Omgångens uppsnurrning:
Málagas försvarsgigant Martín Demichelis, som varit så bra under säsongen, fick inleda det nya året med att bli rejält uppsnurrad. Detta borta mot Deportivo, efter att Jesus Gámez slarvat och gett Depor-anfallaren Pizzi möjligheten att skoja till det med Demichelis. Málaga-mittbacken hamnade på andra läktarsektionen efter att ha gått på en klassisk skottfint. Pizzi? Han avslutade numret med att dunka in bollen i mål – som också blev matchavgörande.

Omgångens frispark:
Real Madrid var stundtals riktigt sargat mot Real Sociedad, och kom undan med blotta förskräckelsen. Mycket har man Cristiano Ronaldo att tacka för, som med en magnifik frispark såg till att det blev 4-2 i slutskedet av matchen. Och det var nog tur det, för Madrids del, eftersom Sociedad hann med en reducering till 4-3.

Omgångens smörpass:
Sergio Busquets är välkänd för sitt fina passningsspel och sin förmåga att ständiga ligga rätt i position. Han gör otroligt mycket i det tysta spelet på Barcelonas mittfält – men står sällan i rampljuset. Det förtjänar han däremot att göra efter den magiska passningen han serverade Pedro fram till 3-0. Rakt igenom hela Espanyol – till en löpande Pedro som ensam med Kiko Casilla i målet kunde chippa in bollen i mål. Det såg enklare ut än var det är. Både passningen och målet, men framför allt passningen.

Omgångens bittra:
Att göra hattrick mot Real Madrid är en dröm för många. Säkerligen så även för Xabi Prieto, men även om han garanterat var nöjd med sin egen prestation måste han ändå känt sig lite bitter efter att ha förlorat med 4-3.

Omgångens radarpar:
Det skulle lika gärna kunna vara Real Betis målsprutor Rubén Castro och Jorge Molina – som båda nätade mot Real Zaragoza – men när jag menar radarpar tänker jag mer på det spelmässiga. Två spelare som funkar alldeles ypperligt tillsammans, och som ständigt hittar varandra. Nja, jag tänker inte på Xavi Hernández och Andrés Iniesta heller – även om de visserligen kombinerade sig fram till ett mål mot Espanyol. Jag tänker allra främst på Léo Baptistão och Piti, som tillsammans hade stor show när Rayo körde över Getafe i måndags. Positivt för Rayo är att de båda stjärnorna troligtvis skjuter kvar Madrid-klubben i La Liga även till nästa säsong – desto mindre kul att båda ryktas vara på väg bort från klubben.

Omgångens ”nej, tack”:
Kaptenen Iker Casillas tackade nej till bindeln när han fick hoppa in mot Real Sociedad. Anledningen är fortfarande väldigt oklar, men det råder inga tvivel om att det förekommer någon typ av spricka mellan Iker och José Mourinho.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson gjorde den gångna omgången sina första minuter i La Liga. Och han gjorde det på ett bra sätt. Med hög intensitet, vårdat passningsspel och enorm kämpaglöd stod han för en fin debut borta mot Celta Vigo. Han kommer inte bli den som avgör matcher med fräcka dragningar för Valladolid – men visst kommer han bli nyttig för klubben under våren.

Casillas petad igen – och ville inte ha kaptensbindeln
Iker Casillas blev återigen placerad på bänken för Real Madrid. Detta när man tog sig an Real Sociedad hemma på Santiago Bernabéu. Antonio Adán vaktade återigen hemmalagets mål – åtminstone inledningsvis. För det som började så bra för Real Madrid, med ett ledningsmål genom Karim Benzema efter bara ett par minuter, bröt sedan ut till något som ligger på gränsen mellan komik och gråtfärdighet. Adán, som hyllats av José Mourinho, blev utvisad efter en kapning. Samtidigt pekade domaren på straffpunkten. Vid den tidpunkten visade matchklockan bara sex minuter.

Casillas fick äntra planen, men lyckades inte rädda Xabi Prietos straff. Och även om situationen där Adán blev utvisad knappast ingav trygghet, gjorde samtidigt inte Casillas första ingripanden i matchen det heller.

Jag är en av de som hävdar att Iker är 2000-talets främsta målvakt. Det må vara så att han sett sina bästa dagar, men samtidigt är han fortfarande en av världens absolut främsta. Framför allt så har han något som definitivt Antonio Adán saknar – erfarenheten. Dessutom är han hjärtat och själen i Real Madrid, och en trygg sista utpost för backlinjen.

Några betydelselösa Champions League-matcher i ett gäng cupmatcher räcker inte för att kunna bedöma Adán för mig. Är det någon som bör ha stenkoll på honom så är det José Mourinho, som trots allt ser honom på träning vecka ut och vecka in. Det är bara han som är rätt man att bedöma vem som skall vakta Real Madrids mål – även om jag är väldigt skeptisk till valet. Adán har potential, och varit bra i de matcher jag har sett honom. Men Casillas är mycket mer än bara en målvakt. Och en tjurskallig bänknötare som när han väl äntrat planen inte ens vill ta på sig kaptensbindeln – det är ingen Iker Casillas som bidrar med någonting.

Ronaldo tog sitt ansvar – som kapten
När Casillas var barnslig och inte ville ta på sig kaptensbindeln behöll Cristiano Ronaldo densamma – och levererade. Trots att man var en man mindre och ägde betydligt mindre av bollinnehavet, fixade portugisen till slut segern. Med två mål i den andra halvleken gjorde han uppförsbacken för brant för Real Sociedad. Xabi Prieto reducerade visserligen – men efter att Dani Estrada fick syna det röda kortet kort därefter var segern aldrig riktigt hotad.

I den första halvleken gjorde Cristiano ingen vidare insats. Ett par halvfarliga frisparkar och några dribblingar. Mer än så bjöd han inte på. I andra visade han dock sin klass när han slog till och mer eller mindre på egen hand ordnade tre nya poäng till huvudstadsklubben. Och med sina två mål närmar han sig också Radamel Falcao i skytteligan. Portugisen är bara ett mål efter nu.

Xabi Prieto presterar på nytt mot sitt favoritmotstånd
Jag gillar Xabi Prieto. Inte bara för att han varit Real Sociedad trogen hela sin karriär – trots den kapacitet han besitter som fotbollsspelare och trots att La Real var nere i Segundan en period. Nej, utan också för hans spelsätt. En teknisk ytter, som likaväl kan spela centralt i planen. Han är inte särskilt snabb, utan lever i mångt och mycket på sin otroliga bollbehandling.

När Sociedad gjorde comeback i La Liga 2010/11 minns jag så väl när man mötte Real Madrid hemma på Anoeta. Man förlorade visserligen matchen, men Xabi Prieto var planens gigant och han som stod för underhållningen. Madrid kom undan med blotta förskräckelsen.

Även så sent tillbaka som 2004 – när Real Sociedad slog Real Madrid – var Xabi Prieto en nyckelfigur och stod för två mål.

Det brukar konstigt nog vara likadant nästan varje gång Prieto spelar mot Real Madrid. Rent generellt spelar han väldigt bra mot huvudstadsklubben – även om en del matcher är utöver det vanliga. Hans tre mål i den här gången var hans femte, sjätte och sjunde mot Real Madrid genom åren – något som ändå får klassas som ganska mycket för en mittfältare. Hade hela Real Sociedad spelat på samma nivå som Prieto under hela matchen, då hade slutresultatet blivit annorlunda.

José Callejón fick chansen från start – och levererade. Karim Benzema var delaktig, rörlig och ständigt farlig. Men mot Valladolid var den största skillnaden mellan poängtapp och vinst Mesut Özil för Real Madrid.

Tysken vallade sig igenom med Benzema till målet som betydde 2-2 strax före paus. Dessförinnan hade Manucho gett Valladolid ledningen två gånger om.

Drygt tjugo minuter från slutet kom så avgörandet. Vid en frispark, i som de flesta skulle kallat ”Ronaldo-läge”, stegade Özil upp och knorrade in bollen – via ribban – i målvaktens vänstra kryss. En fantastiskt frispark, och följdfrågan blir naturlig; är det inte dags att tänka över vem som ska vara försteskytt när det gäller frisparkar? Ronaldo tystade visserligen en del kritiker mot Atlético, men ska vi vara ärliga (vilket vi bör vara) bränner han alldeles för mycket. Innan målet mot Atlético hade han inte skjutit en frispark direkt i mål sedan i april. Och då brukar han få några lägen per match.

Özil däremot har gjort det bra i princip varje tillfälle han har fått slå frisparkar – oavsett om det rör sig om inläggssituationer eller att slå dem direkt på mål.

Tyvärr tenderar det alldeles för ofta inom dagens fotboll att de stora stjärnorna ofta får slå frisparkar i de främsta lägena – även om de kanske inte har de mest känsliga fötterna. Cristiano Ronaldo är fortfarande ingen dålig skytt, han har ett väldigt unikt tillslag. Däremot är det nog inte så dumt om Mesut Özil får chansen att slå fler frisparkar i bra lägen.

—

Det spelades även tre andra spanska ligamatcher under lördagen. På Anoeta delade Real Sociedad och Getafe på poängen – ett resultat som gästerna är klart nöjdast med, även om man var ett par minuter ifrån att ta med sig full pott.

Vänder vi sedan blickarna söder ut så spelades det också match i Pamplona mellan Osasuna och Valencia. Och kan ni tänka er, Ernesto Valverde ledde fladdermössen till sin första bortaseger i ligan sedan i mars. Det var inte den mest spektakulära matchen, eller den mest bländande fotbollen, men Valencia tog tre poäng sedan Roberto Soldado gjort det matchvinnande målet. Det betyder också lite lugn och ro för Valverde.

Laget blir kvar i Pamplona ytterligare några dagar, för kommande vecka ställs man återigen mot Osasuna i Copa del Rey.

—

Málaga har blandat och gett den senaste tiden. Man har dock valt sina tillfällen att prestera resultat, och vunnit när man som mest borde. Inför matchen mot Granada hemma på La Rosaleda sa en vän till mig att ”Málaga vinner antingen med 4-0 eller så slutar matchen 1-1”. Det blev det förstnämnda.

Med en härlig offensiv och stor kreativitet gjorde Málaga var som krävdes mot Granada. Joaquín, Saviola och Camacho gjorde de tre första målen. Sedan bevisade inhopparna Diego Buonanotte och Roque Santa Cruz att de också vill vara med och kämpa om en plats i startelvan när de stod för matchens fjärde och sista mål. Ligans kortaste spelare, Buonanotte, agerade framspelare när han chippade in bollen till Santa Cruz i straffområdet, som tog ner, och drog till på volley,