Han gick in i finalen med åtta raka finalförluster.

Nu har han nio.

Julien Benneteaus finalförbannelse överlevde alltså Kuala Lumpur – trots matchboll i andra set.

Förlusten innebär i stället att 24-årige doldisen Joao Sousa bärgat sin första ATP-titel i karriären – efter bara en spelad final.

Sousa: 1-0.

Benneteau: 0-9.

Det är ju nästan lite skrattretande, även om jag faktiskt känner lite med Benneteau. Här har han sin överlägset bästa chans att äntligen bärga sin första titel och sumpar det helt på egen hand när han ska serva hem bucklan i andra set.

Där snackar vi finalfrossa som heter duga.

Han har haft sina chanser i några av de tidigare finalerna, men i de har han mött betydligt svårare motstånd än han gjorde i dag. All heder åt Joao Sousa som gjort två kanonveckor, men som spelare har han oerhört begränsad kapacitet.

På hardcourt – dessutom inomhus – ska han inte utgöra något hot whatsoever, oavsett formtopp, då han i grunden är en grusspelare (och dessutom inte direkt rutinerad i ATP-sammanhang).

Han krigade sig dock förbi både David Ferrer och Jürgen Melzer under veckan och tog de chanser han fick i finalen, så segern är så klart välförtjänt.

Men att inte Benneteau vann den här matchen… 101-95 i poäng totalt, vann 73 procent i förstaserve och 59 procent i andraserve, höll sin serve hela vägen fram till 5-5 i andra set och lät sedan nervositeten sänka honom. Breaket i tredje sets första game lyckades han aldrig reparera trots att Sousas serve inte på något sätt var omänskligt bra.

Nej, att fransmannen inte vann sin första ATP-titel i dag kan inte betraktas som annat än ett underbetyg. Ett bottennapp. Vi får se om det någon gång blir tionde gången gillt för 31-åringen.

* * *

Milos Raonic gjorde däremot ingen besviken i sin final, i Bangkok. Kanadensaren servade helt utomjordiskt bra. Tappade bara två poäng i sin förstaserve under hela matchen. Vann 41 av 43 – det vill säga 95 procent. Helt galet.

Han vann visserligen blott tolv poäng i Tomás Berdychs serve, men det räckte för att bärga de två överlägset viktigaste poängen i matchen:

• Minibreaket i inledningen av första sets tiebreak. 

• Servegenombrottet till 2-0 i andra set.

Jag har vissa invändningar mot Raonics aggressiva returspel, eftersom det ger motståndaren väldigt mycket gratispoäng. Men när grundspelet är så pass bra som det var i dag – och framför allt när han är så här totalt orubblig i egen serve – då funkar det ju onekligen väldigt bra.

Berdych var en slagen man redan efter det där tiebreaket i första set. Han kände liksom att han inte skulle få ens en tillstymmelse till chans i kanadensarens serve – vilket ökade pressen på honom att själv serva kassaskåpssäkert.

En breakboll hade Raonic emot sig, i slutet av första set (när han tappat 40-0 och bränt totalt fyra gamebollar). Den räddade han med en förstaserve i 221 km/h.

Det var med andra ord inte speciellt konstigt att Berdych var en smula uppgiven efter tiebreaket, där han alltså tappade sin serve i tiebreakets allra första poäng. Vanligtvis får man några chanser att ta igen det, särskilt om man som Berdych servar stabilt därifrån, men Raonic var liksom bara helt omöjlig.

Oerhört imponerande seger, hur som helst. Även om jag nog tycker att den mot Richard Gasquet i gårdagens semifinal var snäppet mer imponerande, dels för att Gasquet är en bättre returtagare och dels för att Raonic inte servade lika bra som i dag.

Nåväl.

Serven även fortsättningsvis kanadensarens överlägset viktigaste vapen, men tycker även att han visat framsteg i grundspelet under veckan i Thailand. Det bådar gott inför höstens intensiva slutspelsrace.

Mycket under årets höstsäsong kommer, fullt naturligt, att handla om slutspelsracet.

Det som just nu pågår mellan en handfull spelare i topp 10-segmentets nedre regioner.

Mer än till exempel förra året, då de nio främsta spelarna på rankningen (dåvarande världsnian Janko Tipsarevic ersatte skadade Rafael Nadal) i princip var helt ohotade.

Ja, i stället påminner årets race mycket mer om 2011. Ungefär vid den här tiden för två år sedan var Tomás Berdych världstia. Gaël Monfils var nia och var alltså reserv för sexan Robin Söderling (som ju spelade sin till dags dato sista match i Båstad drygt tre månader tidigare).

När det sedan var dags för World Tour Finals hade Berdych klättrat upp till sjunde plats (och frånvarande Söderling sjunkit till plats 13) och Tipsarevic ersatte Andy Murray efter att skotten tvingats dra sig ur på grund av skada efter blott en match i gruppspelet.

Även då var en handfull spelare involverade i streckstriden: Berdych, Monfils, Mardy Fish (slutade åtta), Nicolás Almagro (10), Juan Martín del Potro (11), Gilles Simon (12). Dessutom skiljde det bara ynka 15 poäng mellan världsnian Tipsarevic (som alltså blev förstareserv) och Almagro.

Men låt oss nu blicka framåt i stället för att kika i backspegeln.

Det skiljer i skrivande stund drygt 600 poäng mellan världsnian Richard Gasquet och världselvan Milos Raonic (som är en av huvudutmanarna utanför topp 10).

Som ni redan vet kan det alltså räcka med att sluta nia för att kvalificera sig för World Tour Finals, eftersom nyopererade Andy Murray med stor sannolikhet tvingas dra sig ur. Vilket ju alltså innebär att varenda liten poäng under hösten är livsviktig för spelarna runt 10-strecket.

Efter helgen kommer Raonic att ha knappat in på Gasquet. Detta efter att kanadensaren slagit ut en av sina slutspelsrivaler i semifinalen i Bangkok i dag. En imponerande seger, inte minst med tanke på vad som står på spel.

Hardcourt inomhus passar ju Raonic väldigt bra eftersom han får väldigt hög utdelning i egen serve. I kvarten mot Feliciano Lopez (6-4, 6-3) var han helt omutlig. Han hade lite större bekymmer mot Gasquet i dag. Blev bruten, tappade första set och fick inga helt enkla game med sig i egen serve i andra set.

Men framför allt – han returnerade katastrofalt dåligt. Vid ställning 5-5 hade han bara vunnit två poäng i Gasquets serve. Två poäng på fem returgame, alltså. Rysligt dåligt. Man hade inte direkt väntat sig att Gasquet av de båda skulle vara den som bärgade game efter game blankt i egen serve.

Vid ställning 6-5, som från ingenstans, gjorde dock Raonic plötsligt ett kanongame i Gasquets serve. Spelade sig fram till 0-40 och tre setbollar – av vilka han bara behövde en. Han bröt alltså blankt och bärgade fyra av totalt endast sex poäng i världsnians serve i just det gamet.

Det är otroligt starkt gjort, måste sägas. Raonic har ju svajat på det mentala planet under året, men i dag var det i just det avseendet han imponerade mest. När han väl servade bra så spelade han också bra, vilket brukar vara fallet med 22-åringen. Och servade bra, det gjorde han alltid i de absolut viktigaste lägena.

Han hade visserligen inga breakbollar mot sig i det där andra setet, men tappade flera gånger 30-0 och 40-0, och hamnade ofta i 15-30-lägen och 40-40.

I avgörande set kändes det som att Raonic hade momentum på så sätt att han var självsäker i egen serve. Han plockade visserligen bara sju poäng i Gasquets serve (nästan lika bedrövligt som i andra set) men förvaltade en av två breakbollar – vilket räckte för seger: 3-6, 7-5, 6-4.

Gasquet vann för övrigt poängen totalt: 89-81. Raonic dundrade in 23 ess. Har man en så svårhanterlig kan man onekligen kosta på sig ett gäng rysligt dåliga returgame…

I finalen möter han hur som helst Tomás Berdych, som krånglade sig förbi Gilles Simon. Knappt tre timmar stod de på banan. Simon, som ju har ganska lätt för kraftfulle Berdych, vann första set i tiebreak men blev överkörd i andra.

I avgörande set tog Simon en 2-0-ledning men Berdych bröt tillbaka redan i nästa game. De följdes sedan åt till 5-5, då Berdych bröt blankt efter ett svagt servegame från fransmannen (och en läcker passering vid 0-40 på en helt okej stoppboll från Simon).

Berdych tappade sedan till 0-40 när han skulle serva hem matchen vid 6-5 men smällde in fem raka poäng och fick äntligen revansch efter tre raka förluster mot Simon (som dock leder med 5-3 totalt i inbördes möten).

Intressant att Berdych har så svårt för Simon ändå, med tanke på att hans spel passar så bra mot Andy Murray. Nu är inte Murray och Simon identiska spelare direkt, men de har likvärdiga counterpunchande egenskaper. Fransmannen lyckas helt enkelt skära av Berdychs vinklar, störa hans matchrytm, hacka sönder tempot och sätta press.

Nog för att Simon är en skicklig inomhusspelare, som tycks trivas väldigt bra med den lite lägre (men till skillnad mot på gräs väldigt förutsägbara) bollstudsen, men Berdych är själv ingen novis på området. Intressant maktförhållande dem emellan, helt enkelt.

Tror mycket handlar om det mentala. Simon har lyckats jobba sig till det psykologiskt övertag och gör Berdych osäker med sitt taktiska kunnande. Mycket är vunnet när man får Berdych ur balans. Tjecken har liksom ingen plan b, så han är helt beroende av att ha ren bollträff, säker serve och bra flow i sitt spel.

Vilket ju gör den här segern rätt imponerande ändå, trots att Berdych var favorit på förhand. Mentalt starkt av honom att snabbt reparera skadan efter att ha tappat sitt första servegame i skiljeset och sedan rädda upp 0-40 vid ställning 6-5. Undrar om han inte hade torskat tiebreaket om han tappat serven där.

Nåväl.

Blir en intressant final i morgon. Raonic vann deras hittills enda möte, i Cincinnati förra året (6-4, 2-6, 6-2). Raonic gjorde en väldigt bra match då, vill jag minnas. Gynnades av det ganska snabba underlaget i Cincy och kommer gynnas ännu mer under taket i morgon.

Frågan är vem som vinner den mentala kampen. Raonic borde vara något hungrigare än Berdych, eftersom han jagar både poäng och sin andra titel för säsongen. Berdych å sin sida kan spela lite mer avslappnat eftersom han i princip redan är klar för World Tour Finals (spelar även han för sin andra titel i år).

* * *

I Kuala Lumpur bjuds vi på en riktig skrällfinal i morgon: 33-rankade veteranen Julien Benneteau mot 77-rankade doldisen Joao Sousa. Det här blir alltså Benneteaus nionde ATP-final – han har hittills förlorat åtta raka (den senaste i Rotterdam i början av året).

Var ju i final här 2012 men föll då i tre set mot Juan Mónaco (7-5, 4-6, 6-3).

Joao Sousa har å sin sida aldrig tidigare spelat en ATP-final och var så sent som i maj rankad 123 i världen. Det är nog ingen överdrift att säga att han fick lite av ett genombrott förra veckan då han tog sig till semifinal i St. Petersburg (förlust mot Guillermo Garcia-Lopez) men lade grunden till de senaste två veckornas framgångar i US Open (förlust mot Novak Djokovic i tredje omgången).

Han har verkligen kommit från ingenstans, 24-åringen. Spelade en del på ATP-nivå förra året men gjorde inget väsen alls av sig. Har ju spelat väldigt bra i St. Petersburg och framför allt Kuala Lumpur (slog ut en underpresterande David Ferrer i raka set i kvarten och Jürgen Melzer i semifinalen).

Men det går så klart inte att säga annat än att det här är Benneteaus bästa chans någonsin att äntligen bärga den där ack så efterlängtade första ATP-titeln.

Benneteaus finalfacit så här långt:

Ja, man unnar ju faktiskt Benneteau den där titeln. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Samtidigt vore det grymt kul om Sousa kunde kröna den här sensationella skrällveckan med sin första titel i karriären.

Även den här finalen lär vara en nervdallrande kamp. Benneteau har rutinen men tycks också ha någon sorts finalförbannelse över sig, vilket så klart påverkar psykologiskt. För Sousa är det här den hittills överlägset viktigaste matchen i karriären.

Lättare sagt än gjort för båda att hålla nerverna i styr, alltså.

Elva raka game.

En mirakulös vändning från 3-6, 1-4.

Och bara fem tappade poäng i tredje set.

Rätt otroliga siffror egentligen – och bakom dem döljer sig Ernests Gulbis fjärde ATP-titel i karriären (första utanför USA).

Men 25-åringens inledning i St. Petersburg Open-finalen mot Guillermo Garcia-Lopez såg allt annat än lovande ut. Spanjoren spelade lika bra som han gjort under hela veckan, medan Gulbis hade stora problem med sin normalt så giftiga serve (vann bara 40 procent av poängen i förstaserve och blev bruten tre gånger) vilket kostade honom första set.

När Lopez å sin sida fortsatte bärga sina servegame förhållandevis enkelt och sprang ifrån till först 3-0 och sedan 4-1 i andra set såg det ut som om Gulbis gick sin första finalförlust till mötes.

Då kom haveriet.

Och vändningen.

Lopez svajade i egen serve och bjöd på breakboll med ett dubbelfel vid ställning 4-2, 30-30. Gulbis behövde i princip bara få nästa (andra)serve i spel och låta Lopez själv göra jobbet. Sekunder senare knöt han näven i vad som nästan såg ut som en segerviss gest efter att Lopez skickat ut en backhand över sidlinjen – och där kapsejsade spanjoren fullständigt på det mentala planet.

Lettländaren bröt till 5-4 och servade hem andra set enkelt.

Tredje set blev sedan en autobahn fram till 25-åringens andra titel i år (den första kom i Delray Beach i februari): 3-6, 6-4, 6-0.

24-5 slutade alltså poängen till Gulbis i avgörande set. Lopez vann bara tre poäng i egen serve. Ofattbart.

Lopez tog visserligen en medical timeout i slutet av andra set (eller om det var början av tredje), men jag tyckte inte att han såg särskilt skadehämmad ut. Kändes helt enkelt som att han inte alls hängde med när Gulbis hittat sin matchrytm och spanjorens manschetter börjat darra.

I första set behövde han liksom inte ens spela så överdrivet bra för att få övertag. Det enda som krävdes var att hålla bollen i spel och vänta på misstag från Gulbis. För de kom – i drivor. Särskilt på forehandsidan. En ganska vanlig utgång av en poäng i de första två seten var att Gulbis bröt av en diagonal backhandduell med en rak backhand, för att sedan slå bort sig när Lopez svarade med en cross mot Gulbis forehandhörn.

Oavsett var det en härdsmälta av rang från spanjoren. Ett enda svagt servegame och tappat break räckte för att sänka hela fartyget.

Nåväl.

Segern innebär hur som helst att 25-årige Gulbis slår sig in på topp 30 igen (rankad 28 när listan uppdateras i morgon). Första gången sedan februari 2011 han är inom topp 30. Har dessutom inga poäng alls att försvara under återstoden av säsongen, så kan säkert klättra lite till innan året är slut.

Det är ju på tiden.

* * *

Gilles Simon slog landsmannen Jo-Wilfried Tsonga i raka set på hemmaplan i Moselle Open: 6-4, 6-3.

Nu fokuserade jag ju mest på Gulbis-Lopez, men Tsonga verkar ha gjort en ganska slätstruken match. Vann bara 57 procent i förstaserve, blev bruten fyra gånger och förvaltade blott en av fem egna breakbollar.

Inte så konstigt i och för sig. Det här var trots allt Tsongas första match sedan knäskadan i Wimbledon och han hade tillryggalagt två raka tresetare inför finalen. På det hela taget ett styrkebesked att ta sig så långt, ändå.

* * *

Agnieszka Radwanska hade stora problem mot Anastasia Pavljutjenkova i Seoul men kämpade till sist ner sin 32-rankade finalmotståndare i en två timmar och 45 minuter lång tresetare: 6-7(6), 6-3, 6-4.

Nästan halva matchen avverkades i första set – en timme och elva minuter tog det för Pavljutjenkova att vända 0-3 (räddade dessutom fyra setbollar i egen serve vid 5-6).

Titeln är världsfyran Radwanskas första sedan Sydney i januari (totalt tredje – vann sin första i Auckland) och 13:e i karriären. Radwanska blev i och med segern den fjärde WTA-spelaren med tre eller fler titlar under säsongen (efter Serena Williams, 9, Simona Halep, 4, och Victoria Azarenka, 3).

Kommer ni ihåg hur det lät för sju månader sedan, eller närmare bestämt den 10 februari?

Ni vet, när en viss Rafael Nadal chockförlorade VTR Open-finalen i Vina del Mar?

Finalmotståndaren och skrällsegraren, den då 73-rankade doldisen Horacio Zeballos, utnämndes till ”hjälte” lite här och var (framför allt på Twitter) efter att ha bärgat sin första ATP-titel i karriären – i sin blott andra final någonsin – mot en av historiens mest framgångsrika tennisspelare.

Han spåddes givetvis en lysande framtid, trots att han var nästan 28 år fyllda.

Hur det har gått sedan dess?

Tja. Medan Rafael Nadal vunnit 58 matcher och tio titlar (två Grand Slams) har den argentinske hjälten bokfört det något mer blygsamma 8-17 i matchfacit (13-18 totalt i år).

I ATP-sammanhang har han som bäst nått kvartsfinal (Acapulco samma månad som VTR Open, förlust mot Nicolás Almagro) och förlorat 13 förstarundor (14 om man räknar med Challengern i Braunschweig i juli) under säsongen (12 av dem efter Vina del Mar).

Den högst rankade spelaren han slagit är Carlos Berlocq (43) i Umag. Den lägst rankade han förlorat mot är Ivan Sergejev (177) i Braunschweig.

Han är i skrivande stund rankad 52 (som bäst 39, veckorna efter Vina del Mar) och ligger på plats 60 på säsongsrankningen. Poängen han spelade in i Chile utgör nästan 40 procent av hans poängtotal så här långt i år.

Jag påpekar inte allt detta för att raljera, eller för att förringa hans sensationella finalseger mot Nadal – utan för att visa att en match eller en turnering inte gör en spelare.

För med facit i hand går det inte att dra någon annan slutsats än att den där chocken säger mycket mer om Nadals dåvarande form än om Zeballos kapacitet och potential.

Hamburg och Gstaad.

Det är inte ofta man ser spelare av Roger Federers kaliber i dessa 500- respektive 250-turneringar.

Faktum är att han inte spelat på gruset i Hamburg sedan 2008 (sista året som Master) och i Gstaad sedan 2004. Vilket givetvis har att göra med att de här båda tävlingarna är insprängda mellan den kortlivade grässäsongen och höstens hardcourtsäsong.

Eftersom Gstaad var den första ATP-turneringen Federer någonsin spelade, för 15 år sedan (fick wildcard 1998), så har spekulationerna om att han kanske ska meddela sin pensionering givetvis dragit i gång.

Federer åkte tillsammans med Rafael Nadal och Jo-Wilfried Tsonga ut ur årets Wimbledon med buller och bång redan under första veckan. Federer tappade förkrossande 1,955 poäng på sin chockförlust mot 116-rankade Sergej Stakvhovskij.

Som direkt följd av det är schweizaren nu blott världsfemma – och utanför topp 4 för första gången på tio år. I slutet av juli går han miste om sina 450 poäng från OS-finalen förra året, som han av fullt naturliga skäl alltså inte kan försvara. Han har dessutom 1,000 poäng att försvara i Cincinnati inför US Open i slutet av augusti.

Kan det därför finnas någon annan förklaring till hans medverkan i 500-turneringen German Tennis Championships i Hamburg nästa vecka och 250-turneringen Gstaad Open veckan efter?

Nej, jag tror inte det.

Att jaga självförtroende inför höstens hardcourtsäsong på grus – världsfemmans tveklöst sämsta underlag – känns väldigt märkligt. Att meddela sin pensionering i Gstaad bara veckor efter att återigen ha bedyrat att han siktar mot OS i Rio de Janeiro 2016 är visserligen inte helt omöjligt, men känns inte sannolikt.

Federer ligger i skrivande stund över 1,000 poäng bakom världsfyran Nadal (som inte har några poäng alls att försvara resten av året) och nästan 1,500 poäng bakom trean David Ferrer. Eftersom Ferrers poäng i OS är non-countable (åkte ut redan i åttondelsfinalen och har bättre resultat i 250- och 500-turneringar som räknas in i hans poängtotal) hade glappet till spanjoren blivit nästan 2,000 poäng inför US Open, förutsatt att de gör snarlika resultat i turneringarna inför årets sista Grand Slam.

Det här är så klart bekymmersamt för Federer, som väldigt gärna vill bli semifinalseedad på Flushing Meadows. Vinner han Gstaad och Hamburg, och gör bra ifrån sig i Cincinnati och Montréal (stod över förra året), så har han åtminstone en teoretisk chans att gå om Nadal eller Ferrer inför US Open.

Det är verkligen ingen lätt uppgift eftersom Nadal som sagt inte har några poäng alls att försvara och Ferrer blott 10 poäng i Cincinnati (stod över Toronto), men det är teoretiskt möjligt.

Och när vi nu fått det överstökat kan vi raskt gå vidare till de goda nyheterna.

För visst finns det positiva aspekter av hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad.

Det måste ju rimligtvis ta kål på ryktena om hans skadade rygg.

De har florerat sedan Indian Wells, då han själv faktiskt gick ut officiellt med att han var skadad (men tonade ner det ordentligt efter förlusten mot Nadal i åttondelsfinalen), och tog fart igen under grussäsongen.

Det främsta argumentet för detta har varit hans serve. ”Han servar inte lika hårt”, heter det. ”Han har inte samma tyngd i förstaserven”, och så vidare.

Det är i sådana lägen det lönar sig att vara statistiknörd. Då kan man nämligen kontrollera och analysera dylika påståenden. Vilket ibland är direkt nödvändigt, eftersom det som bekant är ganska lätt att lura ögonen.

Jag har gått igenom en mängd tillgänglig data för att syna det här påståendet. Tittat på Federers genomsnittliga hastighet i förstaserve, andraserve och totalt, samt hårdast noterade serve, i Wimbledon 2012/2013 (plus finalen mot Andy Roddick 2009), Franska öppna 2013 och US Open 2011. Dessutom tittat närmare på inte mindre än 15 enskilda matcher.

De enda matcherna som verkligen sticker ut är Wimbledon-finalen 2009 mot Roddick, där Federer smaskade in en förstaserve i 217 km/h, i Wimbledon-semifinalen mot Novak Djokovic 2011 då hans genomsnittliga hastighet i förstaserve var 191 km/h och i första omgången i Wimbledon 2013 mot Victor Hanescu där hans förstaserve låg på svaga 170 km/h.

(Observera att det i vissa Wimbledon-matcher diffar i totalen. Detta beror på att siffrorna presenterats i mph utan decimaler. Jag har valt att omvandla alla siffror rakt av, även den totala. Som exempel är totalen egentligen 158 km/h om förstaserve är 170 och andraserve 146, men eftersom jag omvandlat den siffra som står angiven i källan – i exemplet ovan 102 mph – blir det i stället 164 km/h. Anledningen till att jag gjort på det här viset är att det är omöjligt att avgöra vilken eller vilka siffra/or det är som saknar decimal – förstaserve, andraserve eller total – och därmed gör totalen felaktig.)

Vi börjar med årets Wimbledon:

Federer vs Hanescu 2013, 1R:
1a serve: 170 km/h
2a serve: 146 km/h
Totalt: 164 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Stakhovskij 2013, 2R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 204 km/h

… och Wimbledon 2012:

Federer vs Ramos, 1R:
1a serve: 183 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Fognini, 2R:
1a serve: 188 km/h
2a serve: 160 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Benneteau, 3R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 156 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Malisse, 3R:
1a serve: 177 km/h
2a serve: 154 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 196 km/h

Federer vs Juzjnyj, kvartsfinal:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 177 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Djokovic, semifinal:
1a serve: 191 km/h
2a serve: 165 km/h
Totalt: 181 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Murray, final:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 178 km/h
Hårdaste: 209 km/h

… och fortsätter med Franska öppna 2013:

Federer vs Carreno-Busta, 1R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 148 km/h
Totalt: 165 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Devvarman, 2R
1a serve: 180 km/h
2a serve: 152 km/h
Totalt: 166 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Benneteau, 3R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Simon, 4R
1a serve: 188 km/h
2a serve: 153 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Tsonga, kvartsfinal
1a serve: 184 km/h
2a serve: 150 km/h
Totalt: 167 km/
Hårdaste: 205 km/h

… och avrundar med Wimbledon-finalen 2009:

Federer vs Roddick, final
1a serve: 189 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 173 km/h
Hårdaste: 217 km/h

Vi kan dessutom addera US Open 2011 till ekvationen. Där har jag nöjt mig med ett genomsnitt för hela turneringen och inte studerat enskilda matcher i detalj:

1a serve: 185 km/h
2a serve: 151 km/h
Totalt: 168 km/h
Hårdaste: 212 km/h

Granskar man dessa siffror är resultatet tydligt: Federers genomsnittliga servehastighet är ungefär likadan nu som för två år sedan. Den enda match som sticker ut negativt är förstarundan mot Victor Hanescu i årets Wimbledon, där hastigheten i förstaserve låg på blygsamma 170 km/h – och totalt på 164 km/h.

Den matchen vann Federer för övrigt i raka set. Tappade blott fem game (6-3, 6-2, 6-0).

Men även siffrorna mot Xavier Malisse i förra årets Wimbledon är blygsamma: 177 km/h i förstaserve och 170 km/h totalt. I den matchen noterade han dessutom den svagaste av sina hårdaste servar: 196 km/h. En av blott tre matcher i denna jämförelse som hans hårdaste serve inte nått upp till 200 km/h (andra- och tredjerundan mot Devvarman respektive Benneteau i årets Franska öppna utgör övriga två).

Mot Gilles Simon i åttondelsfinalen hade han en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 188 km/h. I kvartsfinalen mot Tsonga låg den på 184 km/h. I de två matcherna klockade han servar på 205 km/h eller snabbare. Detta alltså med ett par matcher i kroppen.

Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det ett väldigt tydligt tecken på att eventuella ryggproblem inte hämmar just serven om man slår hårdare ju längre in i turneringen man kommer. Det faller på sin egen orimlighet. Likaså att spela fyra turneringar på fem veckor inför US Open (Hamburg och Gstaad på grus, Montréal och Cincinnati på hardcourt).

Den genomsnittliga hastigheten i förstaserve mot Stakhovskij låg på 186 km/h. Andraserven på 159 km/h. Hårdaste serven 204 km/h. Det är snudd på identiska siffror i jämförelse med finalen mot Andy Murray 2012, som ju till större delen spelades under tak. Den matchen vann som bekant Federer.

Det här är så klart inget bevis för att Federer faktiskt inte har problem med ryggen. Det är mycket möjligt att han har det. Den där ryggen har spökat för honom genom i stort sett hela karriären, även om schweizaren själv aldrig gjort någon stor sak av det.

Det är däremot ett bevis för att de eventuella ryggbesvären inte påverkar hans servande. Jag menar, jämför vi Franska öppna 2013 med US Open 2011 så skiljer det blott 2 km/h (185 km/h i snitt i US Open 2011, 183 km/h i Franska öppna 2013).

Och den lilla skillnaden är inte ett dugg konstig. Federer är trots allt snart 32 år gammal. Det vore väldigt konstigt om han servade lika hårt nu som typ 2007-2010 (då han oftare slog servar mellan 210 och 220 km/h).

Dessutom har Federers serve aldrig handlat om råstyrka. Att han genom åren varit så framgångsrik just i egna servegame har att göra med hans variation och att han har en väldigt svårläst serverörelse och oförutsägbart servemönster.

Själv tror jag att Federers eventuella ryggproblem är högst begränsade och inte stör honom nämnvärt. Anledningen till att han gjort så slätstrukna figurer så här långt i år tror jag uteslutande beror på hans schemaläggning.

Inte själva schemat i sig, utan att han tar mycket ledigt. Det krävdes som ni vet enormt mycket för att han skulle nå upp till den höga nivå han spelade på förra året. I hans ålder tror jag att det är en nödvändighet att pressa så extremt hårt för att hänga med i toppen.

Vad gäller just serven är det snarare hans ojämnhet som blivit ett problem de senaste åren. Tittar vi på de senaste sju Grand Slam-turneringarna – från Australiska öppna 2012 till Wimbledon 2013 – slår han visserligen in 64,5 procent förstaservar, vilket är nästan exakt vad hans karriärsnitt ligger på.

Men granskar man varje enskild turnering blir den här ojämnheten framträdande:

Australiska öppna 2012: 60,4 procent.
Franska öppna 2012: 58,5 procent.
Wimbledon 2012: 66 procent.
US Open 2012: 67 procent.
Australiska öppna 2013: 64,5 procent.
Franska öppna 2013: 65,2 procent.
Wimbledon 2013: 70,5 procent.

Siffrorna anger alltså hur många förstaservar Federer slår in i genomsnitt per match i respektive turnering. Han vinner fortfarande närmare 90 procent av sina servegame (88 procent i år), men om självklart blir han sårbar om antalet förstaservar varierar från match till match – särskilt om dipparna råkar komma mot toppspelare.

De tävlings- och träningstimmar han nu tillryggalägger tycks inte vara tillräckligt för att han ska kunna hålla en spelmässigt jämn nivå (och då syftar jag inte på serven). Han har sett ganska långsam ut på banan och haft svårt att hitta bollträffen i år, i alla fall mot tuffare motstånd. Mot dussinspelare kan en spelare som Federer ligga och puttra på en lägre nivå och ändå se fullständigt överlägsen ut, men det funkar inte mot topp 10-spelare (eller råtaggade underdogs, bevisligen).

Det är i alla fall där jag hittar svaret på hans tillkortakommanden: engagemanget. Han måste helt enkelt lägga ner ofantligt mycket mer tid på sin tennis för att kunna konkurrera med den absoluta toppen. Det tycker jag att vi sett prov på väldigt många gånger i år redan. Och någon rimligare förklaring till att han tappat så oerhört mycket konkurrenskraft på bara några månader (från Australiska öppna) kan inte jag se.

Tycker för övrigt att hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad är ytterligare ett litet bevis för det. Han vill framför allt samla poäng, men också till viss del spela tävlingsmatcher.

Varför skulle han annars välja att ställa in en månadslång semester (ja, ni hör ju – han ställer in en av alla de där efterlängtade semestrarna) mellan Wimbledon och Canada Open?

Att han tog set i karriärens första ATP-match är egentligen bara en detalj.

De två första seten kan vi faktiskt lägga åt sidan helt och hållet.

För det var i tredje som 1,032-rankade svenska tennishoppet Elias Ymer imponerade som allra mest mot affischnamnet Grigor Dimitrov i Swedish Open i Båstad.

I första set var nämligen Dimitrov fullständigt bedrövlig. Strösslade banan med horribla missar och felslag. Han såg inte ett dugg motiverad ut, ”Baby Federer”. Inte ens när han skulle serva hem första set vid ställning 5-4, då Ymer vann tre raka game – och bärgade setet med 7-5.

I andra höjde Dimitrov ribban. Ymer hängde inte med. Kändes som att svensken saktade ner och ”lät sig” bli överkörd för att spara energi till avgörande set. Helt rätt i så fall. Han var liksom mer eller mindre chanslös efter att ha tappat serve redan i setets första game. 2-6 blev det, hur som helst.

Och det var alltså först i det där tredje setet som han visade varför så många lyfter fram honom som ett av Sveriges absolut största hopp inom tennisen. Som brukligt är sparade han det bästa till sist.

Han började serva riktigt bra. Har inte hittat någon detaljerad statistik, men gissar att hans genomsnittliga hastighet i förstaserve måste ha legat runt 180-190 km/h. Slog in en hel del servar som gick i över 200 knyck.

Hängde inte bara med i spelet utan försvarade sig också grymt bra, och hade tryck i bössan när han gick för attack. Tog dessutom Dimitrov på sängen med några makalösa returer.

Jämför man varje enskild del var det så klart långt ifrån tillräckligt för att kunna mäta sig med Dimitrov – men som alltid var helheten mer än summan av dess delar. Och det som jag tycker imponerade allra mest var hans speluppfattning och förmåga att ta taktiskt smarta beslut i trängda lägen.

Som när han började skicka upp lösa och högtstudsande loopar mot Dimitrovs backhand, till exempel. Så simpelt, så effektivt.

Det var inte så att Ymer aldrig spelade på gränsen till överambitiöst, men i exakt rätt lägen kändes det som att han analyserade situationen noggrant och plockade fram rätt instrument ur verktygslådan. Han läste dessutom Dimitrov väldigt bra och gick oftast åt rätt håll på smashar och öppna forehandlägen från bulgaren.

Det verkar helt enkelt som att Elias inte är stöpt i samma förutsägbara och på många plan daterade form som väldigt många andra svenska tennisspelare, och det är mycket glädjande. Särskilt med tanke på att han har många år kvar på sig att utvecklas och hitta ett eget spel.

Om det inte varit för att huvuddomaren nickat till i sin mysiga H&M-divan och dömt in en boll från Dimitrov som tveklöst var ute (eller om Elias förvaltat någon av breakbollarna i gamet dessförinnan) så hade Ymer faktiskt haft chansen att skrälla i den här matchen. Efter den där domarmissen klappade 17-åringen i stället ihop totalt, blev bruten och torskade slutligen matchen med setsiffrorna 5-7, 6-2, 6-4.

Nu ska vi inte förhasta oss, bara. Ymer gjorde en riktigt bra match, ingen tvekan om den saken. Dimitrov var däremot långt ifrån sin högstanivå. I tredje set spelade han godkänt. Men att som 17-åring hänga med så bra och faktiskt ha chans att vinna mot en spelare som pekats ut till Roger Federers arvtagare, det är ruggigt imponerande. Oavsett om man har de blågula glasögongen på sig eller ej.

Det är liksom ingen slump att Elias Ymer i höstas är nära att slå då 51-rankade Grega Zemlja i sin första Challnenger-match någonsin, och sedan knappt ett år senare tar set mot Grigor Dimitrov i sin första ATP-match någonsin.

Det är bara att applådera och göra två tummar upp.

* * *

Även 510-rankade Markus Eriksson gjorde en ruggigt bra match mot 112-rankade Martin Alund.

Kunde själv tyvärr inte se den matchen, men Eriksson hade alltså två matchbollar. Fick slutligen se sig besegrad efter en nästan tre och en halv timme lång kamp: 7-5, 6-7(5), 7-6(8).

* * *

Alla dagens resultat:

Krutet från årets första grästurneringar har knappt hunnit svalna, men måndag betyder ny turneringsvecka.

Eastbourne och ’s-Hertogenbosch är det som gäller den här gången.

Vi tar en titt:

* * *

EASTBOURNE INTERNATIONAL
ATP 250
Eastbourne, England
Regerande mästare: Andy Roddick

Inte lika hett startfält som i London förra veckan. 15-rankade Milos Raonic är förstaseedad, 17-rankade Gilles Simon andraseedad. Tveksamt att någon av dem når final. Mer troligt att ingen av dem gör det.

Raonic möter sannolikt Denis Istomin i sin öppningsmatch, och i den matchupen håller jag Istomin som favorit. Även Ivan Dodig är en skickligare grässpelare än Raonic, men kanadensaren har större chans att slå honom än Istomin.

Övre halvan känns lite vilda västern. Kan sluta lite hur som helst. Istomin, Feliciano Lopez eller Alexandr Dolgopolov har goda chanser att gå till final (Dolgopolov dock fortfarande i ganska dålig form och Lopez lät känslorna ta över mot Marin Cilic i London).

På den undre halvan borde Philipp Kohlschreiber eller Kevin Anderson gå till final. Julien Benneteau och Bernard Tomic utmanare. Regerande mästaren Andreas Seppi fortfarande formsvag, så tror inte han når sin tredje raka final.

De går till semifinal: Istomin, Lopez, Kohlschreiber, Anderson.
Skrällvarning: James Blake, Bernard Tomic, Julien Benneteau.
Bubblare: Milos Raonic, Alexandr Dolgopolov.

Semifinalerna: Istomin slår Lopez, Anderson slår Kohlschreiber.
FINALEN: Anderson slår Istomin.

* * *

ROSMALEN GRASS COURT CHAMPIONSHIPS
ATP 250
’s-Hertogenbosch, Holland
Regerande mästare: David Ferrer

Marginellt hetare än Eastbourne. Två topp 10-spelare i startfältet: Världsfyran David Ferrer och världstian Stanislas Wawrinka. Ferrer titelförsvarare.

Tuff öppningsmatch för Ferrer. Xavier Malisse var grymt bra mot Juan Martín del Potro i London förra veckan, innan han vek ner sig mentalt och förlorade en match som låg helt och hållet i hans händer.

Frågan är om han kan besegra Ferrer mentalt? För på en gräsbana kan han slå de flesta spelare rent spelmässigt. Det här blir dessutom Ferrers första match sedan finalen i Franska öppna, och när han spelade sin första grusmatch i Europa efter hardcourt-säsongen tidigare i år blev det förlust i en tresetare mot Dmitry Tursunov.

Samma visa var det månaden innan, när han spelade sin första match på hardcourt efter grussäsongen i Sydamerika: förlust i öppningsmatchen mot Kevin Anderson.

Det finns alltså en hel del faktorer som talar för en skräll.

Nu tror jag i och för sig inte att det blir någon i just det här fallet. Om inte Malisse kan stänga en match mot del Potro på gräs så kommer han att få problem mot Ferrer.

Vinner spanjoren den där första matchen så är han klar finalfavorit. Yen-Hsun Lu kanske kan ställa till det lite för honom i andra omgången, taiwanesen är en skicklig grässpelare, likaså Marcos Baghdatis i en kvartsfinal, men båda är matcher han ska vinna. John Isner i en eventuell semi lär bli en tuff match, men ska vinna även den. Särskilt i och med att gräset vid det laget hunnit bli slitet, vilket gynnar världsfyran.

På den nedre halvan är det lite mer getingbo. Wawrinka möter Igor Sijsling i sin öppningsmatch. Stor skrällpotential där. Sijsling slog Istomin i London och tog sedan set mot Jo-Wilfried Tsonga.

Hatmöte mellan Benoit Paire och Michael Llodra. Blir säkert Llodra som går vinnande ur den bataljen med tanke på att Paire brukar glömma sitt huvud i omklädningsrummet. Segraren där möter sedan troligen Jan Hernych. Kan bli intressant. Ska också bli intressant att se vad Marius Copil kan åstadkomma på gräs.

Känns verkligen hugget som stucket vem som går till final på den här halvan.

De går till semifinal: Ferrer, Isner, Sijsling, Llodra.
Skrällvarning: Malisse, Haase, Baghdatis, Haase.
Bubblare: Wawrinka, Paire.

Semifinalerna: Ferrer slår Isner, Llodra slår Sijsling.
FINALEN: Ferrer slår Llodra.

http://www.youtube.com/watch?v=CztOCjWrY6Y

Finalerna i både London och Halle hade högst väntad utgång: segrar för Roger Federer och Andy Murray.

Blev ingen promenadseger för någon av dem. Nu trodde jag förvisso att Mikhail Juzjnyj skulle bjuda upp till kamp mot Federer, men inte att han skulle spela riktigt så här bra.

Bortsett från det allra första servegamet i matchen, där han hade fem breakbollar mot sig, servade han kassaskåpssäkert och stressade hela tiden Federer i sina returgame.

29-rankade ryssen knep också mycket rättvist första set: 7-6(5).

Vissa stunder utklassade han faktiskt schweizaren, med sina resoluta grundslag från baslinjen och självsäkra spel framme vid nät. När han skruvade upp tempot hängde Federer ofta inte med alls, och det hör inte till vanligheterna – särskilt inte på gräs. Juzjnyj dikterade ofta spelet och försvarade sig dessutom riktigt bra.

Federer hade stora problem med framför allt sin backhand. Hans svar på Juzjnyjs projektiler blev helt enkelt för korta och för höga, varpå ryssen kunde kliva fram och avgöra med stenhårda winners.

Schweizaren spelade upp sig i andra set. Störde Juzjnyjs rytm med tempoväxlingar och variation – samtidigt som Juzjnyj började tappa intensitet. Han är rysligt giftig på gräs, men likt många andra spelare på touren med imponerande högstanivå har han problem med att hålla sig på den nivån under en hel match.

När Federers nivå höjdes skiftade därför balansen i matchen, och världstrean kunde jobba sig till ett övertag.

Juzjnyj hängde med bra även i andra set, fram till 4-3 när Federer bröt till 5-3 efter dubbelfel från ryssen vid breakboll och sedan servade hem andra set.

Det var onekligen matchens vändpunkt och efter det kändes den här finalen förhållandevis avgjord, eftersom det stärkte Federers självförtroende och sköt Juzjnyjs i sank. Det absoluta avgörandet kom vid 3-3 i avgörande set, när Federer fixade matchens blott andra servegenombrott med en perfekt backhandpassering och sedan höll till 5-3.

6-7(5), 6-3, 6-4 blev alltså segersiffrorna, efter att Federer servat hem sin första titel för säsongen (på blott två finaler)

En oerhört viktig vinst för schweizaren, förstås – och ett styrkebesked inför Wimbledon som drar i gång om knappt en vecka.

Det är verkligen med en helt annan självsäkerhet och inställning Federer går ut på banan när underlaget är grönt. Var faktiskt inte speciellt orolig efter hans slätstrukna figur i Franska öppna, och under den här tävlingsveckan fick vi alla se hur taggad han är inför årets tredje Grand Slam.

* * *

En annan som lär bli rysligt farlig i Wimbledon i år är världstvåan Andy Murray.

Starten, efter x antal timmars väntan på att ens få börja spela på grund av konstant regn, lämnade mycket övrigt att önska. Han fick visserligen med sig ett tidigt break men var den osäkrare av de båda i grundspelet, och siktet på hans normalt så giftiga raka backhand var till synes helt felkalibrerat.

Titelförsvararen Marin Cilic visade däremot prov på tålamod och ett stort lugn. Det har hänt fler än en gång att han sänkt sig själv mentalt i underlägen, men mot just Murray brukar han spela väldigt metodiskt och sansat. Förmodligen för att man måste spela så mot en spelare med så fantastiska defensiva och taktiska egenskaper som Murray.

Kroaten hämtade upp 1-4-underläget och kunde sedan bryta hemmafavoriten på nytt vid 5-5. Är grymt kylig i nästa game, räddar två breakbollar och servar hem första set, 7-5.

Därefter börjar Murray få marginalerna med sig, efter att uteslutande haft dem emot sig under i princip hela första set.

Världstvåan servar mycket bättre i andra set (vinner 89 procent i förstaserve, 71 procent i andra) och de båda följs åt till 6-5, då Murray bryter efter ett svagt transportslag från Cilic som fastnar i nätet.

Även vid nästa break var det ett misstag från Cilic som gav Murray övertaget – närmare bestämt en horribel forehandcross som seglar långt utanför vid 2-1 i avgörande set. Murray höll sedan sin serve genom resten av matchen och bärgade sin tredje Queen’s Club Championships-titel: 5-7, 7-5, 6-3.

Det som framför allt imponerar är att Murray både mot Cilic i finalen och Jo-Wilfried Tsonga i semin jobbat sig ur tuffa underlägen och fokusdippar, och justerat felande slag (mot Tsonga var det främst serven som klickade).

Det var också ett styrkebesked i dag att han var så överlägsen när han väl presterade på topp. Segern kändes aldrig riktigt hotad i tredje set, trots att Cilic på det hela taget gjorde en riktigt riktigt bra match. En av hans bättre i år, till och med.

Det här var givetvis en match han på papperet skulle vinna, allt annat hade varit en skräll, men jag tycker att hans insats i den här turneringen bådar riktigt gott inför Wimbledon.

Onödigt att börja spekulera innan vi får se lottningen, men efter den gångna veckan är det svårt att inte betrakta honom som en av favoriterna till titeln.

Okej, nästan hela denna tävlingsvecka är avslutad.

Vi tar en titt på dagens finaler:

* * *

Queen’s Club Championships:

√ ANDY MURRAY (2) – MARIN CILIC (12)

Murray som väntat vidare efter en tresetare mot tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga (4-6, 6-3, 6-2). Bortsett från första set tycker jag att Murray var den klart bättre spelaren, i alla fall från mitten av andra. Hade enorma problem med sin serve men var den säkrare av de båda i grundspelet. Tsonga lyckades bra med att störa hans rytm inledningsvis, men i takt med att Murray jobbade sig in matchen skiftade också momentum.

Blev en jämn semi mellan Cilic och Lleyton Hewitt – som forne världsetta inledde med fyra raka dubbelfel. Tror aldrig jag sett något liknande.

Slarvade verkligen bort det där första setet. Spelade upp sig ordentligt i andra. Låg under med 0-2 men vände till 6-4. Trodde faktiskt att han byggt upp tillräckligt med momentum inför avgörande att han skulle kunna ta sig till sin första final i Queen’s sedan 2006.

Förkrossande inbördes statistik för Murray: 8-1. Har förlorat ett set på deras tre senaste matcher (US Open förra året). Murray vann i tre raka när de möttes i Wimbledon förra året (7-5, 6-2, 6-3).

Nu ska man inte räkna ut Cilic fullständigt bara därför. Generellt påminner han en del om Juan Martín del Potro (en lite sämre version av argentinaren, helt enkelt) men kroaten rör sig bra på gräset och har likt Tomás Berdych inte lika stora bekymmer med den låga bollstudsen som andra storvuxna spelare. Får dessutom hög utdelning på sin serve.

Har dock väldigt svårt att se honom besegra Murray i dag. Världstvåan är inte bara den bättre spelaren generellt utan också den klart vassare grässpelaren.

Om Murray har lika stora problem med sin serve som i går, samtidigt som Cilic servar stabilt, kan skotten få ordentliga bekymmer – men om inte ens Tsonga lyckas exploatera en sådan detalj så tror jag inte heller att Cilic gör det.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – MIKHAIL JUZJNYJ (29)

Juzjnyj vidare alltså, som jag förutspådde. Trodde dock inte att han skulle köra över Richard Gasquet på det sätt han gjorde (6-3, 6-2). Hade förväntat mig en något mer jämn match, om man säger så.

Federer såg aningen nyvaken ut när han klev ut på banan mot Tommy Haas. Haas vann det fullt rättvist med 6-3. Efter några trevande inledningsgame från Federer i andra set tog dock schweizaren över kommandot totalt. Servade överlag fenomenalt, fick hög utdelning framme vid nät och var den klart säkrare i grundspelet.

15 ess slog han totalt. Några i avgörande lägen. Haas å sin sida bokförde nio dubbelfel – två av dem efter varandra i tredje sets tredje game, vilket gav Federer det enda break han behövde: 3-6, 6-3, 6-4.

Känns nästan som att det var en moralisk final i miniatyr. För Juzjnyj kan rimligtvis inte ställa till några bekymmer för Federer i den riktiga finalen, sin imponerande tävlingsvecka till trots.

14-0 i inbördes möten för Federer, 6-0 på gräs (i vilka han förlorat blott två set). I Halle förra året blev det totalt utskåpning (6-1, 6-4) och en ännu värre sådan i Wimbledon (6-1, 6-2, 6-2). Han har alltså bara tappat totalt tio game på deras senaste två möten.

Nu tror jag inte att Juzjnyj kommer att göra en riktigt så slätstruken figur i dag, men om Federer spelar lika bra som i andra och tredje set mot Haas ska han bärga sin sjätte titel i Halle i raka set.

Mycket finfin grästennis har vi bjudits på under veckan, och nu är vi alltså framme vid semifinaler.

Vi tar en titt:

* * *

Queen’s Club Championships:

MARIN CILIC (12) – √ LLEYTON HEWITT (82)

70 rankningsplaceringar skiljer dessa båda spelare åt.

Det märks dock inte så överdrivet mycket på banan, i alla fall inte när underlaget är grönt. Hewitt har slagit sig förbi Michael Russel, Grigor Dimitrov, Sam Querrey och nu senast världsåttan Juan Martín del Potro på vägen mot semifinal.

Titelförsvararen Cilic å sin sida har inte blandat och gett under turneringens gång. Först enkel seger över landsmannen Ivan Dodig (6-3, 6-4), som följdes upp av en tursam vinst mot grässpecialisten Feliciano Lopez (4-6, 7-6, 7-5) – en match där Lopez var den klart bättre spelaren, men lät sig påverkas negativt av en rad i hans ögon felaktiga domslut (skrek till och med i ren frustration ”du vill att jag ska förlora!” till huvuddomaren vid ett tillfälle) – och en skräll mot världssexan Tomás Berdych (7-5, 7-6).

Av dessa är det egentligen bara matchen mot Berdych som var något att hänga i julgranen. Baslinjeduellerna mixades upp med mycket serve & volley och chip & charge. Gammaldags grästennis i modern tappning, helt enkelt.

Och det finns en väldigt basal förklaring till varför just Hewitt och Cilic möts i den här semifinalen.

Tennisintelligens.

Att Hewitt är en ytterst kompetent grässpelare beror inte enbart på hans fantastiska returtagande, hans snabba fotarbete, hans på gräset så följsamma rörelseschema eller stabila (om än inte alltid Roger Federer-eleganta) volley. Mycket beror också på hans taktiska förmåga.

Den oförutsägbara, i regel låga, och snabba bollstudsen gör att spelarna har mindre tid på sig att läsa av slaget och hitta rätt position – och därmed att förbereda sin sving. Det är därför vi fått se en hel del horribla misstag på vad som ser ut att vara busenkla transportslag under veckan.

Detta gör att den percentage tennis som spelas på gräs i grunden är väsensskild exempelvis grus och hardcourt. På grus och hardcourt handlar det mycket om placering, att slå det enklast möjliga av ett gäng svåra eller medelsvåra alternativ. Att bara blocka eller slå väldigt lösa slag lönar sig helt enkelt inte på grus eller hardcourt, eftersom det ger motståndaren ett övertag.

På gräs, däremot. Där är det helt annorlunda. Både Hewitt och Cilic visade prov på det i går, men allra mest Hewitt – vid matchboll. Världsåttan bryter av en ganska avvaktande bollväxling med en backhandslice. Hewitt svarar med en egen, och djup, backhandslice och smyger fram på nät. Argentinaren lägger ner en rak backhand, rör sig in mot mitten och förbereder sig därmed på en crosscourt-volley.

Hewitt sätter då i princip bara fram racketen och placerar bollen rakt med en lös volleyblock. Knappast ett särskilt svårt slag – men i sammanhanget mördande effektivt. del Potro är chanslös.

Sådan här typ av percentage tennis, att på riktigt välja det effektivast möjliga slaget (i stället för det enklaste av en rad svåra eller medelsvåra alternativ) och bästa placering, är lite av Hewitts specialitet och en stor anledning till hans framgångar på gräs.

Jag hoppas att vi får se mycket mer av den här tennisintelligensen mot Marin Cilic i dag. För i så fall tror jag att den forne världsettan vinner. Han är nämligen den bästa av de båda på gräs. De båda har bara mötts en gång tidigare, i London-OS förra året, och den gången vann Hewitt i raka set (6-4, 7-5). Gräs även den gången – dessutom mycket mer slitet och därmed mer lättspelat, eftersom Wimbledon spelats bara några veckor tidigare, än i Queen’s Club i dag.

Cilic ska så klart inte underskattas, men 2,20 gånger pengarna på Hewitt känns som ett klart lockande odds.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – JO-WILFRIED TSONGA (7)

Andy Murray har, precis som väntat, varit grymt stark på gräset efter sitt skadeuppehåll (har inte spelat sedan Rome Masters veckan före Franska öppna). Har hittills inte tappat set.

Även Tsonga har övertygat. Tappade visserligen set mot både Edouard Roger-Vasselin och Igor Sijsling, men avfärdade 112-rankade Denis Kudla i gårdagens kvartsfinal.

Förkrossande statistik för Murray i inbördes möten: 7-1. Tsongas enda seger kom i Australiska öppna 2008 – fransmannens genombrottsturnering, där han följde upp med att slå ytterligare två topp 10-spelare, däribland Rafael Nadal i semifinalen, innan han föll i finalen mot Novak Djokovic – och Murray har sedan dess sex raka segrar.

Tre av deras matcher har spelats på gräs och där leder alltså Murray med 3-0. Slog Tsonga i finalen här i London 2011 i en tresetare. Möttes två gånger under 2012: Wimbledon-semifinalen och World Tour Finals-gruppspelet. Klara 5-1 i set i de två matcherna.

Tycker mig faktiskt se ett fortsatt effektivt spel från Tsonga även efter grussäsongen. Världssjuan spelade sällsynt enkelt och stabilt på gruset, och har även här i Queen’s Club avhållit sig från det mest spektakulära. Han har verkligen mognat under året, och hittills ser det ut som att hans pågående förändring ger resultat även på gräset (som han redan behärskar, dessutom).

Hoppas därför på en någorlunda rafflande semifinal. Går troligen till tre set. Har dock svårt att se Murray förlora, med tanke på hur bra han varit hittills.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – TOMMY HAAS (11)

Federer har 10-3 i inbördes möten, men Haas vann deras senaste drabbning – just här i Halle för lite drygt ett år sedan.

Haas har visat grym form under hela året och presterar dessutom alltid på hemmaplan.

Att helt räkna ut 35-åringen är därför dumdristigt.

Men samtidigt.

Federer är den i grunden klart bättre spelaren av de båda och inte bara behärskar underlaget utan är generellt överlägsen på det.

Förra årets final var en riktigt intressant tillställning, och att den slutade i seger för Haas var en kombination av att han då gjorde sin klart bästa match under hela det året och att Federer troligen underskattade honom en smula. Det slitna gräset gjorde också sitt till för att göra det hela aningen mer oförutsägbart.

Om vi börjar med Federer kan vi konstatera att han är i obestridligt formidabel gräsform. I öppningsmatchen mot Cedrik-Marcel Stebe var han omutlig och vann enkelt (6-3, 6-3). Borde ha varit minst 6-1, 6-3, men schweizaren slumrade till när han skulle serva hem första set vid ställning 5-1.

I kvartsfinalen mot Mischa Zverev visade han däremot inga tecken alls på bristande fokus: 6-0, 6-0. En så kallad ”double bagel”, alltså. Hans första sedan han slog Gaston Gaudio med samma siffror i Tennis Masters Cup 2005 (dåtidens motsvarighet till World Tour Finals) och hans totalt andra i karriären.

Haas kan säkert ställa till det lite för Federer, men världstrean kommer gå in i den här semifinalen med ett helt annat fokus än i fjolårets final.

Tror därför på seger i raka set för schweizaren.

* * *

RICHARD GASQUET (9) – √ MIKHAIL JUSJNYJ (29)

Intressant att Gasquet hålls som så klar favorit mot Juzjnyj. Fransmannen är en riktigt skicklig grässpelare, men det är även ryssen.

Gasquet spelar generellt defensivt även på gräset och bygger upp poängen med hårda grundslag från baslinjen. Avancerar fram mot nät när tillfälle har ett stabilt stabilt volleyspel.

Jyzjnyj mer offensiv.

Så här långt in i turneringsveckan gynnas Gasquet av banans skick (som i Halle är betydligt sämre än i London) eftersom han är kvickare i fötterna och i och med att fotfästet är bättre nere vid baslinjen än i början av turneringen får fler lägen för snabba omställningar.

Samtidigt ger det också Juzjnyj mer tid till att förbereda sig i sitt försvarsspel, vilket gör det där övertaget ganska knappt.

Är därför benägen att slänga in en skrällvarning på Juzjnyj. Tycker han såg riktigt bra ut mot Philipp Kohlscreiber i kvarten. Får hög utdelning både på sin serve och sitt volleyspel.