Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Redan inför onsdagens Champions League-match mot Manchester City hade Real Madrid i princip säkrat vidare avancemang. Efter 1-1 (som borde blivit en klar Madrid-seger) på Etihad Stadium säkrade man det också i praktiken. Men det som alltså borde blivit en klar seger, blev till slut ett oavgjort resultat. Detta gör att Real Madrid inte längre har möjlighet att gå om Borussia Dortmund i den sista omgången, utan slutar tvåa i sin grupp.

Nog om det Champions League. Jag kastar mig i stället in på ett ämne som det pratats en del om den här säsongen – vem ska egentligen spela som ”nummer tio” i säsongens Real Madrid? För José Mourinho finns tre alternativ, där samtliga bidrar på olika sätt.

Mesut Özil värvades till Real Madrid sommaren 2010, efter ett lyckat VM-slutspel med Tyskland. Många trodde det skulle bli ett jämnt race mellan Özil och Kaká kring platsen som lagets centrala offensiva mittfältare, men det blev aldrig någon match. Özil tog per omgående en ordinarie tröja, och 25 assist och tio mål på 54 matcher blev facit under debutsäsongen. Han följde upp det med att roffa åt sig tröja nummer tio, och stå för en i det närmaste lika bra säsong när han var en ledande figur i Real Madrids ligatitel förra säsongen. Ändå har Mourinho haft haft sina tvivel kring tysken. Det har hänt flera gånger, i de allra viktigaste matcherna, att Özil lämnats utanför startelvan. Det senaste exemplet var i går, mot Borussia Dortmund, då han satt på bänken hela matchen.

I Özils ställe spelade Luka Modric. Kroaten som blev Real Madrids stora värvning i somras kom närmast från Tottenham, där han skördat fina framgångar under flera säsonger. Däremot har han i första hand gjort det som en mer djupt spelfördelande mittfältare. Det är också i den rollen som de allra flesta, även jag, ser hans framtid i Real Madrid. Just nu innehar Xabi Alonso den rollen, men med tanke på att han ännu inte förlängt sitt kontrakt med klubben kan han mycket väl vara inne på sista versen. Just i rollen som en sittande spelfördelare är Luka Modric som allra bäst, med sin spelskicklighet och oerhörda blick för spelet.

Det har däremot hänt att Mourinho använt Modric som nummer tio flertalet gånger under säsongsupptakten. Förmodligen för att Mourinho inte vill peta Alonso – och samtidigt vill behålla en städgumma på mittfältet, oftast Sami Khedira. Kroaten är ingen lika bra poängspelare som Özil, och besitter inte riktigt samma kreativa spelsinne. Däremot är han en bättre spelare när det gäller att behålla bollen inom laget, och slår väldigt sällan bort passningar.

Den tredje och sista alternativet, som just nu känns som klar trea i hierarkin, är Kaká. Brassen som vann Ballon d’Or 2007 värvades för sinnessjuka summor till Real Madrid sommaren 2009. Därefter har karriären pekat spikrakt nedåt för Kaká – som aldrig lyckats ta en fast plats i startelvan. Sejouren i den spanska huvudstaden har dessutom kantats av idel skadebekymmer, vilket knappast underlättat för brassen.

Den här säsongen har Kaká gjort sju framträdanden. Det kom som en liten överraskning när han fick spela från start i den viktiga bortamatchen i Champions League mot Ajax. En match där brassen var en av planens giganter – medan Mesut Özil och Luka Modric båda inledde matchen på bänken. Därefter har Kaká fått inrikta sig på mestadels inhopp – men han har gjort det bra. Att han kommer nå till samma nivå som han höll under sina bästa år i Milan är nog de flesta överens om, men att han är helt slut som fotbollsspelare kan vi direkt avslå. Fast med konkurrenter som Özil och Modric kommer brassen naturligtvis inte få mycket speltid, så det gäller att han tar vara på de chanser som dyker upp. Å andra sidan är Kaká en giftig inhoppare, då han med sin fart och energi ofta kan kan ändra matchbilden.

Något som Mesut Özil, Luka Modric och Kaká har gemensamt är att samtliga är riktigt duktiga passningsspelare.

Vem bör spela?
I min värld är Mesut Özil det självskrivna valet som Real Madrids nummer tio. Han besitter ett fantastiskt spelsinne och har en otrolig förmåga att hitta fram till sina medspelare. Luka Modric kommer säkerligen få en hel del speltid i den positionen även fortsättningsvis, men ur ett långsiktigt perspektiv är jag övertygad om att han är värvad för att spela längre ner i planen. Kaká är just nu trea i rangordningen, och ska han högre upp måste han leverera varje gång han får chansen.

Det finns naturligtvis också flera sätt att få in kreatörerna i samma elva. Özil och Kaká huserade flera gånger förra säsongen tillsammans på planen, men då fick någon ta en utgångsposition på kanten. Att det kan ske i enstaka matcher är ingen omöjlighet, men att någon av dem skulle ta en ordinarie startplats som ytter känns tvivelaktigt när konkurrenterna heter Cristiano Ronaldo och Ángel Di María. Även Modric och Özil har spelat tillsammans en rad gånger under säsongen, då kroaten fått en utgångsposition längre ner i plan. Men som tidigare nämnt blir det svårt för Modric att peta ner Xabi Alonso från tronen som lagets spelmotor redan den här säsongen.

Spelare för spelare säsongen 2012/13
Spelare, antal matcher – mål/assist
Özil: 18 matcher – 2/8
Kaká: 7 matcher – 1/2
Modric: 14 matcher 1/2

Vad anser ni? Vem är egentligen bäst lämpad att ha rollen som nummer tio i Real Madrid?

Barça avslutade matchen mot Zaragoza med tio La Masía-fostrade spelare
När Cristian Tello byttes in för Barcelona i den andra halvleken mot Real Zaragoza blev han Barças tionde La Masía-fostrade spelare på planen. Då hade Tito Vilanova två byten kvar. De flesta supportrarna satt och hoppades att Alexandre Song, som för övrigt gjorde sitt första mål sedan ankomsten till Katalonien, skulle få lämna planen, och i stället lämna plats till ytterligare en egen produkt.

Att just spela med elva spelare från den egna ungdomsakademin vore någon fullkomligt unikt, och någonting väldigt betydelsefullt för hela klubben. De senaste åren har det successivt vuxit in allt fler egna produkter in i A-lagstruppen, och det har länge varit på tapeten att det snart är dags att mönstra ett lag med elva La Masía-fostrade spelare. När Tito fick frågan för några veckor sedan svarade han kort: ”den dagen kommer”.

Och än får den vänta. För i stället för att byta ut Song, och exempelvis låta mexikanen Jonathan dos Santos (bara ett framträdande i ligan så här långt) få speltid, valde Tito att byta in Cesc Fábregas mot Pedro Rodríguez i slutskedet av matchen. Dessförinnan hade Carles Puyol fått mottaga publikens jubel sedan han lämnat plats på planen för Marc Bartra.

Det ska även tilläggas att ytterligare två spelare som spenderat några år i Barcelonas ungdomsakademi faktiskt befann sig på Camp Nous gräsmatta – Víctor Rodríguez och Paco Montañés (som båda varit stora utropstecken för Zaragoza den här säsongen). Den sistnämnde hann till och med att debutera för A-laget borta mot Sevilla 2006, innan han lämnade för Villarreal.

Matchen då? Det mesta kom, precis som vanligt, att handla om Lionel Messi. Argentinaren gjorde 1-0, han spelade elegant fram till 2-0 och spikade sedan slutresultatet 3-1 i andra halvlek. Innan dess fick, just det, Paco Montañès in en reduceringsboll för gästande Zaragoza. Lite av ödets ironi, kan man tycka. Hade målet inneburit poäng eller till och med varit matchavgörande hade Paco haft en förträfflig historia att berätta för sina barnbarn.

Tar Benzema chansen – igen?
När Gonzalo Higuaín blev långtidsskadad i början av 2011 fick Karim Benzema, efter en knackig inledande period i Real Madrid, äntligen chansen till hundra procent. Den chansen tog han. Därefter har det varit ett oerhört jämnt race mellan de två världsanfallarna om platsen som spets i José Mourinhos lag.

Förra säsongen var Benzema bäst, och fick också spelade de allra viktigaste matcherna. Den här säsongen har det varit motsatt, då Higuaín verkligen levererat. Dessvärre skadade sig argentinaren förra veckan, och blir nu borta en månad. Detta betyder i sin tur att Karim Benzema, som ett bred på posten, kommer få rejält med chanser att bevisa för Mourinho att han är rätt man att satsa på. Om han kommer lyckas, ja det är nog ingen som vet. Att han däremot började på bästa möjliga sätt med att trycka dit två baljor mot Athletic Club, är ett faktum.

Valencia – ett lag med fler frågor än svar
Bortaspöket för Valencias del i ligaspelet fortsatte när man förra helgen inte kunde vinna borta mot Valladolid. När det under lördagen då vankades ny hemmamatch – mot hittills så underpresterande Espanyol – trodde de flesta på en övertygande seger. Det blev förvisso seger – efter många om och men – men övertygande, det var det inte i närheten av.

Faktum är att Espanyol stundtals spelade betydligt bättre än Valencia. Man anföll smartare, med större fantasi och Samuele Longo längst fram hos gästerna skapade hela tiden oro.

Valencia, som visserligen saknade flera viktiga kuggar, gick inte ens att känna igen på hemmaplan. Borgen som de annars ändå presterat väldigt bra fotboll på under säsongsupptakten. När man åtminstone trodde att svaren var fler än frågorna kring hemmaspelet – blev man direkt hänvisad till att det var fel. Totalt fel. Jag begriper mig inte på säsongens Valencia – Pellegrinos Valencia.

Jag vet inte vem man egentligen ska tacka för att det slutligen blev en seger. Roberto Soldado? Nja, han slog in straffen i slutminuten, men gjorde ingen höjdarmatch i övrigt. Domaren? Tja, straffen var något knepigt dömd. Det viktiga för Los Ché var väl att det blev just tre poäng – och att man kan blicka uppåt i tabellen. För Espanyol såg det väldigt bra ut, men marginalerna var sannerligen inte på katalanernas sida denna afton. Dessutom får man nu klara sig utan både Hector Moreno och Sergio García nästa omgång – då båda visades ut.

