Tre av tre rätt i går. Gaël Monfils vann i Montpellier, Marin Cilic i Zagreb och Fabio Fognini i Vina del Mar.

Hade varit konstigt annars. Att Monfils hade högre odds än finalmotståndaren Richard Gasquet var kanske inte så märkligt, men det var verkