Efter det där första bonussetet, som knappt kan räknas eftersom det i princip avgjordes under helt vansinnigt svåra förhållandet i går kväll, var det inget snack om saken.

David Ferrer krigade visserligen sin vana trogen på bra och lyckades till och med trötta ut Novak Djokovic mellan varven, men den här semifinalen blev aldrig ens lite spännande.

Efter att Ferrer servat hem det där bonussetet, 6-2, lade världstvåan i den där superväxeln nästan bara han har och ångade på genom resten av matchen. 6-1 i andra set blev 6-4 i tredje, efter att Djokovic slokat en aning och tappat break vid ställning 2-0. Han samlade dock ihop sig snabbt, började spela lite smartare och gick inte för fullt i varenda slag.

Ferrer fortsatte kriga på, med sin vid det här laget välkända taktik – agera mänskligt bollplank, typ.

I och med sin enorma fitness och kämpaglöd är han en oerhört jobbig spelare att möta, vilket vi fick se i dag. Djokovic försökte flera gånger, särskilt i tredje set, gå fram på nät för att döda bollen snabbt, men det är oerhört svårt, ja snudd på omöjligt, att bärga enkla poäng mot Ferrer – man måste kämpa för varenda pinne, helt enkelt.

Vilket Djokovic gjorde, och i slutänden var serben helt enkelt numret för stor för världsfemman. Efter svagt servande från Ferrer kunde Djokovic enkelt slugga sig vidare till sin fjärde US Open-final med 6-2 i fjärde set.

Att han lyckades tvinga fram så många oprovocerade misstag från en så stabil bollare som David Ferrer (39, mot Djokovics 31 – de flesta för serben kom dock i det blåsiga första setet) är ännu ett kvitto på världstvåans grymma form och dominans.

I morgon möter Nole världsfyran Andy Murray i deras totalt 15:e sammandrabbning (andra Grand Slam-finalen dem emellan). Så vad sägs om att titta lite närmare på det mötet? Ja, det gör vi.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR DJOKOVIC:

1. Erfarenheten. Finalen i morgon blir Djokovics nionde i karriären – han har vunnit fem (Australiska öppna 2008, 2011 och 2012, Wimbledon 2011, US Open 2011), och förlorat tre (US Open 2007 och 2010, Franska öppna 2012). Murray har spelat fyra finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och förlorat samtliga.

2. Formen. Att en formsvacka skulle komma efter den magiska säsongen 2011 var inte det minsta oväntat. Och trots att han inte varit i närheten av fjolåret har han likväl vunnit en Grand Slam, förlorat en GS-final och varit i semifinal i både Wimbledon och London-OS. I årets upplaga av US Open har han inte tappat ett enda set, om vi räknar bort Ferrers bonusset i semin.

3. Revanschlusten. Han föll mot Roger Federer i Wimbledon-semin, mot Murray i OS-semin (dessutom i raka set). Hämnden är som bekant ljuv – och en mäktig drivkraft för Djokovic.

4. Psyket. När Djokovic är i så här bra form är han svårslagen. Särskilt i och med att formen ger honom självförtroende, och självförtroendet ger honom mental styrka. Den mentala styrkan i sin tur, ja den ger honom många viktiga poäng i avgörande lägen.

5. Bredden. Djokovic är en av tourens bästa returnerare. Han har dessutom världens tveklöst bästa backhand, en blytung forehand, stabil serve, snabbhet, uthållighet och ett grymt spelsinne. Extremt viktiga vapen i en Grand Slam-final, alltså. Den enda tydliga svagheten är volleyspelet, men det är ändå inte en fundamental del av hans framgångsrecept och ingenting Djokovic står och faller med i en GS-final.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR MURRAY:

1. Självförtroendet. Murray förlorade visserligen Wimbledon-finalen mot Federer, men han gjorde det med flaggan i topp och vann sitt första set i en Grand Slam-final på kuppen. Dessutom lät han sig inte nedslås av förlusten utan fick omgående revansch några veckor senare på samma arena, då han chockslog Federer i OS-finalen. Han svajade i inledningen av US Open, men har plockat fram sitt allra bästa spel när det gällt som mest (mot Milos Raonic i åttondelen, Marin Cilic i kvarten och Tomás Berdych i semin). Världsfyran fullkomligt lyser av självförtroende.

2. Variationen. Även Murray är en av tourens absolut bästa returnerare. Skulle faktiskt vilja påstå att det är jämnt skägg mellan honom och Djokovic. Han har i sina bästa stunder en närmast ogenomtränglig försvarsmur, men besitter även kraftfulla offensiva vapen och har tourens kanske giftigaste slice. Han har få uppenbara svagheter och är en mästare på att justera och anpassa sitt spel efter situationen.

3. Femte gången gillt? Murray har spelat fyra Grand Slam-finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och bara lyckats plocka ett set. Men han har inte gett upp och är nu framme i sin andra raka och karriärens totalt femte Slam-final. Efter OS-guldet är han definitivt redo att bärga sin första riktigt stora titel.

4. Den extra vilodagen. Murray hann spela klart sin semifinal mot Tomás Berdych i går och slog tjecken i fyra set. Eftersom semin mellan Djokovic och Ferrer avslutades först i dag innebär det att Murray får nästan en hel dags extra vila. Om Djokovic tvingats till fem set av duracellkaninen Ferrer hade det kunnat bli direkt avgörande för finalens utgång, men så illa blev det ju inte. Icke desto mindre är de där extra timmarna av förberedelse dyrbara för Murray.

5. Lottningen. Djokovic hade en enkel resa till semifinalen, där han – efter att matchen skjutits upp och avgjorts under bättre väderförhållanden – inte inte heller direkt sattes på prov. Murray å sin sida har mött flera knepiga spelare, däribland Feliciano López, Milos Raonic, Marin Cilic och Tomás Berdych – och klarat prövningarna med bravur. Det ger välbehövlig vind i seglen för Murray, som gör att Djokovic inte känns som en övermänsklig motståndare.

Finns så klart andra saker som talar för och emot respektive spelare. De mest betydelsefulla aspekterna ger Djokovic visst övertag, som

• statistiken (Nole leder med 8-6 i inbördes möten 2-2 i år),
• underlaget (Nole får maximal utdelning vad gäller det det mesta rent spelmässigt på US Opens snabba hardcourt),
• publiken (Nole har visserligen, av någon outgrundlig anledning, ofta svårt att få publiken helhjärtat på sin sida på Flushing Meadows, men han eggas bara av engagemanget – oavsett vem som är publikfavoriten).

Just nu, strax efter Djokovics övertygande seger mot David Ferrer, är det svårt att se hur Andy Murray ska kunna stå i vägen i hans jakt på karriärens sjätte Grand Slam-titel.

Vi får se hur det känns i morgon. Enligt US Opens officiella hemsida inleds matchen runt 16.00 lokal tid (22.00 svensk tid). Jag kommer att rapportera live för Aftonbladet under matchen. Hoppas ni hänger med då!

US Open-semifinalen mellan Novak Djokovic och David Ferrer bröts alltså i går på grund av tornadovarning.

Vilket var lika bra. Det är verkligen inte kul att snuvas på riktigt bra tennis när vädrets makter är på så här dåligt humör. De brutala vindarna gjorde semin mellan Andy Murray och Tomás Berdych stundtals plågsam att titta på.

Inledningen på matchen mellan Djokovic och Ferrer i går var på många sätt ett skämt. Jag tycker egentligen att även den mellan Murray och Berdych borde ha skjutits upp, och det säger ganska mycket om hur väderförhållandena var då världstvåan och världsfemman klev ut på banan.

Därför är det inte särskilt förvånande att Ferrer har en trygg 5-2-ledning när matchen återupptas i dag.

Om vädret kommer att vara så bra som arrangörerna låter påskina tror jag att Djokovic trots allt tar det här rätt så enkelt. Han kan faktiskt till och med vända det prekära underläget i första setet, även om det är mer troligt att Ferrer bärgar det. Han behöver trots allt bara fixa ett till game – Djokovic fem (eller fyra plus ett tiebreak).

Förhoppningsvis har Djokovic skakat av sig frustrationen han så tydligt visade i går. Om han känner sig förfördelad på grund av att man trots vädret valde att påbörja matchen i går och inte kan släppa det kan han få det tufft.

Hur troligt det är? Inte särskilt. Djokovic är en notorisk slowstarter, även om han inte visat det alls hittills i US Open (har inte tappat ett enda set än). Han är dessutom en av de mentalt starkaste spelarna på touren.

Det bör ändå tilläggas att Ferrer trots trevligt väder kan göra det svårt för Djokovic, med sin stabila försvarsmur och outtröttliga inställning. Det är helt enkelt svårt att bolla bort spanjoren och tvinga fram misstag, vilket kan skapa osäkerhet hos motståndare som är i behov av enkla poäng och maximal utdelning i egen serve, till exempel.

Nu är inte Djokovic en sådan spelare. Visst, han pressar gärna fram misstag från sina motståndare, men eftersom han själv är så stabil är det å andra sidan svårt att stressa fram misstag hos honom. Det gör sig inte så lätt – särskilt inte om den huvudsakliga taktiken är att agera mänskligt bollplank.

I går blev alla Ferrers svagheter (brist på tunga offensiva vapen och dominant serve) plötsligt hans största tillgångar. Eftersom han inte har ett tungt grundspel kunde han i princip jabba på som vanligt, medan Djokovic fick hålla tillbaka och på grund av vädret fokusera på att inte spela som han brukar (exempelvis tidigt ställa sig i rätt position för sving och invänta bollen).

I dag blir de styrkorna återigen svagheter. Och jag tror inte att Ferrer har vad som krävs för att fälla Djokovic i en Grand Slam-semifinal.

Goliats offensiv är helt enkelt mäktigare än Davids försvar.

Jahopp.

Vi fick knappt se ett helt set mellan Novak Djokovic och David Ferrer innan matchen bröts på grund av tornadovarning.

Så som ni förstår är vädret – och blåsten – inte att leka med, alltså.

Lär komma som en ordentlig lättnad för en frustrerad Djokovic. Ligger under med 5-2 i första set. Inte riktigt vad man kan kalla en bra start.

Nåväl.

Matchen återupptas i morgon runt 11.00 lokal tid, det vill säga 17.00 svensk tid. Damernas final spelas därefter, medan herrarnas final skjuts upp till måndag.

Ja, vad krävs egentligen av David Ferrer i semifinalen mot Novak Djokovic? Ett mirakel?

Nja.

Novak Djokovic är en spelare som i regel missgynnas av stark vind. Han behöver riv och kraft i sina slag för att göra sig själv total rättvisa, har inte riktigt samma känsliga handleder som Roger Federer och Andy Murray och kan har därför inte lika giftig slice.

David Ferrer å sin sida har inte samma tunga grundspel som världstvåan och är inte lika dominant i egen serve, men har en enorm fighting spirit och ger sitt yttersta i varenda duell. Man får därför inte många poäng gratis, vilket kan vara frustrerande för en dominant spelare som Djokovic under dessa väderförhållanden.

Den här matchen har därför potential att bli betydligt mer jämn än den borde vara. I normala fall hade nämligen Djokovic med största sannolikhet om inte pulvriserat så åtminstone något sånär krossat Ferrer.

Så stark har han varit hittills i denna turnering, Novak.

Nåväl.

Jag tror ändå att superserben tar det här i tre eller möjligen fyra set.

Men han kommer att få jobba för det – och det hoppas jag att han inser så tidigt som möjligt, så vi slipper onödig dramatik. Det Ferrer kan hoppas på är att hans non-stop-tuggande, stabila spel och Djokovics eventuella frustration ska räcka för att fixa turneringens tveklöst största skräll.

Som så många gånger förr blev vi av vädrets makter bestulna på en riktigt bra tennismatch. (Alla göteborgska ordvitsar i stil med han blåstes av banan/ han kom som ett yrväder/han for runt som en virvelvind undanbedes.)

En Tomás Berdych på topp har nämligen vad som krävs för att få Andy Murray i obalans, och ibland kan det faktiskt räcka för att fälla den lynnige skotten.

Det känns därför en smula orättvist att han inte riktigt fick chansen i kväll. Att påstå att Murray inte påverkas alls av väderförhållanden är så klart kvalificerat skitsnack, men han har en osviklig förmåga att justera och anpassa sitt spel till situationen, och hitta matchrytmen när de där små justeringarna väl gjorts.

Det var således inte det minsta konstigt att Berdych öppnade matchen starkast. Han var den som tog de största riskerna och vågade trycka till bollen med kraft och beslutsamhet, medan Murray inte riktigt hittade känslan och mest duttade när han tvingades spela i medvinden.

Visserligen krävdes det ett stort mått osportslighet från Berdychs sida och ett lika stort mått sportsligt men korkat uppträdande från Murray för att världssjuan skulle bärga det där första setet med 7-5, efter att omgående ha brutit tillbaka vid ställning 1-2. (Murrays keps blåste av vid breakboll för Berdych efter att världsfyran slagit en för Berdych otagbar forehand, men innan bollen så att säga var död. Berdych gnällde på domaren, som hade gett poängen till Murray, och Murray gick med på att spela om. Världssjuan vann och breakade.)

Efter första set var det i stället Berdych som inte alls hittade känslan i den starka vinden medan Murray började både mer finurligt och med större pondus. Andra och tredje set blev spel mot ett mål, 6-2 respektive 6-1, innan Murray som från ingenstans bjöd in tjecken i matchen igen då han tappade en bekväm 3-0-ledning till 3-3 i fjärde set.

Mot slutet av setet såg det nästan ut som att Berdych med sin tyngd stressat och jagat fram den gamle tjurskallige Andy Murray, och världssjuan skaffade sig en trygg 5-2-ledning i tiebreak.

Men sista ordet var inte sagt. Murray krånglade sig tillbaka, fixade matchboll i Berdychs serve – som tjecken resolut och iskallt dundrade in ett servess på – men tog sedan omgående tillvara på nästa chans i egen serve.

Med 5-7, 6-2, 6-1, 7-6(6) är Murray vidare till sin andra US Open-final i karriären (förlorade mot Roger Federer i raka set 2008) och dessutom andra raka Grand Slam-finalen i år. Tittar man enbart på siffrorna ser det kanske ut som en enkel seger för världsfyran, men det är aldrig enkelt att spela under sådana här väderförhållanden.

Det vittnar Tomás Berdychs 64 oprovocerade misstag om.

Murrays 20 vittnar om grym fokus, bred vapenarsenal – och obestridlig världsklass.

En sak har Tomás Berdych lärt oss: han bör inte underskattas. Särskilt inte i Grand Slam-sammanhang.

Nu har han visserligen bara spelat en enda GS-final någonsin i sin karriär, mot Rafael Nadal i Wimbledon 2010, men han har vunnit en Master på tre finaler (Paris 2005, förluster i Miami 2010 och Madrid i år) och förutom Wimbledon-finalen varit i en GS-semi (Franska öppna 2010) och tre kvartar (Wimbledon 2007, Australiska öppna 2011 och 2012) och han har erfarenhet av att slå Big Four i de stora sammanhangen (både Roger Federer och Novak Djokovic i Wimbledon 2010, exempelvis).

Men framför allt: han har plusstatistik på semifinalmotståndaren Andy Murray. Leder med 4-2 i inbördes möten och har faktiskt bara förlorat en match på deras fem senaste möten (Dubai i år).

En Berdych i toppform är onekligen en farlig spelare för stjärnorna, eftersom han har erfarenhet av att välta kolosser. Dessutom är han i stigande form och har successivt förbättrat de delar av sitt spel som krånglat sedan finalförlusten mot Federer i Madrid tidigare i år.

Samtidigt övertygade Murray mot både Milos Raonic i åttondelen och Marin Cilic i kvarten. I den sistnämnda matchen var han riktigt illa ute och lät kroaten styra och ställa i ett och ett halvt set, men samlade ihop sig och svarade för en utomordentlig upphämtning.

Världsfyran tycks glöda av gott självförtroende, och när han får spelet att funka kan han se snudd på oslagbar ut eftersom han hans styrkor är många och uppenbara svagheter få.

Givet allt detta – har då Berdych möjlighet att skrälla?

Ja, definitivt. Lyckas han få Murray i obalans tidigt och få spelet dit han vill blir han riktigt giftig. Han måste dock hitta sin egen matchrytm och samtidigt störa Murrays direkt, för låter han skotten ta kommandot kan den bli en alldeles för tung uppförsbacke. Tror därför att första set blir otroligt viktigt, kanske viktigare än vanligtvis.

Alldeles oavsett lär vi förmodligen bjudas på en riktig kanonmatch. Blir inte förvånad om den går till fem set, men tror att Murray grejar det här i fyra.

Semifinalen mellan Novak Djokovic och David Ferrer ber jag att få återkomma till.

Matchen mellan Maria Sjarapova och Victoria Azarenka var precis så intensiv och känsloladdad som jag hade förväntat mig.

Sjarapova gick ut stenhårt i första set – även det väntat – och såg helt överlägsen ut.

Men när hon fumlade bort chansen att serva hem setet vid ställning 5-1, ja då hände något. Världstrean bärgade det slutligen med 6-3, men i andra set orkade hon inte hålla intensiteten uppe. Hon uppträdde lite ängsligare, bollarna flög inte riktigt hennes väg längre och hon fortsatte att dundra på även när hon borde ha spelat smartare och försiktigare.

Det straffade sig.

Azarenka kände säkert på sig att formdippen hos motståndaren skulle komma och lät sig inte nedslås av den förkrossande matchinledningen. Hon försvarade sig betydligt bättre än Sjarapova och var så stabil som hon alltid är när hon är fokuserad och på gott spelhumör.

Världsettan grejade andra set enkelt med 6-2 och inför avgörande kändes det som att det var hon som höll i taktpinnen.

Den tog hon tillvara på – liksom sin enda breakboll i sista set, medan hon inte gav sin motståndare en chans i egen serve. 6-4 i avgörande set betyder inte bara att hon nu har just 6-4 i inbördes möten mot Sjarapova, utan också att att hon är framme vid sin första US Open-final i karriären.

Där hon möter Serena Williams, som krossade Sara Errani: 6-1, 6-2. Ville se den matchen också, men somnade i soffan efter en hård arbetsvecka. Vaknade halv fem på morgonen. Så kan det gå.

Hur som helst.

Det är ingen lätt uppgift för Azarenka direkt. Det är inte bara det att hon har 1-9 i inbördes möten mot världsfyran – Williams har krossat allt motstånd på Flushing Meadows och hittills bara tappat 19 game. Ingen har ens varit i närheten av att ge henne en match.

Sist Williams och Azarenka möttes, i årets Wimbledon-semifinal, släppte Williams bara tre game (6-1, 6-2).

Väldigt mycket talar för att det blir en repris i US Open-finalen i morgon. Azarenka tänker inte titta på några inspelningar av gamla nederlag mot amerikanen eftersom hon ”inte vill bli deprimerad”. Hon tror dock att hon kan vinna matchen, men måste göra vissa förändringar i sitt spel.

–Självklart kan man inte gå ut på banan och säga ”åh, jag önskar att jag kan vinna fler game än jag gjorde sist”, eller hur? Jag satsar alltid på att vinna matchen och göra mitt bästa. Resultatet kommer att bero på hur bra jag spelar och hur bra min motståndare spelar. Så jag går definitivt ut med inställningen att vinna. Det finns inget annat sätt, säger hon till Tennis.com.

Den inställningen ska hon ha all cred för.

Ja, han gjorde ju det i natt.

Reste sig, alltså. Ur askan efter de blytunga semifinalförlusterna i Wimbledon och London-OS, och dessförinnan nederlaget i Franska öppna-finalen mot rivalen Rafael Nadal.

Mot Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 och allt som oftast lyfts fram som den utanför Big Four med mest potential att vinna en Grand Slam, var han precis så bra som vi vet att han är efter den magiska säsongen 2011.

Han var den riktige Novak Djokovic, om man så vill. 2011-versionen av Novak Djokovic, inte den surmulna 2009-versionen med dåligt självförtroende och svagt psyke.

Mot del Potro uppträdde han precis så dominant och resolut som under sin över 40 matcher långa segersvit i inledningen av 2011; som under Australiska öppna, Wimbledon och US Open förra året, och Australiska öppna i år.

Spökena var undanjagande och det kändes precis som att Djokovic återigen visste och inte bara trodde att han kunde vinna.

Han var dock inte så överlägsen som 6-2, 7-6(3), 6-4 ger sken av. Argentinaren hängde med bra i matchen, kämpade till sista bloddroppen och gav inte världstvåan någonting gratis.

Men världsåttans tunga baslinjespel passar Djokovic som handen i handsken när han är på topp, eftersom han då måste plocka fram sina bästa returer, sina hårdaste backhandkrossar och sitt mest kraftfulla grundspel. Delpo är helt enkelt lite för långsam och lite för sårbar i defensiven för att orka stå emot och bibehålla sin egen power och stabilitet över fem set.

Givet Djokovics grymma form kändes det på förhand som att bara den nästan omänskliga 2009-versionen av Juan Martín del Potro skulle kunna rubba superserben. 2012-versionen var precis så bra som en spelare som faller i tre raka set i en GS-kvartsfinal rimligtvis kan vara, men inte tillräckligt för att rycka upp trädet med rötterna.

– Jag försöker alltid att slåss för varenda poäng och ibland är det svårt när man har en krigare framför sig, du vet. Han är en väldigt väldigt bra spelare, sa argentinaren efter matchen.

Couldn’t agree more, som man säger.

Nu är det inte särskilt överilat att vägen till final ligger helt vidöppen för The Djoker. Ja, det är nästan så att röda mattan redan rullats ut. Han har nämligen flera gånger bevisat att det är omöjligt att counterpuncha sig till en seger över världstvåan på hardcourt när han är i så här otroligt bra form och på så grymt spelhumör.

Den långa matchen mot Janko Tipsarevic lär dessutom ligga David Ferrer i fatet – även han blir trött och sliten, om än mycket senare än alla andra. Personligen tycker jag att Ferrer ska vara nöjd om han lyckas plocka ett set av Djokovic i morgondagens semifinal.

För att han skulle vinna… nej, det finns inte på kartan helt enkelt. I vilken spåkula jag än tittar kan jag inte se det. Om inte Djokovic bryter benet eller drabbas av magsjuka.

Man ska aldrig säga aldrig, och man ska definitivt aldrig uttala sig med absolut säkerhet när det gäller sport i allmänhet och tennis i synnerhet. Men om Djokovic spelar i närheten av så bra som mot del Potro, då ska Ferrer enligt fysikens alla lagar inte ha en chans.

Inte ens en outhärdlig buksmärta kunde få mig att missa kvartsfinalen mellan David Ferrer och Janko Tipsarevic.

Det är inget skämt alltså. Var nära att åka till akuten men gav magen en chans att lugna ner sig – vilket den gjorde, så jag kunde se klart denna helt obeskrivligt gastkramande match.

En match som börjat ungefär lika avslaget som åttondelen mellan Ferrer och Richard Gasquet. Efter en trög inledning var Ferrer överlägsen, vände underläge 0-2 genom att vinna fem raka game och bärgade setet med 6-3.

”Om du inte har en plan B är du rökt, lille Tipsy”, tänkte jag då.

Men det hade han, den gode Tipsarevic.

I andra set spelade han med betydligt större tålamod, fick ordning på sin serve och slog bollarna med betydligt mer pondus och djup än i första.

I tiebreak slarvade Ferrer bort sina två första servar, hamnade i underläge 0-3 och 1-4, och fick se setet glida honom ur händerna: 7-6(5) till Tipsy.

Tredje set började lika olyckligt som andra slutat och serbiske världsnian bärgade det enkelt med 6-2.

Det ska sägas att Ferrer inte bjöd på sin bästa tennis i dessa två set, och över huvud taget var matchen inte särskilt välspelad (men nog så underhållande och dramatisk – när till och med en spelare som Ferrer lackar ur på domaren vet man att det är starka känslor därute på banan) förrän efter halva tredje set, ungefär.

Fjärde set krigade Ferrer till sig med 6-3, och avgörande set blev precis så gastkramande som man hoppas att en kvartsfinal i årets sista Grand Slam ska vara.

Spanjoren tappade sin serve omgående och kämpade i ordentlig uppförsbacke. När Janko enkelt servade sig till en 4-1-ledning trodde nog många att ridån var på väg att falla ordentligt för Ferrer.

Men som så många gånger förr visade världsfemman varför han är den just nu femte bästa spelaren i världen på herrsidan och med makalös beslutsamhet och frenesi utjämnade han till 4-4. Här brände då Tipsarevic tre-fyra breakbollar, vilket kom att bli helt matchavgörande.

I tiebreak var det nämligen Ferrer som hade momentum, och spanjoren uppträdde med rutinerad kylighet och pondus. När han kapitaliserat på sin första matchboll föll han ihop i en hög av eufori och lättnad.

Ferrer var ju i det ögonblicket inte bara klar för sin andra GS-semifinal i år och andra US Open-semi i karriären – han hade ju uppnått denna bedrift efter en närmast heroisk insats mot en underdog som i sina bästa stunder kan rubba även de allra tyngsta kolosserna.

Makalöst.

Att fälla 2009 års US Open-mästare Juan Martín del Potro var kanske lite av ett Mission: Impossible för amerikanske ikonen Andy Roddick.

Han stångade på bra och plockade också första set övertygande – 7-1 i tiebreak.

Men uppgiften visade sig mycket riktigt omöjlig när del Potro fortsatte nöta med sin tunga serve och kraftfulla grundspel. 7-6(4) till argentinaren i andra set blev 6-2 i tredje och slutligen 6-4 i fjärde.

Ridå Roddick.

Och i och med den karismatiske forne världsettans pensionering går faktiskt en epok i graven – en epok bestående av en generation spelare som inte bara skulle bära Pete Sampras, Andre Agassis, Patrick Rafters och andra storheters arv vidare, utan även modernisera den sport som efter 90-talets serve & volley-glansdagar gått lite i stå.

Den moderniseringen stod visserligen inte Roddick, Lleyton Hewitt och Juan Carlos Ferrero för lika mycket som en viss Roger Federer, men dessa spelare utgjorde tveklöst en stomme som legat till grund för den tennis vi i dag ser och älskar.

Det, samt att Roddick under nästan i princip ett helt decennium var en solid topp 10-spelare, ska han ha cred för. Liksom det faktum att han satt färg på tennisen framför allt utanför banan med sin ”no bullshit”-attityd och skojfriska (ibland surmulna) uppträdande.

Amerikanen är den enda av ovan nämnda 2000-talslirare som envist bitit sig kvar och fortsatt vara relevant när de jämnåriga kollegerna för länge sedan passerat zenit och påbörjat sin långa ökenvandring mot pensionering.

Rent sportsligt är det givetvis US Open-segern 2003 och den gastkramande, episka Wimbledon-finalen mot Federer 2009 (schweizaren vann avgörande set med 16-14) vi kommer att minnas honom för.

Men vid sidan av det är det genom de underhållande presskonferenserna (kolla tv-klippet i topp, från pk:n efter förlusten mot Federer i Australiska öppna 2007) och drypande sarkastiska kommentarerna som Roddick förevigat sig själv.

Hyllningen efter ”A-Rods” sista match var så klart tårdrypande, rörande och värdig.

Som sig bör, när en ikon av hans kaliber väljer att kliva åt sidan.