Att Real Madrid inte producerar bra spelare är en stor lögn. Att man däremot inte använder sina talanger på bästa sätt är ett faktum.

Vad har Roberto Soldado (Valencia), Juan Mata (Chelsea), Borja Valero (Fiorentina), Álvaro Negredo (Sevilla), Javi García (Manchester City) och Diego López (Sevilla) alla gemensamt, förutom att de är väldigt duktiga fotbollsspelare? Jo, alla har representerat Real Madrid på ungdomsnivå – men aldrig lyckats på allvar i klubbens A-lag. I stället har man gjort succé på andra håll i Europa.

Att Real Madrid inte producerar bra spelare är en stor lögn. Att man däremot inte använder sina talanger på bästa sätt är ett faktum. Sedan 2002 har tolv spelare från Real Madrids ungdomsakademi debuterat för det spanska landslaget. Gemensamt för samtliga? Ingen är kvar i huvudstadsklubben.

Det här har varit en het debatt under väldigt många år i Spanien, och allra främst Real Madrid. Många andra klubbar, inte minst största antagonisten Barcelona, använder sig av väldigt många egna produkter och är inte blyga för att ge unga talanger chansen i A-laget.

José Mourinho har under sin tid som tränare i Madrid blivit väldigt hårt kritiserad för att inte släppa fram de egna produkterna. I söndags bytte då portugisen in Álvaro Morata, 20, som betalade tillbaka med att styra in segermålet för sitt Real Madrid mot Levante. Morata är bara en av väldigt många talangfulla spelare från Real Madrids ungdomsakademi. Att där finns stor talang och potential råder inga tvivel om, det vittnar om inte annat det faktum att B-laget (Real Madrid Castilla) faktiskt spelar i den spanska andradivisionen numer. Nu gäller det bara för att Real Madrid att använda sina talanger på rätt sätt.

Ett annat väldigt konstigt faktum är det att ungdomslagen i Real Madrid faktiskt inte spelar på samma sätt som A-laget. Casilla spelar ett betydligt rakare 4-4-2, vilket genast gör det betydligt svårare för Mourinho att slussa upp spelare.

—

Jag har plockat ut fem talanger som alla kommer från Real Madrids ungdomsakademi, och vars namn är värda att lägga på minnet. Samtliga har kvalitéerna och potentialen som krävs för att lyckas på den allra högsta nivån. Den stora frågan är om Real Madrid utnyttjar det.

Jesé Rodríguez, 19 år, offensiv mittfältare/anfallare
Den kanske allra största talangen och ofta namnet på allas läppar när man pratar om Madrid-talanger. Jesé Rodríguez har, trots sin ringa ålder, redan varit högst tongivande i Real Madrid Castilla under flera säsonger. Han leder för tillfället skytteligan i Segundan med sju fullträffar – detta trots att han trivs som allra bäst som offensiv mittfältare. Han debuterade i A-laget i fjol, men har den här säsongen inte fått någon speltid under Mourinhos order. Vann även skytteligan i U19-EM i somras – ett mästerskap som Spanien också segrade i.

Nacho Fernández, 22 år, försvarare
Mångsidig försvarare som i första hand är mittback, men även kan hålla till på kanten. Debuterade i A-laget säsongen 2010/11 men har sedan dess fått sparsamt med speltid av Mourinho. Först den här säsongen har han tränat mer frekvent med stjärnorna i A-truppen och hittills har det blivit två framträdanden – varav en match från start. Med tanke på hans mångsidighet har Nacho väldigt mycket vunnet. Han kan mycket väl slå sig in permanent i A-laget framöver – om man vågar tro på honom.

Álvaro Morata, 20 år, anfallare
Snacka om att presentera sig på allvar för den stora scenen när man hoppar in och fixar tre poäng. Men Morata har varit med förr. Inhoppet mot Levante var hans tredje i ligan den här säsongen, men han startade också i Copa del Rey mot Alcoyano för några veckor sedan. Han har under alla år öst in mål i klubbens ungdomsakademi, och nu verkar han på allvar få mer regelbundna chanser i A-laget. Har även representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå.

José Rodríguez, 17 år, central mittfältare
Väldigt talangfull mittfältare som mestadels fått inrikta sig på inhopp i Real Madrid Castilla under den här säsongen. Därför var det någon överraskande när José Mourinho plockade ut 17-åringen till cupmatchen mot Alcoyano. José äntrade planen i den andra halvleken, och tackade för förtroendet med att både göra mål och spela väldigt moget. Bör få allt mer speltid i Segundan – och det är inte alls omöjligt att vi får se mer av honom i A-laget redan den här säsongen.

Álex Fernández, 20 år, central mittfältare
Duktig tvåvägsspelare som varit tongivande i Real Madrid Castilla under flera år. Hade stor del i att man tog steget upp till Segundan inför den här säsongen. Gjorde A-lagsdebut i en ligamatch mot Racing sedan i mars 2011. Startade Copa del Rey-mötet med Alcoyano på bortaplan den här säsongen, hans första start i A-lagströjan. Konkurrerar på en plats där det är tufft att slå sig in, men har framtiden för sig. Är yngre bror till Nacho Fernández.

—

Även Real Madrids andrakeeper sedan ett par år tillbaka, Antonio Adán, är ett namn värt att komma ihåg lite extra. Den numera 25-årige målvakten har också gått igenom klubbens ungdomslag och slutligen nått A-laget. Om han är rätt person för att senare också efterträda Iker Casillas är en fråga omöjlig att svara på, men hans hittills elva framträdanden i A-lagströjan har gett gott hopp hos fansen.

Utöver Adán, är det bara just Casillas, samt Álvaro Arbeloa och José Callejón som är egna produkter i Real Madrids nuvarande A-lagstrupp.

Det hände, precis som vanligt, väldigt mycket den gångna omgången. Mendilibar pallade trycket, och sitter Pochettino mest löst bland tränarna nu? Valencias bortaspöke fortsätter, medan Atlético är tillbaka på segerspåret och hakar på Barcelona i toppen. Real Madrid då? Ja, de medverkade i en helt sagolikt rolig match mot Levante.

Mendilibar pallade trycket – medan i stället Pochettino lämnar?
Vid förlust mot Espanyol hade José Luis Mendilibar redan räknat ut att han kunde ta närmaste dörr ut och aldrig mer komma tillbaka till Osasuna. Men, med kniven mot strupen och då pressen var som störst, reste sig Mendilibar på bästa möjliga sätt, och oavsett vad för typ av tändvätska han hade hällt i spelarnas vattenflaskor så var det åtminstone ett vinnande recept. Osasuna krossade bottenkonkurrenten Espanyol på bortaplan med hela 3-0. Mendilibar var märkbart nöjd efteråt, men samtidigt såg han oerhört kaxig ut – fast på ett positivt och lugnt sätt.

Mendilibar kanske ringde och tåg några råd från Pepe Mel, tränare i Real Betis, före matchen. När Sevilla-klubben låg som mest pyrt till förra säsongen, och Mel hade som störst press på sig, reste sig laget och började prestera. Är det någon som har receptet för att resa sig från askan är det Pepe Mel – även om hans Betis misslyckades med att ta sig upp på en tredjeplats (åtminstone tillfälligt) när man något överraskande förlorade hemma mot Granada under fredagskvällen.

Åter till Espanyol-Osasuna. Jag skrev bara för några dagar sedan att José Luis Mendilibar var den tränare som låg allra risigast till för att få sparken. Han fick fortsätta, men resultat krävdes mot Espanyol. Osasuna levererade, och samtidigt som Mendilibar fick lite andrum, uppger rykten att förlusten för Espanyol blev droppen för tränare Mauricio Pochettino som i detta nu kan vara arbetslös.

Inte den här gången heller, Valencia
Seger mot Atlético, seger mot Bate Borisov. Äntligen hade Valencia kommit i gång. Det som nu behövdes var för fullständig frid och fröjd var en bortasegern. Och det började också bra mot Valladolid, trots att Mauricio Pellegrino vilade spelare som Roberto Soldado, Tino Costa & João Pereira. Sommarförvärvet Aly Cissokho gav Los Ché tidigt ledningen, och spelmässigt såg det inspirerande ut för gästerna. Sedan hamnade samme Cissokho i blåsväder – när han visades ut i mitten av andra halvlek och också bjöd Valladolid på en straff. Víctor Pérez var säkerheten själv från elva meter, och kvitteringsmålet blev matchens sista.

Soldado hade en boll i mål (han byttes in i andra halvlek), men blev avblåst för offside. Det fanns också situationer där domaren hade kunnat döma straffspark för Valencia – men friade. Otur eller ej, gästerna har det märkbart svårt på bortaplan och har fortfarande inte vunnit borta i ligaspelet sedan i slutet av mars i år. Just nu känns det som att det satt sig i huvudet på spelarna. Man fick visserligen lite hjälp på traven då lag som Real Betis och Málaga förlorade sina matcher, och därmed inte ryckte toppstriden, men samtidigt får Valencia inte tappa alltför mycket mark heller.

Pellegrino har, trots en godkänd vecka, fortfarande en hel del att fundera på. Poängskörden på bortaplan måste öka rejält – annars blir det knivigt att nå CL.

Valladolid å sin sida har inlett comebacken i La Liga på ett alldeles strålande sätt. Man spelar ofta underhållande med stor fantasi och rejält med kämpaglöd. Som grädden på moset gjorde poängen mot Valencia att man fortfarande är före Los Ché i tabellen.

Barça repade sig snabbt
Efter veckans förlust i Champions League borta mot Celtic väntade ännu en tuff bortamatch för Barcelona när man ställdes mot Mallorca. Under den första halvleken såg det däremot mer ut som om Barça mötte ett lag från tredje divisionen, och 3-0 kunde varit betydligt mer. Sedan slappnade Tito Vilanovas mannar av, eller så höjde sig Mallorca flera snäpp, för två snabba hemmamål tidigt i andra skapade ordentlig nerv i matchen.

Leo Messi gjorde, precis som mot Celtic, ingen vidare match. Ändå blev han direkt matchavgörande med totalt två mål. Spiken i kistan som betydde 4-2 var ett riktigt mästerverk, när han dunkade upp bollen i Dudu Aouates första kryss.

I och med segern repade sig de blåröda katalanerna tämligen snabbt från CL-förlusten, och är fortsatt obesegrade i La Liga.

Atético tillbaka i vinnarspåret – och ryckte på nytt
Valencia spräckte Atléticos långa segersvit förra helgen. Académica fyllde på med att slå Madrid-gänget i Europa League. Men där tog det stopp. I derbyt mot Getafe var det inget snack om saken, och Atlético Madrid stod för en oerhört stabil insats. Adrián fortsätter spela bra och hans formkurva pekar just nu spikrakt uppåt. Spanjoren stod för ett av målen i 2-0-segern där en annan spelare med sylvass form, Arda Turan, gjorde det andra.

När toppkonkurrenter som Málaga och Real Betis förlorade, samtidigt som en annat tippat topplag i Valencia också tappade poäng, gjorde Atlético ett nytt ryck i kampen om topplaceringar. Med tanke på att Diego Simeone deklarerat så tydligt att ligaspelet är högsta prioritet den här säsongen har jag därför ofattbart svårt att se Madrid-klubben tappa det här försprånget man nu skaffat sig. Man kommer spela i Champions League nästa säsong.

Ronaldo i fokus i skrattmatchen på Ciutat de Valencia
Det var längesedan jag skrattade så mycket under en fotbollsmatch som den mellan Levante och Real Madrid. Ciutat de Valencias gräsmatta var nämligen vattenfylld till max – och egentligen borde nog matchen skjutits upp. Det liknade nämligen mer ett lotteri än en ärlig fotbollsmatch. Bollen körde sitt egna race och spelade ofta de 22 spelarna på planen ett spratt med sina otippade vändningar.

Själva matchen kom att handla mycket om Cristiano Ronaldo. Portugisen var bara på planen i den första halvleken – där han minst sagt stod i fokus. Tidigt blev han knockad av David Navarro, som kanske borde fått syna det röda kortet, men Ronaldo reste sig och några minuter senare krutade han in 1-0 på volley. Sedan klev han av i paus, efter smällen han ådrog sig tidigt i matchen. I andra saknade Real Madrid såväl Cristiano Ronaldo som marginalerna i matchen. Ángel kvitterade för Levante, trots mängder av lägen för Madrid. Sedan tilldömdes huvudstadsklubben en något tveksam straff, och i Ronaldos frånvaro fick Xabi Alonso chansen – men Gustavo Munúa räddade.

Det dröjde ända tills den 85:e matchminuten innan Madrid slutligen kunde få utdelning på alla sina chanser. Och det krävdes en anfallare för att hitta rätt. Supertalangen Álvaro Morata byttes in och styrde in segermålet 2-1 med sin första bollkontakt. Detta var Moratas blott tredje inhopp den här säsongen – vi kan vänta oss fler.

Nä, på förhand var det inte riktigt vad många av de spanska lagen hade tänkt sig inför veckans CL-omgång. Men åtminstone två lag gjorde bra ifrån sig – och det var varken Barcelona eller Real Madrid.

Barça förtjänade att förlora
Celtic Park. En mardrömsarena för många lag, alla lag. Ett hårt kämpande Celtic, med smått magiska fans som aldrig vänder ryggen till. Onsdagens Champions League-match mot Barcelona var förstås inget undantag. Alla visste på förhand hurdan matchbilden skulle vara, vilket lag som skulle försvara sig mest, och vilket lag som skulle hålla mest boll. Barça dominerade bollinnehavet till den grövsta grad, men vad hjälpte det? Anfall är bästa försvar, brukar man säga, men att enbart hålla i bollen är samtidigt inget särskilt effektivt anfallsspel. Celtic försvarade sig föredömligt, de slet som om deras liv stod på spel, och för många var det så klart en av karriärens största matcher.

Om Barça hade vunnit matchen hade man kunnat vila nyckelspelare i de två sista gruppspelsomgångarna. Nu är man inte ens klara för åttondelsfinal, även om det ska vilja mycket till för att katalanerna ska missa det. Nu väger de sena segermålen mot såväl Spartak Moskva som Celtic på Camp Nou oerhört tungt. Utan dem hade Barcelona varit ordentligt i klistret just nu. Man har ändå allt i sina egna händer för att säkra gruppsegern – Celtic har bara trasslat in Tito Vilanovas manskap i svår hinderbana i stället för att låta Barça knalla till åttondelen den enkla vägen.

Det blev inte riktigt vad Leo Messi hade tänkt sig när han fick dedikera ett mål för sin nyfödde son för första gången. Reduceringsmålet på slutet betydde nämligen inte särskilt mycket.

Barcelona förtjänade att förlora den här matchen. Man agerade både för dåligt bakåt, och skapade på tok för lite framåt. Jag lyfter på hatten för Celtic.

