De övriga toppligorna i Europa må kunna locka med stora summor pengar, och trots att profiler som Radamel Falcao, Jesus Navas och Iago Aspas har lämnat för utlandet är jag inte alls orolig för framtiden. Det finns ju trots allt få andra ligor som ständigt pumpar fram nya talanger och stjärnor. När dessutom spelare som Beñat Extebarria, Piti, Léo Baptistão och Joan Verdú väljer att byta klubbar, men ändå gör det inom Spaniens gränser får det gälla som ett kvitto att det fortfarande finns lite ekonomiska muskler i de spanska klubbarna.

Det faktum att La Liga hela tiden får fram nya talanger gör mig inte ens en gnutta orolig för framtiden oavsett hur många stjärnspelare som redan har och de som kommer lämna Spanien för nya utmaningar. Det har ju trots allt varit ständigt förekommande de senaste åren att stjärnor försvinner från ligan – samtidigt som nya talanger pumpas fram och slutligen växer ut till stora spelare. Därför tänkte jag göra en snabb genomgång med några spelare jag tror kan bli utropstecken till nästa säsong.

Óliver Torres (Atlético Madrid)
Född 1994, offensiv mittfältare
Atléticos egna juvel har vi redan fått en skymt av med hans åtta inhopp under den gångna säsongen. Till nästa säsong lär dock speltiden bli mer, då han är en spelare Diego Simeone både tror och litar på väldigt mycket. Med sitt utomordentligt spelsinne och sin oerhörda bollbehandling finns ingen anledning att inte tro att Óliver Torres är Spaniens nästa stora spelfördelare.

Álvaro Vadillo (Real Betis)
Född 1994, yttermittfältare
En megatalang som debuterade tidigt, men tyvärr stagnerat lite i utvecklingen på grund av skadebekymmer. Fick dock mer och mer speltid i Betis under våren och totalt blev det 14 framträdanden i ligan, varav tre från start. Nu när de grönvita ska ut och pröva vingarna i Europa finns stora möjligheter för ökad speltid för Vadillo. Tar han vara på möjligheterna kan han gå väldigt långt – för potential finns det gott om.

Bryan Rabello (Sevilla)
Född 1994, yttermittfältare
En spännande chilensk talang som kom till Sevilla redan inför förra säsongen och genomförde en väldigt bra försäsong med A-laget. Spenderade därefter säsongen i Sevillas B-lag, och fick därtill göra tre framträdanden i La Liga. Kan mycket väl ta ytterligare ett kliv i utvecklingen den här säsongen och bli en injektion i Sevilla.

Pablo Iñiguez (Villarreal)
Född 1994, mittback
Spelskicklig mittback som i slutet av den gångna säsongen fick mycket speltid i Villarreal, trots konkurrensen i form av Mateo Musacchio, Olof Mellberg och Chechu Dorado. Kan lånas ut för att få mer speltid, men har samtidigt visat upp en mognad i spelet vilket inte alls gör det omöjligt att han får chansen av Villarreal i La Liga kommande säsong. Varningsfinger för blivande storback.

Juan Bernat (Valencia)
Född 1993, yttermittfältare
Vindsnabb och teknisk yttermittfältare som trivs bäst till vänster. Gjorde visserligen tolv framträdanden i ligan för Valencia förra säsongen, men lär få ännu mer speltid framöver. Har potential för att växa ut till en ny version av David Silva, och det stora genombrottet kan mycket väl komma inom en snar framtid.

Jesé Rodríguez (Real Madrid)
Född 1993, offensiv mittfältare/anfallare
Jättetalang som briljerat för Real Madrid Castilla i andradivisionen den gångna säsongen. Kan agera både som spjutspets men även släpande anfallare vid behov. Har känsliga fötter, ett målsinne av rang och är dessutom en bra framspelare. Det är olika meningar sagt om Jesés framtid, och det är oklart om han stannar i Real Madrid den kommande säsongen eller lånas ut. En försäljning bör inte finnas på kartan.

Iñigo Ruiz de Galarreta (Athletic Club)
Född 1993, central mittfältare
Efter en stark försäsong och mycket speltid de tre inledande ligamatcherna ifjol skadade sig Iñigo Ruiz de Galarreta så illa att han blev borta resten av säsongen. Nu ska han vara återställd och om han visar upp samma kvalitéer på fotbollsplanen som innan skadan kommer Athletic ha nytta av den kreative innermittfältaren. Konkurrensen på mittfältet är dock stor i Bilbao-klubben.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Barcelona)
Född 1993, central mittfältare
Spelskicklig och teknisk innermittfältare som är flexibel nog att båda husera längre ned i planen som i en mer utpräglad offensiv roll. Flyttas permanent upp till Barcelonas A-lag under sommaren men kommer med allra högsta sannolikhet lånas ut. Ny destination blir troligast Celta Vigo med den förra Barcelona B-tränaren Luis Enrique på tränarbänken, där Rafinha i sådana fall kan komma att ersätta Iago Aspas i en ren nummer tio-roll. Har potential för att lyckas blir något stort, och har dessutom lite att brås på. Storebrorsan heter Thiago och pappan Mazinho, som bland annat vann VM med Brasilien 1994.

