Barcelona är vintermästare i La Liga. Men det var på det berömda håret borta mot Getafe, för matchinledningen var allt annat än harmonisk och behaglig för katalanerna.

Medan Barças försvar såg ut att gå på en dag för tidig julsemester utnyttjade Getafe misstagen till max. Framför allt var det via Dani Alves högerkant man anföll, där brassen som nyligen kommit tillbaka från en skada, hade rejäla bekymmer. Han blev överspelad enkelt, låg helt fel i positioneringen och slarvade också i markeringsspelet.

Först klackade Ángel Lafita fullkomligt magiskt fram Sergio Escudero som tryckte in 1-0 för Getafe. Strax därefter kunde en helt ensamstående Lisandro López knoppa in 2-0 från nära avstånd. Och är det två spelare Barcelona bör ha markering på är det mittbackarna Alexis Ruano och Lisandro López. Om Tata Martino och hans ledarstab inte gjort läxan rätt, eller om spelarna ute på planen helt enkelt inte tagit sina uppgifter på fullt allvar låter jag vara osagt. López var i alla fall helt omarkerad när han nickade in tvåan och uppförsbacken till tre poäng och fortsatt serieledning var just där och då enorm för Barça.

Med Leo Messi fortsatt på skadelistan och Neymar avstängd var frågan vem eller vilka som skulle kliva fram. När Undiano Mallenco blåste av för halvtid visste vi svaret.

Det blev varken Alexis Sánchez eller Andrés Iniesta som var tungan på vågen och stod för den där lilla extra dosen briljans när Barcelona som mest behövde det. I stället var det Pedro Rodríguez, som varit fjärdevalet som anfallare i stort sett hela hösten, som tog sin chans.

Först frispelades han och elegant satte något som han själv trodde var ett reduceringsmål, men den gången dömdes det bort felaktigt för offside. Pedro gav inte upp för det, utan lade i stället in en ny växel. Han lobbade in 2-1, lirkade in 2-2 i bortre krysset och satte 2-3 från nära avstånd. På bara åtta minuter vände Pedro matchen helt på egen hand.

I andra halvlek fortsatte Pedro visa vägen och assisterade Cesc Fàbregas till 4-2, fixade straff som ledde fram till 5-2 innan han slutligen blev utbytt och fick stående ovationer.

Kanarierns tre fullträffar innebär också hans tolfte, trettonde och fjortonde mål. Med det är han bäste målskytt den här hösten i Barcelona, tillsammans med Messi. För att vara en anfallare som inte ens är ordinarie är det helt makalöst bra.

Efter en halvtimme såg det ut som att det skulle bli en jobbig kväll för Barcelona, och att alla delar av Madrid skulle jubla hela natten lång. Men när storstjärnorna saknades klev Pedro Rodríguez fram och ristade in att han inte tänker nöja sig med att sitta på bänken i fortsättningen.

Diego Costa var skillnaden för Atlético – igen
När alla väntade sig en storseger och att Atlético skulle sätta stor press på Barcelona blev i stället tvärtom. Madrid-klubben chockerades efter bara en minut av Levante, och fick sedan kämpa och slita hela lördagskvällen hemma på Vicente Calderón för att fixa tre poäng.

Men har man höstens bäste spelare i sitt lag finns alltid såväl hoppet och chansen. Och som så många gånger förr var Diego Costa skillnaden för sitt Atlético.

I ett ganska tamt och fantasilöst Atleti var det Costa som med sin vilja och fart brummade igång lagmaskinen, och till slut också ledde laget till seger. 2-1-målet på volley strax efter paus var briljant, och trots tre missade straffar under hösten klev förstås Costa fram till straffpunkten en kvart från slutet och fastställde slutresultatet 3-2.

Med 19 mål på 17 ligamatcher undrar man var det här ska sluta. Fortsätter det här målsnittet kommer anfallsstjärnan nå över 40 mål när säsongen summeras. Bara tanken på det är helt ofattbar, men sett till höstens prestationer känns det långt ifrån omöjligt.

Granada trodde de hade chansen när Leo Messi inte fanns med för Barcelona. Getafe hoppades kunna skrälla på Vicente Calderón där Atlético saknade Diego Costa från start. Och Almería kände att det var möjligt att få en poäng när Cristiano Ronaldo utgick skadad efter 50 minuter efter att dittills gjort matchens enda mål.

Men icke.

Inte ens när topptrion är skadeskjuten och respektive lag saknar sin största stjärna på ett eller annat sätt kunde något lag roffa åt sig en poäng. Ska vi vara riktigt ärliga var det inte ens något lag som var i närheten.

Med Messi på skadelistan klev Neymar, Cesc Fàbregas, Alexis Sánchez och inte minst Andrés Iniesta fram i rampljuset på Camp Nou och var regissörerna bakom 4-0-segern mot Granada.

När Ronaldo utgick skadad tidigt i andra halvlek på Juego Mediterráneos kände nog både Almería-spelarna och hemmafansen att det omöjliga var möjligt. Nej då, i stället klev andra fram i Ronaldos frånvaro och det slutade hela 5-0 till Real Madrid.

Atlético fick klara sig utan Diego Costa från start hemma mot Getafe (ville inte riskera någonting efter sin lårskada) men verkade klara sig helt okej ändå. Till slut hade man sådan lekstuga att Costa inte kunde bärga sig, och blev inbytt vid ställningen 4-0. Ett drömmål senare från brassespanjoren och även han hade prickat in sig i målprotokollet. Det landade på 7-0.

Detta var tre matcher som topptrion skulle vinna – oavsett om deras storstjärnor saknades. Men det ger ändå en tydlig bild på att det just nu är tre lag som fullkomligt regerar i den spanska fotbollen och att det krävs oerhört mycket för lagen där bakom att överhuvudtaget ta poäng.

Detta var något Getafes tränare Luis García inte var sen att påpeka efter 7-0-plumpen.

– Om det är en tråkig liga? Ja, det är en tråkig liga. Man måste göra mer än en perfekt match för att kunna åstadkomma någonting mot topptrion. Det är tråkigt att det ser ut så, sa han.

Själv tycker jag det faktum att just tre lag känns oövervinneliga och inte två är en seger för spansk fotboll och ett steg i rätt riktning. Samtidigt förstår jag García. Det kan inte vara lätt att möta bjässarna i dessa tider.

Vela avfyrade målkanonen
Så sent som tidigare i veckan skrev jag att Carlos Vela var den i Real Sociedad som underpresterat mest under hösten. Det var lite väl hårt, då mexikanen inte varit dålig, men sett till den form han visat under sina tidigare år i San Sebastián har han på sistone varit en besvikelse.

Tills nu. För efter att ha gett till lag ledningen hemma mot Celta Vigo fick han se gästerna göra ett, två och tre mål i följd. Sedan satsade Real Sociedad alla kort framåt – och allt ledde fram till en viss mexikan.

Carlos Vela gjorde nämligen som Celta Vigo – tre mål i följd. Vid ställningen 1-3 vände han matchen helt på egen hand och hans fyra målnoteringar gav La Real tre poäng.

Helt plötsligt känns Sociedad som en seriös CL-utmanare igen. Och när man får igång både Vela och Antoine Griezmann samtidigt kan det bli åka av på riktigt.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

10:e plats – Levante (17 poäng)

Säsongen hittills: Levante börjar mer och mer likna ett stabilt mittenlag i La Liga. Ända sedan succésäsongen som slutade med en sjätteplats så har man väntat på att de ska falla som en sten i tabellen – men Levante fortsätter att vara stabila. Så även under den här hösten.

Den mest lysande stjärnan: Nabil El Zhar har tagit på sig mer ansvar och axlat det på bästa sätt. Stundtals fullkomligt briljant.

Har underpresterat: Andreas Ivanschitz har fått en hel del speltid utan att egentligen lyckats övertyga alls.

Har framtiden för sig: Den egna produkten Rubén García slog sig in i A-truppen redan förra säsongen och den blott 20-årige yttern har en ljus framtid.

Mitt tips inför fortsättningen: Levante kommer fortsätta vinna sina matcher och ta sina poäng, och bör klara kontraktet utan problem.

—

9:e plats – Valencia (17 poäng)

Säsongen hittills: För en klubb med ambitionen att utmana de högsta hönsen är höstsäsongen ett kapitel Valencia snabbt vill glömma. Miroslav Djukic har inte alls fått ordning på torpet och bortsett från ett par matcher har det sett väldigt fantasilöst ut.

Den mest lysande stjärnan: Ingen har hållit en jämn och stabil hög nivå hela säsongen, men den som kanske imponerat mest är ändå 20-årige Fede Cartabia. Yttermittfältaren är en av få som bidragit med fart och finurlighet i anfallsspelet.

Har underpresterat: Alla väntade sig att Éver Banega skulle kliva fram och ta ännu mer ansvar den här säsongen, men argentinaren har snarare tagit ett steg bakåt. Nonchalant och ofokuserad.

Har framtiden för sig: Tillsammans med tidigare nämnde Fede Cartabia är Juan Bernat den med störst potential i truppen. Den sistnämnde har liksom exempelvis Jordi Alba skolats om från ytteranfallare till ytterback.

Mitt tips inför fortsättningen: Valencia kommer lyfta och givetvis slåss om Europa-platser, men redan nu känns det som man försatt sig i ett läge där det blir svårt att nå Champions League.

—

8:e plats – Granada (17 poäng)

Säsongen hittills: Det började si sådär, men Granada har vuxit alltmer under hösten och är just nu kungar av andalusien, då man ligger före Sevilla, Betis, Málaga & Almería i tabellen. Styrkan har varit defensiven – men för att behålla en hög placering måste man få igång målskyttet mer.

Den mest lysande stjärnan: Bara Barcelona och Atlético Madrid har släppt in färre mål än Granada den här säsongen. Mycket har man att tacka Roberto Fernández mellan stolparna för det.

Har underpresterat: Ingen har presterat vedervärdigt, men storvärvningen Piti har än så länge inte levt upp till pressen som fanns inför säsongen. Nu har 32-åringen visserligen varit skadedrabbad och bara spelat hälften av matcherna, och har tid på sig att bevisa sina kvalitéer.

Har framtiden för sig: Efter ett par utlåningar har Jeison Murillo äntligen fått chansen i Granada – och som den 21-årige mittbacken tagit den. En av lagets bästa spelare under hösten.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Granada ligger åtta utan att ha fått igång alla offensiva spelare än är ett styrkebesked. Det kommer bli svårt att bibehålla sin tabellposition – men jag tror inte andalusierna kommer få med bottenstriden att göra.

—

7:e plats – Real Sociedad (17 poäng)

Säsongen hittills: Ligasäsongen började uruselt för Real Sociedad, men efter den blytunga 2-1-segern borta mot Valencia har allting vänt och nu är La Real med och slåss högt upp i tabellen igen.

Den mest lysande stjärnan: Vi har väntat ett tag på att Antoine Griezmann ska ta steget från talang till världssstjärna. Känslan är att han är på väg att ta det steget nu, för fransmannen har varit fullkomligt fenomenal under hösten.

Har underpresterat: Carlos Velas första månad av säsongen var lysande, men efter det har mexikanen fallit in i en djup svacka. Dribblingarna, avsluten och flytet i spelet har inte funnits där.

Har framtiden för sig: Rubén Pardo, 21, är klubbens guldklimp och en spelare man värnar om och håller väldigt högt.

Mitt tips inför fortsättningen: La Real kommer hålla sig kvar i toppen och kämpa om topplaceringar.

—

6:e plats – Getafe (20 poäng)

Säsongen hittills: Premiären borta mot Real Sociedad lovade inte gått, men med tiden har Luis Garcías manskap fått igång spelet och många spelare har verkligen hittat sina roller i Getafe. Höstens stora överraskning så här långt – även om laget på pappret ska hålla sig på övre halvan.

Den mest lysande stjärnan: Pedro León har hittat tillbaka till den formen han hade säsongen innan han skrev på för Real Madrid. Kreativ och bollskicklig. Betyder väldigt mycket för det offensiva spelet.

Har underpresterat: Ingen har varit så pass dålig så det är värt att nämnas.

Har framtiden för sig: Real Madrid-bekantingen Pablo Sarabia, 21, är en av få yngre spelare i Getafe, och den med klart mest potential.

Mitt tips inför fortsättningen: Det skulle förvåna mig om Getafe håller kvar sin sjätteplatsen, men man kommer stanna på den övre halvan.

Igår trummade La Liga vidare med de sista matcherna av den elfte omgången. Tabelltvåan Atlético Madrid hade en tuff uppgift framför sig på Nuevo los Carmenos mot Granada – en uppgift som man till slut redde upp.

Det var en sådan där match som Atlético för fyra år sedan definitivt inte hade vunnit, kanske inte ens tagit poäng. Dagens Atlético har marginalerna med sig, och är framför allt tillräckligt skickliga defensivt för att inte släppa in mer än ett mål.

Diego Costa gjorde 1-0 från straffpunkten i slutet av första halvlek, något som David Villa fyllde på till 2-0 – också han från elva meter efter att Costa generöst lämnat över ansvaret. Och just anfallsduon var de som var den stora skillnaden i matchen, precis som många gånger tidigare under säsongen. Villa verkar spinna vidare på formkurvan och var en av planens bästa spelare.

Det blev till slut 2-1 till Madrid-klubben efter en sen reducering av Odion Ighalo. Målet för Granada kom lite för sent och även om spänningen steg på arenan var tiden för knapp för att hinna skapa något ordentligt tryck på Atlético, som dessutom hade fått Filipe Luís utvisad.

Efter matchen skrevs det om ”ännu en skitseger för Atlético”. Det är precis var det var. En match som spelmässigt inte höll särskilt hög kvalité, där flera individualister inte kom upp i normal standard. En match som lika gärna kunnat sluta 2-1 till hemmalaget.

Men så har vi det här Atlético Madrid – Diego Simeones version. De vinner sådana här ”skitmatcher” utan att behöva spela på topp, utan att alla stjärnor levererar topprestationer. Det är också precis sådana segrar som kommer göra att Atlético är med och fightas om ligatiteln hela vägen in i kaklet. Det är sådana segrar som ofta får ett lag att slutligen kliva högst upp på tronen.

Getafe knappade in på Villarreal och Athletic
Lite längre ner i tabellen slåss i första hand Villarreal och Athletic Club om fjärdeplatsen. Men nu har uppstickaren Getafe blandat sig i striden på riktigt, detta efter en stark 2-0-seger borta mot Villarreal igår.

Välförtjänt? Nja, trots tio man stora delar av matchen var Villarreal det bättre laget. Men uppenbarligen hade Villarreal utnyttjat all effektivitet i derbyt mot Valencia och gick mållösa av planen. Getafe gjorde två, varav det sista i absoluta slutskedet, och är nu en pinne bakom såväl ”de gula ubåtarna” som Athletic.

Just Bilbao-klubben hade faktiskt chans att dra ifrån i racet kring fjärdeplatsen, men missade den efter att ha fått oavgjort hemma mot Elche. Nykomlingen gick upp till en 2-0-ledning innan Athletic kunde få igång maskineriet och till slut hämta upp till 2-2.

Tre lag i toppen har redan dragit ifrån, men kampen kring den sista CL-platsen känns helt oviss och spänning lär bibehållas fram tills sista omgången är spelad i vår.

17 augusti 2013:
Getafe möter Real Sociedad i San Sebastián. La Real spelar ut alla sina kort på hemmaplan och trots att man inte matchar bästa laget rullar man ut Getafe fullständigt. El Geta känns oinspirerade, oengagerade och framför allt lider man av en tydlig spelidé.

Matchen slutar 2-0 till Sociedad – siffror som kunde blivit betydligt större. Slutsatserna som drogs efter den matchen var att La Real kan bli ett lag som etablerar sig i toppen, medan Getafe får det tufft att klara sig kvar.

Idag låter det helt annorlunda, och vi har i alla fall lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Medan allting vände åt det negativa hållet för Real Sociedad, som tog sin första seger sedan Getafe-matchen i lördags mot Valencia, har Getafe bytt ut kräftgången mot sprudlande anfallsfotboll.

Det tog visserligen fram till omgång sex innan spelet satte sig på riktigt för Getafe. Innan dess hade man bara fyra poäng – en poängskörd som nu, fyra matcher senare, har fyrdubblats.

Getafe har fyra raka segrar i protokollet och medan defensiven varit chockerande stabil har också anfallsspelet börjat fungera. Pedro León, Pablo Sarabia och Diego Castro verkar ha hittat sina roller i laget och är samtliga tillräckligt kreativa för att servera Adrián Colunga i anfallet. Dessutom har Luis García äntligen hittat en balans på det centrala mittfältet i form av Borja Fernández och Pedro Mosquera, något som uppenbarligen varit väldigt svårt sedan Xavi Torres lämnade i somras.

Getafe har under flera säsonger haft ett lag bra nog för att kämpa om Europa-platser. Man har haft ett jämnt lag, en bred trupp, men saknat de där spetsspelarna som alltid levererar. Om Adrián Colugna kan vara anfallaren som gör sina 15-20 mål för Getafe, eller om Pedro León kan återfinna sin gamla form återstår att se. En sak är dock säker: Luis García har fått ordentlig snurr på maskineriet och efter fyra raka segrar ligger man just nu på en femteplats och är Villarreal på hälarna.

Men det är först nu, när ligaspelet går in i en tuff och intensiv period, som Getafe kommer få bekänna färg på riktigt. Att de inte kommer ramla ur, som var lätt att tro efter deras gråa insats mot Real Sociedad i första omgången, är svårt att tänka sig. Om de däremot ska vara med och slåss högt upp i tabellen måste de även prestera mot direktkonkurrenterna. I de tre kommande omgångarna har Getafe att möta Athletic (hemma), Villarreal (borta) och Valencia (hemma).

El Geta är ett lag för den övre halvan av tabellen. Hur högt de kan sikta och nå kan de bara svara på själva, men vi lär få en fingervisning inom de närmsta veckorna.

Rayo vann ödesmatchen
Den på förhand mest betydelsefulla matchen, som jag även skrev om inför omgången, slutade med en segrare och en stor förlorare. Rayo Vallecano vann ödesmatchen borta mot Almería efter en svängig tillställning som lika gärna hade kunnat sluta 4-4. Istället blev det bara ett mål, något som Rayos mittback Alejandro Gálvez såg till efter att ha slagit in en fantastisk frispark kvarten från slutet.

Det känns väldigt svårt att analysera en match där försvarsspel knappt existerade, men där det ändå bara föll ett mål. Egentligen vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande – att Rayo, som dessutom var en man kort stora delar av andra halvlek, inte släppte in något mål, eller att Almería å sin sida inte gjorde något.

Klart är i alla fall att Rayo lämnar sin plats under nedflyttningsstrecket och får nu titta långt bakom axeln för att hitta Almería – som är kvar som jumbo. Tåget har varken kommit eller gått än för Almería, men de rödvita måste rycka upp sig och får definitivt inte tappa alla poäng mot direktkonkurrenterna hemma på Juegos Mediterráneos.

Efter alltför många dagars väntan fyllda av spekulationer och förväntningar är nu allvaret igång. I lördags drog den spanska ligafotbollen igång igen och det har minst sagt rivstartat.

Carlos Vela planens gigant
I lördagens sparkades den spanska ligafotbollen igång med Real Sociedad och Getafe på Anoeta. Och för att göra en lång historia kort kan man konstatera följande: La Real vilade ett par nyckelspelare, och lyckades ändå kontrollera matchen från första till sista minut och vinna komfortabelt. Getafe däremot såg uddlösa, gråa och fantasilösa ut. Bäst på plan var utan tvivel Carlos Vela, som efter två fantastiska säsonger nu lovat att öka sin målskörd från föregående säsonger (14 ifjol). Tja, det har ju minst sagt börjat bra, både för Vela och Real Sociedad. På tisdag väntar Lyon i CL-kval.

Athletic pressade sönder Valladolid
Real Sociedads baskiska kusiner Athletic (eftersom den vänliga stämningen mellan klubbarna tål de nog att kallas kusiner) imponerade också i sin premiär, som spelades borta mot Valladolid. Hemmalagets Patrick Ebert oroade hela tiden Athletic-försvaret, och gjorde också Valladolids enda mål i matchen, men det räckte inte. Genom ett bättre press- och passningsspel var Bilbao-klubben det bättre laget och vann välförtjänt med 2-1. Markel Susaseta gjorde öppningsmålet efter drömspel av Ander Herrera och Beñat Extebarria i momentet innan, innan Iker Muniain klev fram som matchvinnare när han distinkt tryckte in 2-1 från nära håll i början av andra.

Och just Ander Herrera, som var ytterst delaktig i 1-0-målet, har fått en större offensiv roll under Ernesto Valverde än vad han hade under förra tränaren Marcelo Bielsas tid i klubben. Av gårdagens prestationer att döma såg det förträffligt bra ut, och med sitt fina passningsspel kan han ge Athletic ytterligare en dimension i offensiven med en högre utgångsposition.

Förra säsongen var Athletic säsongens besvikelse i La Liga, medan Real Sociedad var säsongens stora positiva överraskning. Nu känns båda lagen jättestarka och har inlett med varsina treor.

Valencia vann utan att imponera
Lördagens stormatch utspelade sig på Mestalla mellan Valencia och Málaga, och trots ett bra tempo var det premiärdagens ändå tråkigaste match. Hemmalaget Valencia hade svårt i den sista tredjedelen och skrapade knappt fram en handfull chanser. Málaga var inte bättre, men var solida i försvaret och såg ändå vassa ut i omställningsspelet. Men ett bra försvar till trots räckte det inte för poäng. Willy Caballero, som var en av säsongens bästa målvakter, slarvade vid en höjdboll och Valencia-kaptenen Ricardo Costa tackade och tog emot när han fick bollen framför fötterna med öppet mål.

Det var långt ifrån en sprudlande match, och Valencia förtjänade knappast alla tre poäng. Det fanns dock flera ljusglimtar i hemmalaget, så som ynglingarna Juan Bernat och Fede Cartabia (båda födda 1993). Och att vinna är som det alltid brukar heta också en styrka i sig.

Rodas agerande personifierade matchen
Apropå att vinna välförtjänt eller inte. Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande som Barcelona visade upp i första halvlek mot Levante. När det stod 4-0 innan halvtimmen spelad var känslan snarare att det kunde rinna iväg mot tvåsiffrigt. Det slutade vid 7-0, men kunde blivit mer, och pausresultatet 6-0 är bara skrattretande.

Levante-försvararen Héctor Rodas agerande vid 7-0-målet personifierar på något sätt matchen. Istället för att enkelt och distinkt passa hem en frispark på egen planhalva till målvakten agerade Rodas allmänt lojt, och fick bara iväg bollen ett par meter. Cesc Fàbregas snappade upp, rundade målvakten och valde i slutändan att servera Pedro Rodríguez öppet mål.

Jag väljer att resultatet till trots inte dra för stora växlar av den här matchen. Även om Barcelona spelade fantastisk fotboll och framför allt pressade sönder Levante, så var gästerna från Valencia samtidigt under all kritik. Det var lojt, oengagerat och väldigt slarvigt. Det var rent av beklämmande att titta på. Kanske kommer man sakna åldermannen Sergio Ballesteros mer än många trodde.

Mer uppdateringar från helgens fighter utlovas senare.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Nästa lag att ta itu med inför säsongsstarten är en av ligans fyra klubbar från Madrid-regionen.

GETAFE

Förändringar:
Getafe har förlorat en av sina stora stjärnor och också sin största talang i form av Abdel Barrada, som sålts vidare till Al Jazira. Ett tungt spelartapp för Getafe, men samtidigt var tio miljoner euro ett välkommet tillskott i klubbkassan. Vänsterbacken Roberto Lago, riktigt bra i Celta Vigo i fjol, har anslutit liksom försvarsspelaren Igor Lichnovsky. 19-årige Igor kommer trots sitt väldigt östeuropeiska namn från Chile som han också representerar på U20-landslagsnivå. Lichnovsky spås en lysande framtid och är en långsiktig värvning.

Förutsättningar:
Utan Abdel Barrada försvinner mycket spetskvalité och ingen självklar ersättare har värvats in i marockanens ställe. Däremot är tränaren Luis García kvar och kontinuitet är något som en klubb som Getafe strävar efter och behöver. Nu är det dock lite upp till bevis för García om han är rätt man att leda Getafe till ännu högre höjder än en mittenplacering. Och förutsättningarna sett till spelarmaterialet är sämre än förra säsongen. Dessutom måste anfallarna, framför allt Álvaro Vázquez, börja producera framåt.

Tänkbar startelva:

(4-4-2)

Miguel Ángel Moyà
—
Juan Valera
Alberto Lopo
Rafa López
Roberto Lago
—
Pedro León
Xavi Torres
Mehdi Lacen
Diego Castro
—
Adrián Colunga
Álvaro Vázquez

Rimlig målsättning:
Getafe har ett på pappret något sämre lag än i fjol i och med förlusten av Abdel Barrada, och en ny plats i mitten av tabellen känns som en rimlig målsättning. Klaffar allt rätt kan man dock utmana om Europa-platser, men då måste anfallarna leverera allt mer än förra säsongen.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Deportivo La Coruña – betyg 1/5
Efter bara en säsong i Segundan var anrika och klassiska Deportivo tillbaka i Spaniens högsta division. Men de ekonomiska problemen har synnerligen satt sina spår, och klubben fick genom små medel försöka skaffa sig en konkurrenskraftig trupp inför säsongen. Det blev dock en säsong som skulle handla om att jaga i kapp lagen ovanför i tabellen och kämpa mot att nå säker mark. En kanonperiod strax innan den avsoluta sluttampen av säsongen räckte inte för nytt kontrakt för Deportivo – vilket också gör att betyget inte blir annat är underkänt.

Espanyol – betyg 2/5
En katastrofal inledning under Mauricio Pochettino och en jumboplats en bit in på våren förändrades allt när Javier Aguirre kom in. Mexikanen reste upp Espanyol ur kvicksanden, och förde Barcelona-klubben till en sannerligen stabil placering. Sett till spelarmaterialet borde man dock aldrig legat nere i botten på det sättet man gjorde det.

Getafe – betyg 3/5
El Geta hade som mål att slåss om Europa-platser inför säsongen. Man var flera gånger och nafsade på en Europa-plats, men det blev slutligen en tionde placering. En klart godkänd säsong för Getafe, även om man hade en tillräckligt stor och bred trupp för att kunna utmana ordentligt om en Europa-plats.

Granada – betyg 2/5
Man harklade sig omkring i botten av tabellen hela säsongen, men efter en stark avslutning behövde man aldrig oroa sig de sista omgångarna. Starkt att klara av det erkänt svåra andraåret.

Levante – betyg 3/5
Ifjol överraskade Levante en hel fotbollsvärld när man var ett topplag i La Liga. Många trodde på en motsatt effekt den här säsongen, när Valencia-klubben även skulle slåss ute i Europa. Resultatet blev en bombsäker placering i ligan, även om man aldrig var riktigt nära en Europa-plats, samt åttondelsfinal i EL. Starkt.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.