Miroslav Djukic sitter säkert, åtminstone för ett tag framöver. Hans Valencia gjorde sin plikt och vann hemma mot Sevilla (3-1) på söndagskvällen, medan andalusierna fortsatt har det väldigt tungt i ligaspelet.

Dorlán och Fede erbjuder fart och energi
Nyförvärvet Dorlán Pabón och ungtuppen Fede Cartabia var de som fick ansvaret att axla de offensiva ytterrollerna i måstematchen mot Sevilla. Och båda levererade och erbjöd energi och fart i anfallsspelet.

Pabón osar klass i allt han gör och kommer bli en enorm tillgång för Valencia den här säsongen. Fede är fortfarande något valpig och tar en del felaktiga beslut, men hans intentioner är väldigt goda och när han väl tar sig runt sin motståndare eller lyckas med sina aktioner blir det ofta livsfarligt. Som när han drog förbi längs vänsterkanten och serverade Jonas en smörpassning fram till 1-0. Med sina blott 20 år är Fede en spelare som kan skapa magi på Mestalla i många år framöver.

Banega är långt ifrån sin toppform
Det har talats väldigt mycket om Valencias defensiv så här långt på säsongen, som med befogenhet fått utstått en hel del kritik. Men en del att det inte fungerat som det ska i offensiven stavas Éver Banega. Den argentinska mittfältsmotorn, som i flera år varit Valencias kanske viktigaste spelare, är en av många som hittills inte allt levt upp till förväntningarna den här säsongen.

Faktum är att jag inte en kommer ihåg när jag såg Banega så här slarvig och nonchalant i en längre period senast. Han är känd för att ibland kunna tappa fokus men ända sedan ligapremiären har argentinaren underpresterat rejält. När Éver inte bidrar med sina genomstickare förlorar Valencia en dimension i anfallsepelet, och när han slarvar i passningsspelet på mittplan så ofta som han gör får det effekten att man inte kommer lika ofta med fart framåt, och dessutom blir mer sårbara defensivt.

Mot Sevilla var det återigen en nonchalant Banega, även om han slog en fin frispark fram till 3-1-målet. När Éver spelar bra, gör Valencia ofta detsamma. Argentinaren måste höja sig för att Los Ché ska hitta en jämnare nivå.

Isco har inlett sensationellt bra
Det var väl ingen som undgick Iscos framfart i Málaga förra säsongen. Och på förhand var han förstås en alldeles strålande värvning för Real Madrid i somras. Men jag är frågande om någon verkligen trodde han skulle smälta in så bra direkt.

Den unge spanjoren har varit Real Madrids bäste spelare under inledningen av säsongen och på sex matcher alla kategorier noterats för fem mål och två assist. När Madrid tog emot Getafe hemma på Santiago Bernabéu var Carlo Ancelottis tanke att vila Isco. Men när Gareth Bale skadade sig på uppvärmningen fick Isco trots allt hoppa in i startelvan – och levererade ytterligare en gång. Mittfältsgeniet var högst inblandad i 4-1-segern och svarade ännu en gång för ett mål – hans fjärde ligamål på blott fem matcher.

Jag hävdar fortfarande att Real Madrid gjorde bort sig när man inte slet hårdare för att behålla Mesut Özil, men om Isco fortsätter prestera så här kommer åtminstone avsaknaden av tysken inte bli lika märkbar.

Som om tre förluster på de fyra inledande ligaomgångarna inte var nog. På torsdagen kom den stora smällen för Valencia: 0-3 hemma mot Swansea. Poängtapp mot Sevilla i helgen och Miroslav Djukic kan vara ett minne blott i klubben.

Förra säsongen suktade Valencia-supportrarna efter en markant förändring i klubben. Presidenten Manuel Llorente hängde i länge, men i början av april valde han att tacka för sig efter att ha fått utstå enorm kritik från supportrarna.

Som ersättare kom Amadeo Salvo, en lokal affärsman, in med sitt projekt GloVal (en förkortning av Global Valencia) och hade som motto att demokratisera och ena klubben mer. Salvo har höga ambitioner och vill föra Valencia tillbaka till toppen igen, men han vet att det kommer ta tid och att vägen dit är lång. Manuel Llorente gjorde ett bra jobb som president när Valencia låg som risigast till. Man har nu reducerat sina skulder, inte minst på grund av de ständiga försäljningar av sina storstjärnor man varit tvungna att göra de senaste åren.

Nu är det annorlunda. Trots att Valencia missade Champions League-plats förra säsongen och nu inte får spela i den mest prestigefyllda klubblagsturneringen under hösten har man en bättre ekonomisk status än för två-tre år sedan. Man är inte längre tvingade att sälja sina största stjärnor, något som Amadeo Salvo också varit väldigt tydlig med. När Tottenham frågade om Roberto Soldado hänvisade Valencia direkt till utköpsklausulen. Man var aldrig tvungna att sälja stjärnanfallaren.

Men oavsett om Valencia är på väg i rätt riktning som klubb presterar man sämre än på väldigt länge ute på fotbollsplanen. Och för att föra en klubb framåt måste man samtidigt få resultaten med sig på planen.

I den första ligaomgången vann Valencia knappt, och något oförtjänt sett till spelet, hemma med 1-0 mot Málaga. Därefter har man gjort plattmatcher mot i tur och ordning Espanyol, Barcelona och Real Betis i ligaspelet. Det finns inget lag som kan prestera på topp match efter match. Alla har sina plattmatcher, alla kan inte vara 110 procent jämt. Men efter tre raka förluster krävdes en seger i Europa League-premiären mot Swansea för att Miroslav Djukic skulle få lite andrum.

En viljelös och fantasilös match senare var ytterligare en förnedrande förlust var ett faktum. Det går förstås diskutera hur Adil Ramis utvisning efter redan tio minuter hade för betydelse för matchutvecklingen, men det var spelarnas inställning som var problemet. Miroslav Djukic har uppenbarligen inte fått med sig gruppen överhuvudtaget och signalerna som sändes ute på planen var snarare att man gett upp än det motsatta.

Vad har inte fungerat?
Det är mer befogat att faktiskt ställa frågan vad som har fungerat i Valencia under säsongsupptakten. För i sanningens ädla namn är det ingenting som varit bra. Utöver inställningen och den uppenbart saknade ingrediensen att kämpa för klubbmärket har varken presspelet, passningsspelet eller organisationen fungerat överhuvudtaget.

Framför allt är det försvarsspelet, som annars var Djukic framgångsrecept i Valladolid, som har varit under allt kritik. Och det hänger förstås ihop med allt det andra. I fyra raka matcher har man släppt in minst tre mål – något som inte hänt Valencia sedan 1954.

Är det spelarna som är för dåliga? Absolut inte. Den individuella skickligheten finns där. Spelare som Adil Rami, Ricardo Costa och Jérémy Mathieu försämras inte över en natt. Problemet är att Djukic inte fått någon igång något organiserat försvarsspel alls. Ramis utvisning mot Swansea personifierade hela Valencias säsong så här långt. Éver Banega tappar bollen på egen planhalva, varpå Adil Rami gör en klumpig tackling och belönas med ett rött kort.

Det anfallsglada och fartfyllda Valencia under Ernesto Valverde i våras har bytts ut mot ett slarvigt, organisationslöst och väldigt grått lag. Om ingenting drastiskt händer kommer nog ytterligare ett tränarbyte ske inom en väldigt snar framtid. Det mesta tyder på att Djukic får foten redan på söndag om det inte blir seger hemma mot Sevilla.

Klubben är på väg i rätt riktning och under Amadeo Salvo som president är det mycket som har blivit bättre, men när utvecklingen går åt motsatt håll på planen tillfredsställer det knappast supportrarna. De kräver svar, positiva signaler och upprättelse. Och det nu.

Det var många lag som hade mycket att bevisa och var i stort poängbehov under söndagen. Några besvarade förväntningarna – några raka motsatsen. Här kommer tankar och analyser från söndagens två sena matcher.

Har Málagas hittat sin målskytt?
Málaga har länge saknat en pålitlig målskytt. När man nådde fjärdeplatsen i La Liga säsongen 2011/12 var Salomon Rondón lagets bäste målskytt med elva mål. Ifjol gjorde Isco från sin offensiva mittfältsposition flest ligamål för klubben, nio stycken. Även om detta handlar om de två mest framgångsrika säsongerna i klubbens historia, går det inte komma ifrån det faktum att man saknat en etablerat och pålitlig målskytt. Det problemet kan vara löst nu.

Det är i alla fall känslan man får efter söndagens match hemma mot Rayo Vallecano. Fiorentina-lånet Mounir El Hamadaoui, som tidigare bland annat gjort succé holländska ligan med såväl AZ som Ajax, gjorde sin första start för klubben – och som han tog chansen. Den marockanske anfallaren nöjde sig inte med ett eller två mål, utan slog till med ett hattrick. Därtill assisterade han också till ett mål när Málaga spelade alla sina kort rätt och vann övertygande med hela 5-0.

El Hamadaoui visade spelintelligens och en rörlighet som har saknats i Málaga. Det är tidigt att redan sätta en stämpel, men insatsen gav verkligen mersmak och höjde förhoppningarna inför framtiden. Om El Hamadaoui är den anfallaren Málaga länge sökt efter kommer man få betydligt fler mål ”gratis” än tidigare säsonger.

Matchen i övrigt då? Ja, för Rayos del var det inte mycket som stämde. Precis som mot Atlético Madrid på Vicente Calderón för ett par omgångar gick man ut med en hög backlinje, något som återigen straffade sig rejält. Málaga visade däremot väldigt mycket kvalité och trots spelarflykten i somras verkar Bernd Schuster ha fått ihop laget snabbt. Francisco Portillo, Pedro Morales och Eliseu bildade en giftig offensiv trio på mittfältet och kan ge publiken på La Rosaleda mycket att glädjas åt under säsongen.

Får Djukic mer tid än Pellegrino?
Säger man att Valencia inlett säsongen dåligt vore en komplimang för klubben. Kraven var betydligt högre på Miroslav Djukic inför säsongen och tre poäng på fyra omgångar är definitivt inget godkänt facit för den förre Valencia-spelaren.

Lagets hittills enda seger kom i premiären hemma mot Málaga. Men faktum är att man inte ens då övertygade spelmässigt, och hade liksom i övriga matcher svårt att skapa målchanser. Då räddades man av ett misstag från Willy Caballero som Ricardo Costa utnyttjade. Men mot Espanyol, Barcelona och nu senast Real Betis har man inte fått några gratischanser.

Det är mycket som inte har stämt för Los Ché. Presspelet, som var något Miroslav Djukic pratade om väldigt mycket när han anställdes, har inte alls fungerat. Inte heller passningsspelet har hållit en tillräckligt hög nivå och ofta har det slarvats på det centrala mittfältet – vilket motståndarna inte varit sena med att utnyttja.

Men detta är bara några grejer som Djukic måste få ordning på, och det illa kvickt. Mauricio Pellegrino fick bara 14 omgångar på sig ifjol. Då låg Valencia på en tolfte plats i ligan. Hur lång tid för Miroslav Djukic på sig att vända den negativa trenden? Hur länge står ledningen ut med uteblivna resultat, och hur lång tid har man råd att låta gå innan det måste hända något?

Läget är långt ifrån optimalt i Valencia-lägret, och efter 1-3-förlusten mot Betis har man än mer att fundera på.

Salva fyllde Verdús lucka mer än väl
Från att inte ha spelat en enda minut i ligaspelet den här säsongen fick Salva Sevilla chansen axla nummer tio-rollen för Betis i Joan Verdús frånvaro. En chans han minst sagt tog vara på. Först assisterade Salva till Jorge Molinas tidiga 1-0-mål, innan han själv skulle hitta nätmaskorna både en och två gånger innan matchens slut.

Salva Sevilla personifierade Betis insats mot Valencia. Med sitt presspel, sin kreativitet och effektivitet ledde han de grönvita till 3-1-seger på ett imponerande sätt. Efter bra insatser i Europa League-kvalet följt av den här insatsen har jag svårt att se Pepe Mel motivera att lämna Salva utanför laget fortsättningsvis. Han lär åtminstone inte få stå över tre raka ligamatcher igen.

Från eftertraktad och utpekad som den näste argentinske storstjärnan till frysboxen och fullständigt oönskad i sin klubb. Pablo Piatti har gjort resan få andra vill vara med om, men är beviset på att allt inte blir som man har tänkt sig.

Med varje ny spelare i en klubb ställs vissa förväntningar. Vissa besvarar förväntningarna med succé och överraskar positivt. Vissa misslyckas däremot fatalt. Pablo Piatti är en av dessa.

Det är många gånger jag har suttit framför TV-apparaten med ett leende på läpparna när jag sett Pablo Piatti flyta fram på planen och göra fantastiska saker. Men tyvärr är det ännu fler många gånger jag har suttit och svurit i ren frustration över hur samme spelare kan vara så tafatt.

Pablo Piatti är ett bevis på att allting definitivt inte blir som man har tänkt sig.

När den numera 24-årige argentinaren lämnade Almería för Valencia 2011 var det med skyhöga förväntningar. Han jämfördes med sin landsman Leo Messi, och liknelserna var tydliga. De var kortväxta, hade bra bollbehandling och var ofta tungan på vågen i jämna matcher.

Det var framför allt efter Almerías seger mot Sevilla med 3-1 – där Piatti gjorde två fantastiska mål – som ryktena kring den lille argentinaren började blossa upp ordentligt. Den femte juni 2011 fick han välförtjänt chansen att A-lagsdebutera för Argentina, då han spelade från start i en träningsmatch mot Polen. Efter en ryktestät sommar vann sedan Valencia kampen om yttermittfältaren och fick betala €7,5 miljoner för spelarens tjänster.

Där och då kändes det som att Los Ché hade gjort en helt vansinnigt bra affär. Sommaren 2011 hände mycket i Spanien och i konkurrens med bland andra Cesc Fàbregas, som gick till Barcelona från Arsenal, och Santi Cazorla som lämnade Villarreal för Málaga, utnämnde jag Piatti som transferfönstrets bästa övergång.

Nu, drygt två år senare, kan vi konstatera hur fel jag hade. Men jag var långt ifrån ensam. Valencia hade en tro på att Piatti skulle bli klubbens ledande stjärna i offensiven och att han skulle vara den byggsten som saknades för att klubben skulle sig tillbaka till den europeiska toppen. Tendenserna han hade visat i Almería sa att han var ämmad att bli en av de riktigt stora.

Men under sina hittills två avklarade säsonger i Valencia har Pablo Piatti snarare retat upp Valencia-supportrarna än tillfredställt dem. Den där magiska bollbehandlingen, farten med boll och fantasifullheten har varit som bortblåst. Fick han inte tillräckligt med förtroende? Nja, hans facit visar annorlunda. Under sin debutsäsong i Valencia spelade argentinaren hela 47 matcher. Han imponerande inte i mer än en handfull av dessa.

Var pressen för stor? Fick han inte spela i sin naturliga roll? Det går att spekulera i många saker varför Pablo Piatti hittills har misslyckats så brutalt i Valencia. Men chanser och förtroende har han fått – utan att svara tillbaka på rätt sätt. Förmodligen är det många små faktorer som har spelat in.

I dagsläget är Piatti högst oönskad i Valencia. Under försäsongen lyckades han inte övertyga nye tränaren Miroslav Djukic och signalerna från klubben var tydliga – argentinaren fick börja se sig om efter andra alternativ.

Dagarna gick och timmarna tickade på. Den sista dagen av transferfönstret fanns inte Pablo Piatti med på Valencias obligatoriska träning, och bland klubbar som Rennes, Celtic, Southampton såg ändå Getafe ut att dra det längsta strået och låna in yttermittfältaren. Det hela såg klappat och klart ut – tills det kom fram att Piatti ådragit sig en hamstringsskada och blir borta minst fem veckor. Getafe drog sig ur, och övriga klubbar satte sig också på tvären, samtidigt som de flesta inte ville betala hela argentinarens lön.

Valencia och Miroslav Djukic hade börjat planera säsongen utan Piatti i tankarna. Nyförvärvet Dorlan Pabón från Monterrey hade fått ta över tröja nummer elva, och Piatti stod därmed utan tröjnummer. När klockan passerade midnatt hade ännu ingen klubb nått en överenskommelse med Valencia. Piatti blev kvar i Valencia.

Den lille argentinaren har inte uttalat sig särskilt frispråkigt efter att transferfönstret stängde men han sa så sent som i början av augusti att ”mitt mål är att lyckas här i Valencia. Det är just nu det enda jag tänker och fokuserar på”.

Då elvan alltså var upptagen tilldelades Piatti det mer osmakliga numret två – åtminstone för en ytter. Nu väntar minst fem veckors stenhård rehabilitering för Pablo innan han åter kan finnas till Djukic förfogande. Men som läget ser ut i detta nu kommer Sofiane Feghouli, Sergio Canales, Jonas Goncalves, Fede Cartabia, Andrés Guardado & Juan Bernat högst sannolikt gå före Piatti när det gäller ytterpositionerna. Med andra ord betyder det väldigt knapert med speltid för argentinaren. Lyckas han inte vända det negativa till motsatsen och kan övertyga Djukic om sina kvalitéer lär han förmodligen gå på lån det första som sker i januari.

– Tyvärr har det inte gått som väntat i Valencia. Jag trivs bra men har inte riktigt kommit till min rätt på planen och har inte lyckats genomföra det jag tänkt, sa Piatti i våras.

– Konkurrensen är stor i en sådan här klubb och det gäller att ta vara på sina chanser.

Piatti är beviset på att allting inte blir som man har tänkt sig. Från eftertraktad och utpekad som näste argentinske storstjärna har han nu hamnat i frysboxen i Valencia och är i bästa fall femte eller sjättevalet som ytter. Från landslagsdebuten efter succén i Almería är han i nuläget längre bort än någonsin från en landslagsplats. Hur kan något gå så fel? Hur kan en spelare gå från så talangfull och giftig till att se helt vilsen ut på fotbollsplanen?

I nuläget känns det som det enda som skulle få oss åskådare att se Pablo Piatti från sin bästa sida igen är att han lämnar Valencia så fort nästa tillfälle ges. Han skulle må bra av en ny miljö, en nytändning, och framför allt en tränare som tror på honom. Om det nu finns någon sådan kvar.

Jag hoppas fortfarande på Pablo Piatti. Det jag såg av honom i Almería var ingen bluff. Vissa spelare passar helt enkelt inte in i vissa lag. Kanske är Piatti en sådan. I en mindre klubb med mindre press tror jag han kan komma till sin rätt igen.

—

Pablo Piatti, säsong för säsong i Spanien.

Säsong – ligamatcher, mål/assist (klubb)
2008/09 – 31, 5/3 (Almería)
2009/10 – 35, 7/4 (Almería)
2010/11 – 35, 8/4 (Almería)
2011/12 – 30, 2/2 (Valencia)
2012/13 – 14, 1/4 (Valencia)

—

Källor: LFP, Valenciacf.es & SuperDeporte.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Några tankar och analyser från söndagens hetaste ligamatcher, med fokus på storlagen Real Madrid, Atlético, Barcelona och Valencia.

Luka Modric dominerade mittfältet
Han fick utstå en hel del kritik under förra säsongen, Luka Modric. Och i viss mån var den helt befogad. Kroaten inledde ganska tafatt i Real Madrid men spelade upp sig allt mer under våren – även om han hade svårt att spela in sig i startelvan.

Nu har Modric fått en gyllene chans att verkligen etablera sig i startelvan då Xabi Alonso återfinns på skadelistan minst ett par månader framöver. Och mot Athletic Club kan man verkligen säga att mittfältaren tog chansen. Modric fördelade bollar på ett utomordentligt sätt, han var alltid i rörelse och agerade överlag väldigt klokt.

Att Isco blev den första spanjor som i ligasammanhang gjorde två mål sedan Raúl lyckades med bedriften 2009 eller att Cristian Ronaldo öppnade sitt målkonto för säsongen lär förmodligen dra flest rubriker efter matchen. Men faktum är att Real Madrid verkligen är i behov av en spelare som kan styra tempot och agera djup spelfördelare i Xabi Alonsos skadefrånvaro, och när Luka Modric spelar som mot Athletic är det inte några något problem. Fortsätter han så kommer det rentav bli svårt för Alonso att återta sin plats.

Atlético närmar sig giganterna
På grund av det rådande TV-avtalet i Spanien är det i snudd på omöjligt för andra lag att utmana Barcelona och Real Madrid på allvar. Ingen klubb har i närheten av samma ekonomiska resurser och drar heller inte in i närheten av lika mycket på sponsorpengar.

Men fotboll är ju trots allt ett spel som avgörs över 90 minuter på planen. Och är det något lag som i alla fall känns närmare gigantduon än någonsin är det Atlético Madrid. De bevisade mot Barcelona i Supercupen att de höll jämna steg och slog Real Madrid i Copa del Rey-finalen. Nu har de rödvit-randiga inlett ligasäsongen på bästa möjliga sätt, och det som framför allt får mig att dra slutsatsen att de närmat sig är två imponerande bortasegrar.

Ofta är det just de där tuffa bortamatcherna som blir avgörande i slutändan. Vinner man mot toppenkonkurrenter på bortagräs syns det tydligt på tabelläget. Atlético Madrid slog i premiäromgången Sevilla borta med 3-1. I helgen tog man en ny skalp på bortaplan när Real Sociedad besegrades med 2-1 på Anoeta.

Jag har svårt att tro att Atlético Madrid kommer fira en ligatitel nästa vår, men att man skulle hamna 30 poäng bakom Real Madrid och Barcelona vore en betydligt större överraskning. Med ett par, som det ser ut, starka nyförvärv på transferfönstrets sista timmar, får man även in den bredd och konkurrens i truppen som behövs.

Valencia & Barcelona gav lektion i dåligt försvarsspel
Som åskådare var det en sprudlande tillställning fyllt med målchanser och många fina mål. Som analytiker av anfallsfotbollen fanns det mycket positivt att grotta ner sig i. Som analytiker av försvarsdelen både för Valencias och Barcelonas del fanns mycket mer att önska än vad som visades upp på Mestalla under söndagskvällen.

Valencia hade framför allt svårt att komma åt ytan mellan de defensiva mittfältarna och försvaret. Leo Messi fick gång efter annan trampa in i just den ytan och det är precis då han är som farligast. Adil Rami och Ricardo Costa verkade tämligen osäkra i uppspelsfasen och såg inte alls ut att trivas med varandra. Återigen står frågan varför inte Jérémy Mathieu får chansen som mittback vilandes över Miroslav Djukic.

För Barcelonas del är försvarsproblemen mindre, men minst lika tydliga. Framför allt brister man på fasta situationer och i inläggsspelet – precis så de sätt som Valencia gjorde sina två mål på. Det finns ett gångbart argument som säger att Barcelona frustreras på fasta situationer över att inte ha tillgång till längre spelare. Däremot finns det en hel del frågetecken över hur markeringsspelet fördelas då man tveklöst är begränsade i antalet långa spelare i eget straffområde. Tata Martino kan inte trolla, men han kan se till att markeringsspelet sköts på ett betydligt bättre sätt och där har Barcelona något att jobba med.

I övrigt då? Leo Messi vann målkampen med 3-2 mot Hélder Postiga. Argentinaren hade spelmässigt ingen spektakulär dag, men gjorde likväl tre mål och hade med lite flyt lika gärna kunnat göra fem-sex.

Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.

Efter alltför många dagars väntan fyllda av spekulationer och förväntningar är nu allvaret igång. I lördags drog den spanska ligafotbollen igång igen och det har minst sagt rivstartat.

Carlos Vela planens gigant
I lördagens sparkades den spanska ligafotbollen igång med Real Sociedad och Getafe på Anoeta. Och för att göra en lång historia kort kan man konstatera följande: La Real vilade ett par nyckelspelare, och lyckades ändå kontrollera matchen från första till sista minut och vinna komfortabelt. Getafe däremot såg uddlösa, gråa och fantasilösa ut. Bäst på plan var utan tvivel Carlos Vela, som efter två fantastiska säsonger nu lovat att öka sin målskörd från föregående säsonger (14 ifjol). Tja, det har ju minst sagt börjat bra, både för Vela och Real Sociedad. På tisdag väntar Lyon i CL-kval.

Athletic pressade sönder Valladolid
Real Sociedads baskiska kusiner Athletic (eftersom den vänliga stämningen mellan klubbarna tål de nog att kallas kusiner) imponerade också i sin premiär, som spelades borta mot Valladolid. Hemmalagets Patrick Ebert oroade hela tiden Athletic-försvaret, och gjorde också Valladolids enda mål i matchen, men det räckte inte. Genom ett bättre press- och passningsspel var Bilbao-klubben det bättre laget och vann välförtjänt med 2-1. Markel Susaseta gjorde öppningsmålet efter drömspel av Ander Herrera och Beñat Extebarria i momentet innan, innan Iker Muniain klev fram som matchvinnare när han distinkt tryckte in 2-1 från nära håll i början av andra.

Och just Ander Herrera, som var ytterst delaktig i 1-0-målet, har fått en större offensiv roll under Ernesto Valverde än vad han hade under förra tränaren Marcelo Bielsas tid i klubben. Av gårdagens prestationer att döma såg det förträffligt bra ut, och med sitt fina passningsspel kan han ge Athletic ytterligare en dimension i offensiven med en högre utgångsposition.

Förra säsongen var Athletic säsongens besvikelse i La Liga, medan Real Sociedad var säsongens stora positiva överraskning. Nu känns båda lagen jättestarka och har inlett med varsina treor.

Valencia vann utan att imponera
Lördagens stormatch utspelade sig på Mestalla mellan Valencia och Málaga, och trots ett bra tempo var det premiärdagens ändå tråkigaste match. Hemmalaget Valencia hade svårt i den sista tredjedelen och skrapade knappt fram en handfull chanser. Málaga var inte bättre, men var solida i försvaret och såg ändå vassa ut i omställningsspelet. Men ett bra försvar till trots räckte det inte för poäng. Willy Caballero, som var en av säsongens bästa målvakter, slarvade vid en höjdboll och Valencia-kaptenen Ricardo Costa tackade och tog emot när han fick bollen framför fötterna med öppet mål.

Det var långt ifrån en sprudlande match, och Valencia förtjänade knappast alla tre poäng. Det fanns dock flera ljusglimtar i hemmalaget, så som ynglingarna Juan Bernat och Fede Cartabia (båda födda 1993). Och att vinna är som det alltid brukar heta också en styrka i sig.

Rodas agerande personifierade matchen
Apropå att vinna välförtjänt eller inte. Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande som Barcelona visade upp i första halvlek mot Levante. När det stod 4-0 innan halvtimmen spelad var känslan snarare att det kunde rinna iväg mot tvåsiffrigt. Det slutade vid 7-0, men kunde blivit mer, och pausresultatet 6-0 är bara skrattretande.

Levante-försvararen Héctor Rodas agerande vid 7-0-målet personifierar på något sätt matchen. Istället för att enkelt och distinkt passa hem en frispark på egen planhalva till målvakten agerade Rodas allmänt lojt, och fick bara iväg bollen ett par meter. Cesc Fàbregas snappade upp, rundade målvakten och valde i slutändan att servera Pedro Rodríguez öppet mål.

Jag väljer att resultatet till trots inte dra för stora växlar av den här matchen. Även om Barcelona spelade fantastisk fotboll och framför allt pressade sönder Levante, så var gästerna från Valencia samtidigt under all kritik. Det var lojt, oengagerat och väldigt slarvigt. Det var rent av beklämmande att titta på. Kanske kommer man sakna åldermannen Sergio Ballesteros mer än många trodde.

Mer uppdateringar från helgens fighter utlovas senare.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Tre lag återstår att presentera innan säsongen kan dra igång.

VALENCIA

Förändringar:
Ernesto Valverde har blivit ersatt av den betydligt mer defensive Miroslav Djukic på tränarbänken. I spelartruppen är den stora förändringen förstås Roberto Soldados försvinnande. Anfallaren gjorde hela 24 mål i ligaspelet i fjol men fortsätter nu karriären i Tottenham. Även Nelson Valdez har lämnat vilket lämnar frågetecken kring Valencias anfallsuppsättning. Hittills har bara Hélder Postiga värvats in, men det kan mycket väl tillkomma ett större namn innan transferfönstret är slut. Valencia-ikonen David Albelda har deklarerat att han lägger av med proffsfotbollen, och i legandarens otroligt tunga skor har klubben plockat in Javi Fuego (Rayo) och Oriol Romeu (Chelsea) för att fylla luckan på det defensiva mittfältet.

Förutsättningar:
På det offensiva mittfältet finns enorm kvalité och minst lika enorm bredd. Men det vilar stora frågetecken kring försvarslinjen och vem som ska göra målen för Valencia den här säsongen. Förutsättningarna var på pappret bättre förra säsongen, men hitta Djukic lösningar på frågorna kan det ändå bli väldigt bra.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Vicente Guaita
—
João Pereira
Ricardo Costa
Adil Rami
Jérémy Mathieu
—
Javi Fuego
Dani Parejo
—
Sofiane Feghouli
Éver Banega
Jonathan Viera
—
Hélder Postiga

Rimlig målsättning:
Att inte nå Champions League-plats var som ett slag under bältet för klubben förra säsongen. Och även om förutsättningarna för tillfället inte ser mycket bättre ut än i fjol har man en trupp bra nog för att ta sig tillbaka bland topp fyra. CL-plats är ett fullt rimligt mål.