Det blev, tyvärr, ingen skräll för 34-rankade Kevin Anderson mot världssjuan Tomás Berdych.

Men knallen låg länge i luften.

Efter att ha knipit andra och tredje set, med 6-3 respektive 7-6, kändes det som att Anderson hade övertaget: Den explosiva serven var benhård, returnerandet stabilt och taktiken aggressiv.

Men i avgörande set visade världssjuan att gammal är äldst. Anderson var lite väl het på gröten och gjorde flera obegripliga tjurrusningar mot nät i märkliga lägen. Berdych tog tillvara på de små luckor Anderson bjöd på och sluggade hem femte set med 6-4 (samma siffror som i fjärde).

Är ändå rysligt imponerad av Anderson, som verkligen prickat formen när det behövdes som bäst. Den starka insatsen i Houston för två månader sedan (semifinalförlust mot mästaren Juan Monáco) följdes upp av tidiga respass i Monte Carlo (förlust mot Thomaz Belluci i första omgången), Barcelona (förlust mot Fernando Verdasco i tredje omgången), Madrid (förlust mot Berdych i andra omgången) och Rom (förlust mot Juan Carlos Ferrerro i första omgången).

Ett tecken på vad som komma skall? 26-åringen har tveksamt mer att ge. Blir inte förvånad om han utmanar toppspelarna på allvar inom det närmsta året.

Valuta för pengarna?

Kanske det – om man snackar kvantitet men skiter fullständigt i kvalitet.

Tiebreak är ett ypperligt sätt att bryta timslånga dödlägen. Att US Open är den enda av de fyra Grand Slam-turneringarna där även femte set avgörs av tiebreak i stället för skiljeset med själadödande maratonpotential är en gåta.

Särskilt efter farsen mellan John Isner och Nicolas Mahut i Wimbledon 2010.

Den matchen varade i olidliga elva timmar och fem minuter, och bestod av totalt 183 game. Isner slog ungefär en miljon serveess, sprang femton Stockholms Maraton och svettades förmodligen ut cirka sjuttifemtusen liter vätska.

Underhållningsvärdet? Ungefär lika stort som en elva timmar lång revy med Stefan & Krister.

Kvaliteten? Ungefär lika hög som Färjestad-målvakten Sinuhe Wallinheimos klubba i första finalmatchen mot HV71 2004.

All nerv och spänning dör någon gång runt 8-8 i skiljeset. Det är då man förstår att marginalerna är alldeles för små för att någon ska kunna få ett tillräckligt starkt överläge och lyckas bryta maratonmönstret (inom en rimlig tidsrymd).

Det är heller ingen slump att det är just dynamitservaren John Isner som figurerat i två av historiens längsta matcher (endast matchen mellan Fabrice Santoros och Arnaud Clément 2004 är längre än kvällens mot Paul-Henrik Mathieu i Franska öppnas historia). Sluggare av hans magnitud är ofta usla – eller åtminstone dåliga – returnerare men i det närmaste oslagbara i egen serve, vilket ger upphov till låsta lägen så länge motståndaren antingen är av samma kaliber eller helt enkelt bara är dominant i egen serve.

Hur otroligt urtråkigt det är att titta på sådana dästa spektakel behöver jag knappast gå in ännu djupare på, men kan väl lite kort konstatera att maratonmatcher är för tennisen vad Dementorer är för trollkarlselever på Hogwarts. Typ.

Så, de som har makten att renovera ett illa fungerande system borde se kvällens maratonmatch mellan Isner och Mathieu som ännu ett bevis på att övriga GS-turneringar borde ta inspiration av US Open.

Det är banne mig på tiden.

Oj.

Sofia Arvidsson hade på förhand alla chanser att ta sig vidare till tredje omgången (och i så fall tangera sitt bästa resultat i Grand Slam-sammanhang) i Franska öppna: Hon skrällde mot 17-seedade Roberta Vinci i första omgången (6-2, 6-4), har visat riktigt god form under säsongen och hade en seger i bagaget i dittills enda mötet med 142-rankade Jaroslava Sjedova, i Poitiers 2009 (7-5, 6-1).

Men ingenting stämde för 54-rankade Sverigeettan på Roland Garros grus i kväll. Sjedova tog snabbt ledningen med 3-0 i första set, och efter ett förlorat game var resten en dans på rosor.

Nio game senare stod slutligen Sjedova – som tycktes få varenda liten boll, enkel som till synes omöjlig, precis dit hon ville medan Arvidsson ständigt misslyckades i både djup, precision och positionering – som segrare: 6-1, 6-0.

Baslinjefesten, som påminde om ett parti av klassiska arkadspelet Pong fast där bollen hela tiden seglade lite långsammare genom luften när den slogs från den ena (läs: Arvidssons) sidan, var på grund av Sjedovas dominans/Arvidssons krampaktiga spel måttligt underhållande och över på knappt en timme.

Chansen att nå kvartsfinal och säkra en OS-plats flög därmed all världens väg.

Riktigt tråkigt, naturligtvis. Hoppas att Arvidsson samlar ihop sig snart och fortsätter bjuda på fin tennis framöver under säsongen.

Det såg oerhört dystert ut för Andy Murray mot veteranen Jarkko Nieminen.

Världsfyran såg stum ut redan i inledningen – och när han tvingats till skadetimeout för ryggsmärtor innan första set var över drog nog många den förhastade slutsatsen att 48-rankade finländaren var på väg mot dagens skräll.

Men det blev ingen högljudd knall.

Murray bet ihop, kämpade på – och lyckades, nästan osannolikt, vända på steken.

Jarkko brände flera klara lägen, uppträdde stundtals nonchalant och tog inte alls tillvara på den gyllene chansen gudarna gett honom.

Matchen slutade 1-6, 6-4, 6-1, 6-2. En riktig kämpaseger för världsfyran – som enligt egen utsago inte kunde stödja på sitt vänstra ben när han vaknade imorse.

– Jag var några poäng från att ge upp i mitten av andra set. Det var hans (Nieminens) fel att jag kom tillbaka in i matchen för jag gjorde ingenting speciellt, säger han efter matchen.

Frågan dröjer sig dock kvar efter att Murray torkat tårarna: Kommer ryggskadan att sätta stopp för hans framför på Roland Garros ändå?

Vi håller tummarna för att så inte är fallet.

Efter förlusten mot världstrean Agnieszka Radwanska i går (2-6, 3-6) meddelar 31-åriga Venus Williams, som lider av sjukdomen Sjögrens syndrom, att hon planerar att spela Franska öppna även nästa år.

– Det här är bara början för mig. Det här är en process som jag måste lära mig av, med mina läkare. Jag måste vara positiv. Jag kan inte kliva ut på banan och säga ”herregud, nu är det över”. Det är inte så jag ser på saken, säger hon efter uttåget ur årets upplaga av Franska öppna.

– Det är självklart frustrerande ibland. Jag vet inte om det mentalt finns något mer jag kan göra just nu, men det är många faser att gå igenom. Men det finns många människor som har det mycket värre än jag har det. Jag har inte rätten att tycka synd om mig själv.

Brian Baker, vars comeback efter över sex års frånvaro på grund av flera operationer varit tennisvärldens stora snackis de senaste veckorna, hoppas på att få wildcard till Wimbledon i sommar.

Baker, som fick wildcart till Franska öppna, vann sin första Grand Slam sedan 2005 mot Xavier Malisse – som besegrade Bakers senaste GS-match, i US Open för sju år sedan – men förlorade i går mot världstolvan Gilles Simon  i fem set.

– At spela Wimbledon vore fantastiskt. Jag har inte ens utrett mina chanser att få ett wildcard. Jag tycker att man ska ta ett wildcard när man spelar bra och vet att man kan vinna några matcher och gå långt i turneringen. Jag tycker inte att man ska ta wildcard bara för att någon kastar ett åt dig, för att få lite pengar i första rundan. Några av mina bästa resultat i år har kommit när jag gått igenom kval. Det är inte världens undergång att tvingas kvala, säger han.

En klassisk match. En klassisk Grand Slam-comeback. Och en kämpainsats utöver det vanliga.

Det egentligen enda som saknades var den där välförtjänta skrällen. Och visst var det väl upplagt för det, när Brian ”Comeback Kid” Baker vänt underläge 0-2 i set och ruskat fram ett rafflande dramatiskt avgörande?

Tyvärr blev det inte så rafflande. Den långa frånvaron tog ut sin rätt och till syvende och sist visade det sig att Baker helt enkelt inte stod pall fysiskt för en femsetare (karriärens första i Grand Slam-sammanhang) och 12-rankade hemmafavoriten Gilles Simon viftade enkelt bort den där potentiella skrällen med övertygande 6-0 i avgörande set.

Siffrorna 6-4, 6-1, 6-7, 1-6, 6-0 till Simon känns ändå som ett sensationellt bra resultat för mirakelmannen Baker. Personligen tycker jag att det är oerhört synd att han lämnar turneringen så tidigt, men han gör det rakryggat och med bravur.

Nu bara hoppas jag att vi får se mycket mer av denne envisa och målmedvetna sagofigur i framtiden.

Japp, då var det klappat och klart.

Roger Federer tog i dag sin 234:e skalp i Grand Slam-sammanhang – och slår i och med det Jimmy Connors rekord på 233 Grand Slam-segrar.

GS-debutanten Adrian Ungur avväpnades enkelt av meste mästaren och setsiffrorna blev 6-3, 6-2, 6-7, 6-3.

Federer har nu 234-35 i matchfacit i de fyra GS-turneringarna. Jimmy Connors stannade på 233-49 när han pensionerade sig 1996.

Novak Djokovic inledde som väntat Franska öppna starkt med seger över 97-rankade Potito Starace (7-6, 6-3, 6-1) i måndags.

I dagens match mot 99-rankade Blaz Kavcic (som i första omgången slog evighetsmaskinen Lleyton Hewitt i fyra set: 7-6, 6-3, 6-7, 6-3) var världsettan obarmhärtigt effektiv och avfärdade slovaken i tre raka set: 6-0, 6-4, 6-4.

Matchen var över på drygt två timmar.

I nästa omgång möter Djokovic vinnaren i mötet mellan kvalspelaren Nicolas Devilder och 114-rankade Michael Berrer.

Jag älskar i regel skrällar. Särskilt inom tennis, eftersom de är frukten av en enskild persons envisa slit/mentala kollaps.

Men nog är det med en rejäl klump i magen jag skriver dessa rader: Serena Williams är utslagen i Franska öppna. I första omgången. För första gången någonsin.

Segersiffrorna skrivs 4-6, 7-6, 6-3 och 111-rankade Virgine Razzano är spelaren bakom denna sanslösa prestation.

– Jag kämpade till slutet. Ni (publiken) gav mig energi. Nu måste jag vila. Tack alla för ert stöd, säger en lyrisk Razzano efter den historiska bragden.

Och en historisk bragd av astronomiska mått, det är det verkligen.

Världsfemman och 13-faldiga Grand Slam-vinnaren (en av dem i Franska öppna, 2002) Serena Williams hade 46-0 i Grand Slam-öppningsmatcher inför mötet – och var en given guldkandidat efter en otroligt stark inledning på säsongen.

Williams är, föga förvånande, inte överdrivet nöjd med sin insats efter förlusten.

– Jag är inte glad på något sätt. Men jag tycker och saker och ting hade kunnat vara värre, säger hon.