Rädda Sevilla – ödets ironi

av Adam Pinthorp

Real Betis fasade, Sevilla hoppades. Det var helt klart blandade känslor i de olika lägren när det stod klart att ett stadsderby väntade i Europa League-åttondelen.

Från Betis sida var oron maximal för att få säsongen ruinerad till max. Att man redan ligger pyrt till i ligaspelet är illa nog, men att åka ur Europa-spelet mot värsta antagonisten hade varit värre än någonting annat för supportrarna. Och med tanke på hur de senaste derbymatcherna slutat fanns det all anledning för Betis att känna fasa, att känna oro.

Men samtidigt fanns ju också chansen att rädda säsongen helt – oavsett vad som händer i ligaspelet. Jag pratade med en Sevilla-stadd Real Betis-supporter – som dessutom är frilansjournalist – i veckan, och han tillhörde skaran som var innerligt pessimistiska inför derbyt. Han hävdade att det kan gå till historien som en av de värsta säsonger någonsin för Betis, om man åker ur mot Sevilla och degraderas från La Liga. Men att ett avancemang i Europa samtidigt kunde rädda hedern.

Nu är man på god väg att göra det, rädda både hedern och säsongen. Real Betis inte bara vann mot Sevilla. Man nollade Sevilla på deras hemmaborg Ramón Sánchez Pizjuán – en spökarena som de haft ofantligt svårt att ens vara i närheten av bra resultat de senaste åren.

Och det var förstås skrivet i sten att just Salva Sevilla skulle hoppa in och vara en bidragande faktor till Real Betis seger. 29-åringen, vars namn betyder ”rädda Sevilla”, gjorde raka motsatsen när han satte 2-0 för de grönvita i andra halvlek. Dessutom representerade han Sevillas B-lag under tre säsonger när det begav sig. Ödets ironi, minst sagt.

Antonio Adán gjorde som han lovat – ledde laget
En del som Betis haft problem med under säsongen har varit positionen mellan stolparna. Guillermo Sara och Stephan Andersen skiftade en del i början utan att någon lyckades befästa sin position. I januari värvades i stället Antonio Adán in permanent från Cagliari. Ni vet, målvakten som José Mourinho valde framför Iker Casillas förra säsongen – men som sedermera fick flytta på sig när Diego López kom in i bilden.

När Adán gjorde entré sa han direkt att han ville vara ”en spelare som leder det här laget”. Det började däremot ganska stabbigt och knappast förtroendeingivande, men allt eftersom har han vuxit in i rollen. Mot Sevilla var han förmodligen bäst på plan, och gjorde precis det han sa att han skulle göra. Han ledde laget, och visade vägen när det som allra mest behövdes.

Sedan bör det poängteras att han fick god hjälp av bedrövliga Sevilla-avslut ett par gånger under matchen, men det är väl knappast något han behöver ligga sömnlös över i natt.

Vi ska fortfarande inte räkna ut Sevilla, men vi kan konstatera att det inte kommer bli en enkel historia att vända det här på Benito Villamarín. Både spelarna och fansen lär ha fått blodad tand. Det var längesen de grönvita var kungar i staden. Hur det är om en vecka återstår att se – men just i kväll råder det inga tvivel.

Kategorier Real Betis, Sevilla

Atlético är en outsider att ta på allvar

av Adam Pinthorp

Krash! Boom! Bang!

Atlético de Madrid stampade inte sönder bromsen och försvarade sin ledning. AC Milan gjorde vad de var tvungna att göra – satsa framåt.

Kollisionen blev en sannerligen spektakulär fotbollsmatch. Och framför allt den första halvleken innehöll det mesta. En fantastisk Koke-lyftning följt av Diego Costa-akrobatik samt en fin Milan-kombination och spänningen levde i allra högsta grad.

Avgörandet kom som jag ser det inte i andra halvlek, då det rann i väg resultatmässigt. Det kom när Arda Turan via touch satte 2-1 i slutet av första. Inpumpade med självförtroende gick därefter Atlético ut och spelade helt annan fotboll i den andra halvan av matchen. De vågade rulla runt på ett helt annat sätt, spelade mer avslappnat och valde sina tillfällen att anfalla med mycket folk. Och det resulterade i både ett och två mål till.

Totalt alltså 4-1 i matchen, och 5-1 över två möten. För ett par-tre år sedan hade det ansetts som ett av decenniets största skrällar i ett CL-slutspel. Den här säsongen, just nu, var Atlético jättefavoriter.

Men det går inte förkasta det faktum att Champions League är ett speciellt spelrum. Det är inte helt enkelt att ta sig dit, och ännu svårare att skörda framgångar. Milan är en av klubbarna som historiskt sett är mest framgångsrika i turneringen. Sådant sitter i väggarna, i tröjränderna. Ingen trodde på Milan inför förra säsongens åttondelsfinal när man mötte Barcelona. Nu åkte man visserligen ut, men hemma på San Siro gjorde man en alldeles briljant insats och vann med 2-0. ”CL-faktorn”, var det många som sa. Och det ligger något i det. Att Atlético är en outsider i sammanhanget understryker därför hur pass imponerande prestationen mot Milan är.

I Atlético-kretsar kommer den elfte mars 2014 vara ett speciellt datum framöver. Det var inte bara dagen de tog sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Det var dagen de krossade självaste AC Milan och bevisade för fotbollsvärlden att de är en outsider att räkna in på fullaste allvar.

Nordin Amrabat har lyft Málaga

av Adam Pinthorp

Stjärna efter stjärna har sålts ifrån Málaga i takt med att drömmen om att etablera sig som ett topplag successivt suddats ut. För ett år sedan krigade klubben från den spanska solkusten om en topplacering i La Liga och var bara en minut ifrån en semifinalplats i Champions League. I dag stångas man i den hiskligt jämna bottenstriden och riskerar att ramla ur.

Tiderna förändras, och på ett år kan mycket hända. Málaga är praktexemplet på storsatsningen som uteblev. Luftslottet som sprängdes i tusen bitar. I nuläget är det inte mycket kvar av den grund som lades när satsningen började för några år sedan. I januari fick man göra en ny spelarrockad där en del fick lämna plats för nya ansikten.

Ett av dessa nytillskott var Nordin Amrabat, och den marockanske yttermittfältaren har verkligen blivit en tillgång sedan ankomsten. I gårdagens möte med Osasuna, som vid förlust hade kunnat betyda Bernd Schusters sista match som tränare i Málaga, var det Amrabat som var en av förgrundsfigurerna och framåt den som skapade mest oro mot Osasuna-försvaret.

Han överstegs- och kroppsfintade sig fram längs vänsterkanten innan han slog inlägget till Samuel Garcías briljanta 1-0-mål. Han återvann boll högt upp och var sedan distinkt när han själv satte huvudet på spiken i den andra halvleken.

Málaga har ett på pappret alldeles för bra lag för att kriga om överlevnad. Men det har å andra sidan även Real Betis – och de ligger hjälplöst sist i tabellen och ser knappt ljuset i den mörka tunneln (även om man vann mot Getafe tog ju faktiskt huvudkonkurrenterna under nedflyttningsstrecket också tre poäng). Nordin Amrabat har varit en nyttig kraft och bidragit med både offensiva kvalitéer som mycket energi till laget. Precis en sådan spelare Málaga behöver för att reda ut stormen för den här gången. Nästa säsong lär det komma en ny och slå ned på klubben – oavsett i vilken division klubben spelar.

Willy Caballero förtjänar givetvis också allt beröm efter segern mot Osasuna. Det börjar verkligen bli löjligt att den argentinske målvakten ännu inte fått chansen i landslagssammanhang, så bra som han är, och så bra som han varit under flera års tid. Vad som än ligger bakom beslutet att rata Willy så kan man någonstans tycka att de spelmässiga kvalitéerna till slut måste få bägaren att rinna över åt andra hållet. För utan en bra målvakt kommer Argentina inte vinna något VM-guld.

Kategorier Málaga, Osasuna

Guldform, målform och bortaform

av Adam Pinthorp

Real Madrid visar guldform
Det råder inga tvivel om att Real Madrid kopplat ett grepp om ligatiteln. För även om spelschemat är riktigt tufft framöver för marängerna känns det i nuläget som om det inte finns någon hejd på deras framfart.

Carlo Ancelottis övergång till ett 4-3-3-system med Xabi Alonso i en ensam defensiv roll har varit ytterst succéartad. Ángel di María, Luka Modric och Gareth Bale har alla hittat sina roller i laget och växer alltmer för varje match.

Hemma mot Levante kunde inte ens ligans just nu bäste målvakt, Keylor Navas, stå emot. Han gjorde visserligen ett par bra räddningar, men Real Madrid tog till slut en väldigt bekväm och övertygande 3-0-seger.

Villas två fullträffar en personlig revansch
Lika viktig som 2-0-segern mot Celta Vigo var för Atlético de Madrid, lika viktiga var de två målen för David Villa personligen.
När Diego Costa var avstängd (liksom Arda Turan & Diego Godín) krävdes det att någon annan skulle kliva fram. Det var precis vad Villa gjorde, och det kunde inte komma mycket lägligare för 32-åringen.

Villa har haft det kämpigt den senaste månaden och tappat sin startplats i laget. Han spelade inte en minut mot varken Milan på San Siro eller i senaste ligamötet mot Real Madrid, och har varit påtagligt missnöjd med de faktumen.

I och med segern mot Celta är nu Atlético förbi Barcelona i tabellen, men fortsatt tre poäng efter Real Madrid. Ska de fortsätta haka på kommer det krävas att de har flera olika målskyttar igång. Och att det dessutom skapats en rejäl konkurrenssituation, både på det offensiva mittfältet, men framför allt om platsen bredvid Diego Costa kan knappast vara annat än positivt.

Vem som startar CL-returen mot Milan i morgon? Det kanske borde bli David Villa, men det vore lika logiskt med Raúl García i en mer släpande roll. Med 1-0-ledningen att försvara lär det inte bli något tokoffensivt lag som Diego Simeone ställer ut på banan.

Sevilla greppar tag om den sista Europa-platsen
Innan bortasegern mot Espanyol med 3-1 i november hade inte Sevilla vunnit en bortamatch i ligan på över ett år. Efter det? Då har man slagit Granada, Villarreal, Rayo Vallecano och i går också Almería.

Lyftet på bortaplan har gjort att Sevilla lyft i tabellen och just nu har ett järngrepp om den sista Europa-platsen. Faktum är att man bara är tre poäng bakom Villarreal på femteplats.

Det mest imponerande med 3-1-segern mot Almería i går var att man vann utan Ivan Rakitic från start. Spelaren som burit laget på sina axlar den här säsongen.

Något jag har klagat på tidigare med säsongens Sevilla är Unai Emerys rotationer. Han gillar att ha igång samtliga spelare i truppen – helst hela tiden om det hade gått. Men efter nyår har det blivit allt tydligare vilka som får anses som ordinarie i startelvan, och vilka som är reserver – även om det fortfarande skiftas en del på vissa positioner.

Att Rakitic vilade 70 minuter mot Almería kan också ses som att Emery kommer satsa 110 procent på torsdagens Europa League-derby hemma mot Real Betis. Och konstigt vore väl annars. Sevilla vill inget annat än att förstöra Betis säsong till max.

Barça kan ha spelat bort sig från titeljakten

av Adam Pinthorp

Det har pratats om en formsvacka alldeles för länge nu. Det Barcelona befinner sig i är inte bara dålig form. De verkar tröttkörda, ha slut på idéer och inspiration. En normal dag vinner de mot Valladolid med ett par bollar.

Men som vi konstaterat så många gånger för avgörs ju inte fotboll på pappret. Och ofta slår motivation klass – precis som i fallet på Estadio José Zorilla.

Valladolid hade en bättre matchplan än Barça. Juan Ignacio Martínez satte ut en fembackslinje och ett lag med oerhört tydliga defensiva direktiv. Javi Guerra och  Manucho gjorde ett hästjobb som i anfallet, Zakarya Bergdich raderade ut Dani Alves fullständigt. Det var de offensiva spelarna som satte grunden till att Barcelona inte kom till särskilt många målchanser.

Barça då? De hade inte mycket att sätta emot. Neymar, som var helt briljant och gjorde tre mål för sitt Brasilien mot Sydafrika tidigare i veckan, var ofattbart blek och brände varenda chans. Pedro tråcklade utan att lyckas, Leo Messi försökte men hade för dåligt understöd.

Det stora problemet var mittfältet. Det fanns ingen som vevade upp tempot, som fick med sig hela laget. En roll som Andrés Iniesta normalt sett fyller (han hade permission att stanna hemma efter att frun Anna Ortiz fått ett missfall). En roll som Thiago Alcântara mycket väl hade kunnat fylla – men han såldes. Det hade även lillebrorsan Rafinha, som i sin tur däremot är utlånad till Celta Vigo.

Mittfältstrion med Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas blir väldigt statisk och därmed också lättläst för motståndet.

Och på bänken fanns unge Sergi Roberto samt Ibrahim Afellay. Inga spelare som får varken Valladolid eller något annat lag att skaka tänder.

Som Barça spelade på José Zorilla kommer man aldrig vinna någon ligatitel i vår. Man kommer förmodligen inte heller spela särskilt många matcher till i Champions League.

Det är nu allting ställs inför ruinens brant. Har Gerardo Martino det som krävs för att få igång det här laget och klara av att vända en sådan här prekär situation till något positivt? Upp till bevis.

Valladolid vann tre poäng som mycket väl kan bli avgörande för ett nytt kontrakt.
Barcelona förlorade tre poäng som mycket väl kan ha kostat ligatiteln.

Kategorier Barcelona, Valladolid

Carles Puyol – en av de största

av Adam Pinthorp

Han har varit med och bidragit till 21 titlar för FC Barcelona, där han lyft de flesta till skyarna först av alla. Han har tagit både EM- och VM-guld med Spanien.

Carles Puyol är en mästare och en vinnarskalle utan dess like. Men det är inte på grund av hans välfyllda prisskåp vi kommer minnas honom. Det är för hans karaktär och hjärta för fotbollen.

När Éric Abidal på ett mirakulöst sätt kom tillbaka från sin leversjukdom och spelade hela Champions League-finalen 2011 ryckte Puyol av sig kaptensbindeln.

”Du ska ha den”, sa han till Abidal. Fransmannen sa först nej, men övertalades.

Den aktionen symboliserar Carles Puyol väldigt mycket. Precis som den gången han räddade en boll med ansiktet bara ett par veckor efter att ha brutit näsbenet.

Puyol personifierar passion och inlevelse. Om det är någon som inte sköter sin uppgift på planen – vare sig om det är på Camp Nou eller träningsanläggningen – ryter han till. Utan Carles Puyol hade Gerard Piqué aldrig varit den fotbollsspelare han är i dag. Och det har märkts tydligt under åren när Piqué inte haft sin parhäst vid sin sida, hur mycket han lider, hur mycket han saknar och hur beroende han är av en ledare.

För det är precis vad Puyol är, en ledargestalt. En spelare som inte har i närheten av samma teknik eller fotbollshjärna som lagkamraterna i FC Barcelona, men som med sin blotta närvaro på planen höjer medspelarna ytterligare en nivå.

Han tillåter ingen att stå och stampa, att inte ge hundra.

Puyol var ingen råtalang som ung. Han har krigat mer än någon annan i Barcelona till den position och status han i dag. Vägen till La Masía var tuff och svår – och väl i ungdomsakademin var det långt ifrån säkert att Puyol skulle nå A-laget. Till slut hamnade han i rätt händer, och tog sin chans framför Louis van Gaal när den gavs.

I dag, 593 A-lagsmatcher senare och med kaptensbindeln runt armen i majoriteten av dessa, avslöjar Carles Puyol att han lämnar efter säsongen. Skadeproblemen har satt käppar i hjulen för 35-åringen, som i dagsläget är fjärdevalet som mittback i Barcelona. Och utan att konkurrera som tidigare, utan att vara med i de största matcherna, det är inte Puyols väg att gå. Han insåg att tillfället var inne – även om hjärtat sa något helt annat.

Det dyker alltid upp nya spelare med nya färdigheter. Målmaskiner föds, spelintelligenta lirare kommer fram. Men spelare med Carles Puyols karaktär, ledaregenskaper och hjärta är av en unik sort och något vi har alldeles för lite av i dagens fotboll. Det är just därför han kommer bli ihågkommen som en av de största.

Kategorier Barcelona

Valencia står och faller med Parejo

av Adam Pinthorp

För ett år sedan var Dani Parejo ingen given startspelare i Valencia. För ett par år sedan var det inte ens självklart att han tog en plats på bänken.
Just nu står Valencia och faller med 24-åringen.

Det tydliga beviset på Dani Parejos betydelse för dagens Valencia kom i söndagens match mot Rayo Vallecano. Juan Antonio Pizzi satsade på gammalt och nytt när såväl Parejo som Javi Fuego inte fanns tillgängliga. I stället fick ynglingen Portu chansen (i sin första start någonsin) samt den betydligt mer erfarne Seydou Keita. Resultatet blev ett helt osynkroniserat mittfältspar där ingen visste vad varken den ene eller den andre skulle göra.

Portu tog bra löpningar, men hans passningskvalité var under all kritik och hans positionsspel lämnade en hel del att önska för Pizzi. Keita sprang mest runt i skymundan och tog definitivt inte på sig det ansvaret han borde. Valencia saknade en referenspunkt, en tydlig motor som fick igång laget, som styrde tempot och som tog ansvar. Man saknade Dani Parejo.

Trots att 24-åringen bara är inne på sin tredje säsong i klubben känns det som han nu varit där i evigheter. För det är förmodligen så känslan har varit för Parejo: En lång väntan på att äntligen lyckas. När han värvades från Getafe, där han hade två kanonsäsonger i bagaget, skulle han vara del av det nya Valencia. Det lag som på sikt skulle utmana giganterna.

Succén uteblev. Mestadels fick Parejo nöta mycket bänk, och konkurrensen från Éver Banega och Tino Costa – som han i första hand kämpade med om en plats på innermittfältet – var stenhård. Och som klassisk nummer tio-spelare fick han inte heller särskilt många chanser.

Men trots att Parejo kan betraktas som en stor flopp under sina två första år i Valencia har han aldrig gett upp. Han har visat lojalitet, fokuserat på rätt saker och alltid velat stanna kvar i klubben. Chanserna har kommit en efter en, men han har aldrig varit redo. Förrän nu.

Alla trodde att Éver Banega, som en av vicekaptenerna och med tian på ryggen, skulle bli Valencias självklara stjärnspelare den här säsongen. Spelaren som allt skulle kretsa kring, som skulle vara tungan på vågen.

Ett par månader av underpresterande insatser senare tog Dani Parejo över Banegas roll på mittfältet på permanent basis. Den här gången har han inte sumpat bort möjligheten. Nu har han gjort platsen till sin egen i Valencia – och är i dagsläget en självklar nyckelspelare.

Sedan Pizzi tillträdde på tränarbänken har Parejo fått ännu större ansvar både på och utanför planen. Han har trott på sin mittfältskugge sedan dag ett, och med ingjutet självförtroende har Parejo också tagit till sig och förvaltat ansvaret på bästa sätt.

Mycket har ändrats sedan Miroslav Djukic försvann. Det är ett mer fartfyllt Valencia som använder två rörliga forwards, anfaller med mycket folk och gärna längs kanterna. Det mesta går via Dani Parejo, som är den centrala figuren i Pizzis lagbygge. Han hämtar boll från backlinjen, väggspelar sig uppåt, och fördelar sedan vidare. Han sätter tempot i matcherna och styr när det är dags att lägga in en högre växel, eller när foten bör sättas mot bromsen.

Mot Rayo fanns ingen tydlig referenspunkt på Valencias mittfält. Det blev mer uppenbart än tidigare hur mycket man är beroende av Dani Parejo för tillfället. Han har tagit enorma kliv de senaste månaderna och först nu ser vi den riktiga potentialen i mittfältseleganten som kom fram i Real Madrid för flera år sedan.

Valencia står och faller med Dani Parejo just nu. Samma spelare som för ett par år sedan inte ens hade en självklar plats på bänken.

Kategorier Valencia

Ancelottis byten tungan på vågen

av Adam Pinthorp

Jag har knappt hämtat mig. Det här var ett derby i dess rätta bemärkelse. Visst gick det överstyr vad gäller filmningar och fulnyp – men hur kul blir en derbytillställning helt utan att det tänjer på gränserna?

Utöver det fanns alla ingredienser vi bara hade kunnat hoppas och drömma om inför matchen. Ett högt tempo, många vackra sekvenser, chansrikt, målrikt, intensivt och framför allt väldigt irriterat. Det gick att ta på den känsloladdade stämningen och den personifierades inte minst av German Burgos, Atléticos assisterande tränare, som blev rosenrasande på domaren i andra halvlek och visades upp på läktaren.

Och Karim Benzemas tidiga 1-0-mål för Real Madrid satte verkligen färg på matchen. Det gjorde att Atlético var tvungen att gå framåt, något man gjorde med kvalité och stor hunger. Efter det, när man hade både kommit i kapp och tagit ledningen, tvingade det Real Madrid att forcera framåt.

Matchen böljade fram och tillbaka, och kan delas in i tre skikt. Real var bättre inledningsvis och i slutet, mittenperioden tillhörde Atlético helt och hållet. Därför känns också slutresultatet fullt rättvist.

Ancelottis byten blev helt avgörande
Real Madrid är i fantastisk form, men den offensiva trion kom inte riktigt till sin rätt som man gjort under de senaste veckorna. Det som imponerade mest på mig hos gästerna var mannen på tränarbänken: Carlo Ancelotti. Real blev tagna på sängen när Gabi skickade iväg en projektil fram till 2-1 precis i slutet av första halvlek. Och man skulle inte vakna förrän den gode Carlo gjorde sina byten i andra halvlek. Först, en dryg kvart in, lämnade Fàbio Coentrão till förmån för Marcelo. Tio minuter senare byttes den andre ytterbacken, Álvaro Arbeloa, ut mot Dani Carvajal.

Två offensiva ytterbacksbyten – två lyckade utfall för Real Madrid. Marcelo och Carvajal erbjöd helt andra anfallsmöjligheter för Real och tillät också Cristiano Ronaldo och Gareth Bale att vandra inåt i planen. Marcelo hade många bra aktioner på sin vänsterkant. Carvajal fick inte lika mycket tid, men hann med att skapa en hel del. Framför allt var han högst delaktig i 2-2-målet då han kom loss och slog in bollen från högerkanten.

Man kan fråga sig varför inte Ancelotti startade med Marcelo och Carvajal, men jag tror det handlade om ren respekt för motståndet. Han ville inte satsa alla offensiva kort från start, utan tog det säkra före det osäkra. Och så här i efterhand, med 2-2 i bagaget, tror jag Real Madrid och Carlo Ancelotti är ganska nöjda med det.

Atlético har en moral som få andra lag
För tre år sedan hade Atlético förlorat en sådan här match. De hade förmodligen inte orkat tillbaka rent mentalt efter mardrömsstarten.

Dagens Atlético är annorlunda. Trots det har många tvivlat på om laget verkligen håller och om inte höstens framgångar bara var en engångsföreteelse.

Det är möjligt att det inte blir någon stor titel för Atlético den här säsongen, men att höstens spel bara var en tillfällighet kan vi avslå direkt. Och för de som tvivlade var el derbi Madrileño en rejäl bekräftelse. Att de lyckas komma tillbaka så starkt och till och med vända matchen tyder på en harmoni och en moral som få andra kan jämföra sig med.

Guldracet är fortfarande helt öppet
Som jag skrev tidigare i dag tror jag det hade behövts en seger i dag för Atlético om man skall knipa ligatiteln. För Real Madrids del hade det också krävs en trea för att koppla ett rejält grepp om ligatiteln. Nu är ledningen skör – även om man har precis allting i sina egna händer.

Däremot ska vi inte avskriva Atlético. De har ett tufft återstående schema, och möter Barcelona på Camp Nou i sista omgången, men det är fortfarande bara tre poäng upp till Real Madrid. Dessutom har Atleti bättre statistik när det gäller inbördes möte gentemot sin lokalrival. Placerar sig Madrid-giganterna på samma poäng är det således Atlético som parkerar överst.

Framför allt kan vi konstatera att guldracet fortsätter leva i allra högsta grad. Och om några veckor väntar el Clásico på Santiago Bernabéu.

Vilken säsong. Vilken liga. Vilket derby.

Förutsättningarna inför slutspurten

av Adam Pinthorp

El derbi Madrileño i kväll, el Clásico i slutet av mars och Barcelona-Atlético i sista andetaget. Med bara 13 spelomgångar kvar blir varje poäng ytterst viktig i kampen om ligaguldet. Det är nu krig skall bekämpas, det är nu hjältar föds.

Inför slutsporten dyker jag ned i spelschemat för de tre topplagen och spekulerar kring hur det kommer sluta.

1. Real Madrid (63 poäng)

Återstående spelschema:

Atlético de Madrid (borta)
Levante (hemma)
Málaga (borta)
Barcelona (hemma)
Sevilla (borta)
Rayo Vallecano (hemma)
Real Sociedad (borta)
Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Valencia (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)

Kommentar: Real Madrid har ett riktigt tufft spelschema kvar, inte minst på bortaplan. Först väntar som bekant lokalantagonisten Atlético de Madrid, men därefter Málaga (som kämpar för sin existens i ligan), Sevilla (som jagar Europa) och Real Sociedad (som jagar Champions League). Däremellan tar man också emot Barcelona hemma på Santiago Bernabéu. Utöver el Clásico har man däremot ett på pappret relativt enkelt spelschema på hemmagräs.

2. Barcelona (60 poäng)

Återstående spelschema:

Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma)
Real Madrid (borta)
Celta Vigo (hemma)
Espanyol (borta)
Real Betis (hemma)
Granada (borta)
Athletic Club (hemma)
Villarreal (borta)
Getafe (hemma)
Elche (borta)
Atlético de Madrid (hemma)

Kommentar: Överkomligt spelschema där man undantaget Real Madrid möter de tyngsta motståndarna på hemmaplan (Atlético & Athletic). Däremot har man ett tufft derby mot Espanyol framför sig, samt en resa till Vila-Real. Överlag dock ett enklare spelschema än konkurrenterna.

3. Atlético de Madrid (60 poäng)

Återstående spelschema:

Real Madrid (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)
Real Betis (borta)
Granada (hemma)
Athletic Club (borta)
Villarreal (hemma)
Getafe (borta)
Elche (hemma)
Valencia (borta)
Levante (borta)
Málaga (hemma)
Barcelona (borta)

Kommentar: En ruggigt tuff slutspurt väntar Atlético de Madrid. På de fyra sista matcherna har man tre på bortagräs vilka dessutom är tre svåra uppgifter. Därtill möter man också ett CL-jagande Athletic på San Mamés och åker till Sevilla för att slå Real Betis som kämpar för nytt kontrakt. Det kommer bli en väldigt tuff avslutning för Atlético.

Slutsats: Den spontana känslan är att det, för Atléticos del, kommer krävas segrar både mot Real Madrid och Barcelona för att nå hela vägen. Man har det på papprets tuffaste återstående spelschemat och går man även vidare i Champions League kommer spelarna matchas väldigt hårt.

Lokalrivalen från Madrid och den katalanska jätten har andra förutsättningar och rutin när det gäller sådana här situationer. Det talar för giganterna. Likaså gör spelshemat. Barcelona har det på förhands enklaste – men möter Real på bortaplan, och är redan nu tre poäng efter.

Därför är min slutsats att matcherna mellan de tre topplagen kommer vara det som fäller avgörandet. Alla lag har – på sitt sätt – allt i sina egna händer för att knipa ligatiteln.

Det är bara spänna fast sig och göra sig redo för en ligaavslutning som kan bli något utöver det vanliga.

Cristiano blir aldrig mätt

av Adam Pinthorp

Fotboll handlar inte om vilket lag som har bollen mest, eller vilket lag som springer mest. Det handlar om vad man gör när man har bollen, och hur man springer.

Fråga bara Schalke 04. I gårdagens match löpte Max Meyer, Julian Draxler, Roman Neustädter, Klaas-Jan Huntelaar och Felipe Santana mer än övriga på planen. Till vilken nytta? Real Madrid behövde inte springa mer än Schalke 04, så länge de höll huvudet på kallt och låg rätt i sina försvarspositioner.

6-1-resultatet bekräftade bara det vi redan visste: Real Madrid är i sanslöst bra form och kvarstår som en av huvudfavoriterna i turneringen.

Framför allt fick vi se en uppvisning i omställningsfotboll. Jag hävdar fortfarande att Real Madrid är bäst i världen på att ställa om, och framför allt har de mest ultimata spelarna för att göra det. Cristiano Ronaldo och Gareth Bale är inga tiki-taka-spelande yttermittfältare som gillar att rulla bollen i sidled. De vill ha en passning på foten och explodera. Det är då de är som allra bäst – det är då Real Madrid är som allra bäst.

Jag var osäker på värvningen av Bale, hur han skulle fungera i spelsystemet, hur han skulle fungera tillsammans med Ronaldo. Men i stället för att försvåra för varandra har världsartisterna hittat en lösning som gynnar båda två. Real Madrid är i säsongens upplaga ännu mer oförutsägbara – och motståndarna har två snarlika spelartyper som kan vika inåt i planen och explodera så fort man gör ett ynkligt misstag. Framför allt verkar de trivas med varandra, och så länge de gör det kommer Real Madrid också fungera.

Gårdagens match bjöd aldrig på den där nervkittlande känslan man kan länga till när det är Champions League-kvällar. Den där känslan när varenda duell, varenda domslut, varenda rörelse kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.

Men Real Madrid var alldeles för bra för Schalke. Huvudstadsklubben gjorde en klockren insats från Carlo Ancelotti på tränarbänken, via Iker Casillas mellan stolparna, försvaret, mittfältet och ända upp till trion Gareth Bale-Karim Benzema-Cristiano Ronaldo.

De har för övrigt gjort 70 (!) mål tillsammans den här säsongen, den offensiva trion. I går stod de för samtliga sex mål, två vardera, och formmässigt är det möjligtvis bara Bayern München som kan matcha Madrid just nu.

Cristiano Ronaldo blir aldrig mätt på mål
Det jag slogs över mest när jag tittade på gårdagens match var inte Schalkes bedrövliga försvarsspel, Casillas storspel eller Ángel di Marías perfekta insats. Det var Ronaldos ständiga hunger efter mer mål. Att aldrig vara tillfreds. Att aldrig vara helt nöjd. Det är just den egenskapen som gör att portugisen har fortsatt leverera på en hans sinnesrubbas hög nivå under så många säsonger i följd.

I första halvlek fick han inte till det. Han gjorde allting rätt förutom i avslutningslägena. Att Real Madrid ledde med 2-0 spelade ingen roll. Ronaldo skulle framåt. Han skulle göra mål. Visa att han är nummer ett.

Och visst, en halvlek senare stod han där, med bollen i handen och hade gjort två mål och dessutom en elegant assist. För stunden säkerligen väldigt nöjd och belåten – men i dag börjar jakten på nya mål. Det är så han funkar, det är därför han kan hålla den nivån.

Sida 6 av 43
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB