Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

—

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

—

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

—

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

—

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

—

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

—

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

—

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

—

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

—

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

—

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

I dag ägde kvartsfinallottningen i Champions League rum i Nyon, Schweiz. Tre spanska hade representanter på plats: Barcelona, Real Madrid och Málaga.

Och med lottningen i handen kan jag snabbt konstatera följande: det kunde varit betydligt värre – för samtliga.

Jag är ganska övertygad om att alla spanska lag är nöjda med sin respektive lottning. Här kommer lite med djupgående kring lottningarna.

Málaga – Borussia Dortmund
På den första lappen som drogs upp stod det Málaga. På den andra stod det Borussia Dortmund. Jag tror båda lagen är ganska nöjda med den här lottningen, inte minst tyskarna.

Men precis som jag skrev efter Málagas avancemang mot Porto, så bör de inte underskattas av något jag. Och de hade kunnat få en betydligt tuffare lottning, det bör poängteras. Borussia Dortmund har spelat fantastisk fotboll genom hela Champions League, och har ett såväl samspelt lag som spelare med enorma spetskvalitéer. Däremot är många av deras spelare ganska färska i sammanhanget, och är det någonting vi lärt oss genom åren är det att rutin väger väldigt tungt när det börjar dra ihop sig.

Málaga debuterar visserligen i Champions League den här säsongen, men har för den sakens skull inte helt purfärska spelare. Martín Demichelis, Jérémy Toulalan, Joaquín, Júlio Baptista, Javier Saviola och Roque Santa Cruz är för att nämna några spelare med stor Europeisk rutin. Dortmund har inte de spelarna.

Ser man på pappret är dock BVB ett bättre lag. Man har vunnit två raka Bundesliga-guld och kanske spelat den mest underhållande fotbollen i säsongens Champions League-upplaga. Men för att ta sig till semifinal måste man ta sig förbi Málagas starka defensiv, och det är inte den lättaste uppgiften.

Málaga har den här säsongen verkligen visat sina muskler då man slagit lag som Real Madrid, Milan, Porto och Valencia. Man har bevisat att man håller en väldigt hög nivå och kan mäta sig med de allra tyngsta namnen.

Det kommer inte bli en lätt uppgift för Málaga, men chansen finns absolut. Dortmund är favoriter, vilket också kan vara en anledning som förbättrar spanjorernas möjlighet till vidare avancemang.

Jag skulle bli förvånad om det här avgörs efter första mötet. Det kommer bli två intensiva och tuffa matcher.

Real Madrid – Galatasaray
Det råder inga tvivel om att Real Madrid drog den stora vinstlotten. Inte för att Galatasaray bör underskattas – de har ett bra lag med många skickliga spelare. Däremot har de inte samma stabilitet och samma spets som Real Madrid, vilket det förvisso är få som har.

Jag hade blivit mycket förvånad om inte Madrid tar sig vidare komfortabelt från det här mötet. Att de kan knalla sig igenom dubbelmötet tvivlar jag dock på, och Galatasaray kan säkert bjuda upp till bra motstånd – inte minst hemma i Istanbul – men över två möten skall det här inte vara några större bekymmer för José Mourinhos manskap.

Barcelona – Paris Saint-Germain
När Paris Saint-Germain drogs upp återstod tre lag: Barcelona, Juventus och Bayern München. Jag är säker på att alla nyss nämnda lag hoppades att de skulle bli uppdragna nästa gång.

Det blev inte FC Bayern eller Juventus – det blev Barcelona. Och jag tror katalanerna är väldigt nöjda med det, då både Bayern och Juventus är två lag de flesta vill undvika så långt det är möjligt.

PSG har på pappret ett starkt lag, men saknar både erfarenhet och är inte på långa vägar lika samspelta som Barcelona. Att man dessutom saknar Zlatan Ibrahimovic i första mötet hemma i Paris stärker knappast lagets odds att gå vidare.

Barcelona har lärt sig en läxa från dubbelmötet med Milan. Jag tror man kommer göra ett bra resultat på bortaplan, för att sedan avgöra hemma på Camp Nou.

Summering
Ingen kvartsfinal i Champions League är enkel, men det finns vissa lag man helst undviker så långt det går. Varken Málaga, Real Madrid eller Barcelona fick något mardrömsmotstånd på sin lott, och alla har bra chanser att gå vidare till semifinal.

