Det är sådana här stunder man verkligen unnar en spelare som Xabi Prieto. En spelare som varit sitt älskade Real Sociedad troget hela sin karriär, trots att intresse har funnits från många andra klubbar. Prieto har varit en del av klubbens seniorlag det senaste decenniet, och har varit med på hela den långa resan. Säsongen 2002/03 var man på toppen och var snubblande nära att ta hem ligan, men blev till slut omsprungna av Real Madrid. Därefter sjönk klubben som en sten i tabellen säsongerna därpå, vilket till slut ledde till degradering. Xabi Prieto gjorde sin första riktiga A-lagssäsong 2003/04, då klubben spelade i Champions League. Han har varit med hela den långa vägen, från CL-spel till Segundan och tillbaka till Spaniens finrum. Nu är han på god väg att vara en del i det lag som åter är på väg ut i hela Europas finrum – Champions League.

Igår stod Real Sociedad för en otroligt imponerande prestation när man bortaslog Lyon i det första av två kvalmöten. Antoine Griezmann och Haris Seferovic slog till med varsina drömmål, och La Real har nu ett 2-0-läge att gå på inför returen på Anoeta nästa vecka. Här kommer ytterligare några tankar kring matchen och Real Sociedads säsongsinledning.

La Real klarar sig utan Illarramendi
Ett uddlöst och grått Getafe kan inte riktigt räknas som en ordentlig värdemätare. Men att spela som man gjorde igår, borta mot Lyon, tyder på klass. Och det var framför allt det defensiva mittfältsspelet tillsammant med backlinjen som jag imponerades av. Asier Illarramendi spelade en nyckelroll i sin defensiva roll på innermittfältet förra säsongen. Redan mot Lyon var det tydligt att hans kompanjon Markel Bergara nu kommer ta betydligt mer ansvar den här säsongen. Dessutom har det skapats en konkurrenssituation kring platsen som defensiv spelfördelare.

Mot Getafe spelade klubbens juvel Rúben Pardo, igår fick David Zurutuza ta hand om rollen med framgångsrikt resultat. Därtill finns också nyförvärvet Esteban Granero som bara spetsar till det ännu mer.

Det kan fortfarande vara ett alldeles för tidigt skede att slå hammaren i bordet och bedöma, men sett över de två inledande matcherna på säsongen kommer Real Sociedad klara sig bra utan Asier Illarramendi. Kanske leder det till och med till något positivt om ännu fler tar sig i kragen och kliver fram mer. Precis som Markel Bergara och David Zurutuza gjorde igår.

Carlos Vela är bättre än någonsin
Tolv mål och åtta assist första säsongen. 14 mål och nio assist ifjol. Carlos Vela har sannerligen imponerande statistik sedan han lämnade Arsenal för Real Sociedad. Men den 24-årige mexikanen känns i detta nu bättre än han någonsin varit. Drivet, blicken och spelskickligheten – allt i ett. Mot Lyon var han inte bäst i La Real, men han gjorde alltid något vettigt när han fick bollen, och stod föga överraskande för framspelningen till Antoine Griezmanns fantastiska mål.

Fortsätter Vela som han inlett säsongen kommer de 14 ligamålen han lovat att slå inte bli några större problem. Frågan är hur långt han kan leda till Sociedad i Europa.

Efter alltför många dagars väntan fyllda av spekulationer och förväntningar är nu allvaret igång. I lördags drog den spanska ligafotbollen igång igen och det har minst sagt rivstartat.

Carlos Vela planens gigant
I lördagens sparkades den spanska ligafotbollen igång med Real Sociedad och Getafe på Anoeta. Och för att göra en lång historia kort kan man konstatera följande: La Real vilade ett par nyckelspelare, och lyckades ändå kontrollera matchen från första till sista minut och vinna komfortabelt. Getafe däremot såg uddlösa, gråa och fantasilösa ut. Bäst på plan var utan tvivel Carlos Vela, som efter två fantastiska säsonger nu lovat att öka sin målskörd från föregående säsonger (14 ifjol). Tja, det har ju minst sagt börjat bra, både för Vela och Real Sociedad. På tisdag väntar Lyon i CL-kval.

