Jag fascineras alltid av snacket om dagens plågsamt långsamma spel och hur vissa tycks föredra 1990-talets pangpangtennis med 50 servess per match och spelare parkerade framme vid nät.

Att gräset är långsammare nu än förr i tiden råder det ingen som helst tvekan om, det finns massor av vetenskapliga bevis för att så är fallet och det är inte heller någon hemlighet att framför allt underlaget i Wimbledon förändrats under 2000-talet. När tid finns kan vi titta lite närmare på det.

Men just i dag vill jag fokusera på det som många alltså kallar för ”dagens plågsamt långsamma grästennis”. Eller ja, dagens plågsamt långsamma tennis över huvud taget, i och med att främst Rafael Nadal, Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer med sin snabbhet, bollsäkerhet och svårpenetrerade defensiv satt en helt ny standard för långa och malande dueller.

Personligen uppskattar jag utvecklingen generellt. Homogeniseringen stör mig – det borde helt enkelt finnas utrymme för fler turneringar med underlag av det snabbare slaget. Allt kan inte vara långsamt hela tiden. Men generellt föredrar jag dagens mer krävande baslinjedueller framför serve & volley.

Åter till gräset: Är det verkligen så långsamt som vissa vill påskina? Bjuder dagens gyllengröna guld på lika malande tennis som dess brunröda motsats gruset?

Svar: Nej.

Eftersom jag har ett förhållandevis nördigt intresse för siffror och statistik i allmänhet och tennismatematik i synnerhet så bestämde jag mig för att ta en närmare titt på några matcher i Queen’s Club Championships i London, den av de två nu pågående grästurneringarna (den andra är Gerry Weber Open i tyska Halle) vars underlag har tveklöst bäst kvalitet.

Vi börjar med onsdagens match mellan Lleyton Hewitt och Grigor Dimitrov (slutade 6-4, 6-3 till Hewitt):

• Matchlängd: 1 timme, 8 minuter fördelat på 2 set och 19 game.

• Snittlängd per set: 34 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 110.

• Antal slag totalt: 475.

• Längsta duell: 15 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 5.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 74.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,4. 

Matchens längd och gamens genomsnittliga längd i tid räknat är inte så överdrivet relevant i sammanhanget, eftersom det är betydligt fler faktorer än banans underlag som där måste tas i beaktande.

För sakens skull kan påpekas att det är ungefär samma snitt som i flera inomhusturneringar på hardcourt jag jämfört med (till exempel Dimitrov-Bernard Tomic i Rotterdam eller Jo-Wilfried Tsonga–Tomás Berdych i Marseille; jämförde den spelade tiden med matcher i inomhusturneringar eftersom hardcourt inomhus i regel är det näst snabbaste underlaget, efter gräs).

Vad som däremot är intressant att titta på här är just duellerna räknat i slag.

I statistiken har jag utelämnat de tre dubbelfel som slogs, eftersom dubbelfel inte är att betrakta som en duell. Ess och servewinners finns dock med i siffrorna.

Då ska också påpekas att den här matchen bjöd på blott sex ess (tre från Hewitt, lika många från Dimitrov) och två servewinners (det vill säga en serve där motståndaren inte lyckas få tillbaka bollen i spel).

Detta är alldeles särdeles intressant eftersom ess och servewinners brukar dra ner genomsnittet när man granskar sådana här siffror.

Ett snitt på 4,4 slag per duell är så klart väldigt lågt, och att den längsta duellen varade i blott 15 slag, att endast fem dueller bestod av tio eller fler och att så många som 78 dueller (av totalt 110, minus tre dubbelfel) var fem eller färre tycker jag är ett ganska bra kvitto på att dagens grästennis inte alls är så långsam som vissa vill få det till.

Det här är inte speciellt överraskande siffror. Gräs är ett väldigt speciellt underlag som ställer särskilda krav på spelarna. När en lirare som Daniel Evans (rankad 277, ganska kompetent på gräs men helt omeriterad) från en central position vid baslinjen kan slå en inte ens särskilt snäv forehandwinner förbi Juan Martín del Potro (som hade varit helt rätt i position om matchen spelats på hardcourt), då förstår man liksom att gräs inte är som andra underlag.

Har så klart även jämfört med andra matcher under turneringen, och samtliga har gett ungefär samma utfall. Även i de senare omgångarna, då gräset varit lite mer slitet och då i regel brukar bjuda på längre dueller eftersom spelarna får bättre fotfäste i den ”ränna” som uppstår nere vid baslinjerna.

Som exempel kan nämnas matchen mellan Andy Murray och Marinko Matosevic i går (6-2, 6-2):

• Matchlängd: 57 minuter fördelat på 2 set och 16 game.

• Snittlängd per set: 28,5 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 97.

• Antal slag totalt: 411.

• Längsta duell: 11 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 1.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 60.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,3.

Ja, ni ser ju. 4,3 slag per duell, bara en duell med tio slag eller fler. 60 med fem eller färre. Betydligt färre slag och generellt snabbare spel än på hardcourt, som ju brukar kunna bjuda på en del dueller som varar uppåt 20-30 slag.

Ska bli intressant att se hur siffrorna för semifinalerna och finalerna blir, eftersom motståndarna i de senare rundorna i regel är lite mer jämbördiga. Tycker i och för sig att Dimitrov-Hewitt på gräs är en ganska jämn matchup, men ni förstår nog vad jag menar.

Nåväl.

Tills vidare kan vi väl slå fast att gräset trots allt inte är så långsamt, om än inte lika snabbt som förr? Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert att göra minst en uppföljning inför, under och/eller efter Wimbledon.

Vi får se om det hinner bli någon radikal ändring till dess.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jYo29rY-pck#t=1541s

Att spelare vägrar skaka hand med varandra vid nätet har hänt fler än en gång genom tennishistorien (ett färskt exempel är Tomás Berdychs diss mot Nicolás Almagro i Australiska öppna 2012, se klipp ovan).

Likaså att spelare vägrar skaka hand med domaren efter match.

Men att huvuddomaren beter sig på det viset är betydligt ovanligare. Så här på rak arm kan jag inte dra mig till minnes att det någonsin hänt tidigare.

Men det hände i måndags, mellan Xavier Malisse och Guillermo Garcia-Lopez i Queen’s Club Championships i London (en tresetare ur vilken Malisse gick segrande: 6-4, 5-7, 6-4).

Eftersom matchen spelades på en av de mindre banorna var det inte så mycket snack om den direkt efteråt. Enligt uppgift ska det dock ha varit en temperamentsfull drabbning där Malisse och Garcia-Lopez utväxlat hårda ord både sinsemellan och gentemot domaren.

Inte helt överraskande, med tanke på att den 56-rankade belgaren genom åren gjort sig känd som en av de mest eldfängda spelarna på ATP-touren.

Lågvattenmärket den här gången måste ha varit när Malisse kallade en – under en av matchens många dispyter – högljutt protesterande kvinna i spanjorens entourage för ”Garcia-Lopez barnvakt”.

Enligt rapporterna var båda spelarna hetlevrade matchen igenom, dock med Malisse som klar segrare på det osportsliga planet.

Huvuddomaren James Keothavongs hämnd kom alltså efter att sista poängen spelats, då han vägrade att skaka Malisses hand. Publiken belönade detta med att bua ut den osportsliga domaren.

Rätt eller fel?

Personligen tycker jag att det finns ytterst få saker som rättfärdigar att vägra ta i motståndarens och domarens hand efter avslutad match. För en huvuddomare, som ju i alla lägen ska föregå med gott exempel, är det därmed ett fullständigt horribelt beteende. Inte minst med tanke på att han befinner sig i den maktposition han gör och därför per default ska ha betydligt högre smärttröskel vad gäller kritik.

Nej, i det här fallet blir det rött kort för Keothavong.

Grässäsongen är alltså i full gång och vi har redan bjudits på dels dramatik och dels ett gäng skrällar.

För egen del fick James Ward och Ivan Dodig sparka i gång min grässäsong i Queen’s Club Championships. En spelmässigt godkänd men inte direkt spektakulär match. 215-rankade Ward håller vanligtvis till på Challenger-touren och brukar inte göra mycket väsen av sig i ATP-sammanhang förutom just under grässäsongen.

Hanterade underlaget klart bättre än Dodig som alltså ligger drygt 160 placeringar över honom på världsrankningen. Att Dodig var utspelad är kanske att ta i, men Ward hade klart överläge genom i stort sett hela matchen.

Att Dodig slutligen vann efter att ha räddat två matchbollar i Wards serve i andra set (britten misslyckades att serva hem setet i alla tre set) kändes som ett typexempel på poetisk rättvisa. Matchen slutade med trippla tiebreak: 6-7(8), 7-6(2), 7-6(2).

* * *

Lleyton Hewitt mot Michael Russell var inledningsvis en ganska avslagen historia. Hewitt hade stora problem med att hitta både bollträff och ett fungerande försvarsspel, medan Russell hade ordentlig snärt i sin sving. Hittade ofta lägen att avsluta poängen med en forehandwinner och slog dessutom några av sina tveklöst bästa backhandslag under året.

Hewitt har dock en förmåga att korrigera sånt där. Han är en i grunden rysligt bra grässpelare, Hewitt.

Dels för att han tack vare sitt rörelseschema kan counterpuncha även på gräs, men framför allt för att han spelar smart. När han väl hittat sin matchrytm blev det överkörning: 4-6, 6-1, 6-3.

* * *

Smart kan dock inte Grigor Dimitrov beskyllas för att vara i alla lägen. På sätt och vis är det en gåta hur han har kunnat vara så pass framgångsrik på gräs de senaste åren. Ja, han har en bra serve, ett följsamt rörelseschema och riktigt bra grundslag, men har oerhört dålig balans och bristande taktiska egenskaper.

Personligen tror jag att det handlar mycket om enkla poäng, självförtroende och att bara vara den överlag bättre spelaren. Så kändes det i alla fall mot Dudi Sela i måndags.

Servade inledningsvis kassaskåpssäkert i alla sina servegame utom ett, då han sviktade och blev bruten. Returnerade bedrövligt och förlorade därför setet. Kom ut stenhårt och krossade Sela i andra set.

I tredje fick Sela ett tidigt break som Dimitrov hämtade upp. Vid 4-4 hade han sedan 40-0 men tappade fyra raka poäng och hade plötsligt breakboll emot sig. Under efterföljande duell halkar Sela och faller pladask ute i högre hörnet. Dimitrov har hela banan öppen – men skopar bollen utanför.

Fullkomligt katastrofalt.

Som tur var för hans del kunde inte Dudi Sela vinna den här matchen av egen kraft. Från start kändes det som att avgörandet helt och hållet låg i Dimitrovs händer. Sela är en kompetent, om än ganska formsvag (har tillbringat större delen av säsongen på Challenger-touren), spelare. Har en hel del brister och inget egentligt vapen, men är tillräckligt snabb och bollsäker för att hänga med i spelet, och rör sig bra på gräset. Dessutom är han ganska kort (1,75) och har därför bra tajming i sina slag på underlaget.

Dimitrov behövde hur som helst inte göra ett sagolikt returgame vid 4-5. Räckte med ett hyfsat stabilt försvarsspel så hade han 5-5 (visserligen starkt att hålla huvudet kallt vid 0-30).

5-5 blev 6-6. I tiebreak hade han inga större bekymmer och kunde slutligen stänga matchen: 4-6, 6-2, 7-6(4).

Det jag tycker var så talande för Dimitrovs insats var hans oförmåga att justera sitt spel. Han pangade liksom på från baslinjen. Strategin var lika busenkel som stundtals ineffektiv: Slå hårt och med bra längd. Gå för winners, helt enkelt. Precis hela tiden.

Funkade som sagt inte alltid jättebra, särskilt inte eftersom Sela har ett bra kontringsspel och är väldigt trygg i sin forehandcross i steget. Han var därför inte så sårbar för att bli satt under press i forehandhörnet som Dimitrov hade önskat.

Bulgaren fortsatte hur som helst bomba på med sina grundslag. Och det är här självförtroendet och den i grunden stora nivåskillnaden spelarna emellan kommer in. 22-åringen blev liksom aldrig orolig eftersom han visste att det här var en match han normalt vinner. Dessutom berodde Selas övertag på missar och felbeslut från Dimitrov – så varför skulle han inte kunna vända?

Utgången av matchen vilade ju i hans händer, som sagt.

Segern lär stärka det där självförtroendet ytterligare. Vilket kommer behövas mot Hewitt i dag. Hewitt är nämligen en spelare som utan problem kan vinna matcher för egen kraft på gräs.

* * *

Stora delar av gårdagens matchdag i London förstördes av regn. Den klart bästa drabbningen tyckte jag var den mellan sjätteseedade Sam Querrey och 78-rankade Aljaz Bedene. 23-årige Bedene inledde sin första grästurnering i ATP-sammanhang med att slå Paul-Henri Mathieu i första omgången (7-6, 6-3) och följde upp med riktigt bra insats mot Querrey.

Bedene har inga tunga vapen som typ Jerzy Janowicz, Milos Raonic eller Benoit Paire, men han väger upp det med smart och välbalanserat spel. Han är faktiskt en av de ynglingar som i nuläget visar störst taktisk potential. Viktigt på gräs.

Querrey såg väldigt lugn och trygg ut, trots att han inledningsvis klampade runt ganska osmidigt på banan. Vann första set i ett tokjämnt tiebreak: 7-6(11). Bedene kvitterade efter att ha servat grymt bra i andra set och tagit vara på sin enda breakboll: 7-5.

Tredje set stördes ordentligt av regnet och avbröts i mitten av setet. Återupptogs och gick till nytt tiebreak, efter att Querrey räddat matchboll med ett ess vid ställning 6-5 till Bedene. Väldigt behärskat av amerikanen. Smaskade in två raka ess i ett så avgörande läge. Viktigt för honom att få hög utdelning på sin serve, vilket var tydligt matchen igenom.

Intressant också att Bedene bara hade en enda breakboll mot sig i hela matchen – i första set (Querrey förvaltade den). Servar normalt stabilt, men brukar inte ha riktigt så stort övertag i egen serve. Men så är ju gräs också ett väldigt speciellt underlag.

Hade unnat Bedene den här segern. Han stretade emot väldigt väl och var faktiskt jämbördig Querrey under i princip hela matchen.

* * *

Juan Martín del Potro övertygade inte alls i sin första match sedan Rome Masters. Vann första set mot Xavier Malisse i tiebreak och blev sedan totalt utspelad i ett och ett halvt set.

Tappade fem raka game i andra set och hade mycket väl kunnat bli nollad, men lyckades hålla sin serve vid 0-5. I tredje set fick han ett tidigt break emot sig och underläge 1-3. Hämtade in, men bröts på nytt. Lyckades utjämna till 4-4, men hade sedan tre breakbollar emot sig vid ställning 5-5. Räddar dem och bjuds sedan på tre matchbollar i Malisses servegame.

Malisse är en ytterst kompetent grässpelare och en i grunden väldigt talangfull tennisspelare över huvud taget. Rör sig lätt och ledigt på gräset, och är trygg framme vid nät.

Medan del Potro lufsar runt och har enorma problem med fotfästet på gräs, i alla fall så här inledningsvis. Brukar ju hitta formen efter några matcher, men det såg verkligen inte bra ut i går. Kom allt som oftast helt fel till bollen och hängde inte alls med i Malisses tempo.

Ändå vann han alltså. Varför?

Well, delvis för att Xaviers vinnarskalle är i det närmaste obefintlig. Han är ganska bra på att sänka sig själv, helt enkelt. Och ja, del Potro var som allra bäst i några av de där avgörande lägena.

102-90 i poäng totalt till Malisse säger ändå en del om vem som styrde den här matchen. del Potro ska vara glad över att han inte mötte en kyligare spelare med mindre benägenhet att vika ner sig mentalt.

* * *

I Halle bjöds vi inte på några större överraskningar i måndags.

Däremot i går.

Först och främst åkte Milos Raonic ut med huvudet före. Visserligen ganska tuff lottning i och med en formtoppad Gaël Monfils redan i öppningsmatchen, men tycker att kanadensaren ska vinna den matchen. Okej att Monfils rör sig oändligt mycket bättre på gräs, men med tanke på hur hög utdelning Raonic normalt får på sin serve på snabbare underlag så ska han ju knappt behöva flytta på sig i sina servegame.

Nåväl. Utklassningssiffror för Monfils: 6-4, 6-2. Mycket bra att Monfils fortsätter prestera och dessutom får resultaten med sig, så han klättrar på rankningen.

* * *

Jerzy Janowicz åkte på en riktig stjärnsmäll – förlust i en tresetare mot 240-rankade Mirza Basic: 7-6(5), 3-6, 7-6(5). 21-åringens första ATP-match (i en huvudturnering) i karriären. Riktigt svagt från Janowicz, men det är sådant man får räkna med så här i inledningen av grässäsongen.

* * *

Ernests Gulbis fick det lite svettigt mot Marcos Baghdatis men vann i tre set: 6-4, 3-6, 6-3. Tuff öppningsmatch för Gulbis där. Baghdatis är en riktigt skicklig grässpelare.

* * *

Alla gårdagens resultat:

I går gick vi igenom hela grässäsongen så där lagom svepande. Som en trevlig liten guide nu när det gyllengröna underlaget gör sin entré på touren.

I dag är det dags att i detalj se vad denna tennisvecka har att erbjuda:

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
Regerande mästare: Tommy Haas

Intressant startfält, som sagt. Femfaldige mästaren (och sjufaldige finalisten) Roger Federer får anses vara favorit på förhand, förutsatt att han inte hämmas av skada. Lite oklart om ryggskadan han ådrog sig i Indian Wells plågar honom mer än han låter påskina. Inte omöjligt.

Mycket tråkigt att Federer och regerande mästaren Tommy Haas hamnat på samma halva och därför möts redan i semifinal. Haas har visserligen Marcos Baghdatis eller Ernests Gulbis redan i andra omgången och sedan troligen Milos Raonic. En inte helt lätt lottning, alltså – men Haas brukar leverera på hemmaplan.

Federer har eventuellt Jerzy Janowicz i kvarten. Kan bli en intressant match.

På den undre halvan är världsnian Richard Gasquet förhandsfavorit, men det finns en del namn med skrällpotential: Philipp Kohlschreiber, Mikhail Juzjnyj, Kei Nishikori. Inte helt omöjligt att titeln står mellan Federer och Kohlschreiber.

Som vanligt svårt att tippa så här precis i inledningen av grässäsongen, men jag tycker att det är svårt att hålla någon annan än Federer som favorit med Gasquet eller Kohlschreiber som största utmanare på den undre halvan. Kohlschreiber har spelat tre semifinaler och två finaler (vunnit en, 2011) de senaste sex åren.

Rafael Nadal har för övrigt lämnat återbud. En ren försiktighetsåtgärd på uppmaning av läkare för att vila knäna inför Wimbledon, eftersom han spelat oerhört mycket under våren och återigen tog sig hela vägen i Paris. Blev ju förlust redan i hans andra match (kvartsfinal) mot Kohlschreiber här förra året – i raka set, dessutom.

Även Andreas Seppi har lämnat återbud på grund av axelskada, Janko Tipsarevic på grund av sjukdom och Paolo Lorenzi på grund av vristskada.

De går till semifinal: Federer, Haas, Kohlschreiber, Gasquet.
Skrällvarning: Raonic, Juzjnyj, Janowicz, Nishokori.
Bubblare: Gulbis, Baghdatis.

Semifinalerna: Federer slår Haas, Kohlschreiber slår Gasquet.
FINALEN: Federer slår Kohlschreiber.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
Regerande mästare: Marin Cilic

Förra året var en märklig tillställning. Samtliga fyra toppseedade spelare åkte ut i andra och tredje omgången. Finalen stod mellan sjätteseedade Marin Cilic tiondeseedade David Nalbandian. Argentinaren skrev historia den söndagen, men kanske inte på det sätt han velat.

Han blev nämligen diskad efter att i ursinne ha sparkat sönder en annonsskylt och i samma veva skadat en linjedomare. (Varpå undertecknad krävde att han skulle stängas av på livstid – ni är hjärtligt välkomna att slentrianhåna lite, om andan faller på. En gnutta självdistans är nyttigt, har jag hört. Hehe.)

I år hoppas vi att det här blir en aningen mer sansad tillställning.

Jag är benägen att hålla Andy Murray som förhandsfavorit. Enligt egen utsago är han i fysisk topptrim efter det drygt tre veckor långa skadeuppehållet. Förra året var han oerhört loj och föll redan i sin öppningsmatch i en tresetare mot Nicolas Mahut.

Som av en händelse kan han faktiskt möta Mahut även i årets öppningsmatch, men den här gången lär han inte förlora. Dels för att Mahut är i bedrövlig form (i alla fall i singel – tog sig till final i dubbel i Franska öppna med partnern Michael Llodra), men också för att Murray är sjukt taggad på grässäsongen.

Dessutom har han inga hot fram till kvartsfinalen, och knappt ens där. Alexandr Dolgopolov har varit under isen i stort sett hela året och Bernard Tomic har inte gjort mycket väsen av sig (på tennisbanan, alltså) efter titeln i Sydney. Lukas Rosol? Kan mycket väl knipa en kvartsfinalplats, men är då chanslös mot Murray.

Något tuffare för Jo-Wilfried Tsonga, som har Denis Istomin i en eventuell åttondel och Kevin Anderson i kvarten. Eller landsmannen Benoit Paire. Inte alls omöjligt. Hans spel lämpar sig för gräs och borde kunna störa formstarka Anderson.

På den andra halvan gör Juan Martín del Potro comeback efter sjukdomen som förstört större delen av hans vår. Bra lottning för honom. Xavier Malisse är ingen dålig spelare, men ska inte kunna rubba The Gentle Giant om han är hel och frisk. Jarkko Nieminen i en eventuell åttondel känns inte så skräckinjagande, i alla fall inte på gräs.

Grigor Dimitrov har goda chanser att ta sig till en kvart mot del Potro. Håller honom faktiskt som favorit över Sam Querrey, som är den högst seedade spelaren i den åttondelssektionen.

Längst ner har vi andraseedade Tomás Berdych. Väldigt tveksam form på honom. Åkte ut tidigt i Franska öppna (första omgången mot Gaël Monfils) och hade en formsvacka vid den här tiden förra året. Hoppas att han går ut starkt i London, för han är en ytterst kompetent grässpelare.

Busenkel lottning för övrigt. Största hotet innan kvarten är liksom 51-rankade Grega Zemlja. Väl i kvartsfinalen ställs han mot Marin Cilic eller Julien Benneteau. I allra högsta grad överkomligt, om man säger så.

Får höja ett varningens finger för Feliciano Lopez. Spanjoren kvalade sig alltså in i huvudturneringen och har därmed, förutom erfarenhet och ett utpräglat grässpel, redan matchform.

Det var ett tag sedan han presterade här i London och har svaga 7-8 i matchfacit i år (tre av segrarna kom i Memphis – efter det har han bara en back-to-back-seger, i Franska öppna), men ska inte underskattas på de snabbare underlagen.

De går vidare till semifinal: Murray, Tsonga, Berdych, Dimitrov.
Skrällvarning: Paire, Anderson.
Bubblare: del Potro, Lopez.

Semifinalerna: Murray slår Tsonga, Berdych slår Dimitrov.
FINALEN: Murray slår Berdych.

Feta brasklappar på del Potro förstås, men han brukar inte prestera när han precis kommit tillbaka från skada. Och så små frågetecken kring Berdych också. God chans för Dimitrov att knipa sin andra raka semifinalplats. Slog trots allt Anderson förra året, och jag tycker att han generellt är en giftigare grässpelare än Querrey.

Kommer ni ihåg att jag lovade att göra en fullständig genomgång av grässäsongen, som jag gjorde inför grussäsongen?

Ett inte lika massivt jobb som för drygt två månader sedan eftersom det bara spelas totalt sex grästurneringar per, men hur som helst – här har ni den kompletta guiden till grässäsongen 2013!

* * *

JUNI

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
10-16 juni

Grässäsongen sparkar i gång direkt efter avslutad grusdito. Fjolårsfinalisten (och femfaldiga mästaren) Roger Federer samt titelförsvararen Tommy Haas återvänder, första- respektive tredjeseedad. Mellan dem i seedningen finns världsnian Richard Gasquet.

Övriga seedade är Kei Nishikori, Milos Raonic, Philipp Kohlschreiber, Jerzy Janowicz och Florian Mayer. Ska bli intressant att se vad Janowicz kan åstadkomma. Han är som bekant en skicklig grässpelare. Likaså Kohlschreiber.

Startfältet är likvärdigt fjolårets. Bara två topp 10-spelare (tre förra året: Federer, Rafael Nadal och Tomás Berdych), men överlag intressanta namn. Utöver de seedade har vi nämligen spelare som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Marcos Baghdatis och David Goffin, till exempel.

Den här turneringen var verkligen katalysatorn för Haas stora pånyttfödelse förra året. Dessförinnan hade han snubblat sig igenom första halvan av säsongen, till och med spelat en Challenger i Dallas efter det tidiga uttåget i Indian Wells. Enda framgången dittills var i Franska öppna, där han tog sig igenom kvalet och till tredje omgången (förlust mot Gasquet).

Efter finalsegern över Federer tog han sig till ytterligare två finaler (Hamburg och Washington) och tre kvartsfinaler (Toronto, Shanghai och Wien). Resten är, som man brukar säga, historia – fast en fortfarande pågående sådan.

Nåväl.

Med det här startfältet måste Federer hållas som favorit, såvida han inte är skadad. Finns så klart flera spelare som kan hota honom (exempelvis Raonic, som pressade honom till tre set förra året; tredje set avgjordes först i tiebreak). Främsta utmanarna är Haas och Kohlschreiber.

Gulbis? Tja, ska bli riktigt spännande att se hur han hanterar omställningen från grus till gräs, men har inte så jättehöga förväntningar på honom. Inte heller Janowicz, men tror att han är den av de båda som har störst skrällpotential. Kan möta Federer redan i åttondelsfinalen. Blir i så fall ett intressant möte.

Framför allt är jag nyfiken på att se hur Federer presterar. Det är ju många som tvivlar nu efter den slätstrukna insatsen i Franska öppna-kvarten mot Jo-Wilfried Tsonga. Själv är jag inte särskilt orolig, men ska som sagt bli intressant att se exakt hur peppad han är nu när underlaget skiftas från rött till grönt.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
10-16 juni

Min favoritturnering på gräs. Näst efter Wimbledon, förstås. Väldigt trevlig atmosfär och har ofta grymt bra startfält för att vara en 250-turnering.

Så även i år: Andy Murray, världssexan Tomás Berdych, sjuan Juan Martín del Potro och åttan Jo-Wilfried Tsonga toppseedade. Under dem har vi bland andra Marin Cilic, Alexandr Dolgopolov, Sam Querrey, Kevin Anderson, Benoit Paire, Grigor Dimitrov (totalt 16 spelare seedas i den här turneringen). Cilic titelförsvarare, för övrigt. Bland de oseedade kan bland andra nämnas Denis Istomin, Feliciano Lopez (kvalade in) och Bernard Tomic.

Dessutom kom danske Frederik Nielsen in i huvudturneringen som lucky loser efter att Rogerio Dutra-Silva tvingats lämna återbud.

Dimitrov gick till semifinal förra året. Ska bli intressant att se hur hans form är efter den imponerande grussäsongen.

Alla toppseedade spelare floppade förra året (Murray, Tsonga, Janko Tipsarevic, Gilles Simon). Hoppas de presterar bättre i år. Mest nyfiken är man så klart på Andy Murray, som enligt egen utsago känner sig fräschare än på länge efter sitt skadeuppehåll (stod som bekant över Franska öppna på grund av ryggskada).

* * *

ROSMALEN GRASS COURT CHAMPIONSHIPS
ATP 250
’s-Hertogenbosch, Holland
16-22 juni

Startfältet inte helt spikat än, men regerande mästaren David Ferrer återvänder. Stanislas Wawrinka är andraseedad, John Isner fjärdeseedad, Benoit Paire fjärdeseedad. Under dem har vi Jeremy Chardy, Jürgen Melzer, Marcos Baghdatis och Marcel Granollers.

På damsidan är världselvan Roberta Vinci förstaseedad.

En av de svagare grästurneringarna, som dessutom spelas samtidigt som den normalt snäppet hetare Eastbourne International i England.

Ferrer kommer så klart få bära favoritskapet efter hans starka säsongsinledning. I övrigt känns det som att det finns säkert åtta-tio spelare som aspirerar på en finalplats.

* * *

EASTBOURNE INTERNATIONAL
ATP 250
Eastbourne, England
17-22 juni

Det är i grästider som dessa man saknar Andy Roddick lite extra. Nu tycker jag förvisso att han gjorde helt rätt som valde att lägga spaden på hyllan i höstas, men visst är grässäsongen (och hela touren) en profil fattigare utan honom.

Den här turneringen är faktiskt den näst sista som forne världsettan vann. Besegrade Andreas Seppi i finalen förra året (vann sedan karriärens allra sista titel i Atlanta en månad senare).

Startfältet i år är ungefär som 2012, det vill säga inte mer än hyfsat intressant. Som en helt vanlig 250-turnering, typ. 17-rankade Gilles Simon är förstaseedad, följd av 18-rankade Philipp Kohlschreiber, 20-rankade Juan Mónaco, 23-rankade Kevin Anderson, 24-rankade Alexandr Dolgopolov, 26-rankade Andreas Seppi, 31-rankade Fabio Fognini, och 32-rankade Julien Benneteau.

Övriga namn värda att nämna är Feliciano Lopez, Denis Istomin och Bernard Tomic.

Svårt att inte hålla Kohlschreiber som favorit med Anderson som främsta utmanare. Blir intressant att se om Seppi kan följa upp de senaste två årens överraskande gräsframgångar (seger här 2011 och finalförlust 2012). Personligen hoppas jag också att Dolgopolov och Tomic kan hota.

Det här är dock en sådan där typisk turnering som brukar bjuda på en del skrällar, så inte alls omöjligt att vi får se två helt otippade finalister (eller i alla fall en).

På damsidan har vi ett riktigt starkt startfält: topp 10 representeras av inte mindre än sju spelare. Världsfyran Agnieszka Radwanska är toppseedad, och hon följs av världsfemman Sara Errani, sexan Li Na, sjuan Angelique Kerber, åttan Petra Kvitová, nian Caroline Wozniacki och tian Maria Kirilenko.

Även andra riktigt intressanta oseedade namn: titelförsvararen Tamira Paszek (som ju är som allra bäst på gräs), Laura Robson, Sloane Stephens, formtoppade Jelena Jankovic och Ana Ivanovic.

Bäddar för drama, alltså – och kommer tveklöst bli mycket intressantare än herrarnas turnering, som vanligt.

Med den här uppställningen kan det sluta lite hur som helst. Ska framför allt bli se om Kerber kan hitta formen på gräs, om Radwanska kan följa upp sin succéartade grässäsong från i fjol (finalist i Wimbledon, som bekant) och om Tamira Paszek hamstrar gräspoäng i samma utsträckning som hon brukar.

* * *

WIMBLEDON
Grand Slam
London, England
24 juni-7 juli

Sett till popularitet och mediabevakning årets största Grand Slam-tävling.

Och visst är det något alldeles särskilt med Wimbledon? Inte bara för att det i dagens moderna tennis är den enda av de fyra slamsen som spelas på gräs, hela turneringen liksom osar av historik och grym atmosfär.

Förra årets upplaga av Wimbledon blev minnesvärd på många sätt – Federer bärgade sin sjunde titel (17:e GS-bucklan totalt) och Andy Murray tog sig äntligen hela vägen till final inför sina hemmafans. Han höll dessutom ett tårdrypande tal efter förlusten och vann nog en hel del nya supportrar efter sin fantastiska insats i den matchen.

Ja, och så skrällde ju dansken Frederik Nielsen och hemmafavoriten Jonathan Marray i dubbelfinalen mot svenske Robert Lindstedt och Horia Tecau. Riktigt tung förlust för Lindstedt – tredje raka i Wimbledon.

Dessutom åkte ju Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Lukas Rosol och Jo-Wilfried Tsonga tog sig till semifinal.

Känns som att årets upplaga är ännu mer spännande på förhand än förra året, framför allt i och med Rafael Nadals sensationella comeback. Dessutom finns det ju vissa frågetecken kring Federer. I början av året pekades han ut som en självklar favorit att vinna sin åttonde buckla här i sommar.

Många har börjat vackla efter hans oerhört svaga säsongsinledning.

Själv tycker jag att det är på tok för tidigt att säga varken bu eller bä – först måste vi se hur alla tacklar omställningen från grus till gräs. Men att Federer är en av utmanarna till titeln, det tycker inte jag att det råder någon tvekan om.

Tycker att det ska bli mer intressant att se hur Novak Djokovic presterar. Efter finalförlusten i Franska öppna förra året var det lite som att luften gick ur honom, och efter det tog han sig ”bara” till semifinal i Wimbledon och OS (där han dessutom förlorade bronsmatchen mot del Potro). Nu är visserligen gräs Djokovics sämsta underlag, men jag tyckte att han gjorde en ganska lam semifinal mot Roger Federer förra året.

Får se om han bryr sig om Wimbledon tillräckligt mycket för att orka ladda om efter nederlaget i Paris. Med den otroliga vinnarskalle han har kommer han givetvis inte att vika ner sig, men frågan är om han är ute efter omedelbar och skoningslös revansch eller låter sig rubbas mentalt av den där episka semifinalförlusten i fredags.

Ska också bli intressant att se hur Berdych följer upp sitt fiasko på Roland Garros. Förra året hamnade han som bekant i en rejäl formsvacka efter Madrid och Rom, en svacka som höll i sig över hela sommaren och som han inte lyckades vända förrän under hösten. I Wimbledon blev det förlust i första omgången mot Ernests Gulbis, så har en del färska poäng att hämta in här.

På damsidan är det givetvis Serena Williams som är den stora förhandsfavoriten, vilket inte är ett dugg konstigt efter hennes sanslöst starka vår. Personligen hoppas jag att Agnieszka Radwanska och Petra Kvitová kan kliva fram nu efter att ha hamnat i skuggan av Williams, Maria Sjarapova och Victoria Azarenka i princip hela året.

* * *

JULI

* * *

HALL OF FAME TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250
Newport, USA
8-14 juli

Den här turneringen ligger alltså veckan efter Wimbledon och spelas samtidigt som ett gäng grusturneringar – däribland Swedish Open.

Brukar inte vara överdrivet het, med andra ord.

John Isner har vunnit de två senaste åren. Brukar ju prestera på hemmaplan, amerikanen. Ja, nästan uteslutande på hemmaplan, faktiskt. Har förtvivlat svårt att röna framgångar utanför hemlandet.

Som ni förstår är en hel drös amerikaner redan klara för turneringen: Isner, Sam Querrey, James Blake, Ryan Harrison, Rajeev Ram, Michael Russell, Denis Kudla, Rhyne Williams, Tim Smyczek, Jack Sock.

I övrigt inte jättemycket att hänga i julgranen. Lleyton Hewitt, Marinko Matosevic och Marius Copil typ.

Det där kan ju så klart ändras nu under sommaren, men det här kommer säkerligen att bli en väldigt amerikansk tillställning (en hemmaspelare har vunnit turneringen fyra år i rad – förra året var tre av fyra semifinalister amerikaner).

Hewitt var i final förra året, förresten. Tveksamt om han kan upprepa det. Känns inte direkt som att han bli bättre med åren…

Svenske Johan Brunström bärgade i dag sin första ATP-titel på tre år – och den andra totalt i karriären.

Detta sedan han tillsammans med Raven Klaasen besegrat Juan Sebastian Cabal och Robert Farah i raka set (6-3, 6-2) i dubbelfinalen i Nice.

Finalen var svenskens och sydafrikanens andra tillsammans (förlorade i Montpellier mot Marc Gicquel och Michael Llodra) sedan de inledde sitt samarbete i slutet av förra året.

– Det är väldigt bra att bevisa att vi kan prestera på grus nu inför Franska öppna. Det var lite spänt, eftersom det var final. Men vi hanterade det bra och spelade faktiskt vår bästa tennis. Vi var extremt aggressiva, fick det tidiga servegenombrottet och vi hade övertaget under större delen av matchen, summerar Brunström triumfen.

Brunström, som är rankad 55 som dubbelspelare, har nu 2-12 i finalfacit. Första titeln kom tillsammans med Jarkko Nieminen i Gstaad 2010 – efter sex raka finalförluster med två olika partners (Michael Rydersted och Jean-Julien Rojer).

Segern innebär alltså att Brunström bryter ännu en svit på sex raka finalförluster.

Finalen var för övrigt svenskens tredje i år. Förutom Montpellier (med Klaasen) gick han till final i Auckland med regerande Wimbledon-dubbelmästaren Frederik Nielsen.

Riktigt kul med en ATP-framgång för Johan Brunström. De har ju inte duggat tätt, tyvärr.

* * *

I singeln besegrade veteranen Albert Montanes forne världssjuan Gaël Monfils i raka set: 6-0, 7-6(3.

– Jag skulle inte ens ha varit här. Jag var i min hemstad, 20 mil från Barcelona, med vänner när jag i lördags fick reda på att jag skulle spela. Så det är ganska fantastiskt att jag står här i Nice nu med trofén, säger 32-åringen efter segern.

Titeln är Montanes första sedan 2010, då han bärgade två (Estoril, Stuttgart). 82-rankade spanjoren kommer att klättra till omkring plats 48 på världsrankningen.

För Monfils del innebär nederlaget att han nu har svaga 4-14 i finalfacit (senaste titeln kom i Stockholm Open 2011). Fransmannen är i skrivande stund rankad 109 i världen, men kommer klättra till 80.

Att han i Nice tog sig till sin första final sedan Doha 2012 är så klart glädjande efter alla många och långa skadeuppehåll. Men priset han får betala är högt, och han sätter själv fingret på varför:

– Jag har spelat många matcher under de senaste två veckorna och kände mig kanske lite fysiskt och mentalt trött, säger han efter nederlaget.

Oroväckande med tanke på att han möter världssexan Tomás Berdych i förstarundan i Franska öppna på måndag. Hinner sannolikt inte ladda om batterierna till den matchen. Synd.

* * *

I Düsseldorf vann Juan Mónaco sin första titel för säsongen (åttonde totalt i karriären), efter seger i raka set över Jarkko Nieminen: 6-4, 6-3.

Skönt att Mónaco, som inför Düsseldorf bara vunnit sin öppningsmatch i tre turneringar i år, äntligen hittat grusformen. Ganska bra tajming inför Roland Garros, kan man ju säga.

– Det är den bästa förberedelsen. Jag har haft en fantastisk vecka här, spelat några bra matcher. Särskilt i dag spelade jag väldigt bra. Så jag ser fram emot att fortsätta spela så här i Paris, som han själv uttrycker det.

Det har spelats en del tennis ute i världen den här veckan, som alla andra veckor. Bland annat i tyska München och portugisiska Oeiras (en ort som tidigare hette Estoril).

I Portugal Open gick båda toppseedade spelarna – världsfyran David Ferrer och 17-rankade Stanislas Wawrinka – hela vägen till final. Båda hade sina speedbumps på vägen (Ferrer tappade set mot Edouard Roger-Vasselin, Wawrinka mot både Albert Ramos och Pablo Carreno-Busta).

Väl i finalen var Wawrinka den klart bättre spelaren och tappade bara fem game i sin 6-1, 6-4-seger. Spektaklet var över på lite drygt en timme.

Wawrinkas blott fjärde ATP-titel i karriären, på totalt elva finaler.

* * *

På damsidan vann Anastasia Pavlychenkova titeln efter finalseger över Carla Suarez Navarro: 7-5, 6-2. Pavlychenkova, som nu har 5-0 i inbördes möten mot spanjoren, låg under med 3-5 i första set men vann sedan tio av matchens tolv sista game.

* * *

I München vann veteranen Tommy Haas karriärens första BMW Open-titel – på tionde försöket. 34-åringen slog Philipp Kohlschreiber i raka set (6-3, 7-6) i turneringens första heltyska final på 48 år.

Titeln är Haas totalt 14:e i karriären. Han är dessutom den första 35-åringen att vinna en ATP-titel sedan Fabrice Santoros finalseger över Prakash Amritraj i Hall of Fame Tennis Championships i Newport 2008.

Pånyttfödde Haas, som har 18-7 i ATP-matchfacit så här långt i år, kommer att klättra till plats 13 på morgondagens världsrankning.

http://www.youtube.com/watch?v=fBI6N2TEjzk

Det dröjde sju månader efter chockförlusten i Wimbledon förra året innan vi fick se honom på en tennisbana igen.

Och då, i Vina del Mar i februari, såg det svajigt ut. Bollträffen fanns där redan från start, men fotarbetet var trögt och reflexerna inte på topp. Finalförlusten mot doldisen Horacio Zeballos fick inte direkt orosmolnen att skingra sig.

Men sedan dess har formkurvan pekat stadigt uppåt. Efter Vina del Mar bärgade spanjoren tre raka titlar i Sao Paolo (finalseger över David Nalbandian), Acapulco (David Ferrer) och Indian Wells (Juan Martín del Potro).

I Monte Carlo blev det ny final, denna gång förlust mot rivalen Novak Djokovic – och på hemmaplan i Barcelona var det snart dags för årets sjätte raka final. Hans bästa säsongsöppning sedan 2011 (sju raka finaler från Indian Wells till Franska öppna).

I finalen var de flesta spelmässiga frågetecken uträtade. Sjufaldige mästaren hamnade visserligen omgående i ett tufft 0-3-underläge med dubbla break emot sig, men det berodde uteslutande på att finalmotståndaren Nicolás Almagro tog honom på sängen med en hejdundrande aggressiv och pricksäker offensiv.

Almagro praktiskt taget gav tillbaka ett av breaken och plötsligt hade Nadal vänt till 4-3. I takt med att regnet föll tappade också Almagro både udden i sin offensiv och initiativet i matchen. Nadal brukar annars vara den som missgynnas mest av regn när det spelas på grus, eftersom den höga studs hans extrema överskruv genererar dämpas, men det gäller framför allt mot snabba och uthålliga spelare som Novak Djokovic.

Almagro är varken den snabbaste eller mest rörliga spelaren på touren, vilket blev plågsamt uppenbart när vädrets makter bestämde sig för att lägga näsan i blöt. Nadal försvarade sig galant och hade hela tiden ett svar på Almagros blytunga grundslag, som ofta borrade sig djupt ner mot baslinjen.

När Nadal sedan bröt Almagro på nytt vid ställning 5-4 och på så vis bärgade setet förlorade världstolvan gnistan fullständigt. I andra set tappade han en 40-15-ledning i egen serve, blev bruten och hamnade snart i ett till synes ointagligt 1-4-underläge.

Nadal stängde sedan matchen med en smash i egen serve vid ställning 5-3 och lyfte sedermera sin åttonde buckla i Barcelona. Världsfemman tappade bara fyra poäng i egen serve i andra set. Almagro, som inför finalen vunnit 37 av sina totalt 39 servegame, blev bruten inte mindre än fyra gånger under matchens gång.

Ett ordentligt styrkebesked från Nadal, med andra ord – och nu kan vi äntligen utan tvekan konstatera att ”den riktiga” Nadal är tillbaka.

De eventuella tvivel som kan ha dröjt sig kvar efter Indian Wells, och som kan ha fått nytt bränsle efter den tunga förlusten i Monte Carlo, måste nu rimligtvis avskrivas. Fyra titlar och sex raka finaler är helt enkelt en omöjlighet om man inte är skadefri, till och med för en spelare som Rafael Nadal.

Det känns som att diskussionerna om de smärtande knäna dog i och med hans imponerande insats i Acapulco, och sedan dess är det egentligen bara detaljer i hans spel som varit på agendan. Sådant får ändå betraktas som en fråga om dagsform. Visst, han hade kanske ont i ryggen under Monte Carlo och kunde därför inte gå för fullt i serven, men det är sådant som händer alla spelare under en säsong.

Det vi sett under slutet av vintern och början av våren kan inte ge upphov till någon annan slutsats än följande: Rafael Nadal är tillbaka till 100 procent. Inte 70 procent, inte 90 procent. 100 procent.

Den stora diskussionen nu lär säkerligen i stället bli: hur länge?

Efter dagens final har han 26-2 i matchfacit – efter knappt två månaders spel. Under maj spelas två Masters-turneringar back-to-back (Madrid och Rom) och i månadsskiftet maj/juni är det dags för Franska öppna.

Men vad händer därefter? Att han spelar Wimbledon och dessförinnan möjligen Halle eller Queen’s Club känns som en självklarhet, men hur höstens schema ser ut för spanjoren är höljt i dunkel. Kommer han att stå över fler Masters (skippade som bekant Miami i mars), och i så fall hur många? Och vilka?

Med andra ord: Kommer han att satsa på att fullfölja en hel säsong eller lägga allt krut på US Open? Kommer han att vara en kraft att räkna med under hardcourt-säsongen eller bränner han allt sitt krut på grus och gräs (som förra året, då hans tuffa spelschema ledde till långvarig skada)?

Det är sådana funderingar vi kan roa oss med under våren.

Men för närvarande kan vi glädja oss åt att det är en fullt återställd Rafael Nadal som återigen tar upp kampen mot Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=y1gmaoj0TA8

I Bukarest blev även Guillermo Garcia-Lopez en munsbit för Lukas Rosol, som tog karriärens första ATP-titel med solklara matchsiffrorna 6-3, 6-2.

Rosol fortsatte med sitt offensiva framgångsrecept och gav 87-rankade spanjoren minimalt med andrum. Tjecken var lika stabil i egen serve som han varit under hela veckan, var oerhört aggressiv i sitt returnerande och satte Garcia-Lopez under konstant press från matchstart till matchboll.

Rosol förvaltade fyra av sina nio breakbollar (och räddade den enda han hade emot sig) och stängde matchen efter drygt en timmes spel.

Segern kommer troligtvis innebära att Rosol slår sig in på topp 40 för första gången i karriären. Landar någonstans runt plats 30-35. Riktigt kul att se honom leverera under en hel turnering och inte bara i enstaka matcher. Får se hur länge formen håller i sig. Inte ovanligt med bakslag veckorna efter en sådan här triumf, men med så pass hög rankning kommer han att få fördelar som han borde kunna dra nytta av.

* * *

I Stuttgart vann Maria Sjarapova sin 16:e raka match på grus och andra raka titel i turneringen, efter övertygande 6-4, 6-3 mot Li Na i finalen.

Li Na som inför finalen inte tappat set i turneringen – och Sjarapova som pressats till tre raka tresetsmatcher.

Sjarapova börjar verkligen utvecklas till en modern grusdrottning på WTA-touren. Egentligen bara Serena Williams som kan hota världstvåan när hon är i så bra form. Vilket i och för sig också säger en hel del om Williams extrema dominans med tanke på att grus inte direkt är hennes bästa underlag.

Han slog Andy Murray i kvartsfinalen och pressade David Ferrer till två tiebreaks i semifinalen förra året.

Men mot Rafael Nadal i årets upplaga av Barcelona Open var Milos Raonic minst ett nummer för liten.

Framtidslöftet öppnade visserligen starkt, höll sitt servegame enkelt och bröt sedan Nadal blankt direkt. 2-0 och 8-2 efter matchens tio första spelade poäng.

Men det visade sig bara vara en lite trög start från sjufaldige mästaren. Raonic lyckades inte fullborda sitt break och hamnade sedan själv i underläge med ett break efter ett svagt servegame vid ställning 4-3 till Nadal.

Efter att spanjoren bärgat första set i egen serve rann det iväg fullständigt. Nadal ångade på som vanligt medan Raonic ramlade ihop som ett korthus.

Eller så här: Det handlade egentligen inte så mycket om att Raonic var dålig, utan snarare att Nadal var helt orubblig.

Det blev hur som helst utklassningssiffror till slut: 6-4, 6-0.

Det intressanta med detta resultat är att det på förhand faktiskt kändes som att Raonic skulle kunna störa Nadal. Anledningen till att det inte blev så mer än på papperet är enkel: Raonic fick minimal utdelning i egen serve.

Delvis beroende på det regntunga underlaget (hela matchdagen sköts upp drygt sex timmar på grund av regn) som tog udden av den höga studs och fart som Raonic genererar med sin serve, men också för att Nadal returnerade bättre än under någon annan match den här veckan.

Faktum är att just returtagandet varit en av Nadals stora svagheter i Barcelona (serven har sett bättre ut än i Monte Carlo), men mot Raonic funkade den delen av spelet snudd på perfekt. Han fick både längd och fart på sina returer, vilket pressade tillbaka 22-åringen.

Dessutom gjorde han dessutom medvetet korta blockar, som tvingade fram Raonic på nät – varpå Nadal kunde bärga poängen med en patenterad passering. Och vid sidan av detta spelade han också betydligt mer offensivt överlag än i Monte Carlo. Klev fram, satsade mer på winners, smög upp på nät och spelade volley i egen serve, försökte döda duellerna snabbt och returnerade ofta väldigt aggressivt.

Raonic returnerade stundtals riktigt bra han också, men det störde honom ordentligt att inte få så hög utdelning i egen serve som han är van vid. Dessutom orkade han inte hålla emot i de längre duellerna.

13-rankade kanadensaren har helt enkelt fortfarande för stora brister i sitt spel för att på allvar kunna hota de största kolosserna. Det hänger för mycket på hans serve, och när hela ens spel bygger på en enda beståndsdel blir själva fundamentet instabilt, som ni förstår.

Han har visserligen bättre fysik än mammutkusinen John Isner, men inte i närheten av tillräckligt bra för att hota de defensivt skickliga toppspelarna.

Nåväl.

I sin åttonde Barcelona-final i karriären (sju titlar hittills) möter Nadal landsmannen Nicolás Almagro, som körde över Philipp Kohlschreiber i sin semifinal: 6-2, 6-1.

Vilket innebär att vi bjuds på den tredje raka (och totalt elfte) helspanska finalen i Barcelona och den blott andra på sex år utan David Ferrer på ena sidan nätet.

* * *

Lukas Rosol fortsätter sin framfart i Bukarest. Han har visserligen sett grymt stark ut under veckan och jag tippade som bekant på förhand att han skulle vinna, men riktigt så här lätt trodde jag inte att han skulle få i semifinalen.

Eller vad sägs om 6-2, 6-3 mot trefaldiga mästaren Gilles Simon?

Rosol var verkligen den klart bättre spelaren genom hela matchen. Precis som mot Viktor Troicki i kvartsfinalen matade han blytunga grundslag och drev hela matchen framåt.

Ett så offensivt och snudd på huvudlöst aggressivt spel renderar så klart en hel del missar, men när taktiken utförs med sådan dödlig precision spelar inte det överdrivet stor roll – så länge fler poäng bärgas än förloras. I dag blev det totalt 70 poäng, mot Simons 51. Nästan 20 poäng mer alltså. Det, mina vänner, är ren och skär utklassning (Nadal hade 59-40 mot Raonic).

Simon bjuder å sin sida sällan på egna misstag men blev så pass tillbakapressad att han faktiskt missade en hel del för honom enkla kontringar och transportslag.

Rosol var nära att krampa några gånger med ett break upp i andra set, men höll serve två gånger efter underläge 15-40.

När han skulle serva för matchen vid ställning 5-3 gjorde sig nervositeten påmind. Han räddade först två breakbollar men fann sig sedan gång på gång tappa till ny breakboll mot sig vid 40-40. Tappade räkningen men tror att det blev fem räddade breakbollar innan han slutligen stängde matchen.

Rosol är därmed klar för sin första ATP-final i karriären – knappt ett år efter den stora skrällen i Wimbledon, då han slog ut Rafael Nadal redan i andra omgången.

Rosol har sedan den där skrällen klättrat stadigt på rankningen, från plats 100 till 48 (som bäst 46 i början av april, bästa placeringen i karriären).

Riktigt kul att han återigen visar prov på den höga maxkapacitet han besitter. Matchen mot Nadal kändes verkligen som en once in a lifetime, som att han spelade under någon sorts trans och skulle få oerhört svårt att hitta det spelet igen.

Det har han förvisso också haft, men i Bukarest har 27-åringen enligt min mening för första gången visat att han kan spela så över tid och inte bara i enstaka matcher. Han har visserligen stora luckor i sitt försvarsspel och är väldigt sårbar framför allt i sidled, men offensiven är av världsklass när allt klaffar.

Blir oerhört intressant att se vad han kan åstadkomma i finalen mot Guillermo Garcia-Lopez, som slog Florian Mayer i en tresetare: 6-4, 4-6, 6-3. Som jag förutspådde blev det en öppen match med Garcia-Lopez som segrare.

* * *

I Stuttgart pressades Maria Sjarapova för tredje matchen i rad till tre set – och för tredje gången i rad kämpade hon hem segern: 6-3, 2-6, 7-5 mot Angelique Kerber.

Världssexan har börjat hitta formen igen och lyckades i sina bästa stunder flytta runt på Sjarapova, vilket hon gjorde med snävt vinklade slag och variation.

Sjarapovas defensiva brister märks så oerhört tydligt så fort hon backar tillbaka och inte spelar så aggressivt som hon så att säga ska eller bör göra. Det var just därför hon förlorade andra set, för att hon slappnade av och slutade kliva på. Bjöd helt enkelt in Kerber i matchen.

I tredje set visade hon prov på mental styrka när hon först vände 0-2-underläge och sedan tappade 5-3 till 5-5. Där hade nog många vikt ner sig, men Sjarapova höll huvudet kallt och vann matchens två sista game blankt.

44 oprovocerade misstag är kanske inte så smickrande för världstvåan, men så slog hon också 42 winners (att jämföra med Kerbers 23-25).

Segern var Sjarapovas 15:e raka på grus och 21:a på 22 matcher (hennes senaste förlust på underlaget kom mot Serena Williams i Madrid förra året). Finalen blir dessutom hennes 49:e på WTA-touren (28-20 i finalfacit).

I finalen möter hon världfemman Li Na, som körde över 104-rankade sensationen Bethanie Mattek-Sands (som under veckan besegrat världssjuan Sara Errani och 47-rankade Sabine Lisicki): 6-4, 6-3.

De båda toppseedade spelarna till final, alltså. Kan bli en riktigt intressant match. Sjarapova leder med 8-5 i inbördes möten (2-1 på grus), men i Australiska öppna blev det totalkross för kinesiskan: 6-2, 6-2.

Li Na har dessutom inte tappat set än, medan Sjarapova alltså pressats till avgörande set i alla sina tre matcher.

Mer om samtliga finaler i morgon!

Vi börjar i Barcelona, där spelet avbröts i går på grund av regn.

Matchen mellan Philipp Kohlschreiber och Martin Klizan avslutades i dag på förmiddagen, med tysken som knapp vinnare: 1-6, 7-6(2), 7-6(5). Kohlschreiber tog sig sedan till semifinal via walkover från Thomaz Bellucci, som slog Dimitrij Tursunov i går (4-6, 6-1, 6-3).

Benoit Paire krånglade sedan till sig ett set mot Rafael Nadal men spelade sedan av resten av matchen på ett provocerande lojt men för honom inte ett dugg ovanligt sätt: 7-6(2), 6-2.

Nadal hade sedan inga som helst planer på att stanna på banan längre än nödvändigt och tappade bara tre game i sin andra match för dagen, mot Albert Ramos (som slog Kei Nishikori: 6-4, 7-6). Nadal fullkomligt detroniserade landsmannen Ramos med 6-3, 6-0.

I kvartsfinalen möter han Milos Raonic, som inledde sin matchdag med att besegra Ernests Gulbis i raka set (6-2, 7-6) och fortsatte sedan med att nöta ner Tommy Robredo (som skrällde mot Tomás Berdych: 3-6, 7-6, 6-3) i en tresetsrysare: 6-7(5), 6-3, 7-6(2).

Den enda som slapp spela dubbla matcher (bortsett från Kohlschreiber) var Nicolás Almagro, som slog Juan Mónaco förhållandevis enkelt: 6-3, 7-5.

Och då var vi alltså framme vid morgondagens semifinaler. Låt oss ta en titt:

* * *

√ RAFAEL NADAL (5) – MILOS RAONIC (13)

Raonic lyckas alltså försvara sin semifinalplats från förra året, vilket är mycket glädjande. Kanadensaren har svajat till och från under säsongsinledningen men nu äntligen börjat hitta både form och stabilitet.

Förra året blev det förlust i två tiebreaks mot David Ferrer för Raonic. I år är motståndet ännu tuffare. Nadal har nämligen svarat för en makalös comeback och tagit tre titlar på fem finaler sedan februari (segrar i Sao Paolo, Acapulco och Indian Wells, förluster i Vina del Mar och Monte Carlo).

Med tanke på detta är det så klart inte jättemycket som talar för Raonic.

Men det finns vissa saker:

• Nadal har historiskt haft vissa problem med mammutservare och pressades till fem set i förstarundan mot John Isner i Franska öppna 2011. Raonic har visserligen inte tagit set mot Nadal på två inbördes möten, men den senaste matchen var å andra sidan i Tokyo 2011.

• Nadal hade stora bekymmer med sin serve i Monte Carlo, vilket hämmade honom rejält. Av det jag sett hittills är den fortfarande inte hundra, och då har till och med en normalt svag returtagare som Raonic chansen att sätta press.

• Att mata snäva servar mot Nadals backhand och sedan avsluta med rak forehand vid servar i deuce court (så kallad ”serve +1”-taktik) är en gammal strategi som fortfarande ger hög utdelning när den utförs på rätt sätt – vilket inte minst Novak Djokovic bevisade så sent som i Monte Carlo-finalen. Raonic är en avsevärt bättre servare än serben, och har han bara gjort sin hemläxa borde han kunna vinna många gratispoäng med den här taktiken.

• Även i spelet har Nadal en svaghet i sin backhand, och om Raonic avfyrar sina forehandmissiler crosscourt och försöker attackera med rak backhand kan han neutralisera Nadals giftiga inside out-forehand. Visserligen lättare sagt än gjort, särskilt när man har en så pass opålitlig backhand som Raonic, men det är inte omöjligt.

På det hela taget känns 10,00 gånger pengarna på seger för Raonic som ett rättvist odds. Om Raonic har en riktigt bra dag och Nadal en dålig så finns det luckor för 22-åringen att exploatera, men för att mäkta med en skräll krävs att han utför varenda liten detalj perfekt.

Känns inte som att Nadal är särskilt sugen på att plattas till av ett framtidslöfte i en turnering han vunnit sju gånger och i vilken han har 38-1 i matchfacit (hittills enda förlusten kom mot Alex Corretja 2003). Han har dessutom vunnit 42 raka set sedan finalen mot David Ferrer 2008 (som slutade 6-1, 4-6, 6-1). På nio år har han förlorat blott fyra set (78-4 i setfacit). Ganska överlägset, om man säger så.

– – – – – – – – – – –

√ NICOLÁS ALMAGRO (12) – PHILIPP KOHLSCHREIBER (21)

Kohlschreiber är en ganska underskattad grusspelare, men det här är ändå en matchup som passar Almagro väldigt bra. Spanjoren har hittat formen igen efter det tidiga uttåget i Monte Carlo och avfärdade alltså Juan Mónaco i raka set.

Mónaco (sin svajiga form till trots) är en klart bättre grusspelare än Kohlschreiber, och inför hemmafansen borde tysken bli en munsbit för världstolvan.

Nu tror jag i och för sig att Kohlschreiber kommer att bjuda upp till kamp, precis som han brukar göra mot Almagro oavsett underlag (4-3 till spanjoren i inbördes möten, 3-1 på grus), men svårt att inte hålla Almagro som solklar favorit i den här matchen.

* * *

Bukarest har rullat på lite i skymundan, vilket inte är så konstigt med tanke på att Barcelona känns som en Grand Slam i jämförelse.

Nåväl, inte riktigt. Men nästan.

Har sett en del matcher, men ingenting har egentligen varit värt att ägna dyrbar tid åt att skriva om. Sådana matcher som bara läggs på minnet och får fungera som någon sorts framtida referensmaterial.

Därmed inte sagt att det har varit dåliga matcher. Inte alls. Många har varit väldigt trevliga. (Och jag är dessutom av någon outgrundlig anledningen snudd på maniskt förtjust i de här mindre, lite dassiga ATP-turneringarna.)

Det var till exempel oerhört trivsamt att se David Goffin köra över Florian Mayer i andra set i under gårdagen. Att han sedan förlorade matchen kändes inte ett dugg överraskande. Goffin är formmässigt som en levande jojo, inte bara i största allmänhet utan även under pågående match.

När han spelar på topp känns det som att precis allt han slår på ska gå in. Ja, inte bara gå in utan även bokföras som winners. Han har ett grymt spelsinne, snabbt fotarbete och hittar vansinnigt snäva vinklar i sina slag. I det där andra setet såg han helt oslagbar ut.

När dipparna kommer, och det gör de ofta, ser han tvärtom ut som en oerfaren juniorspelare.

Men hans absolut största problem är att han lider av någon sorts perfektionism. Han kan bli rosenrasande över minsta lilla felträff och bashar sig själv mentalt så mycket att han förlorar setet/matchen. Precis som i första set mot Mayer, och delvis i tredje.

Nåväl.

Mayer vann som sagt slutligen matchen (7-6, 1-6, 6-3) och besegrade i dag Victor Hanescu: 6-3, 7-6(3). I semifinalen möter han Guillermo Garcia-Lopez, som skrällde mot formsvaga Janko Tipsarevic: 6-3, 3-6, 6-4. Dock ingen överdrivet oväntad skräll, direkt.

På nedre halvan slog titelförsvararen Gilles Simon 67-rankade Daniel Brands (6-1, 7-5) och Lukas Rosol körde över Viktor Troicki: 6-3, 6-1.

Bra turnering i allmänhet och grym bra match i synnerhet från Rosol. Nu är visserligen Troicki en ganska bra matchup för tjecken eftersom han så att säga lägger det mesta i sin motståndares händer. Troicki har liksom inga farliga vapen och är en riktig tempodödare, vilket kan vara nog så frustrerande för spelare som inte tycker om att vara den som måste sätta fart på bollen.

Det har dock Rosol inga problem alls med, och när han är i så här pass bra form kan han i princip bara stå och smälla in winner efter winner. Enda gången Rosol såg minsta lilla hotad ut var när Troicki lyckades flytta runt honom i sidled, men det är inte så lätt att göra det när man helt saknar tryck i slagen.

Med detta sagt: Låt oss ta en titt på morgondagens semifinaler.

* * *

GILLES SIMON (16) – √ LUKAS ROSOL (48)

Simon är spelmässigt ungefär samma matchup för Rosol som Troicki, med den väsentliga skillnaden att Simon är en långt mycket bättre spelare än Troicki.

Det Simon saknar i ren styrka väger han upp med oerhört snabba fötter, kvicktänkthet och tennisintelligens. Det ser aldrig särskilt sofistikerat ut när Simon spelar, men det är minutiöst och ofta taktiskt fulländat.

Egenskaper som kommer väl till pass mot Rosol, som gärna är den som driver på spelet.

Det här har med andra ord potential att bli en riktigt intressant match, eftersom det är två väldigt olika sorters spelare som möts: Sluggern Rosol mot bollfösaren Simon.

Att Rosol detroniserar Troicki ska inte ses som en tillräckligt stor bedrift för att hålla honom som favorit mot trefaldige mästaren Simon, men nog känns 3,00 gånger pengarna lite i högsta laget.

Om Rosol spelar som mot Troicki i dag (och Andreas Seppi dessförinnan) har han riktigt goda chanser att vinna den här matchen. Ja, med tanke på Simons usla form den senaste tiden (bara marginellt bättre i Bukarest) så tycker jag faktiskt att han är den bättre spelaren inför den här matchupen.

– – – – – – – – – – –

FLORIAN MAYER (57) – √ GUILLERMO GARCIA-LOPEZ (87)

En oerhört sval semifinal. Garcia-Lopez den bättre grusspelaren, men Mayer är väldigt lurig och egentligen mer komplett som spelare. Vann deras hittills enda möte (på grus) i Stuttgart 2010.

Känns som en ganska öppen match och är villig att satsa en slant på Garcia-Lopez, som under veckan bärgat mer imponerande segrar än Mayer.