Störst chanser har givetvis Real Madrid sett till pappret. Barcelona bör också ta sig vidare mot PSG om de spelar den fotboll de kan. Málaga står inför den tuffaste uppgiften, men har visat tidigare under säsongen vilken kapacitet de har.

Så, blir det något spansk lag i semifinal? Eller kanske två lag? Eller tre?

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

—

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

—

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

—

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

Copa del Rey-finalen mellan Real Madrid och Atlético Madrid kommer spelas i, just det, Madrid. Värd för tillställningen blir Santiago Bernabéu.

På fredagen offentliggjordes det vart Copa del Rey-finalen skall spelas senare i vår. Real Madrid ville spela på Camp Nou (naturligtvis för att det skulle svida än mer för Barcelona-supportrarna om man vann en titel där), men istället blir det deras egna hemmaborg – Santiago Bernabéu. Men det faktum att finalen inte kommer spelas på en neutral plan behöver inte betyda att det är fördel Real Madrid. Biljetterna kommer fördelas helt lika, och ser man till statistiken talar mycket emot Real.

Faktum är att den senaste Copa del Rey-finalen som gick mellan Real Madrid och Atlético på Santiago Bernabéu (1992) slutade med rödvit-seger. Atlético vann nämligen med 2-0 efter två tidiga mål. Av de totalt fyra finalerna som genom historien spelats på Bernabéu mellan de två stora Madrid-klubbarna så har Atlético gått segrande ur tre.

Med det sagt vill jag poängtera att det knappast lutar åt en Atlético-fördel. Däremot är det viktigt att inte se arena-valet som gynnsamt för något av lagen. Biljetterna kommer ju som sagt vara fördelade jämnt, och Stadion kommer inte vara densamma som under en vanlig ligamatch när Real Madrid spelar.

Jag personligen gillar valet av finalarena. Även om Camp Nou tar in mer åskådare skapas en mer elektrisk stämning på Santiago Bernabéu. Och det finns väl ingen anledning att inte tro att det är precis vad som kommer hända den 17 maj, för ingen supporter på arenan lär hålla igen på skönsången. Det faktum att finalen också spelas i huvudstaden, mellan två Madrid-lag, kryddar på det hela ytterligare.

Frågan är om Real Madrid får äran att fira en cuptitel på hemmaplan, eller om Atlético kan knäppa storebror på näsan och vinna på antagonisternas borg? När 17 maj börjar lida mot sitt slut vet vi svaret.

—

När vi ändå är inne på Atlético. Madrid-klubbens succétränare Diego Simeone har nåt en överenskommelse med klubben om förnyat kontrakt som sträcker sig till 2017. De rödvit-randiga har med andra ord gjort klart med sin klart viktigaste pusselbit i sitt framtidsprojekt, och det finns absolut ingen anledning att tro att klubbens framgångar kommer ta slut inom de närmsta åren.

Real Madrid slog Barcelona med 2-1, och man vann för andra matchen i följd mot värsta antagonisten. Det kan diskuteras om att Barça blev blåsta på straff, att de hade domaren emot sig, men ingenting kommer ändra det faktumet att Real Madrid vann. Fotbollsminnet är som bekant kort, och hade katalanerna slagit tillbaka med besked efter förlusten i Copa del Rey hade det varit frid och fröjd i Barça-lägret igen. Nu blev inte så fallet.

Cristiano Ronaldos kommentar efter 3-1-segern i cupen talar sitt tydliga språk.

– Först nu kan vi släppa 5-0-förlusten 2010, sa han till Marca.

Hade Barcelona kommit tillbaka starkare, och visa sina muskler hade Real Madrids njutning av finalavancemanget inte blivit riktigt densamma. Nu vann Madrid igen, och har sannerligen fått ett psykologiskt övertag på sina största rivaler.

Det mest imponerande var att man vann mot ett Barça som mer eller mindre ställde upp med sitt bästa lag, medan José Mourinho valde att matcha en väldigt annorlunda elva jämfört med den som slog Barcelona på Camp Nou för några dagar sedan. Hela sju ändringar gjorde portugisen, och bland annat bjöd han på en jätteskräll i form av ynglingen Álvaro Morata. Och just Morata, som till en början huserade på kanten, stod för en alldeles utomordentlig insats. Han visade prov på vilka, kämpaglöd, mod, god teknik och en riktigt bra spelförståelse. Hans framspelning fram till 1-0 var briljant, och hade det inte varit för ett långt ben av Gerard Piqué hade Morata troligen gjort 2-0 kort efter ledningsmålet.

