Både Valencia och Real Sociedad hade inför helgens matcher varsin svår bortamatch att vänta. Och tufft, jämnt och emellanåt även grinigt blev det, men de Champions League-jagande lagen visade upp en mentalitet vilket också personifierar varför de ligger där de gör i tabellen, och varför Getafe och Sevilla, som var respektive motståndare, inte ligger högre upp.

Valencia vann med uddamålet 1-0 mot Getafe, medan Sociedad tog en riktig skalp via 2-1 mot Sevilla på svårspelade Ramón Sánchez Pizjuán.

Det återstår nu bara två omgångar för Los Ché och La Real. Valencia möter Granada hemma i nästa omgång – ett Granada som i lördags slog Osasuna med klara 3-0 och i det närmaste har fixat nytt kontrakt. Det bör med andra ord bli tre poäng för Valencia i den matchen. I den avslutande omgången ställs man, liksom La Real gjorde igår, mot Sevilla på bortagräs.

För Real Sociedad stundar Real Madrid på Anoeta nästa helg. En match som på förhand naturligtvis är svår, men samtidigt har Madrid absolut ingenting att spela för, och José Mourinho lär troligtvis lufta en del reserver. Som avslutning väntar sedan Deportivo La Coruña på Riazor, ett lag som kommer köpa för sin överlevnad till den absolut sista sekunden.

Summa summarum: Både Valencia och Real Sociedad har tuffa matcher kvar och med största sannolikhet kommer ingenting vara avgjort förrän sista sekunden av de sista matcherna. La Real har dock fortfarande saken i egna händer, vilket både kan vara positivt och negativt, då man har bättre inbördes statistik mot Valencia. Los Ché, som ligger på exakt samma poängantal, måste alltså förbi för att nå den där sista Champions League-platsen.

—

I en annan del runt Valencia är det många som kunnat andas ut i helgen. Elche är nämligen klara för uppflyttning från Segundan efter att överglänst sina motståndare hela säsongen. Man förlorade visserligen dagens match borta mot Almería, men det spelar alltså ingen roll.

Elche är långt ifrån Segundans mest målglada lag, och har tagit många viktiga segrar där man vunnit med uddamålet. Däremot har en stark defensiv lagt grunden till den här lagmaskinen som tränaren Fran Escribá fått ihop på ett briljant sätt. Efter 38 omgångar har laget bara släppt in 23 mål, vilket dessutom gör målvakten Manu Herrera totalt överlägsen sina konkurrenter på samma position.

Namnkunnigast i laget är annars anfallaren Ferran Corominas. Coro, som han också kallas, har representerat Espanyol större delen av sin karriär, vilket gör att han har ett gäng säsonger i La Liga i bagaget. 30-åringen är Elches bästa målskytt den här säsongen på 13 mål. Ytterligare namn att lägga på minnet är yttern Jordi Xumetra (som rapporteras vara klar för Levante till nästa säsong), vänsterbacken Edu Albácar, som stått för hela nio mål, varav de flesta på straff, samt den offensive mittfältaren David Gil, som varit utlånad från Valencia under säsongen.

Förhoppningsvis köps inte Elche sönder och samman under sommaren, utan kan få behålla sin stomme i laget. Lyckas man med det kommer man bli en svår nöt att knäcka för många lag nästa säsong.

Atlético de Madrid har väntat i 14 år, men jag tror de tycker det har varit värt väntan. Att besegra sina värsta rivaler – på deras hemmaborg – väger oerhört tungt. Nu kan Atlético titulera sig spanska cupmästare.

För Real Madrid hade en cuptitel varit ett plåster på såren. För Atlético Madrid betyder den något helt annat. De rödvita har gjort en optimal säsong. Man har nått sitt primära mål, Champions League, och därtill vunnit två titlar. Först den europeiska supercupen mot Chelsea i augusti (4-1) och så nu, när man för första gången på 14 år slog Real Madrid i en tävlingsmatch. Och man gjorde det dessutom på Santiago Bernabéu.

Men det kunde slutat hur som helst. Atlético Madrid var inte alls oförtjänta av segern, men man kom flera gånger under matchen undan med rena förskräckelsen. Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Mesut Özil träffade alla stolpen, och den sistnämnde hade utöver det ytterligare två jättelägen att göra mål på, något han också borde.

Nej, det var helt enkelt inte Real Madrids kväll. Även om det krävdes en individuell prestation genom Radamel Falcao, som dukade upp för Diego Costa att placera in kvitteringen, var det ingenting som efter Reals tidiga ledningsmål som gick deras väg. Stod inte stolparna i vägen, gjorde antingen Juanfran det, som räddade en boll på mållinjen, eller matchens gigant: Thibaut Courtois.

Belgaren stod på nytt för en helt matchavgörande insats. Han gjorde flera makalösa räddningar, han stod rätt, han visade sin styrka i luftrummet och agerade med stor pondus i varje situation.

Detta var förstås en lagseger av Atlético Madrid. Diego Simeone har byggt upp något helt otroligt, som tål att uppmärksammas och berömmas många gånger. Men trots att João Miranda stod för en fenomenal insats i mittförsvaret, och dessutom nickade in segermålet, eller att Koke visade potential att en dag bli en riktig världsstjärna är det någon helt annan det kommer pratas om efter matchen. Just det, Thibaut Courtois. Grabben är bara 21 år gammal, men har redan fört Racing Genk till belgiskt ligaguld, och nu vunnit tre titlar med Atlético Madrid. Belgaren har hållit nollan hela 24 gånger den här säsongen. I Copa del Rey var han dessutom den som räddade överlägset flest bollar.

Oavsett hur framtiden ter sig kommer Atlético Madrid leva på den här segern länge. Man har väntat 14 långa år på att slå antagonisten Real Madrid, och när man väl gör det, passar man på att göra det i en cupfinal – på Santiago Bernabéu.

– Det blir inte mycket större än så här. Detta ska vi fira med fansen, sa Atléticos lagkapten Gabi efter matchen.

För Real Madrid blev det inte ens några plåster på såren. José Mourinho sa på presskonferensen efter matchen att ”detta är min sämsta säsong någonsin” och syftade förstås på att det inte blev någon titel alls. Och nu finns väl absolut ingenting som talar för att portugisen kommer bli kvar i den spanska huvudstaden till hösten.

—

Mina korta reflektioner på kalabaliken i slutskedet av förlängningen:
Cristiano Ronaldo har ingen anledning att sparka mot Gabis huvud, och oavsett hur hårt eller hur mycket han träffade var det en farlig spark vilket enligt regelboken klart och tydligt säger att spelaren skall visas ut. Det som däremot är minst lika tråkigt som Ronaldos aktion är Gabis skådespel efteråt. Man behöver inte rulla sju extravarv för att överdriva situationen.

Direkt efteråt var det riktigt svårt att se vad exakt som hände och vem som gjorde vad. Att bråkmarkarna Pepe och Diego Costa däremot var i händelsernas centrum och inte kunde hålla sig ifrån att vara inblandade var förstås en självklarhet.

Jag skyller varken på någon part mer eller mindre. Det går att ha förståelse för att båda Real och Atlético reagerade starkt på situationen. Att det däremot ska utarta på det sättet är bara extremt tragiskt. I många hushåll sitter det trots allt yngre vars förebilder är de som springer runt på planen varje helg.

Det är dags för final i Copa del Rey. En final som den här säsongen spelas mellan två stadsrivaler. För Atlético Madrid heter inte det stora monstret varken Cristiano Ronaldo eller Mesut Özil – det heter Real Madrid. Real kommer å sin sida äntra matchen med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem.

27/4 2013:
Atlético Madrid hade fortfarande möjligheten att gå om Real Madrid i tabellen, men ett grundsteg på vägen dit var seger mot stadsrivalen hemma på Vicente Calderón. Diego Simeone matchade starkast möjliga manskap, medan José Mourinho, som hade viktigare saker i form av Champions League att tänka på bara några dagar efter derbyt, vilade sina stora stjärnor och ställde upp ett väldigt reservbetonat lag.

Vid det här laget vet ni nog också resultatet. Inte ens när förutsättningarna eller oddsen för en Atlético-seger var bättre än någonsin lyckades man vinna. Real Madrid vann matchen med 2-1 och har fortfarande inte förlorat en match mot lillebror sedan 1999. Det är 14 år sedan, en makalöst lång tid. Atlético har inte vunnit mot Real Madrid sedan David Trezeguet skickade in Frankrikes segermål i EM-finalen 2000. Inte sedan Bon Jovi släppte It’s My Life, eller sedan Bill Clinton var president i USA, något jag själv bara har ett vagt minne av.

När Atlético slog Real Madrid senast gjorde man det med Jimmy Floyd Hasselbaink i spetsen. Sedan dess har världsanfallare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och Radamel Falcao varit i klubben. Ingen vet hur det känns att sänka Real Madrid iklädd Atlético-tröjan.

Mentalt måste Atlético Madrid bortse från det psykologiska övertaget som Real trots allt har, och det ett massivt sådant. Det enda som talar för de rödvit-randiga är Diego Simeone, som gjort underverk med klubben sedan han tillträdde som tränare för snart ett och ett halvt år sedan. Å andra sidan har Simeone misslyckats taktiskt i de tidigare dusterna med Real Madrid. Finns det någonting som talar för att det blir ändring nu? Tja, det går alltid lära sig läxan till en viss grad, men presterar inte Atlético bättre än vad man gjorde i det senaste ligamötet lagen emellan kommer kvällens final sluta 4-0 till Real Madrid.

För huvudstadens största klubb har säsongen så här långt varit ett stort misslyckande. Man har inte kunnat konkurrera med Barcelona i ligaspelet, och blev bortspelade i Champions League-semifinalen mot Borussia Dortmund. En cuptitel hade varit ett väldigt litet plåster på såren, men det som borde ge Real Madrid extra motivation är det faktum att det är just Atlético som står på andra sidan. Ett Atlético som ser den här matchen som det ultimata tillfället att bryta trenden mot Real Madrid.

Genom de senaste veckorna har också Real Madrid-spelarna gång efter annan uttalat sig hur viktigt det är att vinna den här titeln – för supportrarnas skull. Fansen hade hoppats att fjolårssäsongen var ett aptitretare inför vad som komma skulle. Man hade hoppats att ”marängerna” skulle utmana på alla fronter, och klara av att gå hela vägen. Nu gjorde man inte det, men man nådde final i Copa del Rey. I Spanien är det en turnering som är ansedd som väldigt prestigefylld, och när det dessutom rör sig om ett derby fördubblas prestigen.

Real Madrid kommer gå ut till kvällens match med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem. För Atlético Madrid gäller det inte att besegra varken Cristiano Ronaldo eller någon av de andra stjärnorna i första hand – det gäller att komma förbi den stora psykologiska väggen som heter Real Madrid. Gör man det kan det bli en riktigt spännande match. Vilket lag som både har övertaget inför matchen och bär på favoritskapet, det finns det dock inga tvivel om.

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som jag skrivit ”det händer saker på den spanska solkusten” och syftat på Málaga CF. Men storsatsning som övergick i ekonomisk kris och kalabalik i klubben verkar nu vara på väg mot en satsning igen, i alla fall om vi ska tro Marca. Och den här gången skall den vara betydligt mer sund och långsiktig, och inte handla om att värva dyrt.

Málagas shejk, Abdulá Al-Thani, har hållit sig väldigt anonym det senaste året, men verkar nu vaknat till liv igen och sägs vara beredd att börja satsa på sitt fotbollsprojekt med Málaga igen. Den stora nyckeln till detta är att shejken skall ha fått igenom sin satsning på att bygga i hamnområdet i staden Marbella, något som tidigare varit ett stort problem vilket inte minst skadat Málaga de senaste åren.

Den här gången ska dock satsningen bli betydligt mer sundare. Istället för att värva stjärna efter stjärna, som Málaga gjorde för ett par år sedan, vill man bygga långsiktigt med ett ungt lag. Med andra ord värva billigt, utveckla spelare, och sedan sälja dyrt. Precis så som många andra klubbar, både i Spanien och för all del runt om i världen, försörjer sig. Många klarar också att hålla sig kvar i toppen med den filosofin. Ett praktexempel är Sevilla, som förvisso gått sämre de senaste åren, men annars under 2000-talet varit ett stabilt lag som alltid hållit till i toppen, trots att man blivit av med stjärna efter stjärna.

Ser man till Málagas nuvarande trupp är det mycket som kommer hända till nästa säsong. Spelare som Javier Saviola & Manuel Iturra sitter på utgående kontrakt, medan klubben enligt rapporter inte vill förlänga låneavtalen med Roque Santa Cruz, Pedro Morales, Vitorino Antunes, Oguchi Onyewu och Lucas Piazón. Dessutom ryktas stjärnor som Isco (Manchester City), Jérémy Toulalan (Atlético Madrid) och Willy Caballero (River Plate) vara på väg bort från klubben, liksom succémakaren på tränarbänken – Manuel Pellegrini (Manchester City).

Däremot finns det redan nu en del unga och intressanta namn i Málaga som förmodligen kommer vara en stor del i det nya projektet. Framför allt Ignacio Camacho, Francisco Portillo samt Recio och Juanmi, som båda varit utlånade under våren till Granada respektive Racing Santander. Enligt Marca är redan nu fyra namn klara till nästa säsong, bland annat bröderna Jonathan och Giovani dos Santos. Den förstnämnde har bara spelat två ligamatcher med Barcelona den här säsongen, medan Giovani är på väg ur högsta divisionen med Mallorca och kommer med största sannolikhet inte följa med klubben ner till Segundan. Båda har dessutom kopplats samman med Málaga tidigare, vilket gör det än mer troligare.

Ska Málaga hålla sig kvar som ett lag som kämpar om Europa-platser framöver måste någon typ av nysatsning till, och jag tror en långsiktig sådan med fokus på att utveckla och satsa på unga spelare är helt rätt väg att gå. Sedan är det förstås upp till Al-Thani hur mycket han är beredd att satsa, och även hur den nye tränaren – om inte Pellegrini stannar – resonerar.

Om tabelläget ser ut som det gör nu även när säsongen summeras kommer Málaga få spela i Europa League nästa säsong – men klubbens öde vilar fortfarande i skiljedomstolen CAS händer. LFP, det spanska förbundet, har dock inga problem med att ge klubben sin Europa-licens vilket ger större hopp för Málaga. Oavsett hur ekonomiskt illa det är ställt, eller hur många stjärnor som lämnar, är det alltid ett effektivt lockbete att spela i Europa när man ska värva nya spelare.

Förmodligen är inte det här sista gången jag skriver ”det händer saker på den spanska solkusten” heller, men förhoppningsvis ligger det substans i det som spansk media skrivit om de senaste dagarna vilket i sin tur kan innebära något positivt för Málaga i framtiden.

Ett av omgångens mest förvånansvärda resultat var det som igår summerade den 35:e omgången. Champions League-jagande Real Sociedad fick bara 2-2 hemma mot Granada, som i sin tur kämpar för sin överlevnad i ligan.

Omgångens utskrattade:
När Real Madrid mötte Espanyol i lördags vilade José Mourinho landsmannen Fàbio Coentrão. Däremot trodde vänsterbacken att han åtminstone skulle få en plats på bänken, för ombytt och klar satte han sig snällt på avbytarbänken bredid de andra spelarna. Då började Karim Benzema & Iker Casillas skratta åt Coentrão, som i sin tur inte förstod någonting. Faktum var att Fàbio inte alls var uttagen i truppen, utan skulle sätta sig på läktaren bredvid de andra spelarna som vilade eller var petade till matchen i fråga. Även Mourinho skrattade åt Coentrão medan Cristiano Ronaldo, som vilades från start, bara skakade på huvudet. Det gäller att vara uppmärksam på genomgångarna.

Omgångens mål:
När Valladolid tog klivet upp till La Liga från andra divisionen ifjol gjorde man det mycket tack vare skyttekungen Javi Guerra, som smällde in 17 mål. Den här säsongen började det dock uselt för Guerra, som snabbt förlorade sin startplats till Manucho. Under hösten gjorde han bara ett mål, men nu, de senaste månaderna, har Guerra återigen börjat hitta målet mer regelbundet. Och hans matchvinnande fullträff mot Deportivo La Coruña i helgen vittnar om högt självförtroende, då Guerra klackade in Patrick Eberts hörna på ett mycket vackert sätt.

Omgångens stormatch:
Atlético Madrid mot Barcelona den fjärde omgången från slutet kändes inför säsongen som en match som kunde avgöra väldigt mycket. Tyvärr blev det inte så. Atlético, redan klara för CL, och Barcelona, redan klara ligamästare, spelade mer eller mindre bara av matchen på Vicente Calderón i söndags. Radamel Falcao visade dock form inför Copa del Rey-finalen på fredag och slog till med sitt 28:e ligamål för säsongen, medan Barça hade mästarflyt och till slut lyckades vända och vinna med 2-1.

Omgångens kross:
Valencia visar storform just nu. 4-0-segern hemma mot Osasuna förra omgången följdes i söndags upp med en ny 4-0-seger då Rayo Vallecano stod för motståndet på bortaplan. Éver Banega, Roberto Soldado & Sofiane Feghouli visar alla uppåtgående form. Frågan är om det räcker för att nå Champions League?

Omgångens förlorare:
Mallorca och Celta Vigo kommer allt närmare Segundan. Efter nya respektive förluster känns det som båda lagen redan nu kan planera för nästa säsong i divisionen under. Ett annat lag som tappade dyrbara poäng var som tidigare nämnt Real Sociedad, efter 2-2 hemma mot Granada. För två omgångar sedan hade La Real fem poängs försprång till Valencia. Nu är det avståndet noll poäng. Striden om CL kommer leva ända in i det sista.

Ernesto Valverde har revolutionerat Valencia sedan han anställdes i december. Från att laget låg tolva i La Liga när spanjoren tog över som tränare, kämpar de nu in i det sista om den sista så åtråvärda Champions League-platsen.

Vi backar bandet några månader, närmare bestämt till den tredje december ifjol. Mauricio Pellegrino har sedan några dagar tillbaka fått foten av Valencia efter ett brutalt misslyckande där framför allt ligaspelet inte alls gått som förväntat. Som ny tränare har Ernesto Valverde anställts. Spanjoren har kritat på ett kontrakt som sträcker sig säsongen ut.

Bara två dagar senare sitter Valverde på Grand Stade Lille Métropoles läktare och får se Valencia vinna en uddlös och direkt tråkig match mot Lille i Champions League. Matchen slutar 1-0, efter att Jonas nätat från straffpunkten.

Valverde känner snabbt att det finns mycket som kan ändras i Valencia. De pressade inte tillräckligt högt i planen, och framför allt inte tillsammans som ett lag. Det var fantasilöst och för lite fart under fötterna. Ernesto visste vad han skulle ändra på, det behövde han bara en match för att se.

Redan på sin första träning som Valencia-coach samlar han gruppen och förklarar vilka förändringar som kommer ske. ”Vi måste pressa motståndarna mycket högre upp i plan för att återerövra bollen snabbare. Jag kommer inte tillåta att vi står och tittar på när våra motståndare försöker spela fotboll. Vi måste visa att vi vill spela offensivt, att vi vill äga matcherna”.

Valverde har alltid haft samma fotbollsfilosofi, även om den anpassats och förändrats lite sedan han en gång började sin tränarkarriär i Athletic Club tidigt 2000-tal. Han har alltid haft inställningen att man ska spela offensiv fotboll. Han vill se sitt lag anfalla, spela med fantasi och skapa målchanser. Det har han alltid velat. Med undantaget Villarreal säsongen 2009/10, där han fick ta över efter succémakaren Manuel Pellegrini, har han också lyckats i alla klubbar han har varit i.

Ernesto förde Athletic till topplaceringar i ligan, tog Espanyol till UEFA Cup-final, han vann dubbeln med Olympiacos under sitt första år i klubben, och förde grekerna till ytterligare tre titlar under sin andra sejour i klubben mellan åren 2010-2012.

När Valverde tog över Valencia efter 14 spelade omgångar i höstas låg laget tolva i ligan. Ambitionen inför säsongen var att täta till gapet till de två giganterna – Barcelona och Real Madrid. Pellegrino lyckades sådär, för att uttrycka det milt. Han lyckades aldrig sätta sin prägel på det hela, och hans idéer var otydliga.

Valverde kom in i ett tufft läge. Men, han tog samtidigt över ett lag som knappast kunde gå sämre. Potentialen och kvalitén fanns där, det gällde bara att någon kunde krama ur den. Valverde visste precis vad han skulle göra, och han har hittills genomfört det på ett utomordentligt sätt.

Det tog bara ett par veckor innan man märkte väsentlig skillnad, men först de senaste omgångarna har man fått se frukten av Valverdes Valencia på riktigt. Det tar tid att bygga ett lag, att se till att alla strävar åt samma håll och att alla köper ens spelidé. För Valverde har det ändå gått relativt fort.

På de senaste fem ligamatcherna har Valencia gjort 18 mål. Exakt lika många gjorde man på de 14 ligamatcherna när Pellegrino hade huvudansvaret. Och det är ingen tillfällighet att Valverdes Valencia exploderat rent målmässigt.

Utöver presspelet, som blivit klart mycket bättre, har Valencia också haft mer bollinnehav nu än tidigare. Viktigast av allt: man har haft mer bollinnehav på offensiv planhalva, och därför också skapat betydligt fler målchanser. Och med det spelarmaterialet som finns att tillgå passar en tränare av Ernesto Valverdes kaliber fullständigt fenomenalt. Mittfältare som Éver Banega, Sofiane Feghouli, Sergio Canales och Dani Parejo är utpräglade offensiva spelare. De trivs allra bäst när de får styra och ställa i matcherna, därför är det inte konstigt att offensiven fått sig en rejäl uppsving.

– Jag har mitt fotbollstänk och det tänker jag inte ändra på. Det kommer alltid situationer där man måste anpassa sig, men i grunden vill jag att mitt lag anfaller och skapar många målchanser, berättar Ernesto Valverde.

Valencia-tränaren har dessutom gjort några vitala ändringar vad gäller spelare och dess positioner. Jérémy Mathieu, som visserligen var skadad stora delar av höstsäsongen, har putsats om från en vänsterback till en central försvarare, där har i många matcher spelat felfritt. Som ersättare till vänster i backlinjen har den normalt sett ytterspringaren Andrés Guardado huserat, och också gjort det med bravur.

Den kanske allra viktigaste ändringen är dock Dani Parejo och Éver Banegas nya roller i laget. Parejo har gått från ratad till i stort sett given startspelare. När han spelade i höstas gjorde han det mestadels som offensiv mittfältare – nu är det han som dirigerar spelet som en djupt spelande mittfältare. Banega å sin sida har flyttats upp ett snäpp, och huserar nu i en mer offensiv roll än vad han tidigare gjort i Valencia. Personligen föredrar jag fortfarande argentinaren i en mer defensiv roll bredvid en slitvarg, där han längre ner i planen kan sätta tempot på matcherna. Däremot går det inte neka att Éver gjort det strålande i sin nummer tio-roll, och när han får mer fria tyglar offensivt ger han Valencia en extra dimension både med sin funktionella teknik men framför allt sitt finurliga passningsspel. Roberto Soldado är en vass målskytt, Vicente Guaita håller hög klass och Sofiane Feghouli visar emellanåt intentioner på att han kan bli en världsspelare. Men det finns bara en spelare i Valencia som redan nu spelar på en nivå som är världsklass, och det är Éver Banega. Ska fladdermössen nå tillbaka till den Europeiska toppen måste de behålla en sådan spelare, och bygga laget runt honom. Det vet förstås Valverde om. Det sägs till och med att det ska vara ett av kraven från tränarens sida om han ska skriva på ett nytt kontrakt med klubben – att Banega blir kvar.

– Éver är en unik spelare med många fantastiska egenskaper. Det är viktigt att vi får honom så delaktig i spelet som möjligt. Han är en spelare som gör skillnad, berömmer Valverde.

I skrivande stund ligger Valencia på fjärdeplats i tabellen. Man har alltså avancerat från tolfte plats (omgång 14) till fjärde med Ernesto Valverde som tränare. Däremot har Real Sociedad, som är den stora utmanaren till den sista och så åtråvärda Champions League-platsen, en match mindre spelad. La Real möter Granada hemma på Anoeta i kväll, något som summerar den 35:e omgången.

Sociedad har dock ett på pappret betydligt svårare spelschema i de tre avslutande matcherna. Man har Sevilla (borta), Real Madrid (hemma) och Deportivo La Coruña (borta). Sevilla jagar Europa-plats, Deportivo vill undvika nedflyttning, och Real Madrid tar man aldrig enkla poäng av.

För Valencias del återstår Getafe (borta), Granada (hemma) och Sevilla (borta). Absolut inga enkla matcher, men om än på håret ett på pappret lindrigare spelschema än Real Sociedads. Däremot måste Valencia gå om La Real för att knipa fjärdeplatsen, då Sociedad gick vinnande ur båda säsongens matcher lagen emellan och därmed har bättre inbördes statistik.

Just nu är Champions League klubbens primära mål. Rent ekonomiskt är det vitalt för Valencia att kvalificera sig för CL. Samtidigt tror jag det är minst lika viktigt, om inte än viktigare, att klubben övertygar Ernesto Valverde om att förlänga sitt kontrakt. Efter alla kalabalik det senaste året behövs det kontinuitet. Det behövs en tränare som får tid på sig att skapa ett slagkraftigt lag och som har en projektidé som både klubben och spelarna i laget tror på fullt ut. Valverde har redan bevisat att han är rätt man för att få Valencia på rätt köl igen. Får han ännu mer tid på sig är jag övertygad om att han kommer leda laget upp på ytterligare en nivå. Om inte, så kommer vi garanterat ha kul på vägen, för Valverde kommer knappast dra i handbromsen och låta sitt lag försvara.

Det är full fart framåt som gäller. Ingenting annat.

Källor: SuperDeporte, Valenciacf.es, VCFCentral, LFP, Soccernet & UEFA.

Spänningen kring ligaguldet har tyvärr lyst med sin frånvaro den här säsongen. I och med att Espanyol och Real Madrid spelade 1-1 under lördagskvällen är det som vi egentligen vetat om väldigt länge nu också klart i praktiken – Barcelona är spanska ligamästare.

Att Real Madrid, som på förhand var den stora utmanaren till titeln, inte gjort någon höjdarsäsong i ligaspelet råder inga tvivel om. Man hade problem och tappade poäng i matcher som Barcelona vann, och framför allt har man inte haft samma hunger. Men, man blir heller inte ligamästare utan att ha gjort det på egen hand och presterat bra under säsongen.

Och tänker jag tillbaka på Barcelonas ligasäsong är det mycket som dyker upp i huvudet. Först Éric Abidals makalösa resa tillbaka till fotbollen och Tito Vilanovas kamp mot cancern. Två saker som påverkat både negativt i den bemärkelse att båda saknats under perioder av säsongen, men också positivt då laget motiverats att prestera ännu bättre för sin lagkamrat respektive tränare. Det är också svårt att glömma bortamatchen mot Levante, då samtliga elva Barcelona-spelare under en del av matchen var La Masía-fostrade, vilket ju mer man funderar kring det är osannolikt.

Men det var minnesvärda saker som ingen hade direkt påverkan på den nyligen inkasserade ligatiteln. Ska jag plocka ut en anledning till varför Barcelona nu kan titulera sig bäst i Spanien, hamnar en viss argentinare i rampljuset. Barça hade aldrig vunnit ligatiteln så här övertygande utan Leo Messi, som bara blir bättre och bättre för varje säsong. När han tangerade brasse-Ronaldos klubbrekord på 34 mål säsongen 2009/10 var det många som häpnade. ”Hur är det möjligt att göra så många mål i dagens fotboll?”, undrade folk. Förra säsongen gjorde Messi 50 ligamål på 37 matcher – 50 stycken. Då räckte det däremot inte till en ligatitel.

Den här säsongen har Leo bara hunnit med att hitta nätmaskorna 46 gånger på totalt 31 matcher i ligan. Därtill har han också stått för 12 assist, vilket utöver den överlägsna skytteligaledningen placerar honom tvåa i assistligan. Och då är det värt att komma ihåg att Messi har fyra matcher på sig att nå 50-gränsen igen.

Men den stora och mest vitala skillnaden om man jämför Messi ifjol och nu, är att han numera tar mer ansvar på planen, som en riktig ledare. Han har aldrig varit känd för att tjura ihop och klaga på sina lagkamrater, men istället för att stå tyst i bakgrunden har han nu vågat ta mer plats. När Barcelona varit i pressade lägen är det Messi som drivit på laget, manat på sina lagkamrater.

Att han redan är en magisk fotbollsspelare är sedan långt tillbaka känt, men att han nu också börjat bete sig som en ledare är en desto nyare bekantskap och något jag är övertygad kommer gynna Barcelona i framtiden.

—

Desto större spänning är det dock på övriga håll i ligatabellen. På söndagen fortsätter Champions League-striden mellan Real Sociedad och Valencia. De sistnämnda spelar redan 12:00 borta mot luriga och hemmastarka Rayo Vallecano, som i teorin fortfarande kan ta en Europa-plats om man har marginalerna och resultaten på sin sida. Med andra ord är det en tuff uppgift som väntar Valencia mot Rayo.

För La Reals del stundar hemmamatch mot Granada, som i sin tur kämpar för att undvika nedflyttning. Sett till både form och hur lagen ser ut på pappret, bör det dock bli en mumsbit för Real Sociedad. Men någonstans där försvinner också logiken och det som brukar vara mest tänkbart. Det blir inte alltid som man tror på förhand, något som gör att spänningen lär vandra hela vägen fram till mållinjen.

Vi har förstås också en bottenstrid att hålla ordning på. En bottenstrid som just nu känns så rörig att precis allt kan ändra sig beroende på en match. Däremot har Mallorca, som på lördagseftermiddagen förlorade borta mot Athletic, förmodligen gjort sitt för den här gången i La Liga, även om chansen för att hålla sig kvar fortfarande finns.

Igår tisdag spelades två tidigarelagda ligamatcher i Spanien, med anledning av Copa del Rey-finalen den 17 maj.

På Norges stora dag, den 17 maj, spelas den spanska cupfinalen mellan Madrid-antagonisterna Real och Atlético. Eftersom finaldagen är på en fredag, och det är alldeles för lite tid att hinna reparera sig och förbereda sig inför en ligamatch med en dags mellanrum, spelade båda Madrid-lagen igår kväll.

Och det blev segerjubel för huvudstadsklubbarna. Atlético säkrade tredjeplatsen (som sämst) efter 3-1 borta mot Celta Vigo. Det betyder att man nu är garanterade en plats i nästa säsongs gruppspel av Champions League, vilket var klubbens primära mål när säsongen drog igång.

Man säkrade det alltså efter 3-1 mot ett vilt krigande Celta som kämpar för sin existens, men som efter förlusten ser ut att komma allt närmare andra divisionen. Atlético kontrollerade händelserna på Balaídos, och spelade defensivt smart, samtidigt som man tog vara på sina lägen framåt.

Nu har huvudstadsklubben nått sitt största mål med säsongen och kan helt släppa ligaspelet och fokusera på den kommande Copa del Rey-finalen. Och Diego Simeone fick trots allt en del att glädja sig åt inför finalen sett till Celta-matchen.

Positivt inför cupfinalen:
* Anfallsduon Diego Costa och Radamel Falcao gjorde varsitt mål och båda har visat bra form.
* Trots ett insläppt mål såg defensiven, precis som tidigare under säsongen, väldigt stabil ut.
* Kreatören Arda Turan, som dragits med skadebekymmer, fick återigen hoppa in och visade direkt hur mycket klass han besitter. Kommer behövas i slag om Atlético ska kunna rubba storebror.

—

Cristiano Ronaldo brände föga överraskande en straff vid ställningen 1-1 mot Málaga, men istället för att det skulle trycka ner honom i skorna gav det portugisen extra tändvätska och styrka. Ronaldo pangade dit 2-1 på ett strålande vackert sätt, och hann sedan med två assist när Real till slut krossade Málaga med 6-2 på Santiago Bernabéu. För gästernas del var det idel sorgeämnen under matchen. Stjärnmålvakten Willy Caballero skadade sig redan i första halvlek, och både Sergio Sánchez och Martín Demichelis fick syna det röda kortet. Rejält tunga bakslag för Málaga som är indragna i Europa-striden och inte har råd att förlora allt för mycket om man ens ska ha en realistisk möjlighet (UEFA har ju fortfarande sista ordet beroende på om de upphäver Málagas avstängning eller inte) att spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Något annat nämnvärt från matchen på Bernabéu var José Mourinhos val att byta in den 19-årige debutanten Fabinho i slutskedet av matchen. Fábio, som han egentligen heter, är högerback och är född 1993. Detta var den 18:e spelaren underifrån som Mourinho släppt fram och gett chansen i A-laget. Under sin första säsong i Real Madrid fick tränaren stor kritik för att inte använda sig mer av sina unga förmågor, och även om det är spelare som kanske borde fått chansen ännu mer, är siffran 18 ett väldigt tydligt tecken på att Mourinho litar mycket till akademin och spelarna i Real Madrid Castilla.

Tre positiva saker för Real inför cupfinalen:
* Laget verkar ha repat sig efter uttåget ur Champions League. Nio mål på två ligamatcher är ett ruggigt facit. Dessutom har målskyttet varit utspritt.
* Cristiano Ronaldo har inte haft några större formsvackor någon gång under säsongen, så inte heller nu. Trots missad straff mot Málaga reparerade han det med ett fantastiskt mål, och två assist.
* Detta har ingenting att göra med gårdagens match, men det psykologiska övertaget som Real har mot Atlético går inte komma ifrån. Segern i ligaspelet för några veckor sedan försämrade inte den psykologiska aspekten.

Getafe-Real Sociedad avslutade i går den 34:e omgången i La Liga. Här kommer några reflektioner från omgången.

Omgångens målrikaste:
Det svängde rejält på Santiago Bernabéu i söndags när Valladolid kom på besök. Lagets poängkung Óscar ordnade tidigt ledningsmålet, innan Marc Valiente hann sätta bollen i egen bur och Cristiano Ronaldo kort därefter kunde skicka Real Madrid upp i förarsätet. Sedan dröjde det bara ytterligare ett par minuter innan Javi Guerra såg till att det återigen var utjämnat på resultattavlan. Det slutade till slut 4-3 till Madrid i en väldigt underhållande match, där Lluis Sastres mål för Valladolid i slutskedet tål att spanas in lite extra.

Omgångens förlängda svit:
När vi ändå är inne på Real Madrid-Valladolid. Kaká, som inte fått överdrivet mycket speltid i den vita tröjan, gjorde en stark insats och hann även med att pricka in sig i målprotokollet. Och faktum är att Kaká har ett ruggigt facit i Real Madrid sett till de matcher han antingen har gjort mål eller spelat fram till mål i. I de 41 matcher detta hänt för Kaká har han vunnit… samtliga. Det är imponerande.

Omgångens kross:
Valencia har inte gett upp CL-hoppet. Även om förlusten mot Real Sociedad i förra omgången var blytung finns fortfarande rimliga chanser att nå spel i Champions League. Och i lördags gjorde man processen kort mot ett väldigt tafatt Osasuna. Fladdermössen hade inga större problem att besegra Navarra-laget och slutresultatet skrevs till 4-0. Bäst på plan var Éver Banega, som verkligen hittat tillbaka till toppformen han hade innan den ödesdigra fotskadan han ådrog sig förra säsongen. Att Real Sociedad förlorade måndagens sena match mot Getafe gör att det bara skiljer två poäng just nu.

Omgångens ”que pasa?”
Ja, vad var det egentligen som hände när Fernando Teixeira Vitienes satte pipan i munnen och pekade på straffpunkten i mötet mellan Zaragoza och Rayo Vallecano? Domaren stod i en bra position, och bollen som sköts på Jordi Figueras tog tydligt på låret – långt ifrån armen. Straff blev det likväl, och Apoño tryckte in 1-0 för Zaragoza, som slutligen vann välförtjänt med 3-0. Straffen däremot, den fick dem till skänks.

Omgångens citat:
Real Betis-ikonen Rafa Gordillas sa följande efter Barcelonas hemmaseger mot de grönvita: ”Messi vilades mot Bayern för att vara spelklar till Betis – och han var den som gjorde skillnaden, även om han hade en hel del tur”. Hur vida det ligger någon sanning i om Messis uteblivna speltid mot Bayern hade någonting med Betis att göra får ni spekulera kring själva. Att argentinaren däremot kom in i andra halvlek, smällde dit en frispark på sin första bolltouch och sedan rullade in slutresultatet 4-2 är dock faktum. Messi var återigen skillnaden för sitt Barcelona.

Omgångens sömnpiller:
Det tenderar ofta att bli tråkiga och chansfattiga tillställningar de gånger Atlético Madrid spelar på bortaplan. Men det är förstås så tränaren Diego Simeone vill ha det. Mot Deportivo La Coruña på Riazor var det inget undantag, även om det kanske borde gjorts något mål på de chanser som båda lagen trots allt ändå skapade. Matchens höjdpunkt var sista 20 då dels Arda Turan gjorde comeback efter sin skadefrånvaro för Atlético och gav laget en extra dimension i spelet, och dels att se Madrid-lagets 18-årige juvel Óliver Torres i aktion. Räkna med att den offensiva kreatören kommer få betydligt mer speltid nästa säsong, och vem vet, kanske ser han till att Atlético inte spelar lika tråkigt i bortamatcherna.

Omgångens stegring:
I tabellen blev det bara ett hack uppåt, men sett till spelet i 3-0-segern mot Espanyol var det så mycket mer i positiv bemärkelse för Sevilla. Det var fartfyllt, man höll bollen på marken, försvaret såg inte lika virriga ut som de brukar, och Álvaro Negredo nätade på nytt. Nu har Sevilla på högsta allvar blandat sig i Europa-striden.

När Cristiano Ronaldo knoppade in två bollar för sitt Real Madrid mot Valladolid – som däremot bjöd upp till starkt motstånd men till slut föll med uddamålet – sköt portugisen upp Barcelonas tilltänkta guldfest. För hade Real tappat poäng kunde Barça korka upp champagnen på hemmaplan om man besegrade Real Betis. Och det skulle man ju, även om guldfesten uteblev, göra. Men det satt sannerligen hårt inne. Det krävdes en viss Leo Messi, vars fysiska status ingen egentligen har hundra procent koll på, för att Barcelona skulle greja segern.

Betis gjorde en riktigt bra match, framför allt i första halvlek, och som vanligt när de båda lagen drabbades samman bjöds det på ett ordentligt målkalas. Dorlán Pabon gav gästerna ledningen, Alexis Sánchez utjämnade, innan Rubén Pérez fick drömträff från 30 meter och gav Betis ledningen på nytt innan paus.

Sedan kom Messi in från avbytarbänken. Strax innan gjorde visserligen David Villa 2-2 på huvudet, men först när argentinaren äntrade planen skulle Barcelona få det där massiva trycket man är så vana att se katalanerna ha. Messi smällde in 3-2 på frispark, och rullade enkelt in 4-2 i öppen kasse efter en upprullning som bara går att applådera.

Ronaldo sköt visserligen upp guldfesten, men Messi såg likväl till att segerjublet bara är millimeter ifrån Katalonien nu.

—

När man mot slutet av säsongen kollar på topplagens kvarvarande spelschema brukar man ofta räkna matcherna mot bottenlagen som enkla trepoängare. Varför, egentligen? Jag menar, det är ingen nyhet att de lag som kämpar för sin existens alltid är svårrubbade i slutet av säsongen, när varje poäng blir allt viktigare.

Nu räknade jag långt ifrån med att Rayo Vallecano, som fightats om Europa-platser hela säsongen, skulle ta tre lätta mot bottenlaget Real Zaragoza, men det faktum att de som kämpar för sin kvarlevnad i ligan alltid är extremt tuffa att möta blev allt tydligare på söndagen. Rayo, som spelat fantastiskt underhållande fotboll hela säsongen, hade inte i närheten av samma motivation och vilja som Zaragoza-spelarna. Man kanske slog fler passningar inom laget, lyckades med någon dribbling mer, men vad hjälpte det? Zaragoza vann med klara 3-0 inför fullsatta hemmaläktare, och är just nu uppe på säker mark igen.

Övrigt i bottenträsket tog de galiciska lagen Deportivo La Coruña och Celta Vigo varsin pinne i helgen, medan Granada överraskande vann det andalusiska derbyt mot Málaga. Osasuna, som blev överkörda av Valencia, har nu halkat ner till 17:e plats och måste akut börja kolla bakom axeln och öka tempot om de inte vill bli omsprungna i tabellen. Det är, precis som vi vant oss vid de senaste säsongerna, löjligt jämnt i botten av tabellen. Mellan jumbon Mallorca och 15:e placerade Granada skiljer det ynka sex poäng.

—

I och med Málagas förlust mot Granada är känslan att bara Valencia återstår som utmanare till Real Sociedad om den sista Champions League-platsen. La Real spelar på måndag mot Getafe borta, en klurig match mot en klurig motståndare, som fortfarande inte gett upp hoppet om en Europa League-plats. Men Sociedad-seger där och man är ytterligare ett steg närmare drömmen.