Athletic pressade sönder Valladolid
Real Sociedads baskiska kusiner Athletic (eftersom den vänliga stämningen mellan klubbarna tål de nog att kallas kusiner) imponerade också i sin premiär, som spelades borta mot Valladolid. Hemmalagets Patrick Ebert oroade hela tiden Athletic-försvaret, och gjorde också Valladolids enda mål i matchen, men det räckte inte. Genom ett bättre press- och passningsspel var Bilbao-klubben det bättre laget och vann välförtjänt med 2-1. Markel Susaseta gjorde öppningsmålet efter drömspel av Ander Herrera och Beñat Extebarria i momentet innan, innan Iker Muniain klev fram som matchvinnare när han distinkt tryckte in 2-1 från nära håll i början av andra.

Och just Ander Herrera, som var ytterst delaktig i 1-0-målet, har fått en större offensiv roll under Ernesto Valverde än vad han hade under förra tränaren Marcelo Bielsas tid i klubben. Av gårdagens prestationer att döma såg det förträffligt bra ut, och med sitt fina passningsspel kan han ge Athletic ytterligare en dimension i offensiven med en högre utgångsposition.

Förra säsongen var Athletic säsongens besvikelse i La Liga, medan Real Sociedad var säsongens stora positiva överraskning. Nu känns båda lagen jättestarka och har inlett med varsina treor.

Valencia vann utan att imponera
Lördagens stormatch utspelade sig på Mestalla mellan Valencia och Málaga, och trots ett bra tempo var det premiärdagens ändå tråkigaste match. Hemmalaget Valencia hade svårt i den sista tredjedelen och skrapade knappt fram en handfull chanser. Málaga var inte bättre, men var solida i försvaret och såg ändå vassa ut i omställningsspelet. Men ett bra försvar till trots räckte det inte för poäng. Willy Caballero, som var en av säsongens bästa målvakter, slarvade vid en höjdboll och Valencia-kaptenen Ricardo Costa tackade och tog emot när han fick bollen framför fötterna med öppet mål.

Det var långt ifrån en sprudlande match, och Valencia förtjänade knappast alla tre poäng. Det fanns dock flera ljusglimtar i hemmalaget, så som ynglingarna Juan Bernat och Fede Cartabia (båda födda 1993). Och att vinna är som det alltid brukar heta också en styrka i sig.

Rodas agerande personifierade matchen
Apropå att vinna välförtjänt eller inte. Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande som Barcelona visade upp i första halvlek mot Levante. När det stod 4-0 innan halvtimmen spelad var känslan snarare att det kunde rinna iväg mot tvåsiffrigt. Det slutade vid 7-0, men kunde blivit mer, och pausresultatet 6-0 är bara skrattretande.

Levante-försvararen Héctor Rodas agerande vid 7-0-målet personifierar på något sätt matchen. Istället för att enkelt och distinkt passa hem en frispark på egen planhalva till målvakten agerade Rodas allmänt lojt, och fick bara iväg bollen ett par meter. Cesc Fàbregas snappade upp, rundade målvakten och valde i slutändan att servera Pedro Rodríguez öppet mål.

Jag väljer att resultatet till trots inte dra för stora växlar av den här matchen. Även om Barcelona spelade fantastisk fotboll och framför allt pressade sönder Levante, så var gästerna från Valencia samtidigt under all kritik. Det var lojt, oengagerat och väldigt slarvigt. Det var rent av beklämmande att titta på. Kanske kommer man sakna åldermannen Sergio Ballesteros mer än många trodde.

Mer uppdateringar från helgens fighter utlovas senare.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Hur ser förutsättningarna ut hos fjolårssäsongens stora överraskning i La Liga?

