Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Carles Puyol och Xavi Hernández har spelat i Barcelona sedan slutet av 90-talet. De har styrt och ställt i försvaret respektive på mittfältet i över ett decennium. Och även om de fortfarande håller väldigt hög nivå går det inte för varken tränaren eller supportrarna att blunda för verkligheten. De har tappat tempo, blivit mer skadedrabbade, och kommer definitivt inte bli yngre. Sakta men säkert måste nya förmågor slussas in för att på sikt ta över efter fanbärarna. Den frågan jag ställer mig i nuläget är om Barças nuvarande tränare, Tito Vilanova, är rätt man för det uppdraget. Jag är kluven.

Att vara tränare i Barcelona är tufft. Man har ohyggligt stora krav på sig att dels vinna titlar, och dels att spela underhållande anfallsfotboll för att hålla publiken på Camp Nou tillfredsställda. Samtidigt är det också en emellanåt ganska angenäm uppgift. I den katalanska klubben finns resurser framför allt inom ungdomsakademin som få andra har tillgång till. Blir det många skador finns alltid någon eller några underifrån att plocka upp till en match – och ofta handlar det om spelare med kvalité nog för att utmana om en plats i många andra La Liga-klubbar.

Av de ungdomar som tillhör Barcelonas A-lagstrupp i dagsläget är fyra stycken födda 1991. Alla anses vara stora löften på sina respektive positioner, och har vandrat genom ungdomsleden i Barcelona och slutligen nått A-laget. Samtliga representerar dessutom Spanien på ungdomslandslagsnivå. Trots detta har ingen fått särskilt mycket speltid. Thiago Alcântara, som är ledfiguren från 91-generationen, är den som kommit klart längst i utvecklingen och mer och mer börjar ta plats bland de riktigt stora. Han har också fått klart mest speltid, trots två skador i början av säsongen. Ändå är det mittfältaren som det ryktas om allra mest för tillfället.

I och med att Thiago inte spelat 60 procent av säsongens matcher (mycket på grund av de två skadorna han ådrog sig under hösten) har hans utköpsklausul sänkts från 90 miljoner euro till 18. En brutal sänkning, något som spelarens far tillika agent Mazinho inte varit sen att påpeka. Detta har fått många storklubbar intresserade samtidigt som det sätter rejäl press på Barcelona. Thiago är den störste mittfältstalangen i klubben sedan Andrés Iniesta kom fram. Han bidrar med sin briljanta teknik och spelsätt till något unikt på Barcelonas mittfält och har länge setts som Xavis framtiga arvtagare. Dessutom vill han ha en ärlig chans att kunna bli uttagen till VM-truppen nästa år – något han knappast lär ha om han är fjärdevalet på mittfältet i Barcelona.

Att Thiago har råtalang nog så det räcker och blir över finns inga tvivel om. Han passar betydligt bättre i Xavis roll än exempelvis Cesc Fàbregas, och har dessutom ett bredare register än båda nyss nämnda. Han har också bevisat att han hanterar rollen som defensiv mittfältare, och har utvecklat sina defensiva kunskaper väldigt mycket de senaste två åren. Men ska spelaren bli nöjd måste han få en mer betydelsefull roll, och få spela fler viktiga matcher. Det är kravet – annars lär han med stor sannolikhet spela i en annan tröja till hösten. Frågan är hur Tito Vilanova, som säger sig tro väldigt mycket på mittfältaren, ställer sig till det här. Kan han lova Thiago mer speltid? En mer viktig roll i laget? Det är förmodligen svårt att lova något, men samtidigt handlar det om en av klubbens absolut största framtidshopp. Jag skulle bli väldigt förvånad om man gick miste om en sådan spelare, och vill man inte göra det måste man leva upp till kraven. Även här kommer Vilanova in i bilden. Jag är tveksam om han har pondusen och karisman för att bidra till att spela in Thiago i laget på allvar. Skulle han verkligen våga bänka en helt frisk Xavi i en viktig match? Som sagt, jag är tveksam.

Det är inte bara Thiago av de yngre spelarna som både fått för lite speltid och vill ha mer. Marc Bartra är en av dessa. Mittbacken har fått ytterst sparsamt mer speltid den här säsongen och i ligaspelet har han bara fått chansen åtta gånger, varav blott fyra från start. Att han startade båda Champions League-semifinalerna mot Bayern München hade enbart att göra med att Carles Puyol och Javier Mascherano var skadade, samt att Adriano var avstängd i första mötet och användes som vänsterback i returen. Trots den uteblivna speltiden har Tito flera gånger lovordat Bartra och sagt att han verkligen uppskattar hans ”hårda slit och inställning”. Nu har klubben lagt fram ett nytt kontraktsförslag till mittförsvararen som sträcker sig fyra år framåt. Högst troligt om Bartra skulle krita på ett nytt avtal är att han dock blir utlånad nästa säsong för att få regelbunden speltid, för det, om något, har han inte fått den här säsongen.

Försvarskollegan Martín Montoya, som trivs bäst på kanterna, har inte heller fått den speltid som många trodde på förhand. Redan förra våren blev Montoya uppkallad av Vicente Del Bosque till A-landslaget, trots att han då fortfarande tillhörde Barcelona B. I slutet av förra säsongen startade han Copa del Rey-finalen mot Athletic Club, som Barcelona sedermera vann, och även i höstas fick han flera chanser. Under våren har dock minuterna på planen uteblivit, då han varit tredjevalet både som höger- och vänsterback. Montoya har haft konkreta bud från exempelvis Inter, men Barcelona vill inte sälja spelaren, utan i värsta fall bara låna ut honom. Att man inom klubben tror på honom finns inga som helst tveksamheter om. Återigen kan dock frågan om Tito Vilanova är rätt man för att framöver göra Montoya till en startman ställas?

Den siste spelaren från 91-generationen i dagens Barcelona är Cristian Tello. Den vindsnabbe yttern har inte fått särskilt många minuter, men likväl spelat många matcher. I början av säsongen var han inte ens inskriven i A-laget, men överbevisade Vilanova när han fick chansen vilket gjorde att han blev permanent uppflyttad i vintras. Tello är den som tillsammans med Thiago av ungdomarna fått mest chanser, men det kunde samtidigt blivit betydligt mer speltid. Trots en kanonmatch borta mot Real Zaragoza med två mål, fick han veckan därpå inte ens sitta på bänken mot Bayern München. Inte heller i returen fick han någon speltid – trots att Barcelona behövde mål och finurlighet i anfallsspelet.

Tello har gjort en väldigt stark säsong, och fått mycket mer speltid än vad många hade trott. Däremot borde han, sett till sina prestationer, fått fler chanser när Barcelona verkligen spelade med kniven mot strupen i de viktiga matcherna. Med en utköpsklausul på bara tio miljoner euro är han ett hett önskemål för många klubbar runt om i Europa. Frågan är om Barcelona kan locka kvar ytteranfallaren eller om han lämnar för en klubb där han skulle få en mer betydelsefull roll och dessutom utökad speltid?

Det finns mycket att spekulera kring vad gäller Barcelona och deras ungdomar. Det går inte säga emot att katalanerna har en av världens främsta ungdomsakademier, som skrapar fram talang efter talang varje år. Det som skilt Barcelona från många andra klubbar med bra akademier, exempelvis Real Madrid, är att de samtidigt fått talangerna att stanna kvar och dessutom gett dem chanser i A-laget.

Barcelonas 91-generation är den bästa sedan årskullen födda 87, med bland andra Leo Messi, Gerard Piqué och Cesc Fàbregas i laget. Det lyser av talang och stjärnpotential hos många av spelarna, det gäller bara att Barcelona använder rätt metod för att få ut max. Av den här säsongen att döma har ungdomarna snarare stagnerat än att ha tagit ett kliv framåt i utvecklingen. Fortsätter det så kommer man förlora några av klubbens största framtidslöften.

När Pep Guardiola tog över Barcelona sommaren 2008 skakade han om rejält i truppen. De lata stjärnorna som Deco och Ronaldinho fick lämna, samtidigt som han plockade upp och gav Sergio Busquets och Pedro Rodríguez chansen från B-laget. Ni vet alla hur det slutade – med succé. Sedan Tito Vilanova tog över efter Guardiola förra sommaren har han inte ändrat särskilt mycket varken i truppen eller spelmässigt. Han har hellre spelat Adriano på fel kant än att använda Montoya som högerback. Han har hellre spelat Fàbregas när inte Xavi funnits tillgänglig än Thiago, som bevisat flertalet gånger att han bemästrar rollen som lagets spelmotor bättre än Cesc. Han spelade Alex Song som mittback under hösten istället för att ge Bartra chansen. Och när Tello väl var i form spelade Tito ut det han trodde var ett säkrare kort: en underpresterande Alexis Sánchez.

Barcelona kommer tvingas göra en generationsväxling. Ja, den har faktiskt redan börjat. Den stora utmaningen är att göra balansgången så lindrig som möjligt, och dessutom se till att arvtagarna från de tidigare fanbärarna är varma i kläderna. Jag börjar villigt tro att Tito Vilanova inte är rätt man för att klara av det, med tanke på att han vänt ryggen åt ungdomsspelarna och mycket väl kan vara den som gör att många lämnar klubben i sommar.

I fredags natt exploderade allt när Santos bekräftade att man mottagit två bud på Neymar från två klubbar vars känslor gentemot varandra knappast kan beskrivas som kärvänlig.

Det stod mellan antagonisterna Barcelona och Real Madrid. Katalanerna har sedan länge varit favoriter, varför det aldrig kom som en chock för någon när Neymar offentliggjorde sitt val.

Det han inte ens gå ett dygn innan Santos bekräftade att Neymar har två bud på sitt bord och det är upp till brassen själv att bestämma. Men det var nog aldrig några större tvivel från 21-åringen, som flirtat med Barcelona i flera års tid.

Trots att katalansk media spekulerat i att klubbpresidenten Sandro Rosell helst hade velat vänta tills måndag innan affären gjordes officiell, kunde inte Neymar hålla sig, varpå han skickade ut nyheten till sina fans via instagram. Kort därefter bekräftade också både Santos och Barcelona övergången.

Vad kommer Neymar kunna tillföra Barcelona?
Först och främst är brassen en enorm prestigevärvning för katalanerna, speciellt när man värvar honom mitt framför ögonen på Real Madrid. Men bara för att det handlar om världens kanske största fotbollstalang och en väldigt duktig spelare, finns där inga garantier för att han kommer lyckas till 100 procent. Här kommer dock några punkter som gör att han har de förutsättningar som krävs för att göra det väldigt bra i Barcelona.

* Målskytt. När Leo Messi inte får igång sitt målskytte, även om det inte händer särskilt ofta, måste fler kliva fram. Det är någonting som Barcelona haft problem med de senaste åren – någon som regelbundet gör mål och någon som kan göra viktiga mål mer än en viss argentinare.

Neymar har redan gjort fler mål än vad såväl Leo Messi och Cristiano Ronaldo gjorde tillsammans vid samma ålder. Han är bra i djupled, har ett fruktat skott och kan framför allt gå på egna genombrott.

* Fantasi. När det låser sig i spelet och inte ens trollerigubbar som Messi och Andrés Iniesta kan lirka sig igenom försvaret har Barcelona vissa stunder fått det ofantligt svårt. Man har saknat fler spelare som kan göra det oväntade, som kan göra sin gubbe, som kan ta ett överraskande skott. Neymar besitter en teknik som få andra, han har ett bra spelsinne och backar sällan för att pröva på saker som majoriteten av de övriga fotbollsspelarna i världen inte ens skulle komma på i drömmen. Här kommer brassen bidra med ytterligare en dimension i Barcelonas spel.

* Åldern. Det har pratats om Neymar i hur många år som helst nu. Ändå fyllde brassen 21 år för bara några månader sedan. Det råder inga tvivel om att Barcleona värvar Neymar för att han en dag ska ta på sig skorna som en världsstjärna och förgylla de tillresta supportrarna på Camp Nou. Om han klarar det direkt, eller överhuvudtaget, är omöjligt att svara på. Däremot talar åldern för brassen, som har några år på sig att lyckas.

1993 värvade Barcelona Romarío, som blev en jättesuccé. Tio år senare kom Ronaldinho, som revulotionerade en hel fotbollsvärld med sitt spel, och som förde upp katalanerna till toppen igen. Nu, ytterligare tio år senare, är det alltså dags för nästa stora brassevärvning. Frågan är – hur går det den här gången?

Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

—

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.

När Cristiano Ronaldo knoppade in två bollar för sitt Real Madrid mot Valladolid – som däremot bjöd upp till starkt motstånd men till slut föll med uddamålet – sköt portugisen upp Barcelonas tilltänkta guldfest. För hade Real tappat poäng kunde Barça korka upp champagnen på hemmaplan om man besegrade Real Betis. Och det skulle man ju, även om guldfesten uteblev, göra. Men det satt sannerligen hårt inne. Det krävdes en viss Leo Messi, vars fysiska status ingen egentligen har hundra procent koll på, för att Barcelona skulle greja segern.

Betis gjorde en riktigt bra match, framför allt i första halvlek, och som vanligt när de båda lagen drabbades samman bjöds det på ett ordentligt målkalas. Dorlán Pabon gav gästerna ledningen, Alexis Sánchez utjämnade, innan Rubén Pérez fick drömträff från 30 meter och gav Betis ledningen på nytt innan paus.