Feghoulis formtopp håller i sig
På förhand skulle naturligtvis vitryska Bate Borisov vara en mumsbit för Valencia hemma på Mestalla. Speciellt efter den blytunga segern mot Atlético Madrid i bagaget. Och till en början gick allt enligt planen, och efter 3-0 i början på andra såg det väldigt bekvämt ut. Sedan ryckte Bate upp sig – eller kanske snarare Valencia gick ner sig. Helt plötsligt var det 3-2 på resultattavlan och rejäl nerv i matchen. Men, fladdermössen redde upp situationen och Sofiane Feghouli spikade igen kistan med sitt 4-2-mål på slutet.

Och det var just Feghouli som var matchens gigant. Han följde upp sin fenomenala insats mot Atlético med en ny storartad prestation. Tekniken, spelsinnet, balansen – och framför allt också två livsviktiga mål. Fjolårssäsongens utropstecken i Valencia är just nu på väg att ta nästa steg, ett steg som är väldigt stort.

Både Valencia och Bayern har nu nio poäng – och står på samma målskillna Jag är väl inte den enda som längtar tills lagen drabbar samman på Mestalla om ett par veckor?

Özil räddade Madrid med nöd och näppe
Farten, finessen och finurligheten chockade Real Madrid på Santiago Bernabéu – trots att man blev varnade redan för två veckor sedan. Borussia Dortmund var det bättre lagen när lagen återigen drabbades samman, och hade det inte varit för Özils sena kvittering (och Manchester Citys kvittering mot Ajax) hade Real Madrid helt plötsligt inte legat så säkert till i sin grupp. Nu ser man, tillsammans med just Dortmund, fortfarande alldeles för starka ut för övriga rivaler, och det vill mycket till för att huvudstadsklubben inte ska greja vidare avancemang.

Jag är för övrigt villig att hålla med José Mourinho i hans uttalanden tidigare under veckan. Dortmund kommer vara en kandidat att gå långt, mycket långt. Kanske till och med hela vägen. För så pass bra är tyskarna.

Höstens överraskning fortsätter att imponera
Det kanske mest glädjande ur ett spansk perspektiv med CL-omgången var naturligtvis Málaga – återigen. Laget från solkusten bärgade en poäng på San Siro, något som jag på förhand är övertygad om att alla Málaga-supportrar hade varit nöjda med på förhand. Och det är svårt att tänka sig att samma lag som i helgen förlorade mot Rayo Vallecano, gjorde en så pass bra insats mot Milan på bortaplan. Samma Milan som i sin tur helgen krossade Chievo just hemma på San Siro. Fast det är förstås en enorm skillnad på Chievo och Málaga – och de sistnämnda hade nog alldeles för mycket fokus på Champions League-matchen mot Rayo.

Isco fortsätter att briljera med sin teknik, sitt enorma spelsinne och eleganta löpsteg. Att Málaga är höstens utropstecken i Champions League är ett faktum – att Isco är detsamma när det kommer till det individuella är precis lika självklart. Frågan jag ställer mig är hur långt 20-åringen kan leda till Málaga i turneringen?

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Under veckan har det varit inhemsk cupfotboll i Spanien. Copa del Rey, eller kungens cup, om vi översätter det till svenska. Ett stort samtalsämne som ständigt kommer på så här tidigt in i turneringen är det faktum att det spelas dubbelmöten från sextondelsfinaler ända fram tills final. På frågan varför, är det nog ingen som kan ge ett vettigt svar.

Fördelar med dubbelmöten
Den enda fördelen jag kan se med att köra dubbelmöten i slutspelsstadiet är för att lagen kan få möjlighet att lufta sina reserver. Längre ned har jag listat några av de yngre förmågor som fick chansen att visa upp sig på under veckans Copa del Rey-omgång, och det är alltid trevligt när nya, spännande spelare får kliva in i rampljuset. I den första slutspelsrundan, sextondelsfinal, när topplagen ställs mot lag från de lägre divisionerna, brukar det allt som oftast vara avgjort till returmötet. Då kan jag se en fördel med att ha dubbelmöten – då man oftast får se skymten av yngre, hungriga spelare i returmötena.

Nackdelar med dubbelmöten
Som jag precis nämnde är det väldigt ofta avgjort till returmötet, speciellt när det gäller topplagens matcher. Att då få se en match på en knappt halvfylld arena, där publiken är mer intresserade av att käka korv och baguetter än att titta på fotboll, ger ingen vidare bra bild utåt för den spanska fotbollen. När lagen från tredje- och andradivisionerna gästas av topplagen från La Liga är det alltid ett ordentligt tryck på läktarplats. Deportivo Alavés bjöd på ett tifo när Barcelona gästade under tisdagen. Real Jaén anordnade också ett tifo när Atlético Madrid kom på besök under onsdagen. Det här är oerhört vanligt, och stämningen brukar vara elektrisk på de där mindre arenorna eftersom en cupmatch mot ett spansk topplag är årets händelse – och något som inte upplevs alltför ofta.

Varför kan man inte låta det vara bra där? Ha en match, där lagen som håller till i den lägsta divisionen får fördel av hemmaplan. Är lagen belägna i samma division – ja då är det inte mycket svårare än att bara lotta, eller rent av gå efter nuvarande tabellplacering när det gäller att få fram vilket lag som ska spela på hemmaplan.

En annan stor nackdel med dubbelmöten är att skrällar blir ett alltmer uteblivande faktum. Alcorcóns sensationella utslagning av Real Madrid för några år sedan är snarare undantag än regel i det här sammanhanget. I övrigt är det sällan lagen från de lägre divisionerna rår på storheterna från La Liga. Hade det bara spelats en match, samtidigt som det på pappret så mycket bättre laget, luftat en del reserver, då hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Och då hade det helt plötsligt blivit alltmer intressant, och förmodligen hade underhållningsvärdet dessutom höjts avsevärt jämfört med nu.

Bilden av Copa del Rey utåt hade blivit så mycket bättre om det bara hade varit en match, åtminstone fram till kvartsfinalerna. Jag hade dock inte haft någonting emot om det var så hela vägen in i kaklet.

Vad anser ni om dubbelmötenas vara eller icke vara i Copa del Rey?

—

Här nedan följer ett urval av några av de unga spelare som fick chansen under veckans Copa del Rey, och som tidigare inte spelat särskilt mycket A-lagsfotboll;

Gayá, född 1995 (Valencia)
Mycket talangfull vänsterback som imponerat stort i klubbens B-lag Valencia Mestalla under säsongen. Spelade från start för sitt Valencia borta mot Llagostera och gjorde en klart godkänd insats i sin A-lagsdebut.

Fabrice Olinga, född 1995 (Málaga)
Gick från okänd till ett namn på allas läppar när han A-lagsdebuterade för Málaga tidigare under säsongen med att hoppa in och avgöra ligamatchen mot Celta Vigo. Den unge anfallaren fick hoppa in mot Cacareño men hann inte få särskilt mycket uträttat. Vi lär få se mer av Fabrice i framtiden.

José Rodríguez, född 1994 (Real Madrid)
Central mittfältare som firade sin A-lagsdebut mot Alcoyano i onsdags med att direkt hitta nätmaskorna. Har gjort bra i från sig i Segundan med Real Madrid Castilla och är spås en ljus framtid.

Saúl Ñiguéz, född 1994 (Atlético Madrid)
Duktig tvåvägsspelare som kan spela på de flesta mittfältspositioner, men gör sig allra bäst centralt. Har hoppat in i samtliga Europa League-matcher för Atlético under säsongen men gjorde under onsdagen debut i Copa del Rey.

Álvaro Morata, född 1992 (Real Madrid)
Mycket lovande anfallare som i startade matchen mot Alcoyano, en match som var hans sjätte i Real Madrids A-lagströja. Har öst in mål mål i ungdomslagen både i Real Madrid och på landslagsnivå. En spelare vi lär få se mycket mer av – redan den här säsongen.

Sergi Roberto, född 1992 (Barcelona)
En spelare som har gjort en hel del A-lagsmatcher, men säsongsdebuterade när han startade matchen mot Alavés under tisdagskvällen. Innermittfältare som är duktig i båda riktningarna och har ett brett register. Spansk U21-landslagsman.

Nono, född 1993 (Real Betis)
Kreativ offensiv mittfältare som redan spelat sex ligamatcher för Betis den här säsongen, varav fem har varit som inhoppare. Har varit en av Sevilla-klubbens yngre förmågor som kommit fram på senare år och nu också fått alltmer speltid i A-laget.

Jurado, född 1990 (Málaga)
Högerback som spenderade försäsongen med A-laget och gjorde det väldigt bra. Startade matchen mot Cacareño och stod för en pigg insats. Byttes ut i andra halvlek mot en annan lovande ytterback i form av Álex Portillo, född 1992.

Óliver Torres, född 1994 (Atlético Madrid)
Atlético Madrids tveklöst största talang. Innermittfältaren gjorde ett stort avtryck i U19-EM, som Spanien vann, och har sedan dess varit på allas läppar. Har hittills gjort en ligamatch för Madrid-klubben men spelas varsamt av Diego Simeone, som inte vill sätta någon press på ynglingen. Bra blick och väldigt passningsskicklig.

Álex Fernández, född 1992 (Real Madrid)
Bra tvåvägsspelare som gjorde A-lagsdebut redan för ett par år sedan. Fick starta matchen mot Alcoyano och gjorde en bra insats. Innermittfältaren har representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå. Även hans äldre bror Nacho (född 1990) spelade från start mot Alcoyano och är en spelare för framtiden.

I dag presenterades kandidaterna till Ballon d’Or 2012. Det finaste individuella priset man som fotbollsspelare kan vinna. Som väntat var den 23-man stora listan stort dominerad av spelare från La Liga. Real Madrid hade sex kandidater (Iker Casillas, Sergio Ramos, Xabi Alonso, Mesut Özil, Cristiano Ronaldo och Karim Benzema), Barcelona fem (Gerard Piqué, Sergio Busquets, Xavi Hernández, Andrés Iniesta och Lionel Messi) medan Atlético hade Radamel Falcao som representant.

Inga större konstigheter. Ytterligare ett antal namn hade gott och väl kunnat ta plats av spelarna från den spanska ligan, men att ha tolv kandidater är mer än hälften – något som är otroligt imponerande.

—

Även kandidaterna till att bli årets tränare presenterades under dagen. Vid första anblicken är det namn på tio fantastiska tränare man ser. Men, det är ett som saknas. Ett namn som jag till och med hade kunnat se bland de tre främsta.

Diego Simeones namn fanns inte med bland de tio kandidaterna. Att Atléticos revolutionerande tränare inte där är fullkomligt oförståeligt. Simeone har präntat in en sorts vinnarmentalitet i klubben som inte synts på decennier. Han har fört in en spelidé som passar truppen perfekt och gett hela klubben en identitet. En identitet som en klubb som Atlético Madrid förtjänar. De två europeiska titlarna är bara kvittot utåt på Simeones fantastiska underverk i huvudstadsklubben.

Att både ha kommit och och styrt upp i en klubb helt och hållet, men även tagit två titlar, räcker mer än nog som motivering för att Diego Simeone borde varit ett av de tio namnen bland årets tränare. Höstens ligaspel med åtta segrar och en oavgjort på nio matcher talar knappast emot Atlético-tränaren heller.

Nej, det här var allt en besvikelse. Vad tycker ni? Borde inte Simeone tagit plats bland dessa:

Vicente Del Bosque (Spanien)
Roberto Di Matteo (Chelsea)
Alex Ferguson (Manchester United)
Pep Guardiola (före detta FC Barcelona)
Jupp Heynckes (Bayern München)
Jürgen Klopp (Borussia Dortmund)
Joachim Löw (Tyskland)
Roberto Mancini (Manchester City)
José Mourinho (Real Madrid)
Cesare Prandelli (Italien)

Matchen då Higuaín återtog förstaplatsen i hierarkin?
Det blev aldrig riktigt spännande på partyön. Real Madrid körde över Mallorca utan större problem och man upprepade Barcelonas målskörd från lördagen och vann med hela 5-0. Det allra största utropstecknet under matchen var Gonzalo Higuaín. Och inte bara för hans två mycket vackra mål, utan för hans delaktighet i spelet och fantastiska speluppfattning som också ledde fram till två läckra assist.

Sedan den operation Higuaín tvingades göra i januari 2011, som höll honom borta från spel i drygt fyra månader, har det varit en stenhård kamp med lagkamraten Karim Benzema om rollen som spjutspets. Förra säsongen var det Benzema som fick störst förtroende i de allra tyngsta matcherna, även om Mourinho roterade en hel del.

Om Benzema förra säsongen var nummer ett på positionen som striker, tror jag Higuaín stärkte sina aktier enormt med sina prestationer mot Mallorca för att återta den platsen nu. Benzema har inte presterat lika bra den här säsongen, även om han inte alls varit dålig, men El Pipita har både gjort fler mål och varit bättre spelmässigt när han varit på planen.

—

Atlético tog ett stort, stort steg mot CL
Atlético Madrid fortsätter gå som tåget. Osasuna besegrades tämligen enkelt med 3-1 sedan João Miranda, Raúl García och slutligen Radamel Falcao, i den ordningen, gjort Atléticos mål hemma på Vicente Calderón. Roland Lamahs reduceringsmål till 2-1 strax innan paus skapade viss nerv i matchen – en nerv som Falcao definitivt dödade drygt 20 minuter från slutet då han volleysköt in segermålet. Ett mål som även gjorde att han nu nätat i elva raka matcher. Elva! Ett ruggigt bra facit.

I och med segern mot Osasuna hakade huvudstadsklubben inte bara på Barça i toppen av tabellen. Man gjorde också ett ordentligt ryck från flera konkurrenter till Champions League-platserna. För såväl Valencia, Málaga och Sevilla tappade poäng under helgen.

—

Går Athletic i Villarreals fotspår?
Vad är det egentligen som händer i Athletic Club? Javi Martínez lämnade, Marcelo Bielsa hamnade i bråk med en arbetsledare på träningsanläggningen, Fernando Llorente ville lämna men blev kvar. Det var mycket som inte gick klubbens väg under sommaren – men ännu mindre som gått klubbens väg hittills under säsongen.

Under söndagen kom en ny tung förlust när man åkte på torsk hemma på San Mamés mot Getafe. Med en tokoffensiv baserad på bollinnehav, hög intensitet & press charmade Athletic en hel fotbollsvärld förra säsongen. Just nu? Ingen gnista, felpass och allmän grinighet. Det enda som är intakt är stämningen på San Mamés – men jag undrar om inte supportrarna också kommer börja protestera snart. För Athletic är så mycket bättre än vad de just nu visar upp.

Är man på väg att gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde i fjol? Att vara förväntat topplag som spelar ute i Europa – men i stället ramla ur högsta divisionen. Jag utesluter inte längre tanken, även om det är en hemsk sådan.

—

Borta så där, hemma bäst
Ja, vi var ju inne på dem nyss. Sevilla, som var ett av lagen som tappade poäng i helgen. Detta borta mot ett starkt Zaragoza, som via effektivitet och en bra första halvlek tog samtliga poäng på La Romareda.

Precis som så många gånger de senaste säsongerna är det just bortaspelet som har varit Sevillas stora problem. Hemma är de alltid starka, men spelet på bortaplan har varit för dåligt. Där har man tagit alldeles för lite poäng.

Frågan är hur långt ett bra hemmafacit räcker när en säsong summeras.