REAL SOCIEDAD

Förändringar:
Klubben gav inte Philippe Montanier något tillräckligt kontraktsförslag varpå fransmannen valde att lämna klubben och fortsätta sin tränarkarriär i Rennes. Som ersättare har man plockat in Jogaba Arrasate, som ingick i Montaniers tränarstad i fjol, men som ensam bara tränat lag i motsvarande tredjedivisionen.
Den stora förändringen på spelarfronten är förstås Asier Illarramendi. Den defensiva mittfältsdirigenten har lämnat San Sebastián för att söka lyckan i Real Madrid.
Som nytillskott har man hittills bara plockat in Haris Seferovic, en väldigt spännande anfallare från Fiorentina som gjort en strålande försäsong och redan nu känns redo att utmana Imanol Agirretxe.

Förutsättningar:
Utan förra säsongens kanske viktigaste spelare blir det så klart upp till bevis för Real Sociedad. Med en ny tränare dessutom är det mycket som är ganska ovisst. Sett till spelarmaterialet har man det dock bra ställt, även om truppen borde breddats ytterligare med någon försvarare och någon mittfältare för att kunna slåss på flera fronter.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Claudio Bravo
—
Carlos Martínez
Mikel González
Iñigo Martínez
Alberto De La Bella
—
Markel Bergara
Rubén Pardo
—
Carlos Vela
Xabi Prieto
Antoine Griezmann
—
Imanol Agirretxe

Rimlig målsättning:
Eftersom Real Sociedad gissningsvis kommer satsa ganska hårt på Europa-spelet – oavsett om det blir Champions eller Europa League – känns truppen för tunn för att utmana om en plats lika högt upp i ligan som förra säsongen. Men att återigen vara med och kämpa om Europa-platser känns som ett fullt rimligt mål för baskerna.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Real Sociedad – betyg 5/5
Efter att ha klarat det svåra andraåret sedan comebacken skulle nu Real Sociedad ta sats mot högre höjder till årets säsong. Men vem hade kunnat tro att det skulle sluta med en fjärdeplats och Champions League-kval till nästa säsong? La Real överträffade sina egna förväntningar och hela vårsäsongen kan bara applåderas.

Sevilla – betyg 2/5
Det ville sig inte den här gången heller för Sevilla, som halkat ner från att vara ett stabilt topplag till att prenumerera på en plats i mitten av tabellen. Trots säsongens nionde plats kan man faktiskt få en gratisbiljett till höstens Europa League då Málaga är avstängda och Rayo inte fått någon Europa-licens av det spanska förbundet.

Valencia – betyg 1/5
Skulle jag betygsätta hur det sett ut spelmässigt under våren skulle det bli ett högt sådant. Som helhet blir det däremot annorlunda. Valencia vill täta avståndet till Real Madrid och Barcelona – inte halka efter ännu mer. Framför allt vill man fortsätta spela Champions League-fotboll varje säsong, något man till hösten inte kommer få chansen till, mycket tack vare Mauricio Pellegrinos katastrofala månader som Valencia-tränare i höstas. Los Ché har gjort en undermålig säsong med tanke på vad man hade för ambitioner förra sommaren.

Valladolid – betyg 4/5
Miroslav Djukic manskap har stått för en enastående säsong. Man gick upp ifjol som sista lag efter ett tufft kval, och hade ett på pappret sämre lag än många andra lag. Ändå har man inte varit i närheten av en bottenstrid, utan snarare varit närmare att blanda sig in i striden om Europa.

Zaragoza – betyg 1/5
När ett lag kapitulerar på det sättet som Zaragoza gjort efter nyår kan man inte gå ett annat betyg än underkänt. I höstas var man stabila, och det såg ut att för en gångs skull bli en trygg säsong för Zaragoza. Men en nästan imponerande svag vårsäsong senare och laget slutet till sist som jumbo.

