Det stod två kungar på centercourten i Peking i dag:

Novak Djokovic, dagens kung.

Och Rafael Nadal, morgondagens kung.

Den avsatte och den nykrönte.

Vilket så klart skapade ett väldigt intressant scenario kring rivalernas 38:e möte i ordningen.

Att vinna en ATP 500-turnering efter alla tunga förluster, i synnerhet mot just Nadal (Franska öppna, Montréal, US Open), är så klart en klen tröst, men det märktes att Djokovic var ute efter revansch – och att en seger i dag var enormt viktig för honom.

Att han var så pass fokuserad och visade så mycket känslor mot Richard Gasquet i semifinalen tycker jag var ett gott tecken på det redan inför matchen. Jag menar, när Djokovic bränner av den här blicken (se bild till höger) efter en rutinseger mot Gasquet, då vet man att han menar allvar.

Efteråt satte han själv ord på den känslan:

– Jag behövde den här segern i dag. Jag ville verkligen lägga händerna på den här trofén och vinna över Nadal, som har varit den bästa spelaren hittills under 2013. Det är väldigt viktigt för mitt självförtroende. Det är oerhört viktigt mentalt och känslomässigt för mig.

Precis så.

Titeln i sig, av betydligt lägre valör än dem han gått miste om under säsongen, kan inte på något sätt väga upp att han tappar sin position som världsetta, eller har 1-2 i Grand Slam-finalfacit i år (seger i Australiska öppna, förluster i Wimbledon och US Open).

Men den ger honom en välbehövlig självförtroendeboost. Att tillåta Nadal bryta hans magiska svit på 18-0 i matchfacit i Peking (nu 19-0) hade varit en djup, om än inte sista, spik i Djokovics redan sargade kista.

Djokovic behövde visa för sig själv, för Nadal och för resten av världen att slaget redan är förlorat, men knappast hela kriget.

Krig, förresten. Det går ju faktiskt att dra till med en Kalla Kriget-metafor apropå den här matchen. Den betydde ju liksom ingenting, eller i alla fall väldigt lite: Nadal säkrade tronskiftet redan i och med sin finalplats. Han hade redan en klar ledning i inbördes möten (22-15, nu 22-16). Och han har vunnit deras mest prestigefyllda möten (Franska öppna och US Open).

Nej, egentligen var ju det här ”bara” en match i mängden. Som om de hade mötts i Memphis, eller Dubai, eller Rotterdam utan att något av större värde än själva titeln i sig stått på spel.

Även om Nadal hatar att förlora kunde man på förhand inte riktigt vänta sig att han skulle slåss med näbbar och klor för att vinna den här finalen. Särskilt inte med tanke på att han uttryckt oro för sina knän (hade tydligen känningar mot Fabio Fognini i kvarten, om än inte i särskilt hög utsträckning) och att erövringen av kungatronen redan var fullbordad.

Därmed inte sagt att han vek ner sig, i ordens rätta bemärkelse. Djokovic var bara extremt mycket bättre i dag – för att han ville vinna mycket mer än sin rival. Han var hungrigare. Han var mer motiverad, mer fokuserad.

Vilket han visade omgående, när han bröt spanjoren redan i dennes första servegame. Serben tappade bara två poäng i egen serve under hela första set. I andra set bröt han återigen tidigt – och förlorade blott fyra poäng i egen serve. Totalt sex poäng under matchen, alltså. 6-3, 6-4. Utan att ha en enda breakboll mot sig.

– Jag kunde inte stoppa honom i dag. I dag var han för stark för mig. Jag spelade inte min bästa match, men han spelade på en väldigt hög nivå i sin serve.

– Jag var helt chanslös när jag returnerade under hela matchen. Han lyckades hålla bollen väldigt lågt och det var svårt att skapa spin på bollen. Han lyckades slå alla bollar precis där han ville. När det händer mot en spelare som Novak så är du död. Du har ingen chans, säger Nadal efter nederlaget.

Det finns egentligen inte så jättemycket mer att säga om själva matchen. Djokovic var totalt överlägsen från början till slut, och siffrorna hade kunnat bli betydligt större om det inte vore för Nadals outtröttliga krigande.

Riktigt imponerande insats av Djokovic. Väldigt starkt av honom att visa prov på sin excellens under sista dagen som regent på världsrankningen – och oerhört viktigt för honom. Han behöver få jaga. Få bygga upp sitt spel och sitt självförtroende ”underifrån”. Få slippa pressen av att vara herre på täppan och agera utmanare ett tag.

Resten av säsongen kommer säkerligen att bli ett ställningskrig – eller ett fortsatt Kallt Krig, om man så vill – inför 2014.

Vill därför påstå att slutet på året tack vare den här matchen, och hur den genomfördes, faktiskt blev mer intressant, trots att Kampen om Järntronen redan är över.

* * *

Milos Raonic kan tydligen inte vinna turneringar av högre valör än 500. Hittills har han vunnit alla sina fem finaler i 250-turneringar (San José 2011-2013, Chennai 2012, Bangkok 2013) och förlorat alla sina fem finaler i 500- och Masters 1000-finaler (Memphis 2011-2012, Tokyo 2012-2013, Montréal 2013)

Han tog med sig sin fantastiska form från Bangkok till Tokyo och var helt orubblig under veckan. Inför finalen hade han haft en enda breakboll mot sig (i semifinalen mot Ivan Dodig – han räddade den) och vunnit 91 procent av poängen i sin förstaserve.

Finalen mot Juan Martín del Potro började extremt lovande. Raonic vann 28 av 34 i egen serve i första set (82 procent) och satte press på argentinaren i sina returgame, i alla fall mot slutet av setet. Brände tre breakbollar.

I tiebreak fick ett ett minibreak med sig omgående.

Klappat och klart, kändes det som.

Men nej. I stället gör han en ogenomtänkt nätrusch vid 2-0 och sedan ett horribelt dubbelfel vid 4-5. Räddar en setboll i egen serve, men del Potro stänger setet med ett ess.

Även i andra set känns det som att Raonic har det spelmässiga övertaget. Han lyckas visserligen inte jobba sig till några breakbollar men naggar hela tiden på del Potros serve.

Så vid 5-5 gör plötsligt del Potro ett formidabelt returgame, medan Raonic nog får sägas gör sitt svagaste servegame på typ nio dagar. 0-40 och tre breakbollar, som lika gärna kan betraktas som tre matchbollar. Kanadensaren räddar två, men argentinaren förvaltar den tredje.

Klappat och klart – för del Potro.

7-6(5), 7-5 och tredje 500-titeln i år (Rotterdam, Washington, Tokyo) är ett faktum.

Snöpligt för Raonic, så klart. Tycker att han imponerat ordentligt under de här två veckorna. Inte främst i serven, den är som bekant alltid ett vapen. Nej, jag tycker att hans grundspel är väldigt mycket bättre nu än för bara ett halvår sedan.

Dels defensiven, han vårdar bollen på ett helt annat sätt nu (till exempel försvarar han sig oftast med backhandslice när han pressas ut i hörnet – tidigare försökte han alltid slå vinklad cross halvt i steget, vilket i nio fall av tio misslyckades – och blockar oftare i returspelet) och har blivit säkrare i sina slag.

Fortfarande mycket att jobba på, men det är glädjande att se honom göra framsteg på det planet.

Juan Martín del Potro blir hur som helst världsfemma i morgon. Rätt häftigt ändå, med tanke på att det blivit en del magplask under säsongen. Dessutom missade han ju Franska öppna. En på det hela taget stabil säsong, med andra ord. Nu hoppas vi så klart på mycket mer under inomhussäsongen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=LVgJ7WxoKB4

Peking-finalen mellan Serena Williams och Jelena Jankovic blev en märklig historia, som började med att nuvarande världsettan skåpade ut forna världsettan i första set (6-2) och såg ut att gå mot en enkel seger mot en spelare hon historiskt haft svårt för (”bara” 6-4 i inbördes möten inför finalen).

Men i andra set fick Williams svåra skadekänningar i ryggen (så pass att hon var nära till tårar), tappade sin serve och hamnade i underläge 1-2.

De flesta trodde nog att hon skulle ta en medical timeout.

I stället gjorde hennes motståndare det. Jankovic haltade in i omklädningsrummet, behandlades för en höftskada och var inte sig själv när hon kom tillbaka.

Fem raka game senare hade Williams bärgat sin 56:e WTA-titel i karriären – skadekänningarna till trots.

http://www.youtube.com/watch?v=QReDLwiA2hA

Satte alltså fem av sex finalister i min förhandsanalys inför den här 500- och Premier Mandatory-veckan i Asien.

Inte jätteimponerande med tanke på att vi bjudits på ganska få skrällar, men ändå. Ett rätt är alltid ett rätt. Fem rätt är således alltid fem rätt.

Nog om det nu.

Rafael Nadal behövde aldrig besegra Tomás Berdych för hundrafemtielfte gången i rad för att bli ny världsetta på måndag. Tjecken tvingades kasta in handduken på grund av ryggskada vid ställning 4-2 i första set.

Oerhört svängiga sex game, det där. Nadal fick en drömstart med sitt break redan i matchens inledningsgame, men Berdych bröt tillbaka omgående. Världssexan tappade sedan serve ytterligare en gång innan han alltså tvingades avbryta.

– Jag kan knapp sitta, knappt stå upp eller gå, säger han efter matchen.

Enligt Berdych gjorde han illa sig i en löpning inför en backhandslice vid ställning 3-2 till Nadal.

I finalen möter spanjoren föga förvånande sin nemesis Novak Djokovic, som mosade Richard Gasquet i sin semifinal utan att direkt ta ut sig: 6-4, 6-2.

Sett till siffrorna hängde Gasquet med riktigt bra i första set, men då framför allt efter slarv från serben. Något bättre fokus i andra set, vilket alltså räckte till två break och 32-19 i poäng totalt (37-34 i första set). Tyckte Gasquet vek ner sig också, och uppträdandet i Djokovics servegame vid ställning 5-2 i andra set, var otroligt lojt. Kändes som att han ville att utskåpningen skulle bli avklarad så fort som möjligt.

Ordentligt styrkebesked från Djokovic, naturligtvis. Gasquet är som bekant mitt i en formtopp och avfärdade David Ferrer busenkelt i kvartsfinalen i går. Spelade riktigt bra och gjorde det lite svårare för serben än om fransmannen spelat på sin normala nivå, men det räckte inte längre än till sex plockade game.

Med tanke på att Nadal svajade mot Fabio Fognini i sin kvart, och inte såg direkt stekhet ut mot Berdych i dag, är frågan om inte Djokovic får hållas som knapp favorit i morgondagens final. Han har sett ordentligt revanschsugen ut under veckan. Visade mycket känslor mot Gasquet (som när han missade en forehand på breakboll efter en makalös räddning på fransmannens smash, då han redan var ett break upp), vilket är ett gott tecken.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=2WJQPsIoNPI

På damsidan vände Jelena Jankovic mot Petra Kvitová: 6-7(7), 6-1, 6-1. Kanske blev det en tresetare för mycket för Kvitová. Lite överraskande att hon blev så pass manglad i de två sista seten.

I finalen möter Jankovic så klart Serena Williams, som hade lekstuga i sin semifinal mot världsfyran Agnieszka Radwanska: 6-2, 6-2.

Känns inte som att Jankovic kommer ha mycket att sätta emot överlägsna världsettan i finalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=fAg9bTlfwVU

I Tokyo hade Milos Raonic en helt vanlig dag på jobbet och avfärdade ännu en motståndare i raka set: 7-6(4), 6-1 mot Ivan Dodig i semifinalen. Ja, så känns det ju när han är i sådan här kalasform. Som en dag på jobbet. Det krävs liksom något extra för att stoppa honom. Förmodligen en Djokovic eller en Nadal, typ.

Kanadensaren har på sina fyra matcher hittills vunnit 126 av totalt 138 poäng i sin förstaserve, det vill säga 91 procent. Typ hälften av de poängen är ess (totalt 64, förmodligen runt 60 av dem i förstaserve).

Han har dessutom inte tappat set sedan semifinalen mot Gasquet i Bangkok förra veckan (och inte tappat serve på lika många matcher). Fem raka segrar i raka set där. Det är riktigt bra.

Grym avslutning på matchen mot Dodig, förresten. Kroaten hade 40-15 i egen serve vid ställning 5-1 i andra set, men Raonic kvitterade och avslutade med att dundra in två otagbara returwinners.

I egen serve stängde han sedan matchen med tre raka ess. Otroligt kyligt.

Nu är han således klar för sin andra raka final. Och motståndaren där blir, precis som i Peking föga förvånande, Juan Martín del Potro. Argentinaren har inte varit i närheten av Raonics orubbliga kassaskåpssäkerhet, men har ändå övertygat. Gjorde överlag en bra match mot svårspelade Alexandr Dolgopolov och följde upp med en stabil insats mot Nicolás Almagro i semin: 7-6(7), 7-6(1).

Båda servade riktigt bra och vi bjöds på blott två servegenombrott (båda i första set). Almagro var dessutom ruggigt offensiv i sitt returspel. Stod typ två meter innanför baslinjen på andraservar, var parkerad mitt på linjen i förstaserve. Det gav inte så hög utdelning som han förmodligen hoppats på, men han satte i alla fall hög press på argentinaren.

I och med del Potros finalplats blir han förresten ny världsfemma på måndag. Första gången på tre och ett halvt år som han är topp 5 i världen (sist han var världsfemma var i maj 2010; har som bäst varit världsfyra under totalt tre veckor i januari och april samma år).

Bettingbolagen verkar hålla Delpo som favorit i finalen, men det ger en lite felaktig bild tycker jag. Raonic har visserligen aldrig vunnit en 500-titel och vek ner sig totalt i finalen mot Kei Nishikori förra året, men har ju varit sjukt stabil de senaste två veckorna.

Tror det blir ruggigt svårt för del Potro att komma åt Raonics serve, och då ligger momentum helt och hållet hos kanadensaren. Raonic vann dessutom deras märkliga möte i Montréal, då båda hade skadekänningar. Visade prov på mental styrka den gången, Raonic, och har prickat in en ny formtopp här i Asien.

Hoppas på en riktigt jämn match, men tror Raonic plockar sin andra raka titel – och första 500-buckla i karriären.

En seger.

En seger ifrån att bli världsetta är nu Rafael Nadal.

I så fall för första gången sedan juli 2011. Över två år sedan han sedan var herre på täppan, alltså.

Detta efter en makalös vändning mot Fabio Fognini i kvartsfinalen i China Open: 2-6, 6-4, 6-1.

Nadal var inledningsvis totalt under isen och var bara två game från sin första förlust på hardcourt i år, efter att ha hamnat i ett prekärt 2-6, 1-4-underläge. Fem raka game senare hade han utjämnat – och sedan rann det bara iväg för spanjoren.

Vändningen kom vid ställning 4-1 till Fognini i andra set, då Nadal räddade breakboll. Ett till break där för italienaren och han hade servat för matchen vid 5-1. Nu skiftade i stället momentum över till Nadal, som räddade gameboll och förvaltade sin sjätte breakmöjlighet i nästa game.

Fognini spelade riktigt bra i ett och ett halvt set, men framför allt var Nadal sällsynt tam. Med kniven mot strupen hittade han den där nivån som räddat honom ur liknande situationer ett otal gånger under karriären (i år mot Ernests Gulbis i både Indian Wells och Rom, och mot Juan Martín del Potro i Indian Wells-finalen, för att nämna några).

I semifinalen möter han Tomás Berdych, som lite oväntat slog John Isner i sin kvart. Tjecken låg alltså under med 3-5 i första set och hade break mot sig i andra, men vann ändå i raka set: 7-5, 6-2. Väldigt ovanligt att en servekanon av Isners kaliber inte lyckas serva hem ett set, kan jag säga. Särskilt mot en spelare som Berdych, som bevisligen har problem mot mammutservare.

Berdychs första seger över amerikanen på hardcourt, och han har nu 3-2 i inbördes möten. Mot Nadal har han dock föga smickrande 3-15 – och har inte besegrat spanjoren sedan Madrid Masters 2006.

Vinner Nadal den bataljen går han alltså om rivalen Novak Djokovic på världsrankningen, som i sin tur körde över Sam Querrey fullständigt i sin kvartsfinal: 6-1, 6-2.

I Djokovics väg mot finalen står Richard Gasquet, som slog världsfyran David Ferrer för andra gången i rad – dessutom med övertygande siffror: 6-3, 6-4. Formstark Gasquet är med andra ord betydligt bättre än en formsvag Ferrer. Inga konstigheter.

Överlag tycker jag att årets China Open överlag puttrat på som väntat. Querrey lite oväntad kvartsfinalist tycker jag, men Stanislas Wawrinka gjorde inte en av sina bättre matcher i år i åttondelen. I övrigt har vi inte bjudits på några större överraskningar. Trodde förvisso inte att Berdych skulle slå Isner inför turneringen, men det kan knappast ses som en stor skräll att han vann den matchen.

* * *

På damsidan har mycket rullat på enligt plan, men inte riktigt allt. Till exempel körde Caroline Wozniacki över Sloane Stephens i tredjerundan: 6-3, 6-1. Oerhört loj insats av Stephens där.

Spelade dock inte jättestor roll för utkomsten av den här turneringen, för i åttondelen detroniserades danskan av Serena Williams: 6-1, 6-4.

Bland semifinalisterna har alla mina förhandsfavoriter utom en tagit sig vidare: Li Na. Hemmahoppet föll mot formstarka Petra Kvitová i en rafflande tresetare i kvarten: 4-6, 6-2, 6-4.

Viktig seger för Kvitová apropå höstens WTA Championships-race.

Williams mot Agnieszka Radwanska (som slog Angelique Kerber i sin kvart) och Kvitová mot Jelena Jankovic (som besegrade Carla Suarez-Navarro i tredjerundan och Lucie Safarova i kvarten) i semifinalerna, alltså.

Vad tror vi om en final mellan Williams och Kvitová? Känns inte särskilt långsökt. Även om Radwanska knappast kan räknas ut. Har övertygat i Peking så här långt, och har ju presterat här förut (vann titeln 2011).

* * *

I Japan Open ångar mina två finalkandidater på. Fjolårsfinalisten Milos Raonic har slagit Go Soeda (6-4, 7-6), Jeremy Chardy (6-4, 6-3) och Lukas Lacko (6-3, 6-3) utan att ha en enda breakboll mot sig. Han servar verkligen galet bra just nu, kanadensaren. 38 av 40 vunna poäng i förstaserve (95 procent) mot Soeda och 28 av 30 (93 procent) mot Chardy är verkligen inte nådigt. Följde upp med 27 av 31 (87 procent) mot Lacko.

Servar han så mot Ivan Dodig i semin så har han andra raka finalen här i Tokyo som i en liten ask.

Dodig så klart otippat semifinalist, förresten, men han har spelat riktigt bra och inte tappat set hittills. Skrällslog Jo-Wilfried Tsonga (6-4, 7-6) i andra omgången och hade inga större problem mot Jarkko Nieminen (6-2, 7-6) i kvarten.

På övre halvan har del Potro pressats till tre set mot Marcos Baghdatis (4-6, 6-4, 6-3) i öppningsmatchen och mot Alexandr Dolgopolov (4-6, 6-4, 6-2) i kvarten. Överlag bra turnering av Dolgopolov, men argentinaren vann deras batalj rättvist.

Möter Nicolás Almagro i semifinalen. Även han lite otippad. Kei Nishikori såg riktigt stark ut och brukar leverera på hemmaplan. Väldigt svängig historia, det där. Började med att Nishikori tappade 4-1-ledning i första set och sedan förlorade tiebreak. I andra set hade Almagro 2-0, men Nishikori höjde sig ett par snäpp och utjämnade.

I avgörande set följdes de åt till 3-3, då Almagro vann tre raka game. 7-6(2), 5-7, 6-3 blev det till slut.

Starkt av spanjoren, som inte alls presterat som väntat i år. Särskilt inte på andra underlag än grus.

Känns för övrigt rätt skumt att del Potro och Almagro aldrig tidigare har mötts på ATP-nivå. Enda matchen de spelat mot varandra var i en Challenger i Santiago 2006. Den matchen vann Almagro med 7-5, 6-3, men då var del Potro knappt 18 år gammal. Känns som att del Potro borde vinna den här semin.

* * *

Milos Raonic vann i Bangkok och Joao Sousa i Kuala Lumpur.

Nu är det ny tävlingsvecka och dags för två 500-turneringar – China Open respektive Japan Open – inför Shanghai Masters som drar i gång nästa vecka.

Vi tar en titt:

* * *

CHINA OPEN

Veckans klart hetaste turnering. Världsettan Novak Djokovic på den övre halvan, världstvåan Rafael Nadal på den nedre – och däremellan ett koppel intressanta spelare: världsfyran David Ferrer, femman Tomás Berdych (finalist i Bangkok), nian Stanislas Wawrinka och tian Richard Gasquet för att nämna några.

Dessutom är skickliga hardcourtspelare som Mikhail Juzjnyj och John Isner (som dock inte brukar leverera utanför USA oavsett spelförhållanden) på plats.

Några matcher avgjordes tidigt i morse: Bernard Tomic slog hemmafavoriten Ze Zhang (7-6, 6-4), Fabio Fognini kämpade ner Tommy Robredo (7-5, 4-6, 6-3) och Roberto Bautista-Agut körde över den på papperet bättre hardcourtspelaren Grigor Dimitrov (6-4, 6-2).

Resultat som dock inte påverkar utgången av turneringen.

På förhand känns det rätt givet att Novak Djokovic går till final. Stanislas Wawrinka i en eventuell kvartsfinal är egentligen enda hotet, men ett överkomligt sådant. Visst, de har spelat två riktigt jämna matcher i år (Australiska öppna och US Open) och Wawrinka har verkligen prickat in formen så här i slutskedet av säsongen, men det var trots allt sju år sedan schweizaren sist slog Djokovic.

Mikhail Juzjnyj kan dessutom mycket väl slå ut Wawrinka redan i åttondelen. Ryssen är visserligen inte i sitt livs form men kan, när han har en bra dag på banan, spelmässigt mäta sig med världsnian. Mot Djokovic står sig Juzjnyj dock slätt, så tror att serben helst möter honom i kvarten.

I semin borde Gasquet stå på andra sidan nätet. Formen han hittade på Flushing Meadows håller i sig, och han var inte långt ifrån att slå ut Raonic i semifinalen i Bangkok, trots kanadensarens superserve.

Eller ska kanske Bernard Tomic äntligen kliva fram igen här? Vore onekligen kul, men håller det för troligare att det blir en semi mellan Djokovic och Gasquet. Ferrer givetvis främsta utmanaren, men verkar ha hamnat i en liten svacka att döma av plattmatchen mot Joao Sousa i Kuala Lumpur-kvarten.

Rafael Nadal då? Ganska enkel lottning. Tommy Haas, Lleyton Hewitt eller Fabio Fognini i kvarten. Troligen Haas, om han tar sig förbi Hewitt i öppningsmatchen. Fognini har visserligen två raka segrar över Haas i år, men båda kom på grus. På hardcourt är tysken betydligt mer stabil än italienaren.

Väldigt intressant öppningsmatch det där, förresten. Hewitt har 6-4 i inbördes möten och har verkligen varit på hugget de senaste månaderna. Har dock inte mötts på nästan tio år, så siffrorna är inte helt tillförlitliga. Men sett till formen får man nog säga att Hewitt varit hetare än Haas den senaste tiden. Skrällvarning där, alltså.

I semin väntar antingen Berdych eller Isner för Nadal. Isner är som sagt en helt annan spelare utanför USA, men hans lottning är så rysligt busenkel att han utan några som helst problem ska ta sig till kvarten. Och en kvart mot Berdych kan bli intressant. 2-2 i inbördes möten. Berdychs två segrar har kommit på grus – och Isners på hardcourt.

Dessutom har ju världsfemman problem mot servekanoner. Är inte en tillräckligt bra returnerare för att störa i sina returgame och kan göra riktigt svaga servegame emellanåt (som i gårdagens final mot Raonic, där det räckte med ett tamt servegame i inledningen av andra set för att han skulle förlora matchen i raka set).

Tror på Isner där faktiskt. Någon gång måste han ju bryta sitt trista mönster utanför Nordamerika.

Djokovic mot Gasquet och Nadal mot Isner, alltså. Och det hela slutar med ännu en blockbuster mellan Nole och Rafa, eller? Ja, det ser ju så ut. I alla fall på förhand.

De går till semifinal: Djokovic, Gasquet, Nadal, Isner.
Skrällvarning: Wawrinka, Berdych.
Bubblare: Ferrer, Juzjnyj.

Semifinalerna: Djokovic slår Gasquet, Nadal slår Isner.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

Svårt att säga annat än att Nadal ska vinna fjärde raka efter US Open, men det där kan ju ändras under turneringens gång. Lär vara grymt revanschsugen nu, Nole. Annars är ju något väldigt fel.

* * *

På damsidan då? Dels dubbelt så stort startfält än herrarna (64 respektive 32, eftersom damernas är en Premier Mandatory) och dels, av naturliga skäl, fler toppspelare. Bara världstrean Maria Sjarapova av topp 10-spelarna som saknas (och världssjuan Marion Bartoli, men hon har ju pensionerat sig).

Världstvåan och regerande mästaren Victoria Azarenka åkte dock på pumpen direkt i första omgången: 6-4, 2-6, 6-4 mot 43-rankade Andrea Petrovic. Lite oväntat.

I övrigt kan vi få ännu ett möte mellan Serena Williams och Sloane Stephens, i en eventuell kvartsfinal. Det vill man ju inte gå miste om, så vi hoppas att de inte åker på någon chockförlust på vägen.

Laura Robson ser ut att vara på gång igen efter en tids svacka, Madison Keys har goda chanser att skrälla mot Agnieszka Radwanska i andra omgången och Angelique Kerber har så sakteligen börjat vakna till liv. Dessutom har Roberta Vinci en förmåga att smyga sig fram i sådana här turneringar.

Inte helt lätt att tippa en semifinalist mot Williams (som ju får hållas som överlägsen favorit på översta halvan). Ska man dra till med Laura Robson? Vore ju kul. Annars känns Radwanska (vann titeln 2011) och Vinci lite som favoriter, trots att Vinci åkte ut redan i förstarundan förra året. Såg bra ut i US Open.

På den nedre halvan är jag benägen att hålla fjolårssemifinalisten Li Na som favorit. Bra form och presterar ofta på hemmaplan. Främsta utmanare inför semin är Petra Kvitová, som börjat hitta sitt spel igen.

När nu Azarenka redan åkt ut kan ju typ vem som helst stå för motståndet i den där semifinalen. Petkovic? Jelena Jankovic? Svetlana Kuznetsova? Carla Suarez Navarro? Ganska bra lottning för alla. Särskilt Navarro. Drar till med Jankovic.

De går till semifinal: Williams, Radwanska, Li Na, Jankovic.
Skrällvarning: Stephens, Robson, Keys, Kvitová.
Bubblare: Vinci, Kerber, Petrovic.

Semifinalerna: Williams slår Radwanska, Li Na slår Jankovic.

FINALEN: Williams slår Li Na.

* * *

JAPAN OPEN

Inte fullt så het som China Open, men bra namn även här. Världssjuan Juan Martín del Potro toppseedad, åttan Jo-Wilfried Tsonga andraseedad, elvan Raonic tredjeseedad, 13-rankade titelförsvararen Kei Nishikori fjärdeseedad.

Med tanke på Raonics grymt imponerande vecka i Bangkok får han ju anses ha riktigt goda chanser att ta sig till final för andra året i rad. I princip obefintligt motstånd fram till en eventuell kvart mot Kevin Anderson, och med tanke på Raonics form borde han vinna det mötet.

Tsonga slog ut landsmannen Gaël Monfils i raka set tidigt i morse (6-3, 7-6). Hans form har gått från gryende till bra. Håller det i sig ska han ta sig till minst semifinal, mot Raonic.

Föll visserligen mot Gilles Simon, som är i samma kvartsfinalsektion, i Metz, men det var i finalen efter en veckas spel – dessutom Tsongas första turnering sedan Wimbledon, så inte speciellt konstigt att bensinen inte räckte ända fram den gången.

Övre halvan då? Lite svårare. Oklart hur del Potros form ser ut, men han brukar studsa tillbaka ganska snabbt efter sina magplask (i det här fallet torsken mot Lleyton Hewitt i 2R i US Open).

Alexandr Dolgopolov körde dock över Daniel Brands i natt (6-3, 6-1) och kanske äntligen är på väg ur sin djupa formsvacka (som hållit i sig i stort sett hela säsongen). Kan ställa till problem för del Potro i kvarten.

Svår lottning för Nishikori. Kan torska redan i öppningsmatchen mot Jürgen Melzer, och i andrarundan väntar med stor sannolikhet Feliciano Lopez. Inte heller han direkt ofarlig i de här sammanhangen. Tycker ändå att japanen, buren av sina hemmafans, ska ta sig till minst kvartsfinal. Där väntar förmodligen formsvage Nicolás Almagro. Ett högst överkomligt hinder.

Så, en semi mellan del Potro och Nishikori, med Dolgopolov som främsta utmanare, känns inte alls långsökt.

De går vidare till semifinal: del Potro, Nishikori, Raonic, Tsonga.
Skrällvarning: Dolgopolov, Simon.
Bubblare: Almagro, Lopez, Melzer.

Semifinalerna: del Potro slår Nishikori, Raonic slår Tsonga.

FINALEN: Raonic slår del Potro.

Kanske önsketänkande, men vore ju riktigt kul om Raonic kunde följa upp sin övertygande vecka i Bangkok med att bärga första 500-titeln i karriären.

Han gick in i finalen med åtta raka finalförluster.

Nu har han nio.

Julien Benneteaus finalförbannelse överlevde alltså Kuala Lumpur – trots matchboll i andra set.

Förlusten innebär i stället att 24-årige doldisen Joao Sousa bärgat sin första ATP-titel i karriären – efter bara en spelad final.

Sousa: 1-0.

Benneteau: 0-9.

Det är ju nästan lite skrattretande, även om jag faktiskt känner lite med Benneteau. Här har han sin överlägset bästa chans att äntligen bärga sin första titel och sumpar det helt på egen hand när han ska serva hem bucklan i andra set.

Där snackar vi finalfrossa som heter duga.

Han har haft sina chanser i några av de tidigare finalerna, men i de har han mött betydligt svårare motstånd än han gjorde i dag. All heder åt Joao Sousa som gjort två kanonveckor, men som spelare har han oerhört begränsad kapacitet.

På hardcourt – dessutom inomhus – ska han inte utgöra något hot whatsoever, oavsett formtopp, då han i grunden är en grusspelare (och dessutom inte direkt rutinerad i ATP-sammanhang).

Han krigade sig dock förbi både David Ferrer och Jürgen Melzer under veckan och tog de chanser han fick i finalen, så segern är så klart välförtjänt.

Men att inte Benneteau vann den här matchen… 101-95 i poäng totalt, vann 73 procent i förstaserve och 59 procent i andraserve, höll sin serve hela vägen fram till 5-5 i andra set och lät sedan nervositeten sänka honom. Breaket i tredje sets första game lyckades han aldrig reparera trots att Sousas serve inte på något sätt var omänskligt bra.

Nej, att fransmannen inte vann sin första ATP-titel i dag kan inte betraktas som annat än ett underbetyg. Ett bottennapp. Vi får se om det någon gång blir tionde gången gillt för 31-åringen.

* * *

Milos Raonic gjorde däremot ingen besviken i sin final, i Bangkok. Kanadensaren servade helt utomjordiskt bra. Tappade bara två poäng i sin förstaserve under hela matchen. Vann 41 av 43 – det vill säga 95 procent. Helt galet.

Han vann visserligen blott tolv poäng i Tomás Berdychs serve, men det räckte för att bärga de två överlägset viktigaste poängen i matchen:

• Minibreaket i inledningen av första sets tiebreak. 

• Servegenombrottet till 2-0 i andra set.

Jag har vissa invändningar mot Raonics aggressiva returspel, eftersom det ger motståndaren väldigt mycket gratispoäng. Men när grundspelet är så pass bra som det var i dag – och framför allt när han är så här totalt orubblig i egen serve – då funkar det ju onekligen väldigt bra.

Berdych var en slagen man redan efter det där tiebreaket i första set. Han kände liksom att han inte skulle få ens en tillstymmelse till chans i kanadensarens serve – vilket ökade pressen på honom att själv serva kassaskåpssäkert.

En breakboll hade Raonic emot sig, i slutet av första set (när han tappat 40-0 och bränt totalt fyra gamebollar). Den räddade han med en förstaserve i 221 km/h.

Det var med andra ord inte speciellt konstigt att Berdych var en smula uppgiven efter tiebreaket, där han alltså tappade sin serve i tiebreakets allra första poäng. Vanligtvis får man några chanser att ta igen det, särskilt om man som Berdych servar stabilt därifrån, men Raonic var liksom bara helt omöjlig.

Oerhört imponerande seger, hur som helst. Även om jag nog tycker att den mot Richard Gasquet i gårdagens semifinal var snäppet mer imponerande, dels för att Gasquet är en bättre returtagare och dels för att Raonic inte servade lika bra som i dag.

Nåväl.

Serven även fortsättningsvis kanadensarens överlägset viktigaste vapen, men tycker även att han visat framsteg i grundspelet under veckan i Thailand. Det bådar gott inför höstens intensiva slutspelsrace.

Mycket under årets höstsäsong kommer, fullt naturligt, att handla om slutspelsracet.

Det som just nu pågår mellan en handfull spelare i topp 10-segmentets nedre regioner.

Mer än till exempel förra året, då de nio främsta spelarna på rankningen (dåvarande världsnian Janko Tipsarevic ersatte skadade Rafael Nadal) i princip var helt ohotade.

Ja, i stället påminner årets race mycket mer om 2011. Ungefär vid den här tiden för två år sedan var Tomás Berdych världstia. Gaël Monfils var nia och var alltså reserv för sexan Robin Söderling (som ju spelade sin till dags dato sista match i Båstad drygt tre månader tidigare).

När det sedan var dags för World Tour Finals hade Berdych klättrat upp till sjunde plats (och frånvarande Söderling sjunkit till plats 13) och Tipsarevic ersatte Andy Murray efter att skotten tvingats dra sig ur på grund av skada efter blott en match i gruppspelet.

Även då var en handfull spelare involverade i streckstriden: Berdych, Monfils, Mardy Fish (slutade åtta), Nicolás Almagro (10), Juan Martín del Potro (11), Gilles Simon (12). Dessutom skiljde det bara ynka 15 poäng mellan världsnian Tipsarevic (som alltså blev förstareserv) och Almagro.

Men låt oss nu blicka framåt i stället för att kika i backspegeln.

Det skiljer i skrivande stund drygt 600 poäng mellan världsnian Richard Gasquet och världselvan Milos Raonic (som är en av huvudutmanarna utanför topp 10).

Som ni redan vet kan det alltså räcka med att sluta nia för att kvalificera sig för World Tour Finals, eftersom nyopererade Andy Murray med stor sannolikhet tvingas dra sig ur. Vilket ju alltså innebär att varenda liten poäng under hösten är livsviktig för spelarna runt 10-strecket.

Efter helgen kommer Raonic att ha knappat in på Gasquet. Detta efter att kanadensaren slagit ut en av sina slutspelsrivaler i semifinalen i Bangkok i dag. En imponerande seger, inte minst med tanke på vad som står på spel.

Hardcourt inomhus passar ju Raonic väldigt bra eftersom han får väldigt hög utdelning i egen serve. I kvarten mot Feliciano Lopez (6-4, 6-3) var han helt omutlig. Han hade lite större bekymmer mot Gasquet i dag. Blev bruten, tappade första set och fick inga helt enkla game med sig i egen serve i andra set.

Men framför allt – han returnerade katastrofalt dåligt. Vid ställning 5-5 hade han bara vunnit två poäng i Gasquets serve. Två poäng på fem returgame, alltså. Rysligt dåligt. Man hade inte direkt väntat sig att Gasquet av de båda skulle vara den som bärgade game efter game blankt i egen serve.

Vid ställning 6-5, som från ingenstans, gjorde dock Raonic plötsligt ett kanongame i Gasquets serve. Spelade sig fram till 0-40 och tre setbollar – av vilka han bara behövde en. Han bröt alltså blankt och bärgade fyra av totalt endast sex poäng i världsnians serve i just det gamet.

Det är otroligt starkt gjort, måste sägas. Raonic har ju svajat på det mentala planet under året, men i dag var det i just det avseendet han imponerade mest. När han väl servade bra så spelade han också bra, vilket brukar vara fallet med 22-åringen. Och servade bra, det gjorde han alltid i de absolut viktigaste lägena.

Han hade visserligen inga breakbollar mot sig i det där andra setet, men tappade flera gånger 30-0 och 40-0, och hamnade ofta i 15-30-lägen och 40-40.

I avgörande set kändes det som att Raonic hade momentum på så sätt att han var självsäker i egen serve. Han plockade visserligen bara sju poäng i Gasquets serve (nästan lika bedrövligt som i andra set) men förvaltade en av två breakbollar – vilket räckte för seger: 3-6, 7-5, 6-4.

Gasquet vann för övrigt poängen totalt: 89-81. Raonic dundrade in 23 ess. Har man en så svårhanterlig kan man onekligen kosta på sig ett gäng rysligt dåliga returgame…

I finalen möter han hur som helst Tomás Berdych, som krånglade sig förbi Gilles Simon. Knappt tre timmar stod de på banan. Simon, som ju har ganska lätt för kraftfulle Berdych, vann första set i tiebreak men blev överkörd i andra.

I avgörande set tog Simon en 2-0-ledning men Berdych bröt tillbaka redan i nästa game. De följdes sedan åt till 5-5, då Berdych bröt blankt efter ett svagt servegame från fransmannen (och en läcker passering vid 0-40 på en helt okej stoppboll från Simon).

Berdych tappade sedan till 0-40 när han skulle serva hem matchen vid 6-5 men smällde in fem raka poäng och fick äntligen revansch efter tre raka förluster mot Simon (som dock leder med 5-3 totalt i inbördes möten).

Intressant att Berdych har så svårt för Simon ändå, med tanke på att hans spel passar så bra mot Andy Murray. Nu är inte Murray och Simon identiska spelare direkt, men de har likvärdiga counterpunchande egenskaper. Fransmannen lyckas helt enkelt skära av Berdychs vinklar, störa hans matchrytm, hacka sönder tempot och sätta press.

Nog för att Simon är en skicklig inomhusspelare, som tycks trivas väldigt bra med den lite lägre (men till skillnad mot på gräs väldigt förutsägbara) bollstudsen, men Berdych är själv ingen novis på området. Intressant maktförhållande dem emellan, helt enkelt.

Tror mycket handlar om det mentala. Simon har lyckats jobba sig till det psykologiskt övertag och gör Berdych osäker med sitt taktiska kunnande. Mycket är vunnet när man får Berdych ur balans. Tjecken har liksom ingen plan b, så han är helt beroende av att ha ren bollträff, säker serve och bra flow i sitt spel.

Vilket ju gör den här segern rätt imponerande ändå, trots att Berdych var favorit på förhand. Mentalt starkt av honom att snabbt reparera skadan efter att ha tappat sitt första servegame i skiljeset och sedan rädda upp 0-40 vid ställning 6-5. Undrar om han inte hade torskat tiebreaket om han tappat serven där.

Nåväl.

Blir en intressant final i morgon. Raonic vann deras hittills enda möte, i Cincinnati förra året (6-4, 2-6, 6-2). Raonic gjorde en väldigt bra match då, vill jag minnas. Gynnades av det ganska snabba underlaget i Cincy och kommer gynnas ännu mer under taket i morgon.

Frågan är vem som vinner den mentala kampen. Raonic borde vara något hungrigare än Berdych, eftersom han jagar både poäng och sin andra titel för säsongen. Berdych å sin sida kan spela lite mer avslappnat eftersom han i princip redan är klar för World Tour Finals (spelar även han för sin andra titel i år).

* * *

I Kuala Lumpur bjuds vi på en riktig skrällfinal i morgon: 33-rankade veteranen Julien Benneteau mot 77-rankade doldisen Joao Sousa. Det här blir alltså Benneteaus nionde ATP-final – han har hittills förlorat åtta raka (den senaste i Rotterdam i början av året).

Var ju i final här 2012 men föll då i tre set mot Juan Mónaco (7-5, 4-6, 6-3).

Joao Sousa har å sin sida aldrig tidigare spelat en ATP-final och var så sent som i maj rankad 123 i världen. Det är nog ingen överdrift att säga att han fick lite av ett genombrott förra veckan då han tog sig till semifinal i St. Petersburg (förlust mot Guillermo Garcia-Lopez) men lade grunden till de senaste två veckornas framgångar i US Open (förlust mot Novak Djokovic i tredje omgången).

Han har verkligen kommit från ingenstans, 24-åringen. Spelade en del på ATP-nivå förra året men gjorde inget väsen alls av sig. Har ju spelat väldigt bra i St. Petersburg och framför allt Kuala Lumpur (slog ut en underpresterande David Ferrer i raka set i kvarten och Jürgen Melzer i semifinalen).

Men det går så klart inte att säga annat än att det här är Benneteaus bästa chans någonsin att äntligen bärga den där ack så efterlängtade första ATP-titeln.

Benneteaus finalfacit så här långt:

Ja, man unnar ju faktiskt Benneteau den där titeln. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Samtidigt vore det grymt kul om Sousa kunde kröna den här sensationella skrällveckan med sin första titel i karriären.

Även den här finalen lär vara en nervdallrande kamp. Benneteau har rutinen men tycks också ha någon sorts finalförbannelse över sig, vilket så klart påverkar psykologiskt. För Sousa är det här den hittills överlägset viktigaste matchen i karriären.

Lättare sagt än gjort för båda att hålla nerverna i styr, alltså.

Ryggskadan som tvingade Andy Murray att stå över Franska öppna i somras har fortsatt plåga honom under säsongen – och nu tvingas han till operation.

Vilket innebär att världstrean kan missa resten av säsongen.

Oerhört tråkigt förstås (trots att Murray med stor sannolikhet nog tvingats stå i skuggan av Novak Djokovic och Rafael Nadal under hela hösten ändå).

Men det skapar också viss spänning i kampen kring slutspelsstrecket.

Det är nämligen som bekant åtta spela som kvalificerar sig till World Tour Finals, även kallat säsongsslutspelet (eller bara ”slutspelet”). Nadal och Djokovic är redan kvalificerade (så även Murray, men måste alltså med största sannolikhet stå över).

Så här ser säsongsrankningen ut i skrivande stund:

• 1. Rafael Nadal               11,015
• 2. Novak Djokovic          8,110
• 3. Andy Murray               5,805
• 4. David Ferrer                4,900
• 5. Tomás Berdych          3,470
• 6. J-M del Potro              3,365
• 7. Roger Federer             3,055
• 8. Stanislas Wawrinka    2,925
• 9. Richard Gasquet        2,765
• 10. Jo-Wilfried Tsonga  2,455

David Ferrers plats bland de åtta-nio bästa måste i stort sett betraktas som säkrad. Förra året var det bara fem spelare som hade uppnått 5,000 poäng vid årets slut (Djokovic, Federer, Murray, Nadal, Ferrer) och detta alltså efter att World Tour Finals spelats. Därför knappast troligt att han blir omsprungen ens av en spelare under hösten – ännu mindre av fem-sex.

Det är i huvudsak Wawrinka och Gasquet som slåss om den åttonde platsen, men i och med att det skiljer blott 300 poäng mellan Federer på sjunde plats och Gasquet på nionde så går även schweizaren en tuff höst till mötes om han vill spela sitt tolfte raka slutspel.

Om nu Murray tvingas stå över ger det Federer lite välbehövligt andrum. Det är helt enkelt mindre sannolikt att tre spelare går förbi honom under de kommande månaderna än att två gör det. Enkel matematik.

I övrigt har även spelarna i segmentet strax utanför topp 10 chans att norpa en av de sista biljetterna. Milos Raonic, Tommy Haas och John Isner ligger alla på runt 2,000-2,200 poäng och har alltså bara 500-700 poäng upp till niondeplatsen. Gör de riktigt bra ifrån sig – medan Federer/Wawrinka/Gasquet haltar – så kan de väldigt snabbt bli krafter att räkna med på upploppet.

För Federers del är hösten den klart viktigaste på många många år. Med nästan 2,000 poäng upp till Ferrer är hans plats inom toppkvartetten i princip förlorad. I stället måste han främst rikta in sig på femteplatsen. I det racet är slutspelet så klart av stor vikt, eftersom han går miste om en hel del potentiella poäng om han inte skulle kvalificera sig.

Ska man våga sig på att spekulera lite så tror jag att Jo-Wilfried Tsonga kommer att gå om Gasquet under hösten. Han har i alla fall goda chanser att göra det. Har sett stark ut i comebacken i Metz (första turneringen sedan Wimbledon), och är framme i semifinal (mot Florian Mayer; ligger just nu under med 1-0 i set).

Hittar han bara formen så har han högre kapacitet än sin landsman. Dessutom skiljer bara 300 poäng på säsongsrankningen – vinner Tsonga i Metz krymper Gasquets försprång till 50.

Wawrinka? Baserat på hans insats i US Open känns hans medverkan i World Tour Finals given, men det förutsätter ju att han fortsätter leverera. Tycker ändå att han känns som ett säkrare kort än Federer och Gasquet. Trots att det här normalt är Federers tid på året.

Inga frågetecken kring Berdych. Däremot del Potro. Succéer och magplask, om vartannat. Han har verkligen inte haft någon consistency i år, och hamnar han i en formsvacka nu efter US Open-fiaskot så krävs det inte jättemycket för att han plötsligt ska hänga löst.

Ska vi försöka oss på att sia? Vad sägs i så fall om:

• 1. Rafael Nadal  
• 2. Novak Djokovic 
• 3. Andy Murray
• 4. David Ferrer 
• 5. Tomás Berdych 
• 6. Roger Federer 
• 7. Stanislas Wawrinka 
• 8. J-M del Potro 
• 9. Jo-Wilfried Tsonga
• 10. Richard Gasquet

Vad tror ni?

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy Janowicz, Grigor Dimitrov, Benoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.

”Visst är väl tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst förbi nu?”, skrev jag inför gårdagens åttondelsfinaler – och avfärdade schweizarens möte med Tommy Robredo som en ickematch.

Resultatet: 7-6(3), 6-3, 6-4.

Förlust i raka set.

Och ännu ett tungt fiasko för forne världsettan.

Personligen tyckte jag att det var oerhört naivt av många att tippa Federer som finalist i US Open, baserat på en enda bra match de senaste tre månaderna (kvarten mot Rafael Nadal i Cincinnati Masters), men även jag tyckte mig se en ljusning.

Och med den här lottningen kändes ännu en blockbuster mot karriärens nemesis Nadal (i så fall deras första möte i US Open) oundviklig.

För tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst var ju förbi.

Men nej. Den var ju inte det.

Vad som däremot tycks vara förbi är tiden när spelare utanför den absoluta toppen måste prestera sin allra bästa tennis för att kunna slå Federer.

Det bevisade Tommy Robredo i natt. Spanjoren gjorde en habil insats. No more, no less. Det var Federer som svarade för ännu en plattmatch (två av totalt 16 vunna breakbollar säger det mesta). Han som verkligen inte har råd med så många fler sådana.

Som schweizaren själv uttrycker det efter nederlaget:

– Det känns lite som att jag besegrade mig själv, utan att ta ifrån Tommy något. Jag satte krokben för mig själv, vilket var en besvikelse. Jag kan Tommys spel väldigt bra, vi har spelat mot varandra så många gånger. Det fanns inga hemligheter därute i dag. Cred till honom för en bra match, säger han.

Det enda positiva med Federers US Open är att han, trots de förlorade poängen (gick till kvartsfinal förra året, förlust mot Tomás Berdych), blir världssexa på måndag. Detta i och med Juan Martín del Potros tidiga uttåg.

Men att hans olyckliga säsong börjar utvecklas till ren misär kan det inte råda någon som helst tvekan om. Resultaten måste börja komma snart, annars är risken att den onda spiralen han hamnat i blir snudd på omöjlig att ta sig ur.

Jag menar, 2011 – som anses vara ett mellanår i Federers karriär – vann han fyra titlar på sex finaler, tog sig till semifinal eller bättre i tre Grand Slams, kvartsfinal i Wimbledon, slog då snudd på oslagbare Novak Djokovic i Franska öppna-semifinalen och avslutade säsongen med 64-12 i matchfacit.

Facit hittills i år: 35-12. En enda titel (Halle).

Tvivlar inte en sekund på att Federer fortfarande spelar för att han älskar att spela – men jag vet också att han hatar att förlora. När förlusterna hopar sig och titlarna därmed uteblir är det omöjligt att inte dra slutsatsen att kärleken börjar sina.

Som det ser ut just nu måste nog Federer omvärdera sitt mål att spela OS 2016. För händer ingenting ganska snart riskerar han att hamna i ungefär samma läge som Andy Roddick – det vill säga fortsatt rankningsras, uteblivna resultat och en känsla av att tvingas dra sig tillbaka, helt enkelt för att man inte når upp till den nivå man vill spela på.

Är övertygad om att Roddick avskyr det faktum att han inte ens var topp 20 när han tvingades kasta in handduken. Lika övertygad om att Federer skulle avsky det ännu mer.

Nåväl.

Rafael Nadal, som slog Philipp Kohlschreiber planenligt (6-7, 6-4, 6-3, 6-1), möter alltså landsmannen Robredo i sin kvartsfinal. Nadal har alltså på fyra matcher inte tappat serve en enda gång. Känns som att det ska väldigt mycket till för att han inte ska stå på ena sidan av nätet i finalen på söndag.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=xdsOv3ShSJM

Richard Gasquet kämpade ner Milos Raonic i tre tiebreaks – och fem set.

Vem hade trott att Gasquet av alla spelare skulle visa prov på fysisk och mental styrka? Det gjorde han hur som helst. Låg under med 1-2 i set och hade matchboll mot sig i fjärde sets tiebreak. Han räddade den och pressade sedan fram ett skiljeset, där han bröt Raonic två gånger (Raonic bröt Gasquet en).

Kanadensarens 39 ess totalt hjälpte föga och matchsiffrorna blev till slut 6-7(4), 7-6(4), 2-6, 7-6(9), 7-5.

Fyra timmar och 40 minuter stod de ute på banan. Lär ju ligga Gasquet i fatet rätt ordentligt mot evighetsmaskinen David Ferrer, som fick kämpa på bra han också i sin åttondel mot Janko Tipsarevic: 7-6(2), 3-6, 7-5, 7-6(3). Matchtiden: Tre timmar och 57 minuter.

8-1 i inbördes möten har Ferrer mot Gasquet. Känns ändå som att fransmannen har en lite bättre chans att slå spanjoren över fem set än Raonic. Passar Raonic väldigt illa att möta defensiva specialister i bäst av fem set.

Ska bli intressant att se om Gasquet orkar ladda om till kvartsfinalen, hans första i US Open i karriären.

* * *

Simona Halep åkte på stryk i raka set mot Flavia Pennetta: 6-2, 7-6(3). Lite av en besvikelse måste ändå sägas. Hade gärna sett Halep i kvartsfinal.

13-rankade Roberta Vinci slog planenligt 136-rankade Camila Giorgi i raka set (6-4, 6-2) och 48-rankade veteranen Daniela Hantuchova besegrade 81-rankade Alison Riske (6-3, 5-7, 6-2).

Okej, dagens matcher är alltså avbrutna och uppskjuta på grund av oväder.

Vi tar en snabb titt på vad som väntar när kalaset drar i gång igen:

* * *

RICHARD GASQUET (9) – √ MILOS RAONIC (11)

Raonic knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,60 på Raonic och 2,20 på Gasquet). Känns som ett rimligt odds.

De har visserligen bara mötts en gång tidigare (Cincinnati 2011, seger i raka set för Raonic), men servekanoner passar Gasquet ganska illa. Dels för att han tenderar att bli passiv och hamnar långt bak i banan, vilket gör honom sårbar i djupled, men också för att han inte får tillräckligt hög utdelning i egen serve (har blivit bruten sju gånger på totalt tio spelade set – Raonic blott två gånger på lika många).

Nyckeln till att lyckas mot en servekanon är som bekant att hålla sin serve och ta tillvara på de få chanser som uppstår. Med tanke på Raonics nuvarande form måste Gasquet verkligen göra en riktigt bra match, och som jag skrev i min förhandsanalys av lottningen har det den senaste tiden egentligen inte funnits någonting i hans spel som talat för att han ska nå sin högstanivå i nuläget.

Vilket förmodligen krävs i denna åttondelsfinal – förutsatt att inte Raonic gör en plattmatch.

* * *

VICTORIA AZARENKA (2) – ANA IVANOVIC (15)

En inte helt ointressant match på förhand. Azarenka leder med 4-2 i inbördes möten och har tre raka segrar, men tappade set på hardcourt i Carlsbad tidigare i år.

Problemet för Ivanovic är Azarenkas jämnhet, på grund av Ivanovics brist på densamma. Världstvåan kan dessutom exploatera serbens överlag svaga backhand med sitt tunga grundspel och har stabilt försvar.

På det hela taget känns Azarenka som den mer kompletta spelaren, även om Ivanovic när hon blixtrar till fortfarande mycket väl kan ha högre maxkapacitet. Krävs dock att Azarenka underpresterar för att Ivanovic ska kunna slå världstvåan i natt.

* * *

√ RAFAEL NADAL (2) – PHILIPP KOHLSCHREIBER (25)

Känns som en ickematch på förhand. Inget illa menat mot Kohlschreiber, en väldigt underskattad spelare (och en av mina personliga favoriter), men rent krasst har han helt enkelt ingenting att sätta emot en Nadal i så här bra form.

9-1 i inbördes möten (5-0 på hardcourt) är en ganska tydlig signal i sig, men att det inte finns några som helst frågetecken kring Nadal är den klart mest avgörande faktorn.

Kohlschreiber är en smart spelare, så jag hoppas att han utnyttjar sitt taktiska kunnande för att åtminstone ge Nadal en match. Men att han ska skrälla, det måste anses extremt osannolikt.

* * *

√ ROGER FEDERER (7) – TOMMY ROBREDO (22)

Även det här en ickematch, på papperet. 10-0 i inbördes möten och förkrossande 24-3 i set till Federer. Med tanke på att Federer börjar hitta tillbaka till det spel som tog honom till semifinal i Australiska öppna ska det här inte vara några problem för schweizaren.

Kan mycket väl bli det ändå, beroende på vad Robredo hittar på. Lyckas han låsa fast Federer i malande baslinjedueller kan han nog göra livet surt för världssjuan, men inte på en sådan nivå att han mäktar med en skräll.

För visst är väl tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst förbi nu? Nu har ju visserligen Federer inte satts på några som helst prov, men har ändå fått positiva vibbar av det jag sett hittills.