Det blev ingen drömfinal mellan världsettan Victoria Azarenka och världstvåan Maria Sharapova – men en drömfinal blir det likväl.

Azarenka och 13-faldiga Grand Slam-vinnaren (27 om man inkluderar dubbeltitlarna) Serena Williams, numera världsnia, har mötts sju gånger genom åren, senast i US Open förra året (seger för Williams: 6-1, 7-5). Williams leder med 6-1 i inbördes möten – men deras hittills enda finalmöte vann Azarenka (i Miami 2009: 6-3, 6-1).

Båda har inlett säsongen urstarkt; Azarenka med fyra titlar och 29-2 i matchfacit, Williams med en titel och 17-2 i matchfacit.

Båda har också ångat på i Madrid och endast tappat varsitt set (mot Li Na respektive Caroline Wozniacki).

Bäddat för ett riktigt drama i dag, alltså.

Mitt tips? Det blir Williams som lyfter bucklan. Hon var iskall i gårdagens match mot Lucie Hradecká, som satte henne under ordentlig press i första set. Azarenka, å sin sida, var ojämn och visade tecken på enorm frustration när spelet inte stämde till hundra procent. Matchbilden hade kunnat se helt annorlunda ut om det inte varit för att Agnieszka Radwanska uppträdde så pass nervöst mot sin nemesis.

Kan Williams uppbåda samma stora tålamod och stabila returnerande har amerikanen segern som i en liten ask.

* * *

Roger Federer är i final.

Skönt att man åtminstone lyckas pricka in ett rätt i den där förhandsanalysen…

Om Rafael Nadal varit den som stått för motståndet hade den här finalen, av förklarliga skäl, varit en helt annan historia. Likaså om Juan Martín del Potro, som historiskt haft oerhörda problem mot tidernas bäste, hållit känslorna i schack och tagit sig förbi sin tuffa semifinal i går.

Men nu är det världssjuan (världssexan när ATP-rankingen uppdateras) Tomas Berdych som står på andra sidan nätet.

En för Federer lättläst spelare som bara lyckats avväpna racketkonstnären fyra gånger på 14 försök. Berdych har visserligen vunnit tre av de bådas fem senaste möten sedan 2010 och har varit en av dem som bäst lyckats anpassa sig till ”smurf-gruset” i Madrid.

Men till den lilla skaran hör också Roger Federer – och vid sidan av sin finalvana (Berdych har vunnit en i Masters-sammanhang, i Paris 2005, och förlorat en, i Miami 2010) har han dessutom en överlägsen drivkraft: Jakten på ATP-tronen.

Om Federer vinner i dag går han om Rafael Nadal, som förlorar 510 poäng i och med sin förlust mot Fernando Verdasco i omgång 3. Ett viktigt delmål för ”Fed”, som siktar på att slå Pete Sampras rekord på 286 veckor totalt som världsetta (Federer ligger på 285 veckor).

Vad ska kunna stoppa honom? Tomas Berdych?

Nej, jag tror inte det.

Ett glädjebesked för alla Federer-fans: Om racketkonstnären från Basel spöar världssjuan Tomas Berdych i morgondagens Madrid Masters-final innebär det inte bara att han tangerar Rafael Nadals rekord på 20 Masters 1000-titlar – han tar även spanjorens plats som världstvåa.

• Eftersom Nadal hade en finalplats att försvara men åkte ut redan i åttondelsfinal förlorar han 510 poäng på rankingen, och går från 9.615 till 9.105.

• Federer hade ”bara” en semifinalplats att försvara (vilket ger 360 poäng) och vid vinst i morgon går han således 640 poäng plus, från 8.520 till 9.160.

Ett delmål i Federers kamp att återta tronen (från Novak Djokovic, som i och med sin kvartsfinalförlust tappar 820 poäng och går från 12.020 till 11.200).

Bortsett från Federers lilla glädjeskutt sker det även lite andra kul grejer på rankingfronten efter helgen:

• Juan Martín del Potro plockar in 360 friska poäng i och med sin semifinalplats, vilket ger totalt 3.015 (ligger i dag på 2.655). Vilket innebär att argentinaren går förbi både John Isner (som åkte ut i omgång 2 och därför inte inkasserar några nya poäng) och Mardy Fish. ”Delpo” kommer alltså att kunna titulera sig världsnia när han vaknar upp på måndag. Strax bakom Janko Tipsarevic på rankingen…

• … som också går 360 poäng plus och landar på 3.180…

• … vilket är ungefär 800 poäng bakom världssjuan Tomas Berdych, som i dagsläget har 3.990 poäng. Oavsett om Berdych – som tog sig till kvartsfinal i Madrid förra året – vinner finalen eller inte så kommer han att gå om David Ferrer som stannar på 4.280. Om Berdych mot förmodan skulle vinna i morgon landar han på 4.810 – bara 75 poäng bakom världsfemman Jo-Wilfred Tsonga, som liksom förra året åkte ut i åttondelsfinalen.

Nya rankingen skulle alltså vid Federer-seger se ut så här:

1. Novak Djokovic, 11 200
2. Roger Federer, 9 160
3. Rafael Nadal, 9 105
4. Andy Murray, 7 770 (-90 poäng)
5. Jo-Wilfred Tsonga, 4 885
6. Tomas Berdych, 4 410
7. David Ferrer, 4 280
8. Janko Tipsarevic, 3 180
9. Juan Martín del Potro, 3 015
10. Mardy Fish, 2 740 (-10 poäng)

Om jag nu inte har räknat fel, eller missat någon viktig detalj. Men ni säger till i så fall va? Bra, då kan jag sova gott i natt.

Roger Federer.

Behöver man egentligen säga något mer?

Jo, om inte annat så bara för det glada nöjets skull. Men, first things first:

* * *

Det brukar låsa sig för taktiska snillet Agnieszka Radwanska när det är sluggern Victoria Azarenka som står på andra sidan nätet. Så även i dag.

Världsettan klev ut på banan med enorm pondus och bärgade första set på knappt en halvtimme (6-2).

Andra set var Azarenka nära att slarva bort och tappade flera game i egen serve, innan hon till slut fullbordade segern (6-4).

– Agnieszka har en annorlunda spelstil. Hon tycker om att få dig att springa mycket, ändrar tempot och stör din rytm. Jag spelar mer aggressivt. Jag försöker ta kontroll. Vi har olika spelstil, och i dag kändes det som att jag spelade väldigt bra, säger Azarenka efter matchen.

* * *

Även världsnian Serena Williams såg stabilt ut i sin semifinal mot 105-rankade Lucie Hradecká. I första set dominerade de båda spelarna varandra i egen serve, och efter några olyckliga misstag från Hradecká i tiebreak sluggade Williams hem setet: 7-6(5).

Tiebreaket skulle komma att bli ödesdigert – Hradecká kollapsade totalt och Williams kunde enkelt spela hem andra set (6-0).

All heder åt Hradecká. Om hon lyckats hålla nerverna i styr och fixat tiebreak i första set hade matchbilden i andra sett helt annorlunda ut.

Serena Williams uppträdde dock avslappnat och var nästan omänsklig kylig i viktiga lägen.

* * *

Tomas Berdych stod för dagens överraskning. Och det är inte så mycket att han faktiskt vann över förhandsfavoriten Juan Martin Del Potro som förvånar – utan mer på sättet han gjorde det.

Del Potro såg orubblig ut i matchens inledning, dyrkade snabbt upp Berdychs försvar och bröt hans serve tidigt, samtidigt som han inte lämnade några luckor för Berdych att jobba på i egen serve.

Vid ställning 5-4 hade ”Delpo” chansen att serva hem setet.

Då hände någonting.

Plötsligt började världselvan missa sina förstaservar och Berdych bröt blankt. Världssjuan agerade sedan resolut i egen serve och tvingade fram ett tiebreak. Väl där var Del Potro i ruggig obalans (”He’s called The Tower – well, the foundation looks rather wobbley right now”, som tv-kommentatorn så poetiskt uttryckte det). Efter tjafs med domaren, enkla missar och allmän tjurskallighet vann Berdych det ändå jämna tiebreaket: 7-6(5).

Tjurskalligheten följde med Del Potro in i andra set, där han snabbt skaffade sig ett 2-0-underläge.

Då vände plötsligt argentinaren på en femöring och började leverera högklassig tennis igen – vid ställning 3-2 till världselvan trodde nog många att Del Potro skulle lyckas vända på steken, trots allt.

Men icke: Nya missar. Ny frustration. Nytt tjafs med domaren. Ett till tiebreak. Lite fler missar, lite mer tjafs, lite mer omoget uppträdande – och vips stod Berdych där som segrare efter 7-6(6) i andra set.

Så kan det gå när inte haspen är på.

* * *

Janko Tipsarevic hade ju en i det närmaste omöjlig uppgift i dag: Få stopp på Roger Federer.

Det visade sig mycket riktigt vara just det – omöjligt.

6-2, 6-4 blev setsiffrorna efter drygt en timmes spel. Tipsarevic bjöd förvisso på riktigt bra spel emellanåt, men vad hjälper det när mesta mästaren står för motståndet.

Finalen blir Federers fjärde i år, och han har vunnit de tre tidigare (Rotterdam, Dubai, Indian Wells). Vinner han i morgon går han om Rafael Nadal på rankinglistan, vilket lär innebär att ingen eller inget lär kunna stoppa honom – men mer om det lite senare.

Wow.

Hela Madrid Open anno 2012 har ju varit high chaparral, minst sagt.

I går halkade Rafael Nadal ur turneringen. I dag föll nästa tunga pjäs som en ranglig kägel – Novak Djokovic. Mot landsmannen Janko Tipsarevic. Som han förlorat mot blott en gång tidigare. Världsettans fjärde förlust i år.

Crazy.

Samtidigt har världssjuan Tomas Berdych och världselvan Juan Martin Del Potro (fortfarande obesegrad på grus i år!) hållit för trycket och sett ut att trivas riktigt bra på det snabba, halkiga ”smurf-gruset”.

Trodde ni att jag glömt Roger Federer? Självklart inte. Racketkonstnären avfärdade världssexan David Ferrer förhållandevis enkelt (6-4, 6-4) och ställs mot Tipsarevic i morgondagens semifinal. Håller stenhårt på mitt tips att Federer tar sig till final (särskilt som resten av tipsen gått helt åt skogen).

Låt oss titta lite närmare på lördagens semifinaler:

Janko Tipsarevic (8) – √ Roger Federer (3)
Efter den otroligt jämna drabbningen mot Milos Raonic i öppningsmatchen har Roger Federer hunnit bli varm i kläderna och sett sedvanligt stabil ut i Madrid. Spelade enkelt ut David Ferrer och Richard Gasquet i kvarts- respektive åttondelsfinal. Har 4-0 i inbördes möten mot Tipsarevic. Krossade serben sist de möttes, i Franska öppna förra året (6-1, 6-4, 6-3) – för övrigt deras hittills enda möte på grus. Har väldigt svårt att se att Tipsarevic, som hade överraskande ”lätt” mot Djokovic i dag efter jämna möten med Gilles Simon och Federico Delbonis, ska kunna hota världstrean. Federer ska inte behöva mer än två set för att greja det här.

√ Juan Martin Del Potro (11) – Tomas Berdych (7)
Att påstå att Del Potro överraskat på gruset i år vore en överdrift, men att sluggern skulle ha 10-0 i facit där vi nu befinner oss hade i alla fall inte jag väntat mig. Gick igenom turneringen i Estoril förra veckan utan att tappa ett set och har fortsatt på det spåret även i Madrid – vilket alltså innebär att han inför semifinalen mot Berdych vunnit 16 (!) raka set på grus. Makalöst. Del Potro och Berdych har mött varandra fyra gånger tidigare, och ”Delpo” leder serien med 3-1. Berdych har dock även han sett väldigt bekväm ut på ”smurf-gruset” och krossat Kevin Anderson (6-4, 6-3), Gaël Monfils (6-1, 6-1) och Nadaldödaren Fernando Verdasco (6-1, 6-2), vilket bäddar för ett rafflande drama i morgon. Tror ändå Del Potro drar längsta strået i två, möjligtvis tre set.

* * *

Även på damsidan har årets Madrid Open varit vilda västern, om än inte i samma utsträckning som på herrsidan:

• Titelförsvararen, världsfyran Petra Kvitova, åkte ut redan i andra omgången mot 105-rankade Lucie Hradecká i vad som beskrivits som ”en skrattmatch” (de båda är nära vänner och Kvitova hade tydligen svårt att hålla sig för skratt trots förlusten).

• Ovan nämnda Hradecká slog sedan ut världsfemman Samantha Stosur i dagens kvartsfinal.

• Världstvåan Maria Sharapova, som varit urstark på gruset i år och bland annat krossat världsettan Victoria Azarenka i Stuttgart nyligen, blev totalt demolerad av Serena Williams (1-6, 3-6). Sharapovas blott femte förlust i år – tre av de fyra övriga har kommit i finalsammanhang (Australiska öppna, Indian Wells, Miami).

Så, låt oss då titta på semifinalerna:

√ Victoria Azarenka (1) – Agnieszka Radwanska (3)
De båda har mötts fem gånger i år redan – och i samtliga fem har Azarenka slutligen stått som segrare. Om taktikern Radwanska ska lyckas ta en pinne av världsettan någonstans i år så är det i uppochnervända Madrid. Om det faktiskt kommer hända? Nej, jag tror inte det. Azarenka har sett precis så stark ut som krävs för att kunna dribbla bort Radwanska förhållandevis enkelt.

Lucie Hradecká (105) – √ Serena Williams (9)
Skräll-Lucie är den enda oseedade spelaren kvar i turneringen. Hon får passa på att njuta så länge det varar. Om Williams håller samma nivå som hittills (vilket hon lär göra) så kommer hon att fullkomligt mosa 105-rankade överraskningen i två snabba set.

Projektil efter projektil ven förbi forne världsettan.

Men precis som så många gånger förr plockade Roger Federer fram varenda ess ur rockärmen när det behövdes som allra mest – och stod till slut som segrare: 4-6, 7-5, 7-6(4).

Inledningen bjöd dock inte på något bländande spel från tidernas bäste: Dubbelfel, slag långt över linjen och enkla bollar i nät avlöste varandra i första set, som 23-rankade sensationen Milos Raonic vann på drygt en halvtimme.

Vändningen kom i ställning 5-5 i andra set, då Raonic hade flera gyllene lägen att bryta Federers serve. Kanadensaren brände dock samtliga chanser, och i stället kunde ”Fed” bryta Raonics mammutserve och på så sätt kvittera.

Spelkvaliteten peakade i tredje set, då Federer räddade sig ur fler svåra knipor och Raonic fortsatte att dundra in servess efter servess.

Det hela kulminerade i ett rafflande tiebreak – där ”Monster-Milos” på ett imponerande sätt hämtade upp underläge 4-1, men sedan fumlade bort hela matchen med en usel forehand i egen serve. Federer behövde därefter bara utnyttja en av sina två matchbollar för att bärga segern i första matchen sedan Miami Masters för en och en halv månad sedan.

Trots att Raonic visade prov på samma mognad som i Barcelona, där han slog ut världsfyran Andy Murray i kvartsfinalen, märktes det att 21-åringen har stor respekt för Federer – kanske för stor respekt. I vissa trånga lägen där han mot Murray var stabil som ett kylskåp tycktes nerverna i den här matchen vara utanpå kroppen.

Att Raonic kan gå riktigt långt i framtiden har vi vetat länge, men med sin insats i kväll (som bland mycket annat kan sammanfattas i otroliga 21 servess!) visar kanadensaren dock med all önskvärd tydlighet att han redan nu är en kraft att räkna med.

Han var trots allt blott ett tiebreak och några poäng ifrån att slå ut tidernas bästa spelare redan i andra omgången av en Masters-turnering…

Vad hände egentligen, John Isner? Trots 14 serveras blev det tvärnit redan i första matchen på Madrids omtalade grus – 6-7, 6-7 mot 22-rankade Marin Cilic.

Nederlaget sammanfattades bäst av amerikanen himself:

– Det är bara att gå tillbaka till ritbordet och försöka spela bättre i Rom.

Snöplig förlust för Isner, som gjorde sin första match sedan Houston-finalen i april. Hade betydligt högre förväntningar på världstian. All heder åt Cilic dock, som imponerat på gruset så här långt.

* * *

Annars inga direkta överraskningar än i dag: Nicolas Almagro besegrade nyligen Marcel Granollers (6-3, 7-6), som väntat. Ferrer är vidare, likaså Gasquet, Tsonga, Monfils och Wawrinka. Även Dolgopolov seglar vidare, efter lite om och men.

* * *

Ett av veckans mest efterlängtade möten återstår: Roger Federer mot Milos Raonic. Otroligt spännande möte där utgången känns väldigt öppen.

Tänker dock hålla fast vid mitt ursprungliga tips att ”Fed” tar sig vidare – men om någon har potential att skrälla mot världstrean som inte spelat en match sedan Miami Masters så är det Raonic.

Let the game begin!

Nu finns tidernas bästa tennisspelare – som gata.

Den västtyska staden Halle har valt att byta namn på Weststrasse till Roger-Federer-Allee. Gatan leder upp till Gerry Weber Stadion, där 250-turneringen Garry Weber Open huserar.

Gary Weber Open spelas på gräs och fungerar som uppvärmningsturnering inför Wimbledon. Federer har vunnit turneringen fem gånger (2003-2006 och 2008).

Federer kallar beslutet att namnge gatan efter honom som ”en enorm ära” i ett pressmeddelande från turneringsarrangören.

Mycket har kommit att handla om det blåa ”smurf-gruset”.

Men så är det ju tänkt att det ska spelas lite tennis i Madrid också.

Låt oss därför systematiskt gå igenom Smurf Masters turneringsträd sektion för sektion och vaska fram en förhandsfavorit:

FÖRSTA SEKTIONEN

Novak Djokovic har tveklöst fått turneringens ”bästa” lottning: I sin första match möter han en kvalspelare och riskerar inte att stöta på särskilt tufft motstånd förrän i kvartsfinalen, där han kan ställas mot världsåttan Janko Tipsarevic eller världstolvan Gilles Simon. Inte så skräckinjagande, direkt.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Gilles Simon.
Bubblare: Stanislas Wawrinka.

ANDRA SEKTIONEN

Världstrean Roger Federer, som tagit ett välbehövligt uppehåll sedan Miami Masters, lär vara allt annat än nöjd med sin lottning – redan i sin första match ställs han mot segraren i mötet mellan raketservaren Milos Raonic och sin gamle rival David Nalbandian. Framför allt Raonic är en mardrömsmotståndare i ett sådant här läge: Den 21-årige kanadensaren chockade ”Fed” i Indian Wells med sin explosiva serve och distinkta forehand (Federer vann till slut matchen med 6-7, 6-2, 6-4). Raonic har dessutom imponerat på gruset och nådde semifinal i Barcelona häromsistens, efter kvartsfinalseger över världsfyran Andy Murray. På vägen till final kan Federer också stöta på tufft motstånd i form av 18-rankade Richard Gasquet, 13-rankade Nicolas Almagro och världssexan David Ferrer. Den enda i denna skara spelare som faktiskt kan stoltsera med att ha besegrat Federer är Gasquet – och båda segrarna kom på grus (Monte Carlo 2005 och Rom 2011, 9-2 till Federer i inbördes möten totalt). Ferrer är dock en tung pjäs att välta i en eventuell kvartsfinal, särskilt om Gasquet dränerat ”Feds” energi i åttondelen. Jag tror ändå att Federer löser denna inte helt enkla uppgift – drömmen om att återta tronen som världsetta är tillräckligt stor.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic.
Bubblare: Richard Gasquet.

TREDJE SEKTIONEN

Turneringsträdets klart intressantaste och mest spännande gren, egentligen av två anledningar: The Twin Towers, John Isner och Juan Martin Del Potro. De båda jättarna kan mötas redan i åttondelsfinal i en äkta Clash of the Titans, om man snackar fysik och styrka alltså. Här huserar också den på grus så uddlösa världsfemman Jo-Wilfred Tsonga, 23-årige talangen Alexandr Dolgopolov och grusspecialisten Pablo Andújar. Del Potro har redan visat upp sina styrkor på grus (försvarade sin titel i Estoril så sent som i dag, till exempel) och Isner har också bevisat att han är att räkna med på underlaget med sin finalplats i Houston förra månaden. Av allt att döma lär det således stå mellan någon av dessa. Vem som bjuder upp till dans i kvartsfinalen är mindre intressant, men håller det för sannolikt att det blir Andújar eller Dolgopolov.

Han går vidare till semifinal: John Isner.
Skrällvarning: Alexandr Dolgopolov.
Bubblare: Pablo Andújar.

FJÄRDE SEKTIONEN

En inte helt lätt lottning för Rafael Nadal. Redan i sin första match tvingas han möta vinnaren i mötet mellan 54-rankade Nikolay Davydenko och rekordservande 60-rankade Ivo Karlovic. Davydenko är visserligen en spelare på dekis, milt uttryckt, men Nadal har historiskt haft otroligt svårt för den nu 30-årige ryssen: Fyra raka förluster (London och Shanghai 2009, Qatar 2010 och 2011) och 4-6 i inbördes möten är nattsvarta siffror som kan innebära problem på det psykologiska planet för världstvåan. Ivo Karlovic har visserligen aldrig besegrat ”Rafa” på fyra försök, men 33-årige veteranen är en erkänt tuff motståndare (Nadal har beskrivit sina matcher mot kroaten som ”lotterier”). I en eventuell kvartsfinal kan Nadal ställas mot världssjuan Tomas Berdych, som han besegrat i tio raka matcher sedan 2007 (senaste förlusten kom i Madrid 2006). Världstvåan, stärkt av sin otroligt imponerande öppning på grussäsongen, lär dock hålla för favorittrycket.

Han går vidare till semifinal: Rafael Nadal.
Skrällvarning: Kevin Anderson.
Bubblare: Tomas Berdych.

SEMIFINALERNA: Federer slår Djokovic, Nadal slår Isner.
FINALEN: Nadal slår Federer.

Vi står inför en monumentalt viktig grussäsong – den viktigaste på flera år. Visst, den drygt två månader långa turnén på det rödbrunblaskiga underlaget har redan smygstartat i Houston och Casablanca, men det är i Monte Carlo allvaret börjar.

Världsettan Novak Djokovic stod som bekant över Masters-turneringen i Monte Carlo förra året efter en förkrossande dominans under tourens inledande fyra månader, för att sedan chocka hela tennisvärlden i och med utmanövreringen av gruskungen Rafael Nadal i Madrid och Rom.

Det är historia nu. Sedan dess har kartan ritats om (av Djokovic) och den serbiske världsettan besitter inte längre samma ovärderliga trumfkort – som underskattning från motståndarna. Alla vet vid det här laget vad han går för.

Särskilt rivalen Nadal. Därför är påståendet att Djokovic i och med sin medverkan i Monte Carlo kastar sig huvudstupa rakt in i eldhärjat fiendeterritorium inte helt långsökt. Det är en krigsförklaring mot en Nadal som står redo med hela sin mördande arsenal för att ta revansch efter fjolårets bataljer.

Det krånglande knäet är givetvis ett orosmoment för gruskungen, men viljan att vinna lär vara stark som flinta.

Lika intressant som rivaliteten mellan Djokovic och Nadal är så klart vilka styrkebesked resten av eliten kan bjuda på. Monte Carlo kommer onekligen att ge en fingervisning om maktbalansen inför grusturneringar längre fram (främst Franska öppna), där tempen stiger ytterligare.

Så, låt oss därför göra en genomgång och analysera världsspelarnas chanser på gruset i år:

1. Novak Djokovic

Dominerade även på gruset förra året och chockslog Nadal i två finaler (Madrid och Rom). I Franska öppna tog det stopp mot Roger Federer efter 43 raka segrar. Nadal vann sedan finalen, men hur en final mellan ”Rafa” och ”Djoko” hade sett ut står skrivet i stjärnorna.

Inför årets grussäsong är maktbalansen omvänd – nu är Djokovic favorit och Nadal sluggar i underläge. Att Djokovic inte kan överraska på samma sätt som förra året lär utnyttjas fullt ut av motståndarna. Frågan är om världsettan orkar stå emot anfall efter anfall av taggade kombattanter som bara väntar på chansen att sätta giganten på plats – särskilt med tanke på att Nole själv uttryckt att han inte strävar efter att upprepa bedrifterna från i fjol.

Det är ingen hemlighet att Djokovic har full fokus på Franska öppna, vilket faktiskt kan ligga honom i fatet. Oväntade förluster på vägen dit kan ge självförtroendet en törn, och det kan låsa sig rejält på Roland Garros om spelet inte stämmer till hundra procent.

Det går dock inte att komma ifrån att serben är en kraft att räkna med även i år, och han lär nå minst kvartsfinal i samtliga grusturneringar han ställer upp i. I Franska öppna lär han nå om inte final så minst semi.

2. Rafael Nadal

Det krånglande knäet reser frågetecken kring den obestridlige gruskungens form inför Monte Carlo, som spanjoren vunnit sju år i rad. Vis efter misstagen tidigare i karriären (särskilt 2009, då han åkte på sin hittills enda förlust på Roland Garros och tvingades avstå Wimbledon som titelförsvarare) kommer Nadal sannolikt inte att gå ut lika hårt under årets grusturnering. Samtidigt är det på gruset som Nadal är i sitt rätta element och har störst chans att skaffa viktiga skalpar. Svår balansgång.

Det vore ändå tjänstefel att underskatta en så dominant grusspecialist som ”Rafa”. Jag tror att han vinner i Monte Carlo – och i Franska öppna står alla andra giganter i skuggan av den spanske kolossen.

Om inte knäet sätter stopp är det på gruset som Nadal återvinner självförtroendet och rubbar den rådande maktbalansen.

3. Roger Federer

Denne gud bland gudar sitter med två trumfkort på hand: Det obestridligt briljanta spelsinnet och tekniken, samt – trots sin forna dominans – ställning som underdog. Att påstå att Federer underskattas vore en överdrift, men det känns ändå som att tidernas bäste ständigt betraktas som en uppstickare som gluttar mot tronen över axeln på Djokovic och Nadal.

Det är så klart galet missvisande.

Federer har valt att stå över Monte Carlo i år (efter förra årets chockförlust i kvartsfinalen mot Jürgen Melzer, där ”Fed” såg osedvanligt loj och ointresserad ut). Ett klokt val. Federer kan uppenbarligen inte uppbringa den entusiasm som krävs inför tourens enda icke-obligatoriska 1000-turnering (vilket kan te sig en smula märkligt eftersom Federer sponsras av Rolex, som arrangerar tävlingen) och då är det bättre att spara på krafterna till viktigare bataljer.

Roger Federers sikte är främst inställt på Franska öppna. Där har han viktiga rankingpoäng att försvara – och lär vid det här laget vara dödstrött på finalförluster mot Rafael Nadal.

Världstreans jakt på att återta tronen hänger inte på hans prestationer under grussäsongen, men han lär tveklöst vara en av de fyra-fem spelarna som slåss om titlarna.

4. Andy Murray

Avståndet ner till världstoppens bottre halva är stort. Avståndet upp till stjärntrion Djokovic/Nadal/Federer nästan större. Det är märkligt. Men så är ju också brittiske världsfyran en gåta – man blir aldrig riktigt klok på hetlevrade Murray.

Ja, det är sant att han är väldigt defensiv. Men det borde vara till hans fördel, särskilt eftersom han har tekniken som krävs för att spela riktigt bra defensivt baslinjespel med offensiv spets. Hans defensiva slice är den klart giftigaste på touren och han har goda offensiva vapen att plocka fram när så krävs.

Ändå låser det sig för Murray. Gång på gång. Speciellt mot högre rankade spelare. Om och om igen.

Det sitter förmodligen i huvudet. Om coachen och forne världsettan Ivan Lendl någonsin får pli på sin adept kommer han, som många redan förutspått, att kunna ta upp kampen mot stjärntrion på allvar och kanske till och med erövra kungakronan.

Det kommer dock inte hända under den här säsongen. I Franska öppna blir det som bäst en semifinalrepris, och i övriga turneringar ska han vara glad om han ens når semifinal. Murray har aldrig nått en ATP-final på grus, trots att han har alla verktyg som krävs för att prestera bra på underlaget.

Grussäsongen får nog i Murrays fall ses som ett nödvändigt ont i väntan på Wimbledon och OS i London.

5. Jo-Wilfred Tsonga

Frankrikes stora hopp Jo-Wilfred Tsonga har aldrig nått final på grus och inte tagit sig förbi fjärderundan i Franska öppna. Har 19-6 i matchfacit hittills under säsongen och bortsett från två oväntade förluster (mot Kei Nishikori i Australiska öppna och David Nalbandian i Indian Wells) har han spelat med hög lägstastandard. De fyra övriga förlusterna i år har kommit mot Juan Martin Del Potro (Marseille, Dubai), Rafael Nadal (Miami) och John Isner (Davis Cup).

Att han lyckats knipa femteplatsen från Ferrer (35 poäng före spanjoren) har ringa betydelse när grusturneringen drar i gång. Den där ledningen kan snabbt ätas upp av Ferrer på favoritunderlaget. Ingenting talar för att Tsonga gör mycket bättre ifrån sig på gruset i år jämfört med i fjol.

6. David Ferrer

Ska 2012 bli året då David Ferrer tar sin efterlängtade första titel i en Masters-turnering? Kanske.

Men det lär inte bli under grussäsongen.

Ferrer har inlett året starkt – tre titlar (Auckland, Buenos Aires, Acapulco) och kvartsfinal i Miami Masters. I just Miami var han med sitt gnetande nära att knäcka Djokovic, men spanjoren föll i två raka efter ett jämnt andra set. David Ferrer är en tuff spelare att möta och dränerar oftast sin motståndares energi med hårt slit och snudd på omänsklig fysisk fitness, men har inte riktigt udden som krävs för att knäcka toppspelarna i viktiga matcher.

Av Ferrers tre Masters-finaler i karriären har två varit på grus (Rom och Monte Carlo, förluster mot Nadal, den tredje i Shanghai förra året, förlust mot Murray). I Franska öppna har han som bäst nått kvartsfinal, senast 2008. Det är inte alls omöjligt att han är en av de åtta bästa på Roland Garros i år, och han lär dessvärre inte nå längre i någon av de andra förestående grusturneringarna.

BUBBLARE

10 (9). John Isner

Få kan nog stoltsera med att ha förutsett Isners plötsliga uppgång. Amerikanen har gått från klarhet till klarhet och i och med finalen i Houston (spelas i kväll) går han om landsmannen Mardy Fish när rankinglistan uppdateras – och blir då USA:s högst rankade spelare.

Och Isner har verkligen blivit en spelare att räkna med. Trots fysisk och mental trötthet efter tuffa duster i Indian Wells, Miami och Davis Cup har hans höga lägstanivå räckt ända in i kaklet i Houston. Det är faktiskt lika mycket kvitto på att han blivit en världsspelare av rang som segrarna över Djokovic (Indian Wells) och Federer (Davis Cup).

Efter den välbehövliga vilan lär Isner vara taggad till tänderna och redo att bevisa att han kan prestera bra även i de större sammanhang.

Framför allt vill han nog få minnet av den skrattretande Wimbledon-matchen mot Nicolas Mahut 2010 (slutade 6–4, 3–6, 6–7, 7–6, 70–68 efter elva timmars spel) att blekna – och bli ihågkommen för större bedrifter än en löjeväckande rekordfest…

11. Juan Martin Del Potro

Den hårdservande argentinaren Juan Martin Del Potro ska inte underskattas på grus. Under succéåret 2009, som kröntes av en US Open-titel, nådde ”Delpo” semifinal (förlust i fem set mot Federer) i Franska öppna – hans näst bästa resultat i Grand Slam-sammanhang. Har inlett säsongen med 23 vinster och sex förluster (samtliga utom en mot topp 5-spelare). Har svårt att se att han på allvar kan hota toppskiktet, men han lär bråka ordentligt om en plats bland de fyra bästa i årets grusturneringar.

16. Juan Monaco

Klubbade sig långt i Miami (semifinalförlust mot Djokovic) och spelar final i Houston i kväll. Har imponerat stort så här långt, och det är på gruset som han är i sitt rätta element. Om inte skador stoppar honom har han potential att hoppa upp några hack på rankingen efter årets grussäsong. I Franska öppna hoppas jag att han äntligen tar sig förbi fjärderundan, men han måste höja sig ytterligare ett par snäpp för att kunna rå på topp 10-spelarna.

Den forne världstrean Ivan Ljubicic har en teori om de fyra giganterna Novak Djokovics, Rafael Nadals, Roger Federers och Andy Murrays dominans: Det beror på deras snudd på ogenomträngliga försvarsspel snarare än extraordinära offensiv.

– Om de unga talangerna vill ta upp kampen mot Djokovic, Nadal och Murray så måste de vara offensiva. De kan inte försvara bättre än dem, det är inte möjligt. Så de måsta attackera. Jag tror att det taktiska spelet kommer att förändras och att spelarna de närmaste tio åren kommer att vara stora och förmodligen aggressiva killar, säger Ljubicic till New York Times.

Där håller jag inte med veteranen, som planerar att pensionera sig efter Masters-turneringen i Monte Carlo. Samma sak har sagts i omgångar åtminstone sedan 1990-talet – och än har inte den analysen blivit verklighet.

Tvärtom tror jag att framtidens spel kommer att handla mer och mer om just försvarsspelet. Har man väl nött in ett stabilt offensivt spel i egen serve måste man följaktligen fokusera på att förbättra sitt returnerande och sin defensiva strategi i motståndarens servegame. Tycker faktiskt att gårdagens kvartsfinal mellan Kevin Anderson och Juan Monaco i Houston visade prov på det: Båda hade rysligt svårt att försvara sig mot varandras kanonservar. Inte förrän 25-årige Kevin har slipat och finjusterat sitt taktiska försvarsspel kommer han att kunna utföra några storverk på touren.

För det är ju, precis som Ljubicic säger, försvarsspelet som ligger till grund för de fyra giganternas dominans – en stabil defensiv leder ofta till misstag från motståndaren och så småningom till öppna kontringslägen. I ett varierat spel, som är ett måste för att förvåna och hitta luckor i motståndarens taktik, är försvarsspelet en ovärderlig kugge. Det förstod Nadal för länge sedan, och det har hittills gett honom tio Grand Slam-bucklor och 19 Masters-titlar.

Det har även Djokovic, äntligen, förstått. Det har hittills gett honom fyra Grand Slam-titlar på fem försök och en förkrossande ledning på världsrankingen.