—

Tidigare delar:

Säsongssummering lag för lag, del 1.
Säsongssummering lag för lag, del 2.
Säsongssummering lag för lag, del 3.

Säsongesbetyg lag för lag – del 3

Tidigare i veckan presenterade jag det mig anser vara säsongens bästa elva. Nu är det dags för den inte lika smickrande uttagningen – säsongens floppelva. Det gäller spelare som helt enkelt inte presterat utefter förutsättningarna och på ett eller annat sätt underpresterat.

Här kommer min floppelva för säsongen, med längre motiveringar på varje spelare längre ned. Systemet är ett 4-4-2.

Målvakt: Iker Casillas
—
Högerback: Dani Alves
Mittback #1: Fernando Amorebieta
Mittback #2: Alberto Botía
Vänsterback: José Ángel
—
Högerytter: Adrián
Innermittfältare #1: Javi Hervás
Innermittfältare #2: Luka Modric
Vänsterytter: Jonathan Viera
—
Anfallare #1: Joseba Llorente
Anfallare #2: Fernando Llorente

——

Målvakt: Iker Casillas (Real Madrid)
Motivering: Även om jag inte sett honom i aktion på ett bra tag är han fortfarande en av världens främsta målvakter i mitt tycke. Däremot kan man inte snacka bort att det varit en väldigt miserabel säsong för Iker Casillas. Oavsett om det funnits personliga duster mellan José Mourinho och Iker har den sistnämnde blivit petad av såväl Antonio Adán, och sedan inte ens fått chansen att rubba Diego López sedan han värvades till klubben i vintras. Det har långt ifrån varit en höjdarsäsong för Madrid-kaptenen.

Högerback: Daniel Alves (Barcelona)
Motivering: Det är först och främst viktigt att klargöra en del saker här. Dani Alves är fortfarande en av ligans, och världens, bästa högerbackar. Den stora anledningen att jag sätter honom i säsongens floppelva är på grund av att han prestationsmässigt gått ner sig väldigt mycket gentemot ifjol, och dessutom stått för flera ödesdigra misstag som egentligen bara handlar om slarv under säsongen. Skulle jag gått efter säsongens rakt av sämsta högerback hade nog Antonio Barragán legat högt upp, men sett utefter förutsättningar och förväntningar, har Dani Alves underpresterat.

Mittback #1: Fernando Amorebieta (Athletic Club)
Motivering: Förra säsongen var venezuelanen i vissa stunder en av ligans främsta försvarare. Den här säsongen har han hamnat i trubbel på både på och utanför planen, och till slut också hamnat i frysboxen med utebliven speltid. Nu lämnar Fernando Amorebieta Athletic med en katastrofsäsong i ryggen och flyttar till London för spel i Fulham.

Mittback #2: Alberto Botía (Sevilla)
Motivering: När Sevilla vann kampen om Alberto Botía förra sommaren var jag en av många som applåderade klubben till en på förhand väldigt bra värvning. Den förre Sporting Gijón-spelaren är förvisso fortfarande ung, och har en del brister, men har trots det varit en stabil försvarare i flera säsonger och jagats av de flesta storklubbar i Spanien. I Sevilla har Botía dock haft svårt att ta en startplats, och har mestadels fått nöja sig med en plats på bänken. Det var nog många som hade väntat sig mer av Alberto i Sevilla-tröjan.

Vänsterback: José Ángel (Real Sociedad)
Motivering: José Ángel hämtades in från Roma på lån inför säsongen och var på förhand en riktigt tuff utmanare till Alberto De La Bella om vänsterbacksplatsen. Men, den sistnämnde tog varningsfingret på allvar och höjde sig istället flera snäpp vilket gjorde honom till ohotad etta. José Ángel, som för ett par år sedan bara var detaljer ifrån att skriva på för Barcelona, kan räkna in ännu en ytterst medioker säsong på cv:t.

Högerytter: Adrián (Atlético Madrid)
Motivering: Jag minns inte sist en spelare var så ruggigt bra en säsong, för att säsongens därpå inte vara i närheten av samma spelare. Ifjol var Adrián en nyckelspelare i det Atlético Madrid som tog hem Europa League – den här säsongen har hans form lyst med sin frånvaro. Noll självförtroende, missade lägen och i allmänt väldigt osynlig har symboliserat Adriáns säsong. Frågan är om han blir kvar i Atlético.

Innermittfältare #1: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Javi Hervás var årets genombrottsspelare i Segundan ifjol när han imponerade stort med sina prestationer i Córdoba. Sevilla vann dragkampen om spelaren, men efter adressändringen har det gått stelt. Bara en start plus åtta inhopp är Hervás facit i ligaspelet den här säsongen vilket måste ses som ett stort misslyckande med tanke på att han på förhand var en kanonvärvning. Oklar framtid.

Innermittfältare #2: Luka Modric (Real Madrid)
Motivering: Precis som i fallet med Dani Alves tål att upprepas även här: Luka Modric är inte i närheten att vara en av ligans sämsta innermittfältare. Det är sett till förväntningarna, och framför allt prislappen på 300 miljoner, som gör att han tar plats här. Värvar man en spelare för de summorna kan man enligt mig kräva betydligt mer än vad Modric presterat. Undantaget borta mot Manchester United i Champions League, där kroaten kom in och vände matchen för Madrid, samt en handfull matcher till, har han generellt sett inte alls levt upp till förväntningarna som ställdes när han köptes för Tottenham. Att han är en värvning för framtiden håller till viss del som argument för den stora prislappen, men inte fullt ut. Madrid kan kräva mer av Modric.

Vänsterytter: Jonathan Viera (Valencia)
Motivering: Värvades som ett stort löfte inför säsongen och många trodde han skulle få sitt definitiva genombrott. Men nja, det gick aldrig riktigt Vieras väg. Av varken Mauricio Pellegrino eller Ernesto Valverde fick yttermittfältaren något förtroende, och den uteblivna speltiden beror förstås på någonting. Kan mycket väl lämna Valencia om inte nye tränaren Misoslav Djukic övertalar honom att stanna.

Anfallare #1: Joseba Llorente (Osasuna)
Motivering: Var utlånad till Pamplona-klubben från Real Sociedad med en huvudsaklig uppgift: att göra mål. Resultatet? 24 matcher, och endast ett mål. Spelmässigt har det heller inte sett särskilt bra ut för Llorente, som inte heller lär få någon mer chans i Sociedad framöver. Åldern har tagit ut sin rätt på Joseba Llorente som för några år sedan var skyttekung i Villarreal.

Anfallare #2: Fernando Llorente (Athletic)
Motivering: Det verkar inte vara någon passande kombo att heta Llorente och spela i La Liga. Ligans andre spelare med samma efternamn, Fernando Llorente, har liksom Joseba inte heller stått för en särskilt minnesvärd säsong. Efter uttalandena om att han ville lämna klubben blev han satt i frysboxen, vilket gjorde att speltiden blev knaper, och att landslagsplatsen förlorades. Han gjorde totalt bara en fjärdedel av sina 16 mål från förra säsongen.

—

Saknar ni redan klubblagsfotbollen i all landslagsyra? Lugna, i kväll spelas en fantastisk match inom den spanska fotbollen. Villarreal tar emot Almería hemma på El Madrigal i en match som blir direkt avgörande om vilket av de två nyss nämnda lagen som roffar åt sig den sista direktplatsen till La Liga. Villarreal innehar den just nu, och klarar sig med oavgjort. Almería, med skyttekungen Charles i laget, måste vinna. Ett fullsatt Madrigal kommer bokstavligen koka.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Både Valencia och Real Sociedad hade inför helgens matcher varsin svår bortamatch att vänta. Och tufft, jämnt och emellanåt även grinigt blev det, men de Champions League-jagande lagen visade upp en mentalitet vilket också personifierar varför de ligger där de gör i tabellen, och varför Getafe och Sevilla, som var respektive motståndare, inte ligger högre upp.

Valencia vann med uddamålet 1-0 mot Getafe, medan Sociedad tog en riktig skalp via 2-1 mot Sevilla på svårspelade Ramón Sánchez Pizjuán.

Det återstår nu bara två omgångar för Los Ché och La Real. Valencia möter Granada hemma i nästa omgång – ett Granada som i lördags slog Osasuna med klara 3-0 och i det närmaste har fixat nytt kontrakt. Det bör med andra ord bli tre poäng för Valencia i den matchen. I den avslutande omgången ställs man, liksom La Real gjorde igår, mot Sevilla på bortagräs.

För Real Sociedad stundar Real Madrid på Anoeta nästa helg. En match som på förhand naturligtvis är svår, men samtidigt har Madrid absolut ingenting att spela för, och José Mourinho lär troligtvis lufta en del reserver. Som avslutning väntar sedan Deportivo La Coruña på Riazor, ett lag som kommer köpa för sin överlevnad till den absolut sista sekunden.

Summa summarum: Både Valencia och Real Sociedad har tuffa matcher kvar och med största sannolikhet kommer ingenting vara avgjort förrän sista sekunden av de sista matcherna. La Real har dock fortfarande saken i egna händer, vilket både kan vara positivt och negativt, då man har bättre inbördes statistik mot Valencia. Los Ché, som ligger på exakt samma poängantal, måste alltså förbi för att nå den där sista Champions League-platsen.

—

I en annan del runt Valencia är det många som kunnat andas ut i helgen. Elche är nämligen klara för uppflyttning från Segundan efter att överglänst sina motståndare hela säsongen. Man förlorade visserligen dagens match borta mot Almería, men det spelar alltså ingen roll.

Elche är långt ifrån Segundans mest målglada lag, och har tagit många viktiga segrar där man vunnit med uddamålet. Däremot har en stark defensiv lagt grunden till den här lagmaskinen som tränaren Fran Escribá fått ihop på ett briljant sätt. Efter 38 omgångar har laget bara släppt in 23 mål, vilket dessutom gör målvakten Manu Herrera totalt överlägsen sina konkurrenter på samma position.

Namnkunnigast i laget är annars anfallaren Ferran Corominas. Coro, som han också kallas, har representerat Espanyol större delen av sin karriär, vilket gör att han har ett gäng säsonger i La Liga i bagaget. 30-åringen är Elches bästa målskytt den här säsongen på 13 mål. Ytterligare namn att lägga på minnet är yttern Jordi Xumetra (som rapporteras vara klar för Levante till nästa säsong), vänsterbacken Edu Albácar, som stått för hela nio mål, varav de flesta på straff, samt den offensive mittfältaren David Gil, som varit utlånad från Valencia under säsongen.

Förhoppningsvis köps inte Elche sönder och samman under sommaren, utan kan få behålla sin stomme i laget. Lyckas man med det kommer man bli en svår nöt att knäcka för många lag nästa säsong.

Ernesto Valverde har revolutionerat Valencia sedan han anställdes i december. Från att laget låg tolva i La Liga när spanjoren tog över som tränare, kämpar de nu in i det sista om den sista så åtråvärda Champions League-platsen.

Vi backar bandet några månader, närmare bestämt till den tredje december ifjol. Mauricio Pellegrino har sedan några dagar tillbaka fått foten av Valencia efter ett brutalt misslyckande där framför allt ligaspelet inte alls gått som förväntat. Som ny tränare har Ernesto Valverde anställts. Spanjoren har kritat på ett kontrakt som sträcker sig säsongen ut.

Bara två dagar senare sitter Valverde på Grand Stade Lille Métropoles läktare och får se Valencia vinna en uddlös och direkt tråkig match mot Lille i Champions League. Matchen slutar 1-0, efter att Jonas nätat från straffpunkten.

Valverde känner snabbt att det finns mycket som kan ändras i Valencia. De pressade inte tillräckligt högt i planen, och framför allt inte tillsammans som ett lag. Det var fantasilöst och för lite fart under fötterna. Ernesto visste vad han skulle ändra på, det behövde han bara en match för att se.

Redan på sin första träning som Valencia-coach samlar han gruppen och förklarar vilka förändringar som kommer ske. ”Vi måste pressa motståndarna mycket högre upp i plan för att återerövra bollen snabbare. Jag kommer inte tillåta att vi står och tittar på när våra motståndare försöker spela fotboll. Vi måste visa att vi vill spela offensivt, att vi vill äga matcherna”.

Valverde har alltid haft samma fotbollsfilosofi, även om den anpassats och förändrats lite sedan han en gång började sin tränarkarriär i Athletic Club tidigt 2000-tal. Han har alltid haft inställningen att man ska spela offensiv fotboll. Han vill se sitt lag anfalla, spela med fantasi och skapa målchanser. Det har han alltid velat. Med undantaget Villarreal säsongen 2009/10, där han fick ta över efter succémakaren Manuel Pellegrini, har han också lyckats i alla klubbar han har varit i.

Ernesto förde Athletic till topplaceringar i ligan, tog Espanyol till UEFA Cup-final, han vann dubbeln med Olympiacos under sitt första år i klubben, och förde grekerna till ytterligare tre titlar under sin andra sejour i klubben mellan åren 2010-2012.

När Valverde tog över Valencia efter 14 spelade omgångar i höstas låg laget tolva i ligan. Ambitionen inför säsongen var att täta till gapet till de två giganterna – Barcelona och Real Madrid. Pellegrino lyckades sådär, för att uttrycka det milt. Han lyckades aldrig sätta sin prägel på det hela, och hans idéer var otydliga.

Valverde kom in i ett tufft läge. Men, han tog samtidigt över ett lag som knappast kunde gå sämre. Potentialen och kvalitén fanns där, det gällde bara att någon kunde krama ur den. Valverde visste precis vad han skulle göra, och han har hittills genomfört det på ett utomordentligt sätt.

Det tog bara ett par veckor innan man märkte väsentlig skillnad, men först de senaste omgångarna har man fått se frukten av Valverdes Valencia på riktigt. Det tar tid att bygga ett lag, att se till att alla strävar åt samma håll och att alla köper ens spelidé. För Valverde har det ändå gått relativt fort.

På de senaste fem ligamatcherna har Valencia gjort 18 mål. Exakt lika många gjorde man på de 14 ligamatcherna när Pellegrino hade huvudansvaret. Och det är ingen tillfällighet att Valverdes Valencia exploderat rent målmässigt.

Utöver presspelet, som blivit klart mycket bättre, har Valencia också haft mer bollinnehav nu än tidigare. Viktigast av allt: man har haft mer bollinnehav på offensiv planhalva, och därför också skapat betydligt fler målchanser. Och med det spelarmaterialet som finns att tillgå passar en tränare av Ernesto Valverdes kaliber fullständigt fenomenalt. Mittfältare som Éver Banega, Sofiane Feghouli, Sergio Canales och Dani Parejo är utpräglade offensiva spelare. De trivs allra bäst när de får styra och ställa i matcherna, därför är det inte konstigt att offensiven fått sig en rejäl uppsving.

– Jag har mitt fotbollstänk och det tänker jag inte ändra på. Det kommer alltid situationer där man måste anpassa sig, men i grunden vill jag att mitt lag anfaller och skapar många målchanser, berättar Ernesto Valverde.

Valencia-tränaren har dessutom gjort några vitala ändringar vad gäller spelare och dess positioner. Jérémy Mathieu, som visserligen var skadad stora delar av höstsäsongen, har putsats om från en vänsterback till en central försvarare, där har i många matcher spelat felfritt. Som ersättare till vänster i backlinjen har den normalt sett ytterspringaren Andrés Guardado huserat, och också gjort det med bravur.

Den kanske allra viktigaste ändringen är dock Dani Parejo och Éver Banegas nya roller i laget. Parejo har gått från ratad till i stort sett given startspelare. När han spelade i höstas gjorde han det mestadels som offensiv mittfältare – nu är det han som dirigerar spelet som en djupt spelande mittfältare. Banega å sin sida har flyttats upp ett snäpp, och huserar nu i en mer offensiv roll än vad han tidigare gjort i Valencia. Personligen föredrar jag fortfarande argentinaren i en mer defensiv roll bredvid en slitvarg, där han längre ner i planen kan sätta tempot på matcherna. Däremot går det inte neka att Éver gjort det strålande i sin nummer tio-roll, och när han får mer fria tyglar offensivt ger han Valencia en extra dimension både med sin funktionella teknik men framför allt sitt finurliga passningsspel. Roberto Soldado är en vass målskytt, Vicente Guaita håller hög klass och Sofiane Feghouli visar emellanåt intentioner på att han kan bli en världsspelare. Men det finns bara en spelare i Valencia som redan nu spelar på en nivå som är världsklass, och det är Éver Banega. Ska fladdermössen nå tillbaka till den Europeiska toppen måste de behålla en sådan spelare, och bygga laget runt honom. Det vet förstås Valverde om. Det sägs till och med att det ska vara ett av kraven från tränarens sida om han ska skriva på ett nytt kontrakt med klubben – att Banega blir kvar.

– Éver är en unik spelare med många fantastiska egenskaper. Det är viktigt att vi får honom så delaktig i spelet som möjligt. Han är en spelare som gör skillnad, berömmer Valverde.

I skrivande stund ligger Valencia på fjärdeplats i tabellen. Man har alltså avancerat från tolfte plats (omgång 14) till fjärde med Ernesto Valverde som tränare. Däremot har Real Sociedad, som är den stora utmanaren till den sista och så åtråvärda Champions League-platsen, en match mindre spelad. La Real möter Granada hemma på Anoeta i kväll, något som summerar den 35:e omgången.

Sociedad har dock ett på pappret betydligt svårare spelschema i de tre avslutande matcherna. Man har Sevilla (borta), Real Madrid (hemma) och Deportivo La Coruña (borta). Sevilla jagar Europa-plats, Deportivo vill undvika nedflyttning, och Real Madrid tar man aldrig enkla poäng av.

För Valencias del återstår Getafe (borta), Granada (hemma) och Sevilla (borta). Absolut inga enkla matcher, men om än på håret ett på pappret lindrigare spelschema än Real Sociedads. Däremot måste Valencia gå om La Real för att knipa fjärdeplatsen, då Sociedad gick vinnande ur båda säsongens matcher lagen emellan och därmed har bättre inbördes statistik.

Just nu är Champions League klubbens primära mål. Rent ekonomiskt är det vitalt för Valencia att kvalificera sig för CL. Samtidigt tror jag det är minst lika viktigt, om inte än viktigare, att klubben övertygar Ernesto Valverde om att förlänga sitt kontrakt. Efter alla kalabalik det senaste året behövs det kontinuitet. Det behövs en tränare som får tid på sig att skapa ett slagkraftigt lag och som har en projektidé som både klubben och spelarna i laget tror på fullt ut. Valverde har redan bevisat att han är rätt man för att få Valencia på rätt köl igen. Får han ännu mer tid på sig är jag övertygad om att han kommer leda laget upp på ytterligare en nivå. Om inte, så kommer vi garanterat ha kul på vägen, för Valverde kommer knappast dra i handbromsen och låta sitt lag försvara.

Det är full fart framåt som gäller. Ingenting annat.

Källor: SuperDeporte, Valenciacf.es, VCFCentral, LFP, Soccernet & UEFA.

Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

—

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.