Transferfönstret för januari har precis öppnat och en del klubbar har sedan veckor och månader planlagt och förberett hur man ska gå till väga för att stärka truppen eller inte tappa för många nyckelspelare. En klubb som redan nu gjort klart med ett nyförvärv är Atlético Madrid, som plockat in José Ernesto Sosa på lån från ukrainska Methalist Kharkiv. En playmaker av profilen som Diego Simeone eftersökt, och att just dessa två jobbat tillsammans i Estudiantes har förstås varit en nyckelfaktor för att alla bitar i pusslet har lagts på plats.

Men det finns förstås en hel del andra klubbar som kommer och bör se sig om för nya spelare under transferfönstret. Fast det var i huvudsak inte det jag tänkte skriva om nu, utan lite om de spelarna som sitter på utgående kontrakt. Det finns ju nämligen en hel hög av spelare vars kontrakt tar slut till sommaren, vilket gör att de är fria att prata med andra klubbar redan nu, i januari.

Följande spelare har utlöpande kontrakt med sina respektive klubbar:

Almería: Esteban Suárez, Rafita, Fernando Soriano, Corona & Óscar Diaz.
Atlético: Daniel Aranzubía & Tiago Mendes.
Celta Vigo: Carlos Bellvís, Mario Bermejo & David Rodríguez.
Espanyol: Joan Capdevila & Simão Sambrosa.
Barcelona: José Manuel Pinto, Víctor Valdés, Marc Bartra & Martín Montoya.
Getafe: Alberto Lopo, Borja Fernández, Pedro Mosquera, Jaime Gavilán & Ciprian Marica.
Granada: Hassan Yebda.
Levante: Juanfran, Nikos Karabelas, Pedro López, Miguel Pallardó, Chris Lell, Nabil El-Zhar, Pedro Ríos & Ángel Rodríguez.
Málaga: Carlos Kameni & Eliseu.
Osasuna: Marc Bertrán, Lolo, Patxi Puñal, Álvaro Cejudo, Nino, Damià Abella & Eneko Satrústegui.
Rayo Vallecano: Rubén Martínez, Alejandro Gálvez, Anaitz Arbilla, Tito, Alberto Perea, Rodrí, Joaquín Larrivey, José Carlos, Adrián González & Seba Fernández.
Real Betis: Antonio Amaya & Salva Sevilla.
Real Madrid: Xabi Alonso.
Real Sociedad: Dani Estrada & Javi Ros.
Sevilla: Juan Cala.
Valladolid: Jaime Jiménez, Alcatraz, Javi Baraja, Víctor Pérez, Álvaro Rubio, Patrick Ebert, Humberto Osorio, Javi Guerra & Manucho.
Villarreal: Javier Farinós.

Ett par namn är ganska givna, en del andra mer överraskande. Det som mest av allt sticker ut är förstås Xabi Alonso, som hittills inte valt att förlänga sitt kontrakt med Real Madrid. Klubben har fortfarande tid på sig att övertala den spanske landslagsmannen att krita på, men räkna med att de får konkurrens.

Övriga namn som på förhand kan vara rejäla fynd att knyta åt sig på fri transfer är Patrick Ebert, Eliseu, Javi Guerra, Nabil El-Zhar & Martín Montoya.

Montoyas lagkamrat Víctor Valdés kommer definitivt att lämna Barcelona gratis, även om det är oklart vilken adress han tar sikte på härnäst. Målvaktskompanjonen José Manuel Pinto sitter också han på utgående kontrakt, vilket öppnar för inte bara en, utan eventuellt två nya målvakter i den katalanska storklubben till sommaren. Utöver Marc-André Ter Stegen, som är huvudfavorit till att ersätta Valdés, hålls också Pepe Reinas namn högt.

Marc Bartra lär däremot inte lämna Barcelona gratis, högst sannolikt inte alls. Mittbacken har gjort en sensationellt bra höst, och alla inblandade parter är i slutfasen för att nå en överenskommelse om förlängt kontrakt. Även Atléticos Tiago lär förlänga ytterligare ett år med Madrid-klubben om han fortsätter storspela som han har gjort hela hösten.

I sedvanlig ordning lär Rayo Vallecano – oavsett om de fixar nytt La Liga-kontrakt eller ej – tappa flest spelare till sommaren. Som synes sitter extremt många på utlöpande kontrakt, och då ska man också ha i åtanke att klubben har en handfull inlånade spelare också. Och är det i någon klubb det lär hända en del redan nu i januari är det i Rayo. Ja, ett nyrikt Valencia hade förstås kunnat bli extra intressant att följa också.

Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)
—
Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)
—
Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
—
Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

—

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

—

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

—

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

—

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

—

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

—

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

—

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

—

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

I går kom domen – José María del Nido döms till sju års fängelse. Det rör sig om förhindrande av rättssak och förskingring av offentliga medel då han arbetade som advokat åt den tidigare Marbella-borgmästaren Julián Muñoz.

Redan för ett par år sedan var det fick José María del Nido ett fängelsestraff emot sig, men då av den näst högsta instansen i Spanien. Det gällde förhindrande av rättssak, förskingring samt bedrägeri. Den gången överklagades målet och del Nido har sedan dess fortsatt som president för Sevilla FC.

För några månader sedan återgick fallet upp i förhandling och i dag kom den slutliga domen. Trots att del Nido hela tiden var optimistisk om att vinna målet har han nu dömts till sju års fängelse (han har friats från bedrägerianklagelserna, vilket minskar strafftiden).

Senare under gårdagen gick klubben ut officiellt och bekräftade att del Nido avgår som president – något han lovade redan för två år sedan om det skulle bli så att han fälls för anklagelserna. På måndag har Sevilla kallat till sammanträde där man definitivt offentliggör del Nidos avgång.

Allt eftersom anklagelserna om korruption duggat tätare och tätare mot José María del Nido har Sevilla-supportrarna delats in i två olika läger. Den ena sidan har hela tiden velat att han stannar (även om det nu inte längre är möjligt), medan den andra delen känt att han varit ett alldeles för dåligt ansikte utåt för klubben.

Trots allt fiffel i bakgrunden, där mycket länkar samman med Marbella, går det inte blunda för José María del Nidos framgångsår i Sevilla. Han tog över som president redan 2002, och har därefter lett klubben in i sin främsta period någonsin. Vi minns framför allt tillbaka till mitten av 2000-talet, då Sevilla tog två UEFA Cup-titlar i följd och även tog hem Copa del Rey under en säsong.

Med ett av Europas då giftigaste anfallspar i Luis Fabiano och Frederic Kanouté, en livsfarlig högerkant med Dani Alves och Jesús Navas, och inte minst Juande Ramos på tränarbänken var Sevilla ett lag som charmade många fotbollsälskare.

Nu väntar en obehaglig tid för klubben och dess supportrar i ovisshetens tecken. Det är ingen självklarhet vem som kommer ta över presidentarvet, utan många namn florerar just nu i media.

Sista ordet lär inte vara sagt, men nu kan vi snart avsluta kapitlet om José María del Nido och Sevilla FC.

Real Sociedad tackar Europa-äventyret för den här gången, och konstaterar nog för sig själva att de inte var helt redo för att slåss i Champions League. Real Madrid visade raka motsatsen när man på ett imponerande sätt hemmaslog Galatasaray med 4-1 – trots att man spelade en timme med en man mindre sedan Sergio Ramos blivit utvisad.

Även Valencia fick segra och tog revansch på Swansea efter premiärförlusten i Europa League mot walesarna med 3-0 hemma på Mestalla. Borta på de brittiska öarna lyckades ett starkt Valencia hålla tätt bakåt hela matchen (något som inte varit vanligt under hösten) medan Dani Parejo i stället gjorde matchens enda mål. Los Ché har nu åtminstone vänt den negativa trenden i Europa och är klara gruppsegrare inför slutspelsfasen.

Sevilla och Betis har också slaglägen att ta sig vidare som segrare från sina respektive grupper i Europa League. Jag är nog inte ensam om att börja fantisera om ett stadsderby längre fram i turneringen.

Men så till veckans stora snackis. Vi har ställt oss frågande till vad som händer i Real Madrid under lång tid. Iker Casillas är i frysboxen, Xabi Alonso har fortfarande inte kritat på något nytt kontrakt (det går ut nästa sommar) och det allra senaste berör ytterligare en stöttepelare – Sergio Ramos.

Enligt radioprogrammet El Larguero har mittbacken hamnat i en kylig situation med presidenten Florentino Pérez, och en del av schismen sägs vara Ramos kontraktssituation. Hans nuvarande kontrakt går ut 2017, vilket inte innebär någon brådska med en förlängning, och han sitter för all del på en ganska angenäm lön. Vad är då problemet? Jo, enligt Larguero tycker Ramos att hans kontrakt innehåller en alldeles för hög utköpsklausul – 150 miljoner euro – utifall han bestämmer sig för att lämna klubben.

Enligt samma källa ska Pérez även ha sagt sig acceptera om Ramos får in 65 miljoner euro till klubben om han flyttar – även om dessa pengar kommer från Barcelona.

Själv tror jag inte ett minsta dugg på det här, speciellt inte Ramos sammankoppling med Real Madrids katalanska antagonister. Men det verkar likväl som allting inte står rätt till i huvudstadsklubben.

Iker Casillas och Xabi Alonsos eventuella försvinnande känns mer logiska än om Sergio Ramos hade gått samma väg. Framför allt blir det viktigt för Real Madrid att inte tappa hela sin ryggrad inför framtiden. Vem ska leda Madrid framåt när Casillas och Alonso inte finns där? Allt är upplagt för att Ramos är den personen.

Det sista Madrid behöver just nu är att Ramos position i klubben skadas, eller att det till och med går så långt att han överväger att lämna på riktigt – även om jag tror det är ytterst långsökt.

Å andra sidan är ju Florentino Pérez som sällan tar in övrigas synpunkter utan gärna går sin väg när det gäller att hantera situationer.

Förra säsongen slutade derbyt mellan Sevilla och Betis på Ramón Sánchez Pizjuan 5-1. Hade gästerna i de grönvita dräkterna läst på läxan till den här säsongen? Icke.

Återigen pressade Sevilla sönder Betis högt upp i plan och fick utdelning redan efter två minuter. Liksom i senaste derbyt på Sánchez Pizjuán blev det också avgörande för den fortsatta matchbilden.

Sevilla hade ork och energi att bibehålla sitt intensiva presspel, medan Betis blev allt mer avvaktande och lågmälda. Betis försökte spela sig ur, men de gånger man väl lyckades visste man inte var man skulle göra av bollen. Sevilla hade en klar och tydlig spelidé – och utförde den till hundra procent. Det blev återigen en kross (4-0) som i Sevilla-kreatsar redan är en klassiker.

M’bia personifierade matchen
Det var tjafsigt, småfult och extremt heta känslor såväl på planen som på läktarplats hela matchen. Och den som ute på den gröna mattan personifierade matchbilden allra bäst var Sevillas defensive mittfältare Stéphen M’bia.

För sitt Sevilla var han en jätte på mittfältet som både vann bollar och fördelade vidare. Men framför allt var han grinig, tjafsig och ett ständigt irritationsmoment för motståndarna. Han slängde sig lägg, provocerade både domaren och Betis-spelarna, och tog till vara på varje chans till tjuvnyp.

I Sevilla-derbyt är sådant tillåtet. Sådant hör till. Även om just filmningarna och efterslängarna togs till överdrift från M’bias sida var det hans som personifierade känslorna och händelserna allra bäst.

Reyes stod för årsbästa
Han var skadad de första månaderna på säsongen, och hade inför derbyt bara gjort ett par inhopp i ligaspelet. Men José Antonio Reyes vet mer än någon annan vad det betyder att spela ett Sevilla-derby, vilket gjorde Unai Emerys val av 30-åringen i startelvan till fullt motiverat.

Men det tog inte mer än knappt två minuter innan Reyes bevisade att han inte bara spelar på grund av sin rutin. Hans magnifika skarvning som friställde Carlos Bacca ledde inte bara fram till 1-0 utan var början på en stor Reyes-show.

Utöver Ivan Rakitic – som precis som alltid var en gigant på mittfältet – är det ingen offensiv spelare i Sevilla som varit helt gjuten i startelvan den här säsongen. Emery har velat fram och tillbaka mellan sina val av spelare, men känslan var att Reyes, när han skadade sig under försäsongen, skulle få tufft att konkurrera ut Jairo Samperio, Vitolo, Marko Marin och Diego Perotti. Det han visade upp i derbyt talade om raka motsatsen.

Reyes hade farten och finurligheten blandat med sin fina spelintelligens och rutin. En annan anledning att yttermittfältaren också fick förtroendet från start kan vara hans tidigare derbyinsatser mot Betis. Förra säsongen gjorde han två mål hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot de grönvita antagonisterna, och var liksom den här gången en av planens giganter.

Tyvärr har Reyes en vana att ofta dippa i alltför många matcher. I Sevilla har han höjt sig när det gällt som mest, men sjunkit ner till en alldeles för låg lägstanivå i vissa matcher.

Jag tror inte vi ska dra alltför stora slutsatser av Reyes helt strålande prestation mot Betis, men hans insats skapar sannerligen bara ännu mer tankar i huvudet hos Unai Emery, som nu har ytterligare en spelare av hög kvalité att välja på när det gäller de offensiva positionerna.

Men just nu är det förstås ingenting varken Emery eller Reyes tänker på. Just nu firar man bara att man är bäst i stan. Det är så det funkar.

Derbyt i baskien mellan Athletic och Real Sociedad innehåller mycket prestige men kallas också för ”det vänliga derbyt” av en anledning.

Stadsderbyna mellan Barcelona och Espanyol, eller Valencia och Levante är skrattretande i jämförelse.

Det är möjligen huvudstadsderbyt mellan Real Madrid och Atlético, eller det galiciska hatmötet mellan Deportivo La Coruña och Celta Vigo som tål att nämnas i samma mening. Ändå är det ingenting.

Ska man se det mest passionerade, galna och i särklass mest prestigefyllda derbyt i Spanien är Sevilla staden att besöka. Staden som är uppdelad i en grönvit del, och en rödvit. Förr i tiden var skillnaderna mer tydliga än nu. Det finns fortfarande i väggarna, och i stora drag är det på precis samma sätt nu.Grönvitt mot rödvitt, arbetarklassen mot överklassen, Real Betis mot Sevilla.

Det är lätt att dra paralleller till Italien och Serie A. Nästan varje möte har sin unika historia och betyder mycket på sitt sätt. Men det finns en match som betyder mer än allt annat – Romderbyt mellan Roma och Lazio. Precis på samma sätt är det i Spanien.

– Var man slutar i tabellen spelar mindre roll om man inte slår Sevilla, säger Betis lagkapten Nacho Pérez.

Förra säsongen slutade Betis före Sevilla i tabellen, men på planen var det de sistnämnda som regerade. I matchen på Ramón Sánchez Pizjuán fick vi uppleva en av de största överkörningarna i derby Sevillanos historia. José Antonio Reyes gjorde 1-0 för Sevilla redan efter tolv sekunder – och det slutade till sist hela 5-1.

– Det var en av de bästa matcher jag någonsin varit med om, berättar Reyes.

Även i Betis hemmaborg Benito Villamarín var det Sevilla som tog tag i taktpinnen. Det sa pang tre gånger om tidigt i första halvlek, och gästerna hade en 3-0-ledning.

– Det var helt galet. Det kändes som allt gick med oss och ingenting kunde stoppa oss, minns Reyes.

Han hade fel. Kanske slappnade Sevilla av, kanske hade man fått slut på bränsle. För efter Dorlán Pabóns reducering strax före paus handlade sedan allt om Betis – och jakten på kvittering.

Efter en ny reducering var trycket enormt mot Sevillas mål, men tiden såg ut att springa ifrån Betis. Man skulle få en sista chans – en chans man också tog. Inbytte Nosa Igiebor skallade in 3-3 i absoluta slutskedet och Betis lyckades med det omöjliga.

– Den euforin och glädjen jag kände både inombords och från läktarplats tror jag aldrig jag kommer få uppleva igen. Det var helt otroligt, säger Nosa.

I kväll är det dags igen. Spaniens och ett av Europas hetaste stadsderbyn står runt knuten och det betyder i vanlig ordning att prestige inte är ett tillräckligt ord för att beskriva vikten av matchen.

Den här säsongen saknas profiler som Álvaro Negredo, Beñat Extebarria, Jesús Navas, Gary Medel och Dorlán Pabón. Men när gamla hjältar och syndabockar försvinner, är det fritt fram för nya att träda fram.

Hela staden Sevilla kokar, och i dag syns de uppdelade lägren tydligare än någonsin. I kväll kommer ett nytt kapitel i derbyhistorien att skrivas.

Citatkällor: ABC Sevilla & Marca.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

15:e plats – Valladolid (12 poäng)

Säsongen hittills: Trots tränarbytet inför säsongen är det ett ganska snarlikt Valladolid vi återspeglar från förra säsongen. Och med det är man också väldigt stabila. Har framför allt tagit viktiga segrar mot bottenkonkurrenter – segrar som kan bli guld värt i slutändan.

Den mest lysande stjärnan: Patrick Ebert visade redan förra säsongen vilken enorm maxkapacitet han besitter, och tysken har verkligen lyft sig ännu ett steg under hösten. I sina bästa stunder en av ligans bästa spelare.

Har underpresterat: Ingen har stuckit ut åt det här hållet.

Har framtiden för sig: Juventus-inlånade mittfältaren Fausto Rossi har successivt vuxit in i kläderna i Valladolid. 22-åringen är redan bra, men kommer bli ännu bättre.

Mitt tips inför fortsättningen: Jag trodde på förhand att Valladolid skulle få det svårt under andra året, men säsongsinledning har fått mig på andra tankar. Som man spelar nu fixar man kontraktet.

—

14:e plats – Málaga (13 poäng)

Säsongen hittills: Det är lätt att falla ner i den djupaste av gropar när man tappar såväl tränaren samt ett dussin spelare inför säsongen, men spelmässigt har Málaga i mångt och mycket gjort det bra. Däremot har man haft ett tufft inledande spelschema och inte riktigt fått med sig några enkla mål.

Den mest lysande stjärnan: Willy Caballero har under flera säsonger visat att han håller världsklass och har varit räddaren i nöden vid otaliga tillfällen för Málaga även den här säsongen. Att han fortfarande inte spelar i det argentinska landslaget börjar mer framstå som ett riktigt uselt skämt.

Har underpresterat: Det var upplagt för Ignacio Camacho att ta över som härförare på mittfältet efter att såväl Jérémy Toulalan som Manuel Iturra lämnade i somras. Men Camacho har mestadels fått nöta bänk, och även om han inte gjort bort sig när han har spelat måste hans säsong hittills ses som ganska slätstruken.

Har framtiden för sig: 19-årige Sergi Darder har kanske varit säsongens utropstecken i Málaga, men det är ändå omöjligt att inte nämna underbarnet Fabrice Olinga, 17, som den mest störst potential. Anfallaren får dessutom spela regelbundet.

Mitt tips inför fortsättningen: Málaga har ett lag bra nog att kunna utmana på övre halvan, och med tiden tror jag också man kommer jobba sig uppåt.

—

13:e plats – Elche (14 poäng)

Säsongen hittills: Efter den första månaden såg det ut som att Elches sejour i La Liga skulle bli kortvarig. Därefter återgick Fran Escribá till grunderna och den alltmer defensivt baserade taktik som tog klubben till La Liga ifjol – och därefter har det också gått bättre.

Den mest lysande stjärnan: Valencia-lånet Carles Gíl var bra redan när Elche tog klivet upp i högsta divisionen i våras, men 20-åringen har tagit ytterligare ett steg i utvecklingen nu. Yttermittfältaren har varit fantastisk hela hösten och en färgklick i Elche.

Har underpresterat: Manu del Moral skulle komma in och bli en av de ledande spelarna i Elche. Hittills har Sevilla-lånet däremot inte helt lyckats sätta sin prägel och offensivt inte tillfört den dimension Elche hade hoppats på.

Har framtiden för sig: Utöver Carles Gíl går 20-årige Richmond Boakye en väldigt ljus framtid till mötes.

Mitt tips inför fortsättningen: Elche får det tufft att behålla nuvarande tabellplacering, och kommer slåss i botten av tabellen ända in till slutet.

—

12:e plats – Espanyol (15 poäng)

Säsongen hittills: Espanyol har varit en positiv överraskning och stundtals spelat väldigt underhållande fotboll under hösten. Skalperna mot Atlético (1-0) och Valencia (3-1) väger tyngst men där finns också ett par bottennapp.

Den mest lysande stjärnan: Nyförvärvet David López har gjort det fantastiskt bra på det defensiva mittfältet hela hösten.

Har underpresterat: Héctor Moreno var en av Espanyols bästa spelare förra säsongen. Den här hösten har mexikanen mer sett vilsen ut och stått för otaliga misstag i försvaret.

Har framtiden för sig: Thievy Bifouma, 21, var utlånad till Las Palmas med bra resultat ifjol. Nu är han tillbaka i Espanyol och har direkt visat vilken potential han besitter.

Mitt tips inför fortsättningen: Espanyol kommer hålla sig mellan plats 10-15 i tabellen.

—

11:e plats – Sevilla (16 poäng)

Säsongen hittills: Sevilla verkar ha väldigt svårt att ta klivet över den där tröskeln man har varit fast vid under tre säsonger nu. Hemmaspelet fungerar ibland, men långt ifrån alltid, men framför allt måste bortaspelet förbättras om Sevilla ska blanda sig i någon Europa-strid.

Den mest lysande stjärnan: Ivan Rakitic har varit en klass för sig i Sevilla det senaste året. Bär laget på sina axlar.

Har underpresterat: Kevin Gameiro har visserligen gjort några mål i ligaspelet, men för €10 miljoner kan man ändå vänta sig mer av fransmannen. Carlos Bacca är klart före i hierarkin för tillfället.

Har framtiden för sig: 21-årige Alberto Moreno har stått för en kometkarriär och efter guldet i U21-EM i somras har vänsterbacken befäst sin startplats i Sevilla ytterligare, och dessutom A-landslagsdebuterat.

Mitt tips inför fortsättning: Jag tror Sevilla kommer bli bättre steg för steg, och definitivt ta sig upp på den övre halvan.

Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

Spanien är definitivt klara för VM i Brasilien. Detta efter att ha gjort sin plikt och besegrat Georgien hemma med 2-0 – även om ett kryss också hade räckt gott och väl för att säkra gruppen. Men det är väl lika bra att göra det snyggt, och vara på säkra sidan.

Utöver VM-biljetten – som var tisdagens och hela kvalets primära mål för Spanien – var det en speciell match för två herrar mot Georgien.

Först och främst för Andrés Iniesta, som är född och uppvuxen i Albacete, där matchen spelades. Iniesta växte upp i den lilla byn Fuentealbilla, och började sin fotbollskarriär i Albacete Balompié – en klubb han idag är majoritetsägare i. I somras var Albacete nära att gå i konkurs, då man hade över två miljoner i skulder som skulle betalas ut i löner. Då trädde Iniesta fram och skänkte den nödvändiga summan för att klubben skulle överleva.

I Katalonien är Andrés Iniesta en av de folkkäraste spelarna, och har en plats i mångas hjärtan. Men han är lika stor i Albacete, och inte minst i den lilla byn Fuentealbilla. Där finns såväl en gata uppkallad efter 29-åringen som en staty föreställande Don Andrés. I byn finns också en kopia av VM-pokalen som Iniesta sköt hem till Spanien 2010.

Därför var det förstås väldigt speciellt för Iniesta att träda ut på Carlos Belmonte-stadion i Alcabete på tisdagskvällen. Efter att han blev mottagen som en gud, serverat Álvaro Negredo fram till 1-0 och varit högst delaktig i Spaniens slutliga seger, blev han också utbytt i slutet till publikens stora fascination. Kanske inte för det faktum i sig att Iniesta blev utbytt – utan att man fick ytterligare en chans att verkligen hylla honom.

– Vi har fått ett fantastiskt mottagande här i Albacete, och att få uppleva det här för mig personligen, och dessutom säkra VM-avancemanget samtidigt är otroligt. Det går inte att begära mer, säger Iniesta enligt Marca efter matchen.
– Det här är någonting jag aldrig kommer att glömma.

Men bland gänget som fixade VM-platsen i sista kvalmatchen för Spanien var det ett annat namn som också stack ut: Alberto Moreno. Sevillas 21-årige vänsterback har gjort kometkarriär och fick mot Georgien landslagsdebutera från start.

För 1,5 år sedan var det nog ingen som ens kunde drömma om att Alberto Moreno skulle göras landslagsdebut vid det här skedet. Då, i början av 2012, spelade han fortfarande enbart med Sevillas reserver i tredjedivisionen där han inte heller alltid var ingjuten i startelvan. Han fick chansen att debutera i La Liga i april samma år, men det var först senare på hösten som han verkligen visade framfötterna.

Alberto tillhörde fortfarande Sevilla Atlético, men när skadorna duggade tätt i A-laget, samtidigt som vänsterbacken hade imponerat på såväl försäsongen som träningarna, gavs han chansen. Och han tog den, med råge. Sedan dess har Moreno varit ett återkommande namn i Sevillas startelva och idag han han petat Fernando Navarro permanent på vänsterbackspositionen.

En frisk Jordi Alba är fortfarande helt ordinarie i Vicente del Bosques landslag. Jag har väldigt svårt att tro något annat. Bakom honom är Nacho Monreal en ingjuten pjäs i laget som har varit med ett tag nu. Däremot är Monreal inte helt given i Arsenal utan har den här säsongen mest fått inrikta sig på inhopp. Därför känns platsen bakom Alba långt ifrån självskriven.

Får inte Monreal spela regelbundet i Arsenal lär han definitivt ligga i farozonen. Då är det också Alberto Moreno – om inte del Bosque ser Álvaro Arbeloa som ett bättre alternativ på den positionen, vilket vore konstigt – en lågoddsare till att ta en plats i VM-truppen.

För 1,5 år sedan hade Alberto Moreno precis debuterat för Sevillas A-lag. Då spelade han bara ett fåtal minuter i en match mot Athletic Club på San Mamés. På tisdagskvällen spelade han 90 minuter mot Georgien i sin A-landslagsdebut för Spanien – och hans kometkarriär har fått ännu ett kapitel i sagoberättelsen.

El derbi Madrileño var helgens höjdpunkt, men det spelades förstås fotboll på annat håll i Spanien också. Här kommer några tankar från ett par av helgens matcher.

Jonas räddaren i nöden för Valencia
För tredje ligamatchen i rad klev Jonas Goncalves fram när det som mest behövdes för sitt Valencia. I helgen snodde han bollen från Saúl Ñíguez i Rayo Vallecano, och tryckte distinkt in segermålet på Mestalla.

Brassenanfallaren, som mot Rayo för första gången under säsongen spelade som spjutspets, har gjort fyra mål på de tre senaste ligamatcherna och verkligen varit tungan på vågen för Valencia. Då Hélder Postiga inte fungerat klockrent spelmässigt kanske Jonas är lösningen på anfallsproblemen om Miroslav Djukic vill fortsätta använda sig av Fede Cartabia, Sergio Canales och Dorlán Pabón som en offensiv trio på mittfältet.

För ett par veckor sedan pratades det om en krissituation i Valencia, men efter tre raka ligasegrar än nu tongångarna betydligt lugnare och positivare. Däremot har det fortfarande inte lossnat rent spelmässigt. Hemma mot Rayo hade man svårt att spela sig ut Madrid-lagets höga och intensiva press, och hade framför allt svårt att etablera ett eget spel på offensiv planhalva. Men i nuläget finns det bara en sak som räknas i Valencia, och det är resultaten. Så länge de är positiva är allting frid och fröjd. Men låt ändå konstatera en sak: Hade det inte varit Rayo på andra sidan i lördagens match, utan ett mer effektivt lag, hade man inte tagit tre poäng.

Sevilla måste börja vinna på bortaplan
På pappret har Sevilla ett högintressant lag. Man har sålt av stjärnor som Álvaro Negredo, Goeffrey Kondogbia och Jesus Navas, men ersatt dessa med många framtidsnamn som inom ett par år kan vara lika etablerade spelare.

Men för att Sevilla ska utvecklas i rätt takt, och ta sig tillbaka till toppen där man var för några år sedan, måste man förstås prenumerera på spel ute i Europa. Och fortsätter man tappa poäng som man gjort under säsongsinledningen känns det väldit avlägset för klubben att man kommer spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Det stora problemet för Sevilla är bortaspelet. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán är man alltid starka och har sin publik i ryggen. På bortaplan spelar man inte med samma trygghet, men inte heller i närheten med samma fantasi.

Faktum är att Sevilla inte har vunnit på bortaplan i ligan sedan den 24 september ifjol, då man slog Deportivo La Coruña med 2-0 på Riazor. Det är alltså över ett år sedan nu, och ett rekord som gör Sevilla unika i Europa just nu.

I lördags spelade Sevilla oavgjort, 1-1, på Anoeta mot Real Sociedad. En svår arena, en svår motståndare, men ett skärpt Sevilla hade lika gärna kunnat åka därifrån med alla poäng. Man tog ledningen, hade chanser att utöka, men släppte sedan in kvitteringen i mitten på andra halvlek och i slutet var La Real närmast att plocka alla tre poäng.

Om Sevilla ska börja sin vandring uppåt i tabellen måste man tämja spöket som fortsätter dyka upp på alla bortaarenor.