Spelare som Rubén García (Levante), Léo Baptistão (Atlético, förra säsongen Rayo) och Aymeric Laporte (Athletic Club) är praktexempel på spelare som dykt upp från ingenstans. De talanger jag plockat ut här ovanför är mer välkända, men väntar fortfarande på att slå igenom.

Det tål inte heller att glömma bort Barcelona-talangen Gerard Deulofeu, som tillsammans med Jesé och Óliver är en av de stora stjärnorna i Spaniens U20-lag i VM som just nu pågår i Turkiet. Anledningen att jag inte nämnde 1994-modellen mer djupgående var att han enligt många källor ryktas vara på väg utomlands – fast givetvis på lån. Han är ändå, för er som inte redan gjort det, ett namn att lägga på minnet.

Summa summarum: det kommer förmodligen, eller rättare sagt högst sannolikt, fortsätta säljas stjärnor från La Liga. Troligtvis hinner flera stora namn lämna innan ligaspelet drar igång i augusti. Men som jag ser det finns ingen anledning att vara orolig. Den professionella träningsgrunden och talangutvecklingen som finns i Spanien är svårtoppad och det forceras fram talang på talang runt om i klubbarna. Det är någonting som inte försvinner.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Real Sociedad – betyg 5/5
Efter att ha klarat det svåra andraåret sedan comebacken skulle nu Real Sociedad ta sats mot högre höjder till årets säsong. Men vem hade kunnat tro att det skulle sluta med en fjärdeplats och Champions League-kval till nästa säsong? La Real överträffade sina egna förväntningar och hela vårsäsongen kan bara applåderas.

Sevilla – betyg 2/5
Det ville sig inte den här gången heller för Sevilla, som halkat ner från att vara ett stabilt topplag till att prenumerera på en plats i mitten av tabellen. Trots säsongens nionde plats kan man faktiskt få en gratisbiljett till höstens Europa League då Málaga är avstängda och Rayo inte fått någon Europa-licens av det spanska förbundet.

Valencia – betyg 1/5
Skulle jag betygsätta hur det sett ut spelmässigt under våren skulle det bli ett högt sådant. Som helhet blir det däremot annorlunda. Valencia vill täta avståndet till Real Madrid och Barcelona – inte halka efter ännu mer. Framför allt vill man fortsätta spela Champions League-fotboll varje säsong, något man till hösten inte kommer få chansen till, mycket tack vare Mauricio Pellegrinos katastrofala månader som Valencia-tränare i höstas. Los Ché har gjort en undermålig säsong med tanke på vad man hade för ambitioner förra sommaren.

Valladolid – betyg 4/5
Miroslav Djukic manskap har stått för en enastående säsong. Man gick upp ifjol som sista lag efter ett tufft kval, och hade ett på pappret sämre lag än många andra lag. Ändå har man inte varit i närheten av en bottenstrid, utan snarare varit närmare att blanda sig in i striden om Europa.

Zaragoza – betyg 1/5
När ett lag kapitulerar på det sättet som Zaragoza gjort efter nyår kan man inte gå ett annat betyg än underkänt. I höstas var man stabila, och det såg ut att för en gångs skull bli en trygg säsong för Zaragoza. Men en nästan imponerande svag vårsäsong senare och laget slutet till sist som jumbo.

—

Tidigare delar:

Säsongssummering lag för lag, del 1.
Säsongssummering lag för lag, del 2.
Säsongssummering lag för lag, del 3.

Säsongesbetyg lag för lag – del 3

Tidigare i veckan presenterade jag det mig anser vara säsongens bästa elva. Nu är det dags för den inte lika smickrande uttagningen – säsongens floppelva. Det gäller spelare som helt enkelt inte presterat utefter förutsättningarna och på ett eller annat sätt underpresterat.

Här kommer min floppelva för säsongen, med längre motiveringar på varje spelare längre ned. Systemet är ett 4-4-2.

Målvakt: Iker Casillas
—
Högerback: Dani Alves
Mittback #1: Fernando Amorebieta
Mittback #2: Alberto Botía
Vänsterback: José Ángel
—
Högerytter: Adrián
Innermittfältare #1: Javi Hervás
Innermittfältare #2: Luka Modric
Vänsterytter: Jonathan Viera
—
Anfallare #1: Joseba Llorente
Anfallare #2: Fernando Llorente

——

Målvakt: Iker Casillas (Real Madrid)
Motivering: Även om jag inte sett honom i aktion på ett bra tag är han fortfarande en av världens främsta målvakter i mitt tycke. Däremot kan man inte snacka bort att det varit en väldigt miserabel säsong för Iker Casillas. Oavsett om det funnits personliga duster mellan José Mourinho och Iker har den sistnämnde blivit petad av såväl Antonio Adán, och sedan inte ens fått chansen att rubba Diego López sedan han värvades till klubben i vintras. Det har långt ifrån varit en höjdarsäsong för Madrid-kaptenen.

Högerback: Daniel Alves (Barcelona)
Motivering: Det är först och främst viktigt att klargöra en del saker här. Dani Alves är fortfarande en av ligans, och världens, bästa högerbackar. Den stora anledningen att jag sätter honom i säsongens floppelva är på grund av att han prestationsmässigt gått ner sig väldigt mycket gentemot ifjol, och dessutom stått för flera ödesdigra misstag som egentligen bara handlar om slarv under säsongen. Skulle jag gått efter säsongens rakt av sämsta högerback hade nog Antonio Barragán legat högt upp, men sett utefter förutsättningar och förväntningar, har Dani Alves underpresterat.

Mittback #1: Fernando Amorebieta (Athletic Club)
Motivering: Förra säsongen var venezuelanen i vissa stunder en av ligans främsta försvarare. Den här säsongen har han hamnat i trubbel på både på och utanför planen, och till slut också hamnat i frysboxen med utebliven speltid. Nu lämnar Fernando Amorebieta Athletic med en katastrofsäsong i ryggen och flyttar till London för spel i Fulham.

Mittback #2: Alberto Botía (Sevilla)
Motivering: När Sevilla vann kampen om Alberto Botía förra sommaren var jag en av många som applåderade klubben till en på förhand väldigt bra värvning. Den förre Sporting Gijón-spelaren är förvisso fortfarande ung, och har en del brister, men har trots det varit en stabil försvarare i flera säsonger och jagats av de flesta storklubbar i Spanien. I Sevilla har Botía dock haft svårt att ta en startplats, och har mestadels fått nöja sig med en plats på bänken. Det var nog många som hade väntat sig mer av Alberto i Sevilla-tröjan.

Vänsterback: José Ángel (Real Sociedad)
Motivering: José Ángel hämtades in från Roma på lån inför säsongen och var på förhand en riktigt tuff utmanare till Alberto De La Bella om vänsterbacksplatsen. Men, den sistnämnde tog varningsfingret på allvar och höjde sig istället flera snäpp vilket gjorde honom till ohotad etta. José Ángel, som för ett par år sedan bara var detaljer ifrån att skriva på för Barcelona, kan räkna in ännu en ytterst medioker säsong på cv:t.

Högerytter: Adrián (Atlético Madrid)
Motivering: Jag minns inte sist en spelare var så ruggigt bra en säsong, för att säsongens därpå inte vara i närheten av samma spelare. Ifjol var Adrián en nyckelspelare i det Atlético Madrid som tog hem Europa League – den här säsongen har hans form lyst med sin frånvaro. Noll självförtroende, missade lägen och i allmänt väldigt osynlig har symboliserat Adriáns säsong. Frågan är om han blir kvar i Atlético.

Innermittfältare #1: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Javi Hervás var årets genombrottsspelare i Segundan ifjol när han imponerade stort med sina prestationer i Córdoba. Sevilla vann dragkampen om spelaren, men efter adressändringen har det gått stelt. Bara en start plus åtta inhopp är Hervás facit i ligaspelet den här säsongen vilket måste ses som ett stort misslyckande med tanke på att han på förhand var en kanonvärvning. Oklar framtid.

Innermittfältare #2: Luka Modric (Real Madrid)
Motivering: Precis som i fallet med Dani Alves tål att upprepas även här: Luka Modric är inte i närheten att vara en av ligans sämsta innermittfältare. Det är sett till förväntningarna, och framför allt prislappen på 300 miljoner, som gör att han tar plats här. Värvar man en spelare för de summorna kan man enligt mig kräva betydligt mer än vad Modric presterat. Undantaget borta mot Manchester United i Champions League, där kroaten kom in och vände matchen för Madrid, samt en handfull matcher till, har han generellt sett inte alls levt upp till förväntningarna som ställdes när han köptes för Tottenham. Att han är en värvning för framtiden håller till viss del som argument för den stora prislappen, men inte fullt ut. Madrid kan kräva mer av Modric.

Vänsterytter: Jonathan Viera (Valencia)
Motivering: Värvades som ett stort löfte inför säsongen och många trodde han skulle få sitt definitiva genombrott. Men nja, det gick aldrig riktigt Vieras väg. Av varken Mauricio Pellegrino eller Ernesto Valverde fick yttermittfältaren något förtroende, och den uteblivna speltiden beror förstås på någonting. Kan mycket väl lämna Valencia om inte nye tränaren Misoslav Djukic övertalar honom att stanna.

Anfallare #1: Joseba Llorente (Osasuna)
Motivering: Var utlånad till Pamplona-klubben från Real Sociedad med en huvudsaklig uppgift: att göra mål. Resultatet? 24 matcher, och endast ett mål. Spelmässigt har det heller inte sett särskilt bra ut för Llorente, som inte heller lär få någon mer chans i Sociedad framöver. Åldern har tagit ut sin rätt på Joseba Llorente som för några år sedan var skyttekung i Villarreal.

Anfallare #2: Fernando Llorente (Athletic)
Motivering: Det verkar inte vara någon passande kombo att heta Llorente och spela i La Liga. Ligans andre spelare med samma efternamn, Fernando Llorente, har liksom Joseba inte heller stått för en särskilt minnesvärd säsong. Efter uttalandena om att han ville lämna klubben blev han satt i frysboxen, vilket gjorde att speltiden blev knaper, och att landslagsplatsen förlorades. Han gjorde totalt bara en fjärdedel av sina 16 mål från förra säsongen.

—

Saknar ni redan klubblagsfotbollen i all landslagsyra? Lugna, i kväll spelas en fantastisk match inom den spanska fotbollen. Villarreal tar emot Almería hemma på El Madrigal i en match som blir direkt avgörande om vilket av de två nyss nämnda lagen som roffar åt sig den sista direktplatsen till La Liga. Villarreal innehar den just nu, och klarar sig med oavgjort. Almería, med skyttekungen Charles i laget, måste vinna. Ett fullsatt Madrigal kommer bokstavligen koka.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

Både Valencia och Real Sociedad hade inför helgens matcher varsin svår bortamatch att vänta. Och tufft, jämnt och emellanåt även grinigt blev det, men de Champions League-jagande lagen visade upp en mentalitet vilket också personifierar varför de ligger där de gör i tabellen, och varför Getafe och Sevilla, som var respektive motståndare, inte ligger högre upp.

Valencia vann med uddamålet 1-0 mot Getafe, medan Sociedad tog en riktig skalp via 2-1 mot Sevilla på svårspelade Ramón Sánchez Pizjuán.

Det återstår nu bara två omgångar för Los Ché och La Real. Valencia möter Granada hemma i nästa omgång – ett Granada som i lördags slog Osasuna med klara 3-0 och i det närmaste har fixat nytt kontrakt. Det bör med andra ord bli tre poäng för Valencia i den matchen. I den avslutande omgången ställs man, liksom La Real gjorde igår, mot Sevilla på bortagräs.

För Real Sociedad stundar Real Madrid på Anoeta nästa helg. En match som på förhand naturligtvis är svår, men samtidigt har Madrid absolut ingenting att spela för, och José Mourinho lär troligtvis lufta en del reserver. Som avslutning väntar sedan Deportivo La Coruña på Riazor, ett lag som kommer köpa för sin överlevnad till den absolut sista sekunden.

Summa summarum: Både Valencia och Real Sociedad har tuffa matcher kvar och med största sannolikhet kommer ingenting vara avgjort förrän sista sekunden av de sista matcherna. La Real har dock fortfarande saken i egna händer, vilket både kan vara positivt och negativt, då man har bättre inbördes statistik mot Valencia. Los Ché, som ligger på exakt samma poängantal, måste alltså förbi för att nå den där sista Champions League-platsen.

—

I en annan del runt Valencia är det många som kunnat andas ut i helgen. Elche är nämligen klara för uppflyttning från Segundan efter att överglänst sina motståndare hela säsongen. Man förlorade visserligen dagens match borta mot Almería, men det spelar alltså ingen roll.

Elche är långt ifrån Segundans mest målglada lag, och har tagit många viktiga segrar där man vunnit med uddamålet. Däremot har en stark defensiv lagt grunden till den här lagmaskinen som tränaren Fran Escribá fått ihop på ett briljant sätt. Efter 38 omgångar har laget bara släppt in 23 mål, vilket dessutom gör målvakten Manu Herrera totalt överlägsen sina konkurrenter på samma position.

Namnkunnigast i laget är annars anfallaren Ferran Corominas. Coro, som han också kallas, har representerat Espanyol större delen av sin karriär, vilket gör att han har ett gäng säsonger i La Liga i bagaget. 30-åringen är Elches bästa målskytt den här säsongen på 13 mål. Ytterligare namn att lägga på minnet är yttern Jordi Xumetra (som rapporteras vara klar för Levante till nästa säsong), vänsterbacken Edu Albácar, som stått för hela nio mål, varav de flesta på straff, samt den offensive mittfältaren David Gil, som varit utlånad från Valencia under säsongen.

Förhoppningsvis köps inte Elche sönder och samman under sommaren, utan kan få behålla sin stomme i laget. Lyckas man med det kommer man bli en svår nöt att knäcka för många lag nästa säsong.

Ernesto Valverde har revolutionerat Valencia sedan han anställdes i december. Från att laget låg tolva i La Liga när spanjoren tog över som tränare, kämpar de nu in i det sista om den sista så åtråvärda Champions League-platsen.

Vi backar bandet några månader, närmare bestämt till den tredje december ifjol. Mauricio Pellegrino har sedan några dagar tillbaka fått foten av Valencia efter ett brutalt misslyckande där framför allt ligaspelet inte alls gått som förväntat. Som ny tränare har Ernesto Valverde anställts. Spanjoren har kritat på ett kontrakt som sträcker sig säsongen ut.

Bara två dagar senare sitter Valverde på Grand Stade Lille Métropoles läktare och får se Valencia vinna en uddlös och direkt tråkig match mot Lille i Champions League. Matchen slutar 1-0, efter att Jonas nätat från straffpunkten.

Valverde känner snabbt att det finns mycket som kan ändras i Valencia. De pressade inte tillräckligt högt i planen, och framför allt inte tillsammans som ett lag. Det var fantasilöst och för lite fart under fötterna. Ernesto visste vad han skulle ändra på, det behövde han bara en match för att se.

Redan på sin första träning som Valencia-coach samlar han gruppen och förklarar vilka förändringar som kommer ske. ”Vi måste pressa motståndarna mycket högre upp i plan för att återerövra bollen snabbare. Jag kommer inte tillåta att vi står och tittar på när våra motståndare försöker spela fotboll. Vi måste visa att vi vill spela offensivt, att vi vill äga matcherna”.

Valverde har alltid haft samma fotbollsfilosofi, även om den anpassats och förändrats lite sedan han en gång började sin tränarkarriär i Athletic Club tidigt 2000-tal. Han har alltid haft inställningen att man ska spela offensiv fotboll. Han vill se sitt lag anfalla, spela med fantasi och skapa målchanser. Det har han alltid velat. Med undantaget Villarreal säsongen 2009/10, där han fick ta över efter succémakaren Manuel Pellegrini, har han också lyckats i alla klubbar han har varit i.

Ernesto förde Athletic till topplaceringar i ligan, tog Espanyol till UEFA Cup-final, han vann dubbeln med Olympiacos under sitt första år i klubben, och förde grekerna till ytterligare tre titlar under sin andra sejour i klubben mellan åren 2010-2012.

När Valverde tog över Valencia efter 14 spelade omgångar i höstas låg laget tolva i ligan. Ambitionen inför säsongen var att täta till gapet till de två giganterna – Barcelona och Real Madrid. Pellegrino lyckades sådär, för att uttrycka det milt. Han lyckades aldrig sätta sin prägel på det hela, och hans idéer var otydliga.

Valverde kom in i ett tufft läge. Men, han tog samtidigt över ett lag som knappast kunde gå sämre. Potentialen och kvalitén fanns där, det gällde bara att någon kunde krama ur den. Valverde visste precis vad han skulle göra, och han har hittills genomfört det på ett utomordentligt sätt.

Det tog bara ett par veckor innan man märkte väsentlig skillnad, men först de senaste omgångarna har man fått se frukten av Valverdes Valencia på riktigt. Det tar tid att bygga ett lag, att se till att alla strävar åt samma håll och att alla köper ens spelidé. För Valverde har det ändå gått relativt fort.

På de senaste fem ligamatcherna har Valencia gjort 18 mål. Exakt lika många gjorde man på de 14 ligamatcherna när Pellegrino hade huvudansvaret. Och det är ingen tillfällighet att Valverdes Valencia exploderat rent målmässigt.

Utöver presspelet, som blivit klart mycket bättre, har Valencia också haft mer bollinnehav nu än tidigare. Viktigast av allt: man har haft mer bollinnehav på offensiv planhalva, och därför också skapat betydligt fler målchanser. Och med det spelarmaterialet som finns att tillgå passar en tränare av Ernesto Valverdes kaliber fullständigt fenomenalt. Mittfältare som Éver Banega, Sofiane Feghouli, Sergio Canales och Dani Parejo är utpräglade offensiva spelare. De trivs allra bäst när de får styra och ställa i matcherna, därför är det inte konstigt att offensiven fått sig en rejäl uppsving.

– Jag har mitt fotbollstänk och det tänker jag inte ändra på. Det kommer alltid situationer där man måste anpassa sig, men i grunden vill jag att mitt lag anfaller och skapar många målchanser, berättar Ernesto Valverde.

Valencia-tränaren har dessutom gjort några vitala ändringar vad gäller spelare och dess positioner. Jérémy Mathieu, som visserligen var skadad stora delar av höstsäsongen, har putsats om från en vänsterback till en central försvarare, där har i många matcher spelat felfritt. Som ersättare till vänster i backlinjen har den normalt sett ytterspringaren Andrés Guardado huserat, och också gjort det med bravur.

Den kanske allra viktigaste ändringen är dock Dani Parejo och Éver Banegas nya roller i laget. Parejo har gått från ratad till i stort sett given startspelare. När han spelade i höstas gjorde han det mestadels som offensiv mittfältare – nu är det han som dirigerar spelet som en djupt spelande mittfältare. Banega å sin sida har flyttats upp ett snäpp, och huserar nu i en mer offensiv roll än vad han tidigare gjort i Valencia. Personligen föredrar jag fortfarande argentinaren i en mer defensiv roll bredvid en slitvarg, där han längre ner i planen kan sätta tempot på matcherna. Däremot går det inte neka att Éver gjort det strålande i sin nummer tio-roll, och när han får mer fria tyglar offensivt ger han Valencia en extra dimension både med sin funktionella teknik men framför allt sitt finurliga passningsspel. Roberto Soldado är en vass målskytt, Vicente Guaita håller hög klass och Sofiane Feghouli visar emellanåt intentioner på att han kan bli en världsspelare. Men det finns bara en spelare i Valencia som redan nu spelar på en nivå som är världsklass, och det är Éver Banega. Ska fladdermössen nå tillbaka till den Europeiska toppen måste de behålla en sådan spelare, och bygga laget runt honom. Det vet förstås Valverde om. Det sägs till och med att det ska vara ett av kraven från tränarens sida om han ska skriva på ett nytt kontrakt med klubben – att Banega blir kvar.

– Éver är en unik spelare med många fantastiska egenskaper. Det är viktigt att vi får honom så delaktig i spelet som möjligt. Han är en spelare som gör skillnad, berömmer Valverde.

I skrivande stund ligger Valencia på fjärdeplats i tabellen. Man har alltså avancerat från tolfte plats (omgång 14) till fjärde med Ernesto Valverde som tränare. Däremot har Real Sociedad, som är den stora utmanaren till den sista och så åtråvärda Champions League-platsen, en match mindre spelad. La Real möter Granada hemma på Anoeta i kväll, något som summerar den 35:e omgången.

Sociedad har dock ett på pappret betydligt svårare spelschema i de tre avslutande matcherna. Man har Sevilla (borta), Real Madrid (hemma) och Deportivo La Coruña (borta). Sevilla jagar Europa-plats, Deportivo vill undvika nedflyttning, och Real Madrid tar man aldrig enkla poäng av.

För Valencias del återstår Getafe (borta), Granada (hemma) och Sevilla (borta). Absolut inga enkla matcher, men om än på håret ett på pappret lindrigare spelschema än Real Sociedads. Däremot måste Valencia gå om La Real för att knipa fjärdeplatsen, då Sociedad gick vinnande ur båda säsongens matcher lagen emellan och därmed har bättre inbördes statistik.

Just nu är Champions League klubbens primära mål. Rent ekonomiskt är det vitalt för Valencia att kvalificera sig för CL. Samtidigt tror jag det är minst lika viktigt, om inte än viktigare, att klubben övertygar Ernesto Valverde om att förlänga sitt kontrakt. Efter alla kalabalik det senaste året behövs det kontinuitet. Det behövs en tränare som får tid på sig att skapa ett slagkraftigt lag och som har en projektidé som både klubben och spelarna i laget tror på fullt ut. Valverde har redan bevisat att han är rätt man för att få Valencia på rätt köl igen. Får han ännu mer tid på sig är jag övertygad om att han kommer leda laget upp på ytterligare en nivå. Om inte, så kommer vi garanterat ha kul på vägen, för Valverde kommer knappast dra i handbromsen och låta sitt lag försvara.

Det är full fart framåt som gäller. Ingenting annat.

Källor: SuperDeporte, Valenciacf.es, VCFCentral, LFP, Soccernet & UEFA.

Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

—

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.

När Cristiano Ronaldo knoppade in två bollar för sitt Real Madrid mot Valladolid – som däremot bjöd upp till starkt motstånd men till slut föll med uddamålet – sköt portugisen upp Barcelonas tilltänkta guldfest. För hade Real tappat poäng kunde Barça korka upp champagnen på hemmaplan om man besegrade Real Betis. Och det skulle man ju, även om guldfesten uteblev, göra. Men det satt sannerligen hårt inne. Det krävdes en viss Leo Messi, vars fysiska status ingen egentligen har hundra procent koll på, för att Barcelona skulle greja segern.

Betis gjorde en riktigt bra match, framför allt i första halvlek, och som vanligt när de båda lagen drabbades samman bjöds det på ett ordentligt målkalas. Dorlán Pabon gav gästerna ledningen, Alexis Sánchez utjämnade, innan Rubén Pérez fick drömträff från 30 meter och gav Betis ledningen på nytt innan paus.

Sedan kom Messi in från avbytarbänken. Strax innan gjorde visserligen David Villa 2-2 på huvudet, men först när argentinaren äntrade planen skulle Barcelona få det där massiva trycket man är så vana att se katalanerna ha. Messi smällde in 3-2 på frispark, och rullade enkelt in 4-2 i öppen kasse efter en upprullning som bara går att applådera.

Ronaldo sköt visserligen upp guldfesten, men Messi såg likväl till att segerjublet bara är millimeter ifrån Katalonien nu.

—

När man mot slutet av säsongen kollar på topplagens kvarvarande spelschema brukar man ofta räkna matcherna mot bottenlagen som enkla trepoängare. Varför, egentligen? Jag menar, det är ingen nyhet att de lag som kämpar för sin existens alltid är svårrubbade i slutet av säsongen, när varje poäng blir allt viktigare.

Nu räknade jag långt ifrån med att Rayo Vallecano, som fightats om Europa-platser hela säsongen, skulle ta tre lätta mot bottenlaget Real Zaragoza, men det faktum att de som kämpar för sin kvarlevnad i ligan alltid är extremt tuffa att möta blev allt tydligare på söndagen. Rayo, som spelat fantastiskt underhållande fotboll hela säsongen, hade inte i närheten av samma motivation och vilja som Zaragoza-spelarna. Man kanske slog fler passningar inom laget, lyckades med någon dribbling mer, men vad hjälpte det? Zaragoza vann med klara 3-0 inför fullsatta hemmaläktare, och är just nu uppe på säker mark igen.

Övrigt i bottenträsket tog de galiciska lagen Deportivo La Coruña och Celta Vigo varsin pinne i helgen, medan Granada överraskande vann det andalusiska derbyt mot Málaga. Osasuna, som blev överkörda av Valencia, har nu halkat ner till 17:e plats och måste akut börja kolla bakom axeln och öka tempot om de inte vill bli omsprungna i tabellen. Det är, precis som vi vant oss vid de senaste säsongerna, löjligt jämnt i botten av tabellen. Mellan jumbon Mallorca och 15:e placerade Granada skiljer det ynka sex poäng.

—

I och med Málagas förlust mot Granada är känslan att bara Valencia återstår som utmanare till Real Sociedad om den sista Champions League-platsen. La Real spelar på måndag mot Getafe borta, en klurig match mot en klurig motståndare, som fortfarande inte gett upp hoppet om en Europa League-plats. Men Sociedad-seger där och man är ytterligare ett steg närmare drömmen.

Inför ”Champions League-finalen” mellan Real Sociedad och Valencia i söndags skrev jag att inställningen och den mentala styrkan skulle bli avgörande faktorer. När så Valencia genom Roberto Soldado tidigt tog ledningen med 1-0 blev jag inte alls förvånad. Klubben är van att spela viktiga matcher med enorm betydelse – Real Sociedad är det inte.

Men, med en sjujäkla inställning ute på planen och ett vilt pådrag på läktarna, kom La Real tillbaka. Man bevisade att man inte ligger där man ligger av en ren tillfällighet. Man bevisade att man både har kvalitén, men framför allt den mentala styrkan som krävs för att slåss i toppen.

När Soldado gjorde 1-0 ar det garanterat en del Sociedad-supportrar som suckade lite uppgivet inombords. Utåt visade man något helt annat. Man stod bakom sitt lag – som för all del inte heller hade gett upp. När så Spaniens största mittbackstalang Iñigo Martínez tryckte in kvitteringen på volley utbrast hela Anoeta i en glädjeexplosion. Det, kan man säga, var till La Reals fördel.

När hemmalaget kom ut i andra halvlek var man starkare, snabbare och ville mer än Valencia. Chory Castros kontringsmål (två minuter in i klippet) som betydde 2-1 var en av mest eleganta omställningarna jag någonsin sett. I samspel med Imanol Agirretxe lirkade sig uruguayanen igenom innan han slutligen överlistade Diego Alves i Valencia-målet.

La Reals tredje och fjärde mål var inte heller fy skam. Agirretxe nätade två gånger om i slutskedet av matchen och visade att hans storform håller i sig. Chippen som fastställde slutresultatet 4-2 visade om något prov på enormt mycket självförtroende.

Här är några punkter varför Real Sociedad vann matchen:
* Man var effektivare än Valencia.
* Markel Bergara och Asier Illarramendi (som återigen var magnifik) vann mittfältskampen.
* Man var mentalt starkare och hade betydligt mer kyla.
* Man ville mer, vilket också ledde till att man vågade mer.

Något annat som är imponerande är hur Real Sociedad byggt sitt lag. Startelvan mot Valencia såg ut som följer:

Målvakt: Claudio Bravo
Försvar: Carlos Martínez, Mikel González, Iñigo Martínez, Alberto De La Bella
Defensivt mittfält: Markel Bergara, Asier Illarramendi
Offensivt mittfält: Carlos Vela, Xabi Prieto, Chory Castro
Anfall: Imanol Agirretxe

Bara fyra spelare ur startelvan är inköpta. Claudio Bravo och Carlos Vela för en summa strax över fem miljoner euro, medan Alberto De La Bella och Chory Castro kom på fri transfer. Resterande sju? Det är egna produkter, fostrade i Real Sociedads ungdomsakademi.

Jämför man med Valencias lagbygge var ingen i startelvan mot La Real fostrad i klubben (David Albelda spelade aldrig ungdomsfotboll i Valencia). Samtliga är inköpta på ett eller annat sätt. Real Sociedad är säsongen svar på de baskiska rivalerna Athletic Club från ifjol. Det går skapa ett slagkraftigt lag utan att öppna stora plånboken och ge sig ut på transfermarknaden. Värvar man istället smart (läs De La Bella & Castro, som kom gratis och gjort succé) och med små medel (läs Vela & Bravo) går det komma väldigt långt.

Mycket är naturligtvis tränare Philippe Montaniers förtjänst, som för övrigt ryktas skriva på ett nytt tvåårsavtal med klubben. Fransmannen har fått ihop en grupp och har sett till att alla drar åt samma håll.

När Sociedad låg femma i tabellen, efter att ha lyft som ett flygplan från den nedre halvan och avancerat uppåt omgång efter omgång, sa Carlos Vela att laget satsar på Champions League. Optimistiskt? Ja visst, men hade klubben och spelarna nöjt sig med att bara nå Europa League, då finns det inga garantier att man hade spelat med samma intensitet och vilja de sista matcherna. Nu var man inte nöjda med Europa League, för man kände att man hade det lag som krävdes för att nå Champions League. Mot Valencia tog man ett stort, stort steg mot den mest ärofyllda klubblagsturneringen. Nu är man fem poäng före sina närmaste konkurrenter, och bara fem matcher återstår.

Jag tror vi kommer få se Real Sociedad i CL nästa säsong. Och bäst av allt, till skillnad från många andra uppstickare har San Sebastián-klubben bevisat att man knappast kommer nöja sig med att bara nå gruppspelet. La Real är redo för större utmaningar.

—

Real Betis och Deportivo La Coruña spelade igår måndag den avslutade matchen i omgång 33. Här kommer några snabba awards från den gångna omgången.

Omgångens trend:
Samtliga lag som är inblandade i bottenstriden – bortsett från Mallorca, som mötte Zaragoza – tog viktiga poäng. Deportivo fick en pinne mot Betis, Osasuna detsamma mot Rayo medan både Celta Vigo och Granada vann på bortaplan mot Levante respektive Espanyol. Allra mörkast ser det ut för Mallorca, som just nu är tabelljumbo.

Omgångens avslagna:
Inramningen var fantastiskt, likaså stämningen på läktaren. Men att bara se Real Madrids startelva i derbyt mot Atlético gjorde att allt genast blev väldigt avslaget. Att matchen från något av hållen inte heller levde upp till förväntningarna spelmässigt gjorde inte saken bättre. För Reals del verkar det inte heller spela någon roll vilket lag man ställer upp med – man slår alltid Atlético.

Omgångens mål:
Jag delar utmärkelsen i två bitar då jag fastnat för två mål väldigt mycket. Först ett som jag redan nämnt, Real Sociedads magiska kontring fram till 2-1 mot Valencia, men också Leo Messis sicksack-mål mot Athletic Club. Få spelare klarar av att ha den bollkontrollen med så många spelare runt sig, och sedan också placera in bollen i mål.

Omgångens skräll:
Att ett motiverat Celta Vigo slår ett just nu väldigt decimerat och direkt uselt Levante kan inte klassas som någon överraskning. Granadas bortaseger mot Espanyol, som jagar Europa League-plats, är däremot en stor skräll och något som verkligen imponerande. Benfica-värvningen Nolito blev matchvinnare med sitt mål.

Madrid-derbyt i all ära, omgångens klart hetaste match är den som spelas på Anoeta senare i kväll. Tabellfemman Valencia gästar fyran Real Sociedad i en match som kan bli direkt avgörande om vilket lag som snor åt sig fjärdeplatsen och får kvala till Champions League nästa säsong.

Utöver den enorma portion prestige som står på spel finns också en ekonomisk aspekt inblandad. Kanske inte i kvällens match specifikt, men för det laget som får kvala, och förhoppningsvis lyckas, till Champions League får en genast större kassa att röra sig med. För Valencia hade det ökat chanserna för att samtliga storstjärnor stannar i klubben, och precis detsamma gäller för Real Sociedad. Dessutom är det naturligtvis alltid mer attraktivt för spelare att gå till en klubb som spelar i Champions League än en som spelar i Europa League.

Vid vinst för La Real i kväll rycker man kring fjärdeplatsen och skulle då ha ett försprång på fem poäng gentemot Valencia. Dessutom har Sociedad i detta nu +18 i målskillnad jämfört med Valencias +6, samtidigt som San Sebastián-klubben vann matchen på Mestalla med hela 5-2 och har mycket troligt fördel när det kommer till inbördes möten.

Med andra ord hade det behövts att Valencia tar igen sex poäng om Real Sociedad skulle stå som segrar i afton. Och med tanke på att det efter den här omgången bara återstår fem matcher, hade La Real kunnat göra ett mycket troligt segerryck om man tog tre pinnar.

Så här ser båda lagens kvarvarande spelschema ut;

Real Sociedad: Valencia (h), Getafe (b), Granada (h), Sevilla (b), R.Madrid (h) och Deportivo La Coruña (b).
Valencia: R.Sociedad (b), Osasuna (h), Rayo Vallecano (b), Getafe (b), Granada (h) och Sevilla (b).

Den spontana känslan när jag ser spelschemat är att Valencia inte får förlora kvällens match om man ska nå fjärdeplatsen. Båda lagen har tuffa matcher kvar och lär inte ta full pott, därför tror jag sex poäng hade blivit aningen för tufft för Los Ché att ta i kapp. Och med vetskapen att Real Sociedad är ruggigt starka hemma på Anoeta och inte förlorat på sin hemmaborg i ligaspelet sedan den fjärde november ifjol höjer inte Valencias vinstchanser.

I kväll tror jag dock inte statistiken spelar någon större roll. I kväll kommer den mentala styrkan och de som går in med bäst inställning bli avgörande.