Jag kan tänka mig att Mourinho fick precis de svaren han ville ha från unge Morata. Räkna med att anfallaren kommer få mer speltid i ligaspelet framöver.

Barcelona då? Är krisen total nu? Nja, än är det väl inte fullt kaos, men det brinner minst sagt i knutarna. Nu hänger allt på det där returmötet mot Milan. För ett par veckor sedan var Barcelona en klubb i fullständig harmoni, och många kallade årets upplaga för en ostoppbar sådan. Och man såg verkligen hungern och den där gnistan i spelarnas ögon. Sedan kom Milan, följt av Real Madrid, som båda hade receptet mot Barcelonas spel.

Nu har Barça åkt ur Copa del Rey, förlorat två raka el Clásicon och har framför allt ett fruktansvärt tufft läge att vända mot Milan i Champions League-returen. Vem hade trott det för bara ett par veckor sedan?

Tito Vilanova skickade genom sin assistent Jordi Roura ut bästa möjliga lag mot Real Madrid i lördags. Xavi Hernández var skadad, Thiago Alcântara klev in i hans ställe. Carles Puyol fick också kliva ut sådan till förmån för Javier Mascherano. Dessutom bänkades Cesc Fàbregas och David Villa fick välförtjänt chansen från start. Visst rör det sig om ett par tunga avbräck, men Barcelona hade ett riktigt bra lag på pappret. Till skillnad mot Madrid, som gjorde hela sju ändringar och vilade sina storstjärnor, var det tydligt att katalanerna ville slå tillbaka.
Och just det faktum att Real Madrid vann trots det laget man ställde upp med gör den psykologiska faktorn än tyngre för Barcelona.

Det har inte hänt sedan 2008 att katalanerna förlorat tre av sina fyra senaste matcher, vilket på sitt sätt talar sitt tydliga språk. Är Barcelona i en djup svacka? Eller har motståndarlagen bara kommit på en metod som fungerar? Jag tror det rör sig om en blandning.

Lyckas inte Barça nu vända mot Milan i Champions League kommer den här säsongen enbart kommas ihåg som en fiaskosäsong. Om det händer kan vi prata om en krissituation på allvar.

Real Madrid är klara för Copa del Rey-final. Detta efter att ha dragit ned brallorna på värsta antagonisten Barcelona på deras egna hemmaborg, och vunnit med 3-1.

Real Madrid gjorde allt rätt
Madrid-supportrarna har väntat på det här sedan våren 2009, då Barcelona förnedrade Real på Santiago Bernabéu. Då vann man med hela 6-2. Den säsongen var startskottet på flera år av stor Barça-dominans i el Clásico-mötena. Nu har det skiftat åt andra hållet.

Det Real Madrid visade upp i kväll den 26 februari 2013 var en fotbollslektion i perfekt försvarsspel och ett utomordentligt omställningsspel. Mer än så behövs egentligen inte för att slå Barcelona, men det är betydligt enklare sagt än gjort. Real Madrid har, med ungefär det lag de har idag, försökt och försökt. Man har ändrat om, gnetat emot, och försökt lite igen. I flera år har det varit tungt, men ifjol tog man sig över tröskeln när man besegrade Barcelona på Camp Nou och sedermera vann ligan.

Men det här som vi fick uppleva den 26 februari, det var något helt annat. Real Madrid gav Barcelona en ordentlig lektion i hur man spelar effektiv fotboll. Man isolerade Leo Messi, man stängde igen ytorna centralt fullständigt, man gav inte Andrés Iniesta en sekund för mycket och man utnyttjade framför allt Barça svagheter.

Det Real Madrid är så bra på som många andra lag inte klarar av mot Barcelona är att spela sig ur den första pressen. En annan sak man är fenomenala på är att efter man spelat sig ur första pressen göra något vettigt. Ofta betyder vettigt i det här fallet att ställa om fort. Det kan också betyda att man lugnar ned spelet, håller i bollen ett tag, och istället låter Barcelona få springa och jaga.

José Mourinhos manskap har haft en tung säsong. Man är uträknade från ligaspelet, man kommer få det svårt att avancera i Champions League. Men det här var ändå beviset på att han verkligen gjort ett storartat jobb i klubben och att han garanterat kommer sitta kvar säsongen ut. Portugisen hade en tydlig plan glasklar för sig i huvudet inför matchen. Han visste hur man skulle besegra Barcelona, och han hade ingredienserna för att göra det. Men jag undrar om ens Mourinho själv kunde ana hur bra hans lag kunde prestera.

Raphaël Varane – världens just nu bäste försvarare?
Han är talangfull, han har stor potential. Visst, men Raphaël Varane är mycket mer än så. Man presterar inte i match efter match mot högklassigt motstånd och gör det mer ett lugn som ingen annan spelare född 1993 besitter, och med samma distinkta känsla i allt. Varane är mer än bara en stor försvarstalang. Han är en av världens just nu främsta på sin position, och det vore knappast att höja honom till skyarna nog.

Att göra två hundra procentiga insatser mot FC Barcelona – och dessutom göra mål i båda – är smått magiskt. Zinedine Zidane såg någonting ovanligt i Varane när han en gång spelade i Lens. Nu har vi alla fått uppleva och se det Zidane en gång såg.

Det är förstås fler än Varane som bör uppmärksammas och hyllas efter insatsen. Cristiano Ronaldo levererade återigen på Camp Nou, och var tillsammans med Ángel Di María sylvassa i omställningsspelet. För att för den delen inte glömma Diego López som på nytt stod för en utmärkt insats i målet. Ja, vi kan väl summera det som så att ingen i Real Madrid gjorde en dålig insats. Alla gjorde precis det som José Mourinho bad om före matchen.

Firma Vilanova/Roura måste våga spela rakare
Barcelona har blivit för lättlästa. När man möter lagen från den nedre halvan i La Liga är man så pass mycket bättre individuellt att det brukar lösa sig ändå. Men när man ställts mot något tuffare motstånd har man blivit väldigt sårbara. Europas skickligaste lag har läst sönder Barcelona, och vet numera hur man skall spela för att besegra katalanerna. De håller ju bara i bollen ändå, utan att det händer så mycket mer. För det var faktiskt det Barça gjorde, både mot Milan och mot Real Madrid.

Anfall är bästa försvar, brukar det som bekant heta. Fast hur mycket anfall är det att stå tio meter in på offensiv planhalva och passa bollen till varandra? Det liknar mer en träningsövning. Milan visste hur man skulle besegra Barcelona, och klarade av det i praktiken. Real Madrid visste hur man skulle besegra Barcelona, och körde över de i praktiken.

Tränarduon Tito Vilanova och Jordi Roura måste inse att någonting är fel nu. Det går inte isolera Andrés Iniesta genom att sätta honom på en kant till förmån för ännu en statisk mittfältare i form av Cesc Fàbregas. Det går inte spela med bara Leo Messi som en naturlig målskytt då motståndarna ligger två-tre spelare på argentinaren så fort han kommer i närheten av bollen.

Barcelona måste lära sig vissa saker. Nummer ett, man måste spela betydligt rakare. Möjligheterna dyker upp väldigt ofta för att slå den avgörande bollen, men istället vänder man mer än gärna hemåt och fortsätter trilla boll. Nummer två, man måste spela med två anfallare utöver Messi. Två anfallare som håller bredden och som kan gå i djupled när tillfälle ges. Ska Barça fortsätta överbelasta det centrala mittfältet och bara spela runt bollen till varandra kommer man inte gå vidare ur Champions League. Och då spelar det ingen roll hur stort man vinner ligan – säsongen skulle ändå klassas som ett smärre fiasko.

Nu har Tito och Jordi några dagar på sig att spåna vidare på lite förändringar. Redan till helgen möter man Real Madrid igen. Frågan är hur man ställer sig till den matchen – från båda lagens sida.

Kaká förtjänar fler minuter – var skillnaden mot Depor
Jag brukar normalt sett inte stirra mig blind på statistik, även om den ofta är väldigt talande och emellanåt också förvånande. Men i vissa fall är det svårt att inte ta statistik på fullaste allvar. Kakás facit i Real Madrid är ett sådant exempel. När han presterar går det ofta bra för huvudstadsklubben. Jag vägrar tro att det är en tillfällighet att Madrid vunnit samtliga (!) 39 matcher som brassen antingen nätat själv i eller assisterat en medspelare till mål.

Efter helgens ligamatch mot Deportivo La Coruña är det faktiskt precis det extrema facit Kaká sitter på. 39 matcher där han gjort mål eller spelat fram till mål i – Real Madrid har vunnit alla. Så blev även fallet mot Depor, även om det satt hårt inne. Efter Rikis fenomenala avslut i första halvlek som gav 1-0 till Galicien-klubben, ryckte sedan Real Madrid upp sig någorlunda i andra. Fast det var mest en annars hårt kritiserad brasse med nummer åtta på ryggen som klev fram.

Först placerade Kaká, som fick chansen från start, in kvitteringen drygt tjugo minuter från slutet. Bara ett par minuter före full tid serverade han sedan Cristiano Ronaldo med en briljant instickare i straffområdet varpå portugisen kunde spela vidare till Gonzalo Higuaín som hade öppen kasse.

Kaká var den stora skillnaden, och när han spelar bra, ja då vinner Real Madrid.

Att brassen både förtjänar och kommer få mer speltid efter helgens insats är glasklart. Frågan är bara om han kommer få det redan i de två kommande Clásico-mötena och den hyperviktiga matchen mot Manchester United nästa vecka. Jag hade inte blivit förvånad om Kaká fanns med i startelvan mot United. Jag hade för den delen inte blivit det om han startade mot Barcelona i kväll heller.

Real Sociedad har blandat sin in i CL-striden
Det blev inget sagolikt sagolikt slut för Athletic Club när man spelade det sista derbyt på San Mamés mot Real Sociedad i fredags. För trots att det började bra sedan Ibai Gómez volleysköt in 1-0 med en riktig kanonträff, tog sedan gästerna från San Sebastián över och vann sedermera med 3-1.

Efter mål av anfallstrion Antoine Griezmann, Imanol Agirrexte och Carlos Vela fullbordade Real Socieda segern på San Mamés. ”La Real” har nu verkligen gett sig in i striden på den åtråvärda fjärdeplatsen som genererar spel i Champions League kommande säsong. Och det är sannerligen ett lag man inte bör underskatta. Den nyss nämnda anfallstrion är bara tre av lagets många giftiga spelare. Faktum är att Real Sociedad är en av få klubbar som har spelarmaterial bra nog för att kunna rotera regelbundet i startelvan. Det klarar man av, och därför är de senaste resultaten inte heller särskilt häpnadsväckande.

Mot Athletic satte Philippe Montanier såväl Carlos Vela som Rubén Pardo på bänken från start. Med klasspelare som Asier Illarramendi, Chory Castro och tidigare nämnda Griezmann och Agirretxe har man ibland råd att vila lite spelare. Det tyder också på att La Real redan nu hade varit redo för att ta steget ut till Europa. Om man gör det är väl den stora utmaningen att behålla nyckelspelarna. Gör man det kan det vara början på något riktigt, riktigt bra. För spelarmaterialet besitter enormt kvalité redan nu men framför allt ruskigt stor potential.

Villa borde vara given mot Milan
David Villa har fått oförtjänt lite speltid den här säsongen. När han väl spelat har han ofta gjort det bra, och också ofta hittat nätmaskorna. Faktum är att Villa är den spelare som gjort flest mål sett till antalet minuter han har spelat i La Liga den här säsongen. Bara det tyder på någonting.

Mot Sevilla låg Barcelona under med 1-0 i pausvila på Camp Nou. Då ändrade Jordi Roura (jag gissar att beslutet togs av Tito Vilanova från New York) om lite inför andra. Han bytte ut Alexis Sánchez, satte in Cristian Tello i chilenaren ställe men bytte också position på David Villa. ”El Guaje” fick en mer central roll, liknande den han hade i Valencia. Leo Messis utgångsposition blev då något ut på högerkanten, eftersom Tello huserade till vänster, men den lille argentinaren vek allt som oftast in centralt på banan och överlappades på kanten av Dani Alves.

Taktiken fungerade alldeles utmärkt. Villa nätade direkt, och Tello erbjöd bredd och speed. Att Pedro Rodríguez är given i de viktigaste matcherna har varit en självklarhet under hela säsongen, och jag tvivlar på att det kommer ändras. Däremot borde David Villa onekligen petas in i startelvan framöver ändå – då till bekostnad på i första hand Cesc Fàbregas. Dels för att Andrés Iniesta är och förblir allra bäst centralt på mittfältet, och dels för att Villas målproduktion behövs mer än någonsin. Framför allt mot Milan i Champions League-returen, då Barcelona sannerligen måste köra full fart framåt.

Även om det inte blev några poäng för Sevilla på Camp Nou i söndags så visade man ändå goda intentioner. Med fenomenale Iván Rakitic i spetsen hotade man katalanerna gång efter annan och hade bara Álvaro Negredo haft siktet rätt inställt hade man mycket väl kunnat åka hem med poäng i bagaget. Unai Emery har fått bättre ordning på Sevilla – som möter Atlético i en viktig Copa del Rey-semifinal senare i veckan.

—

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos mittback Jordi Amat stod för omgångens i särklass läckraste mål. När spelet inte gick Rayos väg tog Espanyol-lånet saken i egna händer och drämde till som siste man. Bollen gick över såväl medspelare som motspelare, och seglade till slut över Jaime i Valladolid-målet.

Omgångens historiska:
Som om Amat inte var nöjd där. Nej, för bara sekunder innan hans mäktiga fullträff stod han nämligen för att mål i egen kasse. Och det är faktiskt första gången i La Ligas historia som en spelare både gör mål och självmål under en och samma minut. Vilken prestation.

Omgångens passningsfot:
Beñat har varit lite ur form efter nyår, något han själv till och med har påpekat. Men han verkade åtminstone vaknat på rätt sida inför matchen mot Málaga. Där låg Beñat med sin smått fantastiska högerfot bakom samtliga tre Betis-mål i den storstilade 3-0-segern.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson har fått överraskande mycket speltid i Real Valladolid så här långt, men i 2-1-segern borta mot Rayo bevisade han verkligen sin klass. Med sin enorma löpvilja sprang han sönder Rayos vänsterkant. Att han petar Patrick Ebert när denne är tillbaka från skada finns inte på kartan, men Larsson stärkte definitivt sina chanser om att få fortsatt mycket speltid.

Omgångens skräll:
Europa-succén Levante hade vid tre poäng mot Osasuna blandat sig in i Champions League-striden. Nu föll man hemma på Ciutat de Valencia med 2-0, något som måste ses som en riktig skräll. Kanske har Europa-spelet blivit väl tungt för Sergio Ballesteros och grabbarna.

Söndagens ligamatch mot Rayo Vallecano var ingen undantag gentemot tidigare. Raphaël Varane stod för en utomordentlig insats i Real Madrids 2-0-seger, och nu borde han ha spelat till sig en ordinarie plats i startelvan.

Annars handlade det mycket om två andra spelare i derbyt mot Rayo, nämligen lagkaptenen Sergio Ramos och ynglingen Álvaro Morata. Den sistnämnde gjorde sin första La Liga-start någonsin – och tackade för det förtroendet genom att sätta 1-0 redan efter tre minuter. Ramos å sin sida prickade också in sig i målprotokollet, detta efter drygt tolv minuter, men fick bara några moment senare syna det röda kortet efter sin andra ostskiva för dagen. Hårt dömt? Ja, speciellt med tanke på att hans första gula kort var aningen tveksam. Rayos fördel av en man mer ändrade matchbilden helt, och gänget från Vallecas blev genast bollförande. Det blev däremot aldrig någon riktig spänning, då Madrid och Diego López höll nollan intakt.

Två spanska lag gick i veckan in i Champions League-åttondelsfinal. Båda gjorde det med goda förutsättningar, och framför allt stora förhoppningar om att nå bra resultat. Men varken Real Madrid eller Valencia lyckades fixa ett gynnande resultat inför sina respektive returmöten, och uppryckning krävs, annars lämnar båda Champions League redan i åttondelen.

De Gea en räddande ängel för United
Det blev en sådan match som alla hade hoppats på. Åtminstone vad gäller intensitet, mängder av chanser och det som vi enkelt brukar kalla för underhållning. Men även om Real Madrid skapade en hel del – och borde kanske gjort ytterligare något mål – så står man i ett läge inför returen som man helst hade sluppit. När man äntrar gräsmattan på Old Trafford om några veckor gör man det som ett utslaget lag. Man måste gå framåt, man måste göra mål. Kan man det? Naturligtvis. Fast om Real Madrid skall nå kvartsfinal kan nog alla Madridistas runt om i världen hoppas att David de Gea inte vaknar på samma sida som han gjorde igår. Den forne Atlético-keepern var nämligen bäst på plan, och den som höll nere siffrorna.

Matchen i övrigt då? Real Madrid gjorde precis vad som förväntades. De satte hög press direkt och ville vara det spelförande laget – något man också lyckades med. Men, låg inte Manchester United-försvaret rätt så gjorde en viss de Gea det.

Ronaldos mål ett skolboksexemplar
Låt oss stanna upp och prata lite om det mål som Madrid faktiskt gjorde. Detta helt mästerliga mål som utfördes på ett klockrent skolboksexempel. Vi börjar med inlägget. Ángel Di María, som för övrigt var en av hemmalagets bästa spelare, tittade tidigt upp när han fick kontroll på bollen ute på vänsterkanten. Han petade sedan bollen i riktning framåt innan han slog ett perfekt inlägg mot bortre delen av straffområdet. Väl där dök Cristiano Ronaldo upp och knoppade bollen i mål med huvudet. Spänsten i upphoppet, hänget i luften och slutligen den välriktade nicken höll alltihop världsklass.

Hela situationen, från inlägget till att bollen låg i nät, tog bara ett par sekunder. Ändå utfördes så många moment som krävde såväl perfekt tajming som teknik i utförandet.

Inför returen råder inga tvivel om att oddsen talar för United. Det bästa med det? Att Real Madrid måste gå framåt. Vi kan räkna med en minst lika underhållande andra del av det här dubbelmötet.

Ramis mål räddade spänningen
Om Real Madrid inte riktigt levde upp till förväntningarna när man bara fick 1-1 på hemmaplan, gjorde Valencia definitivt inte det. Skillnaden från en i det närmaste klockren insats mot Barcelona för bara ett par veckor sedan, till att stundtals se ut som yra höns mot PSG är väldigt stor. Men förutsättningarna var också väldigt annorlunda. Mot Paris Saint-Germain var Valencia det bollförande laget matchen igenom – precis som man också ville vara. Det enda problemet? Att Ezequiel Lavezzi åkte slalom genom Valencias försvar och satte tidigt 1-0. Det gav kraft och energi till gästande PSG på Mestalla, som sedermera kunde spela på det resultatet hela matchen.

När det stod 2-0 redan i paus, och även när klockan tickade upp mot 90 minuter hade nog de flesta skrivit in PSG som en kvartsfinalist. Men, Adil Ramis styrning i nät efter Tino Costas fina frispark i slutminuten gav ett visst hopp. Att vinna med tre mål på bortaplan mot PSG hade varit en synnerligen tuff uppgift. Att göra två mål är betydligt mer uppnåeligt. Valencia-supportrarna kan alltid finna lite tröst i matchen mellan Madrid och United. Efter att Real dominerat den första kvarten fullständigt dök så en hörna upp, och Danny Welbeck nickade in Uniteds ledningsmål.

Små tillfälligheter så som en fast situation eller ett litet misstag och helt plötsligt kan Valencia ha en ledning i Paris. Då börjar tankarna snurra och vi vet också att större under inom fotbollsvärlden har hänt.

Full fart framåt i Paris
Fast spelar Valencia som man gjorde hemma på Mestalla kommer Champions League-äventyret ta slut i Frankrike. För det första måste Ernesto Valverde hitta fingertoppskänslan och välja rätt lag att sätta på banan. På Mestalla var det många spelare som kom fel in i matchen. Varför spelade ens Jonas, som underpresterat i flera månader? Hur kom det sig att Éver Banega – trots en slarvig första halvlek – fick lämna planen inför andra medan en uddlös och nonchalant Dani Parejo fanns kvar på densamma?

Och en gång för alla fick vi återigen bekräftat att Valencia behöver Sergio Canales kreativitet på mittfältet. Nu är situationen kring honom en annorlunda med tanke på hans skadehistorik, och att han således inledde på bänken känns därför inte helt ologiskt. I Paris lär däremot läget vara annorlunda.

Valencias chans är att satsa allt man har framåt. Jag hoppas Valverde inser vilken tuff uppgift han står inför, och att det inte finns någonting att förlora på att gå ut med en tokoffensiv inställning.

Ligaomgången är i full rulle, och hittills har redan sex matcher avverkats. Här kommer tankar om det mest noterbara från helgens matcher så här långt.

Det blev bara en poäng i nypremiären för Gregory Manzano som ny Mallorca-tränare. Spanjoren har nu gått in på sin tredje sejour i klubben, med ett enda uppdrag: fixa nytt kontrakt. Men mot Osasuna blev det alltså en pinne, och det var precis på håret. Försvararen Pedro Geromel kvitterade nämligen till 1-1 i absoluta slutskedet av matchen.

Fortsatt tungt med andra ord för Mallorca, som ligger kvar under nedflyttningssträcket.

—

Om det går tungt för Mallorca undrar jag vad vi skall kalla det som händer i Deportivo La Coruña. Man har bytt tränare, man försökt ändra om i spelet, värvat in nya spelare, men ingenting verkar hjälpa. Mot Granada i lördags gick man in till matchen med kniven mot strupen. Men Depor höll inte för trycket, och föll hemma på Riazor med klara 3-0. Det ser sannerligen tungt ut för Domingos Paciencia och hans manskap. Som en liten tröst går fortfarande en hel del andra lag väldigt dåligt, men skall A Coruña-laget spela kvar i Spaniens finrum nästa säsong måste man ta sig i kragen och börja leverera. Och man kan framför allt inte fortsätta förlora mot sina direktkonkurrenter.

Bättre går det alltså för Granada, som med nye Lucas Alcaraz vid tränarbänken tog andra raka segern. Nyförvärvet från Benfica, Nolito, har varit inblandad i det mesta i offensiv väg de första två matcherna för klubben, och ser ut att kunna bli en enorm tillgång för andalusierna under våren.

—

När vi ändå är inne på lag som för tillfället går väldigt bra, respektive väldigt dåligt. Celta Vigo och Valencia drabbade samman på Balaídos i Galicien i söndags, där ”Los Ché” gick vinnande ut striden efter ett mål i sista sekunden av inhopparen Nelson Valdez. Celta gjorde en väldigt bra match, och visade kvalitéer, men lyckades aldrig överlista Vicente Guaita som var strålande i gästernas mål. Men stundtals bra spel spelar faktiskt ingen roll så länge man inte plockar poäng.

Valencia å sin sida gjorde ingen vidare match, men tog likväl med sig tre friska poäng i bagaget. Ernesto Valverde har därmed som första Valencia-tränare någonsin vunnit de fyra första bortamatcherna. Det har även räknats ut att hade ligasäsongen startat då Valverde tog över efter Mauricio Pellegrino skulle ”Los Ché” ligga på en andraplats. Bara en sådan sak.

—

Tankarna på onsdagens Champions League-möte med Manchester United? Tja, kanske på vissa håll, men knappast hos Cristiano Ronaldo. Portugisen visade fantastisk form när han slog till med ett otroligt hattrick mot Sevilla. Framför visade Ronaldo och hans Madrid det de kanske är bäst i hela världen på – snabba omställningar.

4-1-resultatet mot Sevilla får räcka som en hyfsad passning i riktning mot Manchester United. Real Madrid, Santiago Bernabéu och framför allt Cristiano Ronaldo är i strålande form.

—

Apropå bra form. Barcelona visade vinnartakter när man enkelt besegrade Getafe hemma på Camp Nou med 6-1 i söndagens tidiga match. Något som för övrigt var den första 12:00-matchen på Camp Nou sedan 1965.

Allra mest utmärkte sig Andrés Iniesta. Spanjoren har visat upp en enastående form hela säsongen, men mot Getafe gjorde han en sådan där match där allt träffade rätt. Passningarna, dribblingarna, nedtagningarna, och även brytningarna lyckades. Att Iniesta också fick kröna sin magiska insats med att göra 5-1 i slutskedet av matchen kändes inget annat än fullt logiskt. Den stora behållningen var däremot hans eminenta genomskärare som gav Alexis Sánchez ett friläge och sedermera ledde fram till 1-0.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att Iniesta just nu är i sitt livs form. När han spelar på den nivån han befann sig på mot Getafe, då är det knappt att en viss Leo Messi kan mäta sig med spanjoren.