Krutet efter Joachim ”Pim-Pim” Johanssons muskedunder har lagt sig, men redan i morgon laddar han kanonerna igen och går upp i ringen mot världselvan Milos Raonic.

Första ska vi dock tillryggalägga en tredje speldag i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Det här är tennisbuffén som dukas upp under onsdagen:

Jerzy Janowicz inträde i turneringen får anses vara dagens stora händelse, i konkurrens med Jonas Björkmans ”comeback”. 41-årige Björkman bildar alltså par med Sverigeettan i dubbel, Robert Lindstedt.

Tillsammans möter de landsmännen Isak Arvidsson och Andreas Siljeström på centercourten tidigast 20.15 i kväll. Sista kvällsmatchen, alltså.

Björkman och Lindstedt ganska klara favoriter. Står i 1,40 gånger pengarna, mot 2,80 på Arvidsson/Siljeström. Inga konstigheter. Lindstedt är Sveriges klart bästa aktiva dubbelspelare, och Björkman den mest meriterade. Nu har jag inte sett honom träna inför Stockholm Open, men gissar att han är i bra form.

Janowicz möter Guillermo Garcia-Lopez (som slog Nils Langer i raka set i går) i sin öppningsmatch. Blygsamt odds där. Janowicz ger drygt 1,60 gånger pengarna. Klart spelbart.

Nu finns det ju visserligen vissa frågetecken kring hans fysiska status. Har dragits med skada de senaste månaderna och har svaga 3-4 i matchfacit sedan Wimbledon (där han tog sig till semifinal, men föll mot hemmafavoriten Andy Murray i fyra set).

Tog bara sex game totalt mot James Blake i Cincinnati (1-6, 5-7) och förlorade i raka set mot då 247-rankade Maximo Gonzales i första omgången i US Open (4-6, 4-6, 2-6).

Sedan dess har skada satt stopp och detta blir alltså hans första match på drygt en och en halv månad.

Passar därför alldeles utmärkt att han lottats mot just Garcia-Lopez. 64-rankade 30-åringen är knappast en dålig spelare, men han har inte speciellt hög maxkapacitet och tenderar att rätt ofta vika ner sig mot bättre motståndare (som mot Ernests Gulbis i St. Petersburg-finalen, då han tappade ledning med 6-3, 4-1 och förlorade elva raka game).

Jag förväntar mig att Janowicz är lite ringrostig och att serven inte sitter exakt där den ska. Men hardcourt inomhus passar 15-rankade polacken alldeles för bra för att han ska förlora mot Garcia-Lopez även om han inte presterar på topp, förutsatt att han inte är trasig fortfarande.

* * *

De andra matcherna då?

Svenske Markus Eriksson går upp mot Kenny De Schepper. 96-rankade fransmannen gick som bekant till åttondelsfinal i Wimbledon, hans överlägset bästa resultat i karriären. Hade för övrigt en hel del tur då. Slog Paolo Lorenzi (som inte är någon stor grässpelare, om man säger så) i första omgången, fick walk over i andra (Marin Cilic, som skyllde på skada men som senare visade sig vara dopningsavstängd) och otroligt formsvage Juan Mónaco i tredjerundan.

I övrigt plockar han majoriteten av sina segrar på hemmaplan. Spelar faktiskt mest i Frankrike över huvud taget. Elva turneringar bara i år.

Spelmässigt är det serven som är hans huvudnummer. Vill man vara lite elak kan man säga att det är hans enda nummer. Väldigt instabil i grundspelet, milt uttryckt. Hyfsad framme vid nät, men knappast anmärkningsvärt. Väldigt långsam och dessutom en horribel returnerare.

Eriksson har med andra ord en bra chans att skrälla där. Står i runt 3,75 gånger pengarna (De Schepper ger 1,20), men Sverigeettan är i bättre form än vad de siffrorna antyder. Svårt att säga var De Schepper står inför den här matchen. Gick ju till final i Challengern i Rennes förra veckan men hade dessförinnan tio förluster på sina senaste elva matcher.

God chans för Eriksson, alltså. Får han bara tillräckligt många av De Scheppers servar i spel och själv servar stabilt ska det öppnas luckor i fransmannens spel som bara väntar på att exploateras.

* * *

Fernando Verdasco mot Ivan Dodig kan bli en otroligt underhållande match. Ja, om Verdasco bestämt sig för att faktiskt ge sig själv en ärlig chans att gå vidare i den här turneringen.

Dodig formstark och bättre rankad än någonsin (29). Dessutom skicklig på snabbare underlag. Visserligen främst på gräs, men ändå. Gick till semifinal i Tokyo som spelas utomhus men där underlaget ändå är snabbt. Slog dessutom Verdasco i en femsetsrysare i US Opens förstarunda (6-3, 7-5, 1-6, 4-6, 6-3).

Tidigare i veckan var oddsen 1,80 på Dodig och 1,90 på Verdasco. Nästan så jämt det kan bli. Nu har det justerats till runt 1,60 på Dodig och 2,10 på Verdasco. Många som inte tror på spanjoren, som gärna tar en drink för mycket dagen innan match. Tyvärr. Spelmässigt är han ju smått fantastisk när han spelar på toppen av sin förmåga.

Jag tror hur som helst på Dodig här. Högre arbetsmoral och bättre form talar helt enkelt för honom. Dessutom tror jag att han är betydligt mer motiverad än Verdasco. Jag kan ha fel, det händer rätt ofta med Verdasco. Oförutsägbar. Men nej, jag tror Dodig tar det här.

* * *

Jarkko Nieminen mot Benjamin Becker känns som en ickematch. Nieminen älskar att spela i Stockholm och är i helt okej form. Eller, han är väl i förväntad form kan man säga.

I och för sig lätt att underskatta jämnårige Becker (båda är 32), men tror inte han rår på Nieminen inomhus.

En till ickematch bjuds vi på: Benoit Paire mot Pablo Carreno-Busta. Eller ja, den kan ju bli intressant såtillvida att det är två framtidsnamn som står på banan, men jag kan aldrig ens i min vildaste fantasi tänka mig att Carreno-Busta kan störa Paire.

Paire är ju alltid Paire, men nej. Det ska typ räcka med att han bara går ut på banan och visar upp sig för att vinna med 6-3, 6-4. Typ.

Så ointressant match att den placerats på bana 1.

* * *

Två till svenskar spelar tennis i dag: Patrik Rosenholm och Milos Sekulic, som bildar dubbelpar mot Gulbis och Dmitrij Tursunov.

Gulbis/Tursunov klara favoriter i den matchen, tror inte Rosenholm och Sekulic har så jättemycket att hämta här faktiskt.

Ett servess i 219 kilometer km/h – i andraserve.

Det säger väl egentligen nästan allt.

Joachim ”Pim-Pim” Johansson fullkomligt mosade Alejandro Falla (6-1, 6-3) och är således klar för andra omgången i Stockholm Opens huvudturnering.

Och ingen i hela världen är förvånad.

Eller, ingen borde vara det, i alla fall.

Oddset på svensken sjönk från 1,74 i går till runt 1,60, men vissa bolag chockhöjde till 2,00 strax före matchstart.

Bjudodds, minst sagt.

Colombianen hade nämligen inte mycket att säga till om på Kungliga Tennishallens centercourt denna dag. Pim-Pim öppnade visserligen ganska svagt, hade inte slagit in en enda förstaserve efter fyra bollar och låg under med 15-40 i matchens första game.

Då svarade han med ett ess i över 200 knyck och på den vägen var det.

Falla servade till en början ganska bra och försökte sätta den lite trögfotade svensken i rörelse med vinklade slag, men till ingen eller liten nytta. Att Pim-Pim tappade två-tre poäng i nästan varenda av sina egna servegame handlade enbart om att han slog bort sig, och bortsett från det där allra första gamet var han aldrig någonsin hotad i egen serve (de två breakbollarna var för övrigt de enda Falla fick under hela matchen).

Från 1-1 var det raksträcka på autobahn för Pim-Pim, som dikterade spelet fullständigt. Grundslagen bara ven förbi Falla. Lyckades inte ens få till ett dödande slag på en smash (i stället drog svensken till en rak forehandkontring hård som flinta, som slickade sidlinjen).

Eftersom Falla inte hade tillstymmelsen till chans att hänga med i spelet när Pim-Pim tilläts styra och ställa från baslinjen försökte han dra ner tempot och jaga fram Pim-Pim på nät. Även det fruktlöst.

Falla rymdes helt enkelt inte i den här matchbilden. Det ramverk Pim-Pim snickrat ihop var alldeles för snävt. Vad Falla än gjorde så hamnade han långt ut i periferin.

Spiken i kistan kom redan vid ställning 4-1 i första set, när Falla hade 30-0 i egen serve. Förlorar nästa poäng – och drar sedan till med ett dubbelfel. Då kändes det som att luften gick ur honom fullständigt och mer eller mindre gav upp setet.

Stretade visserligen emot ganska bra i andra set ändå, men eftersom han aldrig var i närheten av att störa Pim-Pim på allvar i svenskens serve var det hela redan klappat och klart.

112-rankade colombianen ska vara nöjd med att siffrorna inte blev större.

Personligen tycker jag att gott kunde ha kämpat lite mer än han gjorde. Gav bort väldigt många enkla poäng. Det är smått pinsamt att en så pass stabil ATP-spelare blir så här förödmjukad mot någon som inte spelat tennis på den här nivån på två och ett halvt år.

Att Pim-Pim skulle vinna, och dessutom i raka set, det rådde det ingen tvekan om på förhand. Men så här stort… Jag kan som sagt tycka att Falla borde ha kämpat lite hårdare.

Svensken möter hur som helst världselvan Milos Raonic i andrarundan på torsdag. Det blir grejer det. Jäklar vad det kommer smälla i den matchen. Teoretiskt borde ju Pim-Pim inte kunna vinna där, men det får vi snacka mer om i morgon.

* * *

Om Falla gjorde sitt bästa eller vek ner sig under pressen kan säkert diskuteras.

En som däremot verkligen inte kan beskyllas för att ha gjort sitt bästa är Bernard Tomic.

Han inledde sin match mot Jack Sock med att serva stabilt. Båda höll serve typ blankt och mot 15 fram till 4-4, då Tomic tappade fokus. Inte ett heluselt game, men inte särskilt bra. Sock svajade lite i nästkommande, kanske av nervositet, men vann till slut setet med 6-4.

Då bestämde sig Tankic… förlåt, Tomic… plötsligt för att tanka bort resten av matchen. Det vill säga förlora med flit.

Någon annan slutsats är helt omöjlig att dra om man såg matchen. Det går liksom inte ens att hävda att han spelade uselt, för det hade förutsatt att han faktiskt spelade. Inte ens det orkade han göra.

”Slagen” var lösare än snus. Serven ungefär lika giftig som ett glas vatten. Stoppbollarna så pinsamma att pinsamheten itself skämdes.

Tomic parkerade sina skor i mitten av banan och sträckte i bästa fall ut armen om Sock placerade en boll i något av hörnen. Det var så anskrämligt att det faktiskt var provocerande att se.

Hörde efteråt att supervisorn kom ut från sitt bås för att kontrollera att han gjorde sitt bästa. Jag vet inte om det stämmer för noterade honom inte själv, men om det stämmer är det oerhört anmärkningsvärt att han inte fick en varning för lack of best effort.

Vi får väl se om australiern kanske bötfälls i efterhand. Det skulle inte komma som någon överraskning, direkt. Tycker ärligt talat att han borde bötfällas.

6-4, 6-2 blev det till slut, hur som helst – efter att Tomic tankat bort fem game, bestämt sig för att halvkämpa i två game och snygga till siffrorna, för att sedan tanka bort ett sista.

Han lär inte komma tillbaka hit på bra länge, Tomic.

* * *

Kvällens sista match mellan Grigor Dimitrov och Marius Copil var en avslagen historia. Copil brände tre breakbollar i andra game, blev sedan bruten till 1-2 i ett maratongame med ungefär en miljon räddade breakbollar och kom aldrig riktigt tillbaka in i matchen.

Spelade ganska bra ändå, Copil, men hade svårt att hävda sig i grundspelet. Dimitrov helt enkelt mycket bättre på det planet. Han är ju ganska enformig spelmässigt också, så han hade ingen välfungerande plan B.

Dimitrov returnerade dessutom bra och gjorde rumänen osäker i egen serve.

Kan dock inte påstå att det var särskilt övertygande från Dimitrovs sida. Det är ju hiskeligt vad ineffektivt och taktiklöst han spelar. Han borde verkligen lära sig spela mer energisnålt och gå en kurs (förslagsvis hos Brad Gilbert) i grundläggande tennisstrategi.

6-3, 6-4 blev det, hur som helst. Ganska behärskat ändå. Funkar ju att bara nöta på så där mot en spelare som Copil, men han kommer ju aldrig slå Kevin Anderson i en eventuell kvartsfinal om han spelar så där.

* * *

Problembarnet Ernests Gulbis fick svettas mot Jeremy Chardy. Riktigt tät, och irriterad, sammandrabbning där. Gulbis vann till slut i tre set: 6-3, 3-6, 7-6(3).

Borde inte ha så stora problem mot Igor Sijsling i kvarten. Vore ju riktigt härligt med match mellan Gulbis och Jerzy Janowicz (förutsatt att Janowicz slår Guillermo Garcia-Lopez i sin öppningsmatch).

* * *

Alla dagens resultat:

Dagens huvudnummer var så klart Joachim ”Pim-Pim” Johanssons kvalfinal, som redan avhandlats här och här.

Och det blir alltså Alejandro Falla som står för motståndet i första omgången. Ett i allra högsta grad överkomligt hinder för svensken, även om han skulle känna sig lite sliten efter helgens och måndagens kvalspel. Falla är helt enkelt inte en tillräckligt bra inomhusspelare för att rå på honom. Inte som det sett ut hittills, i alla fall.

Och förutom Pim-Pim är alltså ytterligare två svenskar klara för huvudturneringen: Milos Sekulic, som vann sin kvalfinal (Julian Reister avbröt matchen på grund av skada vid 6-3, 2-2), och Sverigeettan Markus Eriksson, som fått wild card.

Patrik Rosenholm tog set mot 340-rankade Nils Langer, men var aldrig nära att vinna: 6-3, 4-6, 6-2.

Den fjärde spelaren att kvala in till huvudturneringen var 137-rankade kraftpaketet Marius Copil, som utmanövrerade 254-rankade Daniel Cox enkelt: 6-3, 6-4.

De tre förstarundor i huvudturneringen som spelades bjöd inte på några överraskningar. Pablo Carreno-Busta ställde ut skorna på banan och lät en Jürgen Zopp med skadekänningar springa så länge han orkade. Vid 5-5 kastade estländaren in handduken.

67-rankade Igor Sijsling spelade behärskat och väldigt kontrollerat mot 85-rankade Tobias Kamke: 6-4, 6-2. Ingen direkt underhållande match. Sijsling var rätt så överlägsen, men Kamke tvingade honom ändå att jobba lite för segern.

Det är typ Kamkes enda riktiga styrka. Han är säker i sitt grundspel men har inga direkt dödande slag, ingen giftig slice, ingen märkvärdig volley. Han är med andra ord ganska mycket mellanmjölk, men väldigt stabil sådan. Han gör alltid det han ska, helt enkelt. Vilket är tillräckligt för att hans motståndare inte ska kunna såsa sig igenom en match mot honom.

Benoit Paire showade, larvade sig, gnällde och fick små utbrott. Precis som vanligt. Inledde dessutom matchen med att utmana ett domslut. Alltså på den allra första bollen i matchen. Ett ess från Santiago Giraldo, som dömdes in. Paire sträckte upp fingret direkt. Domaren hade rätt.

Så typiskt Paire.

Nåväl.

Sjätteseedade fransmannen var överlägsen när han kände för att vara det, slarvade bort en hög poäng och ett gäng game när han lät fokus fladdra iväg. Var till exempel break upp i andra set, men blev bruten i ett horribelt servegame vid 4-3. Han hade kunnat förlora matchen efter det gamet och det hade inte varit minsta lilla överraskande. Så oberäknelig är han.

Men nej, han var tack och lov ganska sugen på att vinna den här matchen trots allt. Bröt Giraldo omgående och stängde sedan matchen i egen serve: 6-4, 6-4. Rätt så behärskat för att vara Paire.

Så, vad har vi att se fram emot under tisdagen?

Jan-Lennard Struff mot svenske Sekulic vid lunch, alltså. Väldigt svårt för Sekulic där. Struff har legat stadigt runt 100-120 på världsrankningen hela året. För 23-årige Milos blir det här första ATP-matchen i karriären (i en huvudturnering; kvalmatcher räknas inte in där). Tror det blir en förhållandevis enkel seger för Struff.

Därefter framtidslöftena Bernard Tomic och Jack Sock. Tomic, som slog igenom redan som 18-åring med sin kvartsfinal i Wimbledon 2011 (efter att ha slagit ut Nikolaj Davydenko, Igor Andreev, Robin Söderling och Xavier Malisse, i den ordningen), klar favorit där, men Socks serve och forehand kan utgöra ordentliga störningsmoment inomhus.

21-årige amerikanen är visserligen inte i allra bästa form men har tagit ordentliga kliv under säsongen, och bland annat slagit sig in på topp 100 för första gången i karriären. Kan hur som helst bli en intressant match.

Sen har vi talangfulle problembarnet Ernests Gulbis mot Jeremy Chardy. Att Gulbis leder med 2-1 i inbördes möten spelar inte jättestor roll eftersom de inte mötts sedan US Open 2010 (då Chardy vann i raka set), men fransmannen är inte direkt i världens bästa form. Torskade mot 239-rankade Marton Fucsovics i Metz och har inte slagit en topp 50-spelare sedan han besegrade då 15-rankade Kei Nishikori i Rom i våras.

Näst sist på centre courten är Pim-Pim mot Alejandro Falla. Johansson står som högst i runt 1,73 gånger pengarna. Ganska högt ändå. Tycker 1,40-1,50 varit mer rimligt. Men kanske tar man i beräkningen att han spelat tre dagar i rad.

Märkligt beslut att låta honom spela redan under tisdagen, för övrigt. Varför inte ge honom en vilodag (vilket han själv uttryckte en önskan om att få i intervjuerna efter dagens match) och spela först på onsdag, om han nu ändå är en av cirkusens huvudattraktioner?

Kanske finns en rimlig förklaring, men jag kan inte se den så här på rak arm.

Hur som helst.

Slår han Falla, vilket han med största sannolikhet gör, så möter han Milos Raonic i andra omgången. Jisses vilken match det kan bli. Det ska ju visserligen vara snudd på omöjligt för Pim-Pim att vinna den matchen. Raonics serve är verkligen inte att leka med, han är i ruggigt bra form och har dessutom förbättrat sitt grundspel avsevärt det senaste halvåret.

Men att det kommer bli ett färgsprakande fyrverkeri av ess och ren tennispower, det råder det ingen som helst tvekan om.

Om Raonic är sliten efter alla långa spelveckor sedan US Open, ja då har faktiskt Pim-Pim kanske en chans att vinna, påhejad av sin hejaklack i det intima lilla vardagsrum som är Kungliga Tennishallens centre court.

Fast det är ju att gå händelserna i förväg.

Sist kvällsmatchen på största banan blir mellan Grigor ”baby Federer” Dimitrov och Marius Copil. Om Grigor är i lika kass form som han varit den senaste tiden kan han faktiskt mycket väl bli bortsluggad av Copil. Fast nja. Dimitrov ska egentligen vinna den här matchen. Så är det. Ska dock bli intressant att se dels hur pass motiverad han är, och dels vad Copil kan ställa till med.

Om matchen mellan Guillermo Garcia-Lopez och Nils Langer kan vi nog säga som så, att den är väldigt… ointressant. Och dess utgång ytterst irrelevant för den fortsatta turneringen. Detta utan att någon lär gråta över dessa rader.

Med det sagt stänger vi butiken för i kväll.

* * *

Alla dagens resultat:

Joachim ”Pim-Pim” Johansson är tillbaka på riktigt.

I alla fall under en vecka i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Den 31-årige veteranen, som lade racketen på hyllan för gott mitt under en pågående Future-turnering i Schweiz 2011, är klar för huvudturneringen av Stockholm Open efter att ha kört över sina kvalmotståndare fullständigt.

216-rankade 21-åringen Damir Dzumhur från Bosnien fick bara med sig tre game i måndagens kvalfinal. 14 ess, fyra servegenombrott och fyra räddade breakbollar gav svensken utklassningssiffrorna 6-1, 6-2.

Kul för Pim-Pim, som går igenom kvalet utan att tappa set – och utan att förlora ett enda game i egen serve.

Men för svensk tennis?

På kort sikt, ja.

På lång sikt, nej.

Inte så länge Pim-Pim väljer att inte förlänga sin comeback, vilket han konsekvent sagt att han inte tänker göra.

Det innebär att allt vi får är en i allra högsta grad levande relik från en svunnen svensk tennistid som bjuder upp till en sista dans inför en nostalgisk hemmapublik, på inrådan av turneringsarrangörerna.

Om man vill vara oresonligt hård kan man säga att han skämmer ut svensk tennis på kuppen – för hur gott betyg är det egentligen att en veteran som inte spelat på två och ett halvt år kör över allt motstånd, medan den enda av övriga svenskar som överlevde kvalet (Milos Sekulic) halkar in på ett bananskal (förstaseedade Julian Reister bröt kvalfinalen vid ställning 6-3, 2-2 till Sekulic)?

Vill man vara något mer resonlig i sin dom räcker det med att poängtera att hans framgångar hittills inte är mer än en påminnelse för oss om det totala vakuum som i dag är svensk tennis. Ett vakuum som han och Robin Söderling lämnat efter sig och som en rad felbeslut från Svenska Tennisförbundet genom åren bär skuld för.

Att årets upplaga av Stockholm Open verkar vara i så skriande behov av svenska dragplåster att vi låter en pensionerad servekanon damma av muskedundret och gå bärsärk en sista gång i Kungliga Tennishallen kan dessutom näppeligen ses som något odelat positivt.

Vad händer om han vinner hela kalaset? Står han fast vid sitt beslut att begränsa sin comeback till Stockholm Open 2013 riskerar det att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. Skulle Sverige dessutom förlora sin ödesmatch mot Danmark i Davis Cup lär nog glädjen över en svensk ATP-titulant snabbt bytas ut mot irritation över att landets just nu tveklöst bästa spelare inte ställde upp när plikten kallade.

För man kan inte både äta kakan och ha den kvar. I Stockholm ger Pim-Pim oss en liten ljusglimt av hur det skulle kännas att återigen ha en svensk tennisspelare med ATP-kapacitet, men stänger sedan skoningslöst dörren igen.

Och fler ljusglimtar än de vi redan sett kommer han garanterat att bjuda på. I huvudturneringens förstarunda väntar nämligen Grigor Dimitrov, Guillermo Garcia-Lopez, Alejandro Falla eller Jan-Lennard Struff.

Dimitrov är visserligen rankad 28 i världen och sjundeseedad i Stockholm, men i ruggigt dålig form. Garcia-Lopez är i första hand en grusspelare. Falla hyfsat skicklig på snabba underlag (då främst gräs), men har svårt att hävda sig på inomhushardcourt. 23-årige Struff har vunnit blott tre ATP-matcher under karriären och har på papperet inte kapacitet att slå en Pim-Pim i den form han hittills visat upp.

Minst en match kommer 31-åringen således att vinna – vilket innebär att sannolikheten för att vi ska få se honom mot en spelare av världsklass (världselvan Milos Raonic eller 15-rankade Jerzy Janowicz, till exempel) är väldigt stor.

Det blir i så fall lätt att glädjas åt hans individuella framgång, även om det varit ännu lättare om det handlat om en äkta comeback i stället för den tillfälliga cirkus vi nu bjuds på (och ingen skugga ska falla över Pim-Pim – det är inte han som gjort sig själv till ett av turneringens dragplåster).

Desto svårare att inte gräma sig över vad mer han hade kunnat åstadkomma.

Om inte annat så för den svenska tennis som just nu lever på konstgjord andning.

Milt uttryckt.

Nu ni.

Snart dags för en av årets tennishöjdpunkter.

Ja, för det måste man ju ändå säga att det är. Inomhustennis på hemmaplan med några av världens bästa spelare i startfältet (och ett gäng andra väldigt intressanta namn).

Givetvis alltid speciellt med turneringar på svensk mark, särskilt som det bara finns två på ATP-nivå.

Under helgen har det spelats kval i Kungliga Tennishallen i Stockholm. Huvudturneringens lottning offentliggjordes i går (kvalfinalerna spelas dock i morgon).

Låt oss ta en titt:

* * *

En riktig drömlottning för andraseedade Milos Raonic, som alltså fick turneringens sista wild card i elfte timmen. Förmodligen också därför han är klar favorit att vinna hela kalaset (runt 3,00 gånger pengarna – världstrean David Ferrer ger ungefär 4,50).

Nu vet vi i och för sig inte var i lottningen kvalspelarna hamnar. I värsta fall kan Raonic tvingas möta comebackande Joachim ”Pim-Pim” Johansson (om svensken tar sig förbi sista hindred Damir Dzumhur i kvalet) redan i sin öppningsmatch. Det skulle onekligen bli en högintressant match med högt underhållningsvärde, men knappast den motståndare Raonic vill ha redan i andra omgången.

Bortsett från det har han en ganska enkel resa framför sig. Med största sannolikhet Benoit Paire i kvarten. Kan inte tänka mig att Santiago Giraldo slår honom i förstarundan, och varken Jürgen Zopp eller Pablo Carreno-Busta har kapacitet att slå fransmannen. I alla fall inte på papperet. Nej, de matcherna ska han bara vinna, Paire. Annars är det flopp.

Paire inomhus är inte speciellt skräckinjagande för Raonic. Inte om kanadensaren servar som han gjort i Asien under de senaste tre veckorna. Given semi för världselvan.

Där möter han sannolikt Kevin Anderson. Det blir lite tuffare, men inomhus är Raonic den klart bättre spelaren av de två.

För övrigt: Om inte Grigor Dimitrov får en svår kvalspelare i sin öppningsmatch (typ Julian Reister, Marius Copil eller Pim-Pim) så har han riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal.

Övre halvan av lottningen är ett riktigt getingbo. Ferrer möter antingen Bernard Tomic eller Jack Sock i sin öppningsmatch. Troligen Tomic. Oavsett vem det blir så är det en tuff öppning för spanjoren, som befinner sig i en rätt rejäl formsvacka. Inomhushardcourt är dessutom världstreans klart sämsta underlag.

Intressant förstarunda mellan Fernando Verdasco och Ivan Dodig. Verdasco har ju generellt högre kapacitet, men Dodig är skicklig på snabba underlag och är dessutom mitt i en formtopp.

Tredjeseedade Jerzy Janowicz möter Guillermo Garcia-Lopez eller en kvalspelare i sin öppningsmatch. Precis som med Raonic vore det ju onekligen intressant om Pim-Pim tog sig till den andrarundan. Oavsett, rätt tuff lottning för Janowicz. Möter troligen Ernests Gulbis i kvartsfinalen.

Det är ju verkligen en match man vill se. Att Gulbis valt att komma hit efter sexköpsskandalen 2009 – då han svor på att aldrig någonsin sätta sin fot på svensk mark igen – tolkar jag som att han ger sig själv goda chanser att vinna hela spektaklet.

Och ger Gulbis sig själv chanser att vinna, ja då får man anta att han är motiverad. Alla vet vi vad en motiverad Gulbis kan ställa till med. Drygt 8,00 gånger pengarna ger han som slutsegrare. Janowicz: 10,00.

Intressanta odds där. Beror givetvis på att Janowicz haft skadeproblem sedan US Open, annars är han (tillsammans med Raonic) på papperet den klart bästa inomhusspelaren i startfältet.

Vill gärna se Janowicz i finalen på söndag, men är benägen att hålla Gulbis som huvudkandidat till den finalplatsen. Om han nu kan hålla sig i skinnet och fokusera på tennisen, förstås.

Ferrers prövning kommer som sagt redan i öppningsmatchen. Klarar han det är han given semifinalist, och väl där kan man inte räkna ut honom.

Har vi några skrällvarningar då? Ptja, Igor Sijslings formtopp är visserligen över för länge sedan, men han har kapacitet att överraska på de här snabbare underlagen. Paire är väldigt oberäknelig och kanske bestämmer sig för att spela sin livs tennis just den här veckan. Bernard Tomic? Hm. Kanske. Inte troligt, men inte heller omöjligt.

Och så Pim-Pim, förstås. Jag menar, killen har inte spelat på två och ett halvt år men sluggar sig ändå enkelt förbi två inte helt oävna lirare. Nu låter det som att han redan är klar för huvudturneringen, vilket han ju inte är. Men det känns inte som att Dzumhur ska kunna stoppa honom.

Vem som vinner hela kalaset?

Då säger jag nog Raonic eller Gulbis, med Janowicz som främsta utmanare.

Semifinalerna: Raonic slår Anderson, Gulbis slår Ferrer.
FINALEN: Raonic slår Gulbis.

http://www.youtube.com/watch?v=tO1eNZKs9vc

20 raka segrar i Kina.

Andra titeln på lika två veckor.

Obesegrad sedan US Open.

Totalt sjunde bucklan i Peking (4) och Shanghai (3 – den första 2008, när World Tour Finals avgjordes i staden).

Det verkar helt enkelt som att de där bistra finalförlusterna i Wimbledon (mot Andy Murray) och US Open (mot Rafael Nadal) var precis den tändvätska serbiska världstvåan behövde.

Okej, man ska väl inte dra på alltför stora växlar efter en 500-titel och en Masters-buckla (15:e i karriären), men slutspelet i London hägrar som bekant. Viktigt för Djokovic att hitta tillbaka till en vinnande form nu i slutet av den här och början på nästa säsong.

Det går inte att säga annat än att finalsegern var väntad, men Juan Martín del Potro tvingade honom åtminstone att slita för sin tionde raka seger (tolfte om man räknar in Davis Cup-singlarna mot Kanada) efter US Open.

Första set var dock en besvikelse. Djokovic var helt omutlig, medan argentinaren kom helt fel in i matchen. Först vid ställning 5-0 lyckades han hålla serve, och på så vis undvika total förödmjukelse. 6-1 till Djokovic (med poängställningen 31-17) och serben hade kopplat greppet om pokalen.

Det ska sägas att en matchbild mellan Djokovic-del Potro och Nadal-del Potro skiljer sig i grunden. Särskilt på hardcourt. Spanjorens extrema överskruv ger inte i närheten av så hög utdelning som på grus. I stället ger den högre bollstudsen mer tid till argentinaren att ladda bössan – och eftersom han slår sin projektiler väldigt flackt är det svårt för Nadal att hinna med i defensiven.

Djokovic sätter press på ett annat sätt i sitt försvarsspel. Dels är inte hans grundslag lika toppade, och dels är han generellt mer aggressiv och har ofta väldigt bra längd på sina kontringsslag. Det innebär helt enkelt att Djokovic inte placerar sina bollar mitt i del Potros skottsektor, så som Nadal gjorde i går.

Ett lite svårare utgångsläge för del Potro, alltså. Sen ska vi så klart poängtera att Nadal är rysligt jobbig att möta ändå, och att världsfemman med största sannolikhet inte vunnit om han inte spelat så bra som han gjorde. Nadal behöver spela mycket mer aggressivt än han gjorde i semifinalen (som han också gjort stora delar av säsongen, vilket är förklaringen till hans framgångar på underlaget) men del Potro gav honom inte det utrymmet.

Nåväl.

Delpo jobbade upp sig i andra set. Ordentligt.

Bröt Djokovic omgående och höll ifrån hela vägen in i mål: 6-3.

Den största skillnaden mellan första och andra set var att del Potro servade vansinnigt mycket bättre i andra. Vann bara 56 procent av poängen i förstaserve i första set – i andra var den siffran 83 procent (slog dessutom in 72 procent förstaservar, vilket ger rätt bra utdelning).

Och så var det ju i det här setet som Djokovic hade vissa problem med sin balans. Typ. Eller hur ska man förklara det som händer i det här klippet?

Väldigt lustigt, förstås. Han ser nästan lite berusad ut på vissa bollar. Fast det var han förstås inte.

Men det var först i tredje set som det verkligen tände till. Som vid ställning 3-2 och breakboll Djokovic, när del Potro dundrar en rak forehand förbi en desperat rusande Novak – som misshandlar klockan i frustration efter den missade möjligheten.

del Potro räddade totalt fyra breakbollar i det setet. Två av dem vid ställning 5-4, 15-40. Två matchbollar, med andra ord. Den ena av dem i andraserve. Oerhört kyligt.

Argentinaren tvingade fram ett tiebreak, där Djokovic kopplade greppet omgående. Han tappade visserligen minibreaket, men jobbade sig fram till 6-3. Avslutade sedan matchen med en grym retur och en resolut rak backhand som svar på del Potros cross court-backhand.

Bittert för världsfemman, som bommar sin tredje chans att vinna en Master. Förlorade sin första final mot Andy Murray i Montréal 2009 och den andra mot Rafael Nadal i Indian Wells i år.

Men det är inte för inte som han gång på gång lyfts fram som Big Fours främsta utmanare. Vilket han visat prov på i år, trots att han inte nått ända fram den här gången heller.

Jag gillar för övrigt den här ”nya”, lite mer förbannade Djokovic. Jag skriver ”nya” för att det knappast är något nytt att han visar känslor, men under 2012 och 2013 har han faktiskt varit ganska sävlig på banan. Har liksom haft svårt att tända till.

Det han visat här i Shanghai och i Peking förra veckan påminner mer om 2011 än 2012 års upplaga av Novak Djokovic. Han vill verkligen vinna och är inte rädd för att visa det. Bådar mycket gott inför framtiden. Vargen, som med Djokovic-mått mätt nästan varit svältfödd under 2013, börjar bli hungrig igen.

* * *

Joachim ”Pim-Pim” Johansson ångar på i Stockholm Open. Avfärdade i dag 147-rankade Matthias Bachinger relativt enkelt i raka set: 6-3, 7-6(2).

Möter sjätteseedade, 213-rankade bosniern Damir Dzumhur, som slog ut svenske Isak Arvidsson (7-6, 6-4), i sin kvalfinal i morgon. Med tanke på hur det sett ut hittills borde han inte utgöra något större hinder för Pim-Pim. Nästan att man kan slå fast att vi kommer få se ”pensionären” i huvudturneringen.

Ytterligare två svenskar klara för kvalfinal: Patrik Rosenholm (gick vidare efter att andraseedade förhandsfavoriten Paul-Henri Mathieu avbrutit matchen vid ställning 6-3, 2-0 till Rosenholm) och Milos Sekulic (körde över landsmannen Fred Simonsson: 6-1, 6-2).

* * *

Alla dagens matcher i Stockholm Open-kvalet:

Man ska inte slå sig för bröstet så fort man prickar in en högoddsare eller två.

Men lite självgod måste man få kosta på sig att vara ibland.

Novak Djokovic slog Jo-Wilfried Tsonga i sin semifinal: 6-2, 7-5.

Och Juan Martín del Potro skrällbesegrade Rafael Nadal: 6-2, 6-4.

Jag prickade med andra ord in samtliga fyra semifinalister och utgången av respektive semifinal i min analys inför Shanghai Masters för en vecka sedan.

Det är inte utan att det känns ganska bra.

(Det ska dock i ärlighetens namn sägas att det kunnat gå fullständigt åt skogen redan för några dagar sedan, när en febersjuk del Potro pressades rejält av Philipp Kohlschreiber. Att Tommy Haas sedan lämnade walkover i åttondelsfinalen var en lycklig slump för argentinaren.)

del Potro gjorde hur som helst en helt perfekt match mot Nadal. Öste på med ett outtröttligt bombardemang från baslinjen och blåste spanjoren fullständigt av banan i offensiven, samtidigt som han var tålmodig men ändå aggressiv i försvarsspelet.

Det ska sägas att Nadal inte gjorde en av sina bästa matcher i år. Han var en aning trögstartad och kom hittade aldrig den där nivån som han brukar göra när han är tillbakapressad.

Men det förtar inte del Potros prestation. Han spelade verkligen makalöst bra, gav Nadal minimalt med andrum och plockade fram sin allra bästa tennis när den behövdes som bäst. Räddade alla sex breakbollar han hade emot sig (två i första och fyra i andra set) och vann 43 procent av poängen i Nadals game.

Det var just serven världsettan hade störst problem med, vilket fyra dubbelfel och svaga 55 procent vunna poäng i förstaserve vittnar om. I kombination med att del Potro kunde diktera spelet fullständigt i sin serve var förutsättningarna således väldigt tuffa för Nadal.

Och argentinarens forehand… Well, den är en domedagsslägga, när han har en sådan här dag. De blytunga grundslagen bara ven förbi Nadal. Det var inte utan att man fick flashbacks från US Open-finalen mot Roger Federer 2009 när han dundrade på som bäst.

Även backhanden var ett giftigt vapen i dag. Jäklar som han smackade till bollen emellanåt. Rena basebollsvingar (i positiv bemärkelse, alltså).

Det är precis så där man måste spela för att slå Nadal just nu. Offensivt, aggressivt och med hög intensitet. Några spelare har lyckats spela så under ett set (till exempel Ernests Gulbis i Indian Wells och Rom, och del Potro själv i Indian Wells), men det är inte lätt att spela så kraftfullt men ändå kontrollerat, och på så vis krympa ytorna, mot en spelare som Nadal.

Väldigt imponerande insats av del Potro.

http://www.youtube.com/watch?v=dtX6KHYKjx8

Men har han någon chans mot Djokovic i finalen?

Jodå. Spelar han som han gjorde i dag kommer han absolut att kunna sätta press på världstvåan, men vi ska komma ihåg att serben dels trivs bättre på det här lite snabbare underlaget än Nadal gör och dels prickat in en ordentlig formtopp just nu. Har 19 raka segrar i Kina (sedan Peking 2012) och hade inga större problem med att avfärda en Tsonga i begynnande form (och vars offensiva spelstil gynnas av underlaget).

Nadals loopade slag landade allt som oftast precis i del Potros skottsektor och passade argentinaren som handen i handsken.

Så kommer det inte bli mot Djokovic. Serben kommer att försöka styra spelet på ett helt annat sätt än Nadal (och framför allt inte servera loopar med hög studs mitt i del Potros comfort zone). Spelar han på samma nivå som han gjort hittills i Shanghai måste del Potro lägga i en ännu högre växel.

Hoppas så klart på en rafflande tresetare,och tror att Djokovic vinner sin andra raka titel i Shanghai i morgon.

* * *

Joachim ”Pim-Pim” Johansson fick en drömstart på sin comeback i Stockholm Open. Vann åtta av de första nio poängen mot 450-rankade Erik Chvojka, bärgade första set med 6-3 och smällde in sex ess i andra set, som han vann med 7-5.

Ser lovande ut, med andra ord. Trots att Chvojka inte direkt är det starkaste namnet i kvalet och dessutom formsvag. Redan i nästa match blir det, som väntat, tuffare i och med att han då möter Michael Bachinger.

Bachinger tappade första set mot dubbelspecialisten Juan Sebastián Cabal men vann sedan tolv raka game: 5-7, 6-0, 6-0. Blir en intressant andrarunda.

Även svenskarna Elias Ymer, Patrik Rosenholm, Isak Arvidsson, Fred Simonsson och Milos Sekulic vann sina respektive matcher.

Nämnvärt i den skaran är att Ymer vann sin första match på ATP-nivå busenkelt: 6-0, 6-3 mot 764-rankade Adam Chadaj. Ingen skräckinjagande motståndare direkt, men likväl ett imponerande resultat.

* * *

Alla dagens resultat i Stockholm Open-kvalet:

Innan vi stänger butiken för kvällen måste vi prata lite om Gaël Monfils.

Gaël, Gaël, Gaël.

Han var liksom inte nöjd med att skrällslå Roger Federer i åttondelen. Och varför skulle han?

Han behövde ju inte ens bjuda på sin absolut bästa tennis för att utmanövrera schweizaren i raka set. Vad skulle han inte då kunna åstadkomma mot Novak Djokovic i kvarten om han bara lade i en högre växel?

Ganska mycket, visade det sig.

Han spelade makalöst bra i första set, fransmannen. Makalöst bra. Fick Djokovic precis dit han ville.

Eller snarare: lät Djokovic tro att han fick Monfils precis dit han ville.

Han förlitade sig mestadels på sin vattentäta defensiv, med andra ord. Fick inte lika hög utdelning i egen serve som mot Federer, vilket han var medveten om på förhand. Djokovic är en alldeles för bra returtagare för att bjuda på så många billiga poäng.

Och det är när Monfils drar nytta av sina formidabla atletiska egenskaper som han inte bara är som mest underhållande att titta på, utan också spelar som bäst.

Han är verkligen rysligt snabb och har en enorm säkerhet i sitt försvars- och kontringsspel. Får väldigt ofta bra längd på sina defensiva slag och sätter därmed press på den som för spelet. Hans defensiva slice flyger och studsar dessutom lågt, vilket ger honom tid att hitta rätt position och kan ibland få motståndaren ur balans.

Visade stundtals prov på det redan mot Federer, men mot Djokovic var det verkligen exceptionellt. Djokovic blev liksom fly förbannad redan i första set. Inte så där typ oengagerat småirriterad som han ibland blir när han har svårt att hitta matchrytm och fokus, utan riktigt arg.

Det är alltid ett tecken på spelmässig frustration och att han känner sig hotad och/eller osäker. (Har dock aldrig fattat varför han riktar så mycket av den där frustrationen mot sitt team på läktaren. Som att det är deras fel att han missar en forehand, eller att Monfils klipper till med en otagbar rak backhand?)

Det är ett väldigt bra betyg för Monfils. Inte många som kan krypa in så under skinnet på serben när han är i så här pass bra form.

Det räckte hur som helst till ett set, som fransmannen vann i tiebreak (7-4). Blev sedan totalt överkörd i andra, 6-2. Kanske försökte han spara energi inför skiljeset.

Gick så där i så fall. Hängde med ganska bra men blev bruten vid ställning 3-3. Djokovic stängde sedan matchen i egen serve ett par game senare: 6-7(4), 6-2, 6-4.

Oerhört kul att se Monfils prestera på den här nivån. Kommer ta ett elva placeringar stort skutt uppåt på världsrankningen på måndag, från 42 till 31. Verkligen på tiden att han börjar närma sig segmenten runt 20-30.

Så småningom kan han säkert börja flåsa topp 10 i nacken (där han egentligen hör hemma), men det lär nog dröja ett tag till. Först måste han förbättra sin uthållighet. Det håller liksom inte att få soppatorsk efter ett set.

9-0 i inbördes möten har Djokovic nu, förresten. Och galna 18 raka segrar i Kina (sedan China Open i Peking 2011).

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=hlwqkI-xCck

Även Stanislas Wawrinka bjöd upp till dans. Hade ju föga smickrande 0-10 i inbördes möten, och 0-22 i set, mot Rafael Nadal inför deras kvartsfinal.

I första set följdes de åt hela vägen fram till tiebreak (dessförinnan hade Nadal tvingats rädda setboll i egen serve i ett maratongame vid ställning 6-5 till Wawrinka).

Tiebreaket blev en riktigt märklig historia. Nadal fixar minibreak. Går fram till 4-2, men tappar sitt övertag. Får ändå setboll i egen serve vid 6-5 (efter dubbelfel från Wawrinka). Bränner den. Turen går till schweizaren, som får sin andra setboll i matchen vid 8-7 – den här gången i egen serve. Bränner den. Får en till vid 9-7. Bränner den också.

Först vid 10-10 är det Nadal som kliver fram och tar kommandot. Först med en helt fantastisk stoppboll, där han fintar bort Wawrinka totalt. Vinner sedan sin totalt fjärde setboll med en distinkt volley framme vid nät. Kyligt.

22 minuter höll det där tiebreaket på.

Efter att Nadal hämtat upp 15-40 i egen serve i andra sets första game blåser han sedan på och kör över Wawrinka fullständigt. Går fram till 5-0 innan världsnian till slut lyckas hålla sin serve. Nadal vinner med 7-6(10), 6-1 och är därmed klar för sin 14:e semifinal i år.

* * *

Inte så jättemycket att säga om Jo-Wilfried Tsongas och Juan Martín del Potros semifinaler. Tsonga körde över Florian Mayer (6-2, 6-3) och passerar därmed landsmannen Richard Gasquet på säsongsrankningen. del Potro slog Nicolás Almagro nästan lika enkelt (6-3, 6-3).

Rutinsegrar för båda, alltså.

Båda i riktigt bra form. Ska bli oerhört intressant att se vad de kan åstadkomma i semifinalerna (Tsonga möter Djokovic, del Potro möter Nadal). Framför allt del Potro har ju en ordentlig chans att skrälla. Gynnas av det snabba underlaget och har lite mer rutin i sådana här matcher än Wawrinka (har annars likvärdiga offensiva vapen och påminner om varandra spelmässigt).

Tsonga kan bevisligen slå Djokovic (10-5 till serben i inbördes möten) men det var nästan fyra år sedan det sist hände (Australiska öppna 2010). Han är dock i riktigt bra form, så borde kunna pressa världstvåan.

Skrällvarning på båda, med andra ord.

Så Roger Federer nobbar alltså Stockholm Open.

Ingen överraskning, direkt – men jisses så fel jag och Andreas Käck hade i senaste avsnittet av tennispodden.

Den som får turneringens sista wild card i stället för schweizaren är ju nämligen 22-årige världselvan Milos Raonic.

Vi resonerade helt enkelt i vår Stockholm Open-special att kanadensaren borde vara sliten efter tre raka turneringar (Bangkok, Tokyo, Shanghai) och inte vill riskera att trötta ut sig fullständigt inför Paris Masters.

Det är han dock bevisligen beredd att göra, i jakt på en slutspelsplats. Faktum är att han även är anmäld till 500-turneringen Swiss Indoors i Basel veckan efter Stockholm. Spelar han där och sedan Paris Masters kommer han alltså att ha tillryggalagt sex raka tävlingsveckor inför World Tour Finals i London.

Det är ganska mastigt.

Hur som helst en mycket mycket bra bokning. Helt rätt att ge sista wild card till just Raonic. Dels för att han, sin ringa ålder till trots, är ett hyfsat etablerat namn, dels för att han som bekant är involverad i en stekhet streckstrid.

Spelade ju Stockholm Open 2011, då han gick hela vägen till semifinal (förlust mot Gaël Monfils). Kan mycket väl vinna titeln i år.

* * *

Och så släpptes lottningen till kvalet tidigare i kväll. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör mycket riktigt comeback. Var ju inte helt spikat när nyheten damp ner för ett par dagar sedan, men nu finns det alltså svart på vitt:

Möter Erik Chvojka i första omgången. En 450-rankad (därmed oseedad i kvalet) Future-spelare som även hållit till en del på Challenger-nivå (i år har det dock bara blivit sex matcher, 2-4 i matchfacit). Är i ganska dålig form, så det får anses vara en bra lottning för Johansson.

Har åkt på två torskar i raka set mot Sverigeettan Markus Eriksson (i Danderyd och Jönköping) och blev fullkomligt överkörd av 17-årige svenska framtidshoppet Elias Ymer (6-1, 6-3) i Falun.

Men det blir tuffare för svenske veteranen redan i en eventuell andrarunda. Där väntar nämligen troligtvis 147-rankade (och fjärdeseedade) Matthias Bachinger, en rutinerad Challenger-spelare som har en del ATP-turneringar under bältet (slog ut Andreas Seppi på sin väg mot åttondelsfinal i Rotterdam i början av året, till exempel).

Ska bli intressant att se vad Pim-Pim kan åstadkomma. Är han bara i tillräckligt bra form så borde han kunna serva sig hela vägen in i huvudturneringen. Råder liksom ingen tvekan om att han är den kvalspelare med överlägset högst kapacitet – om han bara är fit enough.

Kvalet drar hur som helst i gång i morgon. Pim-Pim är tvåa på spelschemat (spelar efter Patrik Rosenholms match mot Dennis Bloemke, som startar 10.00), så lär kliva ut på banan runt lunch.

http://www.youtube.com/watch?v=6qxDSo-ynBs

Okej.

Det börjar bli tjatigt nu.

Men det går inte att inleda det här blogginlägget i någon annan ände än Roger Federers.

Strax efter lunch svensk tid bokförde nämligen schweizaren ännu en flopp – förlust i åttondelsfinalen mot Gaël Monfils i Shanghai Masters.

Det värsta är att det inte ens kom som någon överraskning. Skrev själv här i bloggen i går att 3,00-3,40 gånger pengarna som Monfils stod i införd matchen kändes lite för högt, och att jag inte alls var så säker på att han skulle överleva åttondelsfinalen.

Det gjorde han inte heller.

6-4, 6-7(5), 6-3 blev matchsiffrorna – och de är betydligt mer smickrande för Federer än för Monfils.

Fransmannen kopplade greppet direkt i första set och fick med sig ett break omgående. Federer var aldrig riktigt nära att ta tillbaka det där breaket (vann blott sju poäng i Monfils serve) och hade förtvivlat svårt att få fart på fotarbetet.

När han inte heller hittade sin borttappade bollträff kändes det i hela kroppen att det här skulle bli en sådan där dag som vi vid det här laget hunnit vänja oss vid.

Men man får aldrig räkna ut Monfils förmåga att sätta käppar i hjulet för sig själv.

Efter en övertygande inledning på andra set hade han 4-3 och 40-30 i egen serve. Irriteras över ett domslut. Slår dubbelfel. Blir bruten.

Setet går till tiebreak, där Monfils får med sig ett minibreak efter att Federer missbedömt en inside out-forehand framme vid nät (försökte lura Monfils genom att slå den cross court, men eftersom fransmannen inte rört sig i sidled stod han i perfekt läge för den bollen och kunde döda poängen med en winner).

5-4 och två egna servar. Han bränner båda med en horribel forehandmiss och ytterligare ett oprovocerat misstag. Federer vinner setet.

Trots att Monfils genom hela tredje set ser ut som att han är redo att klappa ihop när som helst av utmattning har han hela tiden ett spelmässigt övertag på Federer, får återigen med sig ett tidigt break och har till och med chans att gå fram till 5-1, men stänger så småningom matchen efter 6-3.

Han gjorde en hel del taktiska idiotbeslut, Monfils. Som när han valde att inte utmana en förstaserve från Federer, som var lååångt utanför, vid breakboll. I stället skällde han ut domaren efter noter när han väl förlorat poängen – och dessutom igen flera game senare…

Han är verkligen en karaktär, den där Monfils. Spexare i första hand, spelare i andra. Eller tredje. Så känns det i alla fall ibland.

Hur som helst ännu en oroväckande insats från Federer. Än mer oroväckande var hans presskonferens efter matchen. Där saknades irritationen efter förlusten mot Kei Nishikori i Madrid (som ju tyder på engagemang, motivation och revanschlust) och ödmjukheten under den tunga sommaren (som tyder på att han identifierat problemen och försöker lösa dem).

I stället fann han sig bara i situationen. Menade att det var en match som kunnat ”sluta hur som helst”.

Nej, Roger. Det var inte en sådan match som du försöker beskriva. En match mellan två jämna spelare, där små marginaler avgjorde. Den här matchen kunde Monfils bara förlora för egen maskin, genom att sätta för tjocka käppar i sitt hjul – för spelmässigt var han överlägsen från nedsläpp.

Han sa också att han inte känner att han ska behöva förklara varenda liten förlust. Det tycker nog hans fans och typ hela världens tennisälskare, som inte alls är vana vid att se Federer förlora mot spelare på den här nivån.

Inget ont om Monfils, han är i grunden en oerhört bra spelare som kan utmana alla de bästa i världen när han har en bra dag.

Men de kommer inte ofta nu för tiden. Inte efter de många skadorna som förstörde hela hans 2012. Sedan dess är Monfils helt enkelt inte samma spelare längre, vilket hans rankning (42) vittnar om.

Och han är inte heller i överdrivet bra form. Snarare helt okej – och hans fysiska fitness lämnar mycket kvar att önska.

Det bör därför rimligtvis vara anmärkningsvärt att Federer förlorar mot Monfils i en Masters-åttondel, men är inte längre det. Inte ens för Federer själv, som tycks ta det hela med väldigt mycket ro.

Säger för övrigt återigen att han skiter i rankningen. Han har börjat upprepa det där som lite av ett mantra.

Jag börjar faktiskt bli osäker på om han är så taggad på att ta sig till slutspelet i London. Eller om han ens skulle bry sig om han inte kvalificerade sig dit – för första gången på tolv år.

Tycker att det här sammanfattar Federers situation ganska bra:

Close friend of Federer simplifies it: "He doesn't want to stop playing. But he doesn't want to be just another guy out there."

— Jon Wertheim (@jon_wertheim) October 10, 2013

Nej, det känns som att det kanske börjar bli dags för Roger Federer att dra i nödbromsen. Skippa Stockholm Open (om han ens överväger att tacka ja till ett wild card), stå över Basel. Kanske till och med strunta i Paris Masters, om han inte gör några träningsmässiga framsteg till dess.

Stanna upp och fundera på om 2013 inte redan är ett förlorat slag – och satsa krutet på 2014 i stället. Precis som min poddpartner Andreas Käck sa i avsnitt 6 av Sportbladets Tennispodcast häromveckan.

För så här kan det ju inte fortsätta.

* * *

Florian Mayers skräll kom lite i skymundan i och med Monfils spektakel. 50-rankade tysken slog hur som helst David Ferrer i raka set: 6-4, 6-3. Gjorde en riktigt bra match, men Ferrer var verkligen under isen. Kom helt fel in i matchen och hittade inget spel alls att bygga vidare på.

Hade liksom ingen säkerhet alls, vilket ju normalt är hans signum, och slog så småningom i nät så fort duellerna blev lite längre. Han är verkligen i bedrövlig form nu, Ferrer. Tråkigt nu när det vankas Stockholm Open.

* * *

Stanislas Wawrinka utmanövrerade Milos Raonic: 7-6(2), 6-4. Väldigt jämn match på papperet, men ingen skräll. Raonic är förmodligen lite sliten efter många veckors spel och Wawrinka är nog jäkligt sugen på att säkra en biljett till slutspelet.

* * *

Novak Djokovic körde över Fabio Fognini: 6-3, 6-3. Inga konstigheter. Rutinseger för världstvåan.

* * *

Carlos Berlocq lyckades faktiskt sätta lite press på Rafael Nadal. En aning oväntat. Blev ändå seger i raka set för spanjoren: 6-1, 7-6(5),

* * *

Nicolás Almagro vann ”hatmatchen” mot Tomás Berdych: 6-7(6), 6-3, 7-6(4). Inte helt oväntat ändå. Var på förhand en av de mest intressanta matcherna under dagen, och Berdych är nog inte helt återhämtad efter skadan han ådrog sig i Peking förra veckan.

Tappar lite mark efter den förlusten, men hans slutspelsplats är knappast hotad. Har nästan 1,000 poäng ner till nian Richard Gasquet på säsongsrankningen.

* * *

Alla dagens resultat: