Kastade racketar, gnäll över domslut och till och med borttankade game eller set kan man i viss mån ha överseende med.

Men det beteende Fabio Fognini visar upp på en tennisbana är inget annat än skamligt.

Och lika skamligt är det att han kommer undan med bara böter.

Dagens tennis är överlag en rätt städad sport, men visst finns det exempel på bad boys. Spelare som på ett eller annat sätt är kända för sin extroverta bitterhet ute på banan.

Ernests Gulbis. Fernando Verdasco. Tomás Berdych. Jerzy Janowicz.

Gulbis, som gjort ”racquet abuse” till en sport i sig, är kanske det klarast lysande exemplet. Den känslomässiga explosivitetens fanbärare, typ.

Det är inte heller någon hemlighet att spelare som Novak Djokovic kan leverera (milt uttryckt) syrliga kommentarer på banan – men de är allt som oftast introverta och riktade mot egna tillkortakommanden (undantagen ska väl vara de gånger han hasplat ur sig illa valda svordomar mot publiken).

I viss mån är ovan nämnda bad boys underhållande. Tennis är en mentalt krävande sport, och känslor på banan är inte alltid av ondo. Det bidrar med intensitet och dramatik, när det hålls inom rimlighetens gränser. Och vid sidan av racketbrutalitet och spelmässig skicklighet är Gulbis berömd för sin rakt-på-sak-attityd och oförutsägbarhet på presskonferenser och i intervjuer, till exempel.

Men så finns det spelare som gång på gång går över den där gränsen. Det är inte utan anledning som Bernard Tomic fått det föga smickrande smeknamnet ”The Tank Engine” – han står helt enkelt i en klass för sig när det gäller att ge upp, sluta kämpa och mer eller mindre förlora med flit (”tanka”, som det kallas inom tennisen). Så pass att det enbart är provocerande att se honom lägga sig platt.

Fabio Fognini?

Han är bara pinsam.

Förutom att han försöker utmana Gulbis i grenen racketplågeri ger han sig på både domare och spelare verbalt. Gång på gång. Att han sedan kryddar det hela med tankningar bortom all rim och reson gör ju inte saken bättre. Vem kan någonsin glömma hans uppträdande i Cincinnati förra året? Slår två dubbelfel i matchens sista game, får poängavdrag efter att i ren frustration ha slagit upp bollen på läktaren, gör två fotfel med flit och förlorar matchen.

Eller när han gav upp matchen mot Michal Przysiezny vid ställning 3-6, 3-5, 0-30 i St. Petersburg? Bråkar med domaren efter att Przysiezny slagit ett ess i föregående game, får poängavdrag i nästkommande, slår ett dubbelfel och avbryter sedan matchen – två poäng från förlust.

Eller när han hotade svenske domaren Mohamed Lahyani i Madrid i våras?

Inte ens under sin framgångsrika grussäsong 2013, när succéerna duggade tätare än utbrotten, hade han vett att bete sig sportsligt på en tennisbana.

Och i årets upplaga av Wimbledon fick han inte mindre än 200,000 kronor i böter efter ett gäng överträdelser i första rundan mot Alex Kuznetsov. Han hotades också med avstängning.

Listan kan göras mycket längre än så.

Efter cirkusen i London har flera tennisexperter diskuterat just avstängning – inte minst i kölvattnet efter Luis Suárez bitskandal i fotbolls-VM. En diskussion som aktualiseras ännu mer efter Fogninis rasistiska utbrott i Hamburg i förrgår, då han kallade serben Filip Krajinovic för ”jävla zigernare”. Böter tycks nämligen inte bita på hetlevrade Fognini, vars skandalösa tirader avlöser varandra.

Som jag skriver ovan kan man ha överseende med gnäll på domaren, söndertrasade racketar och ”tankningar”. Men de skandaler som Fognini gång på gång levererar är bortom all rimlighet. Italienaren har blivit en skam för vår sport.

ATP måste sätta ner foten och statuera exempel. Böter räcker inte. Avstängning från en eller ett par kommande turneringar vore ett straff som står i paritet med hans överträdelser.

Om det kommer hända?

Troligtvis inte.

Trots att Fabio Fognini gått över gränsen för länge sedan.

Att han får hållas är en lika stor skam som hans uppträdande.

På WTA-touren var det ett bekant ansikte som till slut stod högst upp på prispallen i veckans mest prestigefulla tävling.

På ATP-touren nådde däremot en era sitt abrupta slut.

I Barcelona och Bukarest kröntes två kronprinsar till kungar.

Att Rafael Nadal förlorade sin första match i Barcelona sedan 2003 var förstås veckans överlägset största skräll – men den följdes upp av ytterligare en, när 65-rankade Santiago Giraldo slog ut Nadals baneman, 20-rankade Nicolás Almagro, i raka set i semifinalen.

På den andra halvan av lottningen hade fjärdeseedade Kei Nishikori under tiden gått från klarhet till klarhet. Tappat set mot formstarka Roberto Bautista Agut i sin öppningsmatch, men därefter avfärdat  namnkunniga spelare på löpande band: Andrej Golubev (6-0, 6-4), Marin Cilic (6-1, 6-3) och Ernests Gulbis (6-2, 6-4).

I finalen var Giraldo – som förutom Almagro slagit ut Igor Sijsling, Fabio Fognini, Dominic Thiem och Philipp Kohlschreiber – helt chanslös mot en kontrollerat aggressiv Nishikori.

6-2, 6-2 blev matchsiffran. Total utskåpning – och femte titeln i karriären för japanen. Första på grus. Dessutom tredje i ATP 500-kategorin.

Nishikori har alltid varit en defensiv specialist med en del vassa offensiva vapen i sin arsenal. Inte helt olikt en viss Andy Murray. De båda är något av 2010-talets Lleyton Hewitt, skulle man kunna säga.

Och precis som Murray och Hewitt har Nishikori alltid kommit till sin rätt på lite snabbare underlag. Gräs är fortfarande statistiskt sett hans sämsta, men han har likväl rönt vissa framgångar på underlaget: semifinal i Eastbourne 2011, tog set mot Nadal i Queen’s 2008, slog David Ferrer och tog sig till åttondelsfinal i London-OS 2012.

På grus har han ett bättre matchfacit (28-15 efter Barcelona, mot 15-15 på gräs), men semifinalen i lördags var hans blott andra på underlaget på ATP-nivå (2011 tog han sig till final i Houston, men föll mot hemmafavoriten Ryan Sweeting). Vid sidan av dessa två finaler har han nått tre kvartsfinaler (Buenos Aires och Barcelona 2012, Madrid 2013).

Som atletisk försvarsspecialist har Nishikori alltid haft potential att lyckas på grus, men aldrig riktigt hittat ett utpräglat grusspel (vilket är en av anledningarna till att han tog sig till final i just Houston, som är en av de snabbaste grusturneringarna).

Det är många fler faktorer som avgör om en spelare är skicklig på grus än defensiva kvaliteter och uthållighet. Och det är inte heller så att man automatiskt har fördelar av att spela defensivt på grus (ta bara Stanislas Wawrinkas överkörning mot David Ferrer i semin i Monte Carlo som färskt exempel). Generellt går det alldeles utmärkt att spela offensivt på grus – det har spelare som ovan nämnda Wawrinka, Roger Federer, Nicolás Almagro och Robin Söderling gjort genom hela sina karriärer, med gott resultat.

Det har dessutom inte varit några större problem för Ernests Gulbis att panga på som han gör på grus, och Lukas Rosols offensiva projektiler tog honom till andra raka finalen i Bukarest. (Som förvisso är rätt snabbt för att vara grus. Underlaget är liksom ”dött”, eller snarare nästan friktionsfritt. Slice biter ovanligt bra och tempot är ofta mycket högre än man är van vid på underlaget. Men – det är trots allt grus.)

Det många offensiva spelare saknar är tålamod.

Och det är just där Nishikori utvecklas som mest. Hans ”shot selection” har blivit bättre och han gör smartare avvägningar nu än för något år sedan. Det är så klart lätt att dra på stora växlar efter en så pass betydande triumf som det här ändå är – i en turnering som under många år dominerats av en enda spelare – men jag tycker att detta är resultatet av en spelmässig utveckling som pågått ett tag nu.

I morgon är Nishikori ny världstolva. Det är blott en placering från toppnoteringen 11 i fjol, och frågan är om inte japanen slår sig in på topp 10 snart. Han har bara drygt 100 poäng upp till världstian John Isner, som inte direkt är någon fixstjärna på grus, och elvan Richard Gasquet har plågats av skador hela säsongen. Ligger ju dessutom så högt som på sjätte plats på säsongsrankningen – en placering ovanför David Ferrer. 

Det är av förklarliga skäl Grigor Dimitrov som alltid lyfts fram som den främsta arvtagaren till Big Four.

Men just nu är det faktiskt Kei Nishikori som imponerar mest.

Jag tror inte att han kan bli en stabil världsetta av Nadals, Federers eller Novak Djokovics kaliber, men håller han sig bara frisk har han tveklöst kapaciteten att etablera sig i toppen om några år – och utmana Dimitrov och andra framtidslöften om tronen.

* * *

Är Maria Sjarapova tillbaka nu?

Det är kanske en inte helt långsökt slutsats efter veckans drabbningar i Stuttgart. Hon hade visserligen problem mot Lucie Safarova i öppningsmatchen (7-6, 6-7, 7-6), men körde sedan över Anastasija Pavljutjenkova, Agnieszka Radwanska och Sara Errani i raka set. Tappade sedan första set mot Ana Ivanovic i finalen, men red ut stormen – och vann sin tredje raka titel i turneringen: 3-6, 6-4, 6-1.

Bra startfält i Stuttgart, som vanligt (det är ju trots allt en Premier-turnering). Sex topp 10-spelare (världstian Dominika Cibulkova drog sig ur) och världsnian Sjarapova var bara sjätteseedad.

Återstår att se om hon kan fortsätta på inslagen väg, men om inte annat levererade hon en härlig passning till pojkvännen Dimitrov i sitt tacktal:

– Jag kanske ger porschen till Grigor…

Han hade inte förlorat i Barcelona på 11 år – och det har gått 10 år sedan han inte vunnit vare sig Monte Carlo Masters eller Barcelona Open under en säsong.

Nu har Rafael Nadal två blytunga grusförluster i bagaget.

Håller The King of Clay på att bli avsatt?

2003 åkte Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Alex Corretja i Barcelona (3-6, 6-2, 6-1). Veckan innan hade han förlorat mot Guillermo Coria i åttondelsfinalen i Monte Carlo (7-6, 6-2). Den säsongen förlorade spanjoren sex ATP-matcher på grus (och tre på Challenger-nivå). Sedan dess har han aldrig förlorat fler än tre grusmatcher under en säsong.

Året därpå, 2004, stod han över båda tävlingarna, men 2005 plockade han sin första Monte Carlo/Barcelona-dubbel. 2012 lyfte han sin åttonde raka buckla i Monaco – och i fjol nådde han samma milstolpe i Spanien (han stod dock över turneringen 2010, så det var inte åtta i årlig följd).

Att han nu åkt ut redan i kvartsfinalen i båda turneringarna reser därför en hel del frågetecken kring The King of Clay. Särskilt med tanke på att han båda gångerna åkt på pumpen mot motståndare han dominerat genom åren.

Nicolás Almagro hade vunnit totalt två set mot Nadal på tio möten inför gårdagens kvart. Ett av de seten tog han på grus (Madrid 2010). Världsettan hade 10-0 i matcher och 24-2 i setfacit.

När han så vann första set med klara 6-2 kändes matchen därför avgjord.

Men Almagro krigade på. Nadal hade sina lägen i andra set, men han var aldrig som bäst i de viktigaste lägena. Det kan låta tjatigt att hela tiden lägga så mycket emfas på just ”viktiga lägen”, men tennisen är uppbyggd så: du kan vara spelmässigt underlägsen i en hel match, men vinner du bara poängen som måste vinnas så håller du näsan ovanför vattenytan. Och håller du näsan ovanför vattenytan – ja, då har du fortfarande chans att bärga segern.

I andra sets tiebreak klippte Almagro linjen med en backhand och Nadal slog en enkel forehand i nät. Det räckte för att The King of Clay skulle förlora sitt första set i Barcelona sedan 2008 (mot David Ferrer i finalen).

Tredje set bjöd på totalt fem servegenombrott. Det sista, vid 4-4, kom att bli helt avgörande. Almagro brände visserligen ett gäng matchbollar när han skulle serva hem matchen vid 5-4, men fullbordade till slut skrällen.

Det konstiga med den här förlusten är att Nadal var betydligt mer pigg och alert i Barcelona än i Monte Carlo – och framför allt mycket aggressivare. Där han gjorde en slät – och extremt passiv – figur mot Ferrer i Monte Carlo (första förlusten på grus mot landsmannen på 10 år) svarade han för en på det hela taget godkänd insats mot Almagro i Barcelona.

Men det räckte inte.

Det brukar räcka.

Och det är just det som gör Nadals svaga 2014 så förbryllande. Nadal brukar alltid vara som allra bäst i viktiga lägen: när han har breakboll mot sig, när han break mot sig, när han ligger under i tiebreaks. Ett övertag mot Nadal är sällan samma övertag som mot andra spelare.

Personligen tror jag inte att det har så mycket med ryggskadan han ådrog sig i Australiska öppna att göra. Han bärgade trots allt titeln i Rio de Janeiro och tog sig till final i Miami efter förlusten mot Stanislas Wawrinka i finalen i Melbourne.

Det är sannolikt något annat som stör världsettan. Vad vet jag inte.

Efter gårdagens fiasko menade den portugisiska tennisskribenten Miguel Seabra att ”Nadal gjort tekniska justeringar i sitt grundspel och i sin positionering för att kunna slå Novak Djokovic”, och att dessa förändringar ”påverkat honom negativt mot andra spelare”.

Jag tycker mig inte ha sett något sådant, men kanske ligger det något i det? Det enda tydliga just nu är att Nadal i år inte haft den kyla vi är vana vid. 5 av 18 vunna breakbollar mot Almagro – en spelare han aldrig förlorat mot – är verkligen en katastrofal siffra.

Amerikanska Tennis Magazines expert Steve Tignor drar paralleller till Roger Federers 2010, då schweizaren förlorade matcher mot Marcos Baghdatis, Ernests Gulbis, Albert Montanes, Robin Söderling och Gaël Monfils – spelare han dittills aldrig förlorat mot (han föll dessutom två gånger mot Tomás Berdych, som då inte slagit Federer på sex år).

Hittills i år har Nadal torskat mot Wawrinka, Alexandr Dolgopolov och Almagro – spelare han aldrig förlorat mot tidigare (dessutom fått spö av Ferrer på grus för första gången på 10 år).

Tignor poängterar också att matcherna mot Dolgopolov och Almagro varit jämna; Nadal hade mycket väl kunnat vinna.

”Skillnaden mellan vinst och förlust är papperstunn. När du börjar förlora de täta matcherna så kommer de andra killarna att titta, och de kommer att minnas”, skriver han.

2010 vann Federer ”bara” en Grand Slam, men han avslutade året som världstvåa med totalt fem titlar i bagaget.

Hur Rafael Nadals 2014 summeras, det återstår förstås att se.

Men plötsligt känns inte en nionde buckla i Franska öppna så bombsäker som för några månader sedan.

Pablo Andújar.

Det går ju inte att inleda den här texten utan att först nämna honom.

I går blev den 40-rankade spanjoren varse att det inte räcker med att bara slå Rafael Nadal för att slå Rafael Nadal – man måste överträffa sig själv också. Vilket Andújar gjorde.

Nästan.

Rafael Nadal stod inte att känna igen. Hans insats i semifinalen i Rio de Janeiro förde tankarna till Vina del Mar 2013. Den gången stod han på en tennisbana för första gången på sju månader och föll till slut i en finalrysare mot doldisen Horacio Zeballos, där argentinaren gjorde sin bästa match i karriären.

Nadal var stel och trögfotad redan i inledningen av den turneringen, men det hindrade honom inte från att mer eller mindre köra över sina motståndare på väg till den där finalen.

Så är det att möta Nadal. Han har en osviklig förmåga att vinna kontrollerat över lägre rankade spelare även när han gör riktiga skitmatcher. Helt enkelt för att han är en så otroligt krävande spelare att möta, både på ett spelmässigt och mentalt plan. Många gånger räcker det inte med att slå Nadal för att slå Nadal – man måste besegra sig själv och sina tvivel också.

Det brukar manifesteras i praktiken på banan i ett högriskspel med stort chanstagande. Man måste spela med extremt små marginaler även när Nadal underpresterar, vilket generellt gäller även mot giganter som Novak Djokovic, Andy Murray och Roger Federer (bortsett från säsongen 2013). Så stor skillnad i spelstyrka är det mellan toppspelarna och lirarna på världsrankningens lägre regioner.

Det gjorde Pablo Andújar under stora delar av gårdagens match. Han inledde i högt tempo och tog kommandot direkt. Dubbelbreak och 6-2 i första set säger väl det mesta.

I andra set höjde sig Nadal några snäpp och fick med sig ett tidigt break. Hade visserligen två breakbollar emot sig men räddade båda. 6-3.

Från mitten av andra set och in på tredje hade Nadal förtvivlat svårt att störa Andújar i landsmannens servegame, medan han själv fick slita hund för att hålla sina egna. Fick ändå med sig ett servegenombrott till 4-3 i avgörande set efter en dipp från Andújar. (Där han bland annat fick en varning för att han tog för lång tid på sig mellan poängen. Vilket gjorde honom rasande eftersom han tyckte att publiken störde honom – något domarna inte ska ta hänsyn till enligt reglerna. Även Nadal blev varnad i tredje set och fick till och med en fault – gick miste om förstaserve – som man får vid andra varningen. Föredömligt av huvuddomarna att hålla hårt på den här regeln, vilket de gjort under hela veckan.)

Andújar skakade dock snabbt av sig raseriet och bröt tillbaka omgående – och var en stund senare två poäng från segern vid ställning 4-5, 15-30 i Nadals serve.

Setet gick så småningom till tiebreak, där ingen av spelarna höll serve de första fem poängen (vid 5-3 till Nadal hade de hållit serve varsin gång). Sista halvan av tiebreaket blev en nervpärs för båda sidors fans. Nadal räddade två matchbollar i egen serve, Andújar räddade tre. Först vid 10-10 fick Nadal med sig ett minibreak och därmed chansen att serva hem matchen. Vilket han gjorde. 2-6, 6-3, 7-6(10).

Måste vara den minst kontrollerade segern Rafael Nadal någonsin vunnit på grus. I alla fall mot en så här pass lågt rankad spelare. Tappa set händer det ju att han gör även på sitt favoritunderlag, men i den här matchen var han många gånger spelmässigt underlägsen. 108-106 i poäng totalt till Andújar, som verkligen var kvällens spelförare, vittnar om just det.

Och han var verkligen riktigt illa ute vid flera tillfällen. Inte minst i tiebreaket, där Andújar i vissa lägen blev lite för het på gröten (slog bland annat en illa vald stoppboll i nät, som banade väg för världsettan).

Ser man till Nadals prestation är det omöjligt att inte ställa sig frågan: Är ”Rafa” fortfarande skadad?

Det såg ju så oerhört stabilt ut inledningsvis i turneringen: 6-3, 7-5 mot Daniel Gimeno-Traver, 6-1, 6-2 mot Albert Montanes, 6-1, 6-0 mot Joao Sousa. Hade han bara en dålig dag på jobbet mot Pablo Andújar i semifinalen?

Det är möjligt. Men det finns vissa saker som talar för att Nadal fortfarande känner av ryggskadan:

• Serven. Hans uppkast var många gånger märkligt, och överlag osedvanligt varierat (på ett negativt sätt). Ofta var det väldigt kort och lika ofta var serven i sig ganska uddlös. Andraserven var oerhört svag, och Andújar högg som en kobra i de lägena. 

• Missarna. Det blev visserligen 40 winners till slut, men man är inte van vid att se 33 oprovocerade misstag från Nadals racket på grus. Han rörde sig inte lika bra som han brukar och hade vissa problem med sina grundslag, även i lägen där han borde ha kunnat sätta mer press.

Oroväckande? Nja. Att han över huvud taget ställt upp i Rio de Janeiro tyder ju på att skadekänningarna är hanterbara. Likaså att han faktiskt vann i går till slut. Enligt uppgift hade han små skadekänningar i finalen i Monte Carlo mot Djokovic förra året – en final han förlorade i raka set – vilket manifesterades på liknande sätt. Det innebar dock minimala bekymmer för hans fortsatta grussäsong.

Så nej, alltifrån Nadals kroppsspråk till hans insats i går, hur dålig den än var överlag, tyder på att han trots allt har kontroll över situationen.

Även om gårdagens seger inte kändes särskilt kontrollerad.

Så var ännu en tävlingsvecka avslutad.

En urstark Tomás Berdych vann i Rotterdam, en överlägsen David Ferrer i Buenos Aires, en omutlig Kei Nishikori i Memphis och en formtoppad Simona Halep i Doha.

Och så har det rört sig i toppen både på dam- och herrsidan – igen.

Fördelen med att ha magsjuka är att man hinner se ganska mycket mer tennis än man brukar.

Nackdelen med magsjuka är… tja, magsjuka.

Och att man inte riktigt har orken att blogga om all den där fina tennisen man ser när man inte stirrar ner i botten på en hink, eller sover som Törnrosa på rohypnol.

Från Rotterdam finns annars mycket göttigt att skriva om. Förstarundan mellan Juan Martín del Potro och Gaël Monfils blev kanske inte exakt så episk som vi hade väntat oss, men likväl riktigt bra. Argentinaren svarade för en choke av rang när han servade för första set och hade 40-0 men tappade fem raka poäng, och tvingades till ett tiebreak. Väl där låg han under med 3-5 innan han till slut stängde setet och inte långt därefter hela matchen: 7-6(6), 6-3.

Av handledsskadan som plågat honom under säsongsinledningen såg vi inte särskilt mycket i den här matchen, men den gjorde sig påmind lite längre in i turneringen. Nu var visserligen Ernests Gulbis (som dessförinnan slagit ut Denis Istomin och Grigor Dimitrov) på bästa spelhumör, men del Potro gjorde inte en av sina bättre matcher när han föll mot letten i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4.

Turneringens två stora utropstecken var hemmafavoriten Igor Sijsling och formstarke Tomás Berdych. Sijsling inledde med att avfärda Mikhail Juzjnyj busenkelt i raka set (6-2, 6-2) – Jujnyj befinner sig förvisso i en avgrundsdjup formsvacka, men holländaren visade likväl upp ett övertygande spel redan där – och sedan Michael Berrer ännu busenklare (6-1, 6-2). Mot Philipp Kohlschreiber i kvarten var han spelmässigt överlägsen i första set men sträckte en muskel i andra och såg ut att vara illa ute, men redde ut det och vann efter en minst lika imponerande insats som i föregående två matcher: 6-2, 2-6, 6-1.

Hans semifinalplats tycker inte jag är att betrakta som en skräll. Sijsling brukar alltid prestera på hemmaplan. Visst, han har inte alltid fått med sig resultaten, men det har ofta berott på svåra lottningar eftersom han fortfarande är så pass lågt rankad – han gör nästan alltid bra matcher i Holland (slog ut Jo-Wilfried Tsonga i Rotterdam förra året, till exempel).

Det tog hur som helst stopp för Sijsling i tre set i semifinalen mot Marin Cilic (som slog ut en fortsatt formsvag Andy Murray i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4)

Berdych å sin sida såg många gånger helt oslagbar ut. Hade egentligen bara problem mot Jerzy Janowicz i kvartsfinalen, men vann den matchen kontrollerat efter att ha tappat första set: 6-7(9), 6-2, 6-4. Körde sedan över Gulbis i semin (6-3, 6-2) och Cilic i finalen (6-4, 6-2). Bra turnering för båda. Viktigt för Cilic att få resultaten med sig tidigt och klättra på rankningen så snabbt som möjligt, för under sommaren och hösten har han ju knappt några poäng alls att försvara.

Värt att nämna är också att 20-årige Dominic Thiem gjorde en riktigt bra turnering. Kvalade sig in i huvudturneringen utan större problem, slog Jarkko Nieminen i en tresetare i förstarundan och tog sedan set mot Andy Murray (6-4, 3-6, 6-3).

* * *

Såg i princip ingenting från Buenos Aires, bara delar av finalen mellan David Ferrer och Fabio Fognini via en ganska kass livestream. Inte mycket att hänga i julgranen. Fognini tycks ha gjort ännu en bra turnering men hade inte mycket att sätta emot Ferrer: 6-4, 6-3.

Tredje raka titeln för Ferrer i Buenos Aires – och sjätte året i rad som en spanjor lyfter bucklan (Tommy Robredo 2009, Juan Carlos Ferrero 2010, Nicolás Almagro 2011, Ferrer 2012-2014). Ferrer slog för övrigt Almagro i semifinalen – hans 15:e raka seger över landsmannen. Måste vara otroligt smärtsamt för Almagro.

Och Fognini slog Robredo i en tresetare i sin semi: 3-6, 7-5, 6-3. Nu har Robredo visserligen inte riktigt hittat formen än i år, men ändå imponerande. Trodde Robredo skulle nöta ner italienaren.

* * *

Kei Nishikori får nog sägas vara veckans mest solklara turneringssegrare (och enklaste förhandstips).

Han tappade visserligen set mot hemmaspelaren Alex Bogomolov Jr i kvarten (3-6, 6-3, 6-2) men hade överlag smooth sailing genom hela turneringen och mötte sedan Ivo Karlovic i finalen. Väl där bröt han kroaten – som under turneringen inte blivit bruten på 49 servegame – redan i matchens tredje game.

Det är ju verkligen ingen hemlighet att Karlovic har absolut noll och ingenting att komma med förutom sin mammutserve. Om man tycker att John Isner och Milos Raonic har undermåligt grundspel, så… well, de är bollkonstnärer i jämförelse med Karlovic. Och det säger jag utan att raljera. Även om det kan vara extremt tråkigt och ibland till och med smärtsamt att se honom spela tennis (inklusive den här matchen) så är det ändå imponerande att han nått så långt som han gjort med bara en enda fungerande beståndsdel i sitt spel. Det är det få som klarar av.

Finalen var hur som helst en av de spelmässigt sämsta jag sett på länge. Den lilla lilla nerv som uppstod i andra set kom i princip till i ett vakuum och bestod av en drös klantiga missar från Kei Nishikori. Missar som förmodligen hade med finalnerver och guldfrossa att göra, för Nishikori måste ha förstått redan efter tre game att Karlovic omöjligtvis kunde vinna den här matchen – den var Nishikoris att förlora.

Lite lite dramatik bjöds vi på också, med betoning på lite. I slutet av andra set hade Nishikori 0-15 i egen serve och skulle ha haft 0-30 eftersom ett slag från Karlovic klippte linjen. Linjedomaren dömde ut, men huvuddomaren korrigerade omgående. Poängen spelades om och Nishikori tackade linjedomaren genom att smaska in ett ess.

Karlovic hämtade sig aldrig mentalt efter det där och tog inte en enda poäng i tiebreaket. 6-4, 7-6(0) blev således segersiffrorna för Nishikori, som försvarade sin titel i Memphis.

* * *

Simona Halep!

Ja, hon fortsätter ju ånga på. Tappade set mot Kaia Kanepi i sin öppningsmatch (6-4, 3-6, 7-6) men körde sedan över alla motståndare fullständigt, oavsett vem hon mötte.

– Många gånger visste jag inte ens vad jag skulle göra för att avsluta poängen, hon var överallt, summerar världstrean Agnieszka Radwanska efter förlusten i semifinalen (7-5, 6-2).

Mot Angelique Kerber i finalen var hon ännu mer överlägsen: 6-2, 6-3 (och stackars Sara Errani fick bara med sig två game i kvarten: 6-2, 6-0).

Haleps sjunde titel totalt i karriären (samtliga sex tidigare kom som bekant under 2013) och första Premier 5-buckla (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters 1000; dock har de fyra Premier Mandatory-turneringarna snäppet högre status än Premier 5).

* * *

Och så till sist: Vad har dessa fyra turneringar gett för ekon på världsrankningen?

Låt oss ta en titt:

ATP-RANKNINGEN

• Toppen går inte helt oförändrad efter den här veckan. del Potro tappar 410 poäng eftersom han inte lyckades försvara sin titel i Rotterdam och förlorar därmed sin fjärdeplats till David Ferrer. Lite snöpligt. Tre veckor fick han vara världsfyra, del Potro. Nåväl. Har inte jättemånga poäng upp till spanjoren så kan säkert knuffa ner honom igen under våren.

• Andy Murray halkar ner till plats 7 efter Berdychs succé i Rotterdam. Ojoj. Inte för att det spelar någon roll i seedningssyfte om man är sexa eller sjua, men så här lågt rankad har inte Murray varit sedan juli 2008. Knappt 1,000 poäng som skiljer sjuan Murray från trean Stanislas Wawrinka, så mycket kan förstås hända framöver – men det bör dock nämnas att Murray har en del poäng att försvara under våren. 1,180 poäng bara i Indian Wells och Miami, till exempel.

• Kei Nishikori och Mikhail Juzjnyj byter plats efter Memphis, Nishikori således numera 15-rankad. Borde kunna krypa närmare 10-strecket inom en överskådig framtid. Har sett pigg ut hittills i år.

• Marin Cilic tar ännu ett skutt uppåt på rankningen tack vare sin finalplats i Rotterdam – från 37 till 29. Känns som att han, spelmässigt, är en topp 10-kandidat på allvar för första gången på flera år. De senaste två säsongerna har han mest varit det i teorin men inte nått fram i praktiken.

• I de nedre regionerna av topp 50 hittar vi forne världsettan Lleyton Hewitt på plats 38, ”Rustys” högsta placering sedan oktober 2010. Imponerande, måste ju sägas. Och ännu lite längre ner, på plats 46, hittar vi en annan gräsräv: Yen-Hsun Lu. Detta sedan taiwanesen nått semifinal i Memphis (avbröt på grund av skada). Och precis utanför topp 50 har vi Igor Sijsling, på plats 52, och Ivo Karlovic, på plats 56. 12 respektive 24 placeringar klättrar de uppåt efter succéerna i Rotterdam och Memphis.

• Julien Benneteau, fjolårsfinalist i Rotterdam, tappar 28 placeringar och återfinns nu på plats 67. Känns nästan lika tråkigt som att Marcos Baghdatis trillade ur topp 100 för några veckor sedan. De är sådana där spelare man gärna vill ha runt 40-strecket.

• Dominic Thiem plockar 14 placeringar och är nu för första gången i karriären topp 100 i och med sin 99:e-plats.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Li Na ny världstvåa, trots att hon föll platt mot Petra Cetkovska redan i sin andra match i Doha. Även Agnieszka Radwanska hoppar upp ett snäpp, på bekostnad av Victoria Azarenka som tappar två placeringar. Maria Sjarapova fortsatt världsfemma. Williams har för övrigt nästan dubbelt så många poäng som Li Na: 12,380 för världsettan, 6,690 för världstvåan. Och hon ligger i sin tur nästan 1,300 poäng före Radwanska (5,705).

• Jelena Jankovic, Angelique Kerber och Simona Halep hoppar alla upp ett pinnhål, medan Sara Errani tappar fyra placeringar – från 6 till 10. Kommer Errani att trilla ur topp 10 snart, vilket min poddkollega Andreas Käck förutspått vid några tillfällen? Ingen omöjlighet alls. Om hon inte lyckas stoppa blödningen under vårens grussäsong.

• Överlag små och betydelselösa rörelser inom topp 50 i övrigt. Kan väl noteras att Sloane Stephens står kvar på plats 18 – bara en placering bättre än ett år yngre framtidslöftet Eugenie Bouchard. Nu är visserligen samarbetet fortfarande färskt, men det kan väl inte betraktas som någon högoddsare att Roger Federers ex-coach Paul Annacone får foten om ingenting drastiskt händer ganska snart.

Fick en fråga på Twitter som känns relevant att reda ut:

Nej – Swedish Open blir inte en 500-turnering nästa år.

I början av sommaren 2013 spekulerades det i att Swedish Open erbjudits att flytta upp Båstad-turneringen till ATP-tourens näst högsta kategori. Bli en 500-turnering, helt enkelt.

Jag var lite förbryllad när den nyheten kom. Det stod ju redan 2012 klart att Sharks Sports & Entertainment sålt 500-turneringen Regions Morgan Keegan Championships (numera känt som US National Indoors Tennis Championships) i Memphis till företaget IMX. I och med dealen valde Sharks Sports & Entertainment – som för övrigt äger NHL-laget San José Sharks – att lägga ner sin 250-turnering i San José men fortsätta arrangera tävlingen i Memphis, dock från och med 2014 med 250-status.

Den nya 500-turneringen, som alltså arrangeras av IMX, gör sin debut på ATP-touren nästa vecka – i Rio de Janeiro.

Eftersom det inte stod uttryckligen i Svenska Dagbladets avslöjande i somras vilken av de elva 500-turneringarna som var i sådant ekonomiskt trångmål att ägarna inte såg någon annan utväg än att sälja, tänkte jag att det kanske rörde sig om en annan turnering, vid sidan av den i Memphis (som gått trögt under många år) och att det i så fall skulle avslöjas vilken senare under sommaren eller hösten. Jag lät därmed hela saken bero och lade ingen större vikt vid det.

När nu schemat för ATP-säsongen 2015 släppts står det så klart att Swedish Open fortsätter som en 250-turnering. Ingen skräll, direkt. Kan inte se någon annan förklaring än att den turnering som åsyftades var den i Memphis, som alltså redan sålts. Och det hela grundade sig i så fall i ett missförstånd. Sånt som händer.

Enda skillnaden i schemat beträffande 500-kategorin 2015 jämfört med 2014 är att grästurneringarna Queen’s Club Championships i London och Gerry Weber Open i Halle uppgraderas från 250 till 500.

Men det offentliggjordes ju redan i november förra året.

I övrigt kan noteras att grässäsongen förlängs med en vecka (som vi visste sedan tidigare), att det tillkommer en grästurnering i Stuttgart (med 250-status, samma vecka som s’-Hertogenbosch – det vill säga veckan efter Franska öppna) och att turneringen i Eastbourne flyttar till Nottingham (och får ett 48 man starkt startfält i stället för 28, som i Eastbourne).

Dessutom kommer det återigen att arrangeras en tredje ATP-turnering vecka 17, vid sidan av Oeiras (tidigare Estoril) och München. Tidigare arrangerades Serbia Open den veckan, men den turneringen – som ägdes av familjen Djokovic – lades ner efter 2012 års upplaga. ATP kommer att genomföra en ansökningsprocess för en 250-turnering på grus utomhus någonstans i Europa.

Tre av tre rätt i går. Gaël Monfils vann i Montpellier, Marin Cilic i Zagreb och Fabio Fognini i Vina del Mar.

Hade varit konstigt annars. Att Monfils hade högre odds än finalmotståndaren Richard Gasquet var kanske inte så märkligt, men det var verkligen ingen skräll att ”Le Monf” vann.

Men det är redan historia.

Nu är det ny vecka – och nya turneringar.

Om något intressant ska lyftas fram om gårdagens finaler så är det att samtliga guldmedaljörer vann i raka set: 6-4, 6-4 för Monfils mot Gasquet, 6-3, 6-4 för Cilic mot Tommy Haas och 6-2, 6-4 för Fognini mot Leonardo Mayer.

Alla matcher måste dessutom betraktas som utskåpningar: Monfils vann 80 procent av poängen i egen serve, hade inte en enda breakboll emot sig och förvaltade 2 av 5 breakbollar. Poängställningen landade på 68-55. Ganska överlägset, om man säger så.

Cilic var visserligen den enda i titeltrion som tappade sin serve, men svarade å andra sidan själv för tre servegenombrott. 63-53 i poäng totalt.

Fognini brände inte mindre än 10 breakbollar men förvaltade 3, vilket räckte gott och väl. Vann 84 procent i egen serve och körde över Mayer fullständigt: 78-55 i vunna poäng totalt.

Men låt oss nu gå vidare och ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:

* * *

ROTTERDAM

Veckans tveklöst mest intressanta, men så är det ju också en 500-turnering (Memphis är numera en 250-turnering). Världsfyran Juan Martín del Potro och sexan Andy Murray toppseedade. Sjuan Tomás Berdych tredjeseedad, nian Gasquet fjärdeseedad, tian Jo-Wilfried Tsonga femteseedad, tolvan Haas sjätteseedad. Och så 15-rankade Mikhail Juzjnyj samt 19-rankade Grigor Dimitrov sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver hittar vi spännande namn som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Jerzy Janowicz, Marin Cilic och Dominic Thiem.

Ja, ni ser ju själva vilket trevligt startfält vi bjuds på.

Stenhård öppningsrunda mellan del Potro och Monfils. Det är väl egentligen själve fan att vi ska få den matchen så tidigt. Risken är ju att Monfils är sliten efter veckan i Montpellier (det har hänt förr). Samtidigt brukar del Potro vara ganska sömnig i turneringsinledningar, så det kanske går på ett ut. Men vi kan väl slå fast att utgången av den matchen påverkar turneringen betydligt mer än någon annan förstarunda.

Haas i ganska bra form, men Fernando Verdasco är knappast en spelare man vill ha i första omgången. Stor risk att världstolvan ryker där. Janowicz borde slå Julien Benneteau i sin öppningsmatch och sedan ta sig till en kvart mot Tomás Berdych. Berdych har visserligen historiskt haft vissa problem med Gilles Simon, men jag kan inte riktigt se att han ska gå på pumpen mot honom eller Nicolas Mahut (Andreas Seppi i 1R kan vara lite lurig, dock).

Gulbis borde slå Denis Istomin och Dimitrov borde inte ha några större bekymmer med Dmitrij Tursunov. Gulbis mot Dimitrov i 2R, alltså. Och där håller jag Gulbis som knapp favorit.

Den där förstarundan mellan ”Delpo” och ”Le Monf” ställer verkligen till det när man ska försöka tippa den här turneringen. Personligen är jag sjukt imponerad av allt som Monfils presterat i år och vill någonstans hålla honom som favorit. Samtidigt ska man inte underskatta del Potro i de här sammanhangen. Han är alltid fantastiskt bra i de 500-turneringar han ställer upp i (4 titlar på 5 turneringar 2013).

Ska inte sticka under stol med att jag gärna ser en kvart mellan Monfils och Gulbis. Känns som en härligt oviss matchup. Säger hur som helst Monfils eller del Potro mot Berdych i semifinal på den övre halvan, med Gulbis och Dimitrov som uppstickare.

På den undre måste väl ändå Murray hållas som favorit. Han övertygade inte i Doha och föll pladask mot det enda riktiga motstånd han mötte i Australiska öppna (Roger Federer), men har börjat hitta formen igen efter två formidabla Davis Cup-singelsegrar mot USA (på grus, dessutom). Att möta Tsonga eller Cilic i kvarten kan dock bli tufft för honom, så han är verkligen inte given i semifinal.

Gasquet har däremot betydligt trivsammare lottning. Hemmahoppet Thiemo De Bakker skrämmer inte i förstarundan, inte heller Sergej Stakhovskij eller formsvaga Philipp Kohlschreiber i 2R. Möter sedan Juzjnyj eller i värsta fall Igor Sijsling i kvarten. Jag säger ”i värsta fall” för att Sijsling brukar snudd på överprestera på hemmaplan och för att Juzjnyj inte är i särskilt bra form.

Gasquet mot Murray, Tsonga eller Cilic i semifinal. På förhand tror jag ändå på Murray, så säger Gasquet-Murray. Vi får se om den tron kan komma att skiftas under resans gång.

Finalen då? Ptja. Tror mest på Murray där. Men på övre halvan? Jättesvårt. Vill ju säga Monfils, men är lite osäker på hans fysiska status eftersom han lirar Montpellier och Rotterdam back to back. Men ja, Monfils-Murray vore ju inte fy skam. Inte del Potro-Murray heller för den delen. Oavsett så är jag inte helt säker på att Murray är riktigt mogen för att slå ut så många bra spelare efter varandra, med tanke på ryggoperationen. Kan därför knappast ses som ett fiasko om han åker ur tidigt eller faller i finalen.

* * *

QATAR

Startfältet i Watar är i samma klass som Rotterdam – minst. Världstrean Li Na och femman Agnieszka Radwanska toppseedade. Sexan Petra Kvitová tredjeseedad, sjuan Sara Errani fjärdeseedad, åttan Jelena Jankovic femteseedad, nian Angelique Kerber sjätteseedad. Och så tian Simon Halep samt elvan Caroline Wozniacki sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver har vi spelare som Sloane Stephens, Ana Ivanovic, Venus Williams, Dominika Cibulkova, Eugenie Bouchard och Kaia Kanepi.

Har vi sett några som helst tendenser till att Li Na ska sakta ner? Nja va? Kanske att hon känner viss mättnad nu när hon plockat sin andra Grand Slam-buckla, som Andy Murray efter Wimbledon-segern förra året. Hur som helst Stephens eller Ivanovic som är största hoten på hennes väg mot semifinal, och de är ju inte oävna.  I semin väntar sedan Kvitová eller Jankovic. Eller varför inte Cibulkova? Det vore kul.

På undre halvan känns Radwanska som förhandsfavorit. Var solid som betong mot Sverige i Fed Cup i Borås i helgen (6-1, 6-1 mot Sofia Arvidsson, 6-4, 6-1 mot Johanna Larsson). Inte jättesvår lottning fram till semifinalen, och väl där väntar troligen Halep, Kanepi eller Bouchard (eller någon skrällare, typ Mona Barthel). För inte tror vi väl att Errani plötsligt ska bli en stabil hardcourt-spelare? Nä.

Ändå rätt mycket som kan hända i sektionen med Halep och Errani. Den med högst skrällpotential, kan man nog säga. Men jag tror hur som helst på Radwanska. Hon har dock inte jättemycket att sätta emot Li Na i finalen, om världstrean tar sig dit.

* * *

BUENOS AIRES

Veckans enda tävling på grus. David Ferrer och Fabio Fognini toppseedade. 17-rankade Tommy Robredo tredjeseedad, 18-rankade Nicolás Almagro fjärdeseedad. Ganska bra topp ändå, för att vara en 250-turnering som spelas samma vecka som en av säsongens mer attraktiva 500-turneringar.

I övrigt består startfältet av ett gäng grusrävar (Juan Monaco, Albert Montanes, Albert Ramos, Carlos Berlocq, Pablo Andújar osv). Alexandr Dolgopolov borde kunna få med sig ett par segrar eller så.

Turneringen påminner en smula om Vina del Mar. Almagro är återigen på övre halvan, men slipper Fognini den här gången. Får i stället Ferrer i semin, vilket knappast är ett uppköp.

Robredo återigen på nedre halvan, och kan han torska mot Leonardo Mayer i Vina del Mar så kan han förlora mot talangen Pablo Carreno Busta i Buenos Aires. Frågetecken kring både Ferrer och Robredo, skulle jag vilja säga. Det börjar bli smått tjatigt, men vill återigen påpeka att Ferrer är i en nedåtgående spiral. Inte som att han är på väg att spåra ur fullständigt, men han har helt enkelt tappat lite i spelstyrka sedan förra våren.

Kanske var magplasket i Vina del Mar bara en engångsföreteelse för Robredo. Han brukar ju vara relativt dominant i den här typen av turneringar.

På övre halvan tycker jag hur som helst att Ferrer borde gå till final. Det är trots allt grus och lottningen är så pass enkel. På undre är det lite mer öppet. Sätter mina slantar på Robredo eller Fognini.

Finalen? Borde bli seger för Ferrer. Robredo brukar stå sig slätt mot sin landsman och Fognini hotar sällan toppspelarna på allvar.

* * *

MEMPHIS

Memphis har alltså ”degraderats” från 500- till 250-status. Detta sedan arrangörerna av US National Indoor Tennis Championships 2012 valde att sälja turneringen till IMX, som arrangerar den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro. Bolaget Sharks Sports & Entertainment valde att lägga ner sin 250-turnering i San José förra året, men kör vidare i Memphis med 250-status.

Så, där har ni bakgrunden till ”degraderingen”.

Regerande mästaren Kei Nishikori och fjolårsfinalisten Feliciano Lopez är hur som helst toppseedade. Lleyton Hewitt tredjeseedad, 54-rankade Yen-Hsun Lu fjärdeseedad. Inte världens häftigaste startfält, om man säger så.

Ska som vanligt bli intressant att se vad ynglingarna Jack Sock, Jiri Vesely och Nick Kyrgios kan åstadkomma. Sock knapp favorit mot Adrian Mannarino, medan Vesely och Kyrgios slår i underläge mot Marinko Matosevic respektive Tim Smyczek. Känns dock inte som att Smyczek borde vara någon omöjlighet för Kyrgios. Lite knepigare för Vesely dock. Matosevic är kanske inte den roligaste spelaren på touren, men han är erfaren och brukar vinna på papperet ”enkla” matcher.

Med tanke på lottningen borde Hewitt gå till semifinal mot Nishikori. För japanen är allt annat än final något av en flopp.

Undre halvan är svårare att tippa, men visst måste Lopez hållas som förhandsfavorit – om han nu inte åker ut mot Ivo Karlovic redan i öppningsmatchen. Svårt att plocka ut någon riktig utmanare där. Kan Donald Young sprattla till och göra hemmafansen glada? Inte helt omöjligt. Han har trots allt presterat långt över förväntan de senaste månaderna.

Yen-Hsun Lu kan inte räknas bort heller, han är skicklig på snabbare underlag (vilket han inte minst visade i Auckland i januari, där han tog sig till sin första final i karriären).

Hur som helst borde Nishikori plocka sin andra raka titel i Memphis. Känns som att Hewitt i en eventuell semi är hans största hot.

Pust. Stön. Stånk.

Ungefär i samma veva som David Ferrer daskade en forehand i nät på matchboll och därmed förlorade Stockholm Open-finalen mot 22-årige Grigor Dimitrov, så bröts också den fördämning som hållit min förkylning stången under hela turneringsveckan.

Förra veckan blev således ett världsmästerskap i feber, hosta, snörvel, snor och andra härligheter i och med att både sambon och barnet var sjuka före och samtidigt.

Inte helt återställd än, men i alla fall på banan.

Och vad har jag missat?

Well, en finalrepris mellan Roger Federer och Juan Martín del Potro, till exempel. Såg delar av matchen och tyckte att Federer stod upp riktigt bra, men kändes hela tiden som att del Potro skulle ro hem sin andra raka titel. Både inför och under matchen.

Väldigt viktigt för Federer att få ett gäng segrar i ryggen. Det såg lite svajigt ut inledningsvis men han börjar så sakteligen hitta tillbaka till en för honom godkänd nivå. Att han ska utmana de större spelarna under hösten känns i nuläget inte sannolikt, det krävs mycket mer än det han visade upp i Basel, men det går onekligen åt rätt håll.

Grym formtopp på del Potro, förresten. Han har ju faktiskt en riktigt god chans att gå om både Ferrer och Andy Murray på världsrankningen innan årets slut, vilket vore en helt makalös bedrift med tanke på hans svaga Grand Slam-facit i år (tredjerunda i Australiska öppna, stod över Franska öppna, semifinal i Wimbledon och andrarunda i US Open).

Han har liksom plockat 2,180 poäng i 500-turneringar (fyra titlar och en semifinalförlust), av totalt 5,365 poäng. Inte illa.

På säsongsrankningen har han bara 325 poäng upp till Ferrer och 915 till Murray. Helt överkomligt eftersom han är kvalificerad för World Tour Finals i november. Finns en del poäng att slåss om där.

Och apropå World Tour Finals så går ju slutspelsracet in i en avgörande fas den här veckan. Känns som att Milos Raonic kastade in handduken redan i förra veckan, då han valde att stå över Basel av personliga skäl. Har nästan 400 poäng upp till nian Richard Gasquet nu. Det ska till att Raonic går riktigt långt i Paris Masters för att han ska snuva fransosen på en plats, helt enkelt.

Jo-Wilfried Tsonga då? Han åkte ju ut ”redan” i semifinalen i Wien (som spelades samma vecka som Stockholm Open) medan Gasquet vann titeln i Moskva. Vilket ju innebär att det är fördel Gasquet där.

Ledningen är dock knapp – ynka 65 poäng – så han har absolut chansen att reparera skadan i Paris. Återkommer givetvis med en fullödig analys av lottningen i Paris Masters.

* * *

Bragd!

Ja, det måste man ju kalla Sveriges mirakulösa vändning mot Danmark i Davis Cup. Förbundskapten Fredrik ”Fidde” Rosengren hade alltså ratat Isak Arvidsson och i stället tagit ut 17-årige framtidshoppet Elias Ymer.

Ymer och Sverigeettan Markus Eriksson förlorade sina inledande matcher, men tack vare Robert Lindstedts och Johan Brunströms planenliga seger i dubbeln och Erikssons nagelbitare mot Frederik Nielsen i match fyra (slutade 6-3, 3-6, 6-7, 6-4, 9-7 till Eriksson) blev det en femte avgörande match.

Sveriges öde vilade alltså på Ymers axlar.

Han höll för trycket: 7-6(3), 7-6(8), 4-6, 7-5 innebär att Sverige klamrar sig kvar i Grupp I och således med nöd och näppe undslipper nedflyttning till Grupp II. En oerhört viktig seger.

Ändå svårt att låta bli att fundera på hur matchserien (och publiksnittet…) sett ut om Joachim ”Pim-Pim” Johansson ställt upp och blivit uttagen till laget. Nå, det får vi återkomma till vid tillfälle.

* * *

WTA Championships är redan till ända. Känns alltid lite konstigt att den spelas så här tidigt. Som att den nästan kommer mitt i säsongen.

Ganska svag upplaga av slutspelet i år, måste sägas. Victoria Azarenka gjorde en oerhört slät figur och kom sist i sin grupp med en seger (mot Sara Errani) och två förluster (Li Na, Jelena Jankovic). Li Na gick obesegrad genom gruppspelet och Jankovic tog sig vidare till semifinal tack vare fler vunna set (hade samma matchfacit som Azarenka och Errani, 1-2).

Serena Williams vann sin grupp överlägset, med Petra Kvitová som god tvåa. Agnieszka Radwanska vann inte ett enda set på tre matcher.

I semifinalerna pressades Williams till tre set av Jankovic, medan Li Na mer eller mindre körde över Kvitová. I finalen tog världsfemman första set enkelt med 6-2 men blev sedan krossad i de två nästkommande: 2-6, 6-3, 6-0 blev det till slut till Williams, som därmed vann sin andra raka och totalt fjärde WTA Championships-titel.

Krutet efter Joachim ”Pim-Pim” Johanssons muskedunder har lagt sig, men redan i morgon laddar han kanonerna igen och går upp i ringen mot världselvan Milos Raonic.

Första ska vi dock tillryggalägga en tredje speldag i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Det här är tennisbuffén som dukas upp under onsdagen:

Jerzy Janowicz inträde i turneringen får anses vara dagens stora händelse, i konkurrens med Jonas Björkmans ”comeback”. 41-årige Björkman bildar alltså par med Sverigeettan i dubbel, Robert Lindstedt.

Tillsammans möter de landsmännen Isak Arvidsson och Andreas Siljeström på centercourten tidigast 20.15 i kväll. Sista kvällsmatchen, alltså.

Björkman och Lindstedt ganska klara favoriter. Står i 1,40 gånger pengarna, mot 2,80 på Arvidsson/Siljeström. Inga konstigheter. Lindstedt är Sveriges klart bästa aktiva dubbelspelare, och Björkman den mest meriterade. Nu har jag inte sett honom träna inför Stockholm Open, men gissar att han är i bra form.

Janowicz möter Guillermo Garcia-Lopez (som slog Nils Langer i raka set i går) i sin öppningsmatch. Blygsamt odds där. Janowicz ger drygt 1,60 gånger pengarna. Klart spelbart.

Nu finns det ju visserligen vissa frågetecken kring hans fysiska status. Har dragits med skada de senaste månaderna och har svaga 3-4 i matchfacit sedan Wimbledon (där han tog sig till semifinal, men föll mot hemmafavoriten Andy Murray i fyra set).

Tog bara sex game totalt mot James Blake i Cincinnati (1-6, 5-7) och förlorade i raka set mot då 247-rankade Maximo Gonzales i första omgången i US Open (4-6, 4-6, 2-6).

Sedan dess har skada satt stopp och detta blir alltså hans första match på drygt en och en halv månad.

Passar därför alldeles utmärkt att han lottats mot just Garcia-Lopez. 64-rankade 30-åringen är knappast en dålig spelare, men han har inte speciellt hög maxkapacitet och tenderar att rätt ofta vika ner sig mot bättre motståndare (som mot Ernests Gulbis i St. Petersburg-finalen, då han tappade ledning med 6-3, 4-1 och förlorade elva raka game).

Jag förväntar mig att Janowicz är lite ringrostig och att serven inte sitter exakt där den ska. Men hardcourt inomhus passar 15-rankade polacken alldeles för bra för att han ska förlora mot Garcia-Lopez även om han inte presterar på topp, förutsatt att han inte är trasig fortfarande.

* * *

De andra matcherna då?

Svenske Markus Eriksson går upp mot Kenny De Schepper. 96-rankade fransmannen gick som bekant till åttondelsfinal i Wimbledon, hans överlägset bästa resultat i karriären. Hade för övrigt en hel del tur då. Slog Paolo Lorenzi (som inte är någon stor grässpelare, om man säger så) i första omgången, fick walk over i andra (Marin Cilic, som skyllde på skada men som senare visade sig vara dopningsavstängd) och otroligt formsvage Juan Mónaco i tredjerundan.

I övrigt plockar han majoriteten av sina segrar på hemmaplan. Spelar faktiskt mest i Frankrike över huvud taget. Elva turneringar bara i år.

Spelmässigt är det serven som är hans huvudnummer. Vill man vara lite elak kan man säga att det är hans enda nummer. Väldigt instabil i grundspelet, milt uttryckt. Hyfsad framme vid nät, men knappast anmärkningsvärt. Väldigt långsam och dessutom en horribel returnerare.

Eriksson har med andra ord en bra chans att skrälla där. Står i runt 3,75 gånger pengarna (De Schepper ger 1,20), men Sverigeettan är i bättre form än vad de siffrorna antyder. Svårt att säga var De Schepper står inför den här matchen. Gick ju till final i Challengern i Rennes förra veckan men hade dessförinnan tio förluster på sina senaste elva matcher.

God chans för Eriksson, alltså. Får han bara tillräckligt många av De Scheppers servar i spel och själv servar stabilt ska det öppnas luckor i fransmannens spel som bara väntar på att exploateras.

* * *

Fernando Verdasco mot Ivan Dodig kan bli en otroligt underhållande match. Ja, om Verdasco bestämt sig för att faktiskt ge sig själv en ärlig chans att gå vidare i den här turneringen.

Dodig formstark och bättre rankad än någonsin (29). Dessutom skicklig på snabbare underlag. Visserligen främst på gräs, men ändå. Gick till semifinal i Tokyo som spelas utomhus men där underlaget ändå är snabbt. Slog dessutom Verdasco i en femsetsrysare i US Opens förstarunda (6-3, 7-5, 1-6, 4-6, 6-3).

Tidigare i veckan var oddsen 1,80 på Dodig och 1,90 på Verdasco. Nästan så jämt det kan bli. Nu har det justerats till runt 1,60 på Dodig och 2,10 på Verdasco. Många som inte tror på spanjoren, som gärna tar en drink för mycket dagen innan match. Tyvärr. Spelmässigt är han ju smått fantastisk när han spelar på toppen av sin förmåga.

Jag tror hur som helst på Dodig här. Högre arbetsmoral och bättre form talar helt enkelt för honom. Dessutom tror jag att han är betydligt mer motiverad än Verdasco. Jag kan ha fel, det händer rätt ofta med Verdasco. Oförutsägbar. Men nej, jag tror Dodig tar det här.

* * *

Jarkko Nieminen mot Benjamin Becker känns som en ickematch. Nieminen älskar att spela i Stockholm och är i helt okej form. Eller, han är väl i förväntad form kan man säga.

I och för sig lätt att underskatta jämnårige Becker (båda är 32), men tror inte han rår på Nieminen inomhus.

En till ickematch bjuds vi på: Benoit Paire mot Pablo Carreno-Busta. Eller ja, den kan ju bli intressant såtillvida att det är två framtidsnamn som står på banan, men jag kan aldrig ens i min vildaste fantasi tänka mig att Carreno-Busta kan störa Paire.

Paire är ju alltid Paire, men nej. Det ska typ räcka med att han bara går ut på banan och visar upp sig för att vinna med 6-3, 6-4. Typ.

Så ointressant match att den placerats på bana 1.

* * *

Två till svenskar spelar tennis i dag: Patrik Rosenholm och Milos Sekulic, som bildar dubbelpar mot Gulbis och Dmitrij Tursunov.

Gulbis/Tursunov klara favoriter i den matchen, tror inte Rosenholm och Sekulic har så jättemycket att hämta här faktiskt.

Det stod två kungar på centercourten i Peking i dag:

Novak Djokovic, dagens kung.

Och Rafael Nadal, morgondagens kung.

Den avsatte och den nykrönte.

Vilket så klart skapade ett väldigt intressant scenario kring rivalernas 38:e möte i ordningen.

Att vinna en ATP 500-turnering efter alla tunga förluster, i synnerhet mot just Nadal (Franska öppna, Montréal, US Open), är så klart en klen tröst, men det märktes att Djokovic var ute efter revansch – och att en seger i dag var enormt viktig för honom.

Att han var så pass fokuserad och visade så mycket känslor mot Richard Gasquet i semifinalen tycker jag var ett gott tecken på det redan inför matchen. Jag menar, när Djokovic bränner av den här blicken (se bild till höger) efter en rutinseger mot Gasquet, då vet man att han menar allvar.

Efteråt satte han själv ord på den känslan:

– Jag behövde den här segern i dag. Jag ville verkligen lägga händerna på den här trofén och vinna över Nadal, som har varit den bästa spelaren hittills under 2013. Det är väldigt viktigt för mitt självförtroende. Det är oerhört viktigt mentalt och känslomässigt för mig.

Precis så.

Titeln i sig, av betydligt lägre valör än dem han gått miste om under säsongen, kan inte på något sätt väga upp att han tappar sin position som världsetta, eller har 1-2 i Grand Slam-finalfacit i år (seger i Australiska öppna, förluster i Wimbledon och US Open).

Men den ger honom en välbehövlig självförtroendeboost. Att tillåta Nadal bryta hans magiska svit på 18-0 i matchfacit i Peking (nu 19-0) hade varit en djup, om än inte sista, spik i Djokovics redan sargade kista.

Djokovic behövde visa för sig själv, för Nadal och för resten av världen att slaget redan är förlorat, men knappast hela kriget.

Krig, förresten. Det går ju faktiskt att dra till med en Kalla Kriget-metafor apropå den här matchen. Den betydde ju liksom ingenting, eller i alla fall väldigt lite: Nadal säkrade tronskiftet redan i och med sin finalplats. Han hade redan en klar ledning i inbördes möten (22-15, nu 22-16). Och han har vunnit deras mest prestigefyllda möten (Franska öppna och US Open).

Nej, egentligen var ju det här ”bara” en match i mängden. Som om de hade mötts i Memphis, eller Dubai, eller Rotterdam utan att något av större värde än själva titeln i sig stått på spel.

Även om Nadal hatar att förlora kunde man på förhand inte riktigt vänta sig att han skulle slåss med näbbar och klor för att vinna den här finalen. Särskilt inte med tanke på att han uttryckt oro för sina knän (hade tydligen känningar mot Fabio Fognini i kvarten, om än inte i särskilt hög utsträckning) och att erövringen av kungatronen redan var fullbordad.

Därmed inte sagt att han vek ner sig, i ordens rätta bemärkelse. Djokovic var bara extremt mycket bättre i dag – för att han ville vinna mycket mer än sin rival. Han var hungrigare. Han var mer motiverad, mer fokuserad.

Vilket han visade omgående, när han bröt spanjoren redan i dennes första servegame. Serben tappade bara två poäng i egen serve under hela första set. I andra set bröt han återigen tidigt – och förlorade blott fyra poäng i egen serve. Totalt sex poäng under matchen, alltså. 6-3, 6-4. Utan att ha en enda breakboll mot sig.

– Jag kunde inte stoppa honom i dag. I dag var han för stark för mig. Jag spelade inte min bästa match, men han spelade på en väldigt hög nivå i sin serve.

– Jag var helt chanslös när jag returnerade under hela matchen. Han lyckades hålla bollen väldigt lågt och det var svårt att skapa spin på bollen. Han lyckades slå alla bollar precis där han ville. När det händer mot en spelare som Novak så är du död. Du har ingen chans, säger Nadal efter nederlaget.

Det finns egentligen inte så jättemycket mer att säga om själva matchen. Djokovic var totalt överlägsen från början till slut, och siffrorna hade kunnat bli betydligt större om det inte vore för Nadals outtröttliga krigande.

Riktigt imponerande insats av Djokovic. Väldigt starkt av honom att visa prov på sin excellens under sista dagen som regent på världsrankningen – och oerhört viktigt för honom. Han behöver få jaga. Få bygga upp sitt spel och sitt självförtroende ”underifrån”. Få slippa pressen av att vara herre på täppan och agera utmanare ett tag.

Resten av säsongen kommer säkerligen att bli ett ställningskrig – eller ett fortsatt Kallt Krig, om man så vill – inför 2014.

Vill därför påstå att slutet på året tack vare den här matchen, och hur den genomfördes, faktiskt blev mer intressant, trots att Kampen om Järntronen redan är över.

* * *

Milos Raonic kan tydligen inte vinna turneringar av högre valör än 500. Hittills har han vunnit alla sina fem finaler i 250-turneringar (San José 2011-2013, Chennai 2012, Bangkok 2013) och förlorat alla sina fem finaler i 500- och Masters 1000-finaler (Memphis 2011-2012, Tokyo 2012-2013, Montréal 2013)

Han tog med sig sin fantastiska form från Bangkok till Tokyo och var helt orubblig under veckan. Inför finalen hade han haft en enda breakboll mot sig (i semifinalen mot Ivan Dodig – han räddade den) och vunnit 91 procent av poängen i sin förstaserve.

Finalen mot Juan Martín del Potro började extremt lovande. Raonic vann 28 av 34 i egen serve i första set (82 procent) och satte press på argentinaren i sina returgame, i alla fall mot slutet av setet. Brände tre breakbollar.

I tiebreak fick ett ett minibreak med sig omgående.

Klappat och klart, kändes det som.

Men nej. I stället gör han en ogenomtänkt nätrusch vid 2-0 och sedan ett horribelt dubbelfel vid 4-5. Räddar en setboll i egen serve, men del Potro stänger setet med ett ess.

Även i andra set känns det som att Raonic har det spelmässiga övertaget. Han lyckas visserligen inte jobba sig till några breakbollar men naggar hela tiden på del Potros serve.

Så vid 5-5 gör plötsligt del Potro ett formidabelt returgame, medan Raonic nog får sägas gör sitt svagaste servegame på typ nio dagar. 0-40 och tre breakbollar, som lika gärna kan betraktas som tre matchbollar. Kanadensaren räddar två, men argentinaren förvaltar den tredje.

Klappat och klart – för del Potro.

7-6(5), 7-5 och tredje 500-titeln i år (Rotterdam, Washington, Tokyo) är ett faktum.

Snöpligt för Raonic, så klart. Tycker att han imponerat ordentligt under de här två veckorna. Inte främst i serven, den är som bekant alltid ett vapen. Nej, jag tycker att hans grundspel är väldigt mycket bättre nu än för bara ett halvår sedan.

Dels defensiven, han vårdar bollen på ett helt annat sätt nu (till exempel försvarar han sig oftast med backhandslice när han pressas ut i hörnet – tidigare försökte han alltid slå vinklad cross halvt i steget, vilket i nio fall av tio misslyckades – och blockar oftare i returspelet) och har blivit säkrare i sina slag.

Fortfarande mycket att jobba på, men det är glädjande att se honom göra framsteg på det planet.

Juan Martín del Potro blir hur som helst världsfemma i morgon. Rätt häftigt ändå, med tanke på att det blivit en del magplask under säsongen. Dessutom missade han ju Franska öppna. En på det hela taget stabil säsong, med andra ord. Nu hoppas vi så klart på mycket mer under inomhussäsongen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=LVgJ7WxoKB4

Peking-finalen mellan Serena Williams och Jelena Jankovic blev en märklig historia, som började med att nuvarande världsettan skåpade ut forna världsettan i första set (6-2) och såg ut att gå mot en enkel seger mot en spelare hon historiskt haft svårt för (”bara” 6-4 i inbördes möten inför finalen).

Men i andra set fick Williams svåra skadekänningar i ryggen (så pass att hon var nära till tårar), tappade sin serve och hamnade i underläge 1-2.

De flesta trodde nog att hon skulle ta en medical timeout.

I stället gjorde hennes motståndare det. Jankovic haltade in i omklädningsrummet, behandlades för en höftskada och var inte sig själv när hon kom tillbaka.

Fem raka game senare hade Williams bärgat sin 56:e WTA-titel i karriären – skadekänningarna till trots.