserade Alexis Sánchez matchen igenom.

Barça hade chanserna och bollinnehavet, Levante kämpaglöden och en avgörande målvakt.

För Xavi Hernández har det alltid varit Barça. Han är uppvuxen i en fotbollstokig katalansk familj – där hela släkten är inbitna Barcelona-supportrar – och började själv sin karriär i klubbens plantskola La Masía som 11-åring. Det har aldrig funnits någonting annat för Xavi själv, men det var ytterst nära att han satte bläcket på pappret och kritade på för AC Milan 1999.

Först slog sig Xavi in i Barcelonas A-lagstrupp och gjorde under sina första säsong (1998/99) hela 26 framträdanden- Det kryddade han med ett succéartat U20-VM med Spanien, en turnering man kammade hem. Det fanns givetvis gott om intresse för den talangfulle mittfältaren – framför allt från ett italienskt håll.

AC Milan med vicepresident Adriano Galliani i spetsen lade fram ett fyraårskontrakt, med en årslön värd nio gånger så mycket som han då tjänade i Barcelona, samt ett handskrivet papper från klubbens dåvarande tränare, Alberto Zaccheroni, där allt i minsta detaljt var utpekat hur och var Milan skulle använda sig av Xavi.

Xavi’s far Joaquím, och många med honom, tyckte aldrig han ens skulle betvivla sitt beslut. Här hade han en chans som kanske aldrig mer skulle dyka upp – någonsin. Dessutom var konkurrensen stenhård i Barcelona. Pep Guardiola hade fortfarande mycket kvar att ge, och på övriga mittfältspositioner fanns stjärnor som Luis Enrique och Philip Cocu. Och vi vet hur snabbt det kan svänga i fotbollsvärlden. De som en gång såg så lovande ut, kan ändå sluta upp harvandes i de lägre divisionerna. Det räcker inte bara att ha talang, det gäller att ha tur, tajming och framför allt att vara redo när chansen kommer.

Hade det inte varit för mamma María Mercé hade förmodligen Xavi dragit på en rödsvart Milan-dress 1999. Hur den utvecklingen skulle sett ut går bara spekulera i, för det blev som bekant aldrig så.

Medan Joaquím försökte berätta för sin livspartner vilken chans det här var, kom svaret direkt. ”Det finns inte en chans att min son lämnar Barcelona. Han ska stanna och kommer att lyckas här”.

När María Mercé till slut hotade med att ”jag skiljer mig om Xavi lämnar” insåg både Joaquím och Xavi allvaret. Det blev ingen flytt över till andra sidan medelhavet.

I stället stannade Xavi kvar i Barcelona, och blev den efterföljande säsongen en otroligt viktig kugge i den katalanska storklubben sedan Guardiola ådrog på sig en skada vilket öppnade upp för mittfältstalangen. Resten är, som man i klyschornas värld brukar säga, historia.

En annan som kom att få stor betydelse för Xavi’s nästa stora steg i karriären var Frank Rijkaard – mannen som såg det ingen annan vågade se. I Barcelona var det skrivet i sten att Xavi Hernández skulle bli Pep Guardiolas arvtagare. Skor nästan omöjliga att fylla skulle fyllas av en egen produkt. Fansen satte kraven, och pressen på Xavi blev nästan ohållbart stor.

När Rijkaard anslöt som tränare till Barcelona 2003 tog det inte lång tid innan han ville flytta på Xavi.
”Du ska inte spela så långt ner i planen som Guardiola gjorde. Du måste närmare straffområdet, komma till fler skottlägen, slå ännu fler avgörande passningar, och vara ännu mer delaktig i offensiven”.

Xavi var högst tveksam till en början och stretade länge emot, innan han till slut gav vika. Rijkaard fick som han ville – och Barcelona fick en extra dimension i sitt anfallsspel. En av världens redan då bästa passningsspelare blommade ut i den mer offensiva rollen på mittfältet, och sedan dess har han varit bofast i den positionen.

I går, när Xavi hoppade in i andra halvlek mot Getafe i Copa del Rey, gjorde han sitt 700:e framträdande i Barcelona. Han är sedan länge den spelare med flest matcher för klubben.

På sina 700 matcher har han varit med och skapat många historiska ögonblick. Det har bland annat lett till 22 titlar, där de tre Champions League-pokalerna och sju ligagulden väger tyngst. Det har också i genomsnitt lett till en titel var 32:e match – ett facit som få andra i fotbollsvärlden mäktar med. Och då har han ett par EM-guld och ett VM-guld att stoltsera med också.

Det är bara lyfta på hatten och säga grattis 700 gånger till en av modern tids allra största fotbollsspelare. Och vi kan väl konstatera att María Mercé till slut fick rätt i sak. Grabben skulle lyckas i Barcelona.

Källor: El nou Barça av Carlos & Enrique Murillo, El país, Mundo Deportivo & Diario Sport.

Atlético de Madrid-FC Barcelona 0-0. Tyvärr blev det inte den där spraklande tillställningen på planen många hoppades på. I stället blev det så där tillknäppt som i stället var helt enligt logiken.
Mest nöjda med resultatet? Real Madrid.

Vi backar bandet till augusti och den spanska supercupen. I 180 minuter jämnt fördelade på Vicente Calderón och Camp Nou var det tillknäppt, få målchanser och överlag ganska långtråkig fotboll. På läktarplats var stämningen däremot formidabel.

Nästan exakt samma matchbild var det på i kväll, drygt fem månader senare, när lagen drabbades samman på nytt. Stämningen på Calderón var magisk och förväntningarna inför matchen skyhöga.

Men det blev aldrig den där spraklande tillstälningen på planen som många hoppades på. Och så vidare konstigt var väl inte det. Barcelona baserar sin fotobll på ett massivt bollinnehav och stort tålamod, medan Atlético inte kräver mycket boll utan snarare prioriterar att ligga rätt i sina försvarspositioner och satsa på omställningar.

Det blev en ganska tillknäppt historia. Atlético bevisade ännu en gång att man är tillräckligt bra för att utmana om titeln, och Barcelona såg till en början ganska uddlösa ut innan man mot slutet spelade upp sig. Det oavgjorda resultatet var både logiskt och rättvist.

Visst fanns det chanser åt båda håll. Diego Costa stångades med Gerard Piqué och Javier Mascherano hela matchen och skrapade fram ett par giftiga chanser. Arda Turan fick kanske hemmalagets bästa möjlighet när han från nära håll klippta till på volley. Gästerna från Katalonien skapade som mest när Leo Messi äntrade planen i andra halvlek, och argentinaren själv hade två riktigt vassa möjligheter utan att överlista Thibaut Courtois.

Den här matchen kommer inte gå till historien som den mest spektakulära. Däremot bevisar den ytterligare en gång hur jämnt det för tillfället faktiskt är mellan duon i toppen av ligan. Varje seger, varje mål kommer betyda ännu mer framöver. För att inte tala om varje poängtapp.

Mest nöjda med resultatet är givetvis Real Madrid. I morgon söndag är det återigen dags för huvudstaden mot Katalonien då marängerna åker till Barcelona för att ta sig an Espanyol. En långt ifrån enkel uppgift väntar Carlo Ancelottis mannar, men vid seger reduceras poängavståndet upp till Barça och Atlético från fem till tre poäng.

Några små detaljer från matchen:

– Jag nämnde inför matchen att fasta situationer skulle bli viktigt för Atlético. Det var ingenting man tog till vara på, och mycket har man att skylla Koke för det. 22-åringen hade alldeles för dålig känsla i fötterna – något som inte är vanligt att se – och slog bort alldeles för mycket. När han väl satte bollen på rätt plats blev det genast livsfarligt. Tänker framför allt på João Mirandas skarv som Diego Costa sånär tåade in i första halvlek.

– Det är naturligt att Messi inte är i toppform efter två månader utan fotbollsmatcher. Men trots att han tappade en hel del bollar gjorde han skillnad när han kom in i andra halvlek. När vi nu summerar matchen låg han bakom det mesta av de farligheter som Barcelona skapade.

– Arda var enligt mig bäst på plan. Turken var en av få som verkligen stack ut och var mer kreativ än någon annan.

– Xavi har väldigt svårt numera att slå den avgörande passningen framåt. Jag tror Barcelona, i en sådan här match, hade haft större nytta av Cesc Fàbregas längre bak i planen som är lagets skickligaste på att slå bollen över försvararna.

Slutligen. Förra säsongen vann Barça titeln på 100 historiska poäng. Nu har snart alla lag spelat hälften av matcherna den här säsongen. De regerande mästarna står på 50 poäng – likaså gör Atlético.