Nu så!

Nu börjar äntligen säsongen 2014 puttra i gång. Jag tänkte säga i maklig takt, men det är trots allt riktigt intressanta tävlingar vi bjuds på.

Främst då Brisbane och Doha. Chennai får som vanligt resterna efter att de två första turneringarnas startfält spikats.

Vi ska ta en titt på lottningarna i dessa säsongens första turneringar – och ni vet ju hur det är: det är alltid förbannat svårt att tippa turneringarna på förhand. Inte minst så här precis i inledningen av en säsong, när man inte har några närliggande, avslutade turneringar att jämföra med. Men, det är ju kul, så man får ju åtminstone göra ett tappert försök.

Anyway, here goes:

* * *

BRISBANE INTERNATIONAL

HERRAR

Roger Federer enda topp 10-spelaren, men ändå ett ganska starkt startfält: 17-rankade Kei Nishikori, 19-rankade Gilles Simon och 20-rankade Kevin Anderson toppseedade. Utöver dessa namn har vi Grigor Dimitrov, Marin Cilic och unge stjärnskottet Nick Kyrgios. Bland andra.

På papperet en relativt enkel turnering för Federer. Jarkko Nieminen (eller James Duckworth för den delen) i öppningsmatchen skrämmer ju inte direkt, och i kvarten väntar i värsta fall Sam Querrey. Eller Julien Benneteau, som ju chockslog schweizaren i raka set i Rotterdam förra året. Troligen Anderson i semin. Ska bli intressant att se om hemmahoppet Samuel Groth (som fick ett wild card) fläskar in några ess i 250 km/h.

Ska hur som helst inte vara några jättestora problem för Federer att ta sig till final. Ganska skönt för honom att få testa nya spaden – med större ram – mot lite enklare motstånd så här i inledningen av säsongen. Spännande att se hur det faller ut. Blev ju som bekant totalfiasko i somras.

Undre halvan är överlag lite intressantare än övre. Tycker att Simon, Nishikori eller Dimitrov ska ha riktigt goda chanser att gå till final. Marin Cilic givetvis en dark horse. Gjorde bra ifrån sig i sin comeback efter dopningsavstängningen i höstas och kan mycket väl bli farlig direkt vid starten av säsongen 2014.

Hoppas också lite på Lleyton Hewitt. Alltid kul med framgångar för hemmaspelare. Vore även kul om Hewitts yngre landsman Kyrgios fick med sig en skräll eller två. Matthew Ebden ska han ju kunna plocka i öppningsmatchen, och det vore inte en total chock om han spöar Nishikori.

Dimitrov var i final förra året (förlust mot Andy Murray), hans första i karriären på ATP-nivå. Tror han kan upprepa den bedriften i år. Mycket möjligt att det lossnar ordentligt för honom nu när han bärgat sin första ATP-buckla (Stockholm Open i höstas).

De går vidare till semifinal: Federer, Anderson, Simon, Dimitrov.
Skrällvarning: Cilic, Benneteau, Kyrgios.
Bubblare: Nishikori, Lopez.

Semifinalerna: Federer slår Anderson, Dimitrov slår Simon.

FINALEN: Federer slår Dimitrov.

* * *

DAMER

Serena Williams, Victoria Azarenka, Maria Sjarapova. Nästan alla är här. Agnieszka Radwanska hade gjort damernas Big Four komplett, men hon spelar Hopman Cup i stället. Jelena Jankovic således fjärdeseedad. Angelique Kerber femteseedad. Riktigt trevligt startfält, med andra ord.

Ska så klart bli mest intressant att se Sjarapovas comeback. Har som bekant inte spelat sedan augusti på grund av en axelskada.

Även Azarenka omgärdas av vissa frågetecken. Gjorde ju en katastrofalt svag höst efter sin tre raka finalförluster (Carlsbad, Cincinnati, US Open) – två av dem mot Williams. Avslutade året med bleka 1-4 i matchfacit efter US Open och tog sig inte vidare till semifinal i WTA Championships för första gången sedan 2010.

Känns väl spontant som att Williams i vanlig ordning har motorväg till finalen. Eller kan Andrea Petkovic/Bethanie Mattek-Sands, Caroline Wozniacki eller Sjarapova störa henne? Nja. Jag tror inte det. Frågan är om Sjarapova ens tar sig till semifinal. Tveksamt, med tanke på hennes långa frånvaro. Kan bli typ Kaia Kanepi eller Carla Suarez-Navarro som kniper den platsen i stället. Men på papperet ska ju Sjarapova vara den starkaste spelaren i det segmentet.

På undre halvan finns det några intressanta finalkandidater: Jankovic, Kerber, Azarenka. Kanske kan Madison Keys skrälla? Tror på Jankovic där. Gjorde ju en riktigt bra säsong 2013. Sabine Lisicki så klart giftig, om hon är på bra spelhumör – men mer än en liten skrällvarning kan hon nog inte få i det här läget.

De går till semifinal: Williams, Sjarapova, Jankovic, Azarenka.
Skrällvarning: Kerber, Lisicki, Suarez-Navarro.
Bubblare: Kanepi, Wozniacki.

Semifinalerna: Williams slår Sjarapova, Jankovic slår Azarenka.

FINALEN: Williams slår Jankovic.

* * *

QATAR OPEN

HERRAR

Inte mindre än fem topp 10-spelare i startfältet: Världsettan Rafael Nadal, trean David Ferrer, fyran Andy Murray, sjuan Tomás Berdych och nian Richard Gasquet. Därutöver namn som Ernests Gulbis, Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils, Nikolaj Davydenko och Ivo Karlovic. Riktigt smaskigt, med andra ord.

Ferrer gjorde bra ifrån sig i sina träningsmatcher i Abu Dhabi under helgen. Slog världsåttan Stanislas Wawrinka och Nadal i raka set, innan han föll mot Novak Djokovic i raka set i finalen. Turneringen i sig var ungefär lika sömnig som vanligt och man ska nog inte hänga upp sig alldeles för mycket på resultaten. Skönt för Murray att få en seger under bältet efter sin långa skadefrånvaro (föll mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten men slog Wawrinka i matchen om femteplatsen). Större växlar än så ska man nog inte dra på årets Mubadala Tennis Championships (Djokovics tredje raka totalseger här, för övrigt).

Ganska tuff lottning för Nadal. Möter Lukas Rosol, som ju slog spanjoren i andra omgången av Wimbledon 2012,i sin öppningsmatch. En matchup som nog lär skapa lite buzz, men som Nadal lär gå segrande ur – med god marginal. Tror inte att han missar chansen att platta till sin baneman och utkräva hämnd efter chockförlusten för ett och ett halvt år sedan.

Riskerar sedan att få Gulbis i kvarten. Letten är som bekant alltid ett hot, även mot toppspelarna. Särskilt på hardcourt. Gulbis var faktiskt när att slå Nadal både i Indian Wells (4-6, 6-4, 7-5) och Rom (1-6, 7-5, 6-4) i våras, och faktum är att Nadal bara nollat honom en gång på deras sex möten (Doha 2011). I semin lär det bli Berdych, men i värsta fall kanske Karlovic dundrar sig vidare. Aldrig optimalt att möta servekanoner i tresetsmatcher.

På den undre halvan har Nadals landsman Ferrer hamnat i ett litet getingbo. Dolgopolov i förstarundan, Davydenko eller Daniel Brands i andrarundan, Gasquet eller Monfils i kvarten, troligen Murray i semin. Samtliga spelare har kapacitet att slå Ferrer på hardcourt, tycker jag. Främst Murray så klart, och visst kommer han vara favorit mot Dolgopolov och Davydenko/Brands, men det skulle inte förvåna mig om han får respass innan semin.

Murray då? Busenkel lottning. 2,099-rankade, 19-årige hemmaspelaren Mousa Shanan Zayed i öppningsmatchen, sedan Florian Mayer eller Michal Przysiezny i andrarundan. Troligen Fernando Verdasco i kvarten, och han kan ju bli lite knepig. Men så är han också den enda lite tuffare motståndaren inför semin.

Jag tror på en final mellan Nadal och Murray (som alltså väljer att inte försvara sin titel i Brisbane i år. Undrar varför egentligen? Betydligt enklare startfält i den australiska turneringen, ju.), med Gasquet och Ferrer som främsta utmanare.

De går vidare till semifinal: Nadal, Berdych, Murray, Gasquet.
Skrällvarning: Gulbis, Karlovic, Monfils, Verdasco, Dolgopolov.
Bubblare: Berdych, Ferrer.

Semifinalerna: Nadal slår Berdych, Murray slår Gasquet.

FINALEN: Nadal slår Murray.

* * *

CHENNAI OPEN

HERRAR

Världsåttan Stanislas Wawrinka är toppseedad. Därefter har vi 15-rankade Mikhail Juzjnyj, 16-rankade Fabio Fognini och 26-rankade Benoit Paire. De två sistnämnda inte direkt kända för sin jämnhet, om man säger så.

Som upplagt för en final mellan Wawrinka och Juzjnyj, alltså. Men det är ju mer sällan än man kan tro som de två toppseedade spelarna möts i final. Dock väldigt bra lottning för båda, ska sägas. Stöter inte på något skräckinjagande motstånd på vägen mot semifinal, och väl där möter de sannolikt Fognini eller Vasek Pospisil respektive Paire eller Marcel Granollers.

Ska bli intressant att följa framtidslöftet Jiri Vesely. Möter 314-rankade hemmaspelaren Jeevan Nedunchezhiyan i förstarundan, en match han bara ska vinna. Därefter väntar Albert Ramos eller Edouard Roger-Vasselin. Båda visserligen betydligt mer rutinerade än Vesely, men det råder ingen som helst tvekan om att 85-rankade 20-åringen har kapacitet att slå båda. Vore kul att se honom i en kvartsfinal mot Juzjnyj.

Ska även bli kul att följa Pablo Carreno-Busta. Är verkligen inget unikum på hardcourt om man säger så, men 195-rankade Yuki Bhambri ska ju inte utgöra något hot i öppningsmatchen. Carreno-Busta mot Fognini kan bli en kul åttondelsfinal.

De går till semifinal: Wawrinka, Pospisil, Juzjnyj, Granollers.
Skrällvarning: Vesely, Reister.
Bubblare: Fognini, Paire.

Semifinalerna: Wawrinka slår Pospisil, Juzjnyj slår Granollers.

FINALEN: Wawrinka slår Juzjnyj.

Vem har väl någonsin sagt att tennisens silly season är tråkig?

Inom loppet av några dagar har två av sportens största fixstjärnor, Novak Djokovic och Roger Federer, skakat liv i sömniga experter och lata bloggare:

• Legendaren Boris Becker blir Djokovics nye tränare.

• Hans lika legendariska rival Stefan Edberg inleder samarbete med Federer.

Hursa?

Eller, för att citera John McEnroe:

YOU HAVE GOT TO BE KIDDING ME?

Ja, Andy Murrays samarbete med Ivan Lendl blev succé. Ingen tvekan om den saken, efter två Grand Slam-bucklor och ett OS-guld.

Men Djokovic och Federer har ju redan det som Murray saknade när han anlitade tjecken – Grand Slam-bucklor och andra sportsligt monumentala framgångar som gjort dem till tennisens i dag obestridligt största stjärnor, tillsammans med Rafael Nadal.

Inget ont om vare sig Becker eller Edberg, men exakt vad ska de egentligen bidra med? Hur ska Edberg med sina i sammanhanget blygsamma sex GS-titlar hjälpa Federer – som har 17?

Och Becker. Ska han lära sin nya adept hur man bäst slår en volley raklång i luften? Om Franska öppna fortfarande är Djokovics högsta sportsliga prio ter sig hans val av coach en smula märkligt. Av tyskens sex GS-titlar (lika många som Djokovic) kom tre i Wimbledon (1985-86, 89), två i Australiska öppna (1991, 1996) och en i US Open (1989). På Roland Garros nådde han som bäst semifinal vid tre tillfällen (1987, 1989, 1991). Finns nog inte mycket i Djokovics grusspel som just Becker kan förbättra.

Vilket inte är särskilt konstigt. Den forne världsettan hade förvisso ett stabilt grundspel och var skicklig även bakom baslinjen, men som allra bäst var han framme vid nät (särskilt på gräs).

På så sätt är väl egentligen Federers samarbete med Edberg snäppet mer logiskt. Federer har haft vissa problem med sin serve under nästan hela året och även svajat framme vid nät (som ju brukar tillhöra hans comfort zone). Schweizarens problem grundar sig främst i dåligt självförtroende, som enligt min mening bottnar i nonchalans och för lite träning. Kanske kan Edberg hjälpa Federer att hitta stabilitet i serven och nätspelet, och på så vis reparera hans sargade självförtroende.

Detta till trots känns det hela som något av ett pr-jippo. Att det först och främst handlar om att Becker och Edberg ska representera Djokovic och Federer. Logiken tycks vara att bara att ha dem i sitt stall skapar en trygghet utanför banan, som i sin tur skapar en trygghet på banan. Precis på samma sätt som att Lendl inledde deras samarbete med att i första hand jobba med Murray på ett mentalt plan utanför banan, och därefter justera vissa aspekter i skottens spel.

Ur det perspektivet kan Djokovics och Federers beslut vara genidrag, genom att de flyttar lite av fokuset från sig själva till sina nya mentorer. Lite som när Diego Maradona skapade rubriker som förbundskapten i Argentina och på så sätt skyddade sina utsatta spelare från strålkastarljuset. Det här är inte riktigt på samma nivå, men ni förstår säkert jämförelsen.

Men.

Det kan lika gärna visa sig förödande. Att anlita gamla storspelare med begränsad erfarenhet av coachning på den här nivån är alltid en risk. Det kan mycket väl bli så att pressen och förväntningarna mångfaldigas. Pressen på Murray och Lendl inför 2012 var inte nådig, och många var inledningsvis skeptiska. Där visade sig deras personkemi och Lendls tydliga ledarroll bli helt avgörande. Några felsteg och det hade kunnat braka åt helvete.

Personligen har jag svårt att se Becker leda Djokovic. Förhållandet Edberg-Federer blir troligen ett mer vänskapligt samarbete, så där borde det inte uppstå någon friktion.

Men som sagt, rent sportsligt… Om de har inspirerats av Murrays och Lendls framgångar har jag bara ett råd att ge: Lägg ner. Omgående.

Murray har nämligen mycket att lära av Lendl på ett spelmässigt plan. Den defensive skotten behövde anpassa sitt spel och där kunde sluggern Lendl kliva in som en naturlig lärare.

Huruvida Djokovic verkligen behöver lära sig att slå en Becker-volley för att vinna fler Grand Slams är däremot högst tveksamt. Det är snarare en mental mentor serben behöver. Han har visserligen ett psyke av stål i utsatta lägen, men har uppenbara problem med sitt fokus under matcher, stora som små – och han störs onödigt mycket av yttre omständigheter. Därför tycker jag att en tränare som Magnus Norman hade passat honom bättre.

Nåväl.

Till att börja med kan vi ju låta oss roas av den uppståndelse som det här säkert kan skapa. En liten julklapp i förskott för alla Djokovic- och Federer-fans.  Från oss alla, till er alla. Typ.

Säsongen är inte helt slut än, Davis Cup-finalen mellan Serbien och Tjeckien ska trots allt avgöras, men i och med ATP-tourens avslut kan det knappast anses för tidigt att börja med tillbakablickar.

Och just i dag behöver vi bara se oss om över axeln för att slänga ihop en lista.

Här har ni de 8 snyggaste slagen i World Tour Finals 2013.

Håller ni med? Diskutera  och lämna gärna egna förslag i kommentarsfältet!

* * *

PLATS 8:
Gasquets backhand mot Federer, gruppspelet (6-4, 4-3, 40-15)

Federer flyttar Gasquet i sidled. Han svarar med en rak forehand och schweizaren utnyttjar den lucka som öppnar sig i fransmannens backhandruta. Slaget blir dock ganska löst, världsnian hinner ifatt – och klappar in en klassisk rak Gasquet-backhand. Elegant.

http://www.youtube.com/watch?v=pKLCTpQPpII

PLATS 7:
Federers forehandslice mot Djokovic, gruppspelet (4-6, 1-2, 40-0)

Federer slår en ganska lös andraserve, men Djokovic missbedömer sin backhandretur en smula och Federer kan jaga ut världstvåan i hörnet. Den snabbfotade serben hinner så klart ifatt och lägger upp en loop för Federer att kliva fram på.

Djokovic söker sig mot mitten i tron att schweizaren ska slå en inside out-forehand cross court – men i stället överraskar han med en typisk (och svårhanterlig) slice. Djokovic blir helt ställd, räddar förvisso själva slicen men Federer avslutar poängen med en forehanddrive. Så finurligt att jag inte kan låta bli att fnittra när jag ser det här klippet. Fullkomligt älskar den där forehandslicen.

PLATS 6:
Federers forehandkavalkad mot Nadal, semifinal (4-5, 15-30)

Det är egentligen inte det enskilda slaget som gör att jag placerar det här klippet på sjätte plats, utan snarare hela poängen i sig. Federers välavvägda defensiv där han utan att egentligen vara överdrivet aggressiv hela tiden sätter press på Nadal och håller honom på tårna med oförutsägbara slag och placeringar.

Nadal måste liksom hela tiden gissa sig till vad Federer ska hitta på härnäst, och det ger schweizaren ett övertag i den här duellen (även de gånger där det ser ut som att spanjoren är på väg att vända).

Duellen avslutas med att Federer lurar Nadal att slå en backhandcross (ni ser hur han redan är på väg åt rätt håll innan världsettan ens slagit den), Federer svarar med en forehandcross i steget, därefter två raka forehands – den sista en winner.

Välavvägt, smart och perfekt genomfört.

PLATS 5:
Nadals forehandskruv mot Wawrinka, gruppspelet (3-2, 15-0)

Poängen inleds med en bra serve från Nadal, som ger spanjoren ett grymt läge i nästa sekvens. Han slår en distinkt forehand och rör sig fram mot nät. Hans halvvolley blir dock inte helt lyckad, Wawrinka hinner ikapp och petar in en till synes otagbar backhandcross. Nadal hinner inte bara fånga upp bollen i sista stund – han gör det dessutom med en makalös liten skruv, som överrumplar schweizaren totalt.

”Flick of the wrist” brukar man kalla sånt där på engelska. Forehandböj? Handledschip? Äh. Vi nöjer oss med att kalla det en forehandskruv på svenska. Riktigt snygg, oavsett vad man väljer att kalla den.

PLATS 4:
Federers slag över axeln mot del Potro, gruppspelet

del Potro slår en tung serve som Federer precis räddar. Argentinaren avancerar mot nät men kommer helt fel till sin backhand. Federer drar en lobb som del Potro hinner ifatt och världsfemman slår en så kallad ”tweener” (mellan benen) – som flyger över Federer, som smugit fram på nät.

Federer vänder om och rusar ner mot baslinjen. I hopp om att hålla bollen i spel slår han över axeln, det vill säga med ryggen helt vänd mot banan. del Potro svarar med en forehandcross, som Federer räddar med en backhandslice. Argentinaren söker sig till nätet för att stänga poängen med en volley, men blir passerad av en välriktad forehand från Federer.

En fenomenal tweener av del Potro och ett iskallt slag över axeln från Federer resulterar i en av turneringens tveklöst häftigaste dueller.

PLATS 3:
Nadals raka forehandpassering mot Ferrer, gruppspelet (5-3, 0-30)

Ferrer pressar ut Nadal i hörnet med en välplacerad serve. Nadal får till en bra och flack backhandretur, men Ferrer är redan framme vid nät. Poängen ser med andra ord ut att vara helt förlorad för världsettan.

Men.

Nadal vevar i gång benen, fångar upp Ferrers forehand och vinner poängen med en klassiskt nadalsk rak forehandpassering i steget. Fenomenalt.

http://www.youtube.com/watch?v=H5mWSME-6M8

PLATS 2:
Djokovics osannolika forehandskruv mot Wawrinka, semifinal (6-3, 3-1, A-40)

Wawrinka vinklar ut Djokovic med en oerhört snäv backhandcross och slår sedan vad som ser ut att vara en solklar winner.

Men Novak The Hedgehog gör en tjurrusning i sidled, hinner fram till bollen – och vinklar in en för Wawrinka (som börjat röra sig inåt i banan) otagbar forehandskruv.

Wow.

PLATS 1:
Djokovics Usain Bolt-löpning och lobb mot Nadal, final (4-3, 40-A)

Det är ingen slump att Djokovic är involverad i tre av bollväxlingarna på den här listan. Jäklar vilken tennis han presterade under den här veckan. Det blir ännu tydligare när man studerar de här duellerna. Det är så att man hade kunnat göra en gedigen lista över bara Djokovics bästa slag under turneringen…

Hur som helst: Nadal slår en snäv serve i ad court mot Djokovics backhand. Serben tvingas blocka och Nadal, som smugit fram på nät, slår en backhandvolley i en helt öppen bana.

Djokovic har dock inte gett upp poängen. I stället tar han en av årets tveklöst snabbaste löpningar, hinner upp bollen och lobbar den i en båge över Nadal. Spanjoren slår en backhand rakt i banan, Djokovic svarar med en elegant stoppboll.

De slag som sedan utväxlas framme vid nät förtjänar nästan i sig en egen plats på den här listan: Nadal blockar, Djokovic slår en rak backhand som Nadal tar på volley, Djokovic dödar duellen med en forehandvolley. Och allt det som jag just räknat upp är  över inom loppet av knappt 15 sekunder.

Det krävs en Nadal och en Djokovic för att prestera en så fullkomligt makalös duell – och den där forehanden från Djokovic… bara att hinna ifatt Nadals volley är ju snudd på omöjligt, men att dessutom med sådan precision slå den lobb han gör. Vem förutom Novak hade klarat ett sådant konstslag? Superserben i sitt absoluta esse. Spontant känns det här för övrigt som årets tveklöst häftigaste bollväxling.

Snacka om grädde på moset för säsongen 2013.

Han avslutar säsongen  med bara en titel (Halle) på totalt tre finaler – och en semifinalförlust mot rivalen Rafael Nadal i World Tour Finals.

Enbart sett till antal bucklor är 2013 hans minst framgångsrika säsong sedan 2001 (titel i Milan, finalförluster i Rotterdam och Basel).

Nu har schweizaren redan satt upp mål för 2014:

– Vinna fem titlar eller något, antar jag. Något spännande, lämna turneringarna som en vinnare. Vad gäller rankning så är jag inte intresserad om jag inte är världsetta. Jag vill hålla mig inom topp 4 eller topp 8, för seedningen mer än något annat. Annars är det antingen världsetta och att vinna stora turneringar, eller turneringar i allmänhet, som gäller, säger han enligt Tennis.com efter gårdagens semifinalförlust.

Han säger också att han är nöjd med hur sin säsongsavslutning, efter en final (Basel) och två semifinaler (Paris, London) på tre veckor.

– Att besegra topp 10-spelare är bra för mig efter att inte ha slagit någon (topp 10-spelare) på sju-åtta månader. Med tanke på ryggproblemen jag har haft så är jag glad över att vara smärtfri under en lång period med mycket tennis. Det kommer definitivt att ge mig självförtroende både fysiskt och psykiskt. Grand Slams kommer givetvis att bli mina höjdpunkter, hoppas kunna spela mitt bästa där tillsammans med några andra utvalda turneringar som är viktiga för mig, några av Masters 1000-turneringarna.

– Sen har jag förhoppningsvis något kvar till World Tour Finals i slutet av nästa år för det är självklart ett mål. Sen blir det några personliga mål eftersom det är ett glapp mellan Australiska öppna och Franska öppna. Jag måste bestämma vilka de målen bli, sen ska jag gå till attack och försöka spela bra tennis.

Det här är ju väldigt positivt, tycker jag. Att han sätter upp tydliga mål. Inför säsongen 2013 kändes det som att han inte hade några andra mål än att bara fortsätta spela, men med bantat spelschema och färre tennistimmar över huvud taget.

Jag är fortfarande helt övertygad om att han på allvar trodde att det skulle räcka att gå på halvfart och ändå kunna slåss om de största titlarna. Att hans talang liksom skulle kirra biffen när träning och tävlande fick stå tillbaka. Hans framgångar i Australiska öppna och successiva spelmässiga nivåsänkning indikerar just det – att det alltid handlat mer om bristande engagemang än ryggproblem.

Hans starka avslut på året är också ett tydligt tecken. Sedan han började hårdträna på allvar igen efter magplasket i US Open har också resultaten kommit – och tack vare avancemanget i slutspelet går han faktiskt om Tomás Berdych när världsrankningen uppdateras (och avslutar alltså året som världssexa, 25 poäng före Berdych).

Genom att sätta upp tydliga mål inför 2014, precis som han gjorde inför 2012, har han chansen att jobba stenhårt för att uppnå dem och på så sätt faktiskt bli en kraft att räkna med igen.

Inte på samma sätt som fram till 2013. Nej, jag är fortfarande inne på det som jag och min kollega Andreas Käck var inne på i vårt senaste podcastavsnitt – det blir nog inga fler Grand Slam-titlar för Federer. Hans klart bästa chans att slå oss på fingrarna har han i Wimbledon, men att lyfta fram honom som en potentiell Grand Slam-utmanare, det känns faktiskt i nuläget inte realistiskt.

Att cementera sin plats inom topp 8 och slåss om Masters-bucklor, det tycker jag däremot att han har kapacitet att göra.

2014 blir nog inget Return of the King på samma sätt som 2012.

Men förhoppningsvis kommer han att kunna återupprätta lite av den praktfulla stjärnglans han förlorat under 2013.

38 matcher har de redan spelat mot varandra.

I morgon blir det den 39:e bataljen i ordningen.

Detta sedan Rafael Nadal planenligt avfärdat sin gamle rival Roger Federer och Novak Djokovic kört över Stanislas Wawrinka.

Djokovic-Wawrinka blev aldrig den episka drabbning man hade hoppats på. Det har kanske varit frestande att tro att Wawrinka efter deras jämna duster i Australiska öppna och US Open börjat klura ut serben och närmat sig en seger.

Det är precis tvärtom – Djokovic har läst sin läxa och kliver ut på banan väl förberedd när världsåttan står på andra sidan nätet.

Och det handlar egentligen inte om några stora taktiska förändringar. Nej, jag tycker bara att Djokovic helt enkelt varit mer fokuserad i deras två senaste möten. Läser Wawrinkas serve bättre, spelar säkrare och vet när lägena kommer.

Som vid 4-3 i första set. Det var liksom en självklarhet att Djokovic skulle göra sitt dittills bästa returgame i matchen. Kanske kände Wawrinka det på sig, för han var rätt så darrig i just det gamet.

Precis som han var efter att han själv fått med sig ett break i inledningen av setet. Djokovic brukar pressa på för att hindra sin motståndare från att fullborda sitt break, vilket han också gjorde nu.

I andra set fixade världstvåan ett tidigt servegenombrott och höll sedan ifrån ända in i mål. Varken mer eller mindre. 6-3, 6-3 blev slutsiffrorna. Lika överlägset som i Paris förra veckan.

Ändå spelade inte Wawrinka direkt dåligt. Nej, han gjorde en klart godkänd insats. Djokovic var bara på tok för stabil för honom. Jag menar, när man inte ens kan smasha förbi sin motståndare, eller när man blir passerad efter ett slag som mot nästan vilken annan spelare som helst hade varit en självklar winner (se klippet ovan – turneringens tveklöst bästa poäng), vad ska man då göra?

Mot slutet kunde Wawrinka inte dölja sin frustration, och jag tror inte att någon klandrar honom. Han kände nog att han hängde med ganska bra i andra set och hade chans att vända, men den lilla chansen grusades av en smärtsamt effektiv Djokovic (vann 89 procent av poängen i egen serve och 49 procent i Wawrinkas).

Djokovic stannade på drygt 14 oprovocerade misstag och slog sin första winner sent i första set, vilket är det enda man kan klaga på vad gäller Djokovics prestation. Och det där med winners förresten. Räcker det att slå 7-8 stycken under en match, ja varför ska man då behöva slå mer?

Nej, det här var en i grunden nästan helt fläckfri insats. Just nu känns det faktiskt som att ingen kan stoppa honom. Inte när han spelar så här.

Inte ens Nadal.

Spanjoren gjorde en bra match mot Federer, om än inte bländande. Främst var det faktiskt på det taktiska planet han imponerade. Förr i tiden, nästan så långt bak man kan minnas och inklusive deras tre tidigare möten i år, har deras matcher (lite förenklat) handlat om en sak: den som tar kontroll och utmanar den andras backhand i duellerna vinner matchen.

Så var det inte i dag.

Nadal sökte sig i stället osedvanligt ofta till Federers forehand. Och mönstret var tydligt: flytta Federer i sidled åt ena hållet, fånga honom sedan på fel fot genom att byta riktning tvärt.

Det började ganska bra för Federer. Hängde med i duellerna, bjöd på solitt försvarsspel och servade stabilt. Hade tre breakbollar i mitten av setet men brände samtliga och blev sedan själv bruten till 5-4. Plockade fram sitt absolut bästa returspel och bröt tillbaka, men tappade sedan sin serve på nytt.

Då var det adjöss och god natt. Man blir liksom inte bruten två gånger i sådana lägen mot Rafa. Särskilt inte när man redan fått en livlina. Man får sällan, för att inte säga aldrig, en till.

Matchbilden var ungefär densamma i andra set, med skillnaden att Federer aldrig var riktigt nära att hota Nadal i spanjorens servegame. I alla fall inte på allvar. Samtidigt pressades Federer hela tiden i egen serve (Nadal vann 40 procent mot schweizarens förstaserve, 50 procent mot andraserve) och blev bruten två gånger – andra gången i ett väldigt lojt servegame vid ställning 5-3 till Nadal.

Federers stora akilleshäl i dag var faktiskt inte hans backhand, utan för ovanlighetens skull hans forehand. Ovanligt, ja – men inte så oväntat. Det är inte hans forehand i sig som tappat i styrka och precision genom åren, utan främst hans fotarbete. När han hamnade lite fel i positioneringen efter att Nadal ändrade riktning i duellerna kom de oprovocerade misstagen. Särskilt när han försökte sig på att slå rak forehand.

Den största besvikelsen för honom själv lär vara att på tok för många av de oprovocerade misstagen på forehandsidan kom vid bra lägen, där Federer hade övertaget i duellen och chans att döda poängen.

Missarna duggar mycket tätarna numera, så generellt är det inte så mycket att säga om det. Mot Nadal har han dessutom anammat en mycket mer aggressiv taktik. Försöker returnera med backhandslag i stället för chip mycket oftare än mot andra spelare och tar bollen tidigare.

Det är inte alls fel av honom att spela så, särskilt inte när han väger upp det med ett välbalanserat försvarsspel (som han tyvärr dock inte kan upprätthålla under en hel match, vilket är en av anledningarna till att han generellt spelar mycket mer aggressivt), men i dag – liksom i finalen i Rom i våras – kunde han inte fullfölja sin strategi med den precision som krävs.

7-5, 6-3 till Nadal, som alltså bärgade sin första seger inomhus mot Federer. Det här får förresten anses ha varit Federers tveklöst bästa chans i år att faktiskt slå Nadal. Att han sköt så högt över ribban i dag får en ju så klart att undra om han någonsin kommer kunna snygga till den inbördes statistiken. Jag tror inte det, men det är en helt annan diskussion som ni gärna får hänge er åt i kommentarsfältet.

Själv tycker jag att det blev ett riktigt bra avslut för Federer. En final och två semifinaler på tre veckor är hans tveklöst bästa facit på hela året. Som jag sagt tidigare – han har något att bygga vidare på inför 2014. Och vid det här laget har han nog förstått att det krävs mycket jobb och träning om han ska kunna fortsätta på den här nivån.

Nåväl.

Ännu en blockbuster mellan Nadal och Djokovic väntar oss alltså i morgon. Det blir grejer det.

http://www.youtube.com/watch?v=cr0-efJcVhs

Måste givetvis inleda den här texten med att säga några ord om gårdagens matcher, eftersom det tyvärr inte hanns med i går.

Novak Djokovic tappade set mot Richard Gasquet (7-6, 4-6, 6-3), men matchen i sig var  väldigt avslagen redan på förhand. Ingen av dem hade ju något att spela för – så låt oss i stället fokusera på det som var gårdagens höjdpunkt: Roger Federer mot Juan Martín del Potro.

Under matchens gång visste jag inte riktigt vad jag tyckte om den. Det är ju svårt att inte uppskatta den här sortens dramatik, men lika frustrerande är det att bevittna en sådan total avsaknad av spelmässig stabilitet.

För rent spelmässigt var det överlag en ganska dålig match. När det blixtrade till så sprakade det rejält om bådas racketar, men allt som oftast var den här tillställningen en kavalkad i underprestation.

En ojämn bergochdalbana. När Federer var som sämst var del Potro som bäst. När del Potro var som sämst var Federer som bäst. Och båda hade riktigt höga toppar, särskilt Federer – som till slut fick med sig segern, efter att ha krånglat sig ur extremt jobbiga lägen: 4-6, 7-6(2), 7-5.

Jag tyckte faktiskt att det var del Potro som satte tonen redan i första set. Efter svajigt servande från Federer (där han i ett game blev bruten efter att ha haft ledning med 40-0) tog argentinaren en komfortabel 5-1-ledning – men misslyckades kapitalt med att serva hem setet vid ställning 5-2. Han lyckades inte få in en enda förstaserve i det gamet, och det straffade sig.

Vid 5-4 var han på väg att snubbla på mållinjen ännu en gång, när han återigen hade breakboll mot sig. Den gången redde han ut trasslet, men det kändes som att det där inte skulle bli en engångsföreteelse. Med undantag för de inledande 5-6 gamen så saknade han helt stabilitet.

Det gjorde som sagt Federer också, men han lyckades plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövdes som bäst – medan del Potro tvekade när han hade matchen i egna händer.

Två gånger krånglade sig Federer ur svåra underlägen: 1-3 i andra set och 0-3 i tredje.

En väldigt bra seger för schweizaren, trots instabiliteten. Imponerade faktiskt som mest i defensiven, då han lyckades neutralisera del Potros offensiv och hitta sätt att flytta runt argentinaren för att skapa ytor.

Samtidigt en dålig förlust för del Potro. Att tappa en ledning med 1-0, 3-1 kan man komma undan med, men förlora ett avgörande set när man har ett 3-0-försprång… Nej, det är faktiskt underkänt på alla sätt och vis.

Det kändes som att den här segern helt enkelt var viktigare för Federer än för del Potro. Schweizaren var beredd att investera blod, svett och tårar i den här matchen, för att få lite upprättelse efter en blytung säsong. Argentinaren har i sin tur inte imponerat alls efter Basel och i London hade han inte den mentala (förmodligen inte heller den fysiska) orken att gasa fullt.

Detta ger oss hur som helst en ny blockbuster mellan Federer och Rafael Nadal, deras 32:a möte.

Låt oss i vanlig ordning ta en titt på dagens matchups:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (7)

Trots att denna matchup (på grund av Federers långa svacka) känts helt irrelevant just den här säsongen så är det fortfarande något väldigt speciellt med just deras rivalitet.

21-10 i inbördes möten till Nadal. 7-6 på hardcourt. 7-3 på de senaste tio matcherna. 3-0 den här säsongen (Indian Wells, Rom, Cincinnati). På de tre matcherna har Federer aldrig varit i närheten av att vinna, men han gjorde ett fantastiskt första set i Cincinnati, som han också vann med 7-5 – det enda setet han vunnit mot Nadal i år.

Men ser man enbart till statistiken så finns det faktiskt en kategori där Federer är helt överlägsen, och det är i just slutspelssammanhang. 4-0 i matcher har han, schweizaren (2006, 2007, 2010, 2011). 8-1 i set (Nadals enda setvinst kom i finalen 2010).

Och i staden London har Federer faktiskt 4-1 (Wimbledon 2006-2007, World Tour Finals 2010-2011; 2006 och 2007 spelades det som då kallades för Tennis Masters Cup i Shanghai).

Lägger man till att inomhushardcourt är spanjorens klart sämsta underlag, medan det är ett av schweizarens tveklöst bästa, så jämnar oddsen ut sig rätt rejält.

I alla fall i teorin – och enbart om man ser till statistiken.

För det faktum att Nadal haft en sagolik supersäsong medan Federer kämpat i motvind med dålig form och svaga resultat måste givetvis också tas i beräkning.

Spelmässigt har Nadal inte direkt imponerat i 02 Arena, men det har räckt till 3-0 i matchfacit och 6-1 i set. Samtidigt har Federer bjudit på sin allra bästa tennis i år mot Djokovic och del Potro – vilket räckte till 2-1 i matcher, 5-2 i set och avancemang till semifinal med nöd och näppe.

Spelar han sin allra bästa tennis under nio-tio sammanhängande game så kan det ge honom ett set mot Nadal i dag.

Men att han ska slå sin nemesis (som dessutom fått en dags extra vila) knappt 24 timmar efter det energidränerande avgörandet mot del Potro, det måste anses osannolikt. Något annat är orimligt att säga. Nadal måste liksom göra en halvdan insats om han ska förlora det här. Och vi har sett ytterst få sådana insatser från världsettan under den här säsongen.

Jag hoppas på en tresetare, men om Federer inleder de första två seten som han gjorde mot del Potro, ja då tror jag att det blir respass i raka set för meste mästaren.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – STANISLAS WAWRINKA (8)

Fjärde mötet bara i år. 14-2 till Djokovic i inbördes möten. Och det är inte speciellt mycket som har ändrats sedan de möttes i Paris förra veckan.

Det ser med andra ord inte så ljust ut för Wawrinka. Djokovic är uppe i 20 raka segrar under hösten och formkurvan har pekat spikrakt uppåt. Här i London tappade han visserligen set i samtliga tre matcher, men har aldrig varit direkt hotad. Så pass stark är han just nu.

Wawrinka å sin sida tog sig vidare till semifinal tack vare seger över redan avsågade David Ferrer, men han var nära att sumpa den matchen fullständigt. Tappade 5-2 till 6-7 i första set och hade sedan breakbollar mot sig i inledningen av andra.

Visserligen starkt att ändå ro den segern i land, men spelmässigt har han varit underlägsen Djokovic den här veckan.

Jag tror inte att det blir en upprepning på Paris Masters-kvarten. Där var det som om Wawrinka togs på sängen av Djokovics överlägsenhet. Nu vet han vad som väntar.

Har däremot svårt att se honom skrälla i dag. Han har haft sina chanser under året men aldrig lyckats fullborda en skräll, och det finns inte mycket som talar för att han vänder den negativa trenden i dag.

Grupp A är redan färdigspelad.

I dag är det så dags för den direkt avgörande matchen mellan Roger Federer och Juan Martín del Potro.

Låt oss ta en titt på dagens tennismeny:

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO (5) – ROGER FEDERER (7)

Argentinaren krånglade sig förbi Richard Gasquet i sin öppningsmatch men föll i en tresetare mot Novak Djokovic i torsdags. Även Federer pressade Djokovic till tre set och slog sedan Gasquet i raka set.

Detta ger båda 1-1 i matchfacit, del Potro 3-3 i setfacit och Federer 3-2. Det spelar dock ingen roll i dag. Eftersom Djokovic står på 2-0 i matcher och Gasquet på 0-2 så går den som vinner den här matchen vidare till semifinal (även om Djokovic skulle förlora mot Gasquet så vinner han gruppen, i och med att inbördes möten avgör om två spelare stannar på samma matchfacit).

Det här har verkligen utvecklats till en riktigt intressant rivalitet sedan den där episka US Open-finalen 2009 (som del Potro vann i fem set).

Klart övertag för Federer, sett till statistiken. 14-5 totalt i inbördes möten, 7-3 under de senaste tio matcherna. 9-5 på hardcourt. 4-4 inomhus. Men 2-0 till del Potro i World Tour Finals. Faktum är att argentinaren är en av bara två spelare någonsin att slå Federer två gånger i slutspelssammanhang (den andra är Djokovic, en bedrift världstvåan fullbordade så sent som i tisdags).

De har varsin seger i år – del Potro i Basel, Federer i Paris. I Basel var del Potro i praktform, medan Federer precis börjat hitta tillbaka till något som kan kallas god form efter en riktigt tung säsong.

I Paris var tvärtom Federer i klart bättre form, medan del Potro gjorde en ganska svag insats i kvartsfinalen.

Hittills i London tycker jag att Federer sett lite piggare ut av de båda. Han imponerade visserligen inte mot Gasquet, men vann ändå kontrollerat i raka set: 6-4, 6-4. Världsfemman å sin sida gjorde en godkänd insats på fransmannen i sin öppningsmatch, men var på tok för ojämn mot Djokovic. Gjorde ett halvdant första, ett fantastiskt andra och ett ganska dåligt tredje set.

Om båda spelar som de gjorde mot just Djokovic så tycker jag att Federer har ett litet övertag. Argentinarens spel skulle i så fall räcka för att blåsa schweizaren av banan i ett set, men förlora ett jämnt – och sedan skulle väldigt små marginaler avgöra i det tredje.

Nu tror jag i och för sig inte att det blir så. del Potro servade trots allt bra i första set mot Djokovic, men var lite för tam i grundspelet för att kunna hota serben. Får han bara serven att fungera så kommer Federer att få det riktigt svettigt.

Jag tror att schweizaren kommer spela all out-attack i dag. Variationen behöver vi väl knappt nämna, den finns alltid där, men rent taktiskt känns det som att Federer kommer lägga störst vikt vid offensiven. Ta kommandot i duellerna, flytta runt The Gentle Giant i sidled och antingen söka sig fram på nät eller lägga stoppbollar (del Potro är fortfarande sårbar i djupled när han pressas tillbaka i defensiven).

I den här matchen tror jag dessutom att Federer inte har något emot att fastna i cross court-dueller på backhandsidan. Han kommer i alla fall hellre söka sig dit än mot del Potros domedagsforehand. Argentinaren har visserligen en giftig backhand, men den är inte lika dödlig som Djokovics. Dessutom har även han, likt serben, problem med Federers lågt skurna slice, så det vore väl förbannat om schweizaren inte utnyttjade den bättre i dag.

del Potro skulle faktiskt vinna på att försöka förlänga duellerna och mala ner Federer, eftersom han i nuläget är betydligt säkrare i bollande. Det tror jag dock inte att han kommer göra. Förmodligen spelar han lite avvaktande i första set, som mot Djokovic, men kommer söka sig till lägen där han kan avsluta poängen med en winner.

Federer måste akta sig för del Potros inside out-forehand under backhanddueller. Det är delvis därför (vid sidan av det jag skrev ovan om del Potros problem med låg slicestuds) jag tycker att han ska nyttja slice mer än vanliga slag. Majoriteten av Federers backhandslag har liksom ingen vinkel, och det ger del Potro lägen att komma runt med sin forehand. Farligt för Federer.

Vem vinner då?

Federer ger drygt 2,10 gånger pengarna, del Potro står i 1,70. Rimligt odds?

Ja, det måste man säga. Trots att 2,10 på Federer känns väldigt lockande. Det här är trots allt World Tour Finals – en turnering han nu spelat tolv år i rad och vunnit sex gånger (på åtta finaler). Dessutom har han bara vid ett enda tillfälle under dessa tolv år åkt ut redan i gruppspelet (2008).

Läs om Federers och del Potros respektive slutspelshistorik här.

Eftersom jag tippat del Potro på förhand tänker jag stå fast vid det, men tycker ändå att den här matchen känns ganska öppen på förhand (att den är direkt avgörande gör det hela ännu mer osäkert – vem hanterar pressen bäst?). Om del Potro presterar som han gjort tidigare under hösten så har han solklart övertag, men han har som sagt inte imponerat hittills i London.

För övrigt en fullständig gåta varför man valt att lägga den här matchen först. Snacka om avslagen kvällsmatch vi bjuds på efter det här potentiellt episka mötet.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – RICHARD GASQUET (9)

En total ickematch. Ingen har något att spela för, eftersom Djokovic redan har säkrat gruppsegern och Gasquet är helt avsågad. Givet hur stabil Djokovic varit i slutspelet hittills har jag väldigt svårt att se honom förlora den här matchen.

Finns egentligen inte så mycket mer att säga om den här matchen, så jag nöjer mig med det.

Grupp B avgörs ju i morgon, men innan vi kör en planenlig matchkoll tycker jag att det vore roligt att titta lite närmare på de fyra spelarnas historik i World Tour Finals.

Antal framträdanden, titlar, matchfacit och så vidare.

Vi kör i rankningsordning och börjar således med världstvåan Novak Djokovic. Notera att samtliga siffror inkluderar 2013 års upplaga.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2)

Ålder: 26 år.
Antal slutspel: 7 (2007-2013).
Titlar: 2 (2008, 2012).
Segrar: 16.
Förluster: 9.
Setfacit: 34-26.

Sammanfattning: Spelade sitt första ATP-slutspel redan som 20-åring, 2007. Den gången blev det tre raka tvåsetsförluster i gruppspelet (mot Rafael Nadal, David Ferrer och Richard Gasquet) men redan året därpå bröt han Roger Federers dominans när han bärgade titeln efter finalseger över dåvarande världsfemman Nikolaj Davydenko. Vid tre tillfällen har han eliminerats redan i gruppspelsfasen: 2007, 2009 och 2011. Han har spelat två finaler och vunnit båda (2008 och 2012, mot Federer).

JUAN MARTÍN DEL POTRO (5)

Ålder: 25 år.
Antal slutspel: 4 (2008-2009, 2012-2013).
Titlar: 0 (1 final).
Segrar: 7.
Förluster: 7.
Setfacit: 18-19.

Sammanfattning: Den då blott 20-årige argentinaren del Potro åkte ut redan i andra rundan i årets samtliga tre första Grand Slam-turneringar (Australiska öppna, Franska öppna, Wimbledon) men efter Wimbledon vann han sina fyra första titlar i karriären i lika många turneringar (Stuttgart, Kitzbühel, Los Angeles, Washington), nådde ännu en final (i Tokyo, där han förlorade mot Tomás Berdych) och gick till kvartsfinal i US Open. I World Tour Finals-debuten (som då gick under namnet Tennis Masters Cup) blev det två förluster och en seger, och således inget avancemang till semifinal. Redan året därpå, samma år som han vann US Open, gick han dock hela vägen till final (förlust mot Davydenko). Säsongerna 2010 och 2011 kvalificerade han sig inte till slutspelet (på grund av handledsskadan som förstörde hela hans 2010). Förra året nådde han semifinal men i en tresetare mot Djokovic.

ROGER FEDERER (7)

Ålder: 32 år.
Antal slutspel: 12 (2002-2013).
Titlar: 6 (2003-2004, 2006-2007, 2010-2011, totalt 8 finaler).
Segrar: 43.
Förluster: 10.
Setfacit: 99-35.

Sammanfattning: Spelade sitt första slutspel redan 2002 – och gick till semifinal direkt (förlust mot dåvarande världsettan Lleyton Hewitt). Vann sin första titel året därpå (finalseger över Andre Agassi) och försvarade sin titel 2004 (Hewitt). Förlorade inte en enda gruppspelsmatch under sina fem första slutspelsår och hade en svit på 15-0 i gruppspelsfasen inför turneringen 2007, där han föll mot Fernando Gonzalez i första omgången (vann dock sin fjärde titel efter finalseger över David Ferrer). 2008 är hittills enda året han inte gått vidare till semifinal, efter förluster mot Gilles Simon och Andy Murray i gruppspelet. Vid fem tillfällen har han gått obesegrad genom mästerskapet – 2003-2004, 2006, 2010-2011. De två enda spelare som besegrat honom i en slutspelsfinal är Novak Djokovic (2012) och David Nalbandian (2005; Nalbandian vände 0-2-underläge i set i den matchen). Själv har han besegrat sex olika spelare i sina finaler (Agassi, Hewitt, James Blake, Ferrer, Nadal, Jo-Wilfried Tsonga). De enda spelarna som besegrat honom fler än en gång i World Tour Finals är del Potro (gruppspelet 2009 och 2011) och Djokovic (finalen 2012, gruppspelet 2013).

http://www.youtube.com/watch?v=fL7CDF9iM3o

RICHARD GASQUET (9)

Ålder: 27 år.
Antal slutspel: 2 (2007, 2013).
Titlar: 0.
Segrar: 1.
Förluster: 4.
Setfacit: 4-8.

Sammanfattning: Efter semifinalen i Wimbledon 2007 nådde Gasquet toppnoteringen 7 på världsrankningen, och tack vare en semifinalplats i Paris Masters efter en lite mindre framgångsrik höst kvalificerade han sig för slutspelet som världsåtta. Väl där föll han mot Nadal och Ferrer men slog Djokovic i raka set. Han slutade trea i gruppen och gick således inte vidare till semifinal.

Roger Federer avfärdade Richard Gasquet enkelt: 6-4, 6-4. Inte det minsta oväntat.

Det var däremot hans miniutbrott efter att ha räddat breakboll med en lobb i andra set (se klipp ovan). Poängen inleds med en grym retur från Gasquet, som direkt får ett övertag och jobbar sig fram på nät men slår en halvdassig backhand.

Federer krånglar sig ur den jobbiga situationen med en backhandlobb – och skriker ”fuck off” efter att ha bärgat poängen.

Oklart till vem han skriker detta. På klippet ser det faktiskt ut som att han vänder sig mot någon, men flera twittrare hävdar bestämt att det var riktat mot honom själv.

Federer's "Fuck off" was a against himself after a lob.

— chiara gambuzza (@ChiaraGamTWI) November 7, 2013

@Felipe_W_G Because he was playing so bad.Scroll himself maybe but there isn't crowd in the direction he looks to.

— chiara gambuzza (@ChiaraGamTWI) November 7, 2013

Hur det än är med den saken så vann schweizaren som sagt väldigt behärskat och håller därmed drömmen om avancemang till semifinal vid liv.

Novak Djokovic drämde i sin tur precis in matchbollen mot Juan Martín del Potro – en för argentinaren otagbar rak inside out-forehand – och tog i och med det sin andra raka tresetsseger: 6-3, 3-6, 6-3.

En på många sätt väldigt typisk match. Djokovic inledde klart bäst. Jäklar vad stabil han var i första set. Fantastisk bollträff, grymt fotarbete, solid defensiv, aggressivt attackspel, stabilt servande. Världsfemman å sin sida var trögstartad i kväll. Bjöd på ovanligt mycket hulkgruntande (ni vet, när han grymtar så där högt och aggressivt när han smäller till bollen extra hårt) men med begränsat resultat.

11 oprovocerade misstag är visserligen inte så mycket, men med bara 8 winners ger det en svag ratio – särskilt för att vara del Potro.

Men, som så många gånger förr höjde sig argentinaren i andra set, medan Djokovic slappnade av en smula. Riktigt riktigt bra andra set av del Potro. Servade kassaskåpssäkert (slog in 79 procent förstaservar och vann 80 procent av dem), dundrade in 10 winners och bara 4 oprovocerade misstag, och vann sin enda breakboll.

Djokovic servade visserligen fortsatt bra och var generellt inte nämnvärt sämre än i första set, men fick väldigt lite utdelning i sina returgame – till stor del på grund av att världsfemman servade så bra.

I tredje set hade del Potro två breakbollar vid ställning 1-1, 15-40. Djokovic räddade den första med ett ess och den andra brände del Potro med en rak ”running forehand” som landade några centimeter utanför sidlinjen.

Då kom också argentinarens dipp som ett brev på posten. Alltså, det måste ju ha varit psykologiskt, men det kändes som att han plötsligt blev jättetrött och fick problem både med serven och baslinjespelet. Under hela matchen hängde han liksom med Djokovic väldigt bra i baslinjeduellerna (vilket han brukar göra). I första set saknades den tyngd han hade i andra set och han förlorade 80 procent av duellerna som var nio slag eller mer, men han var trots den siffran inte totalt utspelad.

Efter den där missade breakmöjligheten kändes det som om Djokovic hela tiden hade ett övertag när bollen kom i spel.

Och det gjorde den ofta. Argentinaren kollapsade nämligen fullständigt i egen serve och var vid något tillfälle nere på under 40 procent förstaservar. Svarade för ett otroligt svagt servegame vid ställning 3-2 och blev bruten blankt. Resten av matchen blev inte mer än en transportsträcka för Djokovic, som bärgade avgörande set lugnt och behärskat.

84-69 i poäng totalt är betydligt mer överlägset än vad matchsiffrorna antyder, och det beror till stor del på det där tama tredje setet.

Den här matchen utgör således ett praktexempel på hur extremt viktig serven är för del Potro. Djokovic servade väldigt jämnt (gjorde bara ett par svaga servegame under hela matchen) och vann över 70 procent av poängen i egen serve i samtliga tre set. I tredje set, som han alltså vann så enkelt, slog han bara in 60 procent förstaservar (att jämföra med 74 procent i första set och 72 procent i andra) men vann 82 procent av dem.

Medan del Potro bara slog in 57 procent förstaservar och vann 66 procent av dem.

Ser man enbart till serven var det som natt och dag mellan andra set och första/tredje. Vann 74 procent av poängen i egen serve i andra, men bara 59 respektive 57 procent i första och tredje.

Välförtjänt seger för Djokovic, som nu alltså vunnit 19 raka matcher sedan finalförlusten i US Open i början av september. I och med vinsten är han inte bara klar för semifinal, utan har dessutom säkrat gruppsegern.

Detta innebär i sin tur att Gasquet redan är utslagen och därför inte har någonting alls att spela för i sin match mot Djokovic på lördag.

Matchen mellan del Potro och Federer, däremot, ja den blir ju direkt avgörande. Vi tar en titt på vilka scenarion som återstår i grupp B:

1. (Oavsett resultat) Om del Potro besegrar Federer så vinner Djokovic gruppen och del Potro går vidare som grupptvåa.

2. (Oavsett resultat) Om Federer besegrar del Potro så vinner Djokovic gruppen och Federer går vidare som grupptvåa.

Ja, det där var ju lättjobbat. Så pass avgörande blir den matchen. Vad som händer i matchen mellan Djokovic och Gasquet spelar absolut ingen roll, eftersom Djokovic redan säkrat gruppsegern och Gasquet inte på något vis kan gå vidare till semifinal.

Detta eftersom någon av del Potro och Federer ju kommer att ha 2-1 i matcher – och Gasquet som bäst kan sluta på 1-2 – när deras match är färdigspelad.

Om Djokovic mot all förmodan skulle torska mot Gasquet så är han ändå ohotad gruppetta. Detta eftersom inbördes möten fäller avgörandet om de två bäst placerade spelarna hamnar på samma matchfacit (det är bara om tre spelare hamnar på samma matchfacit som ”målskillnaden” avgör).

Djokovic skulle alltså teoretiskt kunna förlora mot Gasquet med 0-2 samtidigt som Federer slår del Potro med 2-0 och ändå vinna gruppen (trots att Djokovic i så fall skulle landa på 4-4 i setfacit och Federer på 5-2).

Det lär ju hur som helst bli en riktigt rafflande match, det där. Den mellan del Potro och Federer. Ojojoj, vad vi redan längtar till den.

World Tour Finals går in i sin fjärde tävlingsdag i dag.

Precis som i går bjuds vi på en måstematch och en som kan komma att bli helt avgörande.

Måstematchen är givetvis den mellan Roger Federer och Richard Gasquet. Den som förlorar den matchen är i princip redan utslagen. I alla fall teoretiskt.

Låt mig förklara:

Om till exempel Juan Martín del Potro slår Novak Djokovic och Federer slår Gasquet, så krävs det att Gasquet besegrar Djokovic samtidigt som del Potro fäller Federer för att han ska ha en chans att gå vidare från gruppen (del Potro, Federer och Gasquet hamnar i så fall nämligen på 1-2 i matchfacit och ”målskillnaden” – det vill säga i första hand antal vunna set, i andra hand antal vunna game – avgör).

Finns ytterligare exempel, men jag tycker att vi stannar där. Vi nöjer oss med att konstatera att Djokovic är klar för semifinal om han besegrar del Potro i dag.

Lite mer komplicerat blir det om argentinaren vinner dagens möte. Då kan nämligen matchen mellan honom och Federer bli direkt avgörande (om världsfemman vinner även den matchen samtidigt som Djokovic slår Gasquet så hamnar de båda på 2-1).

Viktiga matcher i dag, med andra ord. För Federers del kommer hans tredje match, mot del Potro på lördag, att bli avgörande alldeles oavsett, så han är verkligen piskad att vinna i dag.

Vi tar en titt på dagens meny, helt enkelt:

* * *

ROGER FEDERER (7) – RICHARD GASQUET (9)

Det här är en bra matchup för Federer. 10-2 i inbördes möten och 5-0 på hardcourt. Gasquets enda segrar har kommit på grus (Monte Carlo 2005 och Rom 2011). På hardcourt har fransmannen bara lyckats plocka ett set (i Canada Masters 2006). 10-1 i setfacit på hardcourt för Federer, alltså.

Spelmässigt är det Gasquets passivitet som ställer till det för honom. Federer är nämligen i full kontroll över duellerna och kan spela precis det spel han vill spela.

Federer kommer därför att spela ungefär som han gjorde mot Djokovic, fast utan att behöva ta lika stora risker eftersom det är mycket lättare att slå igenom Gasquet.

För fransmannens del måste han ta ett kliv framåt i banan och försöka möta Federer i baslinjedueller om han ska ha tillstymmelsen till en chans. Att styra spelet mot Federers backhand och försöka gå på avslut med rak backhand i schweizarens forehandruta är ingen dum idé. Inte heller att söka sig till nät så ofta som möjligt, om inte annat så för att störa Federers matchrytm.

På förhand känns det som att det här kommer sluta med 2-0-seger för Federer, men samtidigt ska det sägas att Gasquet gjorde en riktigt bra match mot (en förvisso inte hundraprocentig) del Potro i tisdags.

Det kan säkert bli hyfsat jämnt i något set, kanske till och med att Gasquet vinner ett om han presterar på topp, men det här borde Federer vinna. Han gjorde sitt jobb mot Djokovic och fick med sig ett set därifrån, så det här är ju som upplagt för världssjuan.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – JUAN MARTÍN DEL POTRO (5)

10-3 i inbördes möten till Djokovic, men fyra av deras fem senaste matcher har gått till avgörande set. De har redan mötts fyra gånger i år, och fyra gånger under 2012. 6-2 till Djokovic under den tidsperioden. Argentinarens senaste seger kom i Indian Wells i våras.

Djokovic hade vissa bekymmer mot Federer i sin öppningsmatch, men det tror jag berodde på främst tre saker:

• Han har alltid haft svårt för Federers ryckiga spel.

• Hans förberedelser inför turneringen var minimala eftersom han spelade final i Paris i söndags, vilket innebar att han helt enkelt inte hunnit träna in sig på underlaget.

• Förutom Federer hade han ett fullsatt, kokande 02 Arena emot sig. Djokovic hamnar ofta i obalans när han har publiken så tydligt emot sig.

Nu när han har en match här i 02 Arena i bagaget kommer han säkerligen att känna sig mer trygg i sitt spel. Jag tror att han är helt inställd på att vinna den här matchen, för att undvika ett eventuellt scenario där antal vunna set/game blir avgörande efter sista matcherna.

Spelmässigt gäller det för del Potro att serva så där ruggigt bra som han gör ibland (till exempel i Indian Wells, eller Wimbledon-semin) och ta kommandot i baslinjeduellerna. Det är inte lika lätt att slå igenom Djokovic på ett så här pass långsamt underlag, men han måste försöka hålla bollväxlingarna på ett minimum och avsluta duellerna snabbt för att inte ge serben utrymme att komma in i sin berömda matchrytm.

Framför allt måste del Potro vara hundraprocentigt fokuserad. Spelar han lite så där lojt som han exempelvis gjorde mot Grigor Dimitrov och Federer i Paris så är han rökt. Eftersom han inte får riktigt lika hög utdelning på sin serve och forehandslägga som på snabbare underlag måste han helt enkelt vara på tårna från start till mål.

Jag hoppas på en tresetare, och för dramatikens skull vore det faktiskt riktigt kul om del Potro vinner. Men nej, jag tror på Djokovic. Han har sett så otroligt stark ut under hösten och än har han inte visat några tecken alls på att formen är på väg nedåt. Snarare tvärtom.