Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)
—
Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)
—
Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
—
Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

—

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

—

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

—

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

—

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

—

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

—

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

—

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

—

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

Medan tre lag har vandrat stabilt igenom Champions League-hösten hade det fjärde och minst erfarna spanska laget rejäla problem. I en grupp med Manchester United, Shakhtar Donetsk och Bayer Leverkusen kändes det på förhand inte alls omöjligt för Real Sociedad att överraska och med lite tur knipa en andraplats, eller åtminstone greja tredjeplatsen och få fortsätta äventyret i Europa League efter nyår.

Men när vi nu, sex gruppspelsmatcher senare, summerar La Reals CL-höst landar vi i en djup besvikelse. Kanske var man inte redo, kanske var man inte tillräckligt bra, kanske saknade man den där rutinen som krävs i sådana här sammanhang.

När jag ser tillbaka och ska analysera Real Sociedads miserabla gruppspel – som slutade med bara en poäng (0-0 hemma mot gruppsegraren Manchester United) – är det en match jag vill peka på som fällde hela avgörandet.

För ett lag som slår underifrån och vill utmana jättarna är det viktigt att man får igång ett flyt. Det är framför allt viktigt att få en bra start, så man har någonting att bygga vidare på. Det fick inte Real Sociedad.

Men även om det blev förlust med 2-0 hemma mot Shakhtar i premiäromgången är det viktigt att understryka att man var långt ifrån dåliga. 15-6 i målchanser och 8-2 i hörnsparkar talar sitt tydliga språk. Sociedad var och är inget sämre fotbollslag är Shakhtar – man är bara betydligt mer ineffektiva.

Ukrainarna hade blott fyra skott på mål – två gick in. La Real hade nio, men lyckades aldrig peta in lädret i nätmaskorna. Redan från första minuten av gruppspelet hade Sociedad stolpe ut – bokstavligen – och sedan dess har man inte kunnat repa sig.

Man går inte vidare från en Champions League-grupp med ett gjort mål, varav noll på hemmaplan, och tio insläppta. Enkel matematik.

Och finns det något man kan peka på som den främsta anledningen till att Sociedad inte ens varit i närheten att blanda sig i kampen om slutspelsplatser så landar vi på ineffektiviteten. Detta är något som givetvis tränaren Jagoba Arrasate håller med om.

– Jag tycker inte vi har spelat så dåligt som resultaten visar. Vi borde ha vunnit vissa matcher, och tagit poäng i fler matcher. Men gör man inte det fotboll går ut på – mål – så gör man inte det. Vi har varit alldeles för klena framför mål, summerade han enligt Marca.

Det tog nio år mellan de senaste gångerna La Real medverkade i Champions League. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång, och hur väl förberedda laget är då.

Mer om de spanska CL-lagen som faktiskt tagit sig vidare till slutspelsfasen blir det senare.

Real Sociedad tackar Europa-äventyret för den här gången, och konstaterar nog för sig själva att de inte var helt redo för att slåss i Champions League. Real Madrid visade raka motsatsen när man på ett imponerande sätt hemmaslog Galatasaray med 4-1 – trots att man spelade en timme med en man mindre sedan Sergio Ramos blivit utvisad.

Även Valencia fick segra och tog revansch på Swansea efter premiärförlusten i Europa League mot walesarna med 3-0 hemma på Mestalla. Borta på de brittiska öarna lyckades ett starkt Valencia hålla tätt bakåt hela matchen (något som inte varit vanligt under hösten) medan Dani Parejo i stället gjorde matchens enda mål. Los Ché har nu åtminstone vänt den negativa trenden i Europa och är klara gruppsegrare inför slutspelsfasen.

Sevilla och Betis har också slaglägen att ta sig vidare som segrare från sina respektive grupper i Europa League. Jag är nog inte ensam om att börja fantisera om ett stadsderby längre fram i turneringen.

Men så till veckans stora snackis. Vi har ställt oss frågande till vad som händer i Real Madrid under lång tid. Iker Casillas är i frysboxen, Xabi Alonso har fortfarande inte kritat på något nytt kontrakt (det går ut nästa sommar) och det allra senaste berör ytterligare en stöttepelare – Sergio Ramos.

Enligt radioprogrammet El Larguero har mittbacken hamnat i en kylig situation med presidenten Florentino Pérez, och en del av schismen sägs vara Ramos kontraktssituation. Hans nuvarande kontrakt går ut 2017, vilket inte innebär någon brådska med en förlängning, och han sitter för all del på en ganska angenäm lön. Vad är då problemet? Jo, enligt Larguero tycker Ramos att hans kontrakt innehåller en alldeles för hög utköpsklausul – 150 miljoner euro – utifall han bestämmer sig för att lämna klubben.

Enligt samma källa ska Pérez även ha sagt sig acceptera om Ramos får in 65 miljoner euro till klubben om han flyttar – även om dessa pengar kommer från Barcelona.

Själv tror jag inte ett minsta dugg på det här, speciellt inte Ramos sammankoppling med Real Madrids katalanska antagonister. Men det verkar likväl som allting inte står rätt till i huvudstadsklubben.

Iker Casillas och Xabi Alonsos eventuella försvinnande känns mer logiska än om Sergio Ramos hade gått samma väg. Framför allt blir det viktigt för Real Madrid att inte tappa hela sin ryggrad inför framtiden. Vem ska leda Madrid framåt när Casillas och Alonso inte finns där? Allt är upplagt för att Ramos är den personen.

Det sista Madrid behöver just nu är att Ramos position i klubben skadas, eller att det till och med går så långt att han överväger att lämna på riktigt – även om jag tror det är ytterst långsökt.

Å andra sidan är ju Florentino Pérez som sällan tar in övrigas synpunkter utan gärna går sin väg när det gäller att hantera situationer.

Granada trodde de hade chansen när Leo Messi inte fanns med för Barcelona. Getafe hoppades kunna skrälla på Vicente Calderón där Atlético saknade Diego Costa från start. Och Almería kände att det var möjligt att få en poäng när Cristiano Ronaldo utgick skadad efter 50 minuter efter att dittills gjort matchens enda mål.

Men icke.

Inte ens när topptrion är skadeskjuten och respektive lag saknar sin största stjärna på ett eller annat sätt kunde något lag roffa åt sig en poäng. Ska vi vara riktigt ärliga var det inte ens något lag som var i närheten.

Med Messi på skadelistan klev Neymar, Cesc Fàbregas, Alexis Sánchez och inte minst Andrés Iniesta fram i rampljuset på Camp Nou och var regissörerna bakom 4-0-segern mot Granada.

När Ronaldo utgick skadad tidigt i andra halvlek på Juego Mediterráneos kände nog både Almería-spelarna och hemmafansen att det omöjliga var möjligt. Nej då, i stället klev andra fram i Ronaldos frånvaro och det slutade hela 5-0 till Real Madrid.

Atlético fick klara sig utan Diego Costa från start hemma mot Getafe (ville inte riskera någonting efter sin lårskada) men verkade klara sig helt okej ändå. Till slut hade man sådan lekstuga att Costa inte kunde bärga sig, och blev inbytt vid ställningen 4-0. Ett drömmål senare från brassespanjoren och även han hade prickat in sig i målprotokollet. Det landade på 7-0.

Detta var tre matcher som topptrion skulle vinna – oavsett om deras storstjärnor saknades. Men det ger ändå en tydlig bild på att det just nu är tre lag som fullkomligt regerar i den spanska fotbollen och att det krävs oerhört mycket för lagen där bakom att överhuvudtaget ta poäng.

Detta var något Getafes tränare Luis García inte var sen att påpeka efter 7-0-plumpen.

– Om det är en tråkig liga? Ja, det är en tråkig liga. Man måste göra mer än en perfekt match för att kunna åstadkomma någonting mot topptrion. Det är tråkigt att det ser ut så, sa han.

Själv tycker jag det faktum att just tre lag känns oövervinneliga och inte två är en seger för spansk fotboll och ett steg i rätt riktning. Samtidigt förstår jag García. Det kan inte vara lätt att möta bjässarna i dessa tider.

Vela avfyrade målkanonen
Så sent som tidigare i veckan skrev jag att Carlos Vela var den i Real Sociedad som underpresterat mest under hösten. Det var lite väl hårt, då mexikanen inte varit dålig, men sett till den form han visat under sina tidigare år i San Sebastián har han på sistone varit en besvikelse.

Tills nu. För efter att ha gett till lag ledningen hemma mot Celta Vigo fick han se gästerna göra ett, två och tre mål i följd. Sedan satsade Real Sociedad alla kort framåt – och allt ledde fram till en viss mexikan.

Carlos Vela gjorde nämligen som Celta Vigo – tre mål i följd. Vid ställningen 1-3 vände han matchen helt på egen hand och hans fyra målnoteringar gav La Real tre poäng.

Helt plötsligt känns Sociedad som en seriös CL-utmanare igen. Och när man får igång både Vela och Antoine Griezmann samtidigt kan det bli åka av på riktigt.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

10:e plats – Levante (17 poäng)

Säsongen hittills: Levante börjar mer och mer likna ett stabilt mittenlag i La Liga. Ända sedan succésäsongen som slutade med en sjätteplats så har man väntat på att de ska falla som en sten i tabellen – men Levante fortsätter att vara stabila. Så även under den här hösten.

Den mest lysande stjärnan: Nabil El Zhar har tagit på sig mer ansvar och axlat det på bästa sätt. Stundtals fullkomligt briljant.

Har underpresterat: Andreas Ivanschitz har fått en hel del speltid utan att egentligen lyckats övertyga alls.

Har framtiden för sig: Den egna produkten Rubén García slog sig in i A-truppen redan förra säsongen och den blott 20-årige yttern har en ljus framtid.

Mitt tips inför fortsättningen: Levante kommer fortsätta vinna sina matcher och ta sina poäng, och bör klara kontraktet utan problem.

—

9:e plats – Valencia (17 poäng)

Säsongen hittills: För en klubb med ambitionen att utmana de högsta hönsen är höstsäsongen ett kapitel Valencia snabbt vill glömma. Miroslav Djukic har inte alls fått ordning på torpet och bortsett från ett par matcher har det sett väldigt fantasilöst ut.

Den mest lysande stjärnan: Ingen har hållit en jämn och stabil hög nivå hela säsongen, men den som kanske imponerat mest är ändå 20-årige Fede Cartabia. Yttermittfältaren är en av få som bidragit med fart och finurlighet i anfallsspelet.

Har underpresterat: Alla väntade sig att Éver Banega skulle kliva fram och ta ännu mer ansvar den här säsongen, men argentinaren har snarare tagit ett steg bakåt. Nonchalant och ofokuserad.

Har framtiden för sig: Tillsammans med tidigare nämnde Fede Cartabia är Juan Bernat den med störst potential i truppen. Den sistnämnde har liksom exempelvis Jordi Alba skolats om från ytteranfallare till ytterback.

Mitt tips inför fortsättningen: Valencia kommer lyfta och givetvis slåss om Europa-platser, men redan nu känns det som man försatt sig i ett läge där det blir svårt att nå Champions League.

—

8:e plats – Granada (17 poäng)

Säsongen hittills: Det började si sådär, men Granada har vuxit alltmer under hösten och är just nu kungar av andalusien, då man ligger före Sevilla, Betis, Málaga & Almería i tabellen. Styrkan har varit defensiven – men för att behålla en hög placering måste man få igång målskyttet mer.

Den mest lysande stjärnan: Bara Barcelona och Atlético Madrid har släppt in färre mål än Granada den här säsongen. Mycket har man att tacka Roberto Fernández mellan stolparna för det.

Har underpresterat: Ingen har presterat vedervärdigt, men storvärvningen Piti har än så länge inte levt upp till pressen som fanns inför säsongen. Nu har 32-åringen visserligen varit skadedrabbad och bara spelat hälften av matcherna, och har tid på sig att bevisa sina kvalitéer.

Har framtiden för sig: Efter ett par utlåningar har Jeison Murillo äntligen fått chansen i Granada – och som den 21-årige mittbacken tagit den. En av lagets bästa spelare under hösten.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Granada ligger åtta utan att ha fått igång alla offensiva spelare än är ett styrkebesked. Det kommer bli svårt att bibehålla sin tabellposition – men jag tror inte andalusierna kommer få med bottenstriden att göra.

—

7:e plats – Real Sociedad (17 poäng)

Säsongen hittills: Ligasäsongen började uruselt för Real Sociedad, men efter den blytunga 2-1-segern borta mot Valencia har allting vänt och nu är La Real med och slåss högt upp i tabellen igen.

Den mest lysande stjärnan: Vi har väntat ett tag på att Antoine Griezmann ska ta steget från talang till världssstjärna. Känslan är att han är på väg att ta det steget nu, för fransmannen har varit fullkomligt fenomenal under hösten.

Har underpresterat: Carlos Velas första månad av säsongen var lysande, men efter det har mexikanen fallit in i en djup svacka. Dribblingarna, avsluten och flytet i spelet har inte funnits där.

Har framtiden för sig: Rubén Pardo, 21, är klubbens guldklimp och en spelare man värnar om och håller väldigt högt.

Mitt tips inför fortsättningen: La Real kommer hålla sig kvar i toppen och kämpa om topplaceringar.

—

6:e plats – Getafe (20 poäng)

Säsongen hittills: Premiären borta mot Real Sociedad lovade inte gått, men med tiden har Luis Garcías manskap fått igång spelet och många spelare har verkligen hittat sina roller i Getafe. Höstens stora överraskning så här långt – även om laget på pappret ska hålla sig på övre halvan.

Den mest lysande stjärnan: Pedro León har hittat tillbaka till den formen han hade säsongen innan han skrev på för Real Madrid. Kreativ och bollskicklig. Betyder väldigt mycket för det offensiva spelet.

Har underpresterat: Ingen har varit så pass dålig så det är värt att nämnas.

Har framtiden för sig: Real Madrid-bekantingen Pablo Sarabia, 21, är en av få yngre spelare i Getafe, och den med klart mest potential.

Mitt tips inför fortsättningen: Det skulle förvåna mig om Getafe håller kvar sin sjätteplatsen, men man kommer stanna på den övre halvan.

Bara Atlético Madrid säkrade gruppsegern, men övriga andra spanska lag var förstås också igång med Champions League-spel i veckan.

Real Sociedad kan nog räkna bort sina chanser för avancemang efter en ny match utan mål hemma mot Manchester United (0-0) – även om hoppet om tredjeplatsen fortfarande finns i gruppen.

Två lag som inte bör oroa sig för att bli sist i sina respektive grupper är Real Madrid och Barcelona. Huvudstadsklubben fick en väckarklocka i form av Arturo Vidals straff (som för övrigt var makalöst bra slagen) i slutet av första halvlek, och drog i en annan växel i andra. Cristiano Ronaldo fortsätter sin galna målform och har nu också gjort mål på Juventus Stadium – något han tydligt klargjorde med sin målgest vid 1-1-målet.

Gareth Bale är definitivt på rätt väg
En annan som hittat rätt mer och mer är Gareth Bale. Efter att ha kommit igång med såväl mål och framför allt assist den senaste veckan slog walesaren till på nytt och gjorde 2-1-målet på ett otroligt skickligt sätt. Han har kritiserats hårt, och kommer förmodligen och göra resten av sitt liv, men sakta men säkert har Bale börjat växa in i skorna i Real Madrid – även om de är nästan orimligt stora att fylla.

Får Real Madrid ut det bästa av två världar i form av en djupledslöpande Cristiano Ronaldo till vänster och en genombrottsvillig Gareth Bale till höger kommer man kunna ruska om försvaren ordentligt framöver. Ska vi vara helt ärliga kan de nog göra mer än så faktiskt.

Messi i målprotokollet – och Barça showade
Även de som tvivlade på att Messi skulle återuppstå och på nytt skjuta in sig i målprotokollet är nu motbevisade. Fast det var framför allt lagmaskinen Barcelona som malde ner Milan på Camp Nou igår. Man hotade från såväl båda kanterna som centralt i planen, och många av spelarnas formkurva pekar uppåt.

Milan är inte samma Milan som man var för ett par år sedan, och definitivt inte samma lag man var ytterligare fem-sex år tillbaka i tiden. Men man har klasspelare i laget, och det osar rutin i hela klubben, vilket gör att matcher av den här kalibern aldrig är enkla. Det gör Barças uppvisning ännu mer imponerande, och det känns som Tata Martinos prägel på laget börjar sätta sig. Mer läsning om just det utlovas vid ett senare skede.

Ett effektivare Barça hade vunnit med 5-1 och då ändå haft marginal att bränna ett par riktigt vassa chanser. Nu slutade det 3-1 och spelmässigt hade inte Milan mycket att sätta tillbaka – även om Kaká försökte och emellanåt oroade.

Ska jag ge min syn på straffsituationen är det tydlig kontakt – även om det är omöjligt för oss framför TV-apparaterna att bedöma hur mycket Ignazio Abates ryck i Neymars axel störde brassen. Det är mycket möjligt att Neymar förstärkte situationen – men det vore befängt att tro att han utan anledning skulle slänga sig då det skulle kunna leda fram till en bra målchans. Dessutom är det svårt för Abate att försvara varför han överhuvudtaget har armen så högt upp på Neymar.

Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

En David Villa i form ger Atlético extra dimensioner
Óliver Torres första start för Atlético – och första mål – betyder förstås enormt mycket för supertalangen. Den 18-årige mittfältaren bevisade att han är redo att axla mer ansvar och skadefrånvaron av Arda Turan märktes inte av när Betis gästade Vicente Calderón igår.

Men varken Ólivers insats, eller Diego Costas heller för den delen, som slog till med sitt elfte mål för säsongen, går att jämföras med David Villas prestation. Anfallaren inledde säsongen bra med först mål i supercupen mot Barcelona och några riktiga förtroendeingivande insatser i ligaspelet.

Men därefter har formen sviktat och det har gått betydligt tyngre för Villa. I förra veckans Champions League-match borta mot Austria Wien fick han sitta på bänken hela matchen.

Mot Betis var ”el Guaje” dock tillbaka från start och det verkade som han tagit petningen på precis rätt sätt. Villa gjorde nämligen sin bästa insats i Atlético-tröjan och visade gammal god form. Efter sina två mål i början av andra halvlek kom situationen som jag tycker symboliserar en Villa med självförtroende allra mest: Framspelningen till Costas 4-0.

Först nertagningen, sedan en perfekt boll i djupet som anfallskollegan förvaltade på bästa sätt. Men en David Villa i sådan här form har Atlético två stekheta anfallare och vinner både en och två dimensioner till i spelet.

Antoine Griezmann – i sin livs form?
Tyvärr missade jag stora delar av Real Sociedad-Almería igår, men efter att ha sett höjdpunkter och läst rapporter från matchen verkar en sak vara glasklar: Antoine Griezmann är i sin livs form. Fransmannen har varit den som klivit fram för La Real den senaste månaden när det gått som allra tyngst, och de senaste matcherna har han lyst av självförtroende.

Att Griezmann dessutom gör två mål á la en riktig måltjuv inne i straffområdet, och ingen soloräd eller en inskrivad frispark från 30 meter, säger det mesta. Rörelsemönstret och tron på det han gör. Griezmann är på god väg att ta ännu ett steg i sin utveckling nu.

Vad gäller Almería verkar det som de uteblivna poängen under inledningen av säsongen har fått luften att gå ur laget. Och det är kanske inte så konstigt heller, med tanke på att man ligger tvärsist i tabellen. Kanske vore en förändring på tränarbänken ett vettigt alternativ för att få in lite nytänk innan det är alldeles för sent. En mer erfaren herre än Francisco Rodríguez kanske vore att föredra, i sådana fall.

Ronaldos målfacit är brutalt
Förra säsongen vann Cristiano Ronaldo skytteligan i Champions League på tolv mål. Då spelade han också tolv matcher för att komma upp i den noteringen. Den här upplagen av CL har Ronaldo redan kommit upp i mer än hälften av de tolv fullträffarna han mäktade med förra säsongen – detta på tre matcher.

Portugisen smällde till gånger tre i första omgången mot Galatasaray. Han fyllde på med ytterligare två mål mot Köpenhamn, och på onsdagskvällen ville han inte vara sämre och stod för Real Madrids båda mål hemma mot Juventus.

Det är också Ronaldos ständigt imponerande prestationer som än en gång får mig att lyfta på hatten efter Juventus-matchen. Han har gjort bättre matcher, snyggare mål, men fortsätter att leverera och vara tungan på vågen för Madrid. Det var jämnt, och spelmässigt en väldigt bra och välspelad match fram till utvisningen på Giorgio Chiellini i början av andra halvlek. Den stora skillnaden mellan vinst och förlust för Real Madrid var Cristiano Ronaldo. Som så många gånger förr.

Karim Benzema i farozonen inför el Clásico
En spelare som däremot inte lyckats lika bra på sistone är Karim Benzema. Fransmannen har fått utstå en hel del kritik av såväl supportrar som media, utan att rycka upp sig.

Om Gareth Bale är redo att starta – vilket han borde vara efter att ha hoppat in i två matcher i följd – tror jag Karim Benzema kan få stå åt sidan i el Clásico på lördag. Ángel di María är alldeles för bra för att sitta på bänken just nu, och Cristiano Ronaldo är som bekant Cristiano Ronaldo.

En offensiv trio med Bale, Ronaldo och di María hade kunnat betyda portugisen i den centrala rollen och Bale och di María på flankerna. Ronaldo har spelat i rollen förut, även om Barcelona.

Real Sociedad har inte haft marginalerna med sig
Är det något lag som saknat marginalerna i årets Champions League är det minsann Real Sociedad. Baskerna ägde bollen, hade mest chanser men fick aldrig in lädret i premiären hemma mot Shakhtar Donetsk. Borta mot Bayer Leverkusen hade man 1-1 till slutminuten, då Simon Rolfes slog in en frispark, som bör tilläggas var oerhört billig.

Mot Manchester United på Old Trafford vände det inte heller för Real Sociedad. Först slog Iñigo Martínez in bollen i eget mål efter två minuter. Därefter väntade en lång jakt efter ett kvitteringsmål – något som aldrig kom. Antoine Griezmann var närmast på frispark, men bollen tog – förstås – i kryssribban.

Nej, det här har inte varit Real Sociedads höst så här långt. Det kommer bli svårt att även nå tredjeplatsen i gruppen, även om chanserna fortfarande finns.

17 augusti 2013:
Getafe möter Real Sociedad i San Sebastián. La Real spelar ut alla sina kort på hemmaplan och trots att man inte matchar bästa laget rullar man ut Getafe fullständigt. El Geta känns oinspirerade, oengagerade och framför allt lider man av en tydlig spelidé.

Matchen slutar 2-0 till Sociedad – siffror som kunde blivit betydligt större. Slutsatserna som drogs efter den matchen var att La Real kan bli ett lag som etablerar sig i toppen, medan Getafe får det tufft att klara sig kvar.

Idag låter det helt annorlunda, och vi har i alla fall lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Medan allting vände åt det negativa hållet för Real Sociedad, som tog sin första seger sedan Getafe-matchen i lördags mot Valencia, har Getafe bytt ut kräftgången mot sprudlande anfallsfotboll.

Det tog visserligen fram till omgång sex innan spelet satte sig på riktigt för Getafe. Innan dess hade man bara fyra poäng – en poängskörd som nu, fyra matcher senare, har fyrdubblats.

Getafe har fyra raka segrar i protokollet och medan defensiven varit chockerande stabil har också anfallsspelet börjat fungera. Pedro León, Pablo Sarabia och Diego Castro verkar ha hittat sina roller i laget och är samtliga tillräckligt kreativa för att servera Adrián Colunga i anfallet. Dessutom har Luis García äntligen hittat en balans på det centrala mittfältet i form av Borja Fernández och Pedro Mosquera, något som uppenbarligen varit väldigt svårt sedan Xavi Torres lämnade i somras.

Getafe har under flera säsonger haft ett lag bra nog för att kämpa om Europa-platser. Man har haft ett jämnt lag, en bred trupp, men saknat de där spetsspelarna som alltid levererar. Om Adrián Colugna kan vara anfallaren som gör sina 15-20 mål för Getafe, eller om Pedro León kan återfinna sin gamla form återstår att se. En sak är dock säker: Luis García har fått ordentlig snurr på maskineriet och efter fyra raka segrar ligger man just nu på en femteplats och är Villarreal på hälarna.

Men det är först nu, när ligaspelet går in i en tuff och intensiv period, som Getafe kommer få bekänna färg på riktigt. Att de inte kommer ramla ur, som var lätt att tro efter deras gråa insats mot Real Sociedad i första omgången, är svårt att tänka sig. Om de däremot ska vara med och slåss högt upp i tabellen måste de även prestera mot direktkonkurrenterna. I de tre kommande omgångarna har Getafe att möta Athletic (hemma), Villarreal (borta) och Valencia (hemma).

El Geta är ett lag för den övre halvan av tabellen. Hur högt de kan sikta och nå kan de bara svara på själva, men vi lär få en fingervisning inom de närmsta veckorna.

Rayo vann ödesmatchen
Den på förhand mest betydelsefulla matchen, som jag även skrev om inför omgången, slutade med en segrare och en stor förlorare. Rayo Vallecano vann ödesmatchen borta mot Almería efter en svängig tillställning som lika gärna hade kunnat sluta 4-4. Istället blev det bara ett mål, något som Rayos mittback Alejandro Gálvez såg till efter att ha slagit in en fantastisk frispark kvarten från slutet.

Det känns väldigt svårt att analysera en match där försvarsspel knappt existerade, men där det ändå bara föll ett mål. Egentligen vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande – att Rayo, som dessutom var en man kort stora delar av andra halvlek, inte släppte in något mål, eller att Almería å sin sida inte gjorde något.

Klart är i alla fall att Rayo lämnar sin plats under nedflyttningsstrecket och får nu titta långt bakom axeln för att hitta Almería – som är kvar som jumbo. Tåget har varken kommit eller gått än för Almería, men de rödvita måste rycka upp sig och får definitivt inte tappa alla poäng mot direktkonkurrenterna hemma på Juegos Mediterráneos.