Sedan kom Messi in från avbytarbänken. Strax innan gjorde visserligen David Villa 2-2 på huvudet, men först när argentinaren äntrade planen skulle Barcelona få det där massiva trycket man är så vana att se katalanerna ha. Messi smällde in 3-2 på frispark, och rullade enkelt in 4-2 i öppen kasse efter en upprullning som bara går att applådera.

Ronaldo sköt visserligen upp guldfesten, men Messi såg likväl till att segerjublet bara är millimeter ifrån Katalonien nu.

—

När man mot slutet av säsongen kollar på topplagens kvarvarande spelschema brukar man ofta räkna matcherna mot bottenlagen som enkla trepoängare. Varför, egentligen? Jag menar, det är ingen nyhet att de lag som kämpar för sin existens alltid är svårrubbade i slutet av säsongen, när varje poäng blir allt viktigare.

Nu räknade jag långt ifrån med att Rayo Vallecano, som fightats om Europa-platser hela säsongen, skulle ta tre lätta mot bottenlaget Real Zaragoza, men det faktum att de som kämpar för sin kvarlevnad i ligan alltid är extremt tuffa att möta blev allt tydligare på söndagen. Rayo, som spelat fantastiskt underhållande fotboll hela säsongen, hade inte i närheten av samma motivation och vilja som Zaragoza-spelarna. Man kanske slog fler passningar inom laget, lyckades med någon dribbling mer, men vad hjälpte det? Zaragoza vann med klara 3-0 inför fullsatta hemmaläktare, och är just nu uppe på säker mark igen.

Övrigt i bottenträsket tog de galiciska lagen Deportivo La Coruña och Celta Vigo varsin pinne i helgen, medan Granada överraskande vann det andalusiska derbyt mot Málaga. Osasuna, som blev överkörda av Valencia, har nu halkat ner till 17:e plats och måste akut börja kolla bakom axeln och öka tempot om de inte vill bli omsprungna i tabellen. Det är, precis som vi vant oss vid de senaste säsongerna, löjligt jämnt i botten av tabellen. Mellan jumbon Mallorca och 15:e placerade Granada skiljer det ynka sex poäng.

—

I och med Málagas förlust mot Granada är känslan att bara Valencia återstår som utmanare till Real Sociedad om den sista Champions League-platsen. La Real spelar på måndag mot Getafe borta, en klurig match mot en klurig motståndare, som fortfarande inte gett upp hoppet om en Europa League-plats. Men Sociedad-seger där och man är ytterligare ett steg närmare drömmen.

Real Madrid och Barcelona har åkt ur Champions League i semifinalstadiet. Skillnaden mellan utslagningarna? Madrid åkte ut med hedern i behåll – Barcelona med byxorna nerdragna.

För nästan exakt en vecka sedan satt fotbollsvärlden och häpnade. Då hade Real Madrid fått stryk med 4-1 borta mot Borussia Dortmund, och kvällen innan hade Barcelona blivit fullkomligt söndermalda av Bayern München och förlorat med 4-0. Två tyska storheter hade spänt sina muskler och de spanska jättarna vågade inte ens känna efter hur starka de var. Det kändes som både Dortmund och Bayern hade ytterligare en växel att lägga in – om så krävdes – trots att Real Madrid respektive Barcelona stod på andra sidan.

Efter överkörningarna var pratet om Remontada (revansch, comeback) igång direkt. Kampanjer, tifon och sång. Fansen gjorde allt i sin makt för att stötta sina respektive favoritlag. Skillnaden? Real Madrid besvarade med att komma ut med hedern i behåll. Barcelona svarade med en axelryckning och fick återigen titta på när FC Bayern gav en lektion i hur fotboll spelas.

Men även om Real Madrid i praktiken bara var ett mål ifrån avancemang bör det poängteras att Dortmund lika gärna kunde punkterat dubbelmötet innan Madrid gjort 1-0. Fyramålsskytten från första mötet, Robert Lewandowski, hade två-tre jättelägen, varav ett ribbskott, som med lite tur hade suttit i mål. Då hade det varit kyss och god natt även på Santiago Bernabéu.

Nu fick Real Madrid sin gratisbiljett in i spänningen i form av Dortmunds missade målchanser. Man tackade för chansen, men hann bara göra två mål. Som tröst kunde man dock lämna arenan med hedern i behåll.

Annat var det på Camp Nou under onsdagskvällen. Spelarna möttes av ett mäktigt tifo med budskapet ”Barça, stolthet, Barça” inför matchen. Ungefär som att okej, utgångsläget är inte perfekt, men visa för fan lite inställning och gå härifrån med huvudet högt och vetskapen om att ni gjort en bra match. Hade det varit å Bayerns vägnar hade supportrarna lyckats. Barça? Det var ingenting som stämde. När Thiago Alcántara kom in med halvtimmen kvar att spela och lyckades med både en snurrfint och hann vinna en nickduell kändes det som mer än vad hela Barcelona hade åstadkommit i hela dubbelmötet.

Det var mycket, eller rättare sagt det mesta, som inte stämde i Barcelona. Från Katalonien går det naturligtvis skylla på att Leo Messi inte var i full form i första mötet, och inte alls spelade på Camp Nou. Det är förstås ett skäl, men det som är ännu mer oroväckande för Barcelona är det faktum att ingen annan kliver fram i argentinarens frånvaro. Vad skulle egentligen hända om Messi blev skadad under en längre period? Skulle hela det katalanska lagbygget falla ihop i bitar då? Sett hur det såg ut mot Bayern är det lätt att tro det.

Slutligen, ett stort grattis till både Borussia Dortmund och Bayern München. Vilken fotboll de har spelat, under hela Champions League-säsongen. Två värdiga lag som garanterat kommer bjuda oss på en fantastisk final.

Medan BVB och Bayern spelar final på Wembley i London har både Real Madrid och Barcelona en del att fundera över. Det lär inte bli några lugna somrar på något håll.

Nä, inte den här gången heller, Atlético. Det verkar sannerligen satt sig i huvudet på hela klubben att man inte rår på Real Madrid. Och oavsett vad José Mourinho vet om, eller hur lite han skulle bry sig, verkar det inte spela någon roll. Portugisen ställde en närmast chockartande lag på benen i Madrid-derbyt på Vicente Calderón, där B-lagspelarna Nacho Fernández och Álvaro Morata var två som fick starta. Dessutom varken någon Cristiano Ronaldo, som var småskadad, Mesut Özil, Xabi Alonso eller Gonzalo Higuaín i startelvan.

På förhand kunde inte Atlético få ett bättre slagläge. 1999 var senast de rödvit-randiga slog storebror från samma stad. 14 år sedan. Smaka på det – 14 år löjligt länge. Tänk vad man kan hinna med på 14 år, vad som hinner ändra sig.

När startelvorna presenterades timmen före avspark försämrades knappast förväntningarna från Atlético-höll. Nu skulle de banne mig vinna, när Real är mitt i uppladdningen inför returmötet med Borussia Dortmund, och ställer upp med ett reservbetonat lag. Från Real-håll? Tja, vid det här laget borde de ha lärt sig att inte vara särskilt nervösa eller oroliga inför derbyna mot Atlético. Det brukar ju, på ett eller annat sätt, lösa sig ändå. Det skulle det göra även den här gången.

Ändå började det bäst för hemmalaget Atlético, som genom Radamel Falcao gjorde 1-0 redan i den fjärde matchminuten. Men drömmen om en seger mot storebror släcktes snabbt, då Juanfran var sist på bollen som till slut gick in i egen bur knappt tio minuter efter ledningsmålet.

Matchen i sig var spelmässigt väldigt jämn, men det som skulle fälla avgörandet var effektivitet. I andra halvlek skapade inte Real Madrid särskilt många chanser. Väldigt få, om vi ska vara ärliga. Däremot gjorde man halvlekens enda mål, detta genom Ángel Di María som efter en fin framspelning av Karim Benzema distinkt sköt in segermålet bakom Thibaut Courtois i Atlético-målet.

Och som vanligt hade Atlético efter 2-1-målet svårt att få igång något ordnat anfallsspel. Ja, i alla fall något som i slutändan ledde till farligheter. Det blir tydligare än vanligt i sådana här matcher där motståndet är tuffare än vanligt, att Atlético Madrid verkligen behöver fler spelare som både kan hålla i bollen och är bättre på att fördela den vidare. Arda Turan var inte tillbaka från sina skadebekymmer – han hade behövts. Till nästa säsong kan vi nog räkna med att Atlético värvat in en eller ett par kreativa spelare för att kunna luckra upp motståndarna när man är tvungna att anfalla. Diego Simeones manskap idag är som bäst när de slipper anfalla och kan koncentrera sig på försvarsspelet, för att sedan ställa om i en hiskelig fart.

För Real Madrid är det bara att lyfta på hatten. Det spelar ingen roll vilka som spelade, om de skapade mest eller om de förtjänade segern. Att fortfarande hålla sviten intakt, och med det laget till och med vinna på svårspelade Vicente Calderón är ruggigt imponerande. Det säger en del om klubbens mentalitet. Av de som fick chansen att visa upp sig tyckte jag Álvaro Morata, som även var bra i el Clásico tidigare i våras, gjorde bra ifrån sig. Ynglingen har verkligen bevisat att han klarar av att spela på den här nivån och förtjänar fler chanser framöver. Att han dessutom är flexibel och kan spela både centralt i anfallare och på en kant gör han inte till ett sämre alternativ.

I och med Barcelonas kryss borta mot Athletic får guldhattarna och champagnen vänta ytterligare. Katalanerna hade ju vid vinst, samtidigt som Real Madrid förlorade mot Atlético, kunnat titulera sig mästare redan nu. Men, än är ingenting avgjort även om det skulle till ett smärre mirakel ifall Barcelona skulle fallera fullständigt och tappa ligaguldet.

Redan tidigare under säsongen mot Real Madrid, på San Siro mot Milan och till viss mån även i dubbelmötet med Paris Saint-Germain har Barcelona inte gått att känna igen från tidigare säsonger. Man har haft problem med anfallspelet, inte haft samma intensiva press och släppt till alldeles för mycket ytor bakåt. Ingenting kan dock jämföras som det FC Bayern igår gjorde mot den katalanska storklubben. Överkörning är ett på tok för litet ord att använda.

Innan vi ger oss in på de problem som Barça har och haft under säsongen ber jag på förhand om ursäkt för den efterföljande svordomen, men jävlar vad bra Bayern München var igår. De sögs samman med den entusiastiska publiken på Allianz Arena och fullkomligt gjorde mos av Barcelona. Tyskarna vann duellerna, de var först på andrabollarna och gjorde framför allt något som Barça inte ens var i närheten av – skapade målchanser.

Nu till katalanernas problem. Under de senaste fem åren har lagets största styrka inte varit en övermänsklig Leo Messi eller en passningsskicklig Xavi Hernández. Nej, Barcelona har varit ett kollektiv som med tålamod successivt pressat sönder sina motståndare. Den där förstapressen, som är den klart viktigaste delen i Barças försvarsspel, var inte alls lika bra igår som den varit tidigare år.

Att Tito Vilanova inte varit närvarande hela säsongen eller att Messi inte är helt frisk från sin skada är ynkliga ursäkter. Igår räckte Barcelona helt enkelt inte till. Man har blivit avslöjade – de allra skickligaste lagen har listat ut hur man ska spela för att vinna mot katalanerna. Mot både Milan och PSG var det med nöd och näppe som Barcelona lyckades dra det längsta strået – Bayern München blev alldeles för svåra.

Det råder inga tvivel om att någonting måste hända i klubben framöver. Framför allt måste någon mer regelbundet kliva fram när det gäller målskyttet mer än Messi. När argentinaren blir utraderad eller har en dålig dag måste det finnas andra som kliver fram. Pedro Rodríguez och Alexis Sánchez är inte de spelarna.

Dessutom spelar Barcelona med alldeles för lite fantasi numer. Spelare som Alexis, Pedro & David Villa utmanar väldigt sällan sina motståndare och blir på så sätt väldigt lättlästa. Skulle Barça vara både mer rakare i sitt spel men också ha spelartyper med större fantasi och större kapacitet att utmana hade man blivit betydligt farligare. Det är just på grund av den biten jag för var dag som går blir allt mer övertygad om att en viss brasilianare närmar sig klubben.

En annan fråga värd att ta upp är det faktum att Xavi inte längre har den inverkan i stormatcher och kan dominera som han gjorde förr. Frågan är om det för Barcelona inte är bättre att försöka spela in Cesc Fàbregas och Thiago Alcântara allt mer i startelvan nästa säsong – även i de stora matcherna. Båda hade varit ordinarie i mer eller mindre varje lag i världen, och tillhör båda klubbens framtidsplaner. Ur ett långsiktigt perspektiv kan det vara ett framgångsrecept.

Det återstår 90 minuter, men jag tvivlar på att ens spelarna själva tror på en vändning. Fotbollen ändras, och just nu upplever vi nog ett maktskifte där FC Bayern tagit ett stormsteg mot att bli Europas största giganter igen. Frågan är vad för skillnad Pep Guardiola och Mario Götze ska göra för tyskarna. Igår såg ingen av dem ut att behövas.

Matchen med stort M. Matchen som alla världens fotbollsälskare väntat på sedan Champions League-finalerna lottades. Det är dags för säsongens kanske två bästa lag i Europa, FC Bayern och FC Barcelona att drabba samman på Allianz Arena.

Många håller München-klubben som favoriter i mötet, vilket inte alls är konstigt med tanke på hur stabila de varit defensivt under säsongen och samtidigt öst in mål framåt. Barcelona har å sin sida precis som Bayern ångat på i ligaspelet, men ändå svajat i vissa matcher, framför allt i Champions League. Bortamatchen mot Milan i åttondelsfinalen var säsongens sämsta insats för katalanerna, och mot Paris Saint-Germain i kvartsfinalen övertygade man inte heller. Men så är man ändå Barcelona, och har Leo Messi, Andrés Iniesta & Xavi Hernández i laget. Spelare som ofta kliver fram när det som mest gäller, och vet hur det är att avgöra stora matcher. Bara det faktumet gör att dubbelmötet känns hur vidöppet som helst.

Det som det pratas om i Barcelona-lägret inför kvällens är två grejer. Vem ska spela bredvid Gerard Piqué i mittförsvaret och vem spelar av Alexis Sánchez och David Villa? Ja, de flesta tar för givet att Messi är spelklar, och något annat vore konstigt, med tanke på att han även vilade helgens ligamatch mot Levante.

Det mest logiska svaret på den första frågan är förstås Marc Bartra. Den unge mittbacken hoppade in i båda kvartsfinalmötena med PSG och var framför allt i returen på Camp Nou väldigt pigg. På skadelistan finns fortfarande Javier Mascherano och Carles Puyol, samtidigt som Adriano är avstängd. Om Tito Vilanova inte får för sig att flytta ner någon mittfältare som mittback är det enda övriga alternativet Éric Abidal. Egentligen är det ofattbart att det ens går att spekulera i om fransmannen kommer starta, men det faktum att han spelade 90 minuter i helgen och var som en vägg mot Levante, gör att det inte helt kan uteslutas. Däremot är det stor skillnad på Camp Nou och Levante jämfört med Allianz Arena och Bayern München. Med bara ett par vilodagar dessutom tror jag chanserna är väldigt små att vi får se Abidal i kvällens startelva. I returen däremot är det betydligt större chans.

På den andra frågan tror nästa alla medier att Alexis kommer spela medan Villa snällt får inleda på bänken. Det logiska svaret varför stavas nog chilenarens presspel, som alltid varit väldigt bra. Barcelonas försvarsspel börjar med anfallarna, och där har framför allt yttrarna en väldigt viktig roll. Pedro Rodríguez och Alexis är de främsta när det gäller presspelet, vilket gör det mest logiskt att just de spelar från start.

I övrigt tror jag matchen precis som många andra matcher kommer avgöras på marginaler, misstag och individuella prestationer. De som gör minst egna misstag, och utnyttjar motståndarens misstag bäst, kommer skaffa sig ett bra utgångsläge inför returen.

—

Bottenmötet mellan Celta Vigo och Real Zaragoza avslutade igår den 32:e omgången i La Liga. Här kommer omgångens awards:

Omgångens kross:
I höstas slog Málaga Valencia med 4-0 hemma på La Rosaleda. När lagen ställdes öga mot öga på Mestalla i lördags var det helt ombytta roller, där Valencia tog tag i taktpinnen direkt och därefter fullkomligt körde över andalusierna. 5-1 skrevs slutresultatet till, och Éver Banega var den store segerregisören för Los Ché.

Omgångens skådespel:
Jag tillhör den skaran (som bara blir färre och färre) som gillar Diego Costa. Han spelar alltid med en enorm vilja och stor karaktär. Att han däremot är gnällig, filmar och gruffas mycket i allmänhet är en sida jag ogillar med honom. Mot Sevilla, där Atlético vann med 1-0, fick vi se den allra värsta sidan av brassen, och han tog skådespelet till en helt ny nivå. Förstör inte karaktären Costa, men du behöver inte gå så brutalt över gränsen.

Omgångens sexpoängare:
Omgångens absoluta sexpoängsmatch var den mellan Celta Vigo och Real Zaragoza. Trots att Vigo-klubben saknade storstjärnan Iago Aspas och tidigt hamnade i underläge lyckades man ändå vända och vinna matchen med 2-1. Nu är helt plötsligt Zaragoza tabelljumbo.

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos 1-0-mål borta mot Mallorca var precis enligt skolboken. Från Rubén i kassen behövdes bara fyra passningar innan Piti volleysköt in bollen i mål. Det såg väldigt enkelt ut, men det är många bitar som ska klaffa för att göra om målet. Om inte annat för Piti, vars tajming och avslut var fullkomligt perfekt.

Omgångens marginaler:
Med bara ett fåtal minuter kvar i matchen mellan Real Madrid och Real Betis fick de sistnämnda ett gyllene läge att kvittera till 2-2. Rubén Castro träffade ribban, och i den efterföljande situationen räddade Raúl Albiol bollen på mållinjen. I anfallet efter stack Madrid och kontrade in 3-1-målet. Ibland, eller rättade sagt väldigt ofta, är det små marginaler som avgör. I det här fallet också en individuell prestation av Cristiano Ronaldo som stod för förarbetet till 3-1-målet.

I somras var jag på plats i Kiev och såg Zlatan Ibrahimovic fantastiska volleymål mot Frankrike i EM. Ett mål som i sig inte blev så betydelsefullt, men som rullats på TV-skärmar runt om i världen om och om igen. Och faktum är att ett mål inte alltid behöver betyda viktiga poäng eller en titel för att vara betydelsefullt.
I helgen såg jag Mallorca-Rayo på plats på Iberostar i Palma, och fick se ett närmast identiskt volleymål fast från andra kanten, med skillnaden att det var Rayo och Piti som gjorde det.

Och det var just Piti som var den stora ledstjärnan för Rayo mot Mallorca, och den spelare som visade överlägset mest kvalité matchen igenom. Sedan Michu försvann till Swansea i somras och Diego Costa återvände till Atlético Madrid har Piti verkligen tagit på sig större ansvar och levererat. Hans sagolika volleymål efter bara några minuters spel tar dock hem priset som hans klart läckraste mål, i alla fall den här säsongen. Och det var inte bara det perfekta inlägget och avslutet som var bra – hela anfallet, som började med målvakten Rubén, var enligt skolboken.

Mallorca replikerade dock snabbt genom Alejandro Alfaro, och därefter bjöds det på massvis med chanser åt båda håll utan att bollen hittade in i nätmaskorna. Det var dock inget snack om vilket lag som var det klart bättre. Rayo var betydligt mer kreativa och mer på tårna än Mallorca hela matchen, och med lite marginaler på sin sida (man hade tre stolpträffar) hade man tagit en ganska bekväm seger. Ö-laget var däremot inte ofarliga heller. Man hade en tydlig matchplan där man pressade Rayo högt och försökte ställa om snabbt med Giovani dos Santos som en länk till det mesta i offensiv väg.

För Rayo kommer kommer det bli tufft att nå Europa League nästa säsong, men hoppet finns där och det råder sannerligen inga tvivel om att det finns tillräckligt med potential och kvalité i laget. Dessutom har man redan presterat långt över förväntan och kan således spela utan större press i avslutningen av säsongen, vilket borde innebära fördel. Mallorca måste å sin sida höja sig ett eller två snäpp för att klara av att ta sig över strecket och spela i La Liga även nästa säsong. Känslan, med utgångspunkt från de senaste tre-fyra matcherna i synnerhet, är att ett otroligt stort ansvar vilar på Giovani dos Santos axlar. Det är han, om någon, som kan göra det för Mallorca.

Det var för övrigt kul att se att hemmapubliken verkligen stod bakom sitt lag nu när de som mest behöver stöttning. Med ett arrangerat tifo inför matchen och livat på läktarplats under densamma där ”si se puede” (fritt översatt till ”vi kan göra det”) säkert sjöngs ett 40-tal gånger eldade man på sitt lag ordentligt. Det är något som även kommer behövas i fortsättningen.

Som neutral åskådare under matchen är det dock Pitis mål jag haft match på näthinnan efteråt. Det tål att ses några gånger.

—

Lite annat från helgen;
Valencia fick revansch på Málaga, som vann höstens möte lagen emellan med 4-0, när man krossade andalusierna med hela 5-1. Champions League-hoppet till hösten blev plötsligt mycket större för Valencia-supportrarna.

Éric Abidal var tillbaka från start för Barcelona när man tog sig an Levante hemma på Camp Nou. Spelmässigt ingen höjdare till match, där katalanerna till slut vann med uddamålet, men Abidal bevisade att han fortfarande är i gammalt slag, och fortsätter han på samma spår lär klubben inte behöva värva in en dyr mittback till sommaren.

I december var Espanyol ligajumbo. Men, sedan Javier Aguirre tagit över som tränare har man lyft som en raket i tabellen, och efter den blytunga 2-0-segern borta mot Getafe i helgen är man nu bara två poäng bakom Rayo, som ligger åtta. Ytterligare tre poäng är sedan upp till Betis på sjunde plats. Håller formen i sig kan Espanyol mycket väl ta en Europa-plats.