Mycket fokus ligger så klart redan på Andy Murray, som bär en hel nations hopp och drömmar på sina axlar.

Men beträffande själva matchen i sig handlar det allra mesta ändå om Roger Federer. Ytterst få ger Murray mer än en måttligt stor chans att ta hem första brittiska Wimbledon-titeln på 76 år.

Jag känner lite likadant. Det är helt otroligt mycket som ska klaffa för att Andy ”den evige förloraren” Murray ska bärga den här segern. Låt oss för skoj skull kolla lite närmare på vad som faktiskt talar för världsfyran:

1. Formen. Har Murray någonsin spelat så bra tennis som han gjort i den här turneringen? Ja, det har han – i enstaka matcher. Murray har hållit en väldigt hög nivå genom hela Wimbledon. Han har alla verktyg som krävs för att fixa sin första Grand Slam-buckla i sitt fjärde försök. Frågan är bara om han kommer att använda de rätt – och om det hjälper mot Federer.

2. Psyket. Nu sätter ni förmodligen lunchkaffet i vrångstrupen. Men ja, faktum är att Murray visat en betydligt mognare sida av sig själv hittills i turneringen. Demonerna har jagats undan och temperamentet har hållits under kontroll. Starkt av en person som är känd för att tappa huvudet i avgörande lägen.

3. Publiken. Det har pratats mycket om den enorma pressen från folket – men om man vänder på det så kommer det ju att sitta tusentals hemmafans på Center Courts läktare för att heja fram sin stjärna.

4. Revanschlusten. Murray har förlorat två Grand Slam-finaler mot Federer (US Open 2008 och Australiska öppna 2010). Lägg därtill en finalförlust mot Novak Djokovic i Melbourne förra året och du förstår hur sugen Murray är på att äntligen greja den där bucklan.

5. Rankingpoängen. Vid seger inkasserar britten 1,280 friska poäng och landar på totalt 8,260 – bara drygt 600 poäng efter världstrean Rafael Nadal (när nya rankingen släpps efter Wimbledon, alltså).

Det mesta i dessa punkter stämmer även in på finalkombattanten Roger Federer, med något annorlunda motiveringar. Och det som talar allra mest för Federer är att han har lite (förvisso marginellt, men ändå) mer att spela för – då han har chansen att slå Pete Sampras rekord som total världsetta.

Det är därför näst intill omöjligt att på förhand tippa något annat än seger för meste mästaren.

Men vad som helst kan faktiskt hända i tennisen.

Det har Wimbledon 2012 bevisat med råge.

Roger Federer slår hemmafavoriten Andy Murray i morgondagens Wimbledon-final – och vinner på så vis karriärens 17:e Grand Slam-titel.

I alla fall om man får tro Pete Sampras, som med sina 14 GS-titlar var tennisens meste mästare tills Federer slog hans rekord med en finalseger (över Andy Roddick) i just Wimbledon 2009.

– Jag har vant mig vid att Roger slår mina rekord. Jag har alltid känt så att om mina rekord ska slås, så hoppas jag att det är en person som han som gör det. Jag gillar hans sätt att spela, hans sätt att vara. En klasspelare. Och vi är vänner. Det kanske gör det hela lättare, att det är en person som jag genuint tycker om och ser som en vän, säger Sampras till nyhetsbyrån AP.

Pete Sampras, nu 40 år gammal, vann sin sista Grand Slam i US Open 2002 efter seger över rivalen Andre Agassi i fyra set.

– Alla vet vilken hjälte han är för mig och hur mycket jag beundrar vad han lyckats åstadkomma inom tennisen. Så jag är väldigt stolt över att få chansen att tangera Pete, sa Federer direkt efter semifinalsegern över titelförsvararen Novak Djokovic i går.

Pete Sampras spelade sju Wimbledon-finalen i sin karriär, och vann samtliga: 1993 till 1995 och 1997 till 2000.

– Det var inspirerande att se någon dominera spelet på det viset och slå Grand Slam-rekordet.

Andy Murray, som förlorat tre Grand Slam-finaler i raka set, spelar nu sin första final i Wimbledon någonsin – efter tre raka semifinalförluster.

– Roger är alltid favorit i Wimbledon. Det kommer han alltid att vara, i och med sin spelstil och sitt lugn. Det är något man behöver i en Wimbledon-final. Man måste spela enkelt. Det är en stor match. Det är vår Super Bowl. Andy har en chans. Men han tampas med en hel nations hopp och drömmar, säger Sampras.

Men vad i hela glödheta?!

Ja, vad var det som hände därute på Centre Court egentligen? Stenhårda pungslag, galna flygturer, akrobatiska trick, tappade guldlägen och så Hawkeye i matchavgörande läge.

Vi får nog ta det från början och gå igenom den här helknasiga matchen systematiskt:

Det började ju så oerhört bra för hemmafavoriten Andy Murray. Ja, kanske lite för bra. 6-3 i första set blev 6-4 i andra – och plötsligt är Murray blott ett set ifrån att ta sig till final på hemmaplan. I det läget talar precis allt för det.

Förutom en liten detalj: Jo-Wilfried Tsonga.

Tsonga, som i matchens inledning inte varit i närheten av sin högsta kapacitet, kliver ut på banan i tredje set med en helt annan blick än tidigare. En giftig blick. En jag-tänker-fan-inte-ge-mig-blick.

Bortsett från några bra game i egen serve blir världsfyran nästintill utklassad i det setet (som slutar 6-3 till Tsonga) och den där tjurskalliga, självdestruktiva Andy Murray börjar göra sig påmind.

Tsonga är plötsligt på helt strålande spelhumör och pressar tillbaka Murray ordentligt i fjärde set. När han räddar sig ur ett riktigt tuff 3-1-underläge känns det som att en sådan där klassisk Tsonga-vändning (lik den i Wimbledon-kvartsfinalen mot Roger Federer förra året) är på gång. Murray ser riktigt obekväm ut och håller sig med nöd och näppe – och lite hjälp från Tsongas 14 oprovocerade misstag, totalt 42 i matchen – kvar i matchen.

Tsonga är den klart bättre spelaren av de två. Trots det får Murray chansen att spela hem matchen vid ställning 6-5. Allt han behöver göra är att bryta Tsongas serve.

Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom franske världssexan kommit i gång ordentligt med pangandet.

Efter slarv, övermod och billiga misstag bjuder sedan Tsonga på två matchbollar vid ställning 40-15. Världssexan slår en stenhård serve långt ut till höger om Murray, som fångar upp den magnifikt och skickar den i en sagolik båge över banan.

Den landar utanför linjen.

Tror Murray – som borrar ansiktet i händerna och sjunker ihop som en säck potatis på gräset. Tsonga? Han bara garvar och går fram till nätet. Han är säker – bollen var inne.

Efter mycket om och men väljer Murray att utmana. Ett eventuellt avgörande ligger i Hawkeyes händer.

Bollen är inne. Med en hårsmån. Klipper linjen precis. Tsonga fortsätter garva och kramar om Murray, som helt tappat talförmågan. Han bara gråter. Kan inte tro att det är sant.

Oj. Oj. Oj. Vilken dramatik, vilka känsloyttringar!

Efter matchen, i intervjuerna med spelarna, visar det sig dock att Murray ”var säker på att den var inne när bollen lämnade min racket” och att Tsonga helt enkelt sagt till Murray att han var osäker, men trodde att den var ute. När det väl gick upp för Murray att linjedomaren dömt ut bollen valde han att utmana domslutet.

Nåväl.

Och det där pungslaget då, tänker ni? Ja, det är ju egentligen bara en liten parentes i sammanhanget. Vid ställning 5-3 i tredje set placerar Tsonga en stoppboll som Murray hinner upp, laddar kanonen – och drar till en stenhård forehand rakt på den ställda fransmannens juveler.

Det hade kunnat vara en smärtsam symbol för matchen. Om det inte varit för Tsongas beundransvärda kämpaglöd och sportslighet. Nästan poetiskt att se honom klappa om en skälvande Andy Murray efter den där dramatiska matchbollen i en makalös fajt som hade allt man kan önska sig.

Ja jag säger då det. Hur kan man inte älska tennis, liksom?

* * *

Murray är således, med setsiffrorna 6-3, 6-2, 3-6, 7-5, första manliga britten att nå final i Wimbledon sedan 1938, då Bunny Austin förlorade i tre raka set mot amerikanen Don Budge (1-6, 0-6, 3-6).

Jösses.

Vem hade väl kunnat ana att Wimbledons semifinaler skulle komma att bli så här intressanta? Visst, skrällarna hängde i luften redan inför turneringen, men att det nu står klart att det blir Andy Murray eller Jo-Wilfried Tsonga som spelar final på söndag… det är en smula crazy.

Än mer svindlande är det faktum att det kunde ha varit Philipp Kohlschreiber och David Ferrer som i morgon kämpat om platsen som en av turneringens två bästa spelare. Redan i kvartsfinalen var det alltså redan hundra procent säkert att minst en av årets finalister blir en debutant.

Det är otroligt kittlande – och väldigt viktigt för tennisen. De tre giganternas stora dominans i Grand Slam-sammanhang är visserligen ett kvitto på sportens höga kvalitet och topptrions smått omänskliga lägstanivå.

Men då och då krävs en redig skräll eller två för att hålla intresset uppe på lång sikt. Det blir helt enkelt alldeles för förutsägbart annars.

Det där känner ni redan till, så nog om det nu. Låt oss i stället ta en titt på morgondagens episka semifinaler:

* * *

Den mellan Novak Djokovic och Roger Federer känns faktiskt mer öppen än på länge. I årets Franska öppna-semifinal trodde jag faktiskt att Federer skulle lägga i den där extraväxeln som är helt nödvändig för att kunna besegra superserben.

Resultatet: magplask.

I Wimbledon har Federers resa till semifinalen sett ut ungefär som på Roland Garros: han får jobbet gjort, ofta utan att briljera, ser lite lätt nonchalant ut mellan varven och ger ibland (miljontals?) Fed-fans världen över hjärtattack med bedrövliga insatser (här i Wimbledon mot Julien Benneteau i tredje omgången).

Till skillnad från i Paris har han dock i London lyckats pricka in formen lagom till semin med övertygande segrar över Xavier Malisse i åttondelen (trots krånglande rygg) och Mikhail Youzhny i kvarten. Inga direkt svåra matcher, men ändå psykologiskt viktiga segrar inför mötet med Djokovic.

Världsettan är ändå den som imponerat allra mest av de båda. ”Nole” fick kämpa ordentligt mot en formtoppad Florian Mayer i kvarten. Trots det kändes det aldrig som att tysken ens var i närheten av att rubba honom och han tog hem matchen i tre raka: 6-4, 6-1, 6-4.

Det säger en hel del om Djokovics kapacitet.

Det som gör den här matchen betydligt mer spännande än vanligt är en jätteliten (observera den medvetet bildliga oxymoronen) detalj: de båda herrarna har aldrig mötts på gräs.

Gräs är som bekant ett väldigt märkligt underlag. Ett underlag som Federer historiskt varit mycket framgångsrik på. Och ett underlag som Djokovic visat sig behärska lika bra som alla andra underlag.

Sett till hur dessa båda giganter presterat hittills i turneringen finns det så enormt många saker som talar för Djokovic. Finns en hel del grejer som talar för Federer också, så klart – inte minst hans närmast bottenlösa register, vinnarskalle och oftast osvikliga killer instinct. Men det går inte att komma ifrån att Djokovic, just nu, helt enkelt är den spelmässigt bättre av de båda – Federers sagolika Wimbledon-facit till trots. Dessutom har det psykologiska övertag han byggt upp efter den där svidande semiförlusten i Franska öppna förra året blivit en elakt flinande demon med brinnande ögon och ett skräckinjagande bockskägg som Federer bara måste ta kål på innan han kan göra sig själv rättvisa.

Det är därför snudd på omöjligt för en logiskt resonerande och eftertänksam person som jag att inte hålla Djokovic som favorit i morgon.

Därmed inte sagt att Federer inte har en chans. En Federer på topp är alltid en Federer på topp – och en Federer på topp kan jaga undan nästan vilka demoner som helst.

Vilket han bevisade på Roland Garros för lite drygt ett år sedan.

* * *

Den mellan Andy Murray och Jo-Wilfried Tsonga är kanske inte riktigt lika gastkramande, men nog så intressant. Tsonga spelar sin andra Wimbledon-semifinal på raken – Murray sin fjärde. Murrays järnspöke Rafael Nadal flög all världens väg redan i andra omgången (tack vare en viss Lukas Rosol). Samtidigt ser nog inte Tsonga britten som ett lika tufft hinder som Djokovic förra året.

Trots att han borde göra det.

Tsonga har hittills glidit sig igenom turneringen utan att behöva imponera nämnvärt, och i de senaste två matcherna har han stundtals sett riktigt dålig ut. Frågan är om han lyckats vända den negativa trenden mot Mardy Fish i åttondelen om matchen inte blivit avbruten?

Well, we’ll never know.

Vad vi däremot vet är att Andy Murray sett helt otroligt stark ut. Han är tveklöst den spelare som imponerat allra mest och har faktiskt inte haft några formdippar alls under turneringens gång. Tvärtom har han följt upp starka insatser med ännu starkare insatser.

Det är onekligen på hemmaplan i Wimbledon som Murray är den spelare som han borde kunna vara året runt.

Personligen såg jag krigaren David Ferrer som det största hotet mot världsfyran. Att han kämpade sig förbi den ettrige spanjoren i fyra set – och på det sätt han gjorde det – är så klart ett styrkebesked utan dess like.

Tsonga kommer med största sannolikhet inte att göra det lätt för honom, med tunga grundslag och en stabil serve, men spelar Murray ens i närheten av så bra som i går så känns det givet att Storbritannien på söndag har en finalist i Wimbledon för första gången sedan hjulet uppfanns, typ.

* * *

Avslutar med lite sentimentalt dravel:

Min drömfinal: Federer mot Murray. Kvittar vem som vinner, en historisk händelse av gigantiska mått alldeles oavsett. Kanske väger det över en smula till Federers fördel, typ 51 procent.

Mitt tips: Djokovic mot Murray, med världsettan som segrare.

Det blev så dramatiskt som vi väntat oss.

David Ferrer gick ut precis så hårt och offensivt som förutspått, och vid ställning 5-2 kändes första set avgjort till spanjorens fördel.

Men Andy Murray höll sin serve, bröt sedan världsfemman när denne servade för setet och svarade därefter för ytterligare ett starkt servegame. 5-5 och vinden hade vänt.

5-5 blev dock 6-6, och när hemmafavoriten tog ledningen omgående med 2-0 efter ett minibreak kändes i stället det avgjort – men den här gången till brittens fördel.

Då kämpade sig Ferrer tillbaka och vann fyra raka poäng. Spanjoren vinner slutligen tiebreak med 7-5 och plockar det viktiga första setet.

I det läget hade ingen blivit förvånad om Murray vikt ner sig och tappat all fokus totalt – men i årets Wimbledon är det nya Murray som bjudit upp till dans. Så även mot den outtröttlige krigaren Ferrer.

Efter ännu ett tiebreak där Murray var den kyligare av de två kunde britten kvittera (8-6) och grejade sedan tredje set övertygande med 6-4.

Imponerande nog blev Murrays serve faktiskt bättre och bättre under matchens gång. Världsfyran pangade in inte mindre än 18 servess(!) under matchen, mot Ferrers lite mer blygsamma 6.

I första och andra set var det framför allt fotarbetet som var Murrays stora brist då han ofta hamnade i onaturliga positioner inför slag trots gott om tid att förbereda sig, liksom oförmågan att välja rätt lägen att kliva fram i banan. Sin killer instinct är onekligen en del av spelet som Murray fortfarande behöver jobba på. Han har stundtals svårt för omställningarna mellan försvar och offensiv, och är oftast den som pressas till oprovocerade misstag i långa bolldueller.

Dock riktigt kul att se Murray hålla huvudet så kallt mot en så tuff motståndare. David Ferrer i den form han under turneringen visat upp är en otroligt jobbig spelare att möta. Intressant också att Murray aldrig behövde ändra strategi – hans tålamod medförde att momentum skiftade när marginalerna slutligen var på hans sida, och i takt med att duracell-kaninen Ferrer faktiskt visade tecken på trötthet kom utdelningen och de viktiga poängen.

Förutom de stunder då världsfyran visade att han faktiskt besitter riktigt vassa offensiva vapen tycker jag att just tålamodet och det eftertänksamma defensiva arbetet var det som imponerade allra mest i dag.

Ferrer gjorde verkligen alla rätt i den här matchen: han satte hög press på Murray (precis som mot Juan Martín del Potro i går), tog risker när situationen så krävde, spelade smart och utnyttjade de lägen då Murray darrade på manschetterna.

Att Murray med en hel islåda i magen stängde matchen med ett av totalt sex servess i fjärde set är också ett tecken på att han äntligen börjar få bukt med det där bräckliga psyket som stått i vägen för honom så många gånger förr.

Setsiffrorna 6-7(5), 7-6(6), 6-4, 7-6(4) ger en helt rättvis bild av matchen – vilket, tillsammans med det faktum att David Ferrer bjöd på en av sina bästa insatser i turneringen, gör Murrays seger än mer imponerande.

Vägen till final ligger nu öppen för skotten. Men först måste han ta sig förbi ytterligare ett tungt hinder: världssexan Jo-Wilfried Tsonga, som besegrade Philipp Kohlschreiber 7-6(5), 4-6, 7-6(3), 6-2.

Mer om det mötet senare.

* * *

Skönt förresten att jag följde upp fiaskotipset i går (del Potro-Ferrer) med ett clean sheet i dag. Förvisso inga högoddsare, men ändå. En seger är en seger. Fyra tips rätt är fyra tips rätt. Vamos!

Jag hann faktiskt se Andy Murray smälla in den där matchbollen mot en leende Marcos Baghdatis i går innan det var dags att sova, vilket lär ta ut sin rätt i dag. Det var inte med lätthet jag klev ur sängen 05.05 i morse.

Hur som haver.

Känns riktigt bra att hemmahoppet kämpat sig vidare till åttondelen. Att Rafael Nadal redan åkt ut med huvudet före och Milos Raonic en smula oväntat drog kortaste strået mot Sam Querrey var onekligen efterlängtade ljusbringare i Murrays mörka lottning.

Nu ökade världsfyrans chanser att ta sig till sin första final i Wimbledon, efter tre raka semifinaler. Och väl där, ja då kan ju teoretiskt sett allting hända (trots att statistiken å det grövsta talar emot stackars Murray, som förlorat nio raka set i tre Grand Slam-finaler).

Vilodagen kommer givetvis väldigt lägligt för Maric Cilic efter den där fem och en halv timmar långa kraftmätningen mot Querrey, men det är trots allt en åttondelsfinal som i Wimbledon formstarka Murray borde fixa utan större bekymmer.

Svårare blir det i en eventuell kvartsfinal mot Juan Martín del Potro. Murray leder visserligen med 5-1 i inbördes möten, men de båda har inte mötts sedan 2009 – och matchen blir i så fall deras första någonsin på gräs.

Klarar han den tuffa utmaningen kan Tsonga (5-1 till Murray inbördes) eller Mardy Fish (4-4) stå för motståndet i semifinalen.

Rätt tuffa förutsättningar, alltså. Ett Mission: Impossible, rentav? Absolut inte. Kan han bara fortsätta att hålla huvudet kallt i viktiga lägen (som i går mot Baghdatis när ett – korrekt – domslut gick emot Murray, till skottens stora förtret) och utnyttja hela sitt register är han tveklöst en av turneringens finalkandidater.

För det där tejpade knäet ska vi inte oroa oss över, va?

Det allra mesta denna dag överskuggades så klart av 100-rankade Lukas Rosols osannolika skrällseger över Rafael Nadal.

Men, låt oss ta ett litet svep:

Andy Murray försvarade sig skickligt mot monsterservaren Ivo Karlovic, trots ett ganska nervöst första set.

Karlovic skyllde förlusten på felaktiga domslut, efter att ha gjort tio fotfel. Om fotfelen var felaktiga har han så klart all rätt att vara förbannad, men det var knappast därför han förlorade.

* * *

Världsettan Maria Sjarapova tog sig, efter lite om och men, förbi andra omgången efter seger över 38-rankade Tsvetana Pironkova: 7-6(3), 6-7(3), 6-0.

* * *

Världstolvan Mardy Fish hade ett litet helvete med 173-rankade hemmafavoriten James Ward, som aldrig tidigare tagit sig förbi första omgången i Wimbledon.

Efter att ha slarvat bort den gyllene chansen att serva hem matchen vid ställning 5-3 i fjärde set stod Fish slutligen som segrare: 6-3, 5-7, 6-4, 6-7(3), 6-3.

* * *

Franska öppna-finalisten Sara Errani ångar på. 6-1, 6-1 blev de övertygande segersiffrorna mot 77-rankade britten Anne Keothavong. Errani har därmed tangerat sitt personbästa i Wimbledon från 2010.

* * *

Världsfemman David Ferrer tog sig enkelt förbi 160-rankade Kenny de Schepper: 7-6(1), 6-2, 6-4. Inte helt oväntat möter han pånyttfödde Andy Roddick i tredje omgången, detta efter att Roddick avfärdat 88-rankade veteranen Björn Phau: 6-3, 7-6(1), 6-3.

* * *

Världstvåan Victoria Azarenka gjorde slarvsylta av 87-rankade Romina Oprandi: 6-2, 6-0.

* * *

13-rankade Gilles Simon åkte på däng i tre raka set mot 75-rankade Xavier Malisse: 6-4, 6-4, 7-6(5). Det är det ju en aning fult att vara skadeglad, men jag känner ändå ett viss mått av sådan glädje efter hans kontroversiella utspel häromdagen.

* * *

Andra omgången var ingen dans på rosor för Jo-Wilfried Tsonga. Fransmannen vaknade till liv först efter ett förlorat set och lyckades till slut kuva 92-rankade Guillermo García-López: 6-7(3), 6-4, 6-1, 6-3. Han möter den inte överdrivet skräckinjagande Lukas Lacko (som slog forne världsåttan Jürgen Melzer) i tredje omgången.

* * *

Brian Baker! Oh, så härligt att se honom detronisera Jarkko Nieminen (förlåt, älskade Finland): 6-0, 6-2, 6-4. Möter Benoit Paire i nästa match. En inte alls särskilt omöjlig lottning. Baker kan gå sensationellt långt i Wimbledon 2012. Det gillas.

* * *

Ynglingen David Goffin kämpar sig vidare. Slog 106-rankade Jesse Levine i fyra set: 4-6, 6-4, 6-1, 6-3.  Blir ett riktigt intressant möte med Mardy Fish i nästa omgång.

* * *

Philipp Kohlschreiber enkelt vidare. Ska stoppa sensationelle skrällspelaren Lukas Rosol i nästa match.

* * *

Kei Nishikori vinner i tre raka set – för andra matchen i rad. Styrkebesked? Ja, Kei har onekligen spelat överraskande bra hittills.

* * *

Juan Martín del Potro vidare, efter lite välbehövlig frustration. 6-2, 6-3, 1-6, 6-4 mot 58-rankade Go Soeda.

* * *

Det stod 1-1 i set och 3-3 i tredje mellan Milos Raonic och Sam Querrey innan matchen avbröts i går. Fortsätter i dag.

Monsterservaren Ivo Karlovic hade svårt att få full utdelning mot defensive specialisten Andy Murray i Wimbledons andra omgång.

Trots att världsfyran uppträdde ängsligt i matchens inledning lyckades hemmafavoriten bryta 59-rankade kroatens serve fyra gånger under matchens totalt fyra set: 7-5, 6-7(7), 6-2, 7-6(4).

Varken Murray eller Karlovic bjöd på någon bländande tennis, trots att Murray överraskade med elva servess (mot Karlovics 17).

Men segern var långt ifrån rättvis – utan snarare ett resultat av felaktiga domslut och favorisering av hemmaidolen.

– Efter den här matchen har hela mitt förtroende för den här turneringen försämrats, rasade Karlovic – som kallade flera av domsluten för ”häpnadsväckande” – efter matchen.

Till grund för Karlovics hårda kritik ligger ett antal domslut gällande fotfel (när foten nuddar linjen innan spelaren träffat bollen vid serve).

”Alla som känner mig vet att jag inte är en dålig förlorare. Men det här är för mycket. 10 fotfel? Kom igen. Jag gör aldrig fotfel”, twittrade en upprörd Karlovic några timmar efter förlusten.

Motståndaren Murray svarar väldigt diplomatiskt på frågan om matchen var orättvis:

– Om han inte gjorde några fotfel så har han all rätt att vara upprörd, för det var en hel del sådana (domslut).

Wimbledon 2012 känns på förhand otroligt öppen för att vara en Grand Slam-turnering (alla sådana har som bekant totaldominerats av Novak Djokovic och Rafael Nadal de senaste två åren).

Min analys i förra inlägget kan därför uppfattas som en smula galen – vilket givetvis även beror på att grässäsongen är så otroligt kort, vilket gör det svårt att bedöma spelarnas dagsform på samma sätt som inför Franska öppna.

Tycker därför att det är på sin plats med en lite mer genomgående analys av de huvudsakliga guldkandidaterna, samt några av uppstickarna. (Listade i rankingordning, chanser att vinna presenterade i klassiska Aftonbladet-plus.)

Here goes:

1. Novak Djokovic
+++++
Sedan förra året tourens stora gigant. Har faktiskt inte nämnt Wimbledon bland turneringar han prioriterar att vinna (Franska öppna och OS), vilket gett upphov till en del oro från experter och tyckare. Ser världsettan The Championships som uppvärmning inför OS i London? Nej, självklart inte. Att få lyfta bucklan i Wimbledon var en livslång dröm som gick i uppfyllelse förra året, och det är knappast troligt att serben med sin enorma vinnarskalle inte tänker ge allt för att försvara sin titel. Finalförlusten mot rivalen Rafael Nadal på Roland Garros var dock oerhört smärtsam, och frågan är om han har hunnit ladda om ordentligt inför Wimbledon. Viktigt att han får några enkla segrar i början för att stärka självförtroendet. Rubbas hans balans inför en eventuell semifinal mot Federer lever han riktigt farligt.

2. Rafael Nadal
+++++
Kritiker som hävdar att världstvåan är ”dålig” på snabbt underlag borde ha tystats efter fem finaler i Wimbledon (två titlar), två finaler i US Open (en titel) och två finaler i Australiska öppna (en titel). I finalen mot Djokovic förra året var han dock stundtals helt utskåpad och övertygade bara i ett set. Sedan dess har Nadal tveklöst vässat sitt spel på snabbare underlag, vilket tydliggjordes i årets fem-set-och-nästan-sex-timmar-långa-final i Melbourne. Nadal har dessutom visat upp en ruggig form och stärkt självförtroendet avsevärt efter de senaste finalsegrarna över Djokovic (Monte Carlo, Rom, Franska öppna). ”Rafa” älskar Wimbledon, och att räkna ut spanjoren – som tycks vara i sin livs form – vore direkt dåraktigt. Återigen får The Big Two ses som en Grand Slam-turnerings stora favoriter…

3. Roger Federer
+++++
Om Roland Garros är Rafael Nadals vardagsrum så är Wimbledon Roger Federers gyllengröna bakgård. Sex titlar på sju finaler säger väl egentligen allt om Federers enorma kapacitet på underlaget. De två senaste årens chockartade kvartsfinalförluster (2010 mot Tomás Berdych, 2011 mot Jo-Wilfried Tsonga) kan faktiskt ha skapat ett monster i Federer, som jagar den nytändning som ska ge honom platsen som världsetta tillbaka. Trots skakiga insatser i Rom, Franska öppna och Halle (finalförlust mot Tommy Haas!!) känns Wimbledon 2012 på förhand som Roger Federers turnering. Och han är på krigsstigen.

4. Andy Murray
++
Är, som vanligt, ständigt i strålkastarljuset under Wimbledon. Pressen är, som vanligt, enorm på brittiske världsfyran. Och han kommer, som vanligt, inte att kunna leva upp till den. Personligen tror jag att rekryteringen av Ivan Lendl var ett genidrag – är det någonting Murray är i desperat behov av hjälp med så är det den psykologiska biten i sitt spel. Visst såg vi att åttafaldiga GS-vinnarens coachning gett resultat redan i årets Australiska öppna, då Murray pressade Djokovic till fem set i semifinalen, men man kan inte förvänta sig några mirakulösa förändringar på så kort tid. Det blir inte i Wimbledon 2012 som Andy lyfter sin första GS-buckla. Om han nu någonsin får göra det…

5. Jo-Wilfried Tsonga
++++
Man gör rätt i att inte underskatta franske världsfemman – det visade han inte minst i Australiska öppna 2008 (finalförlust mot Djokovic) och Wimbledon förra året (vände underläge 0-2 till seger i kvartsfinalen mot Federer). I Franska öppna var han nära att fälla kolossen Djokovic men brände fyra matchbollar. Det var en insats som dock lär ha stärkt Tsongas självförtroende, och om han inte låter sig sänkas mentalt av den svaga insatsen i Queen’s har han goda chanser att nå långt även i år. Tror dock inte att han har vad som krävs för att fälla Djokovic, Nadal eller Federer (igen).

6. David Ferrer
++
Spanientvåan Ferrer har visat otroligt god form på favoritunderlaget grus i år, och tog sig till sin första semifinal på Roland Garros. Den goda formen har han tagit med sig till gräset och nådde i dag final i holländska ’s-Hertogenbosch. En slitvarg som visat prov på så hög kapacitet ska givetvis inte underskattas. Han har goda chanser att slå sitt personbästa i Wimbledon (åttondelsfinal 2006, 2010 och 2011) men lär inte ta sig längre än till kvartsfinal.

7. Tomás Berdych
+++
Spelade final i Wimbledon så sent som 2010. Den gången blev Rafael Nadal alldeles för svår för nuvarande världssjuan. Har gjort en helt okej säsong med en titel i Montpellier (finalseger över Gaël Monfils), finalförlust i Madrid (Federer), kvartsfinal i Australiska öppna (Nadal) och åttondelsfinal i Franska öppna (del Potro). Trivs rätt bra på gräset och har varit bland de 16 bästa i Wimbledon de senaste tre åren. Håller det dock inte för troligt att han upprepar sin bedrift från 2010.

UPPSTICKARE

9. Juan Martín del Potro
+++
Knäskadan hindrade honom från att fälla Federer på Roland Garros. I stället lyckades schweiziske världstrean vända 0-2-underläge till seger. Hans facit på gruset i år (titel i Estoril, semifinalförlust mot Berdych i Madrid, kvartsfinal i Franska öppna) är dock imponerande. På gräset kommer han att få ännu bättre utdelning i egen serve och om inte knäet fortsätter krångla är del Potro tveklöst en av de största utmanarna bland uppstickarna.

10. John Isner
+
Är i Wimbledon-sammanhang mest känd för den där evighetslånga maratonmatchen mot Nicolas Mahut 2010 (vann med 70-68 i skiljeset). Avslutade 2011 och inledde 2012 riktigt bra, men har efter det hamnat i en ordentlig formsvacka. Nu är grus visserligen inte direkt amerikanens favoritunderlag, men även på Madrids ovanligt snabba ”smurf-grus” misslyckades Isner kapitalt (förlust mot Marin Cilic redan i sin första match). I Wimbledon har han som bäst tagit sig till andra omgången innan det tagit tvärstopp. Har på sistone inte sett några som helst tecken på att Wimbledon 2012 blir annorlunda.

22. Milos Raonic
+++
21-åringen har verkligen mognat under året och bland annat för första gången slagit en toppspelare (världsfyran Andy Murray i Barcelona). Dessutom pressade han Federer till tre set i Indian Wells, Madrid och Halle. Det är bara en tidsfråga innan han fäller fler toppspelare – och han får sitt stora genombrott. Det kan mycket väl komma redan i Wimbledon 2012. Kan han bara hålla nervositeten i schack och spela lika varierat och kyligt som mot Federer i Madrid har han riktigt goda chanser att gå långt i den här turneringen. Förväntar mig inga mirakel, men tror att han redan har vad som krävs för att stånga sig fram till en kvartsfinal.

33. Andy Roddick
++
Har verkligen blandat och gett under året. Efter skadan i Australiska öppna har det tisslats och tasslats om forne världsettans stundande pensionering. Om så är fallet lär gamle ”A-Rod” göra allt som står i hans makt för att avsluta karriären med en riktig smäll. Och vad vore väl bättre i så fall än att fälla en och annan koloss i Wimbledon? Har visat grym form på gräset efter den tre månader långa supersvackan och vann i dag sin 600:e match i karriären (efter kvartsfinalseger över Fabio Fognini och semidito över Steve Darcis). Tror dock inte att han är i tillräckligt bra form för att ha en rimlig chans att skrälla.

39. David Nalbandian
+
Har egentligen ingenting på den här listan att göra (eftersom han borde stängas av på livstid… haha!), men tar med honom som en hyllning till ”Nallens” mest hängivna fan: Tobbe Pablo Eriksson. Så, Tobbe – fyll vänligen i motivering i kommentarsfältet! 🙂

Sådärja, nu har äntligen Wimbledon offentliggjort turneringsträdet – vilket givetvis innebär att det är hög tid för en analys!

Here goes:

FÖRSTA SEKTIONEN

Bubblare: Tomás Berdych.

ANDRA SEKTIONEN

Om det finns en gud så är hen en jäkligt sadistisk sådan, som placerar John Isner och Nicolas Mahut i samma ”bracket”. De båda maratonmännen kan mötas redan i andra omgången! Jisses… I övrigt den mest svårtippade sektionen. Om Federer fått ordning på form och attityd (vilket jag utgår ifrån) så borde han inte ha några problem alls att segla vidare till kvartsfinalen. Vem han möter där är lite knepigare att sia om. Isner, som floppat rejält i de senaste tre-fyra turneringarna? Janko Tipsarevic, som lade sig platt som en pannkaka i sin första match på gräs mot Yen-Hsun Lu i Queen’s? Hetsporren David Nalbandian? Oavsett vem tror jag Federer kämpar sig vidare till semifinalen med några tappade set och lite smuts på tröjan.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Janko Tipsarevic.
Bubblare: John Isner.

TREDJE SEKTIONEN

Kei Nishikoris första match sedan slutet av april. Har aldrig tagit sig förbi första omgången i Wimbledon. Inte särskilt trevliga odds, men hoppas på att 20-rankade japanen kan bärga en seger eller två. För övrigt den mest intressant sektionen – här huserar mammutservarna Juan Martín del Potro och Milos Raonic, evige världsfyran Andy Murray och Duracell-kaninen David Ferrer. Murray kan ha oturen att möta Raonic – som slog ut honom i kvartsfinalen i Barcelona – redan i åttondelen. Dessförinnan kan han råka ut för en annan dunderservare: Ivo Karlovic. Ojojoj. Om han inte hindras av skador förväntar jag mig att del Potro tar sig till och förbi en åttondel mot Ferrer (om nu inte Andy Roddick, som har en tendens att höja sitt spel i Wimbledon, sätter käppar i hjulen för spanjoren). Murray lär få det mycket tuffare, och frågan är om han orkar stå emot (visserligen avdankade) Nikolaj Davydenko, Karlovic och Raonic. Personligen ser jag fram emot en kvartsfinal mellan del Potro och Raonic.

Han går till semifinal: del Potro.
Skrällvarning: Raonic (tippade jag uteslutande med hjärtat skulle jag våga påstå att Wimbledon kan bli hans stora genombrott – och första GS-semifinal!).
Bubblare: Andy Murray.
Håll utkik efter: Milos Raonic. Har sett otroligt stark ut på sistone och var (återigen) nära att fälla Federer i Halle.

FJÄRDE SEKTIONEN

Rafael Nadals hemvist. Världstvåan får en förhållandevis enkel resa fram till kvarten, där han kan råka ut för världsfemman Jo-Wilfried Tsonga eller världstolvan Mardy Fish (som inte spelat en match på tre månader, totalt bara 13 på hela året). Tsonga är det tveklöst största hotet mot spanjoren, som gjorde en bra turnering i Franska öppna. Fransosen trivs betydligt bättre på gräs än grus, vilket ökar hans chanser till avancemang. Imponerade dock inte alls i Queen’s och föll redan i sin andra match, mot Ivan Dodig. Dessutom måste han eventuellt ta sig förbi Stanislas Wawrinka, som han tycks ha en del problem med (2-1 i inbördes möten, samtliga har gått till skiljeset). Lyckas han bara vässa formen är dock Wimbledon 2012 ett utmärkt tillfälle för Tsonga att glänsa – och rubba maktbalansen i toppen en aning.

Han går till semifinal: Rafael Nadal.
Skrällvarning: Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.
Håll utkik efter: Matchen mellan Bernard Tomic och David Goffin i första omgången. Kan bli ett riktigt intressant möte. Goffin gjorde en sensationell insats i Franska öppna och Tomic har en tendens att höja sig avsevärt i GS-sammanhang i allmänhet och Wimbledon i synnerhet. Vill även passa på att slå ett litet slag för Brian Baker, som gör sin första Wimbledon-turnering någonsin.

SEMIFINALERNA: Federer slår Djokovic, Nadal slår del Potro.
FINALEN: Nadal slår Federer.