Okej, first things first: den här finalen blev inledningsvis inte alls vad vi hoppats på. Detta helt uteslutande på grund av vädret.

Blåsten gjorde ingen av spelarna rättvisa och det hela liknade stundtals pensionärsgympa snarare än en Grand Slam-final. Varken Novak Djokovic eller Andy Murray kunde göra något vettigt med bollen när de tvingades slå från sidan där det var medvind. Det räckte i princip med att fundera på att slå en ordentlig sving så flög bollen all världens väg.

Det var givetvis otroligt synd eftersom vi snuvades på nästan en halv match.

Å andra sidan skapade detta en helt annan dimension av den här US Open-finalen. Den stora frågan var nu inte vem som skulle spela bäst, utan vem som skulle hantera väderförhållandena bäst.

Det gjorde Andy Murray. Tveklöst.

Han spelade smart, återhållsamt, med stort tålamod. Försvarade sig väl och försökte hålla bollen i spel. Tids nog kommer en lucka, om man bara håller duellen vid liv tillräckligt länge.

En effektiv taktik, skulle det visa sig. Murray var den starkare av de båda i ett svängigt tiebreak, som han efter fem setbollar till slut kunde bärga med 10-8.

Andra set fortsatt i samma spår. Djokovic såg stundtals riktigt bekymrad ut. Han var så klart den som missgynnades mest av blåsten, eftersom han har ett så tungt grundspel som kräver hög press och tryck i slagen. Dessutom är Djokovics rörelseschema så djupt inpräntat att han har oerhört svårt att komma rätt till bollen, när ”rätt” innebär att komma fel till bollen (blåsten gör att landning och studs blir väldigt oförutsägbar, vilket innebär att man måste förbereda sig snabbare och på ett lite annorlunda sätt).

Murray å sin sida hanterade det med bravur. Han är helt enkelt väldigt mycket bättre än de flesta aktiva spelare på touren att anpassa och justera sitt spel efter situationen, och det ska han ha en stor dos cred för. Det var Murray som vann de två första seten, inte Djokovic som förlorade dem. Att Djokovic förmodligen vunnit dem under perfekta väderförhållanden är en helt annan sak.

I och med de där två första seten skapade sig Murray ett överläge som krävde enorm kämpainsats från Djokovic att hämta upp. Det, samt det faktum att han spelade en tuff semifinal mot David Ferrer så sent som i går och därför fick snålt med tid till vila, tog ut sin rätt i femte set.

I fjärde ångade han nämligen på, medan Murray hushöll med sin energi. Han såg ordentligt trött ut, skotten – men det var ingenting i jämförelse med Djokovic i avgörande set. Att Murray fixade två servegenombrott efter varandra kändes egentligen logiskt, trots att jag själv faktiskt trodde att Djokovic påbörjat en magisk upphämtning som skulle vara för svår för ”evige förloraren” Murray att sätta stopp för.

Häri ligger också en stor del av vad som gör den här segern så imponerande. Murray vek inte ner sig och trots att han öppet visade sin frustration vid några tillfällen slutade han aldrig tro på sig själv. Han inte bara trodde att han kunde vinna, han visste att han kunde vinna.

När Murrays tålmodiga, eftertänksamma taktik till slut gav maximal utdelning (så att säga retroaktivt, eftersom den tröttade ut Djokovic så pass att Murray kunde kliva fram mer i femte set) fick han den där viktiga injektionen av självförtroende och jävlar anamma. Det gav honom vind i seglen. Medvind, om man nu vill kapitalisera språkligt på det skoningslösa vädret.

Det visar inte bara prov på taktisk genialitet, makalöst spelsinne och lyhördhet – utan även på mental styrka. Något som inte direkt varit Murrays signum genom åren.

Jag har hela tiden trott att Novak Djokovic skulle ta hem den här turneringen och stod fast vid det ända in i slutet (okej, jag trodde kanske inte att han skulle vända 2-5 i avgörande set). Men nu tycker jag att vi gör bäst i att slänga alla om åt sidan.

Tänk om det inte blåst så där i inledningen av matchen?

Tänk om arrangörerna inte varit alldeles från vettet och schemalagt semifinalerna lite bättre, så Djokovic fått lika mycket vila som Murray?

Tänk om Federer inte förlorat mot Tomás Berdych och Murray tvingats ta sig förbi honom på sin väg mot final?

Och så vidare.

Sport i allmänhet och tennis i synnerhet är ett enda stort om.

Det är ju det som gör vår älskade bollsport så jäkla underbar.

Just den här natten råkade väderförhållandena vara som de var. Båda tampades med samma vindar – skillnaden var att Murray gjorde det så mycket bättre än Djokovic.

Det kanske inte var en helt rättvis match, om det nu finns någon rättvisa i sport.

Men det var en ohyggligt välförtjänt seger.

Andy Murray, I f*cking salute you.

Hörrni, vad sägs om att dyka ner i lite mer siffror inför kvällens US Open-final mellan världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray?

Ja, det gör vi!

Jag har nämligen tittat lite närmare på det där med förstagångsvinnare i Grand Slam-sammanhang, och det är ingen överdrivet munter läsning för Murray.

Det är bara tolv spelare som vunnit sin första Grand Slam-titel under 2000-talet, på sammanlagt 51 turneringar. Medelåldern för dessa förstagångsvinnare är 23 år. För många av dem var det dessutom karriärens första Grand Slam-final (Goran Ivanisevic och Novak Djokovic enda undantagen).

Andy Murray är 25 år gammal – och har förlorat samtliga av sina fyra GS-finaler.

Mardrömssiffror för världsfyran, alltså. Tränaren Ivan Lendl var dock 24 år gammal när han vann sin första titel – precis som Murray efter fyra finalförluster – och vann sedan totalt åtta Slams under sin karriär.

Murray får ta fasta på det och försöka blunda för siffrorna nedan.

FÖRSTAGÅNGSVINNARE UNDER 2000-TALET:

1. Marat Safin, US Open 2000, 20 år
2. Goran Ivanisevic, Wimbledon 2001, 30 år
3. Lleyton Hewitt, US Open 2001, 20 år
4. Thomas Johansson, Australiska öppna 2002, 27 år
5. Albert Costa, Franska öppna 2002, 27 år
6. Juan Carlos Ferrero, Franska öppna 2003, 23 år
7. Roger Federer, Wimbledon 2003, 22 år
8. Andy Roddick, US Open 2003, 21 år
9. Gaston Gaudio, Franska öppna 2004, 26 år (25 år och sex månader)
10. Rafael Nadal, Franska öppna 2005, 19 år
11. Novak Djokovic, Australiska öppna 2008, 21 år
12. Juan Martín del Potro, US Open 2009, 21 år

Fotnot: Vissa av dessa spelare hade inte hunnit fylla den ålder jag anger ovan, men då det rör sig om några månader (exempelvis är Thomas Johansson född i mars och vann Australiska öppna i januari) har jag tagit mig friheten att avrunda uppåt.

Okej, rubriken hade kanske varit mer spot-on om det var Novak Djokovic och Roger Federer eller Rafael Nadal som klev ut på banan i kväll, men med Wimbledon-finalen och OS-guldet har Andy Murray bevisat att det inte är det minsta missvisande att prata om Big Four.

En US Open-titel skulle ytterligare befästa positionen bland de största.

Men kan han vinna kvällens match?

Ja, definitivt. Andy Murray har alla förutsättningar att bärga sin efterlängtade första Slam: bredden, variationen, returneringen, serven, slicen, spelsinnet. Och så vidare. Han har dessutom, till följd av vädrets makter och arrangörens dåliga planering, fått mer tid till vila och förberedelse än sin motståndare.

Problemet? Motståndaren råkar heta Novak Djokovic.

Det råder knappast någon tvekan om att US Opens snabba hardcourt passar Murray väldigt bra (spelade sin första Grand Slam-final här 2008 och har själv pekat ut turneringen som sin personliga favorit), men så är även fallet för Djokovic (spelar sin tredje raka, karriärens fjärde, final på Flushing Meadows).

Djokovic har dessutom gått på som en ångvält och bara tappat ett set hittills – mot David Ferrer i lördagens snålblåst. Om Djokovic ens är i närheten av att spela lika bra i kväll är Murray snudd på chanslös. När Djokovic presterar på sin absoluta topp är han helt vansinnigt svårslagen. Det har han inte minst bevisat med sina fyra titlar på fem finaler under 2011 och 2012.

Hur bör Murray då agera i kväll?

Först och främst tror jag att serven blir oerhört viktig. Det är två av världens bästa returnerare som kliver ut på banan, så att vi kommer bjudas på en del servegenombrott räknar jag kallt med. Frågan är vem som bjuder på flest. Murray, som förbättrat sin serve avsevärt under året, måste helt enkelt vara snudd på fläckfri i egen serve för att ha en chans. Det är nämligen i Djokovics serve som Murray med sin täta defensiv kan sätta den press som behövs för att få överhanden i matchen. Vinner han viktiga poäng här måste han helt enkelt se till att inte ge tillbaka dem i egen serve.

Vidare tror jag att variationen är nyckeln för världsfyran. Han måste växla tempo ofta och obarmhärtigt, han måste göra rusher mot nät och han måste utnyttja sin giftiga slice för att störa Djokovics stabila försvar. Att bara counterpuncha och vänta på att serben ska trötta ut sig funkar inte, vilket matchen mot David Ferrer visade med all önskvärd tydlighet i går. Det går helt enkelt inte att scrambla ihop tillräckligt med poäng för en seger mot Djokovic.

Man skulle kunna tolka detta som att Murray behöver vara mer offensiv.

Det är fel.

Murray har inte kapaciteten att slugga sig igenom Djokovics försvarsmur i en femsetare. Nyckeln är att vara offensiv i rätt lägen, falla bakåt i banan och agera mänskligt bollplank när situationen så kräver och sätta press i lagom dos. Detta för att komma under skinnet på Djokovic – om världstvåan känner att han inte har kommandot över duellerna till hundra procent, särskilt när han ”borde” ha det, ja då kan osäkerheten börja gro.

Och även då, om Djokovic börjar svikta, är det hela ett vågspel. Vi vet av erfarenhet att Djokovic har en hel arsenal av offensiva vapen att ta till när han är i underläge, och vi vet att dessa underlägen kan fungera som välbehövligt bränsle för världstvåan som bara tycks bli mer eggad när han har både siffror och publik emot sig. (Vem som har störst publikstöd i kväll vet vi kanske inte, men ni förstår min poäng.)

Det är alltså mycket som ska klaffa för att Andy Murray ska ta sin första GS-buckla och samtidigt bli den förste britten att göra så sedan Fred Perry vann just US Open 1936. Pressen är dock inte i närheten av så stor som under Wimbledon, så – givet alla hans spelmässiga kvaliteter – att påstå att Murray inte har chansen att gå vinnande ur denna strid vore nonchalant.

Däremot tror jag inte att han gör det. Jag tippade Djokovic som vinnare inför turneringen, och efter vad jag sett av honom hittills under turneringen kan jag inte annat än stå fast vid det tipset.

Det är dock troligt att det blir en betydligt tuffare match än mellan dessa båda herrar i Australiska öppna 2011 (Djokovic vann i raka set: 6-4, 6-2, 6-3). Fem set? Ja, varför inte. Skulle inte vilja sträcka mig så långt som att påstå att första set är helt matchavgörande, men det kan onekligen bli viktigt: den som vunnit första set har vunnit 13 av deras 14 möten (Djokovic leder med 8-6, 6-5 på hardcourt).

Efter det där första bonussetet, som knappt kan räknas eftersom det i princip avgjordes under helt vansinnigt svåra förhållandet i går kväll, var det inget snack om saken.

David Ferrer krigade visserligen sin vana trogen på bra och lyckades till och med trötta ut Novak Djokovic mellan varven, men den här semifinalen blev aldrig ens lite spännande.

Efter att Ferrer servat hem det där bonussetet, 6-2, lade världstvåan i den där superväxeln nästan bara han har och ångade på genom resten av matchen. 6-1 i andra set blev 6-4 i tredje, efter att Djokovic slokat en aning och tappat break vid ställning 2-0. Han samlade dock ihop sig snabbt, började spela lite smartare och gick inte för fullt i varenda slag.

Ferrer fortsatte kriga på, med sin vid det här laget välkända taktik – agera mänskligt bollplank, typ.

I och med sin enorma fitness och kämpaglöd är han en oerhört jobbig spelare att möta, vilket vi fick se i dag. Djokovic försökte flera gånger, särskilt i tredje set, gå fram på nät för att döda bollen snabbt, men det är oerhört svårt, ja snudd på omöjligt, att bärga enkla poäng mot Ferrer – man måste kämpa för varenda pinne, helt enkelt.

Vilket Djokovic gjorde, och i slutänden var serben helt enkelt numret för stor för världsfemman. Efter svagt servande från Ferrer kunde Djokovic enkelt slugga sig vidare till sin fjärde US Open-final med 6-2 i fjärde set.

Att han lyckades tvinga fram så många oprovocerade misstag från en så stabil bollare som David Ferrer (39, mot Djokovics 31 – de flesta för serben kom dock i det blåsiga första setet) är ännu ett kvitto på världstvåans grymma form och dominans.

I morgon möter Nole världsfyran Andy Murray i deras totalt 15:e sammandrabbning (andra Grand Slam-finalen dem emellan). Så vad sägs om att titta lite närmare på det mötet? Ja, det gör vi.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR DJOKOVIC:

1. Erfarenheten. Finalen i morgon blir Djokovics nionde i karriären – han har vunnit fem (Australiska öppna 2008, 2011 och 2012, Wimbledon 2011, US Open 2011), och förlorat tre (US Open 2007 och 2010, Franska öppna 2012). Murray har spelat fyra finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och förlorat samtliga.

2. Formen. Att en formsvacka skulle komma efter den magiska säsongen 2011 var inte det minsta oväntat. Och trots att han inte varit i närheten av fjolåret har han likväl vunnit en Grand Slam, förlorat en GS-final och varit i semifinal i både Wimbledon och London-OS. I årets upplaga av US Open har han inte tappat ett enda set, om vi räknar bort Ferrers bonusset i semin.

3. Revanschlusten. Han föll mot Roger Federer i Wimbledon-semin, mot Murray i OS-semin (dessutom i raka set). Hämnden är som bekant ljuv – och en mäktig drivkraft för Djokovic.

4. Psyket. När Djokovic är i så här bra form är han svårslagen. Särskilt i och med att formen ger honom självförtroende, och självförtroendet ger honom mental styrka. Den mentala styrkan i sin tur, ja den ger honom många viktiga poäng i avgörande lägen.

5. Bredden. Djokovic är en av tourens bästa returnerare. Han har dessutom världens tveklöst bästa backhand, en blytung forehand, stabil serve, snabbhet, uthållighet och ett grymt spelsinne. Extremt viktiga vapen i en Grand Slam-final, alltså. Den enda tydliga svagheten är volleyspelet, men det är ändå inte en fundamental del av hans framgångsrecept och ingenting Djokovic står och faller med i en GS-final.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR MURRAY:

1. Självförtroendet. Murray förlorade visserligen Wimbledon-finalen mot Federer, men han gjorde det med flaggan i topp och vann sitt första set i en Grand Slam-final på kuppen. Dessutom lät han sig inte nedslås av förlusten utan fick omgående revansch några veckor senare på samma arena, då han chockslog Federer i OS-finalen. Han svajade i inledningen av US Open, men har plockat fram sitt allra bästa spel när det gällt som mest (mot Milos Raonic i åttondelen, Marin Cilic i kvarten och Tomás Berdych i semin). Världsfyran fullkomligt lyser av självförtroende.

2. Variationen. Även Murray är en av tourens absolut bästa returnerare. Skulle faktiskt vilja påstå att det är jämnt skägg mellan honom och Djokovic. Han har i sina bästa stunder en närmast ogenomtränglig försvarsmur, men besitter även kraftfulla offensiva vapen och har tourens kanske giftigaste slice. Han har få uppenbara svagheter och är en mästare på att justera och anpassa sitt spel efter situationen.

3. Femte gången gillt? Murray har spelat fyra Grand Slam-finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och bara lyckats plocka ett set. Men han har inte gett upp och är nu framme i sin andra raka och karriärens totalt femte Slam-final. Efter OS-guldet är han definitivt redo att bärga sin första riktigt stora titel.

4. Den extra vilodagen. Murray hann spela klart sin semifinal mot Tomás Berdych i går och slog tjecken i fyra set. Eftersom semin mellan Djokovic och Ferrer avslutades först i dag innebär det att Murray får nästan en hel dags extra vila. Om Djokovic tvingats till fem set av duracellkaninen Ferrer hade det kunnat bli direkt avgörande för finalens utgång, men så illa blev det ju inte. Icke desto mindre är de där extra timmarna av förberedelse dyrbara för Murray.

5. Lottningen. Djokovic hade en enkel resa till semifinalen, där han – efter att matchen skjutits upp och avgjorts under bättre väderförhållanden – inte inte heller direkt sattes på prov. Murray å sin sida har mött flera knepiga spelare, däribland Feliciano López, Milos Raonic, Marin Cilic och Tomás Berdych – och klarat prövningarna med bravur. Det ger välbehövlig vind i seglen för Murray, som gör att Djokovic inte känns som en övermänsklig motståndare.

Finns så klart andra saker som talar för och emot respektive spelare. De mest betydelsefulla aspekterna ger Djokovic visst övertag, som

• statistiken (Nole leder med 8-6 i inbördes möten 2-2 i år),
• underlaget (Nole får maximal utdelning vad gäller det det mesta rent spelmässigt på US Opens snabba hardcourt),
• publiken (Nole har visserligen, av någon outgrundlig anledning, ofta svårt att få publiken helhjärtat på sin sida på Flushing Meadows, men han eggas bara av engagemanget – oavsett vem som är publikfavoriten).

Just nu, strax efter Djokovics övertygande seger mot David Ferrer, är det svårt att se hur Andy Murray ska kunna stå i vägen i hans jakt på karriärens sjätte Grand Slam-titel.

Vi får se hur det känns i morgon. Enligt US Opens officiella hemsida inleds matchen runt 16.00 lokal tid (22.00 svensk tid). Jag kommer att rapportera live för Aftonbladet under matchen. Hoppas ni hänger med då!

Som så många gånger förr blev vi av vädrets makter bestulna på en riktigt bra tennismatch. (Alla göteborgska ordvitsar i stil med han blåstes av banan/ han kom som ett yrväder/han for runt som en virvelvind undanbedes.)

En Tomás Berdych på topp har nämligen vad som krävs för att få Andy Murray i obalans, och ibland kan det faktiskt räcka för att fälla den lynnige skotten.

Det känns därför en smula orättvist att han inte riktigt fick chansen i kväll. Att påstå att Murray inte påverkas alls av väderförhållanden är så klart kvalificerat skitsnack, men han har en osviklig förmåga att justera och anpassa sitt spel till situationen, och hitta matchrytmen när de där små justeringarna väl gjorts.

Det var således inte det minsta konstigt att Berdych öppnade matchen starkast. Han var den som tog de största riskerna och vågade trycka till bollen med kraft och beslutsamhet, medan Murray inte riktigt hittade känslan och mest duttade när han tvingades spela i medvinden.

Visserligen krävdes det ett stort mått osportslighet från Berdychs sida och ett lika stort mått sportsligt men korkat uppträdande från Murray för att världssjuan skulle bärga det där första setet med 7-5, efter att omgående ha brutit tillbaka vid ställning 1-2. (Murrays keps blåste av vid breakboll för Berdych efter att världsfyran slagit en för Berdych otagbar forehand, men innan bollen så att säga var död. Berdych gnällde på domaren, som hade gett poängen till Murray, och Murray gick med på att spela om. Världssjuan vann och breakade.)

Efter första set var det i stället Berdych som inte alls hittade känslan i den starka vinden medan Murray började både mer finurligt och med större pondus. Andra och tredje set blev spel mot ett mål, 6-2 respektive 6-1, innan Murray som från ingenstans bjöd in tjecken i matchen igen då han tappade en bekväm 3-0-ledning till 3-3 i fjärde set.

Mot slutet av setet såg det nästan ut som att Berdych med sin tyngd stressat och jagat fram den gamle tjurskallige Andy Murray, och världssjuan skaffade sig en trygg 5-2-ledning i tiebreak.

Men sista ordet var inte sagt. Murray krånglade sig tillbaka, fixade matchboll i Berdychs serve – som tjecken resolut och iskallt dundrade in ett servess på – men tog sedan omgående tillvara på nästa chans i egen serve.

Med 5-7, 6-2, 6-1, 7-6(6) är Murray vidare till sin andra US Open-final i karriären (förlorade mot Roger Federer i raka set 2008) och dessutom andra raka Grand Slam-finalen i år. Tittar man enbart på siffrorna ser det kanske ut som en enkel seger för världsfyran, men det är aldrig enkelt att spela under sådana här väderförhållanden.

Det vittnar Tomás Berdychs 64 oprovocerade misstag om.

Murrays 20 vittnar om grym fokus, bred vapenarsenal – och obestridlig världsklass.

En sak har Tomás Berdych lärt oss: han bör inte underskattas. Särskilt inte i Grand Slam-sammanhang.

Nu har han visserligen bara spelat en enda GS-final någonsin i sin karriär, mot Rafael Nadal i Wimbledon 2010, men han har vunnit en Master på tre finaler (Paris 2005, förluster i Miami 2010 och Madrid i år) och förutom Wimbledon-finalen varit i en GS-semi (Franska öppna 2010) och tre kvartar (Wimbledon 2007, Australiska öppna 2011 och 2012) och han har erfarenhet av att slå Big Four i de stora sammanhangen (både Roger Federer och Novak Djokovic i Wimbledon 2010, exempelvis).

Men framför allt: han har plusstatistik på semifinalmotståndaren Andy Murray. Leder med 4-2 i inbördes möten och har faktiskt bara förlorat en match på deras fem senaste möten (Dubai i år).

En Berdych i toppform är onekligen en farlig spelare för stjärnorna, eftersom han har erfarenhet av att välta kolosser. Dessutom är han i stigande form och har successivt förbättrat de delar av sitt spel som krånglat sedan finalförlusten mot Federer i Madrid tidigare i år.

Samtidigt övertygade Murray mot både Milos Raonic i åttondelen och Marin Cilic i kvarten. I den sistnämnda matchen var han riktigt illa ute och lät kroaten styra och ställa i ett och ett halvt set, men samlade ihop sig och svarade för en utomordentlig upphämtning.

Världsfyran tycks glöda av gott självförtroende, och när han får spelet att funka kan han se snudd på oslagbar ut eftersom han hans styrkor är många och uppenbara svagheter få.

Givet allt detta – har då Berdych möjlighet att skrälla?

Ja, definitivt. Lyckas han få Murray i obalans tidigt och få spelet dit han vill blir han riktigt giftig. Han måste dock hitta sin egen matchrytm och samtidigt störa Murrays direkt, för låter han skotten ta kommandot kan den bli en alldeles för tung uppförsbacke. Tror därför att första set blir otroligt viktigt, kanske viktigare än vanligtvis.

Alldeles oavsett lär vi förmodligen bjudas på en riktig kanonmatch. Blir inte förvånad om den går till fem set, men tror att Murray grejar det här i fyra.

Semifinalen mellan Novak Djokovic och David Ferrer ber jag att få återkomma till.

Det hela började med en felaktigt beslut.

Roger Federer vann visserligen myntsinglandet, men valde av någon anledning att låta kvartsfinalmotståndaren Tomás Berdych serva först.

Det skulle han inte ha gjort.

Inför matchen poängterade Federer att han måste fortsätta serva så bra som han dittills gjort i turneringen för att slå Berdych, som förutom att själv ha en blytung, knepig serve faktiskt är en baddare på att returnera när han spelar på topp. Ett område där världssjuan är ordentligt underskattad. Får han chansen har han enorm kapacitet att sätta press på sina motståndare i deras serve med sitt flacka spel och brutala forehand.

Och det där med att serva bra då? Nej, han gjorde ju tyvärr inte det, den gode Roger.

Han blev visserligen bara bruten en gång i första set och stod själv för ett genombrott, men klappade sedan ihop i tiebreak: 7-1 till en kyligare, stabilare Berdych.

Andra set gick som på räls för tjceken – två nya servegenombrott och 6-4. Tredje bärgade Federer, 6-3.

Men Berdych var precis så blodtörstig och aggressiv som när han klippte Federers vingar i Wimbledon 2010 – och då är han oerhört jobbig att möta. Särskilt när Federer själv har en sådan där dag då fötterna ser tröga ut, bollträffen inte är perfekt eller ens jättebra och serven, som sagt, inte klaffar.

Vilket Federer blev varse: en kapitaliserad breakboll vid ställning 4-3 och Berdych fick chansen att serva hem turneringens största skräll.

Han tog den. Blankt.

– Mitt största ögonblick hittills, säger en euforisk Berdych efter matchen.

Japp. Och nu väntar fler tuffa prövningar. Tror inte att Andy Murray är överförtjust i att tvingas möta tjecken i semifinalen. Världssjuan leder med 4-2 i inbördes möten (står 1-1 i år) och har fyra segrar på de fem senaste mötena.

Efter uppvisningen mot Federer har han plötsligt riktigt goda chanser att ta sig till sin första US Open-final (och andra Grand Slam-final totalt) – där Novak Djokovic, som slog Stanislas Wawrinka enkelt (6-4, 6-1, 3-1, sen avbröt Wawrinka), med största sannolikhet väntar.

Berdychs skräll gör att slutfasen av turneringen känns som upplagd för Djokovic. Att slå Federer, Murray och Djokovic – eller ens bara Federer och Murray – efter varandra är ingenting man gör i en handvändning, och därför är givetvis en final mot Murray mer trolig. En Murray i form och på gott spelhumör är också ett något större hot i en eventuell final (vi såg hur det gick för en utpumpad Berdych i finalen mot Rafael Nadal i Wimbledon 2010).

Men nog tror jag att Djokovic hellre möter Murray än Federer i den där finalen. Att Murray slog superserben i OS-semifinalen kan till och med ligga britten i fatet – en motiverad, fokuserad och revanschlysten Djokovic är inte att leka med i en prestigefull femsetare om årets sista Grand Slam-buckla…

Precis som jag förutspådde behövde vi inte oroa oss över Andy Murray efter hans risiga insats mot Feliciano López i tredje omgången. 21-årige talangen Milos Raonic bara skadade på huvudet när världsfyran med kirurgisk precision och sanslös effektivitet fick mammutservaren på fall: 6-4, 6-4, 6-2.

Ännu ett tecken på att glappet mellan Big Four och nästa generations stjärnor fortfarande är… gigantiskt.

Synd för 16-rankade kanadensaren, så klart – men skönt att se att både motivationen och formen finns hos Murray. Marin Cilic, som slog US Open-sensationen Martin Klizan i raka set (7-5, 6-4, 6-0), borde rimligtvis inte vara ett särskilt skräckinjagande hot om han avfärdar Raonic så här lätt.

– Jag slog min passering väldigt bra i kväll. Jag försökte bara reagera snabbt. Ibland träffar man, ibland flyger den bara förbi. Han har en massiv serve, han är tveklöst en av de bästa servarna, säger skotten efter segern.

* * *

Serena Williams massakrerade 82-rankade Andrea Hlavackova: 6-0, 6-0. Vem ska egentligen kunna stoppa Williams när hon spelar så här?

* * *

Forna världsettan Ana Ivanovic är klar för sin första Grand Slam-kvartsfinal sedan Franska öppna 2008 (då hon vann sin hittills enda GS-titel efter finalseger över Dinara Safina) efter seger över 55-rankade Tsvetana Pironkova.

För numder 13-rankade Ivanovic väntar dock en otroligt tuff kvartsfinal – hon möter nämligen Serena Williams…

* * *

Tomás Berdych hade inga större bekymmer med Nicolás Almagro. 7-6(4), 6-4, 6-1 blev segersiffrorna. Helt rättvist, särskilt med tanke på hur lojt Almagro uppträdde i tredje set. Det kändes som att han helt gett upp och bara ville få ett slut på matchen. Helt ovärdigt. Det här är trots allt en Grand Slam-turnering, och dessutom årets sista.

Intressant att Berdych tagit sig hela vägen till kvartsfinal utan att imponera minsta lilla. Var stora stunder utbollad mot både David Goffin i öppningsmatchen och Sam Querrey i tredje omgången, men gnuggar sig liksom igenom matcherna. Ett något motsägelsefullt styrkebesked, hur som helst.

Tror dock att han får det riktigt tufft mot Roger Federer i kvartsfinalen, trots att världsettan tappar värdefull matchrytm efter Mardy Fishs walkover. Världssjuan måste höja sig väldigt många snäpp för att kunna rubba schweizaren.

* * *

Angelique Kerber är utslagen! Oväntat och, tycker jag, trist. Heder åt Sara Errani dock, som inte borde kunna rubba Kerber på det här snabba underlaget. 7-6(5), 6-3 visar med all önskvärd tydlighet att hon var den bättre spelaren.

* * *

Även världstvåan Agnieszka Radwanska fick ett tidigare respass än väntat, efter 1-6, 4-6 mot Roberta Vinci. Kan bli en väldigt intressant kvartsfinal mellan Vinco och Errani.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Toppseedade Agnieszka Radwanska visade återigen prov på sitt stora tålamod och smarta spel. 6-3, 7-5 mot forna världsettan Jelena Jankovic kändes precis lagom övertygande.

Även världsfyran Serena Williams såg övertygande ut mot 42-rankade Ekaterina Makarova, som var överraskande bra i egen serve. I alla fall i första set, där hon tappade serven först vid ställning 4-4 och satte ordentlig press i Williams serve med sitt stabila försvarsspel. Klappade ihop i andra set, vilket var synd. 6-4, 6-0 känns nästan lite orättvist, givet hur bra hon faktiskt spelade i första set.

Matchbilden visar ändå hur extremt bra Williams är när hon är fokuserad. Trots att hon inte fick lika hög utdelning på sin serve på grund av Makarovas ilskna defensiv så pangade hon in sina servess och var egentligen aldrig hotad på allvar. Starkt.

* * *

Andy Murray hade större bekymmer mot 31-rankade Feliciano López än jag väntat mig. Nu är ju visserligen spanjoren farlig på hardcourt, och framför allt gräs, med sitt solida baslinjespel och giftiga volley, men tycker att det var lite överraskande att han satte så stor press på världsfyran.

Matchsiffrorna 7-6(5), 7-6(5), 4-6, 7-6(4) visar dock två saker: att Murray är typiskt Big Four-kylig i viktiga lägen (låg under med 3-5 i första sets tiebreak men samlade ihop sig bra) och att López största egenskap inte är just stabilitet i viktiga lägen – särskilt inte i tiebreak.

Positivt att Murray sattes på prov ordentligt och fick kämpa för den här segern. Det blir nyttigt inför åttondelsfinalen mot 16-rankade Milos Raonic.

* * *

… som enkelt servade veteranen James Blake av banan: 6-3, 6-0, 7-6(3). Skönt att 21-årige kanadensaren hittat formen efter den där riktigt undermåliga insatsen mot Santiago Giraldo i öppningsmatchen.

Men kan han rubba Andy Murray? Inte helt omöjligt, om än inte sannolikt. Murray är både revanschsugen efter förlusten mot just Raonic på gruset i Barcelona och i bra form. Dessutom gav som bekant OS-guldet en välbehövlig självförtroendeboost.

Om Raonic ska vinna måste han inte bara lyckas penetrera Murrays vattentäta defensiv – han måste också göra det genom hela matchen. Att börja svaja i egen serve och darra i viktiga lägen, som mot Stanislas Wawrinka i Cincinnati, det håller så klart inte mot en spelare av Murrays kaliber.

Blir hur som helst en otroligt intressant match att se. Den mest intressanta hittills i turneringen, skulle jag vilja påstå.

* * *

Angelique Kerber hade inga som helst problem mot 67-rankade Olga Govortsova: 6-1, 6-2. Inte det minsta oväntat, men skönt att se att formen håller i sig.

* * *

Matchen mellan Nicolás Almagro och hemmafavoriten Jack Sock var riktigt underhållande. Almagro såg inte alls lika loj ut som mot Philipp Petzschner.

Och tur var väl det. För Almagro, alltså.

Sock matade på med stenhårda, platta grundslag och tvingade ofta ut spanjoren i hörnen. Hans välplacerade stoppbollar är dessutom oerhört giftiga, när de sitter. Var lite si och så med träffsäkerheten på den punkten i första set. Synd att han inte fick med sig tredje set, då hade matchbilden kunnat bli helt annorlunda. Kändes som att luften gick helt ur amerikanen efter det där tiebreaket.

7-6(3), 6-7(4), 7-6(2), 6-1 är ändå finfina siffror för 19-årige Sock, som har enorm potential. Kan vara en toppspelare redan inom två-tre år.

* * *

82-rankade Andrea Hlavackova slog OS-sensationen Maria Kirilenko: 5-7, 6-4, 6-4. Didn’t see that one coming. Kirilenko har ju sett oerhört stark ut under sommaren.

Lär dock ta stopp i åttondelsfinalen, där hon möter Serena Williams.

* * *

Mötet mellan Ana Ivanovic och Sloane Stephens blev en nagelbitare: 6-7(4), 6-4, 6-2.

Matchen bjöd på totalt 87 oprovocerade misstag, 15 dubbelfel och elva servegenombrott. Inte mycket percentage tennis där inte. Och inte särskilt oväntat med tanke på att båda spelar ett offensivt högriskspel.

Ivanovic möter 55-rankade Tsvetana Pironkova i åttondelen. Personligt rekord för Pironkova, som aldrig tagit sig förbi andra omgången tidigare. Har en Wimbledon-semifinal (2010) och -kvartsfinal (2011) på meritlistan. Hon har dessutom slagit ut Venus Williams i tre Grand Slam-turneringar (Australiska öppna 2006, Wimbledon 2010 och 2011), så helt ofarlig är hon inte – men på US Opens snabba hardcourt borde så klart Ivanovic vinna.

* * *

Roger Federer slog Fernando Verdasco utan större ansträngning: 6-3, 6-4, 6-4. Nästan alltid kul att se Federer (eller någon annan av de stora spelarna för den delen) men i övrigt en inte speciellt underhållande match.

Fortsätter han spela så stabilt lär inte världsettan ha några problem med Mardy Fish.

* * *

… som hade vissa bekymmer mot Gilles Simon: 6-1, 5-7, 7-6(5), 6-3. Fish har nu nått åttondelsfinal i US Open för tredje året i rad.

Belöningen: 17-faldige Grand Slam-vinnaren Roger Federer.

På frågan vad som krävs för att han ska ta sig förbi världsettan svarade han med brutal ärlighet:

– Jag har ingen aning just nu, ärligt talat. Väldigt mycket mer än i dag. Men vi försöker vila så gott vi kan och se vad vi kan göra.

* * *

Sam Querrey gjorde ett helhjärtat försök, men när marginalerna inte var på hans sida och till synes enkla vidöppna lägen gled honom ur händerna vek amerikanen ner sig mot Tomás Berdych: 6-7(8), 6-4, 6-3, 6-2.

Givetvis trist för Querrey, som visat riktigt god form under sommaren, men samtidigt skönt att se att Berdych klättrat upp ur gruvan.

* * *

Marin Cilic slog Kei Nishikori: 6-3, 6-4, 6-7(3), 6-3. Trodde faktiskt inte det, givet Cilics allt annat än övertygande form. Möter Martin Klizan, som slog Jeremy Chardy i raka set (6-4, 6-4, 6-4). Även det oväntat, tycker jag. Blir en riktigt intressant åttondel mellan Cilic och Klizan.

Riktigt bra läge för Cilic att tangera sitt personbästa i US Open (kvartsfinal 2009). Samtidigt har ju Klizan ingenting att förlora, och spelar han så smart som hittills har 23-åringen absolut chans att ta sig till sin första Grand Slam-kvart i karriären.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Första US Open-dagen bjöd på en och annan skräll, både på herr- och damsidan, glädjande besked i form av övertygande insatser och förstås annat smått och gott.

Låt oss titta lite närmare på några matcher:

Skönt att se titelförsvararen Samantha Stosur tillbaka i fin form, efter en knackig vår- och sommarsäsong. Slog Petra Martic enkelt i raka set: 6-1, 6-1. Såg både bekväm och motiverad ut. Bådar gott inför fortsättningen.

* * *

Numera 104-rankade, forne världsfyran James Blake är omåttligt populär. Särskilt på hemmaplan i New York. Mot Lukas Lacko (7-5, 6-2, 3-6, 6-3) bärgade han sin första seger i Grand Slam-sammanhang sedan förra årets US Open.

Påeldad av publiken fick vi faktiskt se glimtar av den gamle Blake, som med sitt aggressiva brunkarspel gjorde livet surt för toppspelarna back in the days.

Riktigt glädjande, så klart.

* * *

Sabine Lisicki såg ut att plågas av magskadan som tvingade henne att avbryta kvartsfinalen i dubbeln i Montreal (i par med Peng Shuai) mot Sorana Cîrstea. Wimbledon-kvartsfinalisten kunde inte lita till ett av sina viktigaste vapen, serven, vilket var en bidragande orsak till hennes fall redan i första omgången: 4-6, 6-2, 6-2 till Cîrstea.

* * *

Noterar att nyhetsbyråerna kallar Andy Murrays match mot Alex Bogomolov för ”wake-up call”.

Vet inte riktigt om jag håller med om det. Visst, han såg lite loj och ofokuserad ut emellanåt, men det är inte särskilt ovanligt så här precis i inledningen av en turnering. Rent spelmässigt (alltså inte psykologiskt) har Murray stort tålamod och gnuggar på för att hitta matchrytmen.

Trots att han blev bruten två gånger redan i första set kände jag mig aldrig orolig.

Bogomolov är nämligen en på många sätt perfekt spelare att möta i första omgången: tillräckligt bra för att bjuda upp till kamp, inte tillräckligt bra för att hota på allvar. 6-2, 6-4, 6-1 till Murray känns därför helt enligt planen.

* * *

Roger Federer fick som bekant den enklaste öppningsmatchen i hela turneringen. Donald Young gick in i turneringen med 3-21 i matchfacit – och 17 förluster på sina 18 senaste matcher. Att han vid förlust riskerade att störtdyka på rankningen då han hade en åttondelsfinal från förra året att försvara gjorde förmodligen inte saken lättare för amerikanen.

Och som väntat behövde Federer knappt lyfta ett finger för att segla vidare till andra omgången (där han möter Björn Phau): 6-3, 6-2, 6-4 på drygt en och en halv timme.

Young trillar nu ner från en 80-plats på rankningen till 120 när den nya uppdaterade listan släpps.

* * *

Världsettan Victoria Azarenka och världstrean Maria Sjarapova inledde sina respektive US Open-kampanjer på bästa möjliga sätt: Azarenka tappade bara ett game mot 76-rankade Alexandra Panova (6-0, 6-1) och Sjarapova slog 88-rankade Melinda Czink enkelt (6-2, 6-2).

* * *

Kei Nishikori detroniserade 222-rankade Guido Andreozzi: 6-1, 6-2, 6-4. Härligt att se 18-rankade japanen på så fint spelhumör.

* * *

Alla nattens resultat: