Det var fem år sedan senast det begav sig. Ett Galiciskt derby i La Liga. Det som utspelar sig mellan storheterna i Galicien – Deportivo La Coruña och Celta Vigo. Men i kväll är det dags igen – när Celta tar emot Depor hemma på Balaídos.

Och nej, jag glömmer inte alls av att derbyt faktiskt spelades två gånger även förra säsongen. Fast då var det i Segundan. Båda gångerna kunde Deportivo lämna planen som vinnare – både gånger efter sena segermål. I våras, när lagen senast möttes på Balaídos, hämtade Celta Vigo upp ett 0-2-underläge till 2-2, efter att ha skickat in kvitteringen med åtta minuter kvar. På tilläggstid slog sedan Borja Fernández in segermålet för Depor. Det kanske mest komiska med historien är att Borja är öppen Celta-supporter. Fast numer är han själv ganska hatad av de övriga supportrarna. Ja, Celtas alltså.

Borja Fernández är inte längre kvar i Deportivo, och även om inte han skulle varit det största offensiva hotet för Celta, slipper man åtminstone tänka på honom den här gången.

Det senaste galiciska derbyt som spelades i högsta divisionen var säsongen 2006/07. Även det mötet utspelades sig på Balaídos, och drygt 24 000 såg Celta kriga hem segern med 1-0. Samma säsong gjorde Celta precis som Villarreal gjorde i fjol, det vill säga spela i Champions League, samtidigt som man också ramlade ur La Liga.

Deportivo har vunnit allra flest derbyn, 25 stycken, men i själva verkar brukar statistik inte spela någon särskilt stor roll i sådana här matcher. Inte tabelläget eller form heller. Det här är en match där allt handlar om vilja, attityd och inställning. Depor-tränaren José Luis Oltra säger inte emot mig:

– I sådana här matcher betyder taktiken och fysiken mest, så det finns inga favoriter, förklarade han på en presskonferens under veckan.

Laget som äntrar Balaídos under kvällen och har bäst inställning och fokus kring sin matchplan lär förmodligen lämna densamma som vinnare.

Gänget från A Coruña har varit ett underhållande lag hittills under säsongen. Det har rasslat i näten både framåt och bakåt när Deportivo spelat – och det finns ingen anledning att tro att det är ett faktum som ändras tills i kväll. Speciellt när defensivt viktiga kuggar i form av Manuel Pablo (ja, han spelar fortfarande) och Abel Aguilar inte finns tillgängliga. Celta har å sin sida varit lite försiktigare, både med att göra och släppa in mål.

Från 20:00 i kväll, när en visselpipa startar igång matchen, står hela Galicien stilla. Det finns få anledningar att inte inta position för att se kvällens match – som vi längtat efter i fem år. För det är i Spaniens finrum det här hemma, ingen annanstans.

Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.

Den 28 november 1998. Dagen då två av spansk fotbolls största bollgenier någonsin möttes för första gången.

Xavi Hernández är fostrad i Barcelonas ungdomsakademi, La Masía, han har gått igenom samtliga ungdomsled, och kämpat sig till A-laget. Väl där stod han i skuggan av Pep Guardiola, men förväntningarna var skyhöga på Xavi. Han skulle bli den nye Pep, den nye spelmotorn, den framtida kaptenen och ledaren. Och det var lätt att dra parallellerna katalanerna sinsemellan. Xavi och Pep spelade på samma position, hade båda en extraordinär högerfot, och besatt ett spelsinne utom denna värld.

Xavi gjorde sin A-lagsdebut för Barcelona samma säsong, när han fick hoppa in i en match mot Mallorca i augusti, där han också gjorde mål. Då handlade det om den spanska Supercupen. Sina första minuter i ligaspelet gjorde han mot Valencia på Mestalla samma höst – blott 18 år gammal.

Men om vi spolar fram bandat några år, så har saker och ting ändrats. När Frank Rijkaard kom till Barcelona tyckte han att Xavi spelade på fel position. Han skulle inte spela så pass långt ner i banan, som Pep gjorde. Han skulle bidra med så mycket mer, om han fick mer utrymme i offensiven, resonerade Rijkaard. Och efter många om och men, där Xavi var väldigt skeptisk, blev också så fallet. Katalanen flyttades upp ett steg på mittfältet – där han revolutionerat en hel fotbollsvärld med sin makalösa passningsfot.

Juan Carlos Valerón förknippas med Deportivo La Coruña. Enbart, nu för tiden. Men innan tiden i Depor, en klubb han skrev på för inför säsongen 2000/01, hann han med hela 101 ligaframträdanden för Mallorca och Atlético Madrid tillsammans. Han var alltså inte purung när han kritade på för Deportivo – även om det är den klubb han numera är en levande legendar i, och där han skördat sina absolut största framgångar.

Valerón föddes på Las Palmas 1975. Det var också i Las Palmas han inledde sin fotbollskarriär, varpå han flyttade till Mallorca, som senare också ledde till Atlético Madrid. Efter flera säsonger av bländade spel, där han visade upp ett spelsinne och ett passningsspel som få andra klarade av, värvades han inför säsongen 2000/01 till Deportivo La Coruña. Säsongen efter att Depor vann sin första, och hittills enda, ligatitel. Eftersom många associerar Valerón så djupt med Deportivo, är det lätt att tro att han också var en ledande figur i ligatiteln 2000. Så var alltså inte fallet. Han kom först säsongen därpå, men ni som känner till historien vet att Depors framgångssaga inte tog slut vid den där ligatiteln. Det var bara början.

Valerón blev snabbt en publikfavorit på Riazor. Han har varit en nyckelspelare och ett ansikte utåt för Deportivo under alla år han varit i klubben. Under eran som fick namnet ”Euro-Depor”, där klubben frekvent spelade i Champions League och bland annat stod för den makalösa vändningen mot Milan i säsongen 2003/04, när man vände en 4-1-förlust på San Siro i Milano, till seger efter 4-0 hemma på Riazor.

När Depor ramlade ur La Liga 2010/11, bestämde sig Valerón snabbt för att fortsätta ytterligare en säsong. Han skulle hjälpa klubben upp igen. Han höll sitt ord – och var en av nyckelspelarna i det som blev en rekordsäsong i Segundan – man slog nämligen poängrekord med 91 inspelade poäng. Efter uppflyttningen stod Valerón återigen inför ett val – fortsätta, eller lägga skorna på hyllan? Men om jag känner Valerón rätt, så tror jag aldrig det var några tvivel att fortsätter ytterligare en säsong.

Den där novemberkvällen 1998 ställdes en 18 år gammal blyg pojke vid namn Xavi, som hade skyhöga förväntningar på sig, mot Atlético Madrids nye playmaker, Juan Carlos Valerón, för första gången. Då visste nog ingen vilka enormt begåvade fotbollsspelare som befann sig på samma gräsmatta.

Efter fem år tillsammans i landslaget, och mängder av duster spelarna emellan genom åren, ställs i kväll, drygt 14 år sedan den där novemberkvällen, Xavi Hernández och Juan Carlos Valerón öga mot öga igen. Barcelona gästar Riazor, och vem vet, kanske är det sista gången spansk fotbolls två kanske största bollgenier – någonsin – befinner sig på samma fotbollsplan.