Jösses.

Vem hade väl kunnat ana att Wimbledons semifinaler skulle komma att bli så här intressanta? Visst, skrällarna hängde i luften redan inför turneringen, men att det nu står klart att det blir Andy Murray eller Jo-Wilfried Tsonga som spelar final på söndag… det är en smula crazy.

Än mer svindlande är det faktum att det kunde ha varit Philipp Kohlschreiber och David Ferrer som i morgon kämpat om platsen som en av turneringens två bästa spelare. Redan i kvartsfinalen var det alltså redan hundra procent säkert att minst en av årets finalister blir en debutant.

Det är otroligt kittlande – och väldigt viktigt för tennisen. De tre giganternas stora dominans i Grand Slam-sammanhang är visserligen ett kvitto på sportens höga kvalitet och topptrions smått omänskliga lägstanivå.

Men då och då krävs en redig skräll eller två för att hålla intresset uppe på lång sikt. Det blir helt enkelt alldeles för förutsägbart annars.

Det där känner ni redan till, så nog om det nu. Låt oss i stället ta en titt på morgondagens episka semifinaler:

* * *

Den mellan Novak Djokovic och Roger Federer känns faktiskt mer öppen än på länge. I årets Franska öppna-semifinal trodde jag faktiskt att Federer skulle lägga i den där extraväxeln som är helt nödvändig för att kunna besegra superserben.

Resultatet: magplask.

I Wimbledon har Federers resa till semifinalen sett ut ungefär som på Roland Garros: han får jobbet gjort, ofta utan att briljera, ser lite lätt nonchalant ut mellan varven och ger ibland (miljontals?) Fed-fans världen över hjärtattack med bedrövliga insatser (här i Wimbledon mot Julien Benneteau i tredje omgången).

Till skillnad från i Paris har han dock i London lyckats pricka in formen lagom till semin med övertygande segrar över Xavier Malisse i åttondelen (trots krånglande rygg) och Mikhail Youzhny i kvarten. Inga direkt svåra matcher, men ändå psykologiskt viktiga segrar inför mötet med Djokovic.

Världsettan är ändå den som imponerat allra mest av de båda. ”Nole” fick kämpa ordentligt mot en formtoppad Florian Mayer i kvarten. Trots det kändes det aldrig som att tysken ens var i närheten av att rubba honom och han tog hem matchen i tre raka: 6-4, 6-1, 6-4.

Det säger en hel del om Djokovics kapacitet.

Det som gör den här matchen betydligt mer spännande än vanligt är en jätteliten (observera den medvetet bildliga oxymoronen) detalj: de båda herrarna har aldrig mötts på gräs.

Gräs är som bekant ett väldigt märkligt underlag. Ett underlag som Federer historiskt varit mycket framgångsrik på. Och ett underlag som Djokovic visat sig behärska lika bra som alla andra underlag.

Sett till hur dessa båda giganter presterat hittills i turneringen finns det så enormt många saker som talar för Djokovic. Finns en hel del grejer som talar för Federer också, så klart – inte minst hans närmast bottenlösa register, vinnarskalle och oftast osvikliga killer instinct. Men det går inte att komma ifrån att Djokovic, just nu, helt enkelt är den spelmässigt bättre av de båda – Federers sagolika Wimbledon-facit till trots. Dessutom har det psykologiska övertag han byggt upp efter den där svidande semiförlusten i Franska öppna förra året blivit en elakt flinande demon med brinnande ögon och ett skräckinjagande bockskägg som Federer bara måste ta kål på innan han kan göra sig själv rättvisa.

Det är därför snudd på omöjligt för en logiskt resonerande och eftertänksam person som jag att inte hålla Djokovic som favorit i morgon.

Därmed inte sagt att Federer inte har en chans. En Federer på topp är alltid en Federer på topp – och en Federer på topp kan jaga undan nästan vilka demoner som helst.

Vilket han bevisade på Roland Garros för lite drygt ett år sedan.

* * *

Den mellan Andy Murray och Jo-Wilfried Tsonga är kanske inte riktigt lika gastkramande, men nog så intressant. Tsonga spelar sin andra Wimbledon-semifinal på raken – Murray sin fjärde. Murrays järnspöke Rafael Nadal flög all världens väg redan i andra omgången (tack vare en viss Lukas Rosol). Samtidigt ser nog inte Tsonga britten som ett lika tufft hinder som Djokovic förra året.

Trots att han borde göra det.

Tsonga har hittills glidit sig igenom turneringen utan att behöva imponera nämnvärt, och i de senaste två matcherna har han stundtals sett riktigt dålig ut. Frågan är om han lyckats vända den negativa trenden mot Mardy Fish i åttondelen om matchen inte blivit avbruten?

Well, we’ll never know.

Vad vi däremot vet är att Andy Murray sett helt otroligt stark ut. Han är tveklöst den spelare som imponerat allra mest och har faktiskt inte haft några formdippar alls under turneringens gång. Tvärtom har han följt upp starka insatser med ännu starkare insatser.

Det är onekligen på hemmaplan i Wimbledon som Murray är den spelare som han borde kunna vara året runt.

Personligen såg jag krigaren David Ferrer som det största hotet mot världsfyran. Att han kämpade sig förbi den ettrige spanjoren i fyra set – och på det sätt han gjorde det – är så klart ett styrkebesked utan dess like.

Tsonga kommer med största sannolikhet inte att göra det lätt för honom, med tunga grundslag och en stabil serve, men spelar Murray ens i närheten av så bra som i går så känns det givet att Storbritannien på söndag har en finalist i Wimbledon för första gången sedan hjulet uppfanns, typ.

* * *

Avslutar med lite sentimentalt dravel:

Min drömfinal: Federer mot Murray. Kvittar vem som vinner, en historisk händelse av gigantiska mått alldeles oavsett. Kanske väger det över en smula till Federers fördel, typ 51 procent.

Mitt tips: Djokovic mot Murray, med världsettan som segrare.

Jag borde lita mer på min magkänsla. Den viskade nämligen till mig att Agnieszka Radwanska skulle ta sig vidare till final. Jag är dock inte en sådan person som känner sig bekväm med att bygga analyser och tips på röster som bara jag hör, och ignorerade den således.

Tji fick jag.

Radwanska stångade sig förbi Angelique Kerber i två raka set (6-3, 6-4) och är klar för sin första Grand Slam-final i karriären.

– Det är en dröm jag haft sedan jag var barn. Jag har spelat tennis i 18 år och alltid drömt om att spela i en Grand Slam-final, säger en lyrisk Radwanska efter matchen.

Underskattade helt enkelt världstrean. På med dumstruten.

* * *

I finalen möter hon Serena Williams, som dundrade 24 servess förbi världstvåan Victoria Azarenka. Båda spelade, som väntat, väldigt offensivt och särskilt i andra set blev flera bolldueller rena sluggerfester – där en defensiv slice kanske varit på plats valde de båda i stället att returnera med full kraft, även i riktigt svåra lägen. Stundtals oerhört underhållande, alltså.

Williams var dock klart stabilare i egen serve och lät sig bara bli bruten en gång i matchen – vilket gjorde att det räckte med två egna servegenombrott, samt ett och annat minibreak i andra sets tiebreak.

Williams matchboll, ett helt otagbart servess, var passande symbolisk för både matchbilden och segern: 6-3, 7-6(6).

– Jag är exalterad. Jag har jobbat så hårt. Jag ville verkligen vinna. Victoria är en fantastisk spelare. Glad att jag tog mig förbi, säger världssexan inför sin sjätte Wimbledon-final i karriären (segrar 2002, 2003, 2009 och 2010, förluster 2004 och 2008).

* * *

Vem som blir ny världsetta efter turneringen ligger nu i Agnieszka Radwanskas händer. Vid vinst blir hon själv ny etta. Förlorar hon tar däremot Victoria Azarenka tillbaka tronen. Mycket som står på spel för 23-åringen, som alltså spelar sin första Grand Slam-final någonsin den här helgen.

Deras möte kallas på förhand ”den moraliska finalen” – av förklarliga skäl. Den forna världsettan och fyrfaldiga Wimbledon-vinnaren Serena Williams mot världstvåan Victoria Azarenka.

Dagens tveklöst mest intressanta semi. Låt oss titta lite närmare på de båda matcherna:

√ Serena Williams (6) – Victoria Azarenka (2)
Williams är ofrånkomlig favorit i det här mötet. Hennes helt överlägsna serve ger henne många billiga poäng och enkla game. Håller den lika hög klass i dag som tidigare under turneringen behöver hon knappt ens ett servegenombrott för att ro det här i land – bara serva stabilt och sedan plocka hem setet i tiebreak. Lyckas däremot Azarenka å sin sida breaka Williams kan amerikanen leva farligt. Returneringen är den del av hennes spel som inte riktigt klaffat hittills. Williams 7-1 i inbördes möten går heller inte att blunda för (trots att Azarenka försöker göra det). Världstvåan har bara mäktat med att ta fyra av totalt 17 set mot Williams genom åren – två av dem i hittills enda segermatchen i Miami 2009 (6-3, 6-1). Om inte Serena bjuder på en fullkomlig spelmässig och mental kollaps har jag svårt att se hur Azarenka, med sitt aggressiva högriskspel, ska kunna rubba världsfemman.

√ Angelique Kerber (8) – Agnieszka Radwanska (3)
Har sett mer av Kerber än Radwanska i den här turneringen, och Kerber har verkligen imponerat. Sabine Lisicki lyckades effektivt störa hennes matchrytm i kvartsfinalen, men Kerber visade i avgörande set prov på mental styrka och tålamod. Det lär behövas mot Radwanska, som ofta spelar smart och avvaktande och drar nytta av de luckor hon hittar i motståndarens spel. Radwanska lär spela som Lisicki gjorde i andra set, med stor variation och snabba tempoväxlingar, för att trötta ut och skapa osäkerhet hos Kerber. Att Radwanska kan ta över tronen som världsetta vid seger är så klart en ordentlig motivationshöjare för polskan. Kerber hålls som knapp favorit av vadslagningsfirmorna och jag tror, precis som oddsen påvisar, att det här blir en jämn historia. Om Kerber bara håller känslorna i styr och spelar som mot Lisicki ska hon dock fixa det här. Blir däremot inte det minsta förvånad om Radwanska tar sig till final.

Det blev så dramatiskt som vi väntat oss.

David Ferrer gick ut precis så hårt och offensivt som förutspått, och vid ställning 5-2 kändes första set avgjort till spanjorens fördel.

Men Andy Murray höll sin serve, bröt sedan världsfemman när denne servade för setet och svarade därefter för ytterligare ett starkt servegame. 5-5 och vinden hade vänt.

5-5 blev dock 6-6, och när hemmafavoriten tog ledningen omgående med 2-0 efter ett minibreak kändes i stället det avgjort – men den här gången till brittens fördel.

Då kämpade sig Ferrer tillbaka och vann fyra raka poäng. Spanjoren vinner slutligen tiebreak med 7-5 och plockar det viktiga första setet.

I det läget hade ingen blivit förvånad om Murray vikt ner sig och tappat all fokus totalt – men i årets Wimbledon är det nya Murray som bjudit upp till dans. Så även mot den outtröttlige krigaren Ferrer.

Efter ännu ett tiebreak där Murray var den kyligare av de två kunde britten kvittera (8-6) och grejade sedan tredje set övertygande med 6-4.

Imponerande nog blev Murrays serve faktiskt bättre och bättre under matchens gång. Världsfyran pangade in inte mindre än 18 servess(!) under matchen, mot Ferrers lite mer blygsamma 6.

I första och andra set var det framför allt fotarbetet som var Murrays stora brist då han ofta hamnade i onaturliga positioner inför slag trots gott om tid att förbereda sig, liksom oförmågan att välja rätt lägen att kliva fram i banan. Sin killer instinct är onekligen en del av spelet som Murray fortfarande behöver jobba på. Han har stundtals svårt för omställningarna mellan försvar och offensiv, och är oftast den som pressas till oprovocerade misstag i långa bolldueller.

Dock riktigt kul att se Murray hålla huvudet så kallt mot en så tuff motståndare. David Ferrer i den form han under turneringen visat upp är en otroligt jobbig spelare att möta. Intressant också att Murray aldrig behövde ändra strategi – hans tålamod medförde att momentum skiftade när marginalerna slutligen var på hans sida, och i takt med att duracell-kaninen Ferrer faktiskt visade tecken på trötthet kom utdelningen och de viktiga poängen.

Förutom de stunder då världsfyran visade att han faktiskt besitter riktigt vassa offensiva vapen tycker jag att just tålamodet och det eftertänksamma defensiva arbetet var det som imponerade allra mest i dag.

Ferrer gjorde verkligen alla rätt i den här matchen: han satte hög press på Murray (precis som mot Juan Martín del Potro i går), tog risker när situationen så krävde, spelade smart och utnyttjade de lägen då Murray darrade på manschetterna.

Att Murray med en hel islåda i magen stängde matchen med ett av totalt sex servess i fjärde set är också ett tecken på att han äntligen börjar få bukt med det där bräckliga psyket som stått i vägen för honom så många gånger förr.

Setsiffrorna 6-7(5), 7-6(6), 6-4, 7-6(4) ger en helt rättvis bild av matchen – vilket, tillsammans med det faktum att David Ferrer bjöd på en av sina bästa insatser i turneringen, gör Murrays seger än mer imponerande.

Vägen till final ligger nu öppen för skotten. Men först måste han ta sig förbi ytterligare ett tungt hinder: världssexan Jo-Wilfried Tsonga, som besegrade Philipp Kohlschreiber 7-6(5), 4-6, 7-6(3), 6-2.

Mer om det mötet senare.

* * *

Skönt förresten att jag följde upp fiaskotipset i går (del Potro-Ferrer) med ett clean sheet i dag. Förvisso inga högoddsare, men ändå. En seger är en seger. Fyra tips rätt är fyra tips rätt. Vamos!

Det blir en semifinal mellan Novak Djokovic och Roger Federer. Känns på förhand nästan som den ”riktiga” finalen i den här turneringen. Okej, inte riktigt, men ni förstår säkert vilken otroligt rafflande semifinal det här kommer bli.

Det är i alla fall vad alla hoppas på.

Kommer den bli det? Beror på vem du frågar. Djokovic-anhängarna tror så klart på sedvanlig Djokovic-kross i raka set, Federer-dyrkarna tror att Federer upprepar bedriften från fjolårets Franska öppna.

Om man gör en snabb analys över deras respektive kvartsfinaler då? Jo, då ser det ut så här:

• Federer tog sig precis som väntat förbi Mikhail Youzhny. Världstrean dominerade matchen totalt och setsiffrorna blev slutligen 6-1, 6-2, 6-2. Youzhny passar dock Federer som handen i handsken och ryssen lyckades aldrig sätta någon större press på schweizaren. Trots att han inte alls gjorde en dålig match. Tvärtom. Han är helt enkelt inte tillräckligt bra. Imponerade Federer? Ja, stundtals – men inte alls hela matchen igenom. Missförstå mig rätt här. En sådan total utskåpning är så klart imponerande i sig, men rent spelmässigt var det här inte en högkvalitativ match. Youzhnys vapen är helt enkelt för trubbiga för att rå på Federer på den här nivån. Federer gjorde sitt jobb (visserligen med bravur) och glänste emellanåt, men Djokovic är som bekant en betydligt tuffare motståndare – där precis allt måste stämma nästan 110-procentigt för att kunna säkra en seger. Det som verkligen gladde mig i den här matchen var att Federer sprang på (och vann) riktigt svåra bollar, i stället för att – som han faktiskt gjort på sistone – bara släppa dem och fokusera på nästa duell. Inställningen var helt rätt, och så länge den är på topp finns chansen att Federer höjer sig den där extra nivån som krävs när man möter Djokovic.

• Djokovic hade en betydligt tuffare match mot Florian Mayer. Dels för att de yttre omständigheterna låg Djokovic i fatet (har hittills bara spelat under tak, nu var det en renodlad utomhusmatch) och dels för att Mayer spelade riktigt bra. Tempot i den här matchen var betydligt högre än mellan Federer och Youzhny, och Mayer lyckades ofta sätta Djokovic under riktigt svår press. Världsettan visade dock prov på sin enorma kapacitet och låg hela tiden ett steg före. Efter ett övertygande servegenombrott vid ställning 4-4 i tredje set bjussade superserben på tre breakbollar, men avstyrde samtliga så där lekande lätt som bara han kan. Vid första matchbollen dundrade han sedan in en rökare till servess. Onekligen ett mer signifikant styrkebesked inför semifinalen. 50 winners, sju ess, totalt 94-67 i poäng och endast ett servegenombrott mot sig (Federer släppte visserligen inte ett enda game i egen serve, men mot en spelare som inte försvarade sig lika bra som Mayer) talar sitt tydliga språk.

– Jag skulle älska att spela mot Djokovic. Jag tror inte att jag mött honom här i Wimbledon tidigare så det skulle bli en första trevlig match så klart, säger Federer direkt efter matchen (strax innan Djokovic dundrat in sin matchboll).

Det är så klart en sanning med modifikation. Nu om någonsin är världsettan en mardrömsmotståndare för Federer, med det psykologiska övertag han arbetat upp sedan förlusten på Roland Garros förra året.

Givet detta är det därför svårt att se hur Federer ska kunna rubba Djokovic. Därmed inte sagt att han inte har en chans, eller att det blir en ny utskåpning i raka set (som i Rom och Franska öppna). Måste helt enkelt smälta dagens kvartsfinaler, leta efter tecken i kaffesumpen och spå i magiska tarot-kort innan jag kan leverera ett fullvärdigt tips inför semifinalen.

Gott folk!

I morgon kickar damernas otroligt spännande semifinaler i gång, men först ska vi avverka ett gäng kvartsfinaler på herrsidan.

Så här ser spelschemat ut (svensk tid):

√ Roger Federer (rankad 3) – Mikhail Youzhny (33)
Drömlottning för Federer. Youzhny har aldrig besegrat världstrean på 13 försök. På gräs har han bara lyckats plocka två set på fem matcher. Blev helt utspelad i Halle för två veckor sedan (6-1, 6-4). Vad som eventuellt kan tala för Youzhny, om än i begränsad utsträckning, är Federers krånglande rygg. Är han i så gott skick att han väljer att spela tror jag dock inte att han kommer ha några större problem mot 33-rankade ryssen.

David Ferrer (5) – √ Andy Murray (4)
Dagens mest öppna, och således svårtippade, match. Andy Murray kan vara den spelare som imponerat allra mest i turneringen, medan Ferrer höjt sig till en helt galen nivå på ett underlag där han oftast drar kortaste strået (ursäkta ordvitsen). Murray må ha sett starkast ut av de båda hittills, men Ferrer är tveklöst den som tagit andan ur en. Problemet för Ferrer i dag blir faktiskt, tro det eller ej, Murrays psyke. Den där barnsligt tjuriga ”nu skiter jag i det här”-mentaliteten tycks vara helt bortblåst i Wimbledon. Det kommer därför förmodligen inte att räcka med att gå ut stenhårt offensivt och plocka enkla poäng och game för att få Murray ur balans – Ferrer måste spela på samma extremt höga nivå som mot del Potro i går. Och ha marginalerna på sin sida igen, för Murray med sin bredare repertoar kommer inte att passa som handen i handsken på samma sätt som argentinaren. Lär bli en jämn sammandrabbning (som kanske till och med går till fem set?) men i slutänden tror jag hemmafavoriten Murray ror det här i land.

√ Novak Djokovic (1) – Florian Mayer (29)
Vad som talar för Mayer? Att Djokovic äter en dåligt stekt kyckling med magsjuka och inflammerad nerv i benet som följd. Inte ens säkert att han förlorar vid ett sådant scenario. Semifinal nästa för ”Nole”, helt enkelt.

√ Jo-Wilfried Tsonga (6) – Philipp Kohlschreiber (30)
Är det slut på skrällar nu? Torde rimligtvis vara det, nu när det bara är åtta spelare kvar i turneringen. Finns det en enda droppe kvar i skrällreserven tror jag dock att Kohlschreiber suger åt sig den. Tsonga hade skadeproblem (rygg) i åttondelsfinalen mot Fish men hävdar att det inte är något bekymmer i dag. Världssexan inledde svagt mot Fish (första dagen, före regnavbrottet) men visade prov på kyla och starka nerver när han klev ut ett dygn senare och ryckte taktpinnen ur amerikanens hand. Om Kohlschreiber får en bra start i dag har han god chans att skrälla, men tror Tsonga håller huvudet kallt, servar stabilt och sluggar hem det här i tre eller fyra set.

Starkt av Serena Williams att kriga sig förbi titelförsvararen Petra Kvitova i raka set (6-4, 7-5), men tycker inte att hon imponerar nämnvärt. Som hon själv påpekar måste hon tveklöst höja sig ett snäpp eller två inför semifinalen mot världstvåan Victoria Azarenka, som slog 37-rankade Tamira Paszek i raka set: 6-3, 7-6(4).

Paszek var för övrigt den sista seedade spelaren att åka ur turneringen.

* * *

Angelique Kerber visade prov på stålnerver mot Sabien Lisicki.

Efter en stark öppning, med 6-3 i första set som följd, jobbade sig Lisicki sakta men säkert in i matchen. I andra set blandade hon briljans med tokoffensiv dårskap, och räddade tre (eller var det fyra?) matchbollar på synnerligen publikfriande sätt. Sällsynt underhållande.

Lika lika mycket som Lisicki lät de där konstiga gratispoängen rinna av henne som vore hon gjord av teflon, lika förbryllad var Kerber över sin motståndares inkonsekvens. I tiebreak var Lisicki dock den mest fokuserade av de båda och kvitterade slutligen, 9-7.

Desto starkare då av Kerber att ta sig samman och göra sin enorma vinnarskalle påmind igen i tredje set: 7-5 och en välförtjänt plats bland de fyra bästa i turneringen.

Kan hon gå hela vägen?

* * *

Även världstrean Agnieszka Radwanska hade en del bekymmer med sin kvartsfinalmotståndare, 19-rankade Maria Kirilenko. Den matchen slutade 7-5, 4-6, 7-5.

Radwanska möter Kerber i semifinalen.

* * *

Herrarnas åttondelsfinaler har vi ju redan snackat om, men vi kan ta resultaten igen för säkerhets skull, om någon missat dem:

David Ferrer–Juan Martín del Potro: 6-3, 6-2, 6-3.
Andy Murray–Marin Cilic: 7-5, 6-2, 6-3.
Jo-Wilfried Tsonga–Mardy Fish: 4-6, 7-6(4), 6-4, 6-4.
Florian Mayer–Richard Gasquet: 6-3, 6-1, 3-6, 6-2
Philipp Kohlschreiber–Brian Baker: 6-1, 7-6(4), 6-3.

David Ferrer är dopad!!

Haha, nej jag skojar bara. Det är ju dock så det brukar låta när någon spelar över sin (förväntade) förmåga (i det här fallet på ett underlag som normalt sett inte är hans starkaste).

För som han spelade, den gode Ferrer.

Alla liknelser vid David och Goliat är givetvis fruktansvärt klyschiga och en smula fåniga, men det ser onekligen så ut när världsfemman och Juan Martín del Potro står mitt emot varandra på banan.

Ferrer är en sådan där spelare som man, även när han övertygat i föregående matcher, aldrig riktigt tror ska fälla de lite större spelarna (ursäkta ordvitsen). Därför slog jag i min enfald fast att det ”knappast är troligt att han fäller del Potro” efter den förhållandevis enkla segern över Andy Roddick härom dagen.

Jag fick svar på tal omgående.

Att Ferrer, som imponerat alldeles särskilt med sitt fullkomligt briljanta returnerande, skulle göra det svårt för ”Delpo” i dennes servegame var väntat, men att han skulle göra det så bra och dessutom själv vara stabil som ett kylskåp i egen serve kom som en liten överraskning.

Han läste sönder del Potro redan i första set och tvingade med sin ilskna offensiv argentinaren till framstressade beslut och enkla misstag. Världsnian tycktes inte ha någon plan b över huvud taget och fortsatte nöta samma fruktlösa strategi genom hela matchen, medan Ferrer hade alla marginaler på sin sida.

Att del Potro inte lyckades bryta Ferrers serve (med en genomsnittlig hastighet på 177 km/h) en enda gång på blott fyra försök säger ganska mycket om argentinarens taktiska misslyckande och spanjorens magiska insats. Ferrer å sin sida bröt del Potros serve (genomsnittlig hastighet på 194 km/h) inte mindre än fem matcher och sprang hem matchen i tre raka set: 6-3, 6-2, 6-3.

Det är bara att ta av sig hatten (kanske till och med äta upp den?) och rikta ett stort och rungande tack till David Ferrer, som nått sin första kvartsfinal någonsin i Wimbledon – och på vägen bjudit på några av turneringens absolut vackraste bolldueller.

* * *

Även hemmahoppet Andy Murray är vidare till kvarten efter en övertygande seger över Marin Cilic: 7-5, 6-2, 6-3.

Murray lät sig inte påverkas av det illavarslande regnuppehållet.

– Jag gick bara tillbaka in, bytte om, snackade lite med Ivan (Lendl), lyssnade på musik, gick tillbaka ut och värmde upp igen, säger han efter matchen,

Iskallt. Särskilt av en kille som normalt inte brukar ha huvudet med sig ut på banan.

* * *

Jetsetaren Richard Gasquet orkade inte leverera mot Florian Mayer: 6-3, 6-1, 3-6, 6-2. Should have seen that one coming…

* * *

Brian Baker har dessvärre slagit sin sista boll i Wimbledon 2012. Blev, som väntat, förlust mot Philipp Kohlschreiber: 6-1, 7-6(4), 6-3.

Ändå helt otroligt att 27-åringen tog sig så långt som till åttondelsfinal. Förtjänar en hedersmedalj.

* * *

Jo-Wilfried Tsonga har haft lite problem med ryggen, men leder ändå i skrivande stund sin åttondel mot Mardy Fish: 4-6, 7-6(4), 6-4, 4-2.

Rafael Nadal kommer som bekant att gå miste om sin plats som världstvåa efter skrällförlusten mot Lukas Rosol i andra omgången av årets Wimbledon.

Inte nog med det – hans totala poäng kommer dessutom att vara det lägsta på två år.

Har gått igenom rankningslistan vecka för vecka de senaste åren och räknat lite på Nadals poängtapp. Så här ser det ut:

• Nadal klev ut på Centre Court med totalt 10,060 poäng på rankningslistan.
• Han hade en finalplats och 1,200 poäng att försvara, men åkte ut redan i andra omgången (en placering som ger ynka 45 poäng). Nadal tappar således 1,155 dyrbara kulor.
• Spanjorens poängsumma landar därför på 8,905 poäng efter Wimbledon, 500+ poäng bakom Roger Federer som försvarat sin kvartsfinalplats från i fjol och blir ny världstvåa.
• Resultatet är Nadals svagaste på två år. Sist han hade mindre än 9,000 poäng var 28 juni 2010 (8,745 poäng).

Snacka om svidande förlust.

Novak Djokovic har nu varit världsetta i 53 veckor på raken.

Det är den fjärde längsta tiden en ”debutant” haft som världsetta. Rivalen Rafael Nadal har exempelvis 102 veckor totalt som världsetta, men ”bara” 46 på raken när han tog över positionen från Roger Federer (som har rekordet på 237 veckor).

– Min ambition och mitt mål i karriären har alltid varit att vara bäst på det jag gör. Jag har ägnat hela mitt liv åt den här sporten och jag lyckades uppnå mitt mål förra året i Wimbledon när jag vann min drömtitel och blev världsetta, säger Djokovic.

– Jag spelar den bästa tennisen i mitt liv just nu och jag gör mitt bästa för att stanna där jag är. Men jag tänker inte så mycket på rankning… Jag försöker bara att fokusera på varje turnering, göra mitt bästa under de stora turneringarna och jag antar att rankningen följer med.