Innan bloggen tar semester tänkte jag kasta mig över tränarna i La Liga den gångna säsongen.

Det här med betygssättningar är alltid vanskligt och lurigt, då väldigt mycket måste tas med i bedömningen. Spelarmaterialet, de ekonomiska förutsättningarna, spelarförsäljningar/nytillskott, förväntningar och klubben egen målsättning.

Betygsskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Mer än mycket väl godkänt

20. Real Betis
Pepe Mel – betyg: 1/5
En förevig hjälte i Betis-kretsar och förde först klubben tillbaka till La Liga, innan han i fjol tog laget till en sjundeplats och rakt ut i Europa. Men i höstas blev det magplask för Pepe Mel, som inte fick ihop spelargruppen och inte lyckades ersätta de nyckelspelare som lämnade.
Juan Carlos Garrido – betyg: 1/5
Fick bara några veckor på sig och lyckades praktiskt taget inte göra någonting. Hade supportrarna emot sig från dag ett, spelarna emot sig efter ett par veckor och kort därpå också ledningen.
Gabriel Calderón – betyg: 1/5
Det går inte sätta godkänt på en tränare vars lag ramlar ur ligan med huvudet före. Men spelmässigt har det sett bättre ut sedan Gaby Calderón tillträdde i slutet av januari – även om det inte blev den effekt som klubbledningen hade hoppats på.

19. Valladolid
Juan Ignacio Martínez – betyg: 1/5
Nej, det ville sig inte allt för JIM i Valladolid. Hans defensiva tänk sken igenom ganska snabbt, men spelarmaterialet för att utföra det på bästa möjliga sätt fanns inte där. Jag fick också känslan att han hade svårt att få med sig spelargruppen alla gånger – speciellt i slutspurten.

18. Osasuna
José Luis Mendilibar – betyg: 1/5
Den solklaraste ettan tillsammans med Juan Carlos Garrido. Inledde säsongen med tre raka förluster – det blev droppen.
Javi Gracia – betyg 2/5
Det är alltid svårt att sätta godkänt på en tränare vars lag åker ur, men hade tabellen bara räknat med Javi Gracias sejour i Osasuna hade klubben faktiskt klarat sig. Det är knappt det räcker för godkänt, men det faktum att det blev en tydlig förändring spelmässigt och att spelargruppen alltid trodde att det skulle lösa sig får bägaren att rinna över till Gracias fördel. Nu klar för Málaga.

17. Almería
Francisco Rodríguez – betyg: 3/5
Gjorde sin första säsong som tränare på den här nivån, och hade ett spelarmaterial som på pappret var sämst i ligan. Med det i åtanke, samt faktumet att Almería inledde säsongen riktigt dåligt gör att Francisco får klart godkänt. Fortsätter i klubben.

16. Elche
Fran Escribà – betyg: 2/5
Insåg en bit in i säsongen att det var ett måste att återgå till gamla principer och den defensiva fotbollen som faktiskt förde Elche upp till La Liga. Utfallet blev lyckat, och en överlag stabil säsong senare kan Escribà fira sommar med vetskapen om att träna Elche i högstadivisionen även till hösten.

15. Granada
Lucas Alcaraz – Betyg: 2/5
Kom in och bidrog med en positiv effekt 2012/13, och gavs stort förtroende inför den nyss avslutade säsongen. Däremot, sett till förutsättningar och ett riktigt bra spelarmaterial, var förväntningarna betydligt högre. Klarar sig på målsnöret.

14. Espanyol
Javier Aguirre – betyg: 3/5
Stabil säsong av mexikanen och hans Espanyol, även om det blev en betydligt lägre position än vad det borde sett till hur det såg ut några omgångar från slutet. Trots det en klart godkänt för Aguirre, som nu tackat för sig i Barcelona-klubben.

13. Getafe
Luis García – betyg: 1/5
Förfogade över ett spelarmaterial som snarare borde kämpat om Europa än i botten, och i mars fick ledningen nog. Ingen lyckad säsong för García.
Cosmin Contra – betyg: 2/5
Hade ingen lätt uppgift, och fick många motgångar direkt. Men den tidigare Getafe-spelaren lyckades rädda upp situationen, och fick, som det verkar, spelarna att tro på att saker och ting kunde vändas till något positivt. Fortsätter nästa säsong.

12. Rayo Vallecano
Paco Jémez – betyg: 4/5
Jag är en stor supporter av Paco Jémez och hans filosofi. Och jag blir än övertygad om att han en dag kommer träna en storklubb när jag tänker tillbaka på den gångna säsongen. I mångas ögon var Rayo helt uträknade när våren kom, men med samma fotbollstänk och en stor entusiasm lyckades Jémez få sina spelare att vända trenden och slutspurta in i mål som stora vinnare.

11. Málaga
Bernd Schuster – betyg: 2/5
Kontraktet hade automatiskt blivit förlängt om Málaga parkerade på övre halvan, och det ryktades att spelare inte gav allt i slutet för att just det inte skulle hända. Sant eller ej, Schuster blev inte särskilt lyckad i Málaga. Går nu skilda vägar med klubben.

10. Levante
Joaquín Caparrós – betyg: 4/5
Levante + Caparrós = sant? Ja, onekligen. Tränarvetanen visade sig vara en perfekt matchning för Levante och har lett klubben till en ny framgångsrik säsong med sitt defensiva tänk och engagemang.

9. Celta Vigo
Luis Enrique – betyg: 3/5
Huserade i lägre regioner än de borde gjort under stora delar av säsongen, men Luis Enrique fick till slut riktigt bra ordning på spelartruppen och hela våren har det spelmässigt sett väldigt bra ut. Är nu klar för sin tidigare klubb som spelare, FC Barcelona.

8. Valencia
Miroslav Djukic – betyg: 1/5
Såg allmänt uttråkad ut på Mestallas tränarbänk och fick inte alls med sig spelargruppen. Amadeo Salvo väntade in i det sista och ville ge Djukic säsongen ut, men var till slut tvungen att ge honom foten. Totalfiasko.
Juan Antonio Pizzi – betyg: 2/5
Poängmässigt blev det ingen jätteförändring när Pizzi kom in, även om det började riktigt bra med segern på Camp Nou som en höjdpunkt. Klarar ändå ett godkänt tack vare en spelmässig klar förbättring. Fortsätter nästa säsong.

7. Real Sociedad
Jagoba Arrasate – betyg: 3/5
Ingen vidare succé i Champions League (även om det var mycket stolpe ut) och en jobbig inledning på ligasäsongen. Men unge och orutinerade Jagoba Arrasate lyckades ändå behålla kylan och vända trenden. Det blev en fin sjundeplats till slut.

6. Villarreal
Marcelino García Toral – betyg: 4/5
Förde Villarreal upp till La Liga, och följer upp det med en sjätteplats i comebacken. Otroligt starkt, även om spelarmaterialet var riktigt bra. Nu är kraven och förväntningarna högre inför hösten.

5. Sevilla
Unai Emery – betyg: 4/5
Lyckades till slut hitta kontinuitet och få Sevilla att växa successivt under säsongen. En stark femteplats och som grädden på moset en Europa League-titel. Unai Emery kan känna sig riktigt nöjd.

4. Athletic Club
Ernesto Valverde – betyg: 4/5
Gjorde precis som i Valencia förra säsongen: kom in och skapade trygghet. Det räckte inte bara till en plats i toppskiktet, utan hela vägen till en kvalbiljett till Champions League.

3. Real Madrid
Carlo Ancelotti – betyg: 4/5
Maskineriet hackade periodvis under hösten, men med ett nytt spelsystem (genidrag) fick Carlo Ancelotti kontroll över allt. Real Madrid-maskinen trummade sedan på och fick med sig två av tre pokaler hem.

2. Barcelona
Gerardo Martino – betyg: 2/5
Kom in mitt under försäsongen under väldigt prekära omständigheter, då cancersjuke Tito Vilanova inte längre kunde fortsätta sitt uppdrag som huvudtränare för Barcelona. Och sett till det, att som helt ny i en klubb, i en ny miljö och med gigantiska förväntningar sett till att vinna är allt, måste Martino ändå få godkänt. Han var snubblande nära att ro hem en titel, men föll på mållinjen. Ändå: tvåa i ligan, final i Copa del Rey och kvartsfinal i Champions League. Men det räckte inte för en fortsättning.

1. Atlético de Madrid
Diego Simeone – betyg: 5/5
Det vore tjänstefel av mig att inte dela ut högsta betyg till Diego Simeone. Ja, nästa tjänstefel att inte dela ut högre än högsta betyg. Det är ett revolutionerande och otroligt beundransvärt arbete han har gjort med Atlético de Madrid. De har inte bara tagit sig upp till toppskiktet, utmanat de två stora giganterna i enstaka matcher, utan kan nu verkligen titulera sig som en av Spaniens stora giganter själva. Hatten av, Cholo. Vilket enastående jobb du har gjort!

—

Det var också de sista raderna ni kommer lösa på den här bloggen för åtminstone ett tag framöver. Nu tar den nämligen lite välbehövlig semester och undertecknad riktar i stället fokus mot sommarens stora fotbollsfest i Brasilien.

Tack för att så många varit med och läst under säsongen, ni har varit en stor inspirationskälla med kommentarer och tips. På återhörande!

Det är dags att fortsätta summera La Liga-säsongen, och närmare bestämt betygsätta lag för lag. Det kommer i fyra olika delar och vi börjar med lagen som placerade sig sämst i tabellen och vandrar uppåt.

Det är i första hand prestationerna i ligaspelet som bedöms, men även Europa-spel vägs in en gnutta, något som spelar in i ett par betyg.

Betysskalan ser ut som följer;

1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra, inte mer
4 – Mycket bra
5 – Mer än väl godkänt

20. Real Betis – 1

Kommentar: Blev förvisso av med centrallåset på mittfältet Beñat Extebarria och José Cañas, men värvade in ett dussin nya spelare för att vara redo att slåss på flera fronter. Trodde man. Hoppades man. Det slutade med ett gigantiskt tungt magplask för Real Betis, som nu lämnar La Liga som solklar jumbo och med svansen mellan benen. Det blev inte riktigt som de grönvita hade tänkt sig. Störst del i floppen? Sportchefen, den numera sparkade, Vlada Stosic, vars värvningar misslyckades fatalt.

Säsongens bäste spelare: Rubén Castro.
Säsongens floppspelare: Joan Verdú symboliserar alla misslyckade värvningar.

—

19. Valladolid – 1

Kommentar: Har varit svårslagna hemma på José Zorrilla, men tagit alldeles för få segrar (sju stycken för att vara exakt). Det håller inte om man ska hålla sig kvar i La Liga, och även om man hade chansen i sista omgången räckte man inte till. Valladolid var för stabbiga och saknade spetskvalité. Får börja om i Segundan.

Säsongens bäste spelare: Javi Guerra.
Säsongens floppspelare: Petade målvakten Diego Mariño.

—

18. Osasuna – 1

Kommentar: Inledde katastrofalt, ersatte José Luis Mendilibar med Javi Gracia efter bara tre omgångar, och började därefter tugga igång. Det kändes länge som en säsong som vilken annan, där Osasuna inte är varken bra eller dåliga, men klarar sig kvar. Den här gången blev det annorlunda. Patxi Puñal fick inget drömavslut på karriären hemma på El Sadar, och i stället för att skjuta sitt älskade lag kvar i La Liga ramlade laget ur trots att man slog Betis med 2-1. Den stora anledningen? Uselt bortafacit.

Säsongens bäste spelare: Oriol Riera.
Säsongens floppspelare: Cristian Lobato har inte uppfyllt förväntningarna.

—

17. Almería – 3

Kommentar: Med ligans överlägset sämsta trupp på pappret och en helt färsk tränare lyckades Almería – trots att det såg väldigt mörkt ut en månad från slutet – fixa nytt kontrakt. Lagets slutspurt var otroligt imponerande och moralen alldeles enastående. Almería har inte spelat bäst fotboll, men har visat att motivation definitivt kan slå klass.

Säsongens bäste spelare: Aleix Vidal.
Säsongens floppspelare: Det finns ingen att peka ut på rak arm.

—

16. Elche – 3

Kommentar: Vann Segundan förra säsongen tack vare en utmärkt defensiv. Jag förutspådde inför säsongen att med samma recept och tillvägagångssätt skulle man klara sig bra även i Spaniens finrum. Det började si sådär, och Elche var något övermodiga. Sedan gick man tillbaka till tryggheten, och försvarade sig till poäng efter poäng. Har imponerat hemma på Martínez Valero. Stark comeback och stundtals riktigt fin fotboll.

Säsongens bäste spelare: Underskattade Rubén Pérez.
Säsongens floppspelare: Manu del Moral.

Det är sorgens helg i fotbollsvärlden, inte minst i Spanien. Tito Vilanova krigade, krigade och krigade. Han vann allt man kunde vinna på klubblagsnivå med FC Barcelona – men förlorade kampen mot cancern.

Fotboll känns inte särskilt viktigt när sådant här inträffar, men är det något som fotbollen och idrotten generellt också är unika med så är det hur man sammanstrålar i sådana här situationer.

Det är vackert att se två vänner – en med Barcelona-tröja, en med Real Madrid-tröja – mötas upp utanför Camp Nou och hedra Vilanova. Det är vackert att se Dani Carvajal dedikera sitt mål mot Osasuna till den bortgångne tränaren. Det är vackert att se en hel fotbollsvärld förmedla sitt maximala stöd till Tito Vilanovas familj. Fotbollens makt när den används som bäst.

—

Och så var det ju det där med fotbollen, som också har spelats i helgen. I går pulveriserade Real Madrid ett blekt Osasuna och Cristiano Ronaldo visade att både målformen är tillbaka och att krutet i bössan fortfarande finns kvar. Med två sagolika mål såg han till att Madrid kunde fixa tre enkla poäng utan att förta sig alls och därmed kan åka utvilade till München kommande vecka.

Vi kan också tacka Real Betis för den här gången. La Liga-sejouren – något kortare än väntat – var svängig, underhållande, glädjesprudlande och sorgsen. Den här säsongen mest det sistnämnda. Nu blir det att renovera och ladda upp batterierna inför hösten.

—

I december, när jag var på plats i Madrid inför matchen mellan Atlético och Valencia, skrev jag en längre text om Raúl García. Spelaren som värvades från Osasuna 2007 med förväntningar på sig att bli en ny spansk storstjärna. Fyra säsonger på fel position senare blev han utlånad till sin gamla klubb, fick en skräddarsydd roll som släpande anfallare och började ösa in poäng. Därefter återvände han till Atlético igen och under Diego Simeones styre har Raúl García börjat användas på helt rätt sätt – och Atleti har fått en matchvinnartyp av världsklass.

Innan García lånades ut till Osasuna 2011 blev han utbuad på Vicente Calderón. I dag, i morgon och för alltid kommer de sjunga hans namn. Alldeles nyss sänkte han Valencia med matchens enda mål på Mestalla och gjorde ytterligare ett blytungt mål den här säsongen.

Inför matchen sa Simeone att ”de största och mest talangfulla spelarna kliver fram när det gäller som mest”. Raúl García har klivit fram inte en gång, inte två gånger, utan i princip varje viktig match den här säsongen.

En av planens bästa i Champions League-returen mot Barcelona. Segernickare mot Villarreal i början av april. Mål och assist i CL-matchen mot Milan på Vicente Calderón. Och då pratar jag bara om de senaste veckorna. Jag hade kunnat göra listan betydligt längre.

I min text om García från december skrev jag följande i sista stycket: ”Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken”.

I dag är inte Pamplona-sonen en evig inhoppare längre. Flåset i nacken blev för intensivt för medspelarna och nu är Raúl García en stor nyckelspelare för Diego Simeone. En spelare som startar viktiga Champions League-matcher. En spelare som startar ”finaler” – som Atlético väljer att kalla alla ligamatcher – på Mestalla. Och framför allt är han en spelare som avgör. Precis som de största och mest talangfulla spelarna gör.

Nu är allt förspänt för att Atlético firar ligaguld på Vicente Calderón den elfte maj. Vinner man de två kommande finalerna mot Levante och Málaga så är titeln i hamn.

Har man släppt in två bollar och inte lyckats göra något framåt i första mötet – som dessutom spelades på sin egen hemmaplan – ska det vara i snudd på omöjligt att åka till bortagräs och vända det resultatet.

Sevilla är ett otroligt skickligt fotbollslag, som bara vuxit efter nyår, och har kvalité nog för att slå ut vilket lag som helst i Europa League. Men jag tror inte man hade vänt ett 0-2-underläge mot något annat lag är just Real Betis.

De grönvita intog inte sin hemmaborg som kungar i går. De kröp fram, sneglade på motståndarlaget och utstrålade rädsla. Gabriel Calderón ställde ut en fembackslinje samt Alfred N’Diaye och Lolo Reyes på innermittfältet – två defensivt inriktade spelare.

Signalerna var tydliga från hemmalaget: ”Här, Sevilla, ta bollen och försök göra något, vi kommer bara försvara oss”.

Och Sevilla gjorde allt de kunde och var skyldiga att göra. 2 500 Sevillistas hade tagit sig till arenan (det var just det antalet biljetter som bortafansen fick) för att stötta de rödvita. Och visst fick de all anledning att jubla.

Unai Emery gjorde som han brukar göra i hemmamatcher eller bataljer där laget måste gå framåt: spelade såväl Carlos Bacca som Kevin Gameiro från start. Utfallet blev lyckat, och Sevilla fick det tidiga ledningsmålet man så väl behövde för att hålla ångan uppe.

Först efter Baccas 2-0 i andra halvlek, som ledde till förlängning, började Betis våga mer. Hade de ställt upp med ett normalt lag och haft mod nog att spela ut från start är jag övertygad om att åtminstone matchbilden hade varit annorlunda. Nu fick Sevilla det lillfinger som krävdes för att de skulle ta hela handen.

I min värld var det inget av lagen som förtjänade att lämna turneringen efter det här dubbelmötet. Betis gjorde en heroisk insats på Ramón Sánchez Pizjuán, men räddades också av bedrövliga avslut och ett par världsklassräddningar från Antonio Adán. Sevilla var klart bättre spelmässigt över två möten, om än inte lika effektiva.

Att straffar fick avgöra el EuroDerbi var brutalt. Men att Real Betis direkt kopplade ett grepp om straffläggningen – precis som man gjorde om dubbelmötet – för att sedan tappa fattningen i slutet är ändå väldigt signifikativt för hurdana klubbarnas respektive säsong har varit. 2013/14 kommer betraktas som en mörk säsong i Real Betis historieböcker. För Sevilla är det å andra sidan början på en ny era, med ett ungt lag som bara tittar uppåt.

Slutligen vill jag bara säga tack, tack för underhållningen. Vem hade kunnat vänta sig mer av en sån här derbybatalj?

Antonio Amaya kliver in på presskonferensen och sätter sig bredvid Gabriel Calderón. Amaya, som under nye tränaren inte alls fått samma stora förtroende som tidigare under säsongen – då han varit en av Real Betis bästa spelare – vet att det inte är läge att klaga. Han är inte helt nöjd med den minskade speltiden under nye tränaren, han är inte helt nöjd att han inte fått samma stora ansvar som tidigare. Det är förståeligt.

Men Amaya känner också till betydelsen av matchen som stundar i kväll. Real Betis säsong har varit en stor misär. Sommarvärvningarna har varit misslyckade, förlusten av Beñat har blivit tyngre än väntat, Rubén Castros skadebesvär har blivit ödesdiget och både sportchefen och två tränare har hunnit blivit sparkade. Ingenting har gått Betis väg under säsongen – förutom 90 minuter på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Och det kan räcka för att rädda hela säsongen, så länge jobbet kan göras inför de egna hemmasupportrarna i kväll.

– Jag har aldrig känt av samma stämning som ligger i luften just nu. Det är spänning, nervositet och förväntan från alla håll och kanter. Det är Sevilla som har pressen på sig. När vi spelar inför ett fullsatt Benito Villamarín känner vi bara glädje, ingen press. Just nu glömmer vi La Liga och fokuserar enbart på att ta oss vidare från det här dubbelmötet. Det skulle betyda allt för supportrarna, säger Amaya enligt Marca.

Det kommer bli säsongens högsta publiksiffra på Benito Villamarín. 2 500 på arenan, som tar in omkring 55 000, kommer hålla på det andra Sevilla-laget. Resten kommer höja sina grönvita halsdukar mot skyn för att lyfta fram sitt Betis.

Och tongångarna i staden just nu är tydliga. För Betis kan det inte bli mycket värre. För Sevilla vore en utslagning ur ”EuroDerbi” slagit hål på drömmarna att håna Betis för deras usla säsong. I den andalusiska staden spelar det ingen roll vilket lag som ligger först i tabellen, vilket lag som har de största stjärnorna. Så länge man inte vinner derbyt är det betydelselöst. Därför har Betis ett gyllene läge att rädda säsongen – oavsett hur allt omkring slutar.

Hade det varit ett vanligt ligamöte – som förvisso aldrig är vanligt när de två Sevilla-klubbarna drabbar samman – är jag övertygad om att tongångarna varit annorlunda. En seger hade gett en moralisk boost för Betis, men inte räddat säsongen på samma sätt som den kan nu.

Det är nu eller aldrig för de grönvita. Här har de chansen att trampa sin värsta rival på tårna.

– Vi kan skapa historia för den här klubben. Vi kommer kriga till slutet för att ta oss vidare, säger Antonio Amaya.

Real Betis fasade, Sevilla hoppades. Det var helt klart blandade känslor i de olika lägren när det stod klart att ett stadsderby väntade i Europa League-åttondelen.

Från Betis sida var oron maximal för att få säsongen ruinerad till max. Att man redan ligger pyrt till i ligaspelet är illa nog, men att åka ur Europa-spelet mot värsta antagonisten hade varit värre än någonting annat för supportrarna. Och med tanke på hur de senaste derbymatcherna slutat fanns det all anledning för Betis att känna fasa, att känna oro.

Men samtidigt fanns ju också chansen att rädda säsongen helt – oavsett vad som händer i ligaspelet. Jag pratade med en Sevilla-stadd Real Betis-supporter – som dessutom är frilansjournalist – i veckan, och han tillhörde skaran som var innerligt pessimistiska inför derbyt. Han hävdade att det kan gå till historien som en av de värsta säsonger någonsin för Betis, om man åker ur mot Sevilla och degraderas från La Liga. Men att ett avancemang i Europa samtidigt kunde rädda hedern.

Nu är man på god väg att göra det, rädda både hedern och säsongen. Real Betis inte bara vann mot Sevilla. Man nollade Sevilla på deras hemmaborg Ramón Sánchez Pizjuán – en spökarena som de haft ofantligt svårt att ens vara i närheten av bra resultat de senaste åren.

Och det var förstås skrivet i sten att just Salva Sevilla skulle hoppa in och vara en bidragande faktor till Real Betis seger. 29-åringen, vars namn betyder ”rädda Sevilla”, gjorde raka motsatsen när han satte 2-0 för de grönvita i andra halvlek. Dessutom representerade han Sevillas B-lag under tre säsonger när det begav sig. Ödets ironi, minst sagt.

Antonio Adán gjorde som han lovat – ledde laget
En del som Betis haft problem med under säsongen har varit positionen mellan stolparna. Guillermo Sara och Stephan Andersen skiftade en del i början utan att någon lyckades befästa sin position. I januari värvades i stället Antonio Adán in permanent från Cagliari. Ni vet, målvakten som José Mourinho valde framför Iker Casillas förra säsongen – men som sedermera fick flytta på sig när Diego López kom in i bilden.

När Adán gjorde entré sa han direkt att han ville vara ”en spelare som leder det här laget”. Det började däremot ganska stabbigt och knappast förtroendeingivande, men allt eftersom har han vuxit in i rollen. Mot Sevilla var han förmodligen bäst på plan, och gjorde precis det han sa att han skulle göra. Han ledde laget, och visade vägen när det som allra mest behövdes.

Sedan bör det poängteras att han fick god hjälp av bedrövliga Sevilla-avslut ett par gånger under matchen, men det är väl knappast något han behöver ligga sömnlös över i natt.

Vi ska fortfarande inte räkna ut Sevilla, men vi kan konstatera att det inte kommer bli en enkel historia att vända det här på Benito Villamarín. Både spelarna och fansen lär ha fått blodad tand. Det var längesen de grönvita var kungar i staden. Hur det är om en vecka återstår att se – men just i kväll råder det inga tvivel.

Bollinnehav? 64-36. Antal chanser? 20-5. Hörnor? 10-2.

Målen då? Ja, där blev det helt oavgjort (1-1) mellan Real Betis och Rubin Kazan – trots att Betis spelade över en timme med en man mer. Och nej, Rubin förtjänade inte sin straff eller sitt mål, men det speglar någonstans Betis säsong överlag. Det är ingenting som fungerar, och allting slår tillbaka mot klubben.

Jag har fått frågan flera gånger om jag ser något hopp för Real Betis den här säsongen. Svaret har varit ja alla gånger, men nu är jag desto mer tveksam.

Man kan tycka att det inte borde vara möjligt för ett lag med så mycket kvalité att ligga tvärsist i La Liga. Men Villarreal 2011/12 är ett praktexempel på hur fel det kan gå med en dålig start och bristande självförtroende, och då hade de ändå ett betydligt bättre lag än det Gabriel Calderón förfogar över i Betis för tillfället.

Spelmässigt är det en hel del som har ändrats sedan Pepe Mel inledde säsongen på tränarbänken. Spelare har kommit och gått, tre målvakter har prövats, två tränare har sparkats och flertalet spelsystem har använts. Resultatmässigt? Nej, där har ingenting ändras.

Real Betis står fortfarande och trampar på samma ställe. Hur ska de vända den negativa trenden? Vad ska förändras? Just nu känns det inte som att någon vet varken ut eller in.

Det undermåliga självförtroendet som grundades redan i början av säsongen är det som satt käppar i hjulen på Real Betis. Det är också det som gör att känslan just nu är att det kommer gå käpprakt åt helvete. Många väntar på en frälsare, att någon kliver fram och visar vägen. Men för att det här skall vändas till något positivt i sluttampen av säsongen måste samtliga enas, och tillsammans föra laget framåt.

Just nu är dock känslan att Betis nästa säsong spelar i Segundan och att det inte blir något drömmöte i Europa Leagues åttondelsfinal mot Sevilla. Om nu inte Gaby Calderón hittar något magifyllt recept som ingjuter självförtroende i sina spelare. Men det måste gå fort. Kvalitén finns där – men tiden är knapp.

Valencia och Sevilla gjorde jobbet på bortaplan
Apropå lokalrivalen Sevilla gjorde de ett desto bättre jobb i gårdagens Europa League-sextondel. Borta mot Maribor blev det visserligen 2-2, men det är definitivt ett resultat som bör vara fullt tillräckligt för att avancera till nästa runda.

Detsamma gäller Valencia, som i Cypern mötte Dynamo Kiev på grund av oroligheterna i Ukraina. En fördel för Valencia kan tänkas, och Los Ché vann också matchen med klara 2-0. Återigen visade nyförvärvet Eduardo Vargas samt en formtoppad Sofiane Feghouli – som båda kom in från bänken i andra halvlek – vägen. Det ser helt plötsligt väldigt bra ut för Valencia.

Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

—

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Det såg länge väldigt lugnt ut på transferfönstret gällande de spanska klubbarna, men de sista två dagarna brände det till rejält i knutarna. Inte minst i några klubbar. Här kommer ett urval av tio spelare som rört sig till eller från ligan som jag anser är värda att uppmärksamma lite extra.

Éver Banega
Från Valencia till Newell’s Old Boys

Kommentar: Han utsågs till vicekapten och skulle få axla än mer ansvar än tidigare. Men det blev platt fall under hösten för Éver Banega, som visserligen inte var lika stökig utanför planen som tidigare, men i stället underpresterade på densamma. När Banega är som bäst var han inte bara Valencias överlägset bäste spelare, utan en mittfältare i världsklass. Men han behövde en ny miljö, en utmaning och en rejäl nytändning.

—

Diego Ribas
Från Wolfsburg till Atlético de Madrid

Kommentar: Atlético har försökt värva tillbaka Diego ända sedan hans avslutade lånesejour sommar 2012. Först nu lyckades man, och brassen visade direkt i helgens comeback att han kommer tillföra enormt mycket kreativitet på det offensiva mittfältet. Förmodligen är Diego precis den pusselbit som kommer göra att Atlético är med oss slåss på tre fronter ända in på slutet. Vinterns klart bästa övergång i La Liga.

—

Léo Baptistão
Från Atlético de Madrid till Real Betis

Kommentar: Brasseanfallaren slog igenom med dunder och brak i Rayo Vallecano förra säsongen, men har inte lyckats ta någon ordinarie tröja i Atlético Madrid. Nej, knappt en plats på bänken. Nu lånas Baptistão ut för att hjälpa Betis kvar i La Liga, och han har sett vass ut under sina första matcher. Lär bli en nyttig tillgång.

—

Eduardo Vargas
Från Napoli till Valencia

Kommentar: En av Sydamerikas mest lovande talanger när han flyttade till Napoli, men har inte fått något stort genomslag där. Nu går karusellen vidare till Valencia som har stora anfallsproblem. Varagas lär få både mycket speltid och stort förtroende. Nu är det upp till chilenaren att ta vara på chansen.

—

Welliton
Från Spartak Moskva till Celta Vigo

Kommentar: Anfallare som fullkomligt öst in mål i ryska Premier League. Lånas nu in av Celta Vigo resten av säsongen och kommer verkligen kliva Charles på hälarna gällande rollen som offensiv spjutspets. Ger också större valmöjligheter för Luis Enrique att vid behov spela med två centrala anfallare.

—

Sammir
Från Dinamo Zagreb till Getafe

Kommentar: De flesta, liksom undertecknad, minns Sammir från Champions League-kvalet för ett par år sedan, då Dinamo Zagreb slog ut Malmö FF. Då var brassen fundamental och en gigant på mittfältet, något som också gör det än märkligare att han inte rört på sig tidigare. Tar nu klivet till La Liga och Getafe och det är en spelare som på sikt mycket väl kan bli en nyckelfigur i laget.

—

Óliver Torres
Från Atlético de Madrid till Villarreal

Kommentar: Både Atlético och huvudpersonen själv insåg att med både Diego och Sosa som två nya spelare i januari skulle speltiden bli ytterst sparsam för Óliver Torres. Supertalangen lånas nu ut till Villarreal, en klubb som på förhand passar Óliver och hans spelstil som handen i handsken. Kanske är det nu 94-modellen får sitt stora genombrott.

—

Mohamed Sissoko
Kontraktslös till Levante

Kommentar: Den forne stormittfältaren, som representerat bland annat Valencia, Liverpool och Juventus under sin karriär, har haft ett par sämre år och nästan glömts bort. Var kontraktslös under hösten men har nu snappats upp av… Levante. Kan 29-åringen närma sig den nivån han hade för några år sedan kommer han betyda enormt mycket för Valencia-klubbens mittfält framöver.

—

Sergio Canales
Från Valencia till Real Sociedad

Kommentar: Uppgavs först vilja lämna Valencia på lån säsongen ut för att få regelbundet med speltid, men det hela slutade i kalabalik och en försäljning. Canales är fortfarande en stor talang som i rätt omgivning kan blomma ut till en landslagsspelare. Real Sociedad kan, för ynka €3,5 miljoner, gjort ett av vinterns stora kap.

—

Seydou Keita
Från Dalian Aerbin till Valencia

Kommentar: Barcelona-bekantingen, som nu hunnit fylla 34 år, återvänder till den spanska fotbollen. Jag måste villigt erkänna att jag inte har koll på Keitas fysiska status för tillfället, men jag tror definitivt han utmanar om en startplats. Frågan är på vilken position han gör det. Som Dani Parejo spelar är han gjuten, men valmöjligheten finns att han flyttas upp i en offensivare roll än en mer djup (precis som mot Barcelona). Oavsett vilket lär Keita vara en viktig spelare att få in i gruppen med tanke på den otroliga dos av rutin han besitter.

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.