http://www.youtube.com/watch?v=SWPK2drc9l4

I Montpellier är tre av fyra semifinalister fransmän. Inte jättekonstigt kanske. Dels har Frankrike tio spelare inom topp 100 (vilket inte bara innebär att en tiondel av de högst rankade ATP-spelarna är från Frankrike; det är även ett kvitto på nationens styrka och bredd inom sporten) och dels har många av hemmafavoriterna i den här turneringen en osviklig förmåga att leverera på hemmaplan.

Som veteranen Michael Llodra, till exempel. Under 2012 hade 32-åringen 12-14 i matchfacit i ATP-sammanhang (kvalmatcher ej inkluderade). Nio av de tolv segrarna bärgades på hemmaplan (fyra i Marseille, en i Franska öppna och fyra i Paris Masters).

I Montpellier har han besegrat Kenny De Schepper, Janko Tipsarevic och Jan Hajek på sin väg till semifinal, där han möter 23-årige Benoit Paire (som i sin tur slagit Adrian Menendez-Maceiras, Steve Darcis och landsmannen Gilles Simon).

Vem som vinner? Tja, med tanke på hur Llodra ångat på hittills, och att han dessutom är en giftig inomhusspelare (särskilt i de franska hallarna), skulle det inte förvåna mig det allra minsta om han sätter ynglingen Paire på plats.

I finalen pekar det mesta på att han i så fall får möta världstian Richard Gasquet, som ställs mot Jarkko Nieminen. Nieminen har visserligen överraskat med tresetssegrar över Nikolaj Davydenko och Sergej Stakhovskij (öppningsmatchen mot Florent Serra vann han i raka set) och har dessutom slagit Gasquet i Montpellier förr (2010, enda segern på fem matcher).

Nieminen trivs inomhus och har imponerat hittills, men jag tror inte att det räcker mot en Gasquet som börjar hitta stabilitet och som dessutom tycks vara i god form fortfarande.

* * *

Om lottningen i Zagreb var monumentalt ojämn är det ingenting mot vad semifinalerna är. På den övre halvan ställs hemmahoppet Marin Cilic mot 32-rankade Mikhail Juzjnyj. En särdeles dålig matchup för Cilic, som inte riktigt visat formen än under 2013.

Förutom att Juzjnyj är en kompetent inomhusspelare har han dessutom övertaget i inbördes möten (5-3 totalt, 3-2 på hardcourt). Cilic har dock vunnit deras två senaste möten (St. Petersburg 2011, München 2012) och kommer bli ivrigt påhejad av hemmapubliken, men det är inte alltid till fördel. Särskilt inte när man visat prov på så darriga nerver som Cilic genom åren gjort.

Vinnaren i det svårtippade mötet (tror ändå Cilic drar längsta strået till slut) får möta antingen 28-rankade Robin Haase eller 29-rankade Jürgen Melzer. Om någon av dessa båda herrar (förmodligen Melzer) skulle vinna hela kalaset vore det att betrakta som ytterst förvånande.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0EW5Dk0s3Bc

Rafael Nadal har frustat och stångat sig till en semifinal mot Jeremy Chardy. Det såg inte alltid så bra ut i comebackmatchen mot Federico Delbonis, men det verkade åtminstone inte som att han hämmades av knäsmärtor mer än väntat.

Likadant var det mot 64-rankade Daniel Gimeno-Traver i gårdagens kvartsfinal. Det är inte ”den riktige” Rafael Nadal vi ser glida runt på gruset (för det första glider han inte alls lika mycket som vi är vana vid).

Men vi hade inte heller väntat oss något annat. Att han slog Gimeno-Traver i raka set (6-1, 6-4) får ses som ett litet, kanske minimalt, styrkebesked.

Semifinalen mot Chardy blir den första tuffare utmaningen. 25-rankade fransmannen, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna i januari, är en i allra högsta grad kompetent grusspelare, även om han har betydligt mer bett i sina offensiva vapen på hardcourt.

Nu tror jag förvisso att Nadal vinner även den här matchen, men inte lika ”lätt” som mot Delbonis och Gimeno-Traver. Tror faktiskt att Chardy kan norpa ett set från spanjoren.

I finalen lär världsfemman möta 81-rankade argentinaren Carlos Berlocq, som tar sig an 73-rankade landsmannen Horacio Zeballos i sin semifinal. De båda har bara mötts i Challengers tidigare, och där leder Berlocq med 3-1 i inbördes möten. Berlocq gick dock vidare på walkover från Guillaume Rufin, vilket kan ligga honom i fatet. Har potential att bli en tajt uppgörelse, det här.

Det har ju spelats betydligt mer tennis än den där efterlängtade comebackmatchen i Vina del Mar, förutom i Chile även i Zagreb och Montpellier.

Så, låt oss därför gå igenom tennisdagen i sin helhet:

* * *

Tidigare i dag, några timmar före Rafael Nadals comeback, svarade 93-rankade Guillaume Rufin för turneringens största skräll i Vina del Mar när han skickade ut andraseedade Juan Mónaco med huvudet före: 7-6(3), 6-4.

I övrigt vann alla andra seedade spelare sina matcher denna dag. Bland andra Carlos Berlocq, efter en tuff tresetare mot Santiago Giraldo: 7-5, 4-6, 6-4.

Även 64-rankade Daniel Gimeno-Traver pressades till tre set mot 88-rankade Joao Sousa: 6-4, 4-6, 6-1.

* * *

I Montpellier vann Jarkko Nieminen veteranmötet mot Nikolaj Davydenko i raka set: 6-3, 7-6(8). Finländarens första seger över forne världstrean på drygt tre år! Värt en skål, tycker jag. Nieminen alltså klar för sin totalt tredje kvartsfinal i Montpellier (tog sig även till kvarten 2010 och 2012).

Den normalt så mentalt svage Benoit Paire räddade matchboll mot Steve Darcis i ett svängigt tiebreak i andra set, där Paire tappat en komfortabel 5-1-ledning. Efter drygt två timmar och 15 minuters spel stod dock franska hemmafavoriten som segrare: 4-6, 7-6(11), 6-4.

84-rankade japanen Tatsumo Ito stod för turneringens miniskräll när han besegrade 98-rankade fransmannen Edouard Roger-Vasselin: 3-6, 7-6(5), 7-5.

* * *

I Zagreb stångade sig 2007 års titulant Marcos Baghdatis vidare efter en tresetare mot Tobias Kamke: 6-76), 6-2, 6-4.

Tredjeseedae Mikhail Juzjnyj är klar för kvartsfinal efter enkel seger över 64-rankade Igor Sijsling: 6-3, 6-2.

Och Ivan Dodig säkrade en åttondelsfinal mot hårdservande landsmannen Ivo Karlovic efter 6-2, 7-6(3) mot Benjamin Becker.

Chile Open är inte världens mest spektakulära turnering.

Och det var långt ifrån en spektakulär match vi bjöds på denna afton, när Rafael Nadal klev ut på en tennisbana för första gången på över sju månader.

Efter en slitsamt seger över landsmannen Guido Pella fick 128-rankade Federico Delbonis chansen att skriva in sig i historieböckerna som Nadals comebackmotståndare.

Med facit i hand hade han nog kunnat göra ett betydligt större avtryck än han gjorde, trots att det var en av världens genom tiderna största spelare som stod på andra sidan nätet. 6-3, 6-2 blev det till slut, efter att Nadal vänt ett 0-2-underläge i första set och vunnit sju raka game från 3-3.

Men den här matchen handlade aldrig om Federico Delbonis. Inte före, inte under och inte efter. Precis som i onsdagens dubbelmatch, då i par med Juan Mónaco, var allas ögon riktade mot Rafael Nadal.

Hur var han då, gruskungen? Låt oss sammanfatta i tre punkter:

• Trög. Fotarbetet var, som väntat, inte alls vad vi är vana vid. Framför allt var han seg i starten. Han kom helt enkelt inte iväg tillräckligt snabbt efter motståndarens tillslag och såg därför ofta stillastående ut, och kom ibland helt fel till bollen.

• Försiktig. När han väl brände på, vilket han började göra några game efter den horribla matchinledningen, visade han prov på forehandsläggans dödlighet och den resoluta självklarheten i både kontringar och passeringar, men mestadels spelade han avvaktande och ibland rentav passivt.

• Osäker. Osäkerheten satt inte så mycket i psyket som i bollträffen. Den fanns helt enkelt inte alls där inledningsvis. Det gjorde inte heller finessen i stoppbollar och volley, eller stabiliteten i forehand och backhand.

… i alla fall om vi bara fokuserar på det negativa. Men vi fick så klart även positiva tecken denna comebackafton. När Nadal väl jobbat sig in i matchen, vilket han delvis gjorde redan vid 3-3 i första set, var han stundtals så resolut och aggressivt självsäker som vi är vana att se honom.

När bollträffen satt och harmonin i det egna spelet infunnit sig hade Delbonis inte en suck – vilket han inte heller ska ha mot en spelare av Nadals kaliber, skadefrånvaro till trots.

Överlag såg det dessutom inte ut som att knäet direkt hämmade honom, vilket är ett glädjebesked. Visst, han försökte i möjligaste mån att inte belasta det (särskilt tydligt när han jagades ut i hörnen), vilket också var anledningen till att han såg så försiktig ut på banan – men det är å andra sidan helt förståeligt.

Vidare är Delbonis faktiskt både en mardrömsmotståndare och en drömmotståndare i en sådan här match.

Mardrömsmotståndare för att han inte har kapaciteten att sätta Nadal på prov i särskilt hög utsträckning (Delbonis har en förhållandevis hög högstanivå, men en bedrövlig lägstanivå – och är på tok för ojämn för att kunna utmana toppspelare).

Drömmotståndare dels för att Nadal är i behov av segrar för att stärka självförtroendet, dels för att det låga tempot gör att Nadal många gånger kan styra spelet och på så vis ha kontroll över hur hård belastningen blir.

En riktigt tuff öppningsmotståndare hade kunnat vara förödande för Nadal, eftersom det hade kunnat sluta med en tung förlust som gett självförtroendet en törn. En alldeles för enkel hade å sin sida inte gett Nadal den utmaning han behöver för att kunna avgöra om knäna håller.

Delbonis ojämnhet var därför till gagn för Nadal i den här matchen.

Det är dock alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Av det jag såg i den här matchen och tisdagens dubbelmatch gör jag den spontana bedömningen att knäet kommer hålla.

Om han hinner hitta formen lagom till Franska öppna däremot, det återstår fortfarande att se.

Summa summarum: Nadal vann relativt enkelt, utan att imponera. Knäna såg helt okej ut, formen sisådär. Han har en lång väg kvar att vandra, men har tagit ett första steg på vägen.

Vamos!

Sju månaders väntan är över. 19 miljoner sekunder tog det innan vi återigen fick se Rafael Nadal kliva ut på en tennisbana, efter knäskadan som spolierade halva säsongen 2012.

I ”fuskcomebacken” teamade han upp med kompisen Juan Mónaco i dubbeln mot Frantisek Cermak och Lukas Dlouhy.

Tillställningen var över efter knappt en och en halv timme, med Nadal och Mónaco som segrare: 6-3, 6-2.

Matchen i sig var ungefär så spännande som man kan förvänta sig i första omgången av en turnering som Chile Open. Allas ögon vilade på Nadal – och det var givetvis hans namn som var på allas läppar både före och efter mötet.

Så. Vad kan vi då säga om Nadal, hans knän, hans comeback och hans utsikter att nå sin maxnivå under 2013?

Inte speciellt mycket.

Jag ska inte döma ut dubbeltennisen som sport totalt, men den tjänar inte särskilt väl som värdemätare för en singelspelares form.

Att vi inte kan vänta oss samma dödliga fotarbete och flinka rörelseschema som när han är på topp visste vi redan, likaså att en dubbelmatch inte erbjuder svåra prövningar på det området, så det var aldrig det som stod i fokus för våra observationer. I stället var det (bortsett från knäna; risken fanns så klart att smärtan trots allt skulle göra sig för påmind och han skulle tvingas bryta) attityden och uppträdandet som skulle synas den här kvällen.

Och det vi fick se bådar gott inför morgondagens ”riktiga” comeback.

Rafael Nadal var nämligen på precis så ivrigt spelhumör som man kunde hoppas. Vilket är både glädjande och lättande, eftersom risken att han skulle uppträda nervöst och med lågt självförtroende faktiskt var överhängande – om än inte helt trolig.

Nu uppträdde han ibland snarast överilat. I en situation, vid ställning 1-0 och 15-30 i Cermaks/Dlouhys serve, var han så het på gröten att få nudda bollen i en duell att han huvudlöst sprang över till Mónacos sida och lämnade på så vis hela högerflanken oskyddad.

Poängen i de lägen då han blev så övertänd gick så klart förlorade, men han vann något betydligt större – respekt.

Nu är inte Cermak/Dlouhy några direkt skräckinjagande motståndare, men visst hade de kunnat utnyttja det faktum att detta var Nadals första tävlingsmatch på 19 miljoner sekunder… förlåt, sju månader.

Redan i andra halvan av första set började båda i stället rikta majoriteten av sina slag mot Mónaco, vilket resulterade i malande baslinjedueller som argentinaren oftast vann (bakom en ivrigt studsande Nadal framme vid nät). Nadals goda spelhumör och självförtroende ingjöt helt enkelt fruktan i motståndarna.

Visst, det var några löpningar spanjoren valde att inte ta och Dlouhy slog en och annan stoppboll som världsfemman inte hann ikapp, men på det hela taget gav Nadal enbart positiva vibbar ifrån sig under den här matchen. Serven funkade fint, fotarbetet var lite trögt men inte blytungt, bollträffen var bra och hans inside-out forehand satt oftast som en smäck.

Det här var dock bara prologen till det riktiga elddopet, mot 128-rankade Federico Delbonis. Ingen skräckinjagande motståndare där heller, men då kommer han att få springa betydligt mer än i kvällens dubbel.

Och det är först då vi kan avgöra om hungern och ivern räcker – eller om knäna grusar comebackplanerna för The King of Clay.

http://www.youtube.com/watch?v=7TJTbZyF2kE

Det har gått ungefär 222 dagar sedan vi sist såg honom på en tennisbana i tävlingssammanhang. Vilket motsvarar 5,328 timmar. Eller 319,680 minuter. Eller lite drygt 19 miljoner sekunder.

Men nu, mina vänner. Nu är det snart dags för Rafael Nadal att göra sin storslagna comeback.

Eller ja, storslagen och storslagen. Chile Open i Vina del Mar har väl aldrig tillhört kategorin ATP-tourens mest prestigefulla turneringar, men har fördelen av att vara årets första som spelas på grus.

Tar vi en titt på startfältet så ser vi att en skadehämmad Nadal står för precis all stjärnglans. 15-rankade Juan Mónaco är visserligen Sydamerikas just nu näst högst rankade spelare, och har spelat tre finaler i turneringen (seger 2012, förlust 2008 och 2010), men har även han hämmats av skador på sistone och kommer så klart inte i närheten av Nadals status och popularitet.

Närmast efter dessa båda herrar kommer 26-rankade Jeremy Chardy, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna förrförra veckan. Fransmannen verkar trivas i Sydamerika och spelade semifinal här förra året, mot Mónaco (följde sedan upp det med en åttondelsfinal i Sao Paolo och kvartsfinal i Mexiko).

I övrigt består startfältet mer eller mindre enbart av utpräglade grusspelare, som Albert Ramos, Pablo Andújar, Tommy Robredo, Filippo Volandri och så vidare.

Vad gäller Nadal så säger världsfemman själv att han inte förväntar sig vinna turneringen. Det här är liksom ett test för honom, för att se om knäna håller. Det hoppas vi så klart att de gör.

Personligen är jag väldigt exalterad över att äntligen se honom på banan igen. Visst, han kommer med största sannolikhet att vara rostig, kanske till och med lite klumpig – men icke desto mindre ska det bli mycket mycket intressant att se i vilken form han är.

Snacket om att han inte förväntar sig att vinna är så klart bara ett sätt att tona ned förväntningarna på honom. Kanske också ett sätt att tona ned sina egna förväntningar.

Världsfemman har hur som helst tränat intensivt fyra dagar i sträck i Vina del Mar, senast i dag mot Nicolas Massu. I morgon tisdag spelar han dubbel tillsammans med Juan Mónaco (men ”den riktiga” comebacken sker alltså först på onsdag, då han går in i singelturneringen).

– Knäet är mycket bättre, men de har sagt att han kommer att känna lite obehag och svårigheter att röra sig till slutet av månaden. Men det blir definitivt bättre. Spelmässigt är han mycket bättre än när vi kom hit. Det var bättre i går och ännu bättre i dag. Vi ser dubbeln som ett extratest, säger Nadals farbror och coach Toni Nadal.

Vad som än händer tycker jag inte att man ska tillmäta hans prestationer i den här turneringen alltför stor betydelse. Han har som sagt inte spelat på touren på över sju månader och (möjligen bortsett från startpengen…) finns det ingen annan anledning att Nadal ställer upp i Chile Open än att han behöver hitta matchform inför svårare prövningar.

Worst case scenario vore förstås att han avbryter öppningsmatchen eller tvingas hoppa av turneringen i ett senare skede för att knäet inte håller, men än så länge tyder ingenting på att så kommer ske. Nadal gick förvisso ut i förra veckan och medgav att han fortfarande känner smärta i knäet, men eftersom han inte dragit sig ur Chile Open får man anta att man gjort bedömningen att han är tillräckligt rehabiliterad för att återvända till ATP-touren.

Så här ser turneringsträdet ut:

Nadal möter alltså 128-rankade kvalspelaren Federico Delbonis eller 92-rankade Guido Pella i öppningsmatchen. Inte särskilt skräckinjagande ens för en haltande Nadal.

Och om Mónaco någonsin ska vinna en match mot spanjoren på grus (Nadal leder med 4-0 i inbördes möten på underlaget; 10-0 i set och 60-12 i game) så måste han nog ta sin chans nu. Om Nadal går hela vägen till final, alltså.

Vilket jag tror att han gör, om han inte tvingas bryta. Han har helt enkelt alldeles för hög lägstanivå rent spelmässigt för att låta sig stoppas av lite ringrost och på det hela taget mediokert motstånd.

Finns en del frågetecken kring Mónaco också. Var ju som bekant skadad i Australiska öppna, där han föll mot ynglingen Andreij Kuznetsov redan i första omgången. Följde sedan upp det med två segrar (över Tobias Kamke och Florian Mayer) i Davis Cup, så han verkar inte vara helt ur form. Däremot svårt att säga om skadan kan komma att störa honom i Chile, särskilt som han inte vilat särskilt länge efter Melbourne-debaclet.

Han har dessutom Ramos, Andújar och Santiago Giraldo i på sin halva. Betydligt mer svårtuggat än för Nadal, som bara har en formstark Chardy i en eventuell semifinal att oroa sig över.

* * *

Sett enbart till startfält är Chile Open och Open Sud de France i Montpellier som natt och dag kvalitetsmässigt (bortsett från Nadal!). Montpellier stoltserar nämligen med världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet – och har strösslats med färgstarka profiler som Gaël Monfils, Gilles Simon, Nikolaj Davydenko, Jarkko Nieminen och Julien Benneteau.

Grädde på moset hade givetvis Tomás Berdych varit, men världssexan tvingas tyvärr ställa in sin medverkan på grund av en handledsskada han ådrog sig under helgens Davis Cup-matcher mot Schweiz.

Hur som helst svårtippad turnering, det här. Håller nog Tipsarevic och Gasquet som favoriter, med Monfils och Davydenko (om han skakat av sig Roger Federers överkörning i Melbourne och hittar tillbaka till spelet han visade upp i Doha) som största utmanare. I en ”drömfinal” mellan Tipsarevic och Gasquet skulle jag med en pistol mot pannan välja Gasquet som favorit. Jag har gillat det jag sett av honom hittills under säsongsinledningen, och hoppas på något sätt att han åtminstone har något halvstort på gång.

* * *

Åtta av de nio åren som Zagreb Indoors arrangerats (1996-97, 2006-2012) har minst en kroatisk spelare tagit sig till final, och sex av de gångerna har en kroatisk spelare vunnit.

Att det blir så i år är inte särskilt troligt. 12-rankade Marin Cilic har inte prickat formtoppen än, Ivo Karlovic är knappt ens en skugga av sitt forna jag och Ivan Dodig är lika oförutsägbar som alltid.

Men framför allt har samtliga av hemmanationens hopp hamnat på samma halva. Den övre. Som råkar vara lite av ett getingbo (i dessa sammanhang – allt är ju relativt).

På den undre halvan har andraseedade Andreas Seppi en riktigt behaglig resa fram till final. Största hoten är Martin Klizan och Lukas Lacko. Klizan är visserligen giftig både på hardcourt och inomhus, men Seppi är lite för rutinerad för 23-åringen i de här sammanhangen.

Cilic, däremot, han måste troligen slugga sig förbi Marcos Baghdatis och Mikhail Juzjnyj eller Grigor Dimitrov på sin väg mot finalen. Ja, om nu inte Dodig eller Karlovic sätter krokben för Juzjnyj eller Dimitrov.

Med tanke på hans nästan skrattretande enkla lottning är det inte särskilt svårt att peka ut Andreas Seppi som favorit på förhand, men varken titelförsvararen Juzjnyj, 2007 års mästare Baghdatis eller hemmahoppet Cilic kan räknas bort.

Personligen tycker jag att det vore riktigt kul med en final mellan Cilic och Seppi, eftersom det blir en repris av både helgens Davis Cup-möte och tredjerundan i Australiska öppna (Seppi vann som bekant i Melbourne i en tät femsetare, Cilic fick sin revansch i raka set i DC). Den matchen har helt enkelt potential att bli en känsloladdad kraftmätning.

Annars vore det kul om Dimitrov tog sig till sin andra ATP-final i karriären, men jag håller det inte för troligt. Den övre halvan är alldeles för svår, helt enkelt.

Det här är en ganska händelsefattig vecka, får man lov att säga. Spelas lite del WTA och sedan Davis Cup i helgen, men det är knäpptyst på ATP-touren.

Här är ändå lite om vad som hänt och ska hända:

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=cTywWyvR1Gk&feature=youtu.be

Rafael Nadal har alltså trillat ner på en femteplats på rankningen. Efter de förlorad 1,200 poängen från Australiska öppna tar landsmannen David Ferrer hans plats bland Big Four.

Fast inte på riktigt, så klart. All heder åt Ferrer, men att han i dag beror inte på någonting annat än Nadals krånglande knän.

Nadal ska för övrigt spela VTR Open i Vina del Mar, Chile, nästa vecka – trots att han fortfarande känner smärta i knäet. Enligt Tennis.com innebär den här smärtan att han inte kan utföra vissa rörelser, men han hoppas att det försvinner.

– Om knäet slutar göra ont så ser jag ingen anledning till att inte spela på en hög nivå på grus, säger han.

Enligt coachen Toni Nadal besegrade Rafa nyligen Tommy Robredo i en träningsmatch och menar att hans brorson ”inte är långt från en bra nivå”.

Nadal ska även spela i Sao Paolo och Acapulco. I Vina del Mar planerar han att spela dubbeln med sin vän Juan Mónaco, och i Sao Paolo med David Nalbandian.

* * *

Australiens problembarn Bernard Tomic har återigen haffats för fortkörning. Enligt australisk media körde 20-åringen sin Ferrari i 78 km/h på en väg där maxhastigheten är 60 km/h.

Tomic riskerar att fråntas sitt körkort eftersom han sedan förra månaden genomgår en prövotid på tolv månader efter att ha åkt dit för ett flertal fortkörningar under förra året.

* * *

Mardy Fish drar sig ur SAP Open i San Jose på grund av sina hjärtproblem. Turneringen, som pågår mellan 11 och 17 februari, skulle ha blivit 30-åringens första sedan han lämnad walkover i åttondelsfinalen mot Roger Federer i US Open förra året.

Det är i nuläget oklart när forne världsåttan återvänder till touren.

* * *

Radek Stepanek tvingas stå över Tjeckiens förstarunda i Davis Cup mot Schweiz i Genève på grund av ryggskada.

– Jag kan tyvärr inte spela med killarna, jag har problem med en ryggkota som måste opereras, säger han i en video på tjeckiska Davis Cup-lagets Facebook-sida.

Stepanek avgjorde finalen 2012 mot Spanien efter seger över Nicolás Almagro.

Enligt tjeckisk press väntas Lukas Rosol bli Tjeckiens andraspelare efter världssexan Tomás Berdych. Även 192-rankade Ivo Minar kommer att kallas in.

17-rankade Stanislas Wawrinka leder Schweiz DC-team, i Roger Federers frånvaro.

* * *

Svenska Sofia Arvidsson åkte på en praktsmäll i Melbourne: förlust i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum.

I Paris var det dags igen.

Nu var det 35-rankade 23-åringen Alize Cornet som stod på andra sidan nätet. Arvidsson hade 3-0 i inbördes möten inför matchen, men den här gången föll hon pladask i skiljeset: 6-3, 4-6, 6-0.

* * *

Så här ser helgens Davis Cup ut:

För bara två dagar sedan stod det klart att Rafael Nadal gör sin comeback i Brasilien i februari.

Men nu har spanjoren beslutat sig för att ställa upp i Chile Open i Vina del Mar den 4 februari.

Detta innebär att världsfyran kommer att spela tre av fyra tävlingsveckor under februari. Han är sedan tidigare klar för Brazil Open i Sao Paolo (där hans comeback skulle ha ägt rum enligt uppgifterna i tisdags) ochMexican Openi Acapulco.

Redan i december rapporterades att arrangörerna bakom 250-turneringen i Vina del Mar lockat Nadal med åtta miljoner kronor i startpengar.

Världsfyran Rafael Nadal återvänder till ATP-touren i början av februari. Enligt nyhetsbyrån AP meddelade arrangörerna av Brasil Open i Sao Paolo under dagen att elvafaldiga Grand Slam-vinnaren är klar för grusturneringen.

Nadal har inte spelat sedan chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon i slutet av juni förra året. Hans comeback skulle ha skett i uppvisningsturneringen Mubadala WTC i december, men han hoppade av både den och 250-turneringen i Doha veckan därpå på grund av magvirus. Han drog sig sedan ur nu pågående Australiska öppna och hänvisade till samma magvirus. Innan han meddelade sitt avhopp från Grand Slam-turneringen i slutet av december erkände spanjoren för London Times dessutom att knäna inte var redo för tävlingsspel, enligt Tennis.com.

Även arrangörerna av 250-turneringarna i chilenska Vina del Mar (4 februari) och Argentinas huvudstad Buenos Aires (18 februari) försöker också att locka till sig Nadal, som vid sidan av Sao Paolo även är klar för 500-turneringen i Acapulco 25 februari.

Enligt uppgifter är VTR Open i Vina del Mar beredda att ge Nadal åtta miljoner kronor i startpengar för att delta i turneringen.

Nadal vann både Brasil Open och Mexican Open i Acapulco 2005, det enda året han ställt upp i någon av turneringarna. Landsmannen Nicolás Almagro är regerande mästare i Brasil Open och David Ferrer i Mexican Open.

Nyheten om Sao Paolo känns inte det minsta oväntad. Att Nadal föredrar att göra sin comeback på favoritunderlaget grus är ingen hemlighet och att magviruset var ett svepskäl för att hoppa över Australiska öppna på hardcourt känns mer och mer sannolik.

I Sao Paolo är konkurrensen betydligt svagare. Högst rankade spelarna under honom är världselvan (och som sagt titelförsvararen) Nicolás Almagro och -tolvan Juan Mónaco. Övriga seedade spelare i startfältet är i nedstigande led Stanislas Wawrinka, Thomaz Bellucci, Jeremy Chardy,  Pablo Andújar och Fabio Fognini. Inte överdrivet skräckinjagande, om man säger så.

Att han skulle ställa upp i Vina del Mar eller Buenos Aires och på så vis spela tre av fyra tävlingsveckor under februari inför Masters-turneringarna i Indian Wells och Miami känns mindre troligt – men å andra sidan kanske pengarna lockar så mycket att han offrar någon av tusingarna. Båda spelas trots allt back-to-back och på spanjorens stora hatunderlag hardcourt…

Eftersom han hängt med i ett par år nu glömmer man lätt att Bernard Tomic bara är 20 år gammal. Att han inte vunnit en enda titel i karriären förrän tidigt i morse känns också en smula märkligt, när man tänker på det.

Men så är det. I och med segern över Kevin Anderson i Sydney har nu Australiens problembarn inom tennisen så äntligen bärgat sin första buckla. 6-3, 6-7(2), 6-3 blev segersiffrorna, efter en imponerande tävlingsvecka.

Så här såg hans väg till guldet ut (rankning inom parentes):

Marinko Matosevic (49) 6-3, 6-4
Florian Mayer (28) 7-6(4), 6-2
Jarkko Nieminen (44) 6-7(6), 6-4, 6-2
Andreas Seppi (23) 7-6(10), 6-4
Kevin Anderson (36) 6-3, 6-7(2), 6-3

Inte illa för en 20-åring med så låg arbetsmoral som Tomic. Får han bara ordning på allt utanför banan och hittar motivation kan han ju bevisligen nå så långt som alla förutspått.

Dock alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser av segern. Tomic är en typisk hemmaspelare som ofta gör bra ifrån sig under den australiska säsongen (semifinal i Brisbane följt av en åttondelsfinal i Australiska öppna förra året, exempelvis).

Kommer han att kunna fortsätta leverera utanför hemlandets gränser under återstoden av året? Det är ännu ytterst oklart.

* * *

Det är inte ofta man ser en ”double bagle” (när en spelare förlorar två set utan att vinna ett enda game; bagle = ett set) i dagens tennis över huvud taget – ännu mer sällan i en final.

Men Dominika Cibulkova, som dittills slagit ut seedade spelare på löpande band, mäktade inte med att plocka ett enda litet game mot Agnieszka Radwanska i Sydney-finalen: 6-0, 6-0.

Ridå.

* * *

Nej, det blev ingen final mellan Gaël Monfils och Sam Querrey. Hade visserligen bara varit snäppet hetare än den mellan David Ferrer och Philipp Kohlschreiber, men Ferrer bärgade hur som helst säsongens första titel efter sin 7-6(5), 6-1-seger över 19-rankade tysken.

Ferrers tredje raka titel i Auckland, fjärde totalt i karriären (2007, 2011, 2012, 2013). Spanjorens 19:e buckla totalt i karriären – och åttonde under de senaste tolv månaderna. Inte illa.

* * *

19-åriga Sloane Stephens kunde dessvärre inte ta sig hela vägen till final i Hobart, och Mona Barthel misslyckades med att försvara sin titel.

Vann gjorde oseedade Elina Vesnina efter 6-3, 6-4 mot titelförsvararen Barthel i finalen. 68-rankade Vesninas första WTA-titel i karriären.

För herrarnas del är det alltså dags för semifinaler i morgon bitti. Inga större överraskningar i Auckland hittills. Om inte Tommy Haas åkt på stryk i tre set mot Gaël Monfils (3-6, 7-5, 6-3) så hade samtliga fyra toppseedade spelare varit representerade i semifinalerna.

Är dock inte alls förvånad att Monfils vann. Han är på det hela taget en bättre spelare, om än mer oförutsägbar så här i inledningen av säsongen efter det långa skadeuppehållet. Härligt att se att han börjar hitta formen redan.

Philipp Kohlschreiber slog planenligt Xavier Malisse: 7-6(6), 6-4. Förstaseedade David Ferrer krossade lika planenligt Lukas Lacko: 6-2, 6-1. Och Sam Querrey avfärdade Jesse Levine i raka set: 6-4, 7-6(5).

Den klart mest intressanta semifinalen är givetvis den mellan Ferrer och Monfils. Visst, Kohlschreiber är en svårtippad spelare och kan mycket väl dra till med en miniskräll mot Querrey, men tycker ändå att amerikanen borde vinna den matchen.

Seger för Monfils ger 4,33 gånger pengarna. Ett lite väl högt odds med tanke på att Monfils leder med 3-0 i inbördes möten (två av de segrarna på gruset i Franska öppna, dessutom) och visat sig vara i överraskande god form i Auckland. Skulle inte förvåna mig alls om han kuvar den outtröttlige spanjoren.

En final mellan Querrey och Monfils vore inte fy skam, ändå.

* * *

I Sydney lyckades 20-årige Ryan Harrison bärga sin första seger över landsmannen John Isner i åttondelsfinalen: 6-4, 6-4. Isner hämmades av den knäskada han ådrog sig i Hopman Cup förra veckan och tvingas nu så över Australiska öppna.

– Läkare har sagt att fortsatt spel kan resultera i en allvarligare skada, säger han efter förlusten i Sydney.

Harrison föll dock i kvartsfinalen mot 35-rankade veteranen Julien Benneteau: 6-4, 6-2.

Bernard Tomic sluggade sig förbi formsvage Florian Mayer i åttondelsfinalen (7-6, 6-2) och Jarkko Nieminen i kvartsfinalen: 6-7(6), 6-4, 6-2. I semin möter han Andreas Seppi, som slog Marcel Granollers: 6-4, 7-5.

Benneteau möter Kevin Anderson, som besegrade Denis Istomin i raka set: 6-4, 6-3.

På damsidan fortsätter Dominika Cibulkova slå ut toppseedade spelare på löpande band – segern över Sara Errani i kvarten (6-2, 6-1) följde hon upp med att besegra Angelique Kerber i tre set: 6-2, 4-6, 6-3.

I finalen möter hon Agnieszka Radwanska, som håller liv i sin förlustfria svit efter seger över Li Na: 6-3, 6-4.

Blir en riktigt intressant final. Cibulkova har visat prov på riktigt god form i Sydney, men 23-åringen har inget skräckinjagande finalfacit att flasha med (två segrar och tre förluster). Hon imponerade visserligen mot Marion Bartoli i finalen i Carlsbad i somras (6-1, 7-5), men Radwanska är en något tuffare motståndare – särskilt med tanke på världsfyrans superform.

Tror på knapp seger för Radwanska där.

* * *

Titelförsvararen Mona Barthel är klar för semifinal Hobart, likaså 19-åriga Sloane Stephens. Hoppas de båda möts i finalen.

* * *

Alla dagens resultat:

För WTA-resultat, klicka här.