Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

—

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.

Igår tisdag spelades två tidigarelagda ligamatcher i Spanien, med anledning av Copa del Rey-finalen den 17 maj.

På Norges stora dag, den 17 maj, spelas den spanska cupfinalen mellan Madrid-antagonisterna Real och Atlético. Eftersom finaldagen är på en fredag, och det är alldeles för lite tid att hinna reparera sig och förbereda sig inför en ligamatch med en dags mellanrum, spelade båda Madrid-lagen igår kväll.

Och det blev segerjubel för huvudstadsklubbarna. Atlético säkrade tredjeplatsen (som sämst) efter 3-1 borta mot Celta Vigo. Det betyder att man nu är garanterade en plats i nästa säsongs gruppspel av Champions League, vilket var klubbens primära mål när säsongen drog igång.

Man säkrade det alltså efter 3-1 mot ett vilt krigande Celta som kämpar för sin existens, men som efter förlusten ser ut att komma allt närmare andra divisionen. Atlético kontrollerade händelserna på Balaídos, och spelade defensivt smart, samtidigt som man tog vara på sina lägen framåt.

Nu har huvudstadsklubben nått sitt största mål med säsongen och kan helt släppa ligaspelet och fokusera på den kommande Copa del Rey-finalen. Och Diego Simeone fick trots allt en del att glädja sig åt inför finalen sett till Celta-matchen.

Positivt inför cupfinalen:
* Anfallsduon Diego Costa och Radamel Falcao gjorde varsitt mål och båda har visat bra form.
* Trots ett insläppt mål såg defensiven, precis som tidigare under säsongen, väldigt stabil ut.
* Kreatören Arda Turan, som dragits med skadebekymmer, fick återigen hoppa in och visade direkt hur mycket klass han besitter. Kommer behövas i slag om Atlético ska kunna rubba storebror.

—

Cristiano Ronaldo brände föga överraskande en straff vid ställningen 1-1 mot Málaga, men istället för att det skulle trycka ner honom i skorna gav det portugisen extra tändvätska och styrka. Ronaldo pangade dit 2-1 på ett strålande vackert sätt, och hann sedan med två assist när Real till slut krossade Málaga med 6-2 på Santiago Bernabéu. För gästernas del var det idel sorgeämnen under matchen. Stjärnmålvakten Willy Caballero skadade sig redan i första halvlek, och både Sergio Sánchez och Martín Demichelis fick syna det röda kortet. Rejält tunga bakslag för Málaga som är indragna i Europa-striden och inte har råd att förlora allt för mycket om man ens ska ha en realistisk möjlighet (UEFA har ju fortfarande sista ordet beroende på om de upphäver Málagas avstängning eller inte) att spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Något annat nämnvärt från matchen på Bernabéu var José Mourinhos val att byta in den 19-årige debutanten Fabinho i slutskedet av matchen. Fábio, som han egentligen heter, är högerback och är född 1993. Detta var den 18:e spelaren underifrån som Mourinho släppt fram och gett chansen i A-laget. Under sin första säsong i Real Madrid fick tränaren stor kritik för att inte använda sig mer av sina unga förmågor, och även om det är spelare som kanske borde fått chansen ännu mer, är siffran 18 ett väldigt tydligt tecken på att Mourinho litar mycket till akademin och spelarna i Real Madrid Castilla.

Tre positiva saker för Real inför cupfinalen:
* Laget verkar ha repat sig efter uttåget ur Champions League. Nio mål på två ligamatcher är ett ruggigt facit. Dessutom har målskyttet varit utspritt.
* Cristiano Ronaldo har inte haft några större formsvackor någon gång under säsongen, så inte heller nu. Trots missad straff mot Málaga reparerade han det med ett fantastiskt mål, och två assist.
* Detta har ingenting att göra med gårdagens match, men det psykologiska övertaget som Real har mot Atlético går inte komma ifrån. Segern i ligaspelet för några veckor sedan försämrade inte den psykologiska aspekten.

När Cristiano Ronaldo knoppade in två bollar för sitt Real Madrid mot Valladolid – som däremot bjöd upp till starkt motstånd men till slut föll med uddamålet – sköt portugisen upp Barcelonas tilltänkta guldfest. För hade Real tappat poäng kunde Barça korka upp champagnen på hemmaplan om man besegrade Real Betis. Och det skulle man ju, även om guldfesten uteblev, göra. Men det satt sannerligen hårt inne. Det krävdes en viss Leo Messi, vars fysiska status ingen egentligen har hundra procent koll på, för att Barcelona skulle greja segern.

Betis gjorde en riktigt bra match, framför allt i första halvlek, och som vanligt när de båda lagen drabbades samman bjöds det på ett ordentligt målkalas. Dorlán Pabon gav gästerna ledningen, Alexis Sánchez utjämnade, innan Rubén Pérez fick drömträff från 30 meter och gav Betis ledningen på nytt innan paus.

Sedan kom Messi in från avbytarbänken. Strax innan gjorde visserligen David Villa 2-2 på huvudet, men först när argentinaren äntrade planen skulle Barcelona få det där massiva trycket man är så vana att se katalanerna ha. Messi smällde in 3-2 på frispark, och rullade enkelt in 4-2 i öppen kasse efter en upprullning som bara går att applådera.

Ronaldo sköt visserligen upp guldfesten, men Messi såg likväl till att segerjublet bara är millimeter ifrån Katalonien nu.

—

När man mot slutet av säsongen kollar på topplagens kvarvarande spelschema brukar man ofta räkna matcherna mot bottenlagen som enkla trepoängare. Varför, egentligen? Jag menar, det är ingen nyhet att de lag som kämpar för sin existens alltid är svårrubbade i slutet av säsongen, när varje poäng blir allt viktigare.

Nu räknade jag långt ifrån med att Rayo Vallecano, som fightats om Europa-platser hela säsongen, skulle ta tre lätta mot bottenlaget Real Zaragoza, men det faktum att de som kämpar för sin kvarlevnad i ligan alltid är extremt tuffa att möta blev allt tydligare på söndagen. Rayo, som spelat fantastiskt underhållande fotboll hela säsongen, hade inte i närheten av samma motivation och vilja som Zaragoza-spelarna. Man kanske slog fler passningar inom laget, lyckades med någon dribbling mer, men vad hjälpte det? Zaragoza vann med klara 3-0 inför fullsatta hemmaläktare, och är just nu uppe på säker mark igen.

Övrigt i bottenträsket tog de galiciska lagen Deportivo La Coruña och Celta Vigo varsin pinne i helgen, medan Granada överraskande vann det andalusiska derbyt mot Málaga. Osasuna, som blev överkörda av Valencia, har nu halkat ner till 17:e plats och måste akut börja kolla bakom axeln och öka tempot om de inte vill bli omsprungna i tabellen. Det är, precis som vi vant oss vid de senaste säsongerna, löjligt jämnt i botten av tabellen. Mellan jumbon Mallorca och 15:e placerade Granada skiljer det ynka sex poäng.

—

I och med Málagas förlust mot Granada är känslan att bara Valencia återstår som utmanare till Real Sociedad om den sista Champions League-platsen. La Real spelar på måndag mot Getafe borta, en klurig match mot en klurig motståndare, som fortfarande inte gett upp hoppet om en Europa League-plats. Men Sociedad-seger där och man är ytterligare ett steg närmare drömmen.

Real Madrid och Barcelona har åkt ur Champions League i semifinalstadiet. Skillnaden mellan utslagningarna? Madrid åkte ut med hedern i behåll – Barcelona med byxorna nerdragna.

För nästan exakt en vecka sedan satt fotbollsvärlden och häpnade. Då hade Real Madrid fått stryk med 4-1 borta mot Borussia Dortmund, och kvällen innan hade Barcelona blivit fullkomligt söndermalda av Bayern München och förlorat med 4-0. Två tyska storheter hade spänt sina muskler och de spanska jättarna vågade inte ens känna efter hur starka de var. Det kändes som både Dortmund och Bayern hade ytterligare en växel att lägga in – om så krävdes – trots att Real Madrid respektive Barcelona stod på andra sidan.

Efter överkörningarna var pratet om Remontada (revansch, comeback) igång direkt. Kampanjer, tifon och sång. Fansen gjorde allt i sin makt för att stötta sina respektive favoritlag. Skillnaden? Real Madrid besvarade med att komma ut med hedern i behåll. Barcelona svarade med en axelryckning och fick återigen titta på när FC Bayern gav en lektion i hur fotboll spelas.

Men även om Real Madrid i praktiken bara var ett mål ifrån avancemang bör det poängteras att Dortmund lika gärna kunde punkterat dubbelmötet innan Madrid gjort 1-0. Fyramålsskytten från första mötet, Robert Lewandowski, hade två-tre jättelägen, varav ett ribbskott, som med lite tur hade suttit i mål. Då hade det varit kyss och god natt även på Santiago Bernabéu.

Nu fick Real Madrid sin gratisbiljett in i spänningen i form av Dortmunds missade målchanser. Man tackade för chansen, men hann bara göra två mål. Som tröst kunde man dock lämna arenan med hedern i behåll.

Annat var det på Camp Nou under onsdagskvällen. Spelarna möttes av ett mäktigt tifo med budskapet ”Barça, stolthet, Barça” inför matchen. Ungefär som att okej, utgångsläget är inte perfekt, men visa för fan lite inställning och gå härifrån med huvudet högt och vetskapen om att ni gjort en bra match. Hade det varit å Bayerns vägnar hade supportrarna lyckats. Barça? Det var ingenting som stämde. När Thiago Alcántara kom in med halvtimmen kvar att spela och lyckades med både en snurrfint och hann vinna en nickduell kändes det som mer än vad hela Barcelona hade åstadkommit i hela dubbelmötet.

Det var mycket, eller rättare sagt det mesta, som inte stämde i Barcelona. Från Katalonien går det naturligtvis skylla på att Leo Messi inte var i full form i första mötet, och inte alls spelade på Camp Nou. Det är förstås ett skäl, men det som är ännu mer oroväckande för Barcelona är det faktum att ingen annan kliver fram i argentinarens frånvaro. Vad skulle egentligen hända om Messi blev skadad under en längre period? Skulle hela det katalanska lagbygget falla ihop i bitar då? Sett hur det såg ut mot Bayern är det lätt att tro det.

Slutligen, ett stort grattis till både Borussia Dortmund och Bayern München. Vilken fotboll de har spelat, under hela Champions League-säsongen. Två värdiga lag som garanterat kommer bjuda oss på en fantastisk final.

Medan BVB och Bayern spelar final på Wembley i London har både Real Madrid och Barcelona en del att fundera över. Det lär inte bli några lugna somrar på något håll.

Nä, inte den här gången heller, Atlético. Det verkar sannerligen satt sig i huvudet på hela klubben att man inte rår på Real Madrid. Och oavsett vad José Mourinho vet om, eller hur lite han skulle bry sig, verkar det inte spela någon roll. Portugisen ställde en närmast chockartande lag på benen i Madrid-derbyt på Vicente Calderón, där B-lagspelarna Nacho Fernández och Álvaro Morata var två som fick starta. Dessutom varken någon Cristiano Ronaldo, som var småskadad, Mesut Özil, Xabi Alonso eller Gonzalo Higuaín i startelvan.

På förhand kunde inte Atlético få ett bättre slagläge. 1999 var senast de rödvit-randiga slog storebror från samma stad. 14 år sedan. Smaka på det – 14 år löjligt länge. Tänk vad man kan hinna med på 14 år, vad som hinner ändra sig.

När startelvorna presenterades timmen före avspark försämrades knappast förväntningarna från Atlético-höll. Nu skulle de banne mig vinna, när Real är mitt i uppladdningen inför returmötet med Borussia Dortmund, och ställer upp med ett reservbetonat lag. Från Real-håll? Tja, vid det här laget borde de ha lärt sig att inte vara särskilt nervösa eller oroliga inför derbyna mot Atlético. Det brukar ju, på ett eller annat sätt, lösa sig ändå. Det skulle det göra även den här gången.

Ändå började det bäst för hemmalaget Atlético, som genom Radamel Falcao gjorde 1-0 redan i den fjärde matchminuten. Men drömmen om en seger mot storebror släcktes snabbt, då Juanfran var sist på bollen som till slut gick in i egen bur knappt tio minuter efter ledningsmålet.

Matchen i sig var spelmässigt väldigt jämn, men det som skulle fälla avgörandet var effektivitet. I andra halvlek skapade inte Real Madrid särskilt många chanser. Väldigt få, om vi ska vara ärliga. Däremot gjorde man halvlekens enda mål, detta genom Ángel Di María som efter en fin framspelning av Karim Benzema distinkt sköt in segermålet bakom Thibaut Courtois i Atlético-målet.

Och som vanligt hade Atlético efter 2-1-målet svårt att få igång något ordnat anfallsspel. Ja, i alla fall något som i slutändan ledde till farligheter. Det blir tydligare än vanligt i sådana här matcher där motståndet är tuffare än vanligt, att Atlético Madrid verkligen behöver fler spelare som både kan hålla i bollen och är bättre på att fördela den vidare. Arda Turan var inte tillbaka från sina skadebekymmer – han hade behövts. Till nästa säsong kan vi nog räkna med att Atlético värvat in en eller ett par kreativa spelare för att kunna luckra upp motståndarna när man är tvungna att anfalla. Diego Simeones manskap idag är som bäst när de slipper anfalla och kan koncentrera sig på försvarsspelet, för att sedan ställa om i en hiskelig fart.

För Real Madrid är det bara att lyfta på hatten. Det spelar ingen roll vilka som spelade, om de skapade mest eller om de förtjänade segern. Att fortfarande hålla sviten intakt, och med det laget till och med vinna på svårspelade Vicente Calderón är ruggigt imponerande. Det säger en del om klubbens mentalitet. Av de som fick chansen att visa upp sig tyckte jag Álvaro Morata, som även var bra i el Clásico tidigare i våras, gjorde bra ifrån sig. Ynglingen har verkligen bevisat att han klarar av att spela på den här nivån och förtjänar fler chanser framöver. Att han dessutom är flexibel och kan spela både centralt i anfallare och på en kant gör han inte till ett sämre alternativ.

I och med Barcelonas kryss borta mot Athletic får guldhattarna och champagnen vänta ytterligare. Katalanerna hade ju vid vinst, samtidigt som Real Madrid förlorade mot Atlético, kunnat titulera sig mästare redan nu. Men, än är ingenting avgjort även om det skulle till ett smärre mirakel ifall Barcelona skulle fallera fullständigt och tappa ligaguldet.

Bayern München slog Barcelona med 4-0 i tisdags, och igår pressade Borussia Dortmund gasen i bott och mattade sönder Real Madrid fullständigt och vann med 4-1. Idag pratas det om ett maktskifte i mediavärlden.

Sett till det spelmässiga finns naturligtvis ingenting som talar för varken Barcelona eller Real Madrid att kunna vända det här, men maktskifte? Det är ingenting som förändras bara över en natt. När de tyska lagen stormat fram i Europa under ytterligare ett par år, då kan vi möjligen prata om ett maktskifte, beroende på hur de spanska förhållit sig och presterat.

Ägnar vi oss åt nuet så kan vi dock bara konstatera: Bundesliga och tysk fotboll i allmänhet har tagit stormsteg framåt i utvecklingen. Bakom ligger många år av hårt arbete och exceptionell talangutveckling – nu ser vi resultatet. Hur pass många växlar man kommer kunna lägga in ytterligare de närmsta åren är svårt att sia om, lika svårt som det är att spekulera i hur både de spanska och engelska lagen kommer kunna utmana.

Jag tänkte inte skriva så många rader om gårdagens batalj mellan Dortmund och Real Madrid, utan konstaterar bara följande:
* Cristiano Ronaldos mål kan bli guld värt och ska Real Madrid klara av att vända det här lär det målet bli direkt avgörande.
* När Sergio Ramos fick flytta ut på kanten fanns inte längre samma stabilitet i mittförsvaret. Varken Raphaël Varane eller Pepe tog på sig det ansvaret som krävdes.
* Madrid hade ofantligt svårt att spela sig ur Dortmunds höga och intensiva press stundtals – trots att man spelade med passningsskickliga spelare som Xabi Alonso, Luka Modric och Mesut Özil samtidigt.
* José Mourinho hade, trots dubbelmötet med Dortmund i gruppspelet, inte läst på läxan ordentligt. Jürgen Klopp vann tränarduellen med råge.

Det där bortamålet gör att Real Madrid definitivt inte kan räknas ut än. Ett tidigt mål på Bernabéu och allt kan ändras. Till Real Madrids nackdel brukar de däremot ha som vana att också släppa in mål hemma i huvudstaden, vilket skulle bli ödesdigert.

Det som däremot gör att åtminstone jag blickar fram mot båda returmötena nästa vecka är att vi kommer få se såväl Real Madrid som Barcelona satsa alla kort offensivt. Det kan bli riktigt sevärt.

Det höll på att sluta som en förtrollande saga för Málaga. Joaquín dedikerade sitt 1-0-mål till tränaren Manuel Pellegrinis nyligen bortgångne far med en otroligt vacker gest. Júlio Baptista, som kommit tillbaka efter sitt skadehelvete serverade Eliseu, som i matchen gjorde comeback från sin knäskada, fram till 2-1. Det verkade gå Málagas väg, samtidigt som Willy Caballero återigen storspelade i målet.

Sedan hände det som inte fick hända. Dortmund gjorde 2-2 i 91:a matchminuten, och bara minuten senare petade man in segermålet.

Jag missunnar inte tyskarna avancemanget, inte alls. De har stått för en makalös turnering och förtjänar all framgång. Däremot unnar jag inget lag att åka ut på det sättet som Málaga gjorde. Pellegrini har åkt ur Champions League på förödande sätt förut, men det här tar hem priset.

Málaga har absolut ingenting att skämmas för. Man har gjort mer än vad någon både förväntade sig och begärde inför turneringen. Men man stod verkligen upp bra mot Dortmund och gjorde en ruggigt stark insats i returmötet. I andra halvlek, när egentligen tyskarna behövde göra mål, tyckte jag till och med Málaga var det bättre laget. Man försvarade sig kompakt, i alla fall de första 45 minuterna av halvleken, och var flera gånger giftiga när det bar av i offensiv riktning.

Alla sagor har inte lyckliga slut. Pellegrini fick smaka på fotbollens bitterhet ännu en gång, trots en taktiskt nästan perfekt genomförd match. Baptista fick inte bli en av hjältarna med sin assist till 2-1-målet, och Eliseu fick inte sin drömcomeback. Men Málaga lämnar Champions League med flaggan i topp. Nu är det bara hålla både en och två tummar för att UEFA inte stänger av klubben till spel i Europa nästa säsong. Få lag har bjudit oss på det underhållningsvärdet och inte minst den spänningen som Málaga gjort den här säsongen. Det vore synd att inte låta fotbollsvärlden njuta av det även nästa säsong.

—

I en annan del av Europa spelades också en annan Champions League-match. Galatasaray stod upp bra och gjorde framför allt en ruggigt bra andra halvlek mot Real Madrid, men Cristiano Ronaldo såg till att det aldrig behövde bli lika spännande som i Dortmund. Med sina två mål sänkte han inte bara Galatasaray, utan drygade också ut sin skytteligaledning i Champions League. Välförtjänt, planenligt och stabilt avancemang av Real Madrid.

Den stora nackdelen med Champions League är att bra matcher ofta spelas samtidigt. Jag vet, i dagens moderna samhälle kan man utan problem sitta med två TV-skärmar (eller datorskärmar) och följa båda matcherna. Dessvärre hade jag ingen möjlighet till det igår, vilket gjorde att jag helt enkelt blev tvingad att välja match.

Hur mycket kvalitativa spelare än Galatasaray köpte in i januari och hur galen tränare de än må ha, var jag ganska övertygad om att Real Madrid skulle käka upp turkarna hemma på Santiago Bernabéu. Därför riktade jag istället blickarna åt den spanska solkusten och La Rosaleda, där Málaga och Borussia Dortmund drabbade samman i ett möte som på förhand kändes alltmer öppet. Det skulle visa sig stämma.

Och även om det till slut blev en mållös tillställning i Málaga kan det varit en av de bästa 0-0-matcher jag någonsin har sett. Den första halvtimmen var Dortmund klart bättre, och visade både fantasi och prov på sitt snabba omställningsspel. För hemmalagets del stod dock en argentinsk levande vägg i form av Willy Caballero i vägen gång efter annan.

Efter drygt 25 minuter kom så Málaga in i matchen. Joaquín kom runt på sin högerkant, Júlio Baptista gjorde några lyckade dragningar, och Isco lirkade in bollar i straffområdet. Man hade chanser – främst genom Javier Saviola – men lyckades inte peta in bollen.

Det var en match med oerhört hög intensitet och stundtals briljanta individuella prestationer – främst från de båda målvakterna. Att det slutade mållöst var egentligen helt mirakulöst. Mario Götze hade tre jättelägen för bortalaget som egentligen borde varit mål alla tre. Saviola, Isco och för all del vänsterbacken Vitorino Antunes, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats, hade flera bra lägen för hemmalaget.

Men det var en sådan kväll där målvakterna fick stå i rampljuset och ta emot alla strålar. Och frågan är vilket lag som egentligen är mest nöjda med 0-0-resultatet. Så länge Málaga gör mål på bortaplan, och dessutom inte förlorar, går man vidare. Det är naturligtvis en väldigt svår uppgift i sig, men långt ifrån omöjlig. Målen på bortaplan brukar i slutändan vara guld värda – Borussia Dortmund gjorde inget sådant på La Rosaleda igår.

Kvartsfinalen lever i allra högsta grad, även om tyskarna är fortsatta favoriter.

—

Det tog nio minuter, sedan plingade det till på TV-skärmen och jag kunde läsa mig till att Cristiano Ronaldo hade gjort 1-0 för Real Madrid. Redan där kändes det egentligen klappat och klart för huvudstadsklubben. Vi vet alla hur giftiga de är på hemmaplan när de får ett tidigt ledningsmål och kan spela utan press.

När sedan Karim Benzema utökade till 2-0 och Gonzalo Higuaín hoppade in och knoppade in trean på huvudet fanns det inte längre på kartan att Real Madrid skulle tappa sitt försprång. Man lyckades hålla tätt i slutminuterna, även om Galatasaray hade sina chanser, och har redan nu i princip säkrat en semifinalplats.

Även om Gala är farliga hemma i Turkiet har Real Madrid visat upp ett imponerande försvarsspel de senaste månaderna, samtidigt som Diego López storspelat mellan stolparna. Jag har väldigt svårt att se Madrid släppte in minst tre mål, och samtidigt inte göra ett enda framåt.

Det mest intressanta efter matchen var förstås att se och höra om José Mourinhos något överraskande val av taktik. Hemma på Santiago Bernabéu – där publiken är oerhört kräsna och alltid vill se offensiv och anfallsglad fotboll – gav Mourinho direktiv om att backa hem, låta Galatasaray föra spelet. Och anledningen varför är enkel: Real Madrid är förmodligen världens bästa omställningslag – något som man utnyttjade på allra bästa sätt.

Det vill nog till ett mirakel för att Galatasaray skall vända på det här. Real Madrid kan nog boka in semifinal-datumen redan nu.

2-2 på Parc de Princes är ett bra resultat för Barcelona inför returen nästa vecka. Ändå lämnade katalanerna matchen med sur eftersmak.

– Hade någon sagt 2-2 inför matchen hade jag tagit det direkt och varit väldigt nöjd med det, men med tanke på hur allt utvecklade sig både med ett sent kvitteringsmål och flera skador för oss känns det bittert, sa Xavi Hernández efter matchen.

Jag tror de flesta från Barcelona-håll kan skriva under på det Xavi sa. 2-2 på förhand är ett ruggigt bra resultat på bortaplan i en Champions League-kvartsfinal. Men släpper man in kvitteringsmålet i den absolut sista sekunden – ur ett läge från absolut ingenstans – och dessutom drabbas av skador på såväl Lionel Messi som Javier Mascherano får 2-2-resultatet inte samma värde som det borde.

Catalunya Radio rapporterade efter matchen att Messi blir borta tre veckor med en lättare muskelskada – något som betyder att han definitivt missar returmötet mot PSG nästa vecka. Nya uppgifter idag säger tio dagar för argentinaren, vilket också skulle innebära att returmötet nog kan räknas bort av säkerhetsskäl.

Mascherano hade inte fått spela returen oavsett då han drog på sig ett gult kort igår vilket innebär att han är avstängd.

Det lämnar oss med följande: Barcelona kommer spela returmatchen utan Carles Puyol, Adriano Correia och Mascherano tillgängliga i försvaret. Éric Abidal har inte spelat en officiell match sedan han blev friskförklarad och är knappast redo för det matchtempot, vilket innebär att unge Marc Bartra med största sannolikhet kommer få bilda mittlås med Gerard Piqué. Att Bartra dessutom fick hoppa in i slutskedet när Mascherano skadade sig igår höjer bara trovärdigheten i tesen att han spelar från start i returen.

Kanske har vi också redan svaret på hur Barça kommer ersätta Messi i returen. Det var Cesc Fàbregas som ersatte argentinaren i paus igår och gjorde det bra i sin fria roll. Utan Messi lär katalanerna dessutom behöva en extra spelare som är duktig på att hålla i bollen.

Om vi håller lite på spekulationerna inför returen och riktar blickarna mot gårdagens match går det konstatera följande: Barcelona spelade både rakare och var betydligt bättre i presspelet jämfört med bortamötet med Milan i åttondelsfinalen. Däremot bjöd Paris Saint Germain upp till riktigt bra motstånd, och även om man gjorde ett offsidemål hade man utöver det flera lägen där Barça hade marginalerna på sin sida.

Sett till matchbilden tycker jag 2-2 speglar matchen ganska bra, och är ett rättvist resultat – även om inte Xavi var helt enig i den frågan.

– 2-2 är ett bra resultat, men vi gjorde en riktigt bra match och 2-1 till oss hade varit rättvist. Nu ska vi vinna returen på Camp Nou, sa han.

—

I kväll fortsätter Champions League-äventyret för Málaga och Real Madrid. Klubben från solkusten firar idag 109 år, och vilken födelsedagspresent hade det inte varit med en seger mot de regerande tyska ligamästarna Borussia Dortmund?

För att den önskan skall slå in måste dock Málaga göra en riktigt, riktigt bra match. Man måste, precis som tidigare under turneringen, vara väldigt solida i försvaret och hålla koll på trion Robert Lewandowski, Mario Götze och Marco Reus. Klarar man det, samtidigt som man utnyttjar sina lägen offensivt, är jag övertygad om att man kan skapa sig ett bra utgångsläge inför returen. Även om Dortmund på pappret har ett bättre lag är det värt att komma ihåg att de också är färska i sammanhanget.

Real Madrid är å sin sida raka motsatsen mot Málaga. Man är storfavoriter att gå vidare i sin kvartsfinal där turkiska Galatasaray står för motståndet. I kväll spelar Madrid hemma på Santiago Bernabéu, och det är oerhört viktigt för ”marängerna” att få ett bra resultat, helst vinna med ett par bollar.

Normalt sett innebär det ju en liten fördel att inleda en utslagsomgång på bortaplan, vilket i sådana fall skulle gynna Galatasaray i det här fallet. Får man som hemmalag däremot ett riktigt starkt resultat i första mötet kan man å andra sidan punktera dubbelmötet och spela av returen. Därför gäller det att Real Madrid både ångar på men samtidigt är försiktiga bakåt så de inte släpper in något mål. Det blir en viktig balans att hitta för José Mourinho och hans manskap.

Fyra stycken från klubbens 91-generations spelade från start (Marc Bartra, Martín Montoya, Thiago Alcântara och Cristian Tello), Éric Abidal var uttagen i matchtruppen för första gången sedan i februari ifjol, och Barças kanske största talang i form av Gerard Deulofeu satt på bänken. Det var upplagt för stor fest för Barcelona, och förhoppningarna var stora att såväl Abidal skulle göra comeback som att Deulofeu skulle göra säsongens första ligamatch. Det fanns bara ett problem som ställde till det: Celta Vigo.

De himmelsblå från Vigo kämpade för sin existens, och lika mycket som Celta-spelarna slet för sina liv på varje boll, lika mycket syntes det att inte alla i Barça hade fullt fokus på matchen. Och det klart, har man Champions League-match om bara ett par dagar, och leder ligan så pass överlägset som man gör, går det inte klandra någon för att hålla igen lite.

Å andra sidan gjorde Celta Vigo det väldigt svårt för Barcelona, och jag är inte säker på att gästerna hade vunnit på Balaídos även om de var i en annan sits och ställde upp med sitt bästa lag.

Det blev 2-2, efter en sen Celta-kvittering, till hemmafansens stora förtjusning. Ett rättvist resultat, och jag tror inte något av lagen kände sig särskilt besvikna efteråt.

För Barcelonas del var det största utropstecknet Cristian Tello, som gjorde ett mål och assisterade Leo Messi till ett. Tello är nu uppe på fem mål och fyra assist i ligaspelet – på blott sju starter av totalt 15 matcher. Det som imponerar ännu mer är att han bara spelat 686 minuter. Frågan är om inte Tello, både med sin målfarlighet och snabbhet, vore ett bättre alternativ än Alexis Sánchez för Tito Vilanova att spela från start mot PSG den kommande veckan.

En annan som imponerar, i alla fall målmässigt, är förstås Leo Messi. Mål i 19 raka ligamatcher, mot varje lag i ligan, är unikt, och ett helt galet facit. Frågan är när och om vi någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

—

Ett annat lag som hade tankarna på andra saker igår var Real Madrid. Man mötte, på ett liknande sätt som Barça, ett lag som kämpar för sin överlevnad – Real Zaragoza. Och hemmalaget Zaragoza gjorde livet surt för Madrid, speciellt när man tog ledningen redan efter sex minuter.

Cristiano Ronaldo kvitterade visserligen innan paus, men närmare än så kom aldrig huvudstadsklubben. Och även om man försökte var det tydligt att man inte gjorde sin största ansträngning på att vinna matchen. Veckans Champions League mot Galatasaray är så mycket viktigare för ”marängerna”, något José Mourinho knappast undanhöll på den efterföljande presskonferensen.

– Vårt huvudmål resten av säsongen är Copa del Rey-finalen och Champions League, det är ingen hemlighet. Vi ska försöka vinna varje match som är kvar i ligan och sluta tvåa, men ska vi vara ärliga handlar det bara om hur många poäng efter Barcelona vi kommer, sa han.

—

En av gårdagens mest nöjda var annars Pedro Morales. Málaga hämtade in yttern från chilenska ligan i januarifönstret, då man istället tappade Diego Buonanotte till Granada. Innan igår hade Morales bara suttit på bänken vid ett par tillfällen, men inte spelat en enda minut. Men så fick han chansen borta mot Rayo, och som han tog den.

Två assist och ett mål för Morales i en urstark 3-1-seger för Málaga. Nu har andalusierna fortsatt bra häng på fjärdeplatsen, och kanske kan Morales bli en joker som står för den stora skillnaden i slutändan? Tiden får utvisa svaret.