Arkiv för kategori Rayo Vallecano

- Sida 3 av 4

Det firas i San Sebastián och Vigo

av Adam Pinthorp

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Messi såg till att guldfesten närmar sig

av Adam Pinthorp

När Cristiano Ronaldo knoppade in två bollar för sitt Real Madrid mot Valladolid – som däremot bjöd upp till starkt motstånd men till slut föll med uddamålet – sköt portugisen upp Barcelonas tilltänkta guldfest. För hade Real tappat poäng kunde Barça korka upp champagnen på hemmaplan om man besegrade Real Betis. Och det skulle man ju, även om guldfesten uteblev, göra. Men det satt sannerligen hårt inne. Det krävdes en viss Leo Messi, vars fysiska status ingen egentligen har hundra procent koll på, för att Barcelona skulle greja segern.

Betis gjorde en riktigt bra match, framför allt i första halvlek, och som vanligt när de båda lagen drabbades samman bjöds det på ett ordentligt målkalas. Dorlán Pabon gav gästerna ledningen, Alexis Sánchez utjämnade, innan Rubén Pérez fick drömträff från 30 meter och gav Betis ledningen på nytt innan paus.

Sedan kom Messi in från avbytarbänken. Strax innan gjorde visserligen David Villa 2-2 på huvudet, men först när argentinaren äntrade planen skulle Barcelona få det där massiva trycket man är så vana att se katalanerna ha. Messi smällde in 3-2 på frispark, och rullade enkelt in 4-2 i öppen kasse efter en upprullning som bara går att applådera.

Ronaldo sköt visserligen upp guldfesten, men Messi såg likväl till att segerjublet bara är millimeter ifrån Katalonien nu.

När man mot slutet av säsongen kollar på topplagens kvarvarande spelschema brukar man ofta räkna matcherna mot bottenlagen som enkla trepoängare. Varför, egentligen? Jag menar, det är ingen nyhet att de lag som kämpar för sin existens alltid är svårrubbade i slutet av säsongen, när varje poäng blir allt viktigare.

Nu räknade jag långt ifrån med att Rayo Vallecano, som fightats om Europa-platser hela säsongen, skulle ta tre lätta mot bottenlaget Real Zaragoza, men det faktum att de som kämpar för sin kvarlevnad i ligan alltid är extremt tuffa att möta blev allt tydligare på söndagen. Rayo, som spelat fantastiskt underhållande fotboll hela säsongen, hade inte i närheten av samma motivation och vilja som Zaragoza-spelarna. Man kanske slog fler passningar inom laget, lyckades med någon dribbling mer, men vad hjälpte det? Zaragoza vann med klara 3-0 inför fullsatta hemmaläktare, och är just nu uppe på säker mark igen.

Övrigt i bottenträsket tog de galiciska lagen Deportivo La Coruña och Celta Vigo varsin pinne i helgen, medan Granada överraskande vann det andalusiska derbyt mot Málaga. Osasuna, som blev överkörda av Valencia, har nu halkat ner till 17:e plats och måste akut börja kolla bakom axeln och öka tempot om de inte vill bli omsprungna i tabellen. Det är, precis som vi vant oss vid de senaste säsongerna, löjligt jämnt i botten av tabellen. Mellan jumbon Mallorca och 15:e placerade Granada skiljer det ynka sex poäng.

I och med Málagas förlust mot Granada är känslan att bara Valencia återstår som utmanare till Real Sociedad om den sista Champions League-platsen. La Real spelar på måndag mot Getafe borta, en klurig match mot en klurig motståndare, som fortfarande inte gett upp hoppet om en Europa League-plats. Men Sociedad-seger där och man är ytterligare ett steg närmare drömmen.

Ett mål svårt att glömma

av Adam Pinthorp

I somras var jag på plats i Kiev och såg Zlatan Ibrahimovic fantastiska volleymål mot Frankrike i EM. Ett mål som i sig inte blev så betydelsefullt, men som rullats på TV-skärmar runt om i världen om och om igen. Och faktum är att ett mål inte alltid behöver betyda viktiga poäng eller en titel för att vara betydelsefullt.
I helgen såg jag Mallorca-Rayo på plats på Iberostar i Palma, och fick se ett närmast identiskt volleymål fast från andra kanten, med skillnaden att det var Rayo och Piti som gjorde det.

Och det var just Piti som var den stora ledstjärnan för Rayo mot Mallorca, och den spelare som visade överlägset mest kvalité matchen igenom. Sedan Michu försvann till Swansea i somras och Diego Costa återvände till Atlético Madrid har Piti verkligen tagit på sig större ansvar och levererat. Hans sagolika volleymål efter bara några minuters spel tar dock hem priset som hans klart läckraste mål, i alla fall den här säsongen. Och det var inte bara det perfekta inlägget och avslutet som var bra – hela anfallet, som började med målvakten Rubén, var enligt skolboken.

Mallorca replikerade dock snabbt genom Alejandro Alfaro, och därefter bjöds det på massvis med chanser åt båda håll utan att bollen hittade in i nätmaskorna. Det var dock inget snack om vilket lag som var det klart bättre. Rayo var betydligt mer kreativa och mer på tårna än Mallorca hela matchen, och med lite marginaler på sin sida (man hade tre stolpträffar) hade man tagit en ganska bekväm seger. Ö-laget var däremot inte ofarliga heller. Man hade en tydlig matchplan där man pressade Rayo högt och försökte ställa om snabbt med Giovani dos Santos som en länk till det mesta i offensiv väg.

För Rayo kommer kommer det bli tufft att nå Europa League nästa säsong, men hoppet finns där och det råder sannerligen inga tvivel om att det finns tillräckligt med potential och kvalité i laget. Dessutom har man redan presterat långt över förväntan och kan således spela utan större press i avslutningen av säsongen, vilket borde innebära fördel. Mallorca måste å sin sida höja sig ett eller två snäpp för att klara av att ta sig över strecket och spela i La Liga även nästa säsong. Känslan, med utgångspunkt från de senaste tre-fyra matcherna i synnerhet, är att ett otroligt stort ansvar vilar på Giovani dos Santos axlar. Det är han, om någon, som kan göra det för Mallorca.

Det var för övrigt kul att se att hemmapubliken verkligen stod bakom sitt lag nu när de som mest behöver stöttning. Med ett arrangerat tifo inför matchen och livat på läktarplats under densamma där ”si se puede” (fritt översatt till ”vi kan göra det”) säkert sjöngs ett 40-tal gånger eldade man på sitt lag ordentligt. Det är något som även kommer behövas i fortsättningen.

Som neutral åskådare under matchen är det dock Pitis mål jag haft match på näthinnan efteråt. Det tål att ses några gånger.

Lite annat från helgen;
Valencia fick revansch på Málaga, som vann höstens möte lagen emellan med 4-0, när man krossade andalusierna med hela 5-1. Champions League-hoppet till hösten blev plötsligt mycket större för Valencia-supportrarna.

Éric Abidal var tillbaka från start för Barcelona när man tog sig an Levante hemma på Camp Nou. Spelmässigt ingen höjdare till match, där katalanerna till slut vann med uddamålet, men Abidal bevisade att han fortfarande är i gammalt slag, och fortsätter han på samma spår lär klubben inte behöva värva in en dyr mittback till sommaren.

I december var Espanyol ligajumbo. Men, sedan Javier Aguirre tagit över som tränare har man lyft som en raket i tabellen, och efter den blytunga 2-0-segern borta mot Getafe i helgen är man nu bara två poäng bakom Rayo, som ligger åtta. Ytterligare tre poäng är sedan upp till Betis på sjunde plats. Håller formen i sig kan Espanyol mycket väl ta en Europa-plats.

Galet derby, Sociedads CL-ryck & Deportivos storseger

av Adam Pinthorp

Hög intensitet och fantastisk stämning på Benito Villamarin både inför och under matchen. Ja, det var upplagt för för en precis så fantastisk match som det blev mellan Real Betis och Sevilla. Men, för att uttrycka det milt, så började det inte så bra för de grönvita.

Ivan Rakitic gjorde två mål innan Álvaro Negredo visade att hans målform håller i sig när han prickade in 3-0 efter bara en halvtimme. Det såg ut som Betis hittills fantastiska säsong inte var så mycket värt. Men det var innan Parma-lånet Dorlan Pabón sköt in reduceringen strax innan paus – ett mål som väckte hopp.

Tidigt andra livades hoppet upp ännu mer då Rubén Castro slog in 2-3 på straff och Gary Medel samtidigt fick syna det röda kortet. Sevilla gick från något som såg ut som en stabil 3-0-ledning till att med en man mindre spela med kniven mot strupen. Real Betis behövde bara ett mål för att utjämna, ett mål som också skulle komma. Nosa Igeibor av alla var den som frälste de grönvita med sitt 3-3-mål i den 89:e matchminuten – något som också blev slutresultat.

Sevilla var klart bättre i spelet elva mot elva, men trots att de stretade emot bra lyckades de inte hålla undan från Betis press mot slutet. Ivan Rakitic, som för övrigt gifte sig tidigare i veckan, gjorde två väldigt fina mål och en stigande formkurva. Det känns fortfarande inte som Sevilla fått ut mest av kroaten. När man hittar den lösningen har man också hittat en stor nyckel till det offensiva spelet. Kanske kan den vara funnen nu.

Betis fick hur som helst en poäng och slapp bli förnedrade två gånger av sin värsta antagonist, något som ändå gör säsongen mer åtråvärd för supportrarna. Dessutom, att vända 0-3-underläge på hemmaplan mot sin värsta konkurrent, visar både på enorm mental styrka och en otrolig tro på sig själva. Och för oss åskådare bjöds vi på en match där ingenting var självklart, och alla förväntningar man har inför ett derby uppfylldes. Det höga tempot, de heta känslorna, stämningen på läktarplats, många vackra mål och inte minst spänningen – allt fanns där. Till slut blev det Betis som lämnade matchen som vinnare. För Sevillas del är det bara konstatera att nej, det är inte deras säsong, även om de på pappret har betydligt mer klass än de flesta lagen som ligger ovanför dem i tabellen.

Real Sociedad har gjort ytterligare ett litet ryck i kampen om den sista Champions League-platsen. Idag söndag slog man Rayo Vallecano på bortaplan, och imponerade återigen spelmässigt. Imanol Agirretxe var matchens huvudperson då han stod för La Reals båda mål tidigt i matchen. Defensivt sett ser San Sebastián-klubben otroligt starka och kompakta ut.

Samtidigt tappade Valencia två blytunga poäng igår när man spelade oavgjort (3-3) borta mot Espanyol. En svängig match där Espanyol tog ledningen med 2-1 när bara åtta minuter återstod. Valencias kanske mest formstarke spelare, Jonas, utjämnade fem minuter senare, för att sedan se Roberto Soldado pricka in 3-2, och något som alla trodde var ett segermål, på tilläggstid. Men, Espanyol fick sista ordet och Sergio García satte verkligen käppar i hjulen för Valencia med sitt kvitteringsmål i matchens sista minut.

Nu halkar Los Ché efter i striden om fjärdeplatsen. Nästa omgång möter man en direktkonkurrent i form av Málaga på hemmaplan – ett Málaga som igår slog Osasuna med 1-0 efter ett sent avgörande av Júlio Baptista. Andalusierna ligger just nu på femteplats med 50 inspelade poäng – samma antal som Valencia. Real Sociedad som ligger fyra har fyra poäng mer. Resultatet i matchen på Mestalla kommande helg kan med andra ord bli direkt avgörande för hur allting slutar.

Dessutom möts Real Sociedad och Valencia om två veckor på Anoeta, och hemmaseger där hade förmodligen kunnat betyda att Los Ché får sikta in sig på spel i Europa League nästa säsong.

En annan match som väckt en del uppmärksamhet i helgen är den mellan Levante och Deportivo La Coruña. Gästande Depor – som verkligen prickat in formen – vann med hela 4-0 och krossade Levante på alla plan. 37-årige Juan Carlos Valerón visade Sergio Ballesteros (37 år fast tre månader yngre) att gammal fortfarande är äldst, och vilket mittfältsgeni han fortfarande är. Valerón öppnade målskyttet på Ciutát de Valencia, och avslutade målkalaset med att servera Bruno Gama fram till 4-0.

I skrivande stund är nu Deportivo uppe på säker mark, och eftersom Granada möter Atlético borta och Zaragoza får tufft besök av Barcelona finns alla chanser i världen att A Coruña-klubben kommer ligga kvar över nedflyttningsstrecket när omgången summeras. Vem hade kunnat tro det för fem omgångar sedan? Det är bara ställa sig upp, lyfta på hatten, och applådera Fernando Vázquez och hans jobb i Deportivo. Det är ruskigt imponerande.

Nu börjar dock det minst lika svåra för Deportivo – att fortsätta på samma inslagna väg, och inte tappa onödiga poäng. Det är fortfarande ett getingbo i botten av tabellen.

Två lag med fokus på annat och en succédebut

av Adam Pinthorp

Fyra stycken från klubbens 91-generations spelade från start (Marc Bartra, Martín Montoya, Thiago Alcântara och Cristian Tello), Éric Abidal var uttagen i matchtruppen för första gången sedan i februari ifjol, och Barças kanske största talang i form av Gerard Deulofeu satt på bänken. Det var upplagt för stor fest för Barcelona, och förhoppningarna var stora att såväl Abidal skulle göra comeback som att Deulofeu skulle göra säsongens första ligamatch. Det fanns bara ett problem som ställde till det: Celta Vigo.

De himmelsblå från Vigo kämpade för sin existens, och lika mycket som Celta-spelarna slet för sina liv på varje boll, lika mycket syntes det att inte alla i Barça hade fullt fokus på matchen. Och det klart, har man Champions League-match om bara ett par dagar, och leder ligan så pass överlägset som man gör, går det inte klandra någon för att hålla igen lite.

Å andra sidan gjorde Celta Vigo det väldigt svårt för Barcelona, och jag är inte säker på att gästerna hade vunnit på Balaídos även om de var i en annan sits och ställde upp med sitt bästa lag.

Det blev 2-2, efter en sen Celta-kvittering, till hemmafansens stora förtjusning. Ett rättvist resultat, och jag tror inte något av lagen kände sig särskilt besvikna efteråt.

För Barcelonas del var det största utropstecknet Cristian Tello, som gjorde ett mål och assisterade Leo Messi till ett. Tello är nu uppe på fem mål och fyra assist i ligaspelet – på blott sju starter av totalt 15 matcher. Det som imponerar ännu mer är att han bara spelat 686 minuter. Frågan är om inte Tello, både med sin målfarlighet och snabbhet, vore ett bättre alternativ än Alexis Sánchez för Tito Vilanova att spela från start mot PSG den kommande veckan.

En annan som imponerar, i alla fall målmässigt, är förstås Leo Messi. Mål i 19 raka ligamatcher, mot varje lag i ligan, är unikt, och ett helt galet facit. Frågan är när och om vi någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

Ett annat lag som hade tankarna på andra saker igår var Real Madrid. Man mötte, på ett liknande sätt som Barça, ett lag som kämpar för sin överlevnad – Real Zaragoza. Och hemmalaget Zaragoza gjorde livet surt för Madrid, speciellt när man tog ledningen redan efter sex minuter.

Cristiano Ronaldo kvitterade visserligen innan paus, men närmare än så kom aldrig huvudstadsklubben. Och även om man försökte var det tydligt att man inte gjorde sin största ansträngning på att vinna matchen. Veckans Champions League mot Galatasaray är så mycket viktigare för ”marängerna”, något José Mourinho knappast undanhöll på den efterföljande presskonferensen.

– Vårt huvudmål resten av säsongen är Copa del Rey-finalen och Champions League, det är ingen hemlighet. Vi ska försöka vinna varje match som är kvar i ligan och sluta tvåa, men ska vi vara ärliga handlar det bara om hur många poäng efter Barcelona vi kommer, sa han.

En av gårdagens mest nöjda var annars Pedro Morales. Málaga hämtade in yttern från chilenska ligan i januarifönstret, då man istället tappade Diego Buonanotte till Granada. Innan igår hade Morales bara suttit på bänken vid ett par tillfällen, men inte spelat en enda minut. Men så fick han chansen borta mot Rayo, och som han tog den.

Två assist och ett mål för Morales i en urstark 3-1-seger för Málaga. Nu har andalusierna fortsatt bra häng på fjärdeplatsen, och kanske kan Morales bli en joker som står för den stora skillnaden i slutändan? Tiden får utvisa svaret.

Lista: Topp tio unga försvarare i La Liga

av Adam Pinthorp

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

Tankar & slutsatser efter helgen

av Adam Pinthorp
Varane har spelat till sig en ordinarie plats
Real Madrid har så här långt sått för en miserabel säsong. Fast en ljusglimt i den annars mörka grottan har varit Raphaël Varane, som verkligen fått sitt genombrott. Efter jul- och nyårsuppehållet har den unge fransmannen fått allt mer speltid än tidigare, och onekligen tagit väl till vara på sina chanser. En fläckfri insats på Mestalla mot Valencia följdes upp med att vara bäst på plan mot Barcelona i Copa del Rey. Varane har inte bara visat stor potential, han har visat att han redan nu håller på den absolut högsta nivån och spelar med en mognad som får de flesta rutinerade spelarna i Madrids spelartrupp att häpna.

Söndagens ligamatch mot Rayo Vallecano var ingen undantag gentemot tidigare. Raphaël Varane stod för en utomordentlig insats i Real Madrids 2-0-seger, och nu borde han ha spelat till sig en ordinarie plats i startelvan.

Annars handlade det mycket om två andra spelare i derbyt mot Rayo, nämligen lagkaptenen Sergio Ramos och ynglingen Álvaro Morata. Den sistnämnde gjorde sin första La Liga-start någonsin – och tackade för det förtroendet genom att sätta 1-0 redan efter tre minuter. Ramos å sin sida prickade också in sig i målprotokollet, detta efter drygt tolv minuter, men fick bara några moment senare syna det röda kortet efter sin andra ostskiva för dagen. Hårt dömt? Ja, speciellt med tanke på att hans första gula kort var aningen tveksam. Rayos fördel av en man mer ändrade matchbilden helt, och gänget från Vallecas blev genast bollförande. Det blev däremot aldrig någon riktig spänning, då Madrid och Diego López höll nollan intakt.

Costa tillbaka – då levererade Atlético igen
Jag har varit inne på det tidigare i bloggen, Diego Costas enorma betydelse för Atlético Madrid. Det visade sig också svart på vitt när han var tillbaka i spel efter att ha varit avstängd i såväl förra ligamatchen mot Rayo som i torsdagens Europa League-möte med Rubin Kazan.Med sin tyngt i anfallsspelet, sin ständiga vilja att gå framåt och sin skicklighet framför mål ledde Costa Atlético till tre nya poäng i toppstriden. Radamel Falcao gav dock Madrid-laget ledningen när petade in sitt 20:e ligamål efter bara tio minuter. Sedan spikade Costa igen butiken med att göra 2-0 i början av andra, innan Cebolla Rodríguez fastställde slutresultatet i slutminuterna.

En sådan här seger, där man dels gjorde tre mål och dessutom håll tätt bakåt, kanske var precis det Atlético behövde inför EL-returen mot Rubin om några dagar. Fast inte heller då kommer Diego Costa finnas tillgänglig. Tänk vad en liten skallning kan sätta sina spår och betyda mycket.

Depor allt närmare Segundan
Det går inget vidare för Deportivo La Coruña just nu. Förlust på förlust på förlust i ligaspelet. Sanningen kommer allt närmare A Coruña-klubben. Det osar spel i Segundan nästa säsong. Men man har ännu inte gett upp – långt ifrån. Och så länge övriga lag inte springer ifrån Deportivo fullständigt finns fortfarande både chansen och framför allt hoppet.

Men spelmässigt är det någonting som måste hända. Depor är alldeles för tafatta bakåt och producerar också lite för lite med mål framåt. Vad som skall göras? Jag vet faktiskt inte. Frågan är om Deportivo själva vet om hur de skall gå till väga för att klara sin överlevnad i ligan.

Fredagens match mot Sevilla var desto gladare ur ett Sevilla-perspektiv. Gänget från andalusien vann med stabila 3-1 och det fanns många ljusglimtar att ta väl till vara på. Gary Medel utmärkte sig allra mest – men för en gångs skull inte bara med att dra på sig sitt obligatoriska gula kort och sparka ner sina motspelare. Nej, den här gången stod chilenaren för två mål – något som sannerligen inte hör till vanligheterna. Han var dessutom nära att hitta rätt en tredje gång, hur enormt hade inte det varit?

Leo Messi är den enda som regelbundet gör mål för Barcelona
Under flera år har Leo Messi varit Barcelonas främste målskytt. Men blickar vi bakåt har han under nästan alla år haft någon eller några som hjälpt honom med målskyttet. Vi minns Samuel Eto’o och Thierry Henry under trippelsäsongen, David Villa under sin första säsong och för all del Pedro Rodrígueznär han varit som hetast. Men den här säsongen har Barcelona saknat en pålitlig målskytt utöver Messi. Villa har förvisso ofta presterat de gånger han har fått chansen, men är fortfarande inte helt hundra återställd sedan sin svåra skada och har därför inte spelat så mycket som han annars borde.Jag köper till viss del argumentet att det räcker om man har Messi i laget. Visst, så länge han är skadefri så brukar det lösa sig ganska bra. Men vad skulle hända om argentinaren ådrog sig en svår skada? Vem/vilka skulle kliva fram då? Att det inte finns någon naturlig ersättare rakt av till Messi är logiskt. Att det däremot inte finns några som i levererat mål regelbundet under säsongen är ett problem för Barcelona.

Mot Granada var det likadant som tidigare under säsongen. Alexis Sánchez schabblade bort tre jättelägen, Pedro Rodríguez hade otur och träffade stolpen och Cristian Tello hade siktet inställt på läktaren. Istället var det Leo Messi, som så många gånger förr, klev fram och avgjorde tillställningen med två mål. Granada stod dock upp bra, och fortsätter imponera under nye tränaren Lucas Alcaraz.

Canales gör Valencia bättre
Han har inte startat en match sedan återkomsten från skadeproblemen. Ändå har Sergio Canales imponerat stort de gångerna han har fått chansen efter nyår. Söndagens match mot Mallorca var inget undantag. Canales byttes in i slutet av första halvlek sedan Tino Costablivit direkt utvisad. Med sin kreativitet och bollskicklighet blev han precis den injektion Valencia behövde för att kunna hålla boll, och även skapa chanser trots en man mindre.

Canales assisterade i början av andra Ricardo Costa fram till 1-0. Senare bröt också Roberto Soldado sin måltorka och satte slutresultatet 2-0. En stark moralisk seger för Valencia trots en tidig utvisning. Matchhjälte? Tja, Diego Alves stod för en magisk insats i målet, men det går inte heller blunda för Sergio Canales prestation. När han är helt återställd kommer han vara bofast i Valencias startelva, och oj vad nytta han kommer göra.

Tio nyförvärv i La Liga att hålla ett extra öga på

av Adam Pinthorp

Profiler som Nacho Monreal och Fernando Gago har lämnat Spanien och La Liga – åtminstone för den här gången. Men det har ju faktiskt, trots den ekonomiska situation som råder, värvats in ett antal spelare till ligan också. Här nedan följer tio värvningar som är värda att hålla ett extra öga på framöver. Notera att det inte rör sig om en lista, utan bara tio intressanta övergångar.

Diego Buonanotte (Granada)
Från Málaga för 2,3 miljoner euro.

Kommentar: Trots hans fenomenala prestationer de senaste månaderna har han inte fått alls den speltid han förtjänade i Málaga. Samtidigt som klubben bevisligen inte trodde fullt ut på den tekniske lille argentinaren, ville spelaren också lämna för mer regelbunden speltid. Granada nappade på det, och 2,3 miljoner euro senare var affären klappad och klar. Om Buonanotte fortsätter i de fotspår han trampat i de senaste matcherna kommer han bli en sanslös tillgång för Granada. Han är en spelare som rentav kan fixa ett nytt La Liga-kontrakt till klubben.

Diego Lugano (Málaga)
Från Paris Saint-Germain på lån med köpoption.

Kommentar: Manuel Pellegrini har fått använda sitt mittlås bestående av Martín Demichelis och Weligton väldigt mycket under säsongen. Anledningen? Det finns inga andra alternativ som håller lika hög standard. Sergio Sánchez är ett undantag ibland, men på sistone har han ofta huserat som högerback och då faller han bort som ett alternativ oavsett. Därför kommer förstärkningen av Diego Lugano lägligt. Nu kommer han till en klubb där han enkelt kan göra sig förstådd i – något som annars var ett problem i PSG. Dessutom har han stor rutin och är känd för sina ledaregenskaper.

Miguel De Las Cuevas (Osasuna)
Från Sporting Gijón på lån.

Kommentar: Har varit en nyckelspelare i Sporting Gijón under flera säsonger, och det är definitivt en spelare som bör hålla till i den högsta divisionen. Efter att Roland Lamah lämnat Osasuna för Swansea, kommer värvningen av De Las Cuevas bli en stor tillgång för Pamplona-klubben. Yttermittfältaren lär med största sannolikhet ta en ordinarie tröja på någon av kanterna direkt. Frågan är dock om han är rätt man får att hålla Osasuna kvar i Spaniens finrum?



Raúl Tamudo (Rayo Vallecano)

Från Pachuca gratis.

Kommentar: Espanyol-ikonen vänder tillbaks till Spanien efter en misslyckad sejour i mexikanska Pacheca. Han gör det till den spanska klubb han representerade allra senast – Rayo Vallecano. Förra säsongen gjorde den nu 35-årige anfallaren nio mål på 32 matcher i klubben, något som ändå måste klassas som ett väldigt bra facit. Om han lyckas ta en ordinarie plats i startelvan är det troligt att Léo Baptistão flyttas ner i banan ett snäpp, men det får tiden utvisa.

Emiliano Insúa (Atlético Madrid)
Från Sporting Club de Portugal för 1 miljon euro*.

Kommentar: Som en blixt från klar himmel rapporterades det att Emiliano Insúa var på väg till Atlético Madrid. Och det dröjde inte lång tid efter de första rapporterna innan argentinaren också var officiellt klar för Madrid-klubben. Vänsterbacken, som hunnit fylla 24 år, kommer i första hand vara komplement till Filipe Luis, men höjer samtidigt konkurrensen till en helt annan nivå än tidigare. Att han dessutom kan spela ytter gör anledning att tro att han ändå kommer få en del speltid. Dessutom är ju Atlético fortfarande kvar i tre turneringar.

* De första uppgifterna sa att övergångssumman låg på 3,5 miljoner euro, men enligt senare rapporter var summan alltså betydligt mindre. Anledningen var att portugiserna sedan tidigare var skyldiga Atlético pengar för Elías, som lämnade Spanien för spel i Sporting inför förra säsongen.

Nolito (Granada)
Från Benfica på lån.

Kommentar: Det som började så fantastiskt bra i Benfica har sedan fortsatt med mindre och mindre speltid i Portugal. Därför lånas nu Barcelona-bekantingen Nolito ut till Granada, där han i mina ögon har stora möjligheter att bli en riktig joker. Med sin målfarlighet och teknik har han alla förutsättningar att lyckas i La Liga. Vem vet, tillsammans med Buonanotte kanske han bildar ligans giftigaste radarpar under våren?

Lucas Piazón (Málaga)
Från Chelsea på lån.

Kommentar: Supertalang som är född 1994 och trivs allra bäst i en offensiv mittfältsroll. Kommer förmodligen få en hel del speltid med tanke på att Nacho Monreal lämnar Málaga för spel i Arsenal. Varför? Jo, den normalt sett ordinarie yttermittfältaren Eliseu lär med stor sannolikhet ta ett steg ner och bli bofast vänsterback under våren. Kommer Lucas Piazón blomma ut i den himmelsblå tröjan? Förutsättningarna är i alla fall goda.

Diego López (Real Madrid)
Från Sevilla för 4 miljoner euro.

Kommentar: Trots att han har varit en av ligans främsta målvakter under flera säsonger tog han aldrig en fast plats i Sevillas startelva i höstas. Nu seglar han vidare till Real Madrid – en klubb han representerat förr. Att han kommande säsonger skall peta Iker Casillas är väl mindre troligt, men att han kan vakta buren de närmsta månaderna när landslagskaptenen är skadad är desto troligare. Oavsett hur bra Antonio Adán har sett ut på träningarna inför José Mourinho saknar han något som Diego López har – ovärdelig rutin. Sådant som kommer behövas när Real Madrid nu går in i ett livsviktigt skede av säsongen.

Federico Fernández (Getafe)
Från Napoli på lån.

Kommentar: Har fått knapert med speltid i Napoli, men ändå varit frekvent återkommande i det argentinska landslaget det senaste året. Har potential och är fortfarande bara 23 år, men behöver putsa till vissa bitar för att kunna spela på den absolut högsta nivån. Det finns konkurrens i Getafe, men troligtvis lär han få en del speltid.

Paulo Assuncão (Deportivo La Coruña)
Från São Paulo gratis.

Kommentar: Den stenhårde mittfältaren återvänder till Spanien efter ett halvår i São Paulo. Med sin rutin och skicklighet att städa undan framför backlinjen är han på förhand en väldigt nyttig värvning för Deportivo.

För oss svenskar blir det naturligtvis också högintressant att fortsätta följa våra nytillkomna landsmän Daniel Larsson (Valladolid) och Guillermo Molins (Real Betis) i La Liga framöver. Båda har redan hunnit debutera och fortsätter det som det börjat lär de få ganska mycket speltid i sina respektive klubbar.

LISTA: Topp tio spjutspetsanfallare i La Liga

av Adam Pinthorp

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.



9. Álvaro Negredo (Sevilla)

27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.



5. Iago Aspas (Celta Vigo)

25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?



Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Lista: De 30 bästa spelarna under hösten

av Adam Pinthorp

2012 är till ända, och vi välkomnar ett nytt år. Förhoppningsvis fyllt med lika mycket härliga fotbollsminnen som det nyss avslutade året har givit oss. Men innan vi blickar framåt tänkte jag avsluta med en lista, där jag plockar ut de enligt mig 30 bästa spelarna i La Liga under hösten.

30. Sofiane Feghouli (Valencia)
14 matcher (14), tre mål

Kommentar: En av få ljusglimtar i ett annars inferno-liknande Valencia. Har tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen sedan genombrottssäsongen i fjol.

29. Sergio Ramos (Real Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: En av få i Real Madrid som kommit upp i normal standard under hösten. Finns ofta på rätt plats vid rätt tillfälle när det behövs, och är den självklara ledaren i backlinjen.

28. Piti (Rayo Vallecano)
15 matcher (13), sex mål

Kommentar: Piti var en av stjärnorna som stannade kvar i Rayo i somras, och under hösten har han tagit ytterligare ansvar. Detta både på och utanför planen, som den lagkapten han är. Duktig både som målskytt och framspelare.

27. Aritz Aduriz (Athletic Club)
16 matcher (15), tio mål

Kommentar: Frånvaron av Fernando Llorente i startelvan har inte märkts av särskilt tydligt – åtminstone inte målmässigt. Där har Aduriz gått in och stått för tio mål. Däremot blandade prestationer spelmässigt – där Aduriz inte riktigt är på samma nivå som Llorente sett till förra säsongen.

26. Iago Aspas (Celta Vigo)
17 matcher (17), sex mål

Kommentar: Det mesta handlar om Iago Aspas i Celta – oavsett framgång eller motgång. Han är alltid i händelsernas centrum, och om än inte alltid, så är det oftast på grund av hans fotbollsmässiga prestationer. Vass framför mål och en pådrivare av rang.

25. Obafemi Martins (Levante)
13 matcher (12), sex mål

Kommentar: Har fyllt målkvoten efter Arouna Koné på ett imponerande sätt, och är precis den spjutspets som Levante behöver för att kunna återupprepa fjolårssäsongens sensationella säsong.

24. Víctor Rodríguez (Real Zaragoza)
15 matcher (13), två mål

Kommentar: Bland många spännande nyförvärv som Montañès, Alamo och Wilchez – har i stället Víctor Rodríguez, som var tänkt till Zaragoza B, tagit en startplats under hösten. Och inte nog med det, Víctor har också vuxit ut till en nyckelspelare som står för mycket av det kreativa i offensiven.

23. Xavi Hernández (Barcelona)
17 matcher (14), fyra mål

Kommentar: I ett lag med finlirare som Messi och Iniesta får ibland Xavi lite för lite cred för sina insatser. Han är trots allt den självklara motorn och den som styr tempot i höstens historiska Barcelona.

22. Filipe Luís (Atlético Madrid)
14 matcher (14), noll mål

Kommentar: Om man förra säsongen började se samma Filipe som en gång gjorde dundersuccé i Deportivo, kan vi nu konstatera att han befinner sig på en ännu högre nivå. En gigant på Atléticos vänsterkant.

21. Mesut Özil (Real Madrid)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: En av de i Real Madrid som hållit en någorlunda jämn nivå under hösten, där formtopparna precis som tidigare är fullkomligt briljanta.

20. Manucho (Valladolid)
13 matcher (11), sex mål

Kommentar: Backar vi bandet till i somras var Manucho långt ifrån en startplats i Valladolid. I dag är han given – på grund av väl tillvaratagna chanser under hösten. Gör både mål och är duktig framspelare.

19. Ignacio Camacho (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Att Santi Cazorla försvann, eller att Jérémy Toulalan varit skadad från och till hela hösten har inte spelat någon roll. Málaga har hela tiden haft Ignacio Camacho att falla tillbaka på som den trygga balansspelaren med en förträffligt passningsspel.

18. Óscar González (Valladolid)
17 matcher (17), sju mål

Kommentar: Jag skrev i ligabibeln inför säsongen att Óscar kommer bli Valladolids nyckel till framgång. Ska man hålla sig kvar i La Liga måste han prestera precis som han gjorde i Segundan i fjol. För att uttrycka det milt har Óscar tagit sitt ansvar, något som de sju fullträffarna från nummer tio-positionen vittnar om.

17. Cesc Fàbregas (Barcelona)
15 matcher (14), fem mål

Kommentar: Efter en vår där Fàbregas aldrig lyckades bli helt bofast i Barcelonas startelva, har katalanen under hösten verkligen spelat in sig i Tito Vilanovas lag. Lyfter de blåröda till ytterligare en nivå med sin passningsskicklighet och sin förmåga att spela rakt och direkt. Stått för nio assist under hösten.

16. Rubén Castro (Real Betis)
16 matcher (15), nio mål

Kommentar: Fick stå utanför höstens lag till förmån för Aritz Aduriz, men tar i stället plats här. Rubén Castro är Betis självklara spjutspets och målgörare, och erbjuder så mycket mer än bara ett bra spel i boxen. Hade han inte passerat 30 hade många klubbar ryckt i honom.

15. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
16 matcher (15), sex mål

Kommentar: Har kommit från Rayo B och tagit La Liga med storm. Kan göra mål på alla möjliga vis, har bevisat sin skicklighet som framspelare och kämpar genuint för laget. Blir inte långvarig i Rayo.



14. Diego Godín (Atlético Madrid)

17 matcher (17), ett mål

Kommentar: Den givna ledaren i Atléticos backlinje som utvecklats till en gigant sedan Diego Simeone tog över som tränare i klubben. En krigare är svår att rubba både på marken och i luftrummet.

13. Jordi Alba (Barcelona)
15 matcher (14), två mål

Kommentar: I mitt tycke världens främsta vänsterback. Outtröttlig, passningsskicklig, fina inlägg och dessutom målfarlig. Jordi Alba har allt en modern ytterback ska ha.

12. Joaquín (Málaga)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Den spelare i La Liga som under hösten skapat allra flest målchanser. Avslutade på bästa sätt genom att vara inblandad i samtliga tre mål när Málaga slog Real Madrid med 3-2. Spelar sin livs fotboll för tillfället.

11. Willy Caballero (Málaga)
17 matcher (17), tolv insläppta mål

Kommentar: Ligans tveklöst bästa målvakt för tillfället. Trygg både i luftrummet och i spelet på marken. Nyckelspelare i Málaga.

10. Sergio Busquets (Barcelona)
16 matcher (15), ett mål

Kommentar: Tar större och större kliv för varje säsong. Är den i Barcelona som syns minst och som får minst plats i rampljuset – när han egentligen är en av de som förtjänar mest cred för sina insatser. Många säger ”hur skulle Barcelona klara sig utan Xavi?”. Jag säger: hur skulle Barcelona klara sig utan Busquets? Den perfekta länken och spelaren som får Barcelona att fungera som det ska.

9. Mario Suárez (Atlético Madrid)
14 matcher (12), ett mål

Kommentar: Har gått från berg- och dalbana till en jämn spelare som numer också alltid levererar på en otroligt hög nivå. Jag förstår varför Atlético nekade ett bud värt tio miljoner euro för Mario i somras.

8. Martín Demichelis (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Vuxit ut till en stöttepelare i Pellegrinis Málaga. Varit i det närmaste orubblig i försvaret under hösten, och tillsammans med Willy de största individuella anledningarna till att man bara släppt in 12 mål – minst av alla lag i ligan.

7. Beñat Etxebarria (Real Betis)
15 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Real Betis spelmotor och stora stjärna. Ett enormt hot på fasta situationer och besitter en känslig högerfot som få andra i ligan. Har ögonen på sig från väldigt många håll.

6. Arda Turan (Atlético Madrid)
16 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Har fyllt tomrummet efter Diego på ett utomordentligt sätt. Utan Arda försvinner enormt mycket kreativitet och fantasi i Atléticos anfallsspel. Frågan är egentligen vem som är viktigast – Radamel Falcao eller Arda Turan? För mig är det hugget som stucket.

5. Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
17 matcher (17), 14 mål

Kommentar: Inledde säsongen i ett rasande tempo, och fortsätta precis som de tidigare säsongerna ösa in mål. Sedan fallerade målskyttet en aning – och Real Madrid blev otroligt lidande. Det fråntar inte Ronaldos individuella väldigt fina höst – som ändå inte var lika bra som fjolårets.

4. Isco (Málaga)
17 matcher (17), fyra mål

Kommentar: Efter genombrottet i fjol har Isco tagit storsteg från talang till att vara på väg att bli en världsstjärna. Har tekniken, spelsinnet, passningsspelet och flytet – allt i ett.

3. Andrés Iniesta (Barcelona)
12 matcher (9), ett mål

Kommentar: Den enda i Barcelona som – när han är som allra bäst – kan mäta sig på samma nivå som Leo Messi. Har gjort en briljant höst där han leder assistligan på tio målgivande passningar. Huserar numer lika ofta på kanten som i en central mittfältsposition.

2. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
16 matcher (16), 17 mål

Kommentar: Att Atlético ligger tvåa i tabellen är naturligtvis inte enbart Radamel Falcaos förtjänst, men det går samtidigt inte komma ifrån hans galna målsnitt på fler gjorda mål än spelade matcher. Världens i mitt tycke hetaste ”nummer nio-spelare” den här hösten.

1. Lionel Messi (Barcelona)
16 matcher (15), 26 mål

Kommentar: 26 mål och fem assist – på 16 matcher! Leo Messi har bevisat att det poängmässigt går att prestera som om verkligheten vore ett FIFA-spel.

Gott Nytt År på er allesammans!

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB