Lottningen inför Franska öppna är över.

Och resultatet på herrsidan var allt annat än önskvärt.

De två förhandsfavoriterna Rafel Nadal och Novak Djokovic kan nämligen inte mötas i final – utan redan i semi, eftersom de lottades på samma halva.

Världstrean Roger Federer (andraseedad eftersom Andy Murray tvingas stå över turneringen) möter världsfemman David Ferrer i en eventuell semifinal. Den spontana känslan är att lotten föll precis så som Federer förmodligen önskat och att Murrays återbud blev jackpot för schweizaren.

I övrigt kan noteras att Djokovic möter 22-årige David Goffin i sin öppningsmatch, medan Federer tar sig an en kvalspelare, Nadal får Daniel Brands och Ferrer ställs mot Marinko Matosevic.

Otursförföljda Gaël Monfils, oseedad i årets Franska öppna, drog två stora nitlotter: Tomás Berdych i förstarundan och troligen Ernests Gulbis i en eventuell andra omgång.

På damsidan får Maria Sjarapova rivalen Victoria Azarenka på sin halva, medan förhandsfavoriten Serena Williams får världsfyran Agnieszka Radwanska. Danska världstian Caroline Wozniacki möter offensiva Laura Robson i sin öppningsmatch medan Azarenka ställs mot Elena Veznina i förstarundan.

Fullödig analys av respektive lottning kommer under dagen.

Snart dags – om några timmar får vi veta vem av första- respektive andraseedade Novak Djokovic och Roger Federer som får nitlotten Rafael Nadal i en eventuell semifinal, vem av Serena Williams och Maria Sjarapova som får Victoria Azarenka på sin halva, vilka toppspelare som riskerar oseedade up-and-comers med skrällpotential tidigt i turneringen och mycket mycket mer.

11.30 drar det i gång, då damernas lottning presenteras. Hela ceremonin sänds live – och du kan följa kalaset här i bloggen! 

Andy Murray höll tennisvärlden på halster i några dagar, men i tisdags lät han så slutligen basunera ut sitt dystra besked: Världstvåan missar Franska öppna.

Detta på grund av den ryggskada som enligt egen utsago plågat skotten sedan 2011 och som tvingade honom att avbryta matchen mot Marcel Granollers i Rome Masters förra veckan.

– Det är ett väldigt tufft beslut eftersom jag älskar att spela i Paris, men enligt läkarna är jag inte redo att spela, förklarade han i ett officiellt uttalande.

Enligt brittiska The Guardian innebär Murrays frånvaro att detta blir första gången på 19 år som ingen herrspelare från Storbritannien deltar i turneringen. Murray hoppas göra comeback i Queen’s Club i juni.

Även världssjuan Juan Martín del Potro, 41-rankade Mardy Fish och 73-rankade Brian Baker tvingas stå över Franska öppna. del Potro på grund av det virus som höll honom borta från spel i drygt en månad, Fish på grund av de hjärtproblem som hämmat forne världssjuan sedan förra året och Baker på grund av den knäskada han ådrog sig i Australiska öppna.

De ersätts av 123-rankade Joao Sousa och 101-rankade Guido Pella.

Det virus som del Potro drabbades av i början av grussäsongen påverkade bland annat hans andning. Han tvingades stå över Portugal Open (där han var titelförsvarare) och Madrid Masters och gjorde comeback i Rom, men drabbades då av bronkit.

Enligt världssjuans läkarteam i Argentina gör han framsteg, men har rekommenderats att inte spela förrän han är helt återställd.

Även 141-rankade wildcard-spelaren John Millman drar sig ur på grund av en axelskada och ersätts av 264-rankade 18-åringen Nick Kyrgios.

På damsidan har 97-rankade Chan Yung-jan (sjukdom), 296-rankade Alexandra Dulgheru (handledsskada) och 70-rankade Lara Arruabarrena (körtelfeber) tvingats lämna återbud. De ersätts av 136-rankade Shahar Peer, 102-rankade Tatjana Maria och 106-rankade Nina Bratjikova.

Att Murray hoppar av innebär som bekant att Roger Federer blir andraseedad och David Ferrer fjärdeseedad, trots att han tappade sin fjärdeplats på världsrankningen till landsmannen Rafael Nadal efter Rome Masters.

För Federers del är det säkerligen en lättnad att slippa ha världsettan Novak Djokovic på samma halva, och schweizaren hoppas nog att även Nadal hamnar på andra sidan av turneringsträdet.

Blir onekligen intressant att se hur lotten faller i morgon.

En kvartsfinal mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal – i Franska öppna? Otänkbart.

Tydligen så otänkbart att surret nu börjat gå om att ändra seedningen inför årets andra Grand Slam-turnering.

Tunga namn som Henri Leconte och John McEnroe har redan gått ut och ”krävt” att gruskungen Nadal ska få en högre seedning än nummer fem – och det är ytterst troligt att han blir just femteseedad i och med att David Ferrer i skrivande stund har ett försprång på 1,000 poäng på världsrankningen.

Vad jag tycker om Lecontes och McEnroes utspel? Dumheter. Och nonsens.

Det är klart att det kan kännas orättvist att tidernas störste grusspelare inte ens blir semifinalsseedad i den Grand Slam-turnering han vunnit sju gånger, och således riskerar att möta världsettan och rivalen Djokovic redan i kvartsfinalen.

Men att omkullkasta ett helt system och ge honom frikort för att han varit långtidsskadad kan bara sluta illa. Visst, på kort sikt kanske vi ”slipper” en episk batalj mellan de två favoriterna redan i kvartsfinalen, men den lilla glädjen överskuggas av orättvisan i att göra en så drastisk förändring för en enda spelares skull.

Låt oss till att börja med tagga ner en smula och vila på hanen. Jag bedömer att sannolikheten för att arrangörerna ska ändra seedningssystemet är typ 1 procent. Att seeda helt och hållet linjärt efter världsrankningen är ett i grunden bra system. På grus och hardcourt ser jag ingen som helst anledning att använda sig av ett dynamiskt system, som Wimbledon, och det är föga troligt att arrangörerna bakom Franska öppna vågar göra en så stor och kontroversiell förändring redan i år (om någonsin).

Vad gäller Wimbledons sätt att seeda i allmänhet tycker jag att det är mer relevant att ta hänsyn till prestationer på gräs eftersom det finns så få turneringar på underlaget. ”Grässpecialister” (som förvisso är ett utdöende släkte) bör därför premieras i seedningsprocessen.

Eftersom det finns så många grusturneringar (22 på ATP-touren, för att vara exakt) känns det däremot helt irrelevant att ge grusspecialister positiv särbehandling i Franska öppna.

Världsrankningen är ett kvitto på spelarnas prestationer 52 veckor tillbaka i tiden och är därför ett lika rättvist som välfungerande system. Att kopiera Wimbledons system i Paris, Melbourne eller New York skulle bara kännas ytterst godtyckligt.

Låt oss därför hoppas att Franska öppna-arrangörerna slår dövörat till och låter Lecontes och McEnroes dumheter passera obemärkt förbi. Och då menar jag inte bara i år, utan över huvud taget.

Nu när grussäsongen har kommit i gång på allvar känns det som att analysera spelarna på samma sätt som vi för en tid sedan gjorde med turneringarna.

Helt enkelt: Grussäsongens vinnare och förlorare.

Tänker börjar med hela topp 10-segmentet, för att sedan fortsätta med särskilt utvalda spelare som antingen har en del att vinna eller en del att förlora under våren. Aktuell rankning inom parentes.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1)

Att världens just nu bästa tennisspelare behärskar alla underlag har det inte rått någon tvekan om på väldigt länge, och i söndags vann han sin tredje grusfinal över rivalen Rafael Nadal på kungens ”hemmaplan” (som Monte Carlo ju är, trots att det är Djokovic som rent fysiskt bor där).

Hans start på den europeiska grussäsongen är därför att betrakta som strålande, och han har all anledning att se fram emot resten av våren.

Både i Madrid (kvartsfinal i fjol) och Rom (final) har han färska poäng att inkassera och på så vis befästa sin position som världsetta inför Franska öppna. Räknar kallt med att han når final i alla tre oerhört prestigefulla tävlingar.

Enda smolket i bägaren kan vara en eventuell kvarts- eller semifinal mot Nadal i Franska öppna, eftersom spanjoren med stor sannolikhet kommer att vara femteseedad. En så ”tidig” förlust innebär inte bara tappade poäng utan också ett sargat självförtroende.

Djokovic lär få fler chanser att bärga sin efterlängtade titel på Roland Garros om han misslyckas även i år, men personligen tror jag att det är enormt viktigt för honom att vinna den redan nu. Gör han inte det så kan det påverka resten av hans säsong negativt – på samma sätt som (bland annat) fjolårets finalförlust påverkade hans prestationer under sommaren.

PROGNOS: Når final i både Madrid och Rom, där enda riktigt stora hotet är Rafael Nadal. Så även i Franska öppna, där ett möte mellan rivalerna kan komma tidigare. Tror på minst en titel för superserben (exklusive Monte Carlo).

* * *

ROGER FEDERER (2)

Har inte spelat en match på touren sedan kvartsfinalförlusten mot Nadal i Indian Wells eftersom han inför säsongen strök Miami ur sitt schema – vilket resulterat i en två månader lång semester.

Först i Madrid får vi se racketkonstnären igen, där han går in som titelförsvarare. Tror dock inte att han upprepar sin bedrift från förra året, då han slog Tomás Berdych i finalen. Madrid är visserligen något snabbare än övriga Masters-turneringar på grus, men inte lika mycket som förra året (då det blåa smurfgruset fick turneringen att likna hardcourt-tennis på andra sätt än bara rent estestiskt).

I Rom var han i semifinal förra året. Betydligt större chans att han försvarar de poängen än i Madrid, men på det hela taget blir grussäsongen 2013 en förlustaffär för Federer – dock inte så pass mycket att han trillar ur toppkvartetten. Hade i och för sig inte spelat överdrivet stor roll om han gjort det eftersom Wimbledon använder sig av ett unikt och egenkomponerat seedningssystem. Viktigare för Federer att få bra seedning där än att samla poäng på grus.

PROGNOS: Blir inga titlar för Federer under grussäsongen, såvida inte både Djokovic och Nadal tvingas stå över någon turnering på grund av skada. Semifinaler i Madrid och Rom ska han dock mäkta med. Semifinal i Franska öppna känns inte helt givet, men ser inte heller någon självklar utmanare. På det hela taget innebär det ändå tappade poäng på världsrankningen, vilket kan bli kostsamt under hösten.

* * *

ANDY MURRAY (3)

Trots att han har alla verktyg i lådan för att lyckas på grus så gör han väldigt sällan det. Av totalt 26 titlar i karriären har inte en enda bärgats på grus. Faktum är att Murray aldrig någonsin ens har nått en final på underlaget.

Vilket också är den största anledningen till att han ännu inte varit i närheten av att utmana aktuell världsetta (just nu Djokovic, som bekant). Han samlar helt enkelt på sig alldeles för få poäng under den så viktiga europeiska grussäsongen.

I Monte Carlo blev det respass i åttondelsfinal. Barcelona Open, som pågår i skrivande stund, valde han att stå över (vilket innebär att han tappar 90 poäng). Madrid valde han att stå över förra året, så där har han en hel del färska poäng att spela om.

Det är nog den turneringen som Murray får lägga sitt krut på, förutom Franska öppna. I Rom lär han försvara sina poäng (åttondelsfinal förra året), men tveksamt om han spelar in några nya.

Enligt uppgift stannade Murray kvar i Monte Carlo efter förlusten och hårdtränade flera timmar om dagen med sitt team. Det bådar så klart gott, men skotten måste göra stora förändringar i sitt spel för att anpassa det till underlaget. I dagsläget är han långt ifrån att utmana om titlarna.

Och Franska öppna? Well, där har han ”bara” en kvartsfinal att försvara, men det finns en hel drös kompetenta grusspelare på touren som kan sätta käppar i hjulet för honom på Roland Garros. Förra året var det David Ferrer, men det kan lika gärna vara en lägre rankad spelare som stoppar honom i år.

PROGNOS: Plockar större delen av sina poäng Madrid. I Rom kan han mycket väl ta sig till kvarts- eller semifinal beroende på hur lotten faller, men han är knappast en utmanare till någon av de två titlarna. Om all den hårda träningen faller väl ut (och lottningen är lyckosam) kan han på sin höjd upprepa sin bedrift från 2011 och ta sig till semifinal i Franska öppna, men det känns i dagsläget ytterst oklart om han ens försvarar sin kvartsfinalplats från 2012.

* * *

DAVID FERRER (4)

Hade i vanlig ordning varit en av grussäsongens stora vinnare. Det är på våren och sommaren som Ferrer gör sig själv allra störst rättvisa, och på gruset brukar Big Four temporärt utökas till en Big Five.

Nu verkar det dock som att evighetsmaskinen plågas av skada och åkte i dag på en riktig stjärnsmäll när han förlorade mot Dimitrij Tursunov redan i öppningsmatchen på hemmaplan i Barcelona. Frågan nu är om han kommer kunna gneta ihop tillräckligt med poäng för att hålla avståndet till Nadal inför Franska öppna (som lär krympa efter den här veckan).

Väl där har han en semifinalplats att försvara. Mycket möjligt att han gör det. Trots att han inte varit i överdrivet bra form under säsongsinledningen så har han hittills bärgat två titlar (Buenos Aires, Auckland) och två ”silver” (Acapulco, Miami). Vilket är väldigt imponerande och visar prov på både hög lägstanivå och stabilitet.

Ska han försvara sin semifinaplats förutsätter det förstås att han återhämtar sig snabbt från skadan – vilket han förhoppningsvis gör.

PROGNOS: Tappar viktiga poäng i Barcelona, men är han bara fri från skada i Madrid och Rom så ska han försvara sina poäng där. I Madrid kan han mycket väl gå till semifinal (kvart i fjol). I Franska öppna har han goda chanser att försvara sin semifinalplats, men det beror lite på hur hans lottning ser ut.

* * *

RAFAEL NADAL (5)

Att påstå något annat än att the king himself är en av grussäsongens stora vinnare vore givetvis tjänstefel.

Men.

Ja, det finns ett men den här gången.

Nadal har oerhört mycket poäng att försvara under våren: Titlar i Monte Carlo, Barcelona, Rom och Franska öppna (samt åttondelsfinal i Madrid) förra året. Han har redan tappat poäng efter Monte Carlo, och det kan bli ännu fler i framför allt Rom. I Madrid borde han rimligtvis förbättra sitt resultat från ifjol, men frågan är om det räcker för att ta tillbaka positionen som världsfyra inför Franska öppna.

Troligen inte, eftersom det i dagsläget skiljer 1,000 poäng mellan honom och landsmannen David Ferrer. Ferrer lär visserligen tappa mark gentemot Nadal efter sitt tidiga uttåg i Barcelona, men har fortfarande en ledning på över 700 poäng om Nadal försvarar sin titel.

PROGNOS: Idel finaler. Med tanke på hur enormt stark hans comeback varit hittills (tre titlar på fem finaler) håller jag det för troligt att han når final i Barcelona, Madrid och Rom – förutsatt att han inte tvingas möta rivalen Djokovic redan i kvarts- eller semifinal i någon av turneringarna. Stor risk för förlust i så fall, med tanke på Djokovics goda form och imponerande insats i Monte Carlo. Även Franska öppna kan bli en lite knepigare historia än vanligt för Nadal eftersom han i värsta fall kan seedas först som nummer fem även där. Oavsett kommer grussäsongen, när den är över, att bokföras som ännu en imponerande vår för The King of Clay – bara han håller sig hel och frisk.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6)

En stabil men inte briljant grusspelare. Får ju inte lika hög utdelning i serven och offensiven som på snabbare banor, men med Berdychs tunga grundspel sätter man mycket press på motståndaren oavsett underlag. Rör sig dessutom väldigt bra för sin längd och har ett tillräckligt solitt försvarsspel för att röna framgångar på grus.

I Barcelona samlar han på sig en del färska poäng men har sedan en finalplats att försvara i Madrid.

Där blir det poängtapp. Kvartsfinal ska han mäkta med, men frågan är om han ens tar sig till semifinal. Finns många under honom som hotar, och spelarna i toppskiktet rår han inte på (bortsett från Murray).

PROGNOS: I Rom har han bara kvartsfinal att försvara, vilket han lär göra. I Franska öppna förra året tog han sig till åttondelsfinal, en ganska blygsam bedrift som han rimligtvis bör upprepa. På det hela taget blir dock grussäsongen 2013 +-0 för Berdych, om inte till och med en förlustaffär.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO (7)

Säsongsinledningen har varit bergochdalbana för världssjuan. Finalen i Indian Wells följdes upp med en förlust mot Tobias Kamke i öppningsmatchen i Miami. Har till och från klagat på smärtor i handleden, vilket ju som bekant spolierade hela hans säsong 2010.

Argentinaren har en del poäng att försvara under våren (semifinal i Madrid, åttondel i Rom, titel i Estoril, kvartsfinal i Franska öppna), men kommer å andra sidan ha högre seedning i årets upplaga av de tyngre turneringarna.

Till syvende och sist tror jag att del Potro kommer att bli en av grussäsongens vinnare, eftersom han sannolikt kommer att gå om Tomás Berdych på världsrankningen under våren – och på så vis ta ett kliv närmare topp 5. Berdych spelar visserligen in färska poäng i Barcelona, men har å andra sidan mycket att försvara under våren.

Tror dessutom att del Potro blir en av dem som kan dra mest nytta av en skadedrabbad David Ferrer.

PROGNOS: Plockar tillräckligt mycket poäng för att vrida positionen som världssexa ur händerna på Tomás Berdych. Försvarar troligen sin titel i Estoril men är inte en av huvudutmanarna till de tyngre bucklorna.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (8)

Det intressanta med Tsonga är att hans spel är anpassat för hardcourt och gräs, men funkar även bra på grus. Jag tror att det beror på att han tvingas jobba mycket mer för poängen på grus och därför rent generellt spelar enklare – och mer effektivt. Han svävar helt enkelt ut för mycket och tar för stora risker på snabbare underlag.

Hur det än är med den saken så brukar fransmannen leverera helt okej under grussäsongen. I Monte Carlo förra veckan tog han sig till semifinal, vilket blev en plusaffär (kvartsfinal i fjol).

I Madrid och Rom har han en åttondelsfinal respektive semi att försvara, vilket känns fullt överkomligt. Att han försvarar sin kvartsfinal i Franska öppna känns däremot mer osäkert. Troligt att det tar stopp redan i tredjerundan eller åttondelsfinalen, beroende på hur lottningen (och dagsformen) ser ut. Tsonga har helt enkelt inte blivit en stabil kvartsfinalist i Grand Slam-sammanhang än.

PROGNOS: Lär inte bli några titlar för fransmannen, men däremot går han plus rent poängmässigt – dock inte tillräckligt för att hota Berdych/del Potro om sjundeplatsen på världsrankningen. Kan till och med vara så att positionen som världsåtta hänger löst.

* * *

RICHARD GASQUET (9)

Jetsetaren Gasquet påbörjade sin omvandling förra året och har sedan fortsatt på inslagen väg. Han har hittills förbättrat sina resultat i årets tre första Masters jämfört med 2012 (åttondel i Indian Wells, semi i Miami, kvart i Monte Carlo).

I Madrid och Rom har han en tredjerunda respektive kvartsfinal att försvara – vilket han borde mäkta med utan större problem, till och med inkassera några extra färska poäng. Gasquets defensiva allroundspel lämpar sig bra för grus, och när han nu dessutom förbättrat sin uthållighet avsevärt kan han bli svårstoppad.

I Franska öppna tog han sig förra året till åttondelsfinal (vilket han faktiskt gjorde i samtliga Grand Slam-turneringar) men med tanke på den stabilitet han redan visat upp under säsongsinledningen håller jag det för troligt att han nu når sin första GS-kvartsfinal sedan 2007 (semifinalförlust mot Roger Federer).

Har även en finalplats i Estoril att försvara men har valt att stå över den turneringen i år. Det poängbortfallet har han dock redan tjänat in i Monte Carlo (kvartsfinal i en Master ger 180 poäng, final i en 250-turnering ger 150). Gasquet blir därför på det hela taget en av grussäsongens vinnare.

I bästa fall kan han till och med ha gått om Tsonga på världsrankningen, men det tror jag dröjer till sommaren.

PROGNOS: Går långt i både Madrid, Rom och Paris. Samlar på sig ett gäng nya poäng och minskar avståndet till Jo-Wilfried Tsonga på världsrankningen, men en eventuell passering lär inte ske förrän efter Franska öppna.

* * *

JANKO TIPSAREVIC

Har bitit sig fast inom topp 10 i ett och ett halvt år men har nu tappat två placeringar sedan april 2012. Säsongsinledningen har varit fullkomligt bedrövlig för serben.

I Madrid har han en semifinal att försvara, vilket han med största sannolikhet inte kommer att göra. I Rom blev det dock respass redan i andra omgången 2012, men det är likväl ytterst tveksamt att hans prestationer i dessa båda turneringar tillsammans ska överstiga hans 370 inspelade poäng förra året (kvartsfinal i båda tävlingarna ger 360).

Han gick till kvartsfinal i Barcelona förra året men har i år i stället valt att spela BRD Nastase Tiriac Trophy i Rumänien. Förmodligen ett bra val, för med några segrar under bältet kan det flyende självförtroendet återvända.

Har ändå svårt att se hur grussäsongen 2013 ska bli en vinstaffär för Tipsarevic. I stället finns faktiskt risken att han trillar ur topp 10.

PROGNOS: Likt Andy Murray har Tipsarevic alla spelmässiga kvaliteter för att lyckas på grus, men har förtvivlat svårt att leverera på underlaget. Fullt möjligt att han förlorar sin position som världstia efter våren.

* * *

MARIN CILIC (11)

Kroaten får som mest utdelning på sitt tunga grundspel på snabbare underlag, men är en hyfsat stabil grusspelare (rent statistiskt bättre än Tipsarevic). Åkte ut i tredje omgången i Madrid och redan i förstarundan i Rom, så har en del poäng att spela in.

I Franska öppna blev det förlust i tredje omgången, och han bör försvara de poängen. Med tursamma lottningar i alla tre turneringar har han kapacitet att ta sig till åtminstone en kvartsfinal, så grussäsongen borde rimligtvis bli en plusaffär för Cilic.

PROGNOS: Gör inga större avtryck i någon av turneringarna men tillryggalägger en stabil vår och hotar Tipsarevic om positionen som världstia.

* * *

STANISLAS WAWRINKA (17)

En av säsongsinledningens utropstecken. Har visserligen blandat och gett efter Australiska öppna, men på det hela taget har han svarat för en riktigt stark öppning på året. Rekryteringen av Magnus Norman som coach tror jag dessutom är ett genidrag, och det samarbetet kommer säkerligen bära frukt redan under våren.

Wawrinka tog sig till åttondelsfinal i Madrid, Rom och Franska öppna förra året. I år bör han betraktas som ett av de största hoten mot Big Four i samtliga turneringar och det är faktiskt mycket troligt att han når sin första kvartsfinal i Franska öppna.

Med tanke på den grymma form han visat upp de senaste veckorna blir Wawrinka en av grussäsongens vinnare.

PROGNOS: Försvarar sina poäng från förra året och har goda chanser att nå kvartsfinal eller längre i både Madrid och Rom. I Franska öppna kan han mycket väl nå sin första kvartsfinal i karriären.

* * *

FABIO FOGNINI (24)

I vanlig ordning drar jag motvilligt förhastade slutsatser efter enstaka succéer (lex Horacio Zeballos, Jerzy Janowicz) men i Monte Carlo visade Fognini vilken enorm kapacitet han besitter, särskilt på grus.

Startfälten är visserligen tuffare i Madrid och Rom, men där åkte han ut i första respektive andra omgången förra året och borde därmed kunna spela in en del färska poäng.

Vi ska däremot inte inbilla oss att han blommar ut till den fullfjädrade stjärna man kan få för sig att han är när han i sina bästa stunder bjuder på bländande tennis. Trots segrarna över Berdych och Gasquet (och förlusten mot Djokovic) i Monte Carlo har 25-åringen blygsamma 3-22 i matchfacit mot topp 10-spelare.

Tack vare semifinalplatsen i Monte Carlo är grussäsongen 2013 redan en vinstaffär för italienaren, men för att den ska räknas som en fullödig succé krävs inte bara att han bjuder på enstaka stormatcher – han måste även stabilisera sitt spel generellt. Är tveksam till att det sker redan under våren.

PROGNOS: Lär inte upprepa sin bedrift i Monte Carlo men kommer på det hela taget att förbättra sina resultat gentemot fjolåret.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Precis som med Fabio Fognini är det klokt att inte dra på alltför stora växlar efter Dimitrovs uppvisning i Monte Carlo (slog Tipsarevic i raka set i andrarundan och pressade Nadal till tre i kvarten). I Barcelona blev det respass direkt i öppningsmatchen efter förlust mot Tommy Robredo.

Dimitrov har dock en förmåga att prestera sin allra bästa tennis på grus, och med tanke på att han redan imponerat under säsongsinledningen ser det onekligen ut som att hans rankningsklättring fortsätter spikrakt uppåt.

I Madrid och Rom har han inga poäng att försvara och i Franska öppna åkte han ut redan i andra omgången förra året, vilket innebär att han kan spela in en hel del nya poäng under våren. Håller det för troligt att han når åttondelsfinal eller bättre i antingen Madrid eller Rom.

Franska öppna är dock en helt annan spelplan och i Grand Slam-sammanhang har han aldrig tagit sig förbi andra omgången. Vore så klart väldigt kul om han gjorde det på just Roland Garros i år, men det beror helt och hållet på dagsform och lottning.

PROGNOS: Fortsätter klättra på världsrankningen under våren. Kan mycket väl upprepa Monte Carlo-bedriften i antingen Madrid eller Rom, och på det hela taget blir grussäsongen en plusaffär för bulgaren.

* * *

TOMMY ROBREDO (43)

30-åringen har redan bevisat att han inte ska dömas ut på förhand. Har imponerat stort i både Buenos Aires (semifinal) och Casablanca (bärgade titeln efter segrar över förhandsfavoriterna Stanislas Wawrinka och Kevin Anderson).

Den goda formen tycks hålla i sig och i dag slog han ut Dimitrov i Barcelona. Har i princip inga poäng alls att försvara under våren och har således riktigt goda chanser att klättra ännu mer på rankningen (har hoppat upp 66 pinnhål sedan januari).

Med tursamma lottningar kan Robredo mycket väl slå sig in på topp 30 under grussäsongen. Konkurrensen är förvisso väldigt stor, men spanjoren har visat att han fortfarande kan leverera på sitt favoritunderlag.

PROGNOS: Våren 2013 blir lyckosam för Robredo, om han får hålla sig skadefri. Att den forne världsfemman ska slå sig in på topp 30 kanske är lite väl drastiskt, men sett till hur han presterat hittills i år har han kapaciteten att göra det. Han har också potential att leverera en och annan skräll i Madrid eller Rom, men i Franska öppna lär han inte göra några större avtryck.

* * *

ERNESTS GULBIS (53)

24-årige talangen har genom åren om vartannat höjts till skyarna och avfärdats som ett alldeles för stort problembarn för att någonsin kunna slå igenom stort.

Att han har kapaciteten för stordåd råder det ingen som helst tvekan om – 22 år gammal chockbesegrade han Roger Federer i kvartsfinalen i Rom och pressade sedan Rafael Nadal till tre set i semifinalen. På grus, alltså.

Efter att året därpå ha nått en 21-plats på rankningen (högsta noteringen hittills i karriären) föll lettländaren ner i en avgrundsdjup ”formsvacka”. Det handlade egentligen om brist på motivation, och den tog honom så djupt ner i träsket att han föll ur topp 100 (lägsta noteringen: 159).

Han inledde 2013 som rankad 138 i världen och har sedan dess alltså klättrat 85 placeringar på knappt fyra månader.

Förutom att han har övertygande 14-4 i ATP-matchfacit så här långt under säsongen så är grus statistisk sett hans bästa underlag – och han har i princip inga poäng alls att försvara under våren (bara blygsamma 20 poäng i München).

Jag är inte beredd att ropa hej förrän han tagit sig över ån, men visst vore det kul om Gulbis totalt bortslösade talang äntligen tas tillvara på. Det vi sett hittills bådar gott. Som så många gånger förr kanske vissa har som invändning, men det verkar faktiskt som att det är annorlunda den här gången.

Personligen hoppas jag därför extra mycket på att motivationen inte går förlorad igen.

För i så fall kan Gulbis bli en av grussäsongens absolut farligaste underdogs.

PROGNOS: Har hittills i år bara förlorat mot Juan Martín del Potro, Tomás Berdych, Rafael Nadal och Juan Mónaco i ATP-sammanhang. Väldigt namnkunniga spelare, vilket visar prov på Gulbis höga kapacitet. 24-åringen har historiskt levererat fina resultat på grus och trivs bra på underlaget. Lär spela in en del färska poäng och ta ytterligare kliv på rankningen. Skrällpotential i alla turneringar under våren.

Novakianerna är nöjda.

Det borde även tv-tittarna vara.

Vi bjöds nämligen på precis den Australiska öppna-final vi kunde vänta oss, mellan två av världens just nu bästa tennisspelare.

Matchbilden i finalens inledning var väntad: Novak Djokovic dirigerade spelet, men stressades och pressades och stördes och irriterades nonstop av en vilt krigande, resolut Andy Murray.

Precis som jag förutspådde på förhand trivs nämligen Murray lika bra i den rollen som Djokovic gör i rollen som spelförare.

Att Djokovic dessutom är en notorisk trögstartare passar Murray som handen i handsken. Skotten gav serben minimalt med utrymme att hitta sin matchrytm, bollträff och trygghet. Han hade en helt osannolik variation i spelet, sprang som en vessla i både djupled och sidled, och bjöd på blixtsnabba spelvändningar.

Att första set skulle gå till tiebreak var ingen högoddsare alls. Och som det sett ut under hela matchinledningen kom det inte heller som någon chock att Djokovic i princip lade upp fyra setbollar på ett silverfat och själv agerade servitör till en Murray som bara behövde tacka och ta emot.

I andra set hade Murray fortsatt det spelmässiga övertaget. Trots att Djokovic höll i taktpinnen och drev spelet framåt lyckades han inte slå igenom världstreans försvarsmur, stressades till på tok för många oprovocerade misstag och hade förtvivlat svårt att exploatera Murrays svaga andraserve.

Ofta kändes det som att Djokovic nöjde sig med att returnera med en block eller defensiv slice, i hopp om att Murray slutligen skulle börja missa.

Att Murrays tre brända breakbollar i början av setet skulle komma att bli kostsamma stod därför bortom varje rimligt tvivel – precis som Djokovics fem missade breakmöjligheter blev det i första set.

Andra sets tiebreak kändes lite som ett lotteri. Visserligen hade Murray fortfarande ett knappt övertag, men Djokovic började bli varm i kläderna och det syntes i hans bestämdhet och fokus att han inlett sin sedvanliga upphämtning.

Efter att en fjäder på banan pressat fram ett dubbelfel från Murray kunde världsettan bärga andra sets tiebreak utan större bekymmer.

Han hade bitit ihop, han hade uthärdat, han hade stått upp och ignorerat smärtan – och slutligen jobbat sig in i matchen så till den milda grad att han nu äntligen kunde ta över kommandot på riktigt.

I andra set följdes de båda kombattanterna åt och levererade det ena stabila servegamet efter det andra (och hittade hela tiden tillbaka till sitt stenhårda fokus när dipparna väl kom) fram till 4-3. Vid det här för matchen oerhört viktiga läget hade Djokovic hittat tryggheten i sitt spel och säkerheten i sina grundslag. Samtidigt började Murray se sliten ut.

Och precis som väntat blev det här gamet helt matchavgörande. Djokovic gick på offensiven i returtagandet, satte hög press och tvingade Murray till långa löpningar i sidled. Skotten orkade inte hålla emot och tappade sin serve – för första gången i matchen.

Dittills hade vi alltså bjudits på totalt 31 raka game utan servegenombrott. Att det till slut blev Djokovic som bröt dödläget kändes både rättvist och symptomatiskt för matchen, givet hur andra set avslutats och tredje set inletts.

Serben håller sin serve enkelt, låser tredje set och har svarat för en imponerande upphämtning och vändning.

I fjärde set är Murrays bränsletank i princip tömd, medan Djokovic stärkts av det övertag han på egen hand jobbat upp. Han bärgar två nya servegenombrott och räddar själv en breakboll.

När Djokovic servar för matchen vid ställning 5-2 bjuder han bort två enkla poäng, men sätter sedan fart på både bollen och Murray, som helt slutkörd tvingas springa från hörn till hörn. Vid 40-30 har skotten i princip gett upp och fjöser en kraftlös backhand i nät.

Oerhört starkt av Djokovic, som står upp enormt bra och orkar hålla emot i inledningen när Murray är så glödhet. När allt annat sviktade var nämligen serven stabil, och det kräver en hel del mental styrka för att klara av det. När man får sin matchrytm så söndersliten, hela tiden stressas och aldrig får chansen att hitta bollträffen, då brukar det spilla över på i stort sett alla delar av det egna spelet.

Serven är i sådana lägen alltid i farozonen, eftersom den är så betydelsefull för att kunna hålla sig kvar i matchen.

Djokovic klarade den prövningen med bravur.

Samtidigt ska sägas att det spel och den inställning Murray visade upp i första, andra och halva tredje set kan vara början på ett tronskifte. Den här gången orkade han inte jobba upp ett tillräckligt stort övertag, men om han lyckats greja en 2-0-ledning hade den här matchen kunnat se ut och sluta annorlunda.

Att det tronskiftet enbart skulle handla om Djokovic och Murray är givetvis inte alls vad jag syftar på.

Nej, jag menar snarare ett tronskifte i toppen som sådan. Där tidigare Djokovic och Rafael Nadal (samt Roger Federer i Nadals frånvaro) varit huvudkandidater till både Grand Slam-bucklor och positionen som världsetta kan det nu vara dags för Murray att kliva fram och röra om ordentligt i Big Four-grytan.

Tre raka GS-finaler, en titel och en mäkta imponerande match mot giganten Djokovic – som alltså bärgar sin tredje raka och totalt fjärde buckla i Melbourne – tyder på det.

Denna kyliga söndag fick vi dessutom ett kvitto på att rivaliteten mellan Djokovic och Murray inte bara börjat utveckla sig till rena kraftmätningar i stil med dem mellan Djokovic och Nadal, utan även en rivalitet som kan gå till historien som en av de bästa någonsin.

Det kommer att bli en smärtsam final.

Smärtsamt jämn, smärtsamt underhållande och förhoppningsvis smärtsamt välspelad.

Notera att jag likt i princip alla andra förståsigpåare påstår att det kommer bli jämnt. Att hävda annat vore naivt.

Spelmässigt är nämligen deras möten alltid (eller i alla fall oftast) jämna och deras tre senaste matcher har alla gått till avgörande set. Som tittare kan man alltid vara säker på en sak inför en drabbning mellan Novak Djokovic och Andy Murray: ingenting kan tas för givet.

Personligen har jag till exempel svårt att inte tippa Djokovic som segrare. Det finns flera anledningar till det. Supermatchen mot David Ferrer, den överlägsenhet han visade i tre set mot Tomás Berdych, vinnarskallen mot Stanislas Wawrinka och dominansen i de tre första omgångarna, till exempel.

Alla frågetecken som uppstod i och med den där maratonmatchen mot Wawrinka rätades liksom ut direkt. Kanske underskattade han schweizaren och blev tagen på sängen av dennes högoktaniga prestation? Möjligt.

Men det finns andra parametrar än Djokovics form som jag tycker ger honom ett inte obetydligt övertag gentemot Andy Murray. Djokovic behövde bara en och en halv timme på sig att avfärda Ferrer, och som grädde på moset fick han en extra dags vila – medan skotten pressades till fem set under sin över fyra timmar långa semifinal mot Roger Federer i fredags.

I förra årets US Open räckte den extra vila som Murray fick efter att ha utmanövrerat Berdych i semin, medan Djokovic på grund av regnuppehåll tvingades spela sin semifinal dagen före finalen, hela vägen till seger. Det tog inte särskilt lång tid för serben att köra över spanjoren den gången heller, men den uteblivna vilan blev kostsam.

Det märktes inte minst i femte set, då han efter att ha hämtat in ett 0-2-underläge inte hade tillräckligt med bränsle kvar för att slutföra upphämtningen.

En fullt utvilad Murray blev då alltså pressad till fem set mot en sliten Djokovic, efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set. Med de lyckosamma förutsättningarna hade man kunnat vänta sig en 3-1-seger. Kanske till och med 3-0.

Men det var inte vem som helst som stod där på andra sidan nätet och vägrade ge upp. Det var Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Det kommer inte att vara vem som helst som står där på andra sidan nätet i Melbourne och vägrar ge upp. Det kommer att vara Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Trots det kan man inte utan omsvep avfärda en spelare som Andy Murray. Han gör sig redo för sin tredje raka Grand Slam-final – och har alltså efter den förlösande första GS-titeln på Flushing Meadows redan chansen att bärga sin andra. Räknar man in London-OS är det till och med den fjärde riktigt stora finalen han spelar – på ett halvår.

När han nu äntligen, dessutom två gånger om, bevisat för sig själv och resten av världen att han faktiskt har vinnarskalle så kommer han inte att spela med samma ängslighet och respekt gentemot sin antagonist som tidigare. Det självförtroende han i dag utstrålar gör honom farlig, eftersom det ger honom en helt annan trygghet och tro på sig själv och sitt spel.

Vad kan vi vänta oss för matchbild då?

Djokovic kommer med största sannolikhet att gå på knock. Ta kommandot, försöka driva på spelet, bygga upp sina poäng metodiskt och leta vinnande slag.

Murray kommer å sin sida förmodligen att gå ut starkt, störa Djokovics matchrytm med en blandning av tät defensiv, rapp offensiv och snabba spelvändningar, och på så vis försöka skapa ett tidigt överläge. Precis som semifinalen mot Federer lär det här bli ett taktiskt rävspel, men på ett lite annorlunda sätt. Mot Federer handlar det om att ta udden av schweizarens offensiv – mot Djokovic handlar det om att välja rätt lägen att kliva fram och styra spelet, alternativt ta ett steg tillbaka och leta efter de små hål i defensiven som kan uppstå.

Det intressanta med den här matchen är att det generellt passar Murray lika bra att Djokovic mestadels håller i taktpinnen som det gör för Djokovic. Den stora frågan är vem som kommer ha det där lilla extra, en avgörande edge.

Då svarar jag nog Djokovic fem av sju dagar i veckan. Inklusive den här dagen.

Djokovic har nämligen redan stirrat nederlaget i vitögat i den här turneringen, och vet således hur smärtsamt det kan vara att vinna.

Efter sina misslyckanden i Franska öppna (mot Rafael Nadal i finalen) och US Open vet han också hur outhärdligt smärtsamt det är att förlora.

Jag räknar därför kallt med att han kommer göra allt som står i hans makt för att inte tvingas bita i gräset på nytt. Rod Laver är hans arena, en plats där han uträttat stordåd förr och känner utan och innan.

Han vet inte bara att han kan vinna den här finalen. Jag är övertygad om att han gett sig f-n på att göra det.

Och då kan inte ens en Andy Murray, som efter tre fuktlösa försök äntligen tämjt sin schweiziska Grand Slam-demon, stå i hans väg utan att vältas omkull. Skotten vet mer än någon annan hur ont det gör att förlora.

Men än har han en bit kvar att vandra innan han lika väl som rivalen Novak Djokovic vet hur ont det gör att vinna.

Hon var den klart starkaste av de båda i inledningen av matchen. Båda hade visserligen förtvivlat svårt för att hålla serven – och visst började nerverna i vanlig ordning spöka för världssexan när hon skulle serva för setet vid ställning 5-3, efter att ha brutit Victoria Azarenka men en klockren rak backhand i vänsterkrysset – men det kändes ändå som att det var Li Na som hade kontroll över de viktigaste händelserna.

Sen kom skadan. Hon föll ihop i plågor efter att ha vridit foten illa när hon skulle byta riktning och haltade av banan.

Nu hade hon visserligen redan tappat till 0-3 efter två riktigt svaga servegame, men såg inte ut att vara beredd att vika ner sig riktigt än.

Efter skadetimeout klev hon ut med förnyad energi och tog Azarenka lite på sängen. 4-4 och vi var tillbaka på ruta ett.

Världssexan krigade på heroiskt och såg inte ut att bekymras av skadan, men det var ändå tydligt att hennes rörelseschema begränsades. Hon tog inte vissa löpningar och kunde inte göra tvära vändningar när Azarenka oväntat bytte riktning i duellerna.

Hon tappade dessutom styrfart i sin serve och hade problem med att komma rätt till bollen, vilket hon är väldigt beroende av i sitt offensiva spel: Hon vill gärna ta bollen tidigt och placera sina slag djupt och snävt. Små marginaler, med andra ord – och extra viktigt då med snabbt fotarbete och bra bollträff.

I avgörande set, efter att ha tappat sin serve vid ställning 4-5 i andra, tar Li Na ledningen med 2-1 och ser ut att ha kämpat sig tillbaka in i matchen.

Då kommer fyrverkeriavbrottet (på grund av Australiens nationaldag), och redan i första poängen efter den tio minuter långa pausen trampar Li Na snett. Foten viker sig och hon tvingas på nytt, med tårar i ögonen, att ledas av banan.

Hon hänger med fram till 4-3, men bränner breakboll och tvingas sedan serva för att hålla drömmen om karriärens andra Grand Slam-titel vid liv.

Hon misslyckas. Och det känns så fruktansvärt orättvist.

Man kan tycka vad man vill om Azarenka, att hon är osportslig (särskilt efter den kontroversiella skadetimeouten i slutet av semifinalen mot Sloane Stephens), okarismatisk och högljudd på banan, men hon visade ändå mästartakter i den här matchen.

Personligen tycker jag förvisso inte att hon exploaterade sin motståndarens skada ordentligt – exempelvis borde hon ha satsat mer på oförutsägbara placeringar, snabba tempoväxlingar och hög press – men hon höll hela tiden sitt fokus uppe och tog aldrig ut segern i förskott.

Trots det är det svårt att inte lida med Li Na. Som hon spelat under den här turneringen och den här finalen… ja, man hade verkligen unnat henne bucklan. Särskilt med tanke på vilken kämpainsats hon svarade för i andra och tredje set.

Men tvärtom upprepar hon i och med sin förlust den inte alltför smickrande bedriften att som enda kvinnlig tennisspelare sedan 2006 ha förlorat en GS-final efter att ha vunnit första set.

Jag hade så gärna velat sätta rubriken ”Guldkantad tortyr” efter den här finalen.

I stället blev den ingenting annat än just tortyr.

Två finalkombattanter gör upp om damernas titel i Australiska öppna i morgon.

Serena Williams är inte en av dem.

Inte heller Maria Sjarapova.

Trots att de dominerade totalt i inledningen av turneringen (efter förlusten landar Sjarapova på makalösa 64-21 i gamefacit). Williams hämmades visserligen av skada i sin kvartsfinal mot Sloane Stephens, men Sjarapova var helt enkelt den sämre spelaren i sin semifinal mot Li Na.

Victoria Azarenka fick tack vare Sloane Stephens skräll en enkel resa och har egentligen bara sviktat mot 63-rankade 23-åringen Jamie Hampton, i tredje omgången. 19-åriga Stephens slog hon i raka set i semifinalen, efter att ha tagit skadetimeout när hon precis missat chansen att serva hem matchen. En timeout som kom att stå världsettan dyrt, då hon anklagades för att ha tagit den på grund av nervositet och att den påstådda bröstsmärtan var en efterhandskonstruktion.

Hur som helst.

Li Na flög länge under radarn i Melbourne. Själv trodde jag att hon skulle falla offer för antingen någon högoddsare i turneringens inledning ellerAgnieszka Radwanska(som hon körde hon över i kvartsfinalen).

Li Na trivs i Melbourne. Hon får utdelning på sin effektiva serve och sitt tunga grundspel, och hittar snabbt tryggheten i sitt spel här. Hon nådde finalen så sent som 2011 (förlust i tre set mot Kim Clijsters – kinesiskan vann sedan Franska öppna fem månader senare) och var året dessförinnan i semifinal.

Framför allt: hon slog Azarenka i åttondelsfinalen på vägen mot final. 6-3, 6-3 blev det den gången.

Hon har krut i bössan, världssexan. Tillräckligt för att blåsa vitryska världsettan av banan. Men (för det finns oftast ett men), hennes plötsliga formdippar och mentala kollapser har löpt som en röd tråd och satt krokben för henne genom hela hennes karriär.

Det är inte till gagn mot en så stabil spelare som Victoria Azarenka.

Världsettan kan vänta sig ett bombardemang från baslinjen. Hon får också göra sig beredd på att mötas av en mobil försvarsmur. Inte lika massiv som exempelvis Agnieszka Radwanskas, kanske, men nog så solid.

Hon har nämligen den fördelaktiga egenskapen att lätt kunna ställa om från defensiv till attack eftersom hon är snabb och har ett mjukt rörelseschema, vilket ger henne tid att förbereda sig inför slagen.

Azarenkas bästa chans i morgon blir därför att spela sitt spel med den stabilitet som hon dag efter dag visar upp på WTA-touren och satsa allt på de luckor som Li Na kommer att lämna.

För de kommer. Världssexan spelar gärna på marginalernas absoluta gräns. Dödligt effektivt när allt klaffar, men samtidigt skört som fnöske. Börjar de oprovocerade misstagen staplas på hög och Azarenka stör hennes matchrytm genom att hålla liv i duellerna, så kan osäkerheten göra sig påmind.

Azarenka leder visserligen med 5-4 i inbördes möten (3-0 under 2012), men deras matcher är i regel jämna och än så länge har världsettan inte lyckats vinna i Grand Slam-sammanhang (på två försök; Australiska 2011 och Franska öppna samma år), vilket kan påverkar henne på ett psykologiskt plan.

En Li Na i toppform och med det självförtroende hon hittills utstrålat ska nämligen inte underskattas.

Det blev Maria Sjarapova skoningslöst varse i semifinalen.

Kan hon hålla nerverna i styr tror jag faktiskt att Li Na vinner den här finalen. Underlaget gynnar henne och hennes offensiva vapen är kraftfullare än Azarenkas. Dessutom vann hon deras senaste möte, en uppvisningsmatch på hemmaplan i Hua Hin i december.

Om Azarenka lyckas utnyttja det faktum att Li Na nästan uteslutande spelar aggressivt och flackt genom att ta kommandot över matchtempot och på så vis få världssexan att tvivla på sitt eget spel, ja då har hon goda chanser att med sin stabilitet jobba till sig övertaget och kämpa till sig segern.

Min gissning är ändå att Li Na fixar det här. Kanske i tre set om hon sviktar, men lika gärna i raka set. Hon har sett så solid ut hittills och vet vad som krävs för att vinna de stora matcherna.

http://www.youtube.com/watch?v=KJatAb1IWAs

Ni som följde dagens semifinal mellan Andy Murray och Roger Federer såg den annars så ödmjuke och kylige schweizaren vid flera tillfällen grymta, grimasera och vråla ut sin frustration.

Exempelvis blev det en dispyt mellan Murray och huvuddomaren i tredje (eller var det fjärde?) set efter att en linjedomare först tvekat och sedan dömt ut ett slag från Federer, ett domslut som huvuddomaren korrigerade.

Under ”tumultet” väste Federer någonting åt Murray, som såg märkbart chockad och efteråt en smula irriterad ut. Enligt uppgifter från utländsk media var det världstvåan sa inte värre än ”du slösar bort en utmaning” (Murray utmanade huvuddomarens korrigering, men visade sig mycket riktigt ha fel – att domaren då valde att ge poängen till Federer i stället för att spela om den var dock det som retade upp skotten allra mest).

I klippet ovan ser ni dock en annan sekvens i fjärde set, där Federer efter en förlorad boll vrålar direkt till Murray. Svårt att tyda exakt vad det är han säger, men det är någonting i stil med ”will you just fucking stop!” (Tennis.com:s Steve Tignor menar i sin analys av matchen att Federer kan ha sagt ”you fucking stopped!” som svar på att Murray tvekade innan han slog på en boll som klippte linjen).

Oavsett vad (att ordet ”fuck” förekommer står bortom varje rimligt tvivel) så är det hårda ord från veteranen, som inte direkt gjort sig känd för sina känsloutbrott på banan – och en fingervisning om laddningen som låg i luften den här kvällen i Melbourne.