Alla visste att Atlético var bra. Ingen visste att Atlético var så här bra.

Att hota Real Madrid och Barcelona i enskilda matcher hade laget redan bevisat. Att göra det över 38 omgångar var nog ingen som med handen på hjärtat trodde att Atleti skulle kunna göra den här säsongen. Kanske om ett par säsonger, inte redan nu.

Och den känslan förstärktes förstås när de gång efter annan misslyckades att gå upp i ensam serieledning. De hade superba chanser vid tre tillfällen, och när de väl gick upp i ensam topp i omgång 22, förlorade de direkt efter mot Almería och sjönk till tredjeplats i tabellen.

Och det var så känslan var och förblev. Atlético var bra, hade närmat sig Real och Barça, men kunde inte utmana över 38 omgångar.

Det var då. Nu är tongångarna annorlunda. Atlético toppar tabellen igen, för femte omgången i följd, och har dessutom ryckt i toppen. Huvudstadsklubben är tre poäng före Real Madrid (som måste gå om poängmässigt för att vinna ligan, då Atleti har bättre inbördes statistik) och fyra före Barcelona, som förlorade mot Granada på lördagskvällen.

Söndagens match mot Getafe var på klassiskt Diego Simeone-manér. Det var inte alltid elegant och välspelat, utan präglades av inställning och elva defensivt slipade spelare. Diego Godín nickade in ledningsmålet strax före paus. Och en Diego Costa, återvändande från skada, satte slutresultatet precis innan full tid. Hans smäll i stolpen i samband med målet såg otäckt ut, men var precis som det verkade – bara en tuff smäll och ingenting allvarligare.

Bara fem matcher återstår. Atlético behöver vinna fyra för att bli mästare. Jag tror man kommer klara det. Inför säsongen hade jag blivit utskrattat om jag hade sagt det. Inte för att jag trodde på det. Ingen gjorde ju det.

Atlético var inte där, i alla fall inte än, var ju känslan. Ett lag på uppgång, ett lag vars projekt är ett av Europas mest intressanta. Men att utmana två giganter över 38 omgångar och sammankoppla det med spel i Champions League, det är ingen barnlek.

Har Diego Simeones manskap gjort en sådan magnifik säsong över 33 omgångar finns ingenting som talar för att man kommer klappa igenom de fem sista. Ingenting bör tas ut i förskott, och Atleti har fortfarande ett tufft återstående spelschema, men de är sannerligen helgens stora vinnare i Spanien och börjar doften av ett ligaguld. Det är nära nu.

Men fortsätter man inte med mantrat ”partido a partido” (match för match) riskerar fälla krokben på sig själv. Förmodligen lär inte Simeone tillåta spelarna att ens tänka tanken på något annat än nästa match.

Paco Alcácer hinner slå en snabb blick mot ena kortsidan av Mestalla innan han i ren affekt sliter av sig tröjan och slänger sig raklång på marken. Det var han som ville mest, trodde mest och gav mest. Och var det någon som skulle avgöra för Valencia så var det Paco Alcácer.

Francisco, som han egentligen heter, kom till Valencia CF som 12-åring. Han var inte lika mycket för kvadraten som för skottövningar – och det tog inte många träningspass innan ungdomstränarna förstod att de hade med en speciell spelare att göra.

Paco, som är smeknamnet han går under, är född till att göra mål. Som fotbollsspelare har han många andra kvalitéer – rörelsemönstret, passningsspelet och vinnarinstinkten inte minst – men han brinner i första, andra och tredje hand för att göra mål. Det är ju det han alltid har gjort.

Men vägen till rampljuset har inte varit spikrak för Paco. Den nu 20-årige anfallaren gjorde sin A-lagsdebut för Valencia redan i november 2010, men det är först nu, de senaste månaderna, han har börjat etablera sig på allvar.

Och vägen dit har innehållit mycket tid på avbytarbänken, en misslyckad utlåning till Getafe men framför allt ett tragiskt dödsfall. I augusti 2011, under en försäsongsmatch mot AS Roma, hade Alcácer nätat i 3-0-segern hemma på Mestalla. På väg ifrån matchen, tillsammans med sina föräldrar, föll plötsligt hans far ihop. Han drabbades av en hjärtattack. Livet gick inte att rädda.

Klubben, supportrarna och övriga fotbollsvärlden gav allt stöd till Paco som vid 17-års ålder förlorade sin pappa. Valencia tillät ynglingen att ta precis den tid han behövde för att mentalt vara beredd att återvända till fotbollen. Det tog fem dagar – sedan var Paco tillbaka i full träning.

– Jag kommer aldrig återhämta mig helt. Det går inte beskriva hur stor saknaden är, men är det någonting jag vet så är det att fotbollen hjälper mig och pappa hade inte velat något annat än att se mig fortsätta spela, har han sagt.

Efter bortgången hade Paco en halvdan säsong på fotbollsplanen, med mestadels spel i Valencias reservlag. I fjol blev han utlånad till Getafe för att få regelbunden speltid och La Liga-fotboll i benen, men succén uteblev. På 20 matcher – de flesta som inhoppare – gjorde han bara tre mål.

Inför årets säsong var ett nytt lån på tapeten väldigt länge, även om Alcácer själv var väldigt tydlig med vad han ville.

– Jag känner att jag kan bidra och jag kommer vänta på mina chanser.

Paco kände rätt och han tänkte rätt. Det tog bara alldeles för lång tid innan alla andra insåg samma sak. Miroslav Djukic gjorde det aldrig, och det kan mycket väl ha kostat Valencia en biljett till spel i Europa nästa säsong.

När Rufete lämnade jobbet som ungdomsansvarig i klubben för att sadla om till sportchef och Juan Antonio Pizzi anställdes som ny tränare hände dock något. Hélder Postiga, som var förstavalet på anfallspositionen hela hösten, var fortfarande kvar när duon klev på sina nya arbetsuppgifter. Skillnaden var att Paco fick fler chanser – och han tog dem. Allihop.

Valencia gjorde sig därefter av med Postiga, som ville ha mer speltid inför sommarens VM-slutspel, vilket lämnade öppen gata för Paco Alcácer. Efter det, med större ansvar och ingjutet självförtroende, har han varit omöjlig att peta ur Valencias startelva.

Inför gårdagens match mot Basel – ett möte som på förhand såg omöjligt ut att vända efter en 3-0-förlust i Schweiz – var Paco en av spelarna som tog tillfället i akt och talade till supportrarna.

– Vi måste ha allt stöd. Om alla tror att en vändning är möjlig kommer den vara det. Vi kan inte ge upp på förhand.

Och var det någon spelare som skulle leda Valencia ut på Mestalla för att sedan fullständigt köra över Basel, ja då var det Paco Alcácer. 20-åringen må ha lite rutin – men återvinner allt i hjärta och vilja. Han ville det här för Valencia. Han vände det här för Valencia.

1-0 placerade han in. 3-0 dunkade han in. Och när det återstod drygt sju minuter av förlängningen slog han till med sitt tredje mål för kvällen. Målet som skickar Valencia till semifinal i Europa League.

På passning från Pablo Piatti styrde han bollen i mål, slog en snabb blick mot ena kortsidan innan han slet av sig tröjan, slängde sig på marken för att en kort millisekund bara ha himlen ovanför sig.

Efter matchen förklarade Alcácer att han dedikerar sina mål till lagkamraterna, som gjorde det möjligt för honom att näta, och Óscar Martínez, en ungdomstränare som nyligen gått bort.

I radioprogrammet Al Primer Toque efter matchen rann dock bägaren över för Paco när han började prata om sin far. Alla känslor, i form av glädje- och sorgetårar på en och samma gång, kom fram.

På onsdagskvällen skrev Francisco Alcácer in sig i Valencias historieböcker för all framtid. Tyvärr fick inte hans far uppleva det från Mestallas branta läktare – men på annan plats såg han garanterat sin son inneha huvudrollen i det som är tidernas mest spektakulära comeback i Europa League.

Den där augustikvällen 2011 fick Paco sitt lyckorus förstört på ett ögonblick. Den här gången kunde han njuta till max – vetandes att han far var med honom.
I varje andetag, i varje steg, i varje mål.

Källor: Al Primer Toque, SuperDeporte, Marca & ESPN. 

Atlético de Madrid klev ut på Vicente Calderón med en resultatmässig fördel, men en stor nackdel i form av två av storstjärnorna – Diego Costa och Arda Turan – på skadelistan. Om det spelade någon roll? Inte direkt, inte när det handlar om Atlético.

Hade Barcelona saknat Leo Messi och Andrés Iniesta hade det påverkat laget på alla sätt. Och förstå mig inte fel, Costa och Arda besitter enormt individuell kvalité och är viktiga på alla plan i Atlético, inte minst offensivt. Men lagmaskinen Atlético – Cholismo, som det kallas och som genomsyrar hela klubben – präglas inte av individualister. Det präglas av attityd, hjärta och en genuin tro på att allt är möjligt.

– Vi är inte i kvartsfinal för att vara nöjda och för att titta på när Barça tar sig vidare. Då har ni förstått oss på fel sätt. I Atlético handlar det om att vinna – vi strävar hela tiden efter mer, sa lagkaptenen Gabi inför matchen.

Få trodde Atlético Madrid skulle nå semifinal i Champions League inför säsongen. Ännu färre skulle tro det om någon på förhand sa att det skulle möta FC Barcelona i kvartsfinal – utan Diego Costa och Arda Turan i den avgörande matchen.

Och även om det resultatmässigt var med minsta möjliga marginal Atlético nu är i semifinal säger det ingenting om sanningen som utspelade sig på Vicente Calderón den här kvällen. Adrián López dunkade bollen i högra stolpen strax före Kokes segermål. David Villa träffade andra stolpen. Och ribban. Gabi missade ett friläge – Cebolla Rodríguez en jättechans halvvolley.

Barcelona hade lägen som kan räknas på en hand, och även om det brann till vid ett fåtal tillfällen var man underlägsna på alla taktiska plan. Diego Simeone skruvade upp sina spelare och sina supportrar till max – och fick det laget som det senaste årtiondet dominerat fotbollsvärlden att se fullkomligt livrädda ut.

Jag har inte sett Barça så här skärrade, så här överraskade och taktiskt förnedrade sedan fjolårets Champions League-upplaga då man krossades av Bayern München. Det vilar otroligt många frågetecken kring klubben både i ledningen, ur ett sportsligt perspektiv och kring frågor där de inte ens själva har makten i sin ägo.

FC Barcelona är inte samma lag som det var för bara ett par-tre år sedan, långt ifrån. Under samma period har Diego Simeone förvandlat Atlético de Madrid från att vara en ständig underdog som varje år siktar på att nå Champions League till att sticka upp som en utmanare att vinna hela turneringen.

Jag skulle säga att det Atlético gjort, inte bara den här säsongen, utan under hela den här tidsperioden med Simeone vid tränarrodret, är årtiondets största fotbollsprestation.

—

* Hur kan det fortfarande finnas så många som häver ut sig att ”Thibaut Courtois har potential att bli en stormålvakt?”. Måste man närma sig eller ha passerat 30 för att anses vara en stor målvakt? Belgaren är en av världens främsta och har varit så i ett par säsonger nu.

* Leo Messi, Andrés Iniesta & Cesc Fàbregas. Stjärnor som normalt sett lyser att spelglädje och fantasi. Den här matchen syntes de knappt till, någon av dem.

* Inför matchen sa Diego Simeone att Adrián López – som inte gjort mål det här året och var utanför matchtruppen i stort sett hela mars – skulle starta bredvid David Villa. Han sa också att han var övertygad om att Adrián skulle bidra och göra en bra match. Summa summarum är det bara konstatera än en gång vilket geni Simeone är. Ingen annan tränare hade startat med Adrián i den här matchen. Första kvarten, när Atleti var som bäst, glänste anfallaren. Och han assisterade till matchens enda mål.

* José Manuel Pinto är en rolig figur i omklädningsrummet, har en spektakulär karriär och är förmodligen ganska tillfreds med livet överlag. Men en målvakt som ska leda FC Barcelona till tunga titlar, det är han inte. Nu kan han knappast klandras för något av hans insläppta mål i det här dubbelmötet, men hans instabila ingripanden gång efter annan ger inte bara motståndet vittring utan sätter också skräck och nerver för hans eget lag.

I fjol åkte Real Madrid ur Champions League efter att ha vunnit det andra semifinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0. I år går Real Madrid vidare i samma turnering efter att ha förlorat det andra kvartsfinalmötet mot Borussia Dortmund med 2-0.

Logiskt? Kanske inte, men det känns ändå – baserat på båda mötena såväl i fjol som i år – att det var korrekt att Dortmund gick vidare då, och att Real Madrid gör det nu.

Men lika illa ute som tyskarna var på Santiago Bernabéu i slutminuterna förra säsongen, lika illa ute var Real Madrid på Westfalenstadion. Marängerna fick svettas blod för att stå emot de framstörtande hemmaspelarna, i synnerhet Marco Reus, med den gula väggen i ryggen. Iker Casillas gjorde som han gjort hela säsongen – levererade en högklassig målvaktsinsats. Vetaranen mellan stolparna kan däremot inte vara lika nöjd med varken sitt försvar eller sitt mittfält, som inte agerade lika stabilt som de gjort stora delar av säsongen.

Det råder inga tvivel om att Borussia Dortmund var det bättre laget på Westfalenstadion. De förtjänade att vinna matchen, de hade med lite flyt kunnat gjort ännu fler mål. Men Real Madrid gjorde en fenomenal insats på Santiago Bernabéu förra veckan, något som räckte för vidare avancemang. Där och då kändes det som 3-0-resultatet spelade mindre roll – att ett par måls överläge ändå skulle räcka mot årets upplaga av Dortmund. Men det är så här charmig, inspirerande och oförutsägbar fotbollen kan vara. Ändå tycker jag rätt lag förtjänade att gå vidare.

Just nu ler jag extra med Isco
Så här minuterna efter matchen sitter jag och gläds extra med en 21-åring från solkusten. Isco var i en liknande situation i fjolårets Champions League-upplaga. Den gången spelade han med Málaga, och var bara sekunder från semifinal när Felipe Santana tryckte in det avgörande målet för Borussia Dortmund – på Westfalenstadion.

Men den här gången fick Isco kliva av samma arena som en vinnare. Lika briljant som han var i första mötet mot Dortmund i fjol, lika briljant var han på Santiago Bernabéu förra veckan.

Han har haft en tuff mittendel av säsongen, Isco, med petning från startelvan och generellt lite speltid. När skadorna och avstängningarna börjat dugga tätt har så mittfältstalangen fått fler chanser, och på nytt bevisat vilket alldeles magisk fotbollsspelare han är i sina bästa stunder.

Nu är han i semifinal, Isco. Om han väl där kommer spela återstår att se, men han har i alla fall stor del i att Real Madrid tagit sig dit. Och just nu tror jag han är mest nöjd av alla över avancemanget.

—

Champions League-kvartsfinalerna har hittills gett oss fotbollsälskare precis all anledning att minnas varför vi en gång fastnade för den här sporten. Jag hoppas fortsättningen blir lika oberäknelig, dramatisk och spännande.

Ny helg, nya matcher, men samma titelrace. Steg för steg, minut för minut närmar vi oss slutet. Det är bara sex omgångar kvar nu – det skiljer fortsatt tre poäng bland topptrion.

Och när alla var igång under gårdagen bjöds vi inte på några skrällar – även om två av lagen knappast gjorde sin bästa insats för säsongen.

Atlético de Madrid stod för en numera klassisk uddamålsseger. Underlägsna i bollinnehavet, överlägsna taktiskt. Ändå höll det på att sluta illa när Toby Alderweireld styrde bollen strax utanför det egna målet i matchens sista minut, men Atlético hade marginalerna på sin sida den gången. En annan dag, då man inte hade mött ett skadeskjutet Villarreal utan en gul ubåt i toppform, hade det blivit tufft för Atleti att knipa tre poäng.

De rödvita saknade trots allt lagkapten Gabi (avstängd) samt Diego Costa & Arda Turan som båda var skadade. Men är det någon som imponerar med säsongens Atlético, eller rättare sagt Diego Simeones Atlético, så är det den här typen av segrar. De är vattentäta defensivt, låter motståndet ha bollen och sätter dit matchens enda mål på en hörna. Klappa och klart – tre poäng in på kontot.

Barça imponerade å sin sida inte heller hemma mot jumbogänget från Sevilla. Real Betis visade vilja, glöd och helt rätt inställning, medan Barcelona hade tankarna på onsdagens Champions League-match på Vicente Calderón. Men ett lag i medgång har marginalerna på sin sida, gör mål från ingenstans och tar ändå tre poäng.

Sett till gårdagens tillställningar tog Real Madrid den klart största skalpen. Visst för att det rann iväg i slutet när Real Sociedad gav upp hoppet om poäng, men att åka till Anoeta och packa ihop ett 4-0-resultat i resväskan hem är ruskigt starkt.

Lite får man tacka Claudio Bravo – normalt sett ligans bäste målvakt när det gäller utsparkar – som via en feladresserad utspark gav Gareth Bale öppen gata att prickskjuta in 2-0 i andra halvlek. Därefter gick luften ur hemmalaget – medan Madrid kunde ösa på till max.

Jag har svårt att se Real Madrid fler poäng i ligan då man har ett klart överkomligt spelschema kvar. Det talar för marängerna. Det som talar emot är att man trots allt är trea, och måste förbi såväl Barça som Atlético för att kamma hem ligan. Resultaten topplagen emellan kan alltså bli högst avgörande i slutändan.

Medan Valencia CF harklar sig fram och kretsar kring mängder av frågetecken seglar den andra stora klubben (som i jämförelse är väldigt, väldigt liten) på moln. Levante UD har inte bara överraskat en och två gånger – de har etablerat sig i ligan.

Säsongen 2011/12 chockade Levante UD hela Spanien när man bet sig fast i toppen och blandade sig in i Champions League-striden. Den lilla Valencia-klubben nådde inte hela vägen fram, men slutade likväl på en enastående och storartad sjätteplats.

Då leddes laget av Juan Ignacio Martínez (nu i Real Valladolid) som förespråkade en defensiv fotboll. Lett av många rutinerade spelare, inte minst ikonen Sergio Ballesteros, fick Martínez ihop ett slagkraftigt lag som genom hårt kollektivt arbete och stor harmoni utanför fotbollsplanen nådde framgångar ingen trodde var möjligt.

– Det är inte omöjligt att vi tar en pizza eller en öl efter matcherna. Ledarna irriterar sig inte på sådana saker – så länge vi är i tid till alla samlingar och utför vårt jobb har vi ganska fria tyglar, har Ballesteros förklarat.

Ända sedan dess har Levante varit nederlagstippade. Det är inte ovanligt att ett lag som sticker upp och överraskar säsongen därpå tvingas slåss i botten, och rentav ramlar ur högsta divisionen. Speciellt om man tvingas slåss på flera fronter – som i Levantes fall. Men Les Granotes har överraskat igen, och igen.

Nu är det dags att börja ta Levante på allvar, se klubben som ett stabilt lag i ligan. De har klamrat sig fast och vägrar släppa taget. Matchen i måndags borta mot Granada var därför väldigt symbolisk. Om de var det bättre laget? Nej. Om de vann ändå? Ja.

Det som imponerar mest med säsongens Levante är att det till stora delar är ett helt nytt lag än det som blev sexa 2011/12. Numera tränar Joaquín Caparrós laget – som förvisso också har ett väldigt defensivt tänk – och många spelare är helt nya.

Centrallinjen med Gustavo Munúa i mål, Sergio Ballesteros i mittförsvaret, José Barkero på mitten och Arouna Koné längst fram har bytts ut helt.

År efter år har Levante tappat viktiga spelare – men ersatt dem med likvärdiga, eller i vissa fall ännu bättre lirare. Koné kom in när Felipe Caicedo försvann, Obafemi Martins kom in när Koné försvann och till den här säsongen har Levante lyckats ruska liv i en annars ganska ljummen David Barral. Spanjoren har förvisso inte öst in framåt, men ändå gjort väldigt många viktiga mål.

Keylor Navas har ersatt Gustavo Munúa i mål, och plötsligt har Levante ligans just nu bäste målvakt.

Det är inte alltid särskilt snyggt, attraktivt och underhållande – men det är effektivt. Levante kommer inte segla på moln för alltid, men just nu är det bara applådera den lilla klubben från östkusten för att man lyckats etablera sig i La Liga.

– Det finns inga hemligheter. Vi spelar vår fotboll och tror på det vi gör, och vi är framför allt en enad grupp, säger tränaren Joaquín Caparrós.

Det blev precis som förutspått: En tillknäppt och målsnål tillställning där det krävdes individuella prestationer utöver det vanliga för att hitta nät.

Diego Costa kom givetvis till start trots att han inte borde – men anfallaren höll bara i 27 minuter. Barça tvingades också till ett tidigt byte, då Gerard Piqué landade illa och gick av redan efter tio. Marc Bartra klev in för Piqué och levererade en prickfri insats i mittförsvaret – något som givetvis ställer följdfrågan varför han inte spelar från start i sådana här matcher.

Diego Ribas överglänste Koke & Arda
Spelaren som kom in för Diego Costa var ännu bättre. Diego Ribas var så där exceptionellt bra som han kan vara emellanåt, när han flyter fram, när passningarna sitter på läppen och där skotten limmas upp i första krysset.

Jag skrev så sent som för några dagar sedan att jag var överraskad över att Diego inte bjudit upp till den kamp jag trodde på förhand gentemot Koke och Arda Turan om startplatserna på Atléticos offensiva mittfält. Den här kvällen på Camp Nou bevisade han exakt varför Diego Simeone så gärna ville ha honom, och att han i sina bästa stunder överglänser såväl Koke som Arda.

I ett kollektivt starkt Atlético, vars matchplan var tydlig med att ligga lågt, spela med aggressiv press och inte ge bort en femöring gratis centralt i banan, var det Diego Ribas som ledde offensiven. Han var navet i det mesta som föranledde möjligheter framåt och gav en tydlig signal om att det är på planen, och inte på bänken, han gör sig allra bäst i Atlético.

Ändå är det knivskarpt om han vinner utmärkelsen som bortalagets bäste spelare. Thibaut Courtois hade en handfull fenomenala räddningar och är en självklar kandidat. Han är sannerligen alltid bäst när det gäller, belgaren.

Tata Martinos byte förändrade matchen
Det blev det säkra före det osäkra. Tata Martino valde fyra mittfältare från start – precis som han gjort i de stora matcherna den här säsongen – vilket lämnade såväl Alexis Sánchez som Pedro Rodríguez på bänken. Och fram tills att Alexis äntrade planen med drygt 20 minuter kvar kom Barça väldigt sällan till farliga målchanser.

Nästan direkt efter bytet small det dock till. Det var inte Alexis förtjänst, utan positionsbytena på Andrés Iniesta och Neymar. Den sistnämnde flyttade över till vänsterkanten, där han är som allra bäst. Och Iniesta fick kliva ned ett snäpp i planen och spela centralt på mitten – en position han också är som allra bäst i.

I den 71:e minuten fick Iniesta bollen på mittplan, såg gapet mellan Juanfran och João Miranda, och inlöpande från vänsterkanten smällde Neymar in kvitteringen. Ett signifikativt mål som bevisar hur fel Martinos grundtaktik var att spela två av lagets främsta spelare i positioner där de inte är bäst lämpade.

Och apropå spelare som flyter fram, som Diego, är det omöjligt att inte lyfta Iniesta till skyarna efter hans insats. När Leo Messi var utraderad klev mittfältaren (eller vänsteryttern) fram och visade vägen för Barça. Iniesta drev upp tempot, dribblade sig loss och trollade fram målchanser ut ingenting. Han har fått en del kritik tidigare under säsongen för att inte vara lika bra som vi är vana att se honom. Men de senaste veckorna har Andrés dansat fram på planen – och då har han väldigt få övermän i fotbollsvärlden.

Helt öppet inför returen
1-1-resultatet på Camp Nou gynnar Atlético mest. När de kliver ut på Vicente Calderón om en dryg vecka är de vidare till semifinal.

Men det är fortsatt helt öppet – och det var väl ingen som på förhand trodde något annat. Fram tills returen kommer Atlético försöka plåstra ihop Diego Costa – men det såg i ärlighetens namn inte särskilt bra ut för anfallaren – men man får i alla fall tillbaka Raúl García efter avstängning.

För Tata Martinos del gäller det att byta taktik om han ska luckra upp Diego Simeones lag. Med fyra mittfältare på planen kommer Atlético försvara sig till semifinal nästa onsdag.

När tiden ibland är för knapp för att skriva får man ta till andra alternativ. Prövar därför något nytt i och med detta videoinlägg inför kvällens drabbning på Camp Nou.

Det är inte ovanligt att ett lag som går väldigt knackigt byter tränare och helt plötsligt börjar ta poäng. De tre första matcherna gav ingen större effekt för Getafe efter att Cosmin Contra ersatt Luis García, då man bara spelade in en poäng, men nu, efter att ha fått mer tid att jobba med laget, kanske den förre Getafe-spelaren börjat få ordning på torpet.

Madrid-klubben svarade nämligen för helgens absolut största skräll när man åkte till Mestalla och tog en rejäl skalp. Valencia hade förvisso ett par ribbträffar och kunde, med lite marginaler på sin sida, utjämnat till 2-2 i andra halvlek långt före Pedro León satte avgörande 3-1. Men det bör också poängteras att Getafe skapade mer chanser än man gjort i de senaste matcherna tillsammans – något som åtminstone ger sken om att det skett en förändring.

Det är alldeles för tidigt att börja prata om en Cosmin Constra-effekt, men vi kan i alla fall konstatera att Getafe tog en oerhört värdefull seger och efter två veckor under nedflyttningsstrecket vände uppåt i tabellen igen.

Det har blivit stort fokus på toppstriden de senaste veckorna av naturliga skäl, men bottenstriden är ännu jämnare. Hela elva lag (!) är inblandade i kampen om överlevnad, där Getafe, Celta Vigo och Real Valladolid är helgens stora vinnare. För pucela spelade Daniel Larsson 85 minuter och visade – precis som den timmen han fick mot Sociedad förra omgången – uppåtgående form.

Om några omgångar, när vi är inne i den definitiva slutspurten, tar jag ett större grepp om bottenstriden. Kanske hinner något lag bli helt avhängt, kanske hinner något lag segla upp till säker mark innan dess.

BARCELONA. Real Madrid hade sin tuffa bortamatch tidigare i veckan. Nu var det Barcelona och Atléticos tur – men båda lyckades tråckla till sig knappa segrar. Det blev trippel i treor då topplagen vann och guldstriden är fortsatt olidligt jämn.

Koke växer för varje vecka som går
Jag ska villigt erkänna att när Diego Ribas blev klar för Atlético Madrid i slutet av januari var jag helt övertygad om att Arda Turan & Koke skulle få konkurrens å det grövsta. Jag trodde Diego skulle ta en plats i startelvan. Och visst, konkurrensen på Atléticos mittfält är hårdare än någonsin – även sedan José Sosa utmanar om en av de offensiva platserna – men Diego har sannerligen inte haft skuggan av en chans.

När brassen var utlånad till Atlético säsongen 2011/12 var han lagets klart bäste offensiva mittfältare. I dag är han nummer tre i ordningen, som bäst. Då, när Diego lämnade, var det Koke som klev in och fick fylla de kreativa skorna tillsammans med Arda.

I dag har Koke utvecklats till en klasspelare och en självklar nyckelspelare i Atlético. För att flytta på honom krävs något extraordinärt. Diego Simeone vet exakt vad han får av ynglingen, såväl offensivt som defensivt, och han utvecklas alltmer för varje vecka som går.

Mot Athletic var Koke den enskilt största anledningen till att Atlético lyckades vända och vinna på San Mamés. Först lirade han fram Diego Costa till kvitteringen i mitten av första halvlek, för att själv nicka in segermålet i början av andra. Därtill kunde han noterats för ytterligare ett par assist efter några smörpassningar som till och med fick Diego att applådera på bänken.

Matchen på San Mamés var en gigantisk nyckelfight i den fortsatta guldstriden för Atlético. Nu har man avverkat ytterligare en final, som man själva väljer att kalla det, och framför allt avfärdat en av de absolut tuffaste motståndarna. Och man leder fortfarande ligan i ensam majestät.

Gerard Piqué på nytt en gigant när viktig match knackade på dörren
Vi har vant oss vid en ojämn Gerard Piqué de senaste åren, det har vi. Utan sin läromästare och ständige pådrivare Carles Puyol – som dragits med skadebekymmer från och till under många säsonger – har Piqué inte hållit samma jämna nivå.

Men är det någonting han gjort den här säsongen är det att leverera topprestationer på löpande band när Barça som mest behövt det. Kanske får han tillräckligt med tändvätska när det vankas stora matcher för att vara på topp utan att ha Puyol i närheten. Kanske slappnar han av några procent för mycket i matcher som på pappret bör vara mumsbitar, då Puyol hade behövts.

I det stadsderbyt på Cornellà-El Prat var Piqué en av Barças klart bästa spelare – även om han och försvaret hade att göra mot ett långt ifrån ofarligt Espanyol.

Helt avgörande blev straffsituationen en kvart från slutet. Från pressläktaren där inga TV-skärmar fanns tillgängliga för att se reprisbilder var det omöjligt att avgöra om handbollen på Javi López var korrekt dömd, men efter att ha granskat situationen i efterhand tycker jag domaren gjorde rätt. Oavsett hur avsiktligt det är eller ej drar López med sig bollen med handen och ruinerar den potentiella målchansen för Neymar.

Om slutresultatet var rättvist är en helt annan fråga. Jag tycker matchbilden var otroligt jämn, och Espanyol och Javier Aguirre ska ha en stor eloge för matchplanen och genomförandet. Man krånglade till det för Barça som hade oerhört svårt att få igång ett strukturerat anfallsspel. Mest rättvist hade varit ett oavgjort resultat. Den här gången räddades Barça av en handboll, en säker straff av Leo Messi och ett överlag stabilt försvar lett av Gerard Piqué.

Real Madrid fick en välbehövlig självförtroendeboost
Det råder inga tveksamheten om att Real Madrid hade stor press på sig inför matchen mot Rayo Vallecano. Men det syntes inte alls av på Santiago Bernabéu. Hemma inför sina supportrar dansade marängerna fram och Rayo hade i ärlighetens namn ingenting att sätta emot.

Real Madrid har spelat bättre fotboll i sina dagar, men definitivt också betydligt sämre. De gjorde vad som krävdes utan att förta sig – och vann ändå med glasklara 5-0.

Det största frågetecknet som vilar över huvudstadsklubben och så gjort den senaste veckan är hur Cristiano Ronaldo mår rent fysiskt. Han såg inte helt fit ut under matchen mot Rayo, och uppges av Madrid-pressen ha spelat småskadad de tre senaste matcherna. Med en slutspurt i ligan och en Champions League-kvartsfinal i åtanke kan det vara förödande att Cristiano spelar om han inte är helt hundra. Att förvärra en skada kan innebära slutet på både säsongen och Brasilien-VM.

Men även om portugisen själv naturligtvis inte vill vila en match, en minut eller ens en sekund – något han ser som missade möjligheter att bygga på sin målskörd – får vi hoppas att Carlo Ancelotti och inte minst klubbens läkarteam handskas med situationen på rätt sätt. Hur bra Ángel di María än må vara och hur många poäng Gareth Bale än gör går det inte komma ifrån att möjligheterna till titlar försämras utan Cristiano Ronaldo.