Det har bara knappt hunnit gå en vecka sedan förra avsnittet av Sportbladets Tennispodcast, men jag och Andreas Käck kände oss givetvis extremt manade att redan nu serva er med ännu en episod.
Anledningen stavas så klart Stockholm Open.
Den svenska 250-turneringen drar i gång på måndag (kval i helgen), och i år finns det mycket gött att snacka om.
Som exempelvis Roger Federers flopp i Shanghai Masters (som öppnar dörren för en återvändo efter schweizarens besök här 2010), Jonas Björkmans och Joachim Johanssons respektive comebacker, de många intressanta unga förmågorna i startfältet – och vilka som får bära favoritskapet i förhandssnacket.
Mycket nöje!
Disclaimer: Vi upptäckte i efterhand att vi i podden konsekvent säger att Paris Masters spelas veckan efter Stockholm Open. Det är så klart fel – ty däremellan kommer en 500-vecka med turneringar i Basel och Valencia. Det var dock för sent att ändra. Hoppas ni har överseende med denna lilla blunder!
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Andy Murray missar ATP-slutspelet World Tour Finals i London i början av november.
Detta på grund av den operation, till följd av de ryggproblem han dragits med en tid, som genomfördes för några veckor sedan.
Misstänker att Murray närt något litet hopp om att trots allt kunna delta i slutspelet och därför väntat med att ge besked, men insett (eller övertalats om) att det smartaste är att att fokusera på full återhämtning inför 2014 i stället för att riskera en backlash.
Detta innebär, vilket jag redan varit inne på otaliga gånger, att kampen kring ”slutspelsstrecket” tätnar. I skrivande stund är det främst fem spelare som slåss om de tre sista platserna: Roger Federer, Stanislas Wawrinka, Richard Gasquet, Jo-Wilfried Tsonga och Milos Raonic.
Så här ser poängställning ut just nu (alltså på säsongsrankningen, som även kallas ”Race to London”):
Det skiljer alltså bara 400 poäng mellan sjuan Federer och elvan Tsonga. Om Raonic tar sig till kvartsfinal kommer det bara att skilja 100 poäng mellan honom och Gasquet, som just nu sitter på den sista gyllene biljetten.
Wawrinka har å sin sida chans att gå om Federer, om han tar sig till kvartsfinal medan landsmannen förlorar mot Gaël Monfils i åttondelen.
Hur som helst oerhört spännande race i år. Det mest intressanta på många år, skulle jag vilja påstå.
Det har ju redan blivit en del skrällar i Shanghai Masters.
Till att börja med åkte världstian Richard Gasquet ut med huvudet före redan i första omgången – mot Vasek Pospisil.
Ni vet, kanadensaren som från ingenstans gjorde en makalös turnering på hemmaplan (Canada Masters) där han gick hela vägen till semifinal och nu återfinns på plats 43 på världsrankningen – och som inför Shanghai Masters hade blott en seger mot en topp 10-spelare (Tomás Berdych i Montréal).
Han.
6-3, 6-4 blev segersiffrorna. Gasquet utskåpad, alltså. En ganska oläglig chockförlust för fransmannen, som ju jagar en slutspelsplats.
Även Benoit Paire fixade en liten skräll i första omgången, när han slog ut landsmannen Gilles Simon i raka set: 6-4, 6-3. Och Andreas Seppi besegrade Lleyton Hewitt (6-4, 6-2), fast det kom ärligt talat inte som någon större överraskning. Inte heller att Marcel Granollers spöadeextremt formsvage Janko Tipsarevic (6-4, 6-4).
I andra omgången var ordningen dock helt återställd:
• Rafael Nadal körde över Alexandr Dolgopolov: 6-3, 6-2.
• Roger Federer såg rostig ut inledningsvis och hade break emot sig i första set, men fick i gång maskineriet och avfärdade Seppi i raka set: 6-4, 6-3.
I övrigt följde Kei Nishikori upp sin promenadseger över Grigor Dimitrov i första omgången med en tresetsvinst mot Jürgen Melzer i 2R (6-4, 3-6, 6-1), Jo-Wilfried Tsonga detroniserade Pablo Andújar (6-3, 6-2), Milos Raonic vann ”hatmötet” mot Fernando Verdasco (7-6, 3-6, 6-3), Stanislas Wawrinka besegrade efter vissa bekymmer Kevin Anderson (6-4, 3-6, 7-6) och Juan Martín del Potro tog sig förbi Philipp Kohlschreiber trots feber (3-6, 6-3, 7-6).
Och så åkte John Isner på ännu en knockout utanför USA. Den här gången mot Carlos Berlocq (6-4, 7-6). Turneringens största skräll hittills, näst efter Pospisils. Nog för att Isner är snudd på oduglig när han inte spelar på hemmaplan, men att i som mammutservare förlora mot Berlocq på hardcourt… Nej, det är bara för dåligt.
Nadal får nu alltså möta Berlocq i stället för Isner i åttondelen. Inte så skräckinjagande.
Kohlschreiber slog förresten 22 servess mot del Potro – två fler än Raonic mot Verdasco, på lika många game. Lite sjukt.
* * *
Morgondagens klart hetaste möte är hur som helst det mellan Federer och Gaël Monfils. Inte jättelänge sedan Monfils slog Federer i semifinalen i Paris Masters (2010, förlorade finalen mot Robin Söderling) och med tanke på Federers tveksamma form kan det bli en oerhört intressant match.
Monfils står i 3,00-3,40 gånger pengarna, vilket känns lite högt. Personligen är jag inte alls så säker på att schweizaren överlever åttondelen i Shanghai.
* * *
Morgondagens näst hetaste möte är antingen Raonic-Wawrinka eller Tsonga-Nishikori. Jämnt skägg där, tycker jag. Raonic-Wawrinka känns vidöppen (schweizaren står i 1,80, kanadensaren i 1,90 – vilket säger en del om hur jämn den här matchupen är) och Nishikori har visat begynnande form, samtidigt som det fortfarande finns lite frågetecken kring Tsonga.
Tsonga favorit där, men inte en speciellt solklar sådan.
Berdych mot Nicolás Almagro känns också ganska intressant. Om inte annat så för att de utformat någon sorts lågintensiv rivalitet (ännu ett ”hatmöte”, med andra ord) efter incidenten i Australiska öppna 2012 i klippet här nedanför.
Jag brukar själv i möjligaste mån undvika att raljera. Det finns redan gott om självgoda och hånfulla småpåvar i sportvärlden (därmed inte sagt att twittraren ovan är en sådan, ska poängteras).
Men det här citatet har ju en klar poäng.
Först kom beskedet att 41-årige Jonas Björkman gör comeback i Stockholm Open-dubbeln, i par med Robert Lindstedt.
Eller ja, det återstår att se om han faktiskt tilldelas ett wild card till kvalet, men det mesta lutar år det. Och om det blir en comeback i Stockholm Open så blir det hans fjärde-femte i ordningen. Skam den som ger sig.
På rak arm finns det egentligen bara en rimlig förklaring till att dessa båda pensionerade föredettingar väljer att snöra på sig skorna och stränga sina racketar just nu, i 2013 års upplaga av Stockholm Open: för att generera publicitet.
Turneringsdirektörerna Björkman och Thomas Johansson är fenomenalt duktiga på att få ihop imponerande startfält till en lågstatustävling som ligger inklämd mellan två Masters. Men trots att fjolårets upplaga bjöd på toppnamn som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga (okända namn för den breda massan) så ger de inte i närheten av lika mycket som Robin Söderling eller någon annan framgångsrik svensk spelare.
Som ni redan vet är Söderling fortfarande frånvarande – och ingen yngre svensk förmåga har ens varit i närheten av att fylla hans skor.
Björkmans återkomst skapar buzz inför turneringen. Det kommer även Pim-Pims att göra. Och buzz genererar som bekant i bästa fall fler besökare. Vilket uteslutande är positivt, i alla fall på kort sikt.
Men det är inte direkt ett sundhetstecken för svensk tennis att två veteraner måste fylla det tomrum som uppstått efter Söderlings försvinnande.
Särskilt inte om det stämmer att Pim-Pim fått frågan om han kan tänka sig att göra comeback. Det är i så fall inte så att han själv känt ett sådant enormt sug efter att åter få spela tennis på ATP-nivå och således kontaktat arrangörerna – utan det är arrangörerna som känt ett sug efter Pim-Pim.
Här snackar vi om ett rätt rejält underkännande av generationen som egentligen ska fylla det där ovan nämnda tomrummet.
Där har jag inget att invända. Det är ingen hemlighet att svensk tennis i dagsläget befinner sig i ett kompakt mörker, men frågan är ändå om det här verkligen är rätt väg att gå.
Björkmans och Pim-Pims respektive comebacker skapar ett kortvarigt sus (exakt hur kortvarigt återstår dock att se) som begränsar sig till Stockholm Open anno 2013.
Åker de ut tidigt blir det inte mer än en kul grej och en påminnelse om svunna tider, en nostalgitripp för de mest hängivna.
Går de långt riskerar det å andra sidan att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. För inte ska de väl kunna hota yngre och mer aktiva förmågor på den här nivån?
Nej, hur kul man än tycker att det ska bli att se Björkman och Pim-Pim på en tennisbana i tävlingssammanhang igen så är det svårt att skaka av sig den där olustiga känslan av att det hela bara är en ömtålig liten bubbla som kommer spricka omgående. En show vars nummer är sedan länge daterade och därför inte bjuder på mer än en kort stunds underhållning.
Låt oss i alla fall hoppas att Björkman och Pim-Pim säljer en jäkla massa extra biljetter. För det förtjänar verkligen turneringen Stockholm Open, som på det hela taget återigen kommer kunna presentera ett riktigt starkt startfält.
Det ska vi givetvis prata mycket mer om när tillfälle ges.
Den här veckans rankningstitt känns ungefär som den veckan efter Wimbledon 2012.
Det är alltid något alldeles speciellt med tronskiften i den absoluta toppen. Oavsett vem som petar ner vem.
Efter Wimbledon förra året var det som bekant Roger Federer som tog över toppositionen från Novak Djokovic. Den här gången är det Rafael Nadal.
101 veckor har Djokovic totalt som världsetta. Lär bli betydligt fler, men just nu är det Nadal (med 102 veckor som världsetta i bagaget) som är herre på täppan.
• Alltså bara 40 poäng som skiljer Nadal och Djokovic på den officiella världsrankningen. Kan så klart tyckas fjuttigt, men då ska man komma ihåg att Nadal inte haft några poäng att försvara sedan Wimbledon – medan Djokovic drog in en hel drös förra hösten. Men det är inte bara allra högst upp som det rört på sig. Juan Martín del Potro plockar två placeringar efter sin seger i Tokyo och är ny världsfemma, framför sexan Tomás Berdych och sjuan Federer.
• Stanislas Wawrinkas formtopp har inte hållit i sig efter US Open, men det har inte gett några negativa avtryck på rankningen. Efter Jo-Wilfried Tsongas flopp i Tokyo byter schweizaren och den skadedrabbade fransmannen plats, eftersom Tsonga var i final i Peking förra året (förlust mot Djokovic) och därmed tappar en hel del poäng. Wawrinka ny världsåtta, således.
• John Isner hoppar upp tre snäpp efter sin kvartsfinal i Peking och återfinns nu på plats 13.
• Nicolás Almagros prestation i Tokyo räckte till ett litet skutt uppåt på en placering, från 17 till 18. Fabio Fognini hoppar upp två snäpp, från 19 till 18, medan Kei Nishikori rasar fem placeringar, från 13 till 18, efter kvartsfinalförlusten i Tokyo (där han var regerande mästare).
• 28-årige Ivan Dodig noterar sin bästa rankningsplacering i karriären efter semifinalen i Tokyo. Plockar fem placeringar och är nu rankad 29.
• Nadal fortfarande drygt 3,000 poäng före Djokovic och avslutar med största sannolikhet året som världsetta. Skadefrånvarande Andy Murray fortfarande 900 poäng före David Ferrer, så även om han inte spelar mer i år har faktiskt skotten chansen att avsluta säsongen som världstrea. Ferrer måste för övrigt anses klar för World Tour Finals. 1,100 poäng ner till femman del Potro och drygt 2,000 poäng före nian Richard Gasquet.
• Kampen om de sista platserna har verkligen intensifierats. Det skiljer alltså bara 100 poäng mellan sjuan Federer och nian Gasquet. Dessutom har de Milos Raonic och Jo-Wilfried Tsonga flåsande i nacken. Båda är knappt 300 poäng bakom. Alla dessa fem har potential att leverera under hösten, så ingen kan känna sig speciellt säker. Viktigt för Federer att få en bra start i Shanghai, annars kan det bli riktigt tungt för schweizaren. Inte alls en omöjlighet att han passeras av två-tre spelare (och därmed går miste om sin slutspelsbiljett), även om det fortfarande spontant känns som att han borde greja det.
• Även Tommy Haas och John Isner har teoretiska chanser att vara med och slåss om de sista platserna, men det är knappast troligt. Det rör sig om för mycket poäng för att de ska kunna hota på allvar.
På det hela taget känns det här faktiskt som det mest intressanta slutspelsracet på mycket länge. För några veckor sedan trodde jag inte att Raonic skulle vara en så het kandidat, men tack vare hans så starka veckor i Thailan och Tokyo har vi nu alltså fem seriösa kandidater i streckstriden.
Ännu har vi inte hört något från Andy Murray, men eftersom han inte officiellt dragit sig ur World Tour Finals än finns det fortfarande hopp om att han spelar. (Maria Sjarapova meddelade i dag att hon drar sig ur damernas motsvarighet WTA Championships.)
Gissar att Federer, Wawrinka, Gasquet, Raonic och Tsonga väntar otåligt på besked från världstrean.
Tokyo och Peking avklarade – då bär det av till Shanghai och årets näst sista Masters-turnering.
Vi tar en titt:
* * *
ÖVRE HALVAN:
Novak Djokovic förstaseedad för sista gången i år. 2012 var han förstaseedad i 10 av 17 turneringar (andraseedad från London-OS till World Tour Finals, då han återerövrat tronen från Roger Federer) och i år kommer han att ha varit förstaseedad i totalt 14.
24 av 31 turneringar som top dog har han tillryggalagt sedan januari 2012, alltså. Inte illa.
Apropå Roger Federer så hamnar han i Djokovics kvartsfinalsektion. Maximal otur för schweizaren, med andra ord. Mycket som står på spel under hösten och varenda poäng är livsviktig i jakten på slutspelsplats. Federer är i skrivande stund sjua på säsongsrankningen, med både Stanislas Wawrinka och Richard Gasquet hack i häl (dessutom Jo-Wilfried Tsonga och Milos Raonic tätt bakom).
Andreas Seppi eller Lleyton Hewitt ska Federer ta i öppningsrundan, men sedan väntar med stor sannolikhet en formtoppad Gasquet. Därefter med ännu större sannolikhet Djokovic. Riktigt tuff lottning för Federer, med andra ord. För Noles del får just Federer ses som första potentiella hotet.
Det blev ju ett riktigt magplask för Tsonga i Tokyo, men det var inte helt oväntat. Han har trots allt precis kommit tillbaka efter ett nästan tre månader långt skadeuppehåll. Tror han kommer prestera bättre i Shanghai och med tanke på lottningen måste han hållas som favorit till semifinalplatsen.
Många formsvaga (David Ferrer, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori) och ofarliga spelare i hans kvartsfinalsektion. Kan i och för sig möta Gilles Simon i kvarten, och det är aldrig helt lätt. Blev som bekant förlust i raka set i finalen i Metz för ett par veckor sedan.
Lukas Rosol är inte helt ofarlig för Ferrer i öppningsmatchen, men har ändå en tillräckligt bra lottning för att kunna ta sig till kvarten. Kan bli ett intressant möte mellan honom och Simon i en eventuell åttondel. 4-1 till Ferrer i inbördes möten. Samtliga av spanjorens segrar har dock kommit på grus – och Simons enda på hardcourt.
Matchen mellan Nishikori och Dimitrov för övrigt den klart mest intressanta förstarundan. Synd att de båda är i så pass dålig form, men tycker ändå att det är en väldigt sevärd match. Nishikori klar favorit där.
Tror hur som helst på Djokovic och Tsonga här.
De går vidare till semifinal: Djokovic, Tsonga. Skrällvarning:Gasquet, Simon. Bubblare: Federer, Ferrer.
* * *
UNDRE HALVAN:
Nye världsettan Rafael Nadal har hamnat mitt i en sluggerfest. Förutom mammutservarna Milos Raonic och John Isner finns de offensiva kraftpaketen Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson i hans kvartsfinalsektion. Dessutom Juan Martín del Potro och Tomás Berdych på samma halva.
Isner var helt ur gängorna mot Berdych i Peking och ska inte utgöra något hot alls mot Nadal. Anderson har ju en rätt god chans att ta sig till kvartsfinal, men nej, tycker Wawrinka ska oskadliggöra honom redan i andrarundan.
Raonic i kalasform. Om han inte är sliten kan han absolut fälla Wawrinka. Men utgöra ett hot mot Nadal? Nja. Kanske. Om Nadal är sliten eller omotiverad, och Raonic gör en felfri match.
Nadal kan förresten stöta på Alexandr Dolgopolov redan i sin öppningsmatch. Dolgopolov var ordentligt på hugget i Tokyo och verkar äntligen ha vänt skutan på rätt köl. Kan eventuellt ge spanjoren lite skrämselhicka.
del Potro har på papperet en ganska lätt väg till kvartsfinal. Går via Philipp Kohlschreiber och troligen Sam Querrey. Var rätt så het i Peking och kan mycket väl miniskrälla mot Tommy Haas i förstarundan. Annars utgör inte heller Kohlschreiber/Haas något direkt oöverstigligt hinder.
I kvarten då? Lite oklart hur Berdychs fysiska status ser ut. Tvingades ju bryta semifinalen mot Nadal i Peking efter bara sex spelade game. Här har ju Nicolás Almagro en riktig kanonchans att kliva fram och roffa åt sig en värdefull kvartsfinalplats. Eller någon underdog, typ Feliciano Lopez eller Bernard Tomic.
Tror faktiskt inte helt och fullt på Berdych här. Osäker på att han hinner bli tillräckligt fit.
Och del Potro? Enkel väg till kvarten som sagt, men kommer han att leverera där? Han har ju en ryslig och väldigt osmickrande förmåga att följa upp succéer med fiaskon. Så har det sett ut nästan hela säsongen: Vinner Rotterdam, floppar i Marseille. Går till final i Indian Wells, torskar öppningsmatchen i Miami. Triumferar i Washington, åker ut i åttondelen i Montréal. Semi i Cincinnati, andrarunda i US Open.
Hoppas verkligen att han bryter den trenden i Shanghai. Med tanke på den här lottningen ska han bara ta sig till semifinal, tycker jag.
Helst efter kvartsfinalseger över Berdych. Deras matcher blir ju lite monotona eftersom de är väldigt lika i sitt spel (kretsar kring hård serve och hög offensiv press med blytunga grundslag), men jag har alltid gillat den här matchupen. Typ den offensiva motsvarigheten till den defensiva show Djokovic och Andy Murray bjuder på i sina möten.
Hur som helst.
Efter Peking är jag väldigt osäker på var vi har Nadal också. Såg inte bra ut mot Fabio Fognini i kvarten, var inte direkt stekhet mot Berdych i semin och åkte på storstryk mot Djokovic i finalen. Undrar om inte dippen är på väg att komma nu. Inte det minsta konstigt i så fall – en sådan där makalös formtopp kan inte hålla i sig hur länge som helst, och nu när han redan tagit över tronen som världsetta finns det inte mycket mer att spela för under återstoden av året (annat än fler titlar i skrytskåpet).
Jag tror att vi kan bjudas på en del skrällar i den här turneringen. Raonic och Wawrinka har goda chanser att chocka Nadal. Almagro har visat gryende form och kan sätta käppar i del Potros och Berdychs hjul.
Blir en del skrällvarningar här alltså, men sett till lottningen borde det bli en semifinaldrabbning mellan del Potro och Nadal. Eftersom jag som sagt är ganska osäker på Nadal i nuläget tror jag att del Potro kan slå till med sin andra Masters-final i år (förlorade mot Nadal i Indian Wells).
De går till semifinal: Nadal, del Potro. Skrällvarning:Wawrinka, Raonic, Almagro. Bubblare: Berdych, Dolgopolov.
Semifinalerna: Djokovic slår Tsonga, del Potro slår Nadal.
Det stod två kungar på centercourten i Peking i dag:
Novak Djokovic, dagens kung.
Och Rafael Nadal, morgondagens kung.
Den avsatte och den nykrönte.
Vilket så klart skapade ett väldigt intressant scenario kring rivalernas 38:e möte i ordningen.
Att vinna en ATP 500-turnering efter alla tunga förluster, i synnerhet mot just Nadal (Franska öppna, Montréal, US Open), är så klart en klen tröst, men det märktes att Djokovic var ute efter revansch – och att en seger i dag var enormt viktig för honom.
Att han var så pass fokuserad och visade så mycket känslor mot Richard Gasquet i semifinalen tycker jag var ett gott tecken på det redan inför matchen. Jag menar, när Djokovic bränner av den här blicken (se bild till höger) efter en rutinseger mot Gasquet, då vet man att han menar allvar.
Efteråt satte han själv ord på den känslan:
– Jag behövde den här segern i dag. Jag ville verkligen lägga händerna på den här trofén och vinna över Nadal, som har varit den bästa spelaren hittills under 2013. Det är väldigt viktigt för mitt självförtroende. Det är oerhört viktigt mentalt och känslomässigt för mig.
Precis så.
Titeln i sig, av betydligt lägre valör än dem han gått miste om under säsongen, kan inte på något sätt väga upp att han tappar sin position som världsetta, eller har 1-2 i Grand Slam-finalfacit i år (seger i Australiska öppna, förluster i Wimbledon och US Open).
Men den ger honom en välbehövlig självförtroendeboost. Att tillåta Nadal bryta hans magiska svit på 18-0 i matchfacit i Peking (nu 19-0) hade varit en djup, om än inte sista, spik i Djokovics redan sargade kista.
Djokovic behövde visa för sig själv, för Nadal och för resten av världen att slaget redan är förlorat, men knappast hela kriget.
Krig, förresten. Det går ju faktiskt att dra till med en Kalla Kriget-metafor apropå den här matchen. Den betydde ju liksom ingenting, eller i alla fall väldigt lite: Nadal säkrade tronskiftet redan i och med sin finalplats. Han hade redan en klar ledning i inbördes möten (22-15, nu 22-16). Och han har vunnit deras mest prestigefyllda möten (Franska öppna och US Open).
Nej, egentligen var ju det här ”bara” en match i mängden. Som om de hade mötts i Memphis, eller Dubai, eller Rotterdam utan att något av större värde än själva titeln i sig stått på spel.
Även om Nadal hatar att förlora kunde man på förhand inte riktigt vänta sig att han skulle slåss med näbbar och klor för att vinna den här finalen. Särskilt inte med tanke på att han uttryckt oro för sina knän (hade tydligen känningar mot Fabio Fognini i kvarten, om än inte i särskilt hög utsträckning) och att erövringen av kungatronen redan var fullbordad.
Därmed inte sagt att han vek ner sig, i ordens rätta bemärkelse. Djokovic var bara extremt mycket bättre i dag – för att han ville vinna mycket mer än sin rival. Han var hungrigare. Han var mer motiverad, mer fokuserad.
Vilket han visade omgående, när han bröt spanjoren redan i dennes första servegame. Serben tappade bara två poäng i egen serve under hela första set. I andra set bröt han återigen tidigt – och förlorade blott fyra poäng i egen serve. Totalt sex poäng under matchen, alltså. 6-3, 6-4. Utan att ha en enda breakboll mot sig.
– Jag kunde inte stoppa honom i dag. I dag var han för stark för mig. Jag spelade inte min bästa match, men han spelade på en väldigt hög nivå i sin serve.
– Jag var helt chanslös när jag returnerade under hela matchen. Han lyckades hålla bollen väldigt lågt och det var svårt att skapa spin på bollen. Han lyckades slå alla bollar precis där han ville. När det händer mot en spelare som Novak så är du död. Du har ingen chans, säger Nadal efter nederlaget.
Det finns egentligen inte så jättemycket mer att säga om själva matchen. Djokovic var totalt överlägsen från början till slut, och siffrorna hade kunnat bli betydligt större om det inte vore för Nadals outtröttliga krigande.
Riktigt imponerande insats av Djokovic. Väldigt starkt av honom att visa prov på sin excellens under sista dagen som regent på världsrankningen – och oerhört viktigt för honom. Han behöver få jaga. Få bygga upp sitt spel och sitt självförtroende ”underifrån”. Få slippa pressen av att vara herre på täppan och agera utmanare ett tag.
Resten av säsongen kommer säkerligen att bli ett ställningskrig – eller ett fortsatt Kallt Krig, om man så vill – inför 2014.
Vill därför påstå att slutet på året tack vare den här matchen, och hur den genomfördes, faktiskt blev mer intressant, trots att Kampen om Järntronen redan är över.
* * *
Milos Raonickan tydligen inte vinna turneringar av högre valör än 500. Hittills har han vunnit alla sina fem finaler i 250-turneringar (San José 2011-2013, Chennai 2012, Bangkok 2013) och förlorat alla sina fem finaler i 500- och Masters 1000-finaler (Memphis 2011-2012, Tokyo 2012-2013, Montréal 2013)
Han tog med sig sin fantastiska form från Bangkok till Tokyo och var helt orubblig under veckan. Inför finalen hade han haft en enda breakboll mot sig (i semifinalen mot Ivan Dodig – han räddade den) och vunnit 91 procent av poängen i sin förstaserve.
Finalen mot Juan Martín del Potro började extremt lovande. Raonic vann 28 av 34 i egen serve i första set (82 procent) och satte press på argentinaren i sina returgame, i alla fall mot slutet av setet. Brände tre breakbollar.
I tiebreak fick ett ett minibreak med sig omgående.
Klappat och klart, kändes det som.
Men nej. I stället gör han en ogenomtänkt nätrusch vid 2-0 och sedan ett horribelt dubbelfel vid 4-5. Räddar en setboll i egen serve, men del Potro stänger setet med ett ess.
Även i andra set känns det som att Raonic har det spelmässiga övertaget. Han lyckas visserligen inte jobba sig till några breakbollar men naggar hela tiden på del Potros serve.
Så vid 5-5 gör plötsligt del Potro ett formidabelt returgame, medan Raonic nog får sägas gör sitt svagaste servegame på typ nio dagar. 0-40 och tre breakbollar, som lika gärna kan betraktas som tre matchbollar. Kanadensaren räddar två, men argentinaren förvaltar den tredje.
Klappat och klart – för del Potro.
7-6(5), 7-5 och tredje 500-titeln i år (Rotterdam, Washington, Tokyo) är ett faktum.
Snöpligt för Raonic, så klart. Tycker att han imponerat ordentligt under de här två veckorna. Inte främst i serven, den är som bekant alltid ett vapen. Nej, jag tycker att hans grundspel är väldigt mycket bättre nu än för bara ett halvår sedan.
Dels defensiven, han vårdar bollen på ett helt annat sätt nu (till exempel försvarar han sig oftast med backhandslice när han pressas ut i hörnet – tidigare försökte han alltid slå vinklad cross halvt i steget, vilket i nio fall av tio misslyckades – och blockar oftare i returspelet) och har blivit säkrare i sina slag.
Fortfarande mycket att jobba på, men det är glädjande att se honom göra framsteg på det planet.
Juan Martín del Potro blir hur som helst världsfemma i morgon. Rätt häftigt ändå, med tanke på att det blivit en del magplask under säsongen. Dessutom missade han ju Franska öppna. En på det hela taget stabil säsong, med andra ord. Nu hoppas vi så klart på mycket mer under inomhussäsongen.
* * *
http://www.youtube.com/watch?v=LVgJ7WxoKB4
Peking-finalen mellan Serena Williams och Jelena Jankovic blev en märklig historia, som började med att nuvarande världsettan skåpade ut forna världsettan i första set (6-2) och såg ut att gå mot en enkel seger mot en spelare hon historiskt haft svårt för (”bara” 6-4 i inbördes möten inför finalen).
Men i andra set fick Williams svåra skadekänningar i ryggen (så pass att hon var nära till tårar), tappade sin serve och hamnade i underläge 1-2.
De flesta trodde nog att hon skulle ta en medical timeout.
I stället gjorde hennes motståndare det. Jankovic haltade in i omklädningsrummet, behandlades för en höftskada och var inte sig själv när hon kom tillbaka.
Fem raka game senare hade Williams bärgat sin 56:e WTA-titel i karriären – skadekänningarna till trots.
Inte jätteimponerande med tanke på att vi bjudits på ganska få skrällar, men ändå. Ett rätt är alltid ett rätt. Fem rätt är således alltid fem rätt.
Nog om det nu.
Rafael Nadal behövde aldrig besegra Tomás Berdych för hundrafemtielfte gången i rad för att bli ny världsetta på måndag. Tjecken tvingades kasta in handduken på grund av ryggskada vid ställning 4-2 i första set.
Oerhört svängiga sex game, det där. Nadal fick en drömstart med sitt break redan i matchens inledningsgame, men Berdych bröt tillbaka omgående. Världssexan tappade sedan serve ytterligare en gång innan han alltså tvingades avbryta.
– Jag kan knapp sitta, knappt stå upp eller gå, säger han efter matchen.
Enligt Berdych gjorde han illa sig i en löpning inför en backhandslice vid ställning 3-2 till Nadal.
I finalen möter spanjoren föga förvånande sin nemesis Novak Djokovic, som mosade Richard Gasquet i sin semifinal utan att direkt ta ut sig: 6-4, 6-2.
Sett till siffrorna hängde Gasquet med riktigt bra i första set, men då framför allt efter slarv från serben. Något bättre fokus i andra set, vilket alltså räckte till två break och 32-19 i poäng totalt (37-34 i första set). Tyckte Gasquet vek ner sig också, och uppträdandet i Djokovics servegame vid ställning 5-2 i andra set, var otroligt lojt. Kändes som att han ville att utskåpningen skulle bli avklarad så fort som möjligt.
Ordentligt styrkebesked från Djokovic, naturligtvis. Gasquet är som bekant mitt i en formtopp och avfärdade David Ferrer busenkelt i kvartsfinalen i går. Spelade riktigt bra och gjorde det lite svårare för serben än om fransmannen spelat på sin normala nivå, men det räckte inte längre än till sex plockade game.
Med tanke på att Nadal svajade mot Fabio Fognini i sin kvart, och inte såg direkt stekhet ut mot Berdych i dag, är frågan om inte Djokovic får hållas som knapp favorit i morgondagens final. Han har sett ordentligt revanschsugen ut under veckan. Visade mycket känslor mot Gasquet (som när han missade en forehand på breakboll efter en makalös räddning på fransmannens smash, då han redan var ett break upp), vilket är ett gott tecken.
* * *
http://www.youtube.com/watch?v=2WJQPsIoNPI
På damsidan vände Jelena Jankovic mot Petra Kvitová: 6-7(7), 6-1, 6-1. Kanske blev det en tresetare för mycket för Kvitová. Lite överraskande att hon blev så pass manglad i de två sista seten.
I finalen möter Jankovic så klart Serena Williams, som hade lekstuga i sin semifinal mot världsfyran Agnieszka Radwanska: 6-2, 6-2.
Känns inte som att Jankovic kommer ha mycket att sätta emot överlägsna världsettan i finalen.
* * *
http://www.youtube.com/watch?v=fAg9bTlfwVU
I Tokyo hade Milos Raonic en helt vanlig dag på jobbet och avfärdade ännu en motståndare i raka set: 7-6(4), 6-1 mot Ivan Dodig i semifinalen. Ja, så känns det ju när han är i sådan här kalasform. Som en dag på jobbet. Det krävs liksom något extra för att stoppa honom. Förmodligen en Djokovic eller en Nadal, typ.
Kanadensaren har på sina fyra matcher hittills vunnit 126 av totalt 138 poäng i sin förstaserve, det vill säga 91 procent. Typ hälften av de poängen är ess (totalt 64, förmodligen runt 60 av dem i förstaserve).
Han har dessutom inte tappat set sedan semifinalen mot Gasquet i Bangkok förra veckan (och inte tappat serve på lika många matcher). Fem raka segrar i raka set där. Det är riktigt bra.
Grym avslutning på matchen mot Dodig, förresten. Kroaten hade 40-15 i egen serve vid ställning 5-1 i andra set, men Raonic kvitterade och avslutade med att dundra in två otagbara returwinners.
I egen serve stängde han sedan matchen med tre raka ess. Otroligt kyligt.
Nu är han således klar för sin andra raka final. Och motståndaren där blir, precis som i Peking föga förvånande, Juan Martín del Potro. Argentinaren har inte varit i närheten av Raonics orubbliga kassaskåpssäkerhet, men har ändå övertygat. Gjorde överlag en bra match mot svårspelade Alexandr Dolgopolov och följde upp med en stabil insats mot Nicolás Almagro i semin: 7-6(7), 7-6(1).
Båda servade riktigt bra och vi bjöds på blott två servegenombrott (båda i första set). Almagro var dessutom ruggigt offensiv i sitt returspel. Stod typ två meter innanför baslinjen på andraservar, var parkerad mitt på linjen i förstaserve. Det gav inte så hög utdelning som han förmodligen hoppats på, men han satte i alla fall hög press på argentinaren.
I och med del Potros finalplats blir han förresten ny världsfemma på måndag. Första gången på tre och ett halvt år som han är topp 5 i världen (sist han var världsfemma var i maj 2010; har som bäst varit världsfyra under totalt tre veckor i januari och april samma år).
Bettingbolagen verkar hålla Delpo som favorit i finalen, men det ger en lite felaktig bild tycker jag. Raonic har visserligen aldrig vunnit en 500-titel och vek ner sig totalt i finalen mot Kei Nishikori förra året, men har ju varit sjukt stabil de senaste två veckorna.
Tror det blir ruggigt svårt för del Potro att komma åt Raonics serve, och då ligger momentum helt och hållet hos kanadensaren. Raonic vann dessutom deras märkliga möte i Montréal, då båda hade skadekänningar. Visade prov på mental styrka den gången, Raonic, och har prickat in en ny formtopp här i Asien.
Hoppas på en riktigt jämn match, men tror Raonic plockar sin andra raka titel – och första 500-buckla i karriären.
Sportbladets Tennispodcast har, som ni säkert märkt, legat i dvala under hela säsongen.
Detta delvis av logistiska skäl, men också tekniska. Spelade in ett avsnitt i våras som inte hann komma ut innan det blev inaktuellt.
Nåväl.
I årets första avsnitt gör Sportbladets Andreas Käck premiär. Förbaskat roligt, så klart. Initierad, saklig och sansad är han, min gode kollega. Varmt välkommen, Andreas!
Detta sjätte avsnitt av Sportbladets Tennispodcast avhandlar höstsäsongen i allmänhet och de båda slutspelsracen i synnerhet, men vi hinner även med att dissekera rivaliteten mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal, redogöra för Viktor Troickis och Marin Cilics dopningsavstängningar och diskutera Roger Federers svaga säsong.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
En seger ifrån att bli världsetta är nu Rafael Nadal.
I så fall för första gången sedan juli 2011. Över två år sedan han sedan var herre på täppan, alltså.
Detta efter en makalös vändning mot Fabio Fognini i kvartsfinalen i China Open: 2-6, 6-4, 6-1.
Nadal var inledningsvis totalt under isen och var bara två game från sin första förlust på hardcourt i år, efter att ha hamnat i ett prekärt 2-6, 1-4-underläge. Fem raka game senare hade han utjämnat – och sedan rann det bara iväg för spanjoren.
Vändningen kom vid ställning 4-1 till Fognini i andra set, då Nadal räddade breakboll. Ett till break där för italienaren och han hade servat för matchen vid 5-1. Nu skiftade i stället momentum över till Nadal, som räddade gameboll och förvaltade sin sjätte breakmöjlighet i nästa game.
Fognini spelade riktigt bra i ett och ett halvt set, men framför allt var Nadal sällsynt tam. Med kniven mot strupen hittade han den där nivån som räddat honom ur liknande situationer ett otal gånger under karriären (i år mot Ernests Gulbis i både Indian Wells och Rom, och mot Juan Martín del Potro i Indian Wells-finalen, för att nämna några).
I semifinalen möter han Tomás Berdych, som lite oväntat slog John Isner i sin kvart. Tjecken låg alltså under med 3-5 i första set och hade break mot sig i andra, men vann ändå i raka set: 7-5, 6-2. Väldigt ovanligt att en servekanon av Isners kaliber inte lyckas serva hem ett set, kan jag säga. Särskilt mot en spelare som Berdych, som bevisligen har problem mot mammutservare.
Berdychs första seger över amerikanen på hardcourt, och han har nu 3-2 i inbördes möten. Mot Nadal har han dock föga smickrande 3-15 – och har inte besegrat spanjoren sedan Madrid Masters 2006.
Vinner Nadal den bataljen går han alltså om rivalen Novak Djokovic på världsrankningen, som i sin tur körde över Sam Querrey fullständigt i sin kvartsfinal: 6-1, 6-2.
I Djokovics väg mot finalen står RichardGasquet, som slog världsfyran David Ferrer för andra gången i rad – dessutom med övertygande siffror: 6-3, 6-4. Formstark Gasquet är med andra ord betydligt bättre än en formsvag Ferrer. Inga konstigheter.
Överlag tycker jag att årets China Open överlag puttrat på som väntat. Querrey lite oväntad kvartsfinalist tycker jag, men Stanislas Wawrinka gjorde inte en av sina bättre matcher i år i åttondelen. I övrigt har vi inte bjudits på några större överraskningar. Trodde förvisso inte att Berdych skulle slå Isner inför turneringen, men det kan knappast ses som en stor skräll att han vann den matchen.
* * *
På damsidan har mycket rullat på enligt plan, men inte riktigt allt. Till exempel körde Caroline Wozniacki över Sloane Stephens i tredjerundan: 6-3, 6-1. Oerhört loj insats av Stephens där.
Spelade dock inte jättestor roll för utkomsten av den här turneringen, för i åttondelen detroniserades danskan av Serena Williams: 6-1, 6-4.
Bland semifinalisterna har alla mina förhandsfavoriter utom en tagit sig vidare: Li Na. Hemmahoppet föll mot formstarka Petra Kvitová i en rafflande tresetare i kvarten: 4-6, 6-2, 6-4.
Viktig seger för Kvitová apropå höstens WTA Championships-race.
Williams mot Agnieszka Radwanska (som slog Angelique Kerber i sin kvart) och Kvitová mot Jelena Jankovic (som besegrade Carla Suarez-Navarro i tredjerundan och Lucie Safarova i kvarten) i semifinalerna, alltså.
Vad tror vi om en final mellan Williams och Kvitová? Känns inte särskilt långsökt. Även om Radwanska knappast kan räknas ut. Har övertygat i Peking så här långt, och har ju presterat här förut (vann titeln 2011).
* * *
I Japan Open ångar mina två finalkandidater på. Fjolårsfinalisten Milos Raonic har slagit Go Soeda (6-4, 7-6), Jeremy Chardy (6-4, 6-3) och Lukas Lacko (6-3, 6-3) utan att ha en enda breakboll mot sig. Han servar verkligen galet bra just nu, kanadensaren. 38 av 40 vunna poäng i förstaserve (95 procent) mot Soeda och 28 av 30 (93 procent) mot Chardy är verkligen inte nådigt. Följde upp med 27 av 31 (87 procent) mot Lacko.
Servar han så mot Ivan Dodig i semin så har han andra raka finalen här i Tokyo som i en liten ask.
Dodig så klart otippat semifinalist, förresten, men han har spelat riktigt bra och inte tappat set hittills. Skrällslog Jo-Wilfried Tsonga (6-4, 7-6) i andra omgången och hade inga större problem mot Jarkko Nieminen (6-2, 7-6)i kvarten.
På övre halvan har del Potro pressats till tre set mot Marcos Baghdatis (4-6, 6-4, 6-3)i öppningsmatchen och mot Alexandr Dolgopolov (4-6, 6-4, 6-2)i kvarten. Överlag bra turnering av Dolgopolov, men argentinaren vann deras batalj rättvist.
Möter Nicolás Almagro i semifinalen. Även han lite otippad. Kei Nishikori såg riktigt stark ut och brukar leverera på hemmaplan. Väldigt svängig historia, det där. Började med att Nishikori tappade 4-1-ledning i första set och sedan förlorade tiebreak. I andra set hade Almagro 2-0, men Nishikori höjde sig ett par snäpp och utjämnade.
I avgörande set följdes de åt till 3-3, då Almagro vann tre raka game. 7-6(2), 5-7, 6-3 blev det till slut.
Starkt av spanjoren, som inte alls presterat som väntat i år. Särskilt inte på andra underlag än grus.
Känns för övrigt rätt skumt att del Potro och Almagro aldrig tidigare har mötts på ATP-nivå. Enda matchen de spelat mot varandra var i en Challenger i Santiago 2006. Den matchen vann Almagro med 7-5, 6-3, men då var del Potro knappt 18 år gammal. Känns som att del Potro borde vinna den här semin.