Två dagar in i turneringen har vi alltså redan bjudits på lika många skrällar i Dubai.

Det började med att Nikolaj Davydenko krossade världsnian Janko Tipsarevic: 6-0, 7-5. Eller ja, i alla fall resultatmässigt. Matchens två första game höll på i över 30 minuter. Helt sjukt. Davydenko låg dessutom under med 1-4 i andra set innan han älgade sig fram till segern.

Tennisdagen fortsatte hur som helst med ännu ett tungt fall, när världsåttan och nyblivna Marseille-mästaren Jo-Wilfried Tsonga förlorade mot 32-årige landsmannen Michael Llodra i raka set: 7-6(3), 6-2.

– Jag var i Frankrike i går. Anlände precis. Det var svårt att ha bra reaktionsförmåga. Jag kan inte spela ordentligt mot Michael eftersom han avslutar allt på två, tre slag. Så man får inte tid att hitta en bra rytm. När man inte är i fysiskt topptrim är det tufft att ha bra precision och snabba reflexer, förklarar Tsonga efter nederlaget.

Dålig bortförklaring, om ni frågar mig – och en av anledningarna till att Tsonga inte vunnit någon Grand Slam ännu (eller ens tagit sig till en andra final). Jag menar, Tomás Berdych – Tsongas finalmotståndare i går – måste också ha anlänt till Dubai nyligen, och han lyckades ändå vinna sin öppningsmatch enkelt: 6-1, 6-3 mot Rajeev Ram.

Okej, Berdych firade säkerligen inte sitt ”silver” på samma sätt som Tsonga firade sin tionde buckla i karriären, men om man av sådana anledningar är i så usel fysisk form kanske man bör fundera på om man ska ställa upp i nästkommande turnering över huvud taget.

Nåväl.

Det var nära att dubbelskrällen vi bjöds på i dag blev en trippelskräll. Juan Martín del Potro hade nämligen enorma bekymmer i sin öppningsmatch mot Marcos Baghdatis: 4-6, 6-4, 7-6(4).

Första set var helt fri från breakbollar – fram till setets absolut sista game, när del Potro efter ett ovanligt svagt servegame hamnade i 15-40-underläge och tre setbollar mot sig. Baghdatis behövde bara en.

I andra set var rollerna ombytta och del Potro behövde bara förvalta en breakboll, utan att själv ha någon emot sig, för att bärga setet. I tredje set hämtade sedan argentinaren upp ett 1-3-underläge och räddade tre matchbollar innan han slutligen kunde säkra avancemang i turneringen efter ett avgörande tiebreak.

Enligt uppgifter efter matchen känner världssjuan, enligt egen utsago, av handledsskadan som spolierade hela säsongen 2010. Märktes inte jättemycket under matchen. Ersatte inte sina backhandslag med den där uddlösa slicen som han använde mot Viktor Troicki i Cincinnati förra året, om ni minns. Den gången var det visserligen en inflammation, men ändå.

Redan i går bjöds vi ju faktiskt nästan på en skräll. Precis som mot Julien Benneteau i Rotterdam var världstvåan Roger Federer provocerande nonchalant och tappade första set mot 128-rankade Malek Jaziri, innan han studsade tillbaka och gjorde processen kort i följande set.

Vid sidan av Berdych är det i alla fall en seedad spelare som gjort sitt jobb: Novak Djokovic. 6-1, 6-4 blev det mot landsmannen Troicki. ”En bye hade fått Nole att jobba hårdare”, som någon skrev på Twitter efter första set (bye innebär att en seedad spelare står över första omgången, vilket förekommer i mindre turneringar, för er som inte visste det).

Bör även noteras att svenske Robert Lindstedt i par med Nenad Zimonjic är vidare i dubbeln, efter seger över Eric Butorac/Paul Hanley: 6-3, 6-4.

* * *

I Delray Beach har det inte hänt något av större intresse under dagen. Jack Sock slog Matthew Ebden (6-3, 6-3), vilket var glädjande men inte särskilt oväntat. Och problembarnet Ernersts Gulbis goda form verkar hålla i sig. Den här gången var det veteranen James Blake som avfärdades, dessutom i raka set: 6-1, 6-4.

Okej, en skräll bjöds vi faktiskt på: 154-rankade Daniel Munos de la Nava slog hemmahoppet Ryan Harrison: 6-2, 1-6, 6-3. Spanjoren är en 31-årig Challenger-spelare som hade 4-10 i ATP-matchfacit inför den här matchen. En föga smickrande förlust för 76-rankade framtidslöftet inför hemmapublik, med andra ord.

* * *

Alla dagens resultat:

Måndag, ny vecka, nya tag på respektive tour.

Vi tar en snabb titt på veckans startfält.

* * *

DUBAI TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500 (hardcourt)
Dubai, Förenade Arabemiraten

Stjärnspäckat, som vanligt. Världsettan Novak Djokovic på övre halvan, världstvåan och regerande mästaren Roger Federer på den undre. Däremellan världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världsnian Janko Tipsarevic.

De två med lägst rankning av de seedade spelarna är Andreas Seppi (19) och Mikhail Juzjnyj (32).

Spontant har Federer fått den tveklöst tuffaste lottningen av toppduon – han har Berdych, Tsonga och Tipsarevic på sin halva. Tipsy visserligen i tveksam form och Berdych/Tsonga kommer direkt från final i Marseille, med minimal tid för förberedelser.

Denna trio ska dock inte underskattas i dessa sammanhang – samtliga tog sig till kvartsfinal förra året.

Djokovic har bara del Potro att oroa sig över, och han har historiskt inte ingjutit så mycket rädsla hos världsettan. Novak leder med förkrossande 7-2 i inbördes möten och har tre raka segrar över argentinaren (7-1 i set).

En final mellan Djokovic och Federer hade därför känts mest trolig, om det inte varit för schweizarens nonchalans i sin öppningsmatch mot 128-rankade Malek Jaziri (5-7, 6-0, 6-2). Detta alltså i första matchen efter en minst lika arrogant uppvisning mot Julien Benneteau i Rotterdam för två veckor sedan (som slutade i kvartsfinalfiasko).

Återstår att se vem av Berdych och Tsonga som får chansen att fälla racketkonstnären på nytt. Om nu inte någon av dem åker ut på vägen. Konstigare saker har hänt, trots att skrällarna inte brukar dugga så tätt just i Dubai. För att vara en 500-turnering har den här ovanligt hög status bland toppspelarna.

Vore kul om Bernard Tomic kunde ställa till med lite besvär för Tipsarevic, eller potentiellt Federer, även om jag inte tror att han har vad som krävs för att störa topp 10-stjärnorna i en sådan här tävling. Än.

* * *

MEXICAN OPEN
ATP 500 (grus)
Acapulco, Mexiko

Rafael Nadals stora elddop. Det är här han bjuds på tillräckligt tufft motstånd för att man ska kunna avgöra vartåt hans comeback barkar. Ett första minitest redan i öppningsmatchen, mot flinke Diego Sebastian Schwartzman (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen – Schwartzman är 170 centimeter lång).

20-åringen ser inte mycket ut för världen, men likt många andra spelar som inte riktigt har den där tunga fysiken som krävs för ett kraftfullt grundspelar väger han upp det med precision, snabbhet och tennisintelligens. Kommer förmodligen bara vinna några strögame, men helt klart intressant att hålla ögonen på.

Första riktiga testet kommer i semifinalen, mot Nicolás Almagro. Ja, egentligen redan i kvartsfinalen mot Thomaz Bellucci, men brasilianarens form är ytterst tveksam (torskade i första omgången i Buenos Aires förra veckan, mot ovan nämnda Schwartzman, och i andra omgången på hemmaplan i Sao Paolo veckan dessförinnan).

Om det inte vore för Nadal så hade det här givetvis, återigen, varit David Ferrers turnering. Världsfyran har vunnit tre titlar i rad här, och inleder turneringen med en färsk titel från Buenos Aires i bagaget för andra året i rad.

Hans största hot på vägen mot final är Stanislas Wawrinka, som pressade Ferrer till tre set i Buenos Aires-finalen. I övrigt består startfältet mestadels av en hop grusspecialister som normalt inte ska rå på någon av de fyra högst seedade spelarna.

En final mellan Ferrer och Nadal känns högst trolig, om inte Nadal är lika skakig som i Vina del Mar och Sao Paolo och torskar i en eventuell semifinal mot Almagro.

Kuriosa: Åtta av de tio senaste åren har minst en av finalisterna varit spanjor. De senaste tre åren har finalerna varit helspanska uppgörelser.

* * *

DELRAY BEACH INTERNATIONAL TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250 (hardcourt)
Delray Beach, USA 

Veckans av förklarliga skäl minst stjärnströdda turnering, eftersom toppspelarna befinner sig i antingen Dubai eller Acapulco (eller tar ledigt, som Andy Murray, Richard Gasquet och Milos Raonic).

John Isner och Tommy Haas är toppseedade. Memphis-vinnaren Kei Nishikori fjärdeseedad. I startfältet finns även Sam Querrey, Alexandr Dolgopolov och Kevin Anderson (som gör sin första turnering efter Australiska öppna).

Nishikori trivs bra i Delray Beach. Bärgade sin första ATP-titel här 2008 (och har dessutom under flera år bott i Florida). Vilket förmodligen är anledningen till att han ens ställer upp, med tanke på att han spelade final i Memphis så sent som i går.

Kevin Anderson är regerande mästare och med tanke på att hans lottning är snarlik fjolårets har han goda chanser att upprepa bedriften. Om inte Nishikori går sönder eller känner sig sliten efter förra veckans turnering håller jag dock honom som favorit till finalplatsen på den övre halvan.

På den undre får Sam Querrey bära favoritskapet. Inte för att han är i särskilt god form eller spelat överdrivet bra på sistone, utan av den enkla anledningen att resten av sektionen är så pass svag: Tommy Haas tvingades lämna walkover i Memphis, Dolgopolov förlorade sin kvartsfinal mot Marinko Matosevic efter väldigt lojt uppträdande, Denis Istomin är visserligen i bra form men har spelat väldigt mycket på sistone vilket borde ta ut sin rätt snart och resten är egentligen inte mycket att hänga i julgranen.

Matosevic är för övrigt spelklar. Trots skadan mot Nishikori i Memphis-semifinalen. Har dock åkt på en otroligt tuff lottning och måste ta sig förbi Isner, Anderson och Nishikori för att ta sig till final – vilket givetvis försämrar hans chanser att upprepa sin bedrift från ifjol, då han gick hela vägen till final, avsevärt.

Att tippa den här turneringen känns verkligen som ett lotteri, så jag drar till med Nishikori mot Dolgopolov i final. Bara för att det skulle bli en kul match som jag gärna vill se.

Jag beundrar verkligen sportkommentatorer, i största allmänhet. Naturligtvis inte alla, men många. Särskilt tenniskommentatorer. Jag inbillar mig att det är en särdeles svår sport att kommentera, inte bara för att den kräver enormt kunnande för att analysera i realtid utan också för att balansen mellan insiktsfull analys, ren återgivning av vad som händer på banan och fakta om spelarna/turneringen inte är helt enkel.

Som med så mycket annat finns det vissa fallgropar för tenniskommentatorer. Till exempel det torra konstaterandet att ”han/hon behöver slå in fler förstaservar” på bisittarens fråga hur spelaren som befinner sig i underläge ska förändra matchbilden. Att slå in fler förstaservar är liksom inte ett taktiskt vapen man tar till i motgång, vilket i sig gör påståendet komplett idiotiskt.

Och så är det ju det där med att gå på nät.

För vissa kommentatorer är huvudlösa nätruscher nästan alltid svaret på ovanstående frågeställning.

Ligger du under med dubbla break och går mot bombsäker förlust? Misströsta icke – spring fram mot nät bara så ordnar det sig så småningom!

Nej, så enkelt är det naturligtvis inte. Så enkelt är ingenting. Men i det här fallet är det dessutom helt felaktigt. I dagens moderna tennis – med långsammare banor, mer solitt försvarsspel och bättre uthållighet hos spelarna – är det oftast en dum idé att plötsligt och under pågående match försöka anamma en spelidé som varit på stadig nedgång de senaste 20 åren.

Men det finns så klart undantag.

Redan inför finalen i Memphis mellan Kei Nishikori och Feliciano Lopez visste vi att Nishikori alla dagar i veckan vinner en kamp som förs från baslinje till baslinje. Japanen är alldeles för träffsäker, snabb och stabil för det, särskilt när han är i så bra form som han varit under veckan. Hans grundspel är dessutom generellt tyngre än Lopez, och i kombination med spanjorens mer passiva försvarsspel samt obefintliga kontringsspel ger det honom möjligheten att diktera spelet och sätta enorm press.

Det finns bara två områden där Lopez överlag är bättre än Nishikori: serve och volley.

Lopez bjöd inte på överdrivet stort motstånd i kvällens final, men de gånger han ändå gjorde det var det när han spelade lite mer offensivt och sökte sig fram till nätet. Det funkade långt ifrån alltid, men det var i alla fall ett klart bättre alternativ än att fastna i förödande baslinjedueller.

Här tyckte jag faktiskt att de annars väl godkända kommentatorerna ramlade i ytterligare en fälla, vilket även den gången gällde Lopez spelidé. De tyckte nämligen att han skulle vara mer offensiv och kliva fram i banan även när han försvarade sig och satt under press hamnade i de där malande baslinjeduellerna, vilket (de gånger han gjorde det) gick helt åt h-vete.

Att de tyckte så berodde på att Lopez annars så knepiga backhandslice inte störde Nishikori minsta lilla (eftersom han är så oerhört noggrann gav det honom tvärtom mer tid till att förbereda sin sving och generera fart på bollen, vilket satte Lopez under högre press).

Jag tycker tvärtom att spanjoren borde ha varit ännu mer passiv i sitt försvarsspel. Eftersom han inte har speciellt snäv vinkel i sina slag, eller ens någon styrka eller djup att tala om eftersom han hela tiden var satt under så hög press, blev alla hans kontringsförsök totalt misslyckade.

De gånger han fick breakmöjligheter berodde det på att Nishikori svajade. Den första breakbollen kom i första sets sista game, när en dittills helt överlägsen Nishikori darrade lite på manschetten.

I andra gamet i andra set (när Lopez i föregående game tappat 30-0-ledning, sedan räddat tre breakbollar – men ändå till sist blivit bruten) bjöd japanen på tre horribla missar, vilket gav spanjoren lika många breakbollar. Det var ungefär som att Nishikori vandrat över till Lopez sida och på ett guldkantat serveringsfat räckt över tre gyllene chanser att ta sig tillbaka in i matchen.

Vad Lopez gjorde? Tja, först drog han till med en bedrövlig retur, och vid 30-40 slutade han spela mitt under en duell och utmanade ett domslut på ett djupt forehandslag från Nishikori.

Det visade sig sitta som en smäck på linjen, med god marginal. 40-40. Två poäng senare hade Nishikori fullbordat sitt break.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Lopez i det här läget borde ha haft is i magen och dragit nytta av det lilla mått nervositet som fått Nishikori att vackla, om än bara för en liten stund. För även om japanen dittills inte haft några problem med spanjorens slice så kan jag slå vad om att Nishikori inte svarat med samma omutliga säkerhet just då, med breakbollar emot sig – och slutligen kanske till och med missat ett slag.

Nåväl. Det där var ju på intet sätt matchavgörande. När allt kommer omkring var Nishikori inte bara den klart bättre spelaren, utan dessutom totalt överlägsen i sin 6-2, 6-3-triumf. Han vann 79 procent av poängen i sin förstaserve, 80 procent i andraserve, bröt Lopez vid fyra tillfällen och vann totalt 46 procent av poängen i returgame. Den totala poängsegern var solklara 60-40.

Det fanns helt enkelt inte så mycket Lopez kunde göra denna dag (trots att han slog in 67 procent förstaservar, i jämförelse med 47 procent i gårdagens semi mot Denis Istomin, fick han absolut ingenting gratis – eller ens lite billigt – i egen serve).

Men det han trots allt hade kunnat göra, det tyckte jag inte att han gjorde tillräckligt ofta och bra. Han borde ha varit mer passiv, låtit Nishikori diktera spelet och samtidigt försökt störa hans matchrytm. Hoppas på några missar här och där, som kunde få 23-åringen att börja vackla lite mentalt. Mixat upp med offensiva ruscher mot nät och lite klassiskt serve & volley.

Då hade han kanske åtminstone kunnat förlora med lite större värdighet. För som det såg ut nu… Okej att man rent spelmässigt är sämre, men Lopez gnälliga och uppgivna attityd på banan var under all kritik. Så ska man bara inte uppföra sig i en final. Det såg liksom ut som att han gett upp redan efter första breaket i första set, och det är ju bara smärtsamt provocerande.

Hela den här veckan har i alla fall varit ett enda stort styrkebesked från Kei Nishikori, som i och med karriärens tredje titel (andra i ATP 500-sammanhang) slår sig in på topp 20 igen i morgon. Hade personligen gärna sett att han avstod Delray Beach nästa vecka för att ladda upp inför Indian Wells, men vi får helt enkelt hålla tummarna för att han inte går sönder.

* * *

Bör även noteras att David Ferrer som väntat vann titeln i Buenos Aires, men först efter tre set mot Stanislas Wawrinka: 6-4, 3-6, 6-1. Kunde dock inte se den matchen och har inte heller haft möjlighet att se den i efterhand, så har ingen analys att komma med därifrån.

Att deras final skulle gå till tre set var i mina ögon ingen högoddsare.

Att det skulle bli en mental fajt med ett avgörande på mållinjen kändes också givet.

Men jag måste säga att jag är en smula förvånad över matchbilden mellan Tomás Berdych och hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga.

Den var nämligen den helt omvända i jämförelse med Stockholm Open-finalen i höstas. Då var det Tsonga som var omutlig i två set, innan han plötsligt bjöd in Berdych och slutligen förlorade matchen.

I dag var faktiskt Berdych överlägsen i de två första seten. Inte en enda breakboll bjöd han på, och i andra set vann han fem servegame blankt – samtidigt som han hela tiden störde och satte press på Tsonga i fransmannens servegame.

I första set förvaltade han en av fyra breakbollar, vilket räckte till seger: 6-3.

I andra set brände han tre chanser men var som sagt själv helt omutlig i egen serve.

Tsonga har dock en osviklig förmåga att skaka av sig alla former av motgångar och lägga i en högre växel när så krävs. Ja, han är faktiskt mycket bättre på att kämpa sig ur ett underläge än att hålla distansen när han leder. Som att han är mycket mer bekväm i rollen som envis underdog än som matchdirigent, i alla fall mot tuffare motstånd.

I andra sets tiebreak plockade han fram alla sina offensiva vapen och trampade plattan i mattan. Räddade en matchboll med ett ess utav bara farten. På den nivån var det.

Oerhört kul, om än inte så chockerande, att se. På det här planet är Tsonga faktiskt inte långt ifrån Novak Djokovic. Djokovic har visserligen gjort konsten att vända underlägen till någon slags slentrianmässig vardagsmat, men världsåttan är expert på att göra de justeringar som krävs just när han upplever tung motgång i en match.

Kan möjligtvis vara därför han är sämre på att hålla en ledning, för att han är så van vid – och bra på – att göra justeringar i sitt spel, vilket i sådana lägen inte är nödvändigt. Ja, ofta direkt destruktivt.

Eller så vaggas han in i någon sorts falsk säkerhet och kan inte förmå sig själv att tända till, helt enkelt.

Hur som helst.

Trots att tiebreaket var jämnt, 8-6 till Tsonga, kändes det som det mest naturliga i världen att just Tsonga skulle vinna det. Från första till sista boll.

Och då svängde också pendeln åt fransmannens håll.

I avgörande set fixade han mycket lägligt sitt första servegenombrott i matchen redan i tredje gamet (efter några sylvassa returer, en missad breakboll och efterföljande dubbelfel från Berdych, något tjecken inför domaren skyllde på att Tsonga störde honom genom att stå och hoppa – vilket han alltid gör mot alla motståndare – när Berdych skulle serva).

Resten av matchen var, med facit i hand, en transportsträcka fram till matchboll för Tsonga, men givet världsåttans tidigare mentala kollapser var det trots allt spännande ända till slutet.

Nästan alla poäng Berdych vann i Tsongas serve i tredje set kändes som bjudningar från Tsonga. På det hela taget bjöds vi nästan på tre olika matcher i en och samma – utklassning från Berdych i första set, ett jämnt andra set med fortsatt övertag från Berdych och så utklassning från Tsonga i tredje: 3-6, 7-6(6), 6-4.

En riktigt kul match, med andra ord.

Och mest imponerande var faktiskt att se Tsonga exploatera den boost han fick efter tiebreaksegern och sedan hålla nerverna i styr även i rollen som överlägsen dirigent. Vågar till och med påstå att han spelade effektivt, i stället för spektakulärt, större delen av avgörande set.

Tänk om han kunde vara på det humöret genom en hel säsong?

Skön revansch för Tsonga efter förlusterna mot Berdych i Stockholm Open och World Tour Finals – vilket resulterar i karriärens tionde ATP-titel.

Desto bittrare för Berdych, som var den klart bättre spelaren i stora delar av matchen men inte när det gällde som mest. Såg stundtals uddlös ut i avgörande set, även i egen serve. Trötthet? Ja, med största sannolikhet. Såg inte ut att störas av någon skada.

Är inte alls förtjust i Berdychs beteende i underläge. Att betrakta motståndarens förberedelser i returtagandet som ett störningsmoment och gnälla inför domaren om det… Nej, det är under en topp 10-spelares värdighet (ja, det var lika ovärdigt när Rafael Nadal gnällde på Lukas Rosol i chockförlusten i Wimbledon förra året).

Ungefär som när Berdych lyckades få en boll omspelad mot Andy Murray i US Open i höstas, för att Murray tappade kepsen. Trots att både han, Murray, domaren och en hel tennisvärld visste att Berdych inte hade en chans på Murrays vinnande slag och därför borde ha sett mellan fingrarna på kepsfadäsen. Det hade helt enkelt varit det mest sportsliga.

Att bita ihop och kämpa vidare, trots att vinden vänt till Tsongas fördel, hade varit det sportsligare alternativet i den här matchen. I stället känner han sig alltså tvungen att gnälla över något så trivialt som att Tsonga studsar i gång sig själv, som något sorts peppande, inför en retur.

I vilket scenario är ett sådant beteende till gagn för den klagande spelaren, i det här fallet Berdych? Aldrig. Han blev förmodligen bara mer frustrerad av att inte bli hörsammad av domaren. Och Tsonga blev säkert bara mer triggad av sin motståndares osportsliga gnäll.

Okej, nu var det ju en världslig sak egentligen. Ingenting att kräva livstids avstängning för.

Men ändå. Man vill ändå ha högre tankar än så om en spelare som Berdych.

Nu är man nästan lite glad över att Tsonga plattade till honom och hans ego i det där tredje setet.

Nåväl.

Med tanke på hur mycket Berdych ändå generellt utvecklats på det mentala planet genom åren kan vi kanske också hoppas på en attitydförändring framöver.

Snart dags för veckans bokslut. Tre finaler ska avverkas: Marseille, Memphis och Buenos Aires. Låt oss i vanlig ordning gå igenom dem en och en:

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Feliciano Lopez (47)
Marinko Matosevic tvingades tyvärr kasta in handduken på grund av fotskada efter ett set i gårdagens semifinal mot Nishikori. Synd. Kändes efter det där inledande setet som att den matchen hade potential att bli riktigt bra.

Matosevic hade då gått ut stenhårt, brutit Nishikori och skaffat sig ett 2-0-överläge. 23-åringen var dock tålamodet personifierat, visade återigen prov på den goda form han visat upp i Memphis, jobbade sig in i matchen och bärgade slutligen första set med 6-4.

Matosevic lyckades faktiskt vid några tillfällen, även i Nishikoris serve, att pressa tillbaka japanen ordentligt med hårda välplacerade forehandslag. Han var stundtals imponerande, om än inte lika stabil och säker som Nishikori.

Lopez å sin sida kämpade ner formstarke Denis Istomin i en tresetare: 6-2, 3-6, 6-3.

Lopez gör sig ju bra inomhus, särskilt när serven funkar (vilket den till viss del gjort hittills under veckan). I gårdagens semi slog han i och för sig in bedrövliga 47 procent förstaservar, men vann å andra sidan 67 procent av poängen i egen serve och räddade fyra av fem breakbollar. Klart godkänt.

Nu är ju Nishikori en bättre returtagare än Istomin, så serven måste funka betydligt bättre i finalen än i gårdagens semi om han ska ha en chans att bärga sin andra raka seger över den formstarka japanen. Deras hittills enda möte slutade i tvåsetsseger för Lopez, men det var på gruset i Barcelona för drygt två år sedan så den är inte en särskilt stark värdemätare inför dagens drabbning.

Lopez är förvisso expert på att flyga under radarn i de här lite mindre turneringarna (vilket han också gjort hittills) och sedan stå där med ett triumferande flin på söndagen, men med tanke på hur orubblig Nishikori håller jag honom som favorit. Han är helt enkelt en klart mycket bättre spelare än sin 31-årige finalmotståndare.

* * *

MARSEILLE

Tomás Berdych (6) – √ Jo-Wilfried Tsonga (8)
Båda fullkomligt mosade sina semifinalmotståndare i går: 6-2, 6-1 för Berdych mot Dmitry Tursunov, 6-2, 6-2 för Tsonga mot Gilles Simon.

Inte helt fel, om man säger så. För visst bjuds vi nu, ärligt talat, på den klart bästa finalen vi kunde tänka oss? Personligen skulle jag nog ha uppskattat en final mellan Berdych och Juan Martín del Potro lite lite mer, men det här är tveklöst en intressant matchup.

Berdych leder med 4-1 i inbördes möten, vilket ter sig en smula märkligt. De är spelmässigt jämbördiga – båda har hårda, giftiga servar och förlitar sig i regel på tunga grundslag från baslinjen. Tsonga är mer varierad i sitt spel och söker oftare nätet men Berdychs grundspel är både flackare och tyngre, vilket väger upp bristen på variation.

Båda har länge haft sina största brister på det mentala planet. Tsonga är som bekant i regel helt oförmögen att spela effektivt och slår därför ofta bort sig i viktiga lägen, medan Berdych tidigare haft svårt att både stänga matcher och vända jobbiga underlägen.

Där har framför allt Berdych utvecklats mest, vilket var särskilt tydligt i finalen i Stockholm Open förra året, då Tsonga var överlägsen och ledde med 6-4, 4-3 (med break) innan han bjöd in Berdych i matchen – och sedan förlorade den.

Skillnaden i dag?

Tsonga kommer att ha en galen fransk hemmapublik i ryggen. Det kommer förmodligen innebära att världsåttan bjuder på mer spektakulär och huvudlös tennis – som mot Bernard Tomic tidigare i veckan – men också att han faktiskt kommer kunna kosta på sig lite showande.

Jag tror faktiskt att just publiken kan bli helt avgörande i dag. Spelmässigt kommer vi med största sannolikhet att få se en repris på någon av deras tidigare matcher, med små marginaler åt båda håll. Särskilt med tanke på att båda lyckats pricka in formtoppen lagom till finalen.

Svårtippad match faktiskt, men jag tror att Tsonga får revansch för det där magplasket i Stockholm Open (och efterföljande tresetsförlust i World Tour Finals).

Förmodligen efter en millimeterjämn tresetsrysare…

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Stanislas Wawrinka (17)
Ferrer hade inga direkt akuta problem mot Tommy Robredo i sin semifinal. Blev visserligen bruten i inledningen av första set, men fick ordning på sitt spel och avfärdade slutligen forne världsfyran i raka set: 6-3, 6-2.

Och Wawrinka imponerade i sin semifinalseger över Nicolás Almagro: 6-3, 7-5. Wawrinka vann 78 procent i egen serve, räddade fyra breakbollar och fixade själv två servegenombrott.

Rent statistiskt gjorde Almagro en stabil match (sju ess, vann 67 procent i egen serve, 85 procent i förstaserve), men den stora skillnaden var returtagandet. Vid sidan av det övertygande spelet i egen serve vann han 33 procent i sina returgame – mot Almagros svaga 22 procent.

En helt rättvis seger där.

Och nu får vi därför den på förhand klart mest intressanta finalen. Jag menar, Ferrer har 13 raka segrar över landsmannen Almagro. Ytterst lite hade talat för att Almagro skulle plocka sin första pinne mot världsfyran i Buenos Aires.

Den här matchupen är lite jämnare: 6-3 i inbördes möten till Ferrer. 4-1 på grus.

Som vi alla vet är grus Ferrers naturliga element, men även Wawrinka trivs bra på underlaget. Vilket han inte minst visat under veckan i Argentina. Tror därför inte att det blir någon promenadseger för världsfyran, som dock rimligtvis borde vinna den här matchen.

Det vankas både semifinaler och finaler, så låt oss gå igenom denna tennisdag match för match:

DUBAI

√ Petra Kvitová (8) – Sara Errani (7)
Toppspelarna har på olika sätt knoppat av en efter en, och nu återstår alltså bara världssjuan och -åttan. Kvitová har haft den tveksamt tuffaste lottningen men trots det inte tappat set och varit den som imponerat mest.

Errani har sett hyfsat stabil ut men blev nollad i andra set mot kraftspelaren Nadia Petrova i kvartsfinalen. Det riskerar hon att bli även i finalen, med tanke på hur överlägsen Kvitová ofta varit.

Faktum är att Errani aldrig tagit set av tjecken, på tre försök. Tveksamt om hon kommer lyckas i dag. Känns som att det är helt och hållet upp till Kvitová.

* * *

MEMPHIS

√ Kei Nishikori (22) – Marinko Matosevic (53)
Nishikori var helt orubblig mot Marin Cilic i sin kvartsfinal i går. Matosevic slog ut fjärdeseedade Sam Querrey redan i torsdags och i går var det dags för nästa skräll: 6-7(6), 6-2, 6-4 mot 23-rankade Alexandr Dolgopolov.

Dolgopolov gjorde visserligen en riktigt usel match och i andra set såg det faktiskt ut som att han tankade (rörde sig förmodligen om en skada eftersom han tog en timeout i tredje set, men det såg verkligen inte bra ut). Bjöd knappt på något motstånd alls.

Starkt av Matosevic att i det läget hålla fokuset uppe. Han har verkligen förbättrat sin serve under det senaste året. Tycker också att han försvarade sig riktigt bra både mot Dolgopolov och Querrey. Verkar trivas inomhus.

Har han någon chans mot Nishikori då?

Nej, det ska han inte ha. Inte som japanen spelade i går. Det här borde Nishikori helt enkelt vinna i raka set.

Att Matosevic har servat riktigt bra under veckan och vårdat bollen väl i duellerna ska inte spela någon roll, han har ett för enformigt spel för Nishikori. 23-åringen har dessutom en alldeles för solid försvarsmur och är bombsäker i bollandet.

Han är bättre på alla punkter, helt enkelt. Det kommer därför att krävas mer än bara jämnhet och fokus för att Matosevic ska vinna det här – antingen måste han göra sitt livs match eller så måste Nishikori vika ner sig totalt.

Eller både och.

√ Denis Istomin (63) – Feliciano Lopez (47)
Lopez tog sig alltså förbi 20-årige Jack Sock. Inte särskilt överraskande. Spanjoren är måhända inte lika bra som under sina glansdagar, men han är fortfarande en skicklig inomhusspelare och dessutom bra på att pricka in sina formtoppar när det vankas sådana här turneringar av lägre status.

Istomin har verkligen bombat sig fram till semifinal. Tvingades visserligen till tiebreak i andra set mot lucky losern Michael Russel i natt, men har hittills inte tappat set. Kul att se att hans formtopp håller i sig. Det lär den inte göra särskilt länge till, nämligen. Han presterar alltid som allra bäst i början av året (och till viss del på gräs).

Kan bli en intressant drabbning, det här. Känns som att Istomin är klar favorit. Lopez leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men båda matcherna var jämna och den sista spelades för nästan tre år sedan.

Istomin borde greja det här, tycker jag.

√ Sabine Lisicki (40) – Marina Erakovic (71)

Erakovic är alltså klar för sin andra raka final i Memphis. Förlorade som bekant mot Sverigeettan Sofia Arvidsson förra året, men fick sin revansch på henne tidigare i veckan.

Kul att Lisicki studsat hela vägen till final, nu när både Kirsten Flipkens och Jamie Hampton klappat ihop.

Lisicki leder med 2-1 i inbördes möten och besegrade Erakovic för knappt en månad sedan, i Pattaya. Tappade visserligen första set men gjorde sedan processen relativt kort. Erakovic verkar trivas i Memphis, men Lisicki borde vinna det här.

* * *

MARSEILLE

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Gilles Simon (13)
Jag är säkert inte ensam om att känna mig snuvad på en rafflande semi mellan Tsonga och Juan Martín del Potro, men nu råkar det ju vara på det viset att Gilles Simon typ utklassade argentinaren i gårdagens kvartsfinal.

Vad har vi att vänta oss i dag då?

Simon har faktiskt besegrat sin högre rankade landsman två gånger tidigare, men aldrig på hardcourt. Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten, 4-0 på just hardcourt (8-2 i set).

Tsonga är överlag en betydligt bättre spelare än Simon. Okej, Simon är snabbare och har en effektivare defensiv, men där del Potro misslyckades med att slå igenom hans försvarsmur borde Tsonga lyckas i dag.

Det Simon kan hoppas på är att Tsonga ska tappa fokus och börja svaja, för han har inget annat vapen att ta till än att agera mänskligt bollplank. Försöka mota Olle i grind, om man så vill.

Teoretiskt borde han inte lyckas med det. Tsonga inomhus på hemmaplan är helt enkelt för bra för det. Men det vore inte första gången om världsåttan skulle börja svikta och sjabbla bort några viktiga poäng och game.

Efter gårdagens uppvisning mot Bernard Tomic har jag ändå svårt att se att Simon ska utgöra ett reellt hot mot honom. Nej, den här segern ligger helt och hållet i Tsongas händer.

Eller i hans huvud, snarare.

√ Tomás Berdych (6) – Dmitry Tursunov (119)
Tursunov har verkligen sett ut som den topp 20-rankade spelare han var för några år sedan. Segrarna mot Gilles Müller i går och dessförinnan Janko Tipsarevic var dock ruggigt knappa (Tursunov vann faktiskt färre poäng totalt mot båda), men ryssen har en osviklig förmåga att inte låta i princip någonting störa hans gameplan. Han maler på, helt enkelt. Sen får det bära eller brista.

Det har burit honom hela vägen till semifinal, men här tar det rimligtvis stopp. Han har visserligen lyckats pressa Berdych genom åren, men det var nästan sju år sedan han bärgade sin enda seger över honom. 5-1 till Berdych i inbördes möten talar sitt tydliga språk.

Och med tanke på att världssexan inte lät sig skrämmas av en vilt kämpande Jerzy Janowicz i kvarten var givetvis ett styrkebesked. Känns som att han på allvar börjar få ordning på sitt tidigare så svaga psyke.

Som upplagt för en drömfinal (och en repris på 2012 års upplaga av Stockholm Open) mellan Berdych och Tsonga, alltså.

* * *

BUENOS AIRES

√ David Ferrer (4) – Tommy Robredo (95)
Finns det över huvud taget något scenario där Ferrer förlorar den här matchen? Om Ferrer skulle bryta sin slagarm, kanske. Om ens då.

Okej, riktigt så mycket ska vi inte överdriva ändå. Robredo har trots allt slagit sin landsman två gånger tidigare (fast då får vi gräva oss tillbaka i arkiven till 2006 och 2008; Ferrer leder med 5-2 i inbördes möten) och tog set mot honom i Båstad förra året.

Men att Ferrer skulle åka på sin tredje förlust mot den forne världsfyran just här och nu… Nej, jag har otroligt svårt att se det.

Nicolás Almagro (11) – √ Stanislas Wawrinka (17)
I och med denna semifinal är alltså de tre toppseedade spelarna klara för semifinal. Inte ett dugg överraskande med tanke på det svaga startfältet.

En av veckans mest intressanta semifinal ändå, det här. Det är två väldigt jämbördiga spelare som ställs mot varandra, och deras matcher brukar därför bli millimeterjämna.

Schweizaren har en liten edge i inbördes möten, 4-3. Har dessutom 2-1 på grus, och slog ut spanjoren i raka set i Monte Carlo så sent som förra året.

Wawrinka fick dessutom en smakstart på året med sin fantastiska insats mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen av Australiska öppna, medan Almagro inlett säsongen lite trevande.

Ingen av de båda har hittills tappat set, men har inte heller bjudits på något allvarligt motstånd. Därför en väldigt svårtippad tillställning det här. Gissar att Almagro allmänt betraktas som en knapp favorit, men jag tror faktiskt att Wawrinka fått en tillräckligt stor självförtroendeboost efter Australiska öppna för att ta hem segern i dag, medan Almagros fått sig en och annan törn (förlorade mot David Nalbandian i Sao Paolo i en tresetare där världselvan på det hela taget var den bättre spelaren).

Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).

Om vi börjar i Memphis kan vi snabbt konstatera att världstolvan Marin Cilic har ofattbart svårt att stänga matcher, även mot på papperet svagare motstånd. i Davis Cup i början av februari pressades han till fem set mot Paolo Lorenzi. I veckans öppningsmatch mot Ivan Dodig tappade han första set.

I gårdagens åttondelsfinal mot Igor Sijsling var det dags igen, och den här gången tvingades han rädda tre matchbollar för att bärga segern: 7-6(2), 3-6, 7-6(7).

I kvartsfinalen ställs han mot Kei Nishikori, som avfärdade kvalspelaren Donald Young enkelt: 6-3, 6-3. 22-rankade japanen känns som favoriten i den matchen, givet Cilics svajiga form. Blir säkert jämnt, det brukar deras matcher bli (2-2 i inbördes möten), men jag har inte imponerats av Cilic hittills i år.

En annan förhandsfavorit som det gick ännu sämre för är Sam Querrey. 21-rankade amerikanen föll väldigt oväntat mot 53-rankade Marinko Matosevic: 3-6, 6-4, 7-5. Querrey är den högst rankade spelaren Matosevic slagit sedan Eastbourne förra året, där han skrällbesegrade då 19-rankade Richard Gasquet.

I kvartsfinalen möter han Alexandr Dolgopolov, som inte imponerade mot kvalspelaren Rhyne Williams: 6-4, 4-6, 6-4. Dolgopolov vände visserligen ett 4-1-underläge i första set men hade därefter en hel del bekymmer med 159-rankade amerikanen. Lite oroväckande.

Tur därför att han möter just Matosevic, som inte är en särskilt skräckinjagande kvartsfinalmotståndare, sin skräll till trots.

På den undre halvan fick Feliciano Lopez fribiljett till kvarten efter att Tommy Haas tyvärr dragit sig ur på grund av sjukdom. Han möter 20-årige Jack Sock, som slog landsmannen James Blake i raka set: 7-5, 6-4.

Med tanke på att han redan avfärdat två högst kompetenta hardcourt-spelare känns det inte som att Lopez borde vara ett oöverstigligt hinder för Sock. Gissar att han når sin första ATP-semifinal här i Memphis.

Och Denis Istomin ångar på. Efter busenkel seger över Lleyton Hewitt där han bara tappade tre game (6-1, 6-2, matchen var över på 59 minuter) har han nu säkrat sin fjärde kvartsfinal under säsongen. Riktigt bra formkurva för Istomin just nu, alltså.

I och med att han möter 34-årige lucky losern Michael Russel i kvartsfinalen känns hans avancemang till semifinal ganska given.

* * *

I Marseille sattes världssjuan Juan Martín del Potro verkligen på prov mot hemmafavoriten Michael Llodra i en repris av förra årets final. Llodras serve & volley-spel är märkligt effektivt mot ”the gentle giant”, och han satte dessutom argentinaren under hög press även i sitt returnerande.

del Potro hängde flera gånger löst, särskilt i tredje set. Då hade Llodra redan vunnit första set och tvingat fram ett tiebreak i andra, där världssjuan drog längsta strået. I tredje vann fransmannen sina servegame busenkelt medan del Potro fick kämpa för blotta livet och tvingades rädda breakboll efter breakboll.

Vid ställning 5-5 i Llodras serve gick fransmannen fram till 30-0 – men klappade sedan ihop totalt. I stället för break till komfortabla 5-3 vid ställning 4-3, 40-15 i del Potros serve var det alltså i stället argentinaren som gav sig själv chansen att serva hem matchen.

En chans han inte missade. Eller ja, han brände två matchbollar vid 40-0 men säkrade sedan sin sjätte raka seger sedan Rotterdam.

I kvarten möter han Gilles Simon, som slog Roberto Bautista-Agut: 6-3, 6-1.

del Potro har historiskt haft bekymmer mot bollfösaren Simon, och fyra av deras fem tidigare möten har gått till avgörande set. Med tanke på att det här är en inomhusturnering, vilket gynnar argentinaren, får man väl ändå säga att han borde kunna slå fransmannen i raka set den här gången.

I den andra kvarten på den undre halvan möts Jo-Wilfried Tsonga och Bernard Tomic. En högintressant match så klart, som Tsonga förmodligen vinner.

På den övre halvan tog Jerzy Janowicz en imponerande skalp när han avfärdade Julien Benneteau i raka set: 7-6(0), 6-3. Han möter därmed världssexan Tomás Berdych i kvarten. Turneringens hittills mest lovande match, vågar jag påstå. Tror visserligen inte att Janowicz rår på Berdych, men det vore kul om han motbevisade mig.

I den andra kvarten på övre halvan möts Dmitry Tursunov och Gilles Müller. Inte överdrivet het matchup där, särskilt med tanke på det starka startfältet i år.

* * *

I Buenos Aires är alla intressanta namn vidare: David Ferrer slog David Nalbandian (2-6, 6-4, 6-0), Stanislas Wawrinka körde över Daniel Gimeno-Traver (6-1, 6-4) och Nicolás Almagro utmanövrerade Andreij Kuznetsov (7-6, 6-2).

Kvartsfinalerna ser därför ut så här: David Ferrer-Fabio Fognini, Tommy Robredo–Julian Reister, Stanislas Wawrinka-Albert Ramos, Nicolás Almagro-Federico Delbonis.

Inte överdrivet mycket utrymme för skrällar där får man påstå.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan de stora käglorna skulle börja falla i veckans turneringar. Skrällarna står ju normalt som spön i backen i de mindre turneringarna (Memphis må vara en ATP 500, men som sådan är den väldigt oansenlig).

I natt kom den första, i Memphis. 20-årige Jack Sock kämpade ner fjolårsfinalisten Milos Raonic i en jämn tresetare: 6-3, 5-7, 7-5. Amerikanen räddade åtta av de nio breakbollar han hade emot sig och bärgade själv två servegenombrott.

Segern är tveklöst 168-rankade Socks största i karriären.

För Raonics del innebär förlusten slutet på en sex matcher lång segersvit: två i Davis Cup-mötet mot Spanien i januari och fyra i SAP Open förra veckan. Han har de senaste två åren nått final i Memphis.

– Han gjorde några saker bra. Han slog sin forehand bra. Jag kom helt enkelt inte rätt i positioneringen. Jag gav bort för många billiga poäng, säger Raonic efter nederlaget.

Sock möter landsmannen James Blake i åttondelsfinalen.

Och med Raonic ute ur leken, vem är då favorit att gå till final (och vinna hela tjottabalunsen)? Den nedre halvans finalbiljett måste ju Tommy Haas eller Denis Istomin lägga vantarna på.

Övre halvan är ju mer av ett getingbo, vilket vi redan konstaterat. Marin Cilic, Alexandr Dolgopolov eller Kei Nishikori? Borde rimligtvis bli någon av dem, men vem? Svårt att säga i dagsläget.

* * *

Den andra skrällen svarade 119-rankade Dmitry Tursunov för, när han körde över världsnian Janko Tipsarevic i raka set i Marseille: 7-6(4), 6-2. Kvalspelaren, som inför turneringen inte vunnit en enda ATP-match under säsongen, räddade fyra breakbollar och bröt Tipsarevic två gånger under matchen.

30-åringen nådde semifinal sist han spelade i Marseille, 2011.

Det här är alltså Tipsarevics andra raka förlust i första omgången. Förlorade som bekant även sin öppningsmatch i Montpellier (mot Michael Llodra) för två veckor sedan. Har nu 7-3 i matchfacit så här långt i år.

En smula märkligt, måste jag säga. Tipsarevic såg ju i inledningen av säsongen ut att vara i ruggigt bra form. Ja, egentligen ända sedan Mubadala WTC i december. Får se om han studsar tillbaka snart.

Tipsys tillkortakommande öppnar dessutom dörren ordentligt för Tomás Berdych. Egentligen ingen på hans halva som kan hota nu. Utom möjligen Julien Benneteau eller Jerzy Janowicz, men jag tror inte att någon av dem faktiskt skulle slå honom i dagsläget.

Vi är dessutom i skrivande stund nära att bjudas på en tredje skräll. Juan Martín del Potro har precis räddat fyra breakbollar mot Michael Llodra i avgörande set, vid ställning 4-3 till Llodra. Blir ju ingen promenadseger för argentinaren där, om han ens kommer undan helskinnad.

Matchdagen är inte riktigt slut än, men låt oss ändå ta ett svep och se vad som hänt runtom i tennisvärlden.

I Memphis räddade forne världsettan Lleyton Hewitt två matchbollar mot 72-rankade Yen-Hsun Lu i en tresetsrysare: 2-6, 7-6(3), 6-4. Hewitt låg under med 5-6, 15-40 i andra set men lyckades som så många gånger förr att vända på steken.

Såg delar av deras drabbning, och det var precis så där spännande/ovisst som det brukar vara när Hewitt ställer sig på en tennisbana.

Och Donald Young halkar vidare i turneringen. Xavier Malisse kastade in handduken vid ställning 5-1 till Young i första set.

Största skrällen hittills svarade dock Denis Istomin för i natt, när han avfärdade John Isner i raka set: 6-3, 6-4. Han är i oerhört dålig form nu, den reslige amerikanen. Rankningsraset, som jag och flera andra förutspått, har redan inletts.

För övrigt kan nämnas att 33-årige James Blake med viss möda tog sig förbi öppningsrundan efter tresetsseger över Florian Mayer: 4-6, 6-3, 6-2. Alltid kul när Blake vinner, man unnar honom liksom det efter alla år av skadehelvete och envist slit.

På damsidan är äventyret över för titelförsvararen Sofia Arvidsson. Det blev förlust mot 71-rankade fjolårsfinalisten Marina Erakovic redan i andra omgången: 6-1, 3-6, 6-3. Riktigt tråkigt, naturligtvis. Och en smula oväntat, trots att Arvidssons varit sisådär under säsongsinledningen.

* * *

I Dubai inleddes dagen med en riktigt tråkig nyhet: Serena Williams drar sig ur turneringen på grund av ryggskada. Tydligen samma skada som hämmade henne i Australiska öppna (där hon förlorade redan i kvartsfinalen mot 19-åriga Sloane Stephens), vilket kan förklara hennes serveproblem mot Victoria Azarenka i Doha.

Världselvan Marion Bartoli får därför direktbiljett till kvartsfinalen, där hon möter Caroline Wozniacki. Wozniacki krossade Jie Zheng fullständigt: 6-1, 6-0.

I övrigt inga överraskningar, bortsett från en liten skräll: 17-rankade Roberta Vincis seger över världssexan Angelique Kerber. Hon befinner sig i en riktigt formsvacka, Kerber. Inte bra.

* * *

I Marseille hade Tomás Berdych oväntat stora problem mot problembarnet Ernests Gulbis, men vann slutligen i tre set: 6-4, 6-7(10), 6-4. Berdych brända matchboll i andra sets tiebreak, vid ställning 10-9 i egen serve (missade totalt tre), var fullkomligt bedrövlig. Precis när man trodde att han verkligen fått ordning på sina darriga nerver slarvar han bort en säker seger på ett så nonchalant sätt.

Kanske inte lika illa som när han tappade 5-1 och 6-3 i tiebreak mot Novak Djokovic i World Tour Finals, men det där är så klart inte godkänt från en spelare av Berdychs kaliber. Tur för honom att Gulbis inte fullbordade en skräll.

För det kunde han mycket väl ha gjort, med sin oförlåtliga serve och märkliga forehandsving. Det har aldrig varit särskilt svårt för Gulbis att väcka de förtvivlade fansens hopp, men frågan är hur den 118-rankade 24-åringen följer upp åttondelen i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och dagens kämpainsats i Marseille.

– Man vet aldrig vad som ska hända när man möter Gulbis, som Berdych sa efter matchen.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika stora bekymmer i sin öppningsmatch: 7-6(1), 6-3 mot Nikolaj Davydenko. Tuff lottning för Davydenko, vars goda form under inledningen av turneringen är på väg att kväsas totalt.

I övrigt inga överraskningar. Julien Benneteau slog 412-rankade 18-åringen och landsmannen Lucas Pouille planenligt: 7-6(0), 6-3. Vi kommer därför att bjudas på en batalj mellan Benneteau och Jerzy Janowicz (som ju slog Lukas Rosol i förrgår) i andra omgången. Härligt!

* * *

I Buenos Aires har David Ferrer, Stanislas Wawrinka och David Nalbandian under dagen fått sina öppningsmatcher överstökade. Inga konstigheter.

Och Andreij Kuznetsov slog grusveteranen Filippo Volandri i går: 7-6(5), 6-3. Kul överraskning.

* * *

Dagens samtliga resultat:

DUBAI:

MEMPHIS (WTA):