Inför ”Champions League-finalen” mellan Real Sociedad och Valencia i söndags skrev jag att inställningen och den mentala styrkan skulle bli avgörande faktorer. När så Valencia genom Roberto Soldado tidigt tog ledningen med 1-0 blev jag inte alls förvånad. Klubben är van att spela viktiga matcher med enorm betydelse – Real Sociedad är det inte.

Men, med en sjujäkla inställning ute på planen och ett vilt pådrag på läktarna, kom La Real tillbaka. Man bevisade att man inte ligger där man ligger av en ren tillfällighet. Man bevisade att man både har kvalitén, men framför allt den mentala styrkan som krävs för att slåss i toppen.

När Soldado gjorde 1-0 ar det garanterat en del Sociedad-supportrar som suckade lite uppgivet inombords. Utåt visade man något helt annat. Man stod bakom sitt lag – som för all del inte heller hade gett upp. När så Spaniens största mittbackstalang Iñigo Martínez tryckte in kvitteringen på volley utbrast hela Anoeta i en glädjeexplosion. Det, kan man säga, var till La Reals fördel.

När hemmalaget kom ut i andra halvlek var man starkare, snabbare och ville mer än Valencia. Chory Castros kontringsmål (två minuter in i klippet) som betydde 2-1 var en av mest eleganta omställningarna jag någonsin sett. I samspel med Imanol Agirretxe lirkade sig uruguayanen igenom innan han slutligen överlistade Diego Alves i Valencia-målet.

La Reals tredje och fjärde mål var inte heller fy skam. Agirretxe nätade två gånger om i slutskedet av matchen och visade att hans storform håller i sig. Chippen som fastställde slutresultatet 4-2 visade om något prov på enormt mycket självförtroende.

Här är några punkter varför Real Sociedad vann matchen:
* Man var effektivare än Valencia.
* Markel Bergara och Asier Illarramendi (som återigen var magnifik) vann mittfältskampen.
* Man var mentalt starkare och hade betydligt mer kyla.
* Man ville mer, vilket också ledde till att man vågade mer.

Något annat som är imponerande är hur Real Sociedad byggt sitt lag. Startelvan mot Valencia såg ut som följer:

Målvakt: Claudio Bravo
Försvar: Carlos Martínez, Mikel González, Iñigo Martínez, Alberto De La Bella
Defensivt mittfält: Markel Bergara, Asier Illarramendi
Offensivt mittfält: Carlos Vela, Xabi Prieto, Chory Castro
Anfall: Imanol Agirretxe

Bara fyra spelare ur startelvan är inköpta. Claudio Bravo och Carlos Vela för en summa strax över fem miljoner euro, medan Alberto De La Bella och Chory Castro kom på fri transfer. Resterande sju? Det är egna produkter, fostrade i Real Sociedads ungdomsakademi.

Jämför man med Valencias lagbygge var ingen i startelvan mot La Real fostrad i klubben (David Albelda spelade aldrig ungdomsfotboll i Valencia). Samtliga är inköpta på ett eller annat sätt. Real Sociedad är säsongen svar på de baskiska rivalerna Athletic Club från ifjol. Det går skapa ett slagkraftigt lag utan att öppna stora plånboken och ge sig ut på transfermarknaden. Värvar man istället smart (läs De La Bella & Castro, som kom gratis och gjort succé) och med små medel (läs Vela & Bravo) går det komma väldigt långt.

Mycket är naturligtvis tränare Philippe Montaniers förtjänst, som för övrigt ryktas skriva på ett nytt tvåårsavtal med klubben. Fransmannen har fått ihop en grupp och har sett till att alla drar åt samma håll.

När Sociedad låg femma i tabellen, efter att ha lyft som ett flygplan från den nedre halvan och avancerat uppåt omgång efter omgång, sa Carlos Vela att laget satsar på Champions League. Optimistiskt? Ja visst, men hade klubben och spelarna nöjt sig med att bara nå Europa League, då finns det inga garantier att man hade spelat med samma intensitet och vilja de sista matcherna. Nu var man inte nöjda med Europa League, för man kände att man hade det lag som krävdes för att nå Champions League. Mot Valencia tog man ett stort, stort steg mot den mest ärofyllda klubblagsturneringen. Nu är man fem poäng före sina närmaste konkurrenter, och bara fem matcher återstår.

Jag tror vi kommer få se Real Sociedad i CL nästa säsong. Och bäst av allt, till skillnad från många andra uppstickare har San Sebastián-klubben bevisat att man knappast kommer nöja sig med att bara nå gruppspelet. La Real är redo för större utmaningar.

—

Real Betis och Deportivo La Coruña spelade igår måndag den avslutade matchen i omgång 33. Här kommer några snabba awards från den gångna omgången.

Omgångens trend:
Samtliga lag som är inblandade i bottenstriden – bortsett från Mallorca, som mötte Zaragoza – tog viktiga poäng. Deportivo fick en pinne mot Betis, Osasuna detsamma mot Rayo medan både Celta Vigo och Granada vann på bortaplan mot Levante respektive Espanyol. Allra mörkast ser det ut för Mallorca, som just nu är tabelljumbo.

Omgångens avslagna:
Inramningen var fantastiskt, likaså stämningen på läktaren. Men att bara se Real Madrids startelva i derbyt mot Atlético gjorde att allt genast blev väldigt avslaget. Att matchen från något av hållen inte heller levde upp till förväntningarna spelmässigt gjorde inte saken bättre. För Reals del verkar det inte heller spela någon roll vilket lag man ställer upp med – man slår alltid Atlético.

Omgångens mål:
Jag delar utmärkelsen i två bitar då jag fastnat för två mål väldigt mycket. Först ett som jag redan nämnt, Real Sociedads magiska kontring fram till 2-1 mot Valencia, men också Leo Messis sicksack-mål mot Athletic Club. Få spelare klarar av att ha den bollkontrollen med så många spelare runt sig, och sedan också placera in bollen i mål.

Omgångens skräll:
Att ett motiverat Celta Vigo slår ett just nu väldigt decimerat och direkt uselt Levante kan inte klassas som någon överraskning. Granadas bortaseger mot Espanyol, som jagar Europa League-plats, är däremot en stor skräll och något som verkligen imponerande. Benfica-värvningen Nolito blev matchvinnare med sitt mål.

Madrid-derbyt i all ära, omgångens klart hetaste match är den som spelas på Anoeta senare i kväll. Tabellfemman Valencia gästar fyran Real Sociedad i en match som kan bli direkt avgörande om vilket lag som snor åt sig fjärdeplatsen och får kvala till Champions League nästa säsong.

Utöver den enorma portion prestige som står på spel finns också en ekonomisk aspekt inblandad. Kanske inte i kvällens match specifikt, men för det laget som får kvala, och förhoppningsvis lyckas, till Champions League får en genast större kassa att röra sig med. För Valencia hade det ökat chanserna för att samtliga storstjärnor stannar i klubben, och precis detsamma gäller för Real Sociedad. Dessutom är det naturligtvis alltid mer attraktivt för spelare att gå till en klubb som spelar i Champions League än en som spelar i Europa League.

Vid vinst för La Real i kväll rycker man kring fjärdeplatsen och skulle då ha ett försprång på fem poäng gentemot Valencia. Dessutom har Sociedad i detta nu +18 i målskillnad jämfört med Valencias +6, samtidigt som San Sebastián-klubben vann matchen på Mestalla med hela 5-2 och har mycket troligt fördel när det kommer till inbördes möten.

Med andra ord hade det behövts att Valencia tar igen sex poäng om Real Sociedad skulle stå som segrar i afton. Och med tanke på att det efter den här omgången bara återstår fem matcher, hade La Real kunnat göra ett mycket troligt segerryck om man tog tre pinnar.

Så här ser båda lagens kvarvarande spelschema ut;

Real Sociedad: Valencia (h), Getafe (b), Granada (h), Sevilla (b), R.Madrid (h) och Deportivo La Coruña (b).
Valencia: R.Sociedad (b), Osasuna (h), Rayo Vallecano (b), Getafe (b), Granada (h) och Sevilla (b).

Den spontana känslan när jag ser spelschemat är att Valencia inte får förlora kvällens match om man ska nå fjärdeplatsen. Båda lagen har tuffa matcher kvar och lär inte ta full pott, därför tror jag sex poäng hade blivit aningen för tufft för Los Ché att ta i kapp. Och med vetskapen att Real Sociedad är ruggigt starka hemma på Anoeta och inte förlorat på sin hemmaborg i ligaspelet sedan den fjärde november ifjol höjer inte Valencias vinstchanser.

I kväll tror jag dock inte statistiken spelar någon större roll. I kväll kommer den mentala styrkan och de som går in med bäst inställning bli avgörande.

Hög intensitet och fantastisk stämning på Benito Villamarin både inför och under matchen. Ja, det var upplagt för för en precis så fantastisk match som det blev mellan Real Betis och Sevilla. Men, för att uttrycka det milt, så började det inte så bra för de grönvita.

Ivan Rakitic gjorde två mål innan Álvaro Negredo visade att hans målform håller i sig när han prickade in 3-0 efter bara en halvtimme. Det såg ut som Betis hittills fantastiska säsong inte var så mycket värt. Men det var innan Parma-lånet Dorlan Pabón sköt in reduceringen strax innan paus – ett mål som väckte hopp.

Tidigt andra livades hoppet upp ännu mer då Rubén Castro slog in 2-3 på straff och Gary Medel samtidigt fick syna det röda kortet. Sevilla gick från något som såg ut som en stabil 3-0-ledning till att med en man mindre spela med kniven mot strupen. Real Betis behövde bara ett mål för att utjämna, ett mål som också skulle komma. Nosa Igeibor av alla var den som frälste de grönvita med sitt 3-3-mål i den 89:e matchminuten – något som också blev slutresultat.

Sevilla var klart bättre i spelet elva mot elva, men trots att de stretade emot bra lyckades de inte hålla undan från Betis press mot slutet. Ivan Rakitic, som för övrigt gifte sig tidigare i veckan, gjorde två väldigt fina mål och en stigande formkurva. Det känns fortfarande inte som Sevilla fått ut mest av kroaten. När man hittar den lösningen har man också hittat en stor nyckel till det offensiva spelet. Kanske kan den vara funnen nu.

Betis fick hur som helst en poäng och slapp bli förnedrade två gånger av sin värsta antagonist, något som ändå gör säsongen mer åtråvärd för supportrarna. Dessutom, att vända 0-3-underläge på hemmaplan mot sin värsta konkurrent, visar både på enorm mental styrka och en otrolig tro på sig själva. Och för oss åskådare bjöds vi på en match där ingenting var självklart, och alla förväntningar man har inför ett derby uppfylldes. Det höga tempot, de heta känslorna, stämningen på läktarplats, många vackra mål och inte minst spänningen – allt fanns där. Till slut blev det Betis som lämnade matchen som vinnare. För Sevillas del är det bara konstatera att nej, det är inte deras säsong, även om de på pappret har betydligt mer klass än de flesta lagen som ligger ovanför dem i tabellen.

—

Real Sociedad har gjort ytterligare ett litet ryck i kampen om den sista Champions League-platsen. Idag söndag slog man Rayo Vallecano på bortaplan, och imponerade återigen spelmässigt. Imanol Agirretxe var matchens huvudperson då han stod för La Reals båda mål tidigt i matchen. Defensivt sett ser San Sebastián-klubben otroligt starka och kompakta ut.

Samtidigt tappade Valencia två blytunga poäng igår när man spelade oavgjort (3-3) borta mot Espanyol. En svängig match där Espanyol tog ledningen med 2-1 när bara åtta minuter återstod. Valencias kanske mest formstarke spelare, Jonas, utjämnade fem minuter senare, för att sedan se Roberto Soldado pricka in 3-2, och något som alla trodde var ett segermål, på tilläggstid. Men, Espanyol fick sista ordet och Sergio García satte verkligen käppar i hjulen för Valencia med sitt kvitteringsmål i matchens sista minut.

Nu halkar Los Ché efter i striden om fjärdeplatsen. Nästa omgång möter man en direktkonkurrent i form av Málaga på hemmaplan – ett Málaga som igår slog Osasuna med 1-0 efter ett sent avgörande av Júlio Baptista. Andalusierna ligger just nu på femteplats med 50 inspelade poäng – samma antal som Valencia. Real Sociedad som ligger fyra har fyra poäng mer. Resultatet i matchen på Mestalla kommande helg kan med andra ord bli direkt avgörande för hur allting slutar.

Dessutom möts Real Sociedad och Valencia om två veckor på Anoeta, och hemmaseger där hade förmodligen kunnat betyda att Los Ché får sikta in sig på spel i Europa League nästa säsong.

—

En annan match som väckt en del uppmärksamhet i helgen är den mellan Levante och Deportivo La Coruña. Gästande Depor – som verkligen prickat in formen – vann med hela 4-0 och krossade Levante på alla plan. 37-årige Juan Carlos Valerón visade Sergio Ballesteros (37 år fast tre månader yngre) att gammal fortfarande är äldst, och vilket mittfältsgeni han fortfarande är. Valerón öppnade målskyttet på Ciutát de Valencia, och avslutade målkalaset med att servera Bruno Gama fram till 4-0.

I skrivande stund är nu Deportivo uppe på säker mark, och eftersom Granada möter Atlético borta och Zaragoza får tufft besök av Barcelona finns alla chanser i världen att A Coruña-klubben kommer ligga kvar över nedflyttningsstrecket när omgången summeras. Vem hade kunnat tro det för fem omgångar sedan? Det är bara ställa sig upp, lyfta på hatten, och applådera Fernando Vázquez och hans jobb i Deportivo. Det är ruskigt imponerande.

Nu börjar dock det minst lika svåra för Deportivo – att fortsätta på samma inslagna väg, och inte tappa onödiga poäng. Det är fortfarande ett getingbo i botten av tabellen.

Barcelona krossade stackars Mallorca hemma på Camp Nou med hela 5-0 sent igår kväll. Slutresultatet var detsamma som när lagen möttes på samma arena förra säsongen. Även den gången var glädjeämnena för Barcelona väldigt många. Leo Messi gjorde ett hattrick, Isaac Cuenca gjorde sitt första mål i A-lagströjan och supertalangen Gerard Deulofeu – som även fick speltid igår – gjorde efterlängtad debut.

Men ingenting kan ens jämföras med hur alla bitar föll på plats för Barça igår. I Messis frånvaro klev Cesc Fàbregas fram i rollen som ”falsk nia”, och stod för ett hattrick och en målgivande passning. Dessutom var han i allra högsta grad inblandad i även det femte målet.

Alexis Sánchez, som stått för en miserabel säsong, verkade vaknat upp på rätt sida och allt gick chilenarens väg. Två mål och två assist noterades anfallaren för, vilket kan betyda otroligt mycket för Barcelona inför säsongsavslutningen.

Även unga spelare som Martín Montoya, Marc Bartra & Cristian Tello fick välbehövlig speltid och gjorde det bra. Till och med Alex Song gjorde en storartad insats på det defensiva mittfältet. Ja, glädjeämnena var många, och samtidigt som många fick nyttig speltid kunde också nyckelspelare vilas.

Som grädden på moset gjorde Éric Abidal efterlängtad comeback efter 14 månaders frånvaro. Han fick tjugo minuter, rörde bollen tolv gånger, och vann boll tre gånger. I princip alla på Camp Nou ställde sig upp för att hylla fransmannen när han äntrade planen – till och med de tillresta bortasupportrarna, vilket var mäktigt att se.

Barcelona fick precis rätt svar inför returmötet med PSG på tisdag. Hinner inte Messi bli spelklar råder inga tvivel om vem som kommer ersätta honom – Cesc Fàbregas. I mittförsvaret gjorde Gerard Piqué och Marc Bartra en bra insats, trots att de inte fått så mycket speltid tillsammans tidigare. Om inte Adriano hinner bli helt återställd efter sin skada lär det bli den nyss nämnda duon från start mot PSG.

—

Gårdagens annars mest intressanta matcher spelades i A Coruña respektive San Sebastián. I den förstnämnda staden tog hemmalaget Deportivo emot bottenkonkurrenten Real Zaragoza, och trots många om och men lyckades A Coruña-klubben knipa alla tre poäng efter totalt 3-2.

Att säga att segern för Deportivo vore välbehövlig och livsviktig vore en underdrift. Det hade förvisso inte varit kört om man hade tappat poäng eller till och med förlorat, men sitter man i klistret och kämpar för sin överlevnad är det precis i det matcherna mot direktkonkurrenterna man skall ta sina poäng. Det är just det Depor gjort. Först slog man Celta Vigo i derbyt, innan Mallorca besegrades på bortaplan i förra omgången.

Deportivo har nu lämnat 20:e platsen efter totalt tio omgångar som jumbo. Sedan den sjätte omgången har Depor bara legat över nedflyttningsstrecket vid två tillfällen. Nu har man gått förbi såväl Mallorca som Celta Vigo. Att dessutom Celta förlorade dagens match hemma mot Rayo och Granada, numera två poäng före Deportivo, också förlorade i helgen när man på hemmaplan släppte in fem baljor mot Real Betis gynnar A Coruña-klubben till max.

Nu är det bara en poäng upp till Zaragoza, och alltså ytterligare en till Granada. Från att det sett i närmast omöjligt ut har nu Deportivo införskaffat sig ett riktigt bra utgångsläge inför de åtta avslutande omgångarna.

Räkna med att bottenstriden återigen kommer bli ruggigt rafflande.

—

Den andra mest intressanta matchen på förhand var den mellan Real Sociedad och Málaga på Anoeta. La Real på fjärdeplats och en pinne före Málaga inför matchen, skulle vid vinst göra ett litet ryck i kampen om Champions League-kvalplatsen. Det var precis vad man gjorde, och det med besked.

Málaga ställde visserligen upp med ett väldigt reservbetonad lag med anledning för Champions League-returen mot Borussia Dortmund på onsdag, men det räcker inte som ursäkt. Real Sociedad körde fullkomligt över andalusierna i den första halvleken och hade en 3-0-ledning redan efter en halvtimme. Att Málaga reducerade strax innan paus spelade ingen roll då Iñigo Martínez nickade in 4-1 per omgående i andra.

Carlos Vela, Antoine Griezmann, Asier Illarramendi, Markel Bergara och Alberto De La Bella var alla strålande i hemmalaget. Real Sociedad har skaffat sig ett drömläge inför säsongsavslutningen att knipa den sista CL-platsen och man har definitivt ett tillräckligt bra lag för att klara av det.

Gissningsvis kommer matchen mot Valencia på Anoeta om några veckor bli väldigt avgörande.

Real Sociedad har gjort en strålande säsong och innehar just nu den åtråvärda fjärdeplatsen som genererar i kval till Champions League. Stor del i framgången har Carlos Vela, som floppade stort i Arsenal, men nu blommat ut till en klasspelare.

Carlos Vela karriär pekar just nu spikrakt uppåt, och han spelar sitt livs fotboll i Real Sociedad. Men det har inte alltid gått som på en dans för rosor för den unge mexikanen. Faktum är att han haft det ganska tufft sedan ankomsten till Europa 2005.

Velas tidiga år i Guadalajara och framför allt hans insatser i U17-VM 2005, där Mexiko segrade och Carlos vann skytteligan, var det många som hade fått upp ögonen för den unge mexikanen. Arsenal vann dragkampen i slutet av 2005, varpå han signade för Premier League-klubben. På grund av att han saknade europeiskt medborgarskap fick han dock ingen plats i Arsenals A-lagstrupp den säsongen, utan lånades istället direkt ut till spanska Celta Vigo. Där dök andra problem upp, och Vela återvände ganska omgående till Arsenal och London utan någon spelad match i bagaget.

Men det var i Spanien som Vela till slut skulle göra sin europeiska debut. Först gjorde han en stark lånesejour i Salamanca 2006/07, som då var nykomlingar i andra divisionen. Säsongen därpå klev han upp en division då han gästspelade ett år i Osasuna, och gjorde det riktigt bra. Sejouren i Osasuna blev så pass lyckad att Arsenal ansåg att det var dags att ge unge Vela en ärlig chans i A-laget.

Så blev också fallet, och säsongen 2008/09 gjorde Carlos sina första matcher i Gunners-tröjan. Och han fick överraskande mycket speltid. Under sin första säsong blev det totalt 29 matcher, där han mäktade med sex mål och fyra assist.

Sedan blev det aldrig så mycket mer lyckat för Carlos Vela i Arsenal. Inför säsongen 2009/10 kämpade han med en ankel-skada, vilket höll honom borta hela försäsongen och fram tills september. Han kom tillbaka, skrev på ett nytt kontrakt med klubben, och hann spela sin 50:e officiella match för Arsenal. Den efterföljande säsongen blev speltiden knapp för Vela, som ville lånas ut våren 2011.

Mexikanen fick sin vilja igenom, och spelade resten av säsongen i West Bromwich Albion, med blandade resultat. Men det var inte i Premier League Vela ville spela, utan där han tidigare hade lyckats som allra bäst – i Spanien. När då Real Sociedad visade stort intresse sommaren 2011 fanns inga tvivel från Vela. Han skulle tillbaka till Spanien, där han hade gjort bra ifrån sig i såväl Salamanca som Osasuna, och spela i La Liga.

– Jag är glad att jag fick chansen i Arsenal, men jag var aldrig riktigt lycklig där och det påverkade mitt spel, konstaterar Vela.

Inför säsongen 2011/12 skrev då mexikanen på ett låneavtal med Real Sociedad. Resten är, som man brukar säga, historia. I ”La Real” har livet som fotbollsspelare flytit på lättare än någonsin för Vela. Under sin första säsong gjorde han totalt 20 poäng (tolv mål och åtta assist) på 37 matcher. Han blev dessutom utsedd till Real Sociedads bäste spelare den säsongen.

Arsenal hade inte gett upp hoppet helt om sin mexikan, men det rådde inga tvivel om vad Vela själv ville efter succén i San Sebastián.

– Jag har trivts utmärkt i Sociedad sedan dag ett och aldrig funderat på att återvända till Arsenal, medger han.

Den 17 juli offentliggjordes det så att Carlos Vela blivit uppköpt av Real Sociedad för en summa omkring fyra miljoner euro. Vela hade fått sin klubb där han kände sig hemma, och La Real hade fått sin guldklimp de nu kunde bygga laget kring.

Senare har det däremot kommit fram att det finns en klausul inbakad i kontraktet som inte gör att Arsenal kan kopplas bort helt från bilden. Gunners har nämligen en tillbaka-köp-option på Vela för strax över fyra miljoner euro. Men, till Carlos Velas fördel ligger makten i hans egna händer då det måste vara han som ska vilja återvända för att en övergång skall bli möjlig i framtiden. Och i nuläget finns ingenting som pekar på att mexikanen vill lämna Real Sociedad – som går som tåget i La Liga.

– La Real är mitt hem nu och jag är evigt tacksam för hur klubben och alla runt om supportat mig sedan jag kom hit. Jag vill ge tillbaka allt det genom prestationer på planen, säger han.

Hittills har han onekligen hållit sina vad han sagt. Lika många mål och assist som han gjorde under sin första säsong för San Sebastián-klubben, lika många har han redan nu stått för den här säsongen. Tillsammans med de andra offensiva krafterna, i första hand i form av Antoine Griezmann, Xabi Prieto och Imanol Agirretxe, har Real Sociedad en sylvass offensiv som varit en av säsongens stora behållningar i La Liga.

– Det är sant att vi har gjort det väldigt bra, men nu är det viktigt att vi inte känner oss nöjda utan fortsätter utvecklas ännu mer som lag.

Säsongen har dock inte gått Real Sociedads väg från starten. Man inledde de första tio matcherna väldigt skakigt, och gick förlorande ur hela sex stycken. Sedan, på La Rosaleda i Málaga, hände något. Man tog en urstark 2-1-seger – som inte bara höjde moralen, utan också blev en vändpunkt för hela säsongen.

– Vi hamnade i en situation där vi, som alltid, var väldigt starka på hemmaplan, men inte fick till vårt spel när vi spelade borta. Det är någonting vi har utvecklat de senaste månaderna – vi har blivit mer kompakta och mer effektiva, berättar Carlos Vela.

Och det är precis vad man blivit, mer kompakta och betydligt mer effektiva. Hemma på Estadio Anoeta kan La Real spela mer vågat och lägga mer kraft framåt. På bortaplan var man i början av säsongen alldeles för naiva och ivriga, vilket resulterade i förluster. De senaste månaderna har tränaren Philippe Montanier hittat ett sätt att spela effektiv och framgångsrik fotboll även på bortaplan, vilket onekligen har synts på resultaten. Sedan Málaga-matchen på La Rosaleda och Real Sociedad tagit ytterligare nio segrar (däribland 3-2 hemma mot Barcelona, 5-2 borta mot Valencia och 1-0 borta mot Atlético), kryssat sju matcher och bara förlorat en. Matchen man förlorade var mot Real Madrid på Santiago Bernabéu, och då föll man ändå med fanan högt då slutresultatet skrevs till 4-3.

Men förutom ett väldigt stabilt lag på varje lagdel, finns det en spelare som stuckit ut lite extra under säsongen – Carlos Vela. Mexikanen är med sin vassa vänsterfot ett ständigt hot för motståndarlagen i alla situationer. Att han är en lika bra framspelare som avslutare själv gör honom än mer oberäknelig och lurig i sitt spelsätt.

Det skrivs att Real Sociedad kommer lägga fram ett jättekontrakt för Vela som ska sträcka sig fram till 2018 – ett tydligt tecken på att man verkligen vill ha kvar sin mexikanska guldklimp och att man tänker satsa långsiktigt. Med tanke på att Vela haft sina kontroverser i andra klubbar vore det ingen vild gissning att han mer än gärna tar chansen och stannar i La Real – där han kommer förbli en av de stora stjärnorna. När de nu är ute efter att erövra folket även utanför Spanien finns det ingen logik i att Vela skulle lämna San Sebastián.

– Jag trivs bra här och fokuserar bara på Real Sociedad. Jag tänker inte så mycket på framtiden då vi är mitt uppe i en säsong som är väldigt viktig för oss. Det gäller att vi håller tankarna på rätt saker så vi kan uppnå våra mål, säger Vela.

Och målen? Ja, de har ändrats allt eftersom hur säsongen har utvecklat sig. Nu är man redo att utmana de stora.

– Vi siktar på att nå Champions League nu. Vi har ett tillräckligt bra lag och vi vet att vi har det som krävs för att nå dit.

Carlos Vela, säsong för säsong
Säsong: totalt antal matcher – mål/assist (klubb)

2006/07: 32 – 8/15 (Salamanca)
2007/08: 33 – 3/4 (Osasuna)
2008/09: 29 – 6/4 (Arsenal)
2009/10: 20 – 2/2 (Arsenal)
2010/11: 13 – 3/1 (Arsenal)
2010/11: 8 – 2/1 (West Bromwich Albion)
2011/12: 37 – 12/8 (Real Sociedad)
2012/13: 29 – 12/8 (Real Sociedad)

Källor: SkySports, The Guardian, Marca, AS & LFP.

—

I kväll tar sig Real Sociedad an Málaga hemma på Anoeta i San Sebastián. Det blir ett möte som i slutändan kan vara direkt avgörande i kampen om den sista och så viktiga Champions League-platsen. Vinner ”La Real”, som just nu ligger på fjärdeplats, har man verkligen skaffat sig ett guldläge inför sluttampen på säsongen. Lyckas däremot Málaga vinna går man i sin tur om Sociedad och parkerar på fjärdeplats i tabellen.

Mycket talar förstås för Real Sociedad. Utöver fördelen av hemmaplan får man också tillbaka just Carlos Vela, som dragits med en lättare skada. Dessutom har Málaga en tung Champions League-match mot Borussia Dortmund i benen, och har förstås störst fokus på returmötet mot tyskarna nästa vecka. Det är anledningar som i praktiken inte behöver betyda någonting – men ska man spekulera är det förstås aspekter som bör vägas in.

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

—

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

—

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

—

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

—

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

—

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

—

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

—

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

—

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

—

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

—

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

—

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

—

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

—

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

Kaká förtjänar fler minuter – var skillnaden mot Depor
Jag brukar normalt sett inte stirra mig blind på statistik, även om den ofta är väldigt talande och emellanåt också förvånande. Men i vissa fall är det svårt att inte ta statistik på fullaste allvar. Kakás facit i Real Madrid är ett sådant exempel. När han presterar går det ofta bra för huvudstadsklubben. Jag vägrar tro att det är en tillfällighet att Madrid vunnit samtliga (!) 39 matcher som brassen antingen nätat själv i eller assisterat en medspelare till mål.

Efter helgens ligamatch mot Deportivo La Coruña är det faktiskt precis det extrema facit Kaká sitter på. 39 matcher där han gjort mål eller spelat fram till mål i – Real Madrid har vunnit alla. Så blev även fallet mot Depor, även om det satt hårt inne. Efter Rikis fenomenala avslut i första halvlek som gav 1-0 till Galicien-klubben, ryckte sedan Real Madrid upp sig någorlunda i andra. Fast det var mest en annars hårt kritiserad brasse med nummer åtta på ryggen som klev fram.

Först placerade Kaká, som fick chansen från start, in kvitteringen drygt tjugo minuter från slutet. Bara ett par minuter före full tid serverade han sedan Cristiano Ronaldo med en briljant instickare i straffområdet varpå portugisen kunde spela vidare till Gonzalo Higuaín som hade öppen kasse.

Kaká var den stora skillnaden, och när han spelar bra, ja då vinner Real Madrid.

Att brassen både förtjänar och kommer få mer speltid efter helgens insats är glasklart. Frågan är bara om han kommer få det redan i de två kommande Clásico-mötena och den hyperviktiga matchen mot Manchester United nästa vecka. Jag hade inte blivit förvånad om Kaká fanns med i startelvan mot United. Jag hade för den delen inte blivit det om han startade mot Barcelona i kväll heller.

Real Sociedad har blandat sin in i CL-striden
Det blev inget sagolikt sagolikt slut för Athletic Club när man spelade det sista derbyt på San Mamés mot Real Sociedad i fredags. För trots att det började bra sedan Ibai Gómez volleysköt in 1-0 med en riktig kanonträff, tog sedan gästerna från San Sebastián över och vann sedermera med 3-1.

Efter mål av anfallstrion Antoine Griezmann, Imanol Agirrexte och Carlos Vela fullbordade Real Socieda segern på San Mamés. ”La Real” har nu verkligen gett sig in i striden på den åtråvärda fjärdeplatsen som genererar spel i Champions League kommande säsong. Och det är sannerligen ett lag man inte bör underskatta. Den nyss nämnda anfallstrion är bara tre av lagets många giftiga spelare. Faktum är att Real Sociedad är en av få klubbar som har spelarmaterial bra nog för att kunna rotera regelbundet i startelvan. Det klarar man av, och därför är de senaste resultaten inte heller särskilt häpnadsväckande.

Mot Athletic satte Philippe Montanier såväl Carlos Vela som Rubén Pardo på bänken från start. Med klasspelare som Asier Illarramendi, Chory Castro och tidigare nämnda Griezmann och Agirretxe har man ibland råd att vila lite spelare. Det tyder också på att La Real redan nu hade varit redo för att ta steget ut till Europa. Om man gör det är väl den stora utmaningen att behålla nyckelspelarna. Gör man det kan det vara början på något riktigt, riktigt bra. För spelarmaterialet besitter enormt kvalité redan nu men framför allt ruskigt stor potential.

Villa borde vara given mot Milan
David Villa har fått oförtjänt lite speltid den här säsongen. När han väl spelat har han ofta gjort det bra, och också ofta hittat nätmaskorna. Faktum är att Villa är den spelare som gjort flest mål sett till antalet minuter han har spelat i La Liga den här säsongen. Bara det tyder på någonting.

Mot Sevilla låg Barcelona under med 1-0 i pausvila på Camp Nou. Då ändrade Jordi Roura (jag gissar att beslutet togs av Tito Vilanova från New York) om lite inför andra. Han bytte ut Alexis Sánchez, satte in Cristian Tello i chilenaren ställe men bytte också position på David Villa. ”El Guaje” fick en mer central roll, liknande den han hade i Valencia. Leo Messis utgångsposition blev då något ut på högerkanten, eftersom Tello huserade till vänster, men den lille argentinaren vek allt som oftast in centralt på banan och överlappades på kanten av Dani Alves.

Taktiken fungerade alldeles utmärkt. Villa nätade direkt, och Tello erbjöd bredd och speed. Att Pedro Rodríguez är given i de viktigaste matcherna har varit en självklarhet under hela säsongen, och jag tvivlar på att det kommer ändras. Däremot borde David Villa onekligen petas in i startelvan framöver ändå – då till bekostnad på i första hand Cesc Fàbregas. Dels för att Andrés Iniesta är och förblir allra bäst centralt på mittfältet, och dels för att Villas målproduktion behövs mer än någonsin. Framför allt mot Milan i Champions League-returen, då Barcelona sannerligen måste köra full fart framåt.

Även om det inte blev några poäng för Sevilla på Camp Nou i söndags så visade man ändå goda intentioner. Med fenomenale Iván Rakitic i spetsen hotade man katalanerna gång efter annan och hade bara Álvaro Negredo haft siktet rätt inställt hade man mycket väl kunnat åka hem med poäng i bagaget. Unai Emery har fått bättre ordning på Sevilla – som möter Atlético i en viktig Copa del Rey-semifinal senare i veckan.

—

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos mittback Jordi Amat stod för omgångens i särklass läckraste mål. När spelet inte gick Rayos väg tog Espanyol-lånet saken i egna händer och drämde till som siste man. Bollen gick över såväl medspelare som motspelare, och seglade till slut över Jaime i Valladolid-målet.

Omgångens historiska:
Som om Amat inte var nöjd där. Nej, för bara sekunder innan hans mäktiga fullträff stod han nämligen för att mål i egen kasse. Och det är faktiskt första gången i La Ligas historia som en spelare både gör mål och självmål under en och samma minut. Vilken prestation.

Omgångens passningsfot:
Beñat har varit lite ur form efter nyår, något han själv till och med har påpekat. Men han verkade åtminstone vaknat på rätt sida inför matchen mot Málaga. Där låg Beñat med sin smått fantastiska högerfot bakom samtliga tre Betis-mål i den storstilade 3-0-segern.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson har fått överraskande mycket speltid i Real Valladolid så här långt, men i 2-1-segern borta mot Rayo bevisade han verkligen sin klass. Med sin enorma löpvilja sprang han sönder Rayos vänsterkant. Att han petar Patrick Ebert när denne är tillbaka från skada finns inte på kartan, men Larsson stärkte definitivt sina chanser om att få fortsatt mycket speltid.

Omgångens skräll:
Europa-succén Levante hade vid tre poäng mot Osasuna blandat sig in i Champions League-striden. Nu föll man hemma på Ciutat de Valencia med 2-0, något som måste ses som en riktig skräll. Kanske har Europa-spelet blivit väl tungt för Sergio Ballesteros och grabbarna.

Förra veckan slog nyheten ner som en bomb. Real Sociedads förre klubbpresident Iñaki Badiola berättade då i den spanska tidningen AS att klubben systematiskt dopade sina spelare under flera år. Det skall börjat 2002 (samma säsong som La Real slutade tvåa i La Liga) och nått sitt slut när Badiola själv kom till makten 2008.

Samma år som Iñaki kom till makten anmäldes klubbens doktorer för att de hade använt otillåtna preparat med pengar som egentligen aldrig existerade.

Det har dock varit oklart hur vida spelarna kände till det här eller inte. Sander Westerveld, som var målvakt i klubben mellan åren 2001-04, berättar dock i onsdagens upplaga av AS att han kände till att spelare med injicerade.

– Jag såg aldrig något konstigt eller annorlunda med att spelare injicerades före och efter matcherna, säger han.

Dessutom ska han själv inte märkt av några skillnader, varken förbättringar eller försämringar.

Den stora frågan i sammanhanget är förstås det faktum att Real Sociedad gick som tåget säsongen 2002/03, då man också kom tvåa i ligan. Men till AS menar Westerveld att det knappast rörde sig om varken dopning, eller att de preparat som användes skulle vara det som förde laget till en så hög tabellplacering.

Ännu en i raden som uttalat sig i ärendet är Cristiano Ronaldo. Om det ligger någon relevans i vad han tycker eller tänker om saken är i sig något att diskutera, men det klart att han svarar för sig när journalisterna ställer honom mot väggen.

Och föga förvånande så blev det varken bu eller bä från Ronaldos sida, även om han säger sig tro att ”fotbollsvärlden är fri från dopning”. Jag förstår honom. Han om någon vill väl inte ha mer att stå i än nödvändigt.

Det blåser starka vindar kring Real Sociedad just nu – oavsett vad Ronaldo hävdar eller inte hävdar. Och jag är rädd att det krävs mer än att bara en superstjärna uttalar sig om det. Sanningen kommer förr eller senare fram. Vad skulle egentligen hända om det som påstås nu också stämmer?

Real Sociedad vände 0-2-underläge till 3-2 hemma på Anoeta, vilket gjorde att Barcelona inkasserade sin första poängförlust den här säsongen i ligaspelet.

Dejá vú – med ett annorlunda slut
Vi backar bandet till förra säsongens möte mellan Real Sociedad och Barcelona på Estadio Anoeta i San Sebastian. Under den första halvleken var Barça brutalt överlägsna, och skaffade sig tidigt en 2-0-ledning. Ett enkelt misstag senare – som La Real utnyttjade – och det var match igen. I den andra halvleken gjorde Sociedad en rejäl uppryckning och fixade till slut 2-2 – ett klart rättvist resultat. Men då ska man komma ihåg att de blåvita också hade bud på ett segermål.

Det segermålet lät vänta på sig – tills i dag. Matchbilden och matchutvecklingen var precis densamma i dagens möte lagen emellan som förra säsongens möte. Barça glänste i början och såg ut att gå mot en busenkel seger. Leo Messi rullade in 1-0, Pedro Rodríguez stötte in 2-0 efter ett drömanfall. Det kändes som Barcelona skulle göra en sådan där match där man både skapade mycket och hittade närmaskorna flera gånger. Men det stannade vid två mål. Sedan utnyttjade Real Sociedad ett misstag, och den specielle målskytten Chory Castro (han gör nämligen ofta mål mot just Barça) dunkade in reduceringen.

När sedan Gerard Piqué blev utvisad i början på den andra halvleken och Sociedad strax därpå kvitterade (genom Chory Castro, så klart, även om målet tog på Javier Mascherano och in i mål). La Real gjorde det välförtjänt, och kom in i en stark period. Barça spelade upp sig, men hade med tio man svårt att skapa några vassa målchanser. Ska vi vara ärliga – vilket vi ska – skapade man faktiskt inga målchanser alls. Andrés Iniesta försökte och lyckades med mycket, men fick för alldeles för lite hjälp. Messi kom inte loss, och Pedro sprang sig trött. De blåröda visade prov på enorm styrka att hålla bollen inom laget trots en man mindre – men vad hjälpte det? Man tappade fokus en halv sekund, och helt plötsligt stod det 3-2 på resultattavlan. Imanol Agirretxe hade hoppat in och gett sitt La Real segern.

Välförtjänt? Ja, sett till den andra halvleken var det fullt rättvist. Barça var förstås klart överlägsna spelmässigt, men bortsett från den första halvtimmen skapade man knappt någonting framåt. Real Sociedad låg å sin sida hela tiden och vakade, och när man högg så blev det farligt gång efter annan.

Oavsett vad det här poängtappet för Barcelona betyder för den fortsatta guldstriden så är det i alla fall ganska skönt för omvärlden att kunna konstatera att laget är mänskligt. Det kanske för övrigt är dags att ge Marc Bartra fler chanser i backlinjen efter idel misstag mot Sociedad? Mascherano har agerat klumpigt hela säsongen och gjorde detsamma mot La Real sedan han byttes in för att fylla Piqués tomrum i backlinjen. Den senare är dessutom avstängd i den kommande ligamatchen mot Osasuna.

En annan sak som Tito Vilanova har att fundera på är hur han skall handskas med Dani Alves. Det borde finnas två alternativ. Bänka honom, eller se till att han tränar inlägg efter varje träning. Brassen borde ta lärdom av Real Sociedads vänsterback Alberto De La Bella.

Varför gör inte fler som Iniesta?
En annan sak jag reagerade på starkt under matchen var ett scenario som utspelade strax efter 2-2-målet. Iniesta drar på sig en frispark strax utanför eget straffområde efter en klar fällning. Vad som händer efteråt? Barça-spelarna protesterar och försöker tillrättavisa domaren, medan Real Sociedad-spelarna vädjar efter ett gult kort. Domaren väljer – helt riktigt – det senare alternativet. Vad Iniesta gör? Han ställer direkt upp för att bilda mur, utan att ens öppna munnen.

Det finns naturligtvis fler än Iniesta som agerat korrekt, men i just den här situationen blev allt så löjligt tydligt. Det jag vill komma fram till är att jag hoppas fler tar lärdom och kliver i samma fotspår i fortsättningen. Jag menar, finns det någon spelare som någonsin lyckats ändra ett domslut via protester? I sådana fall är den skaran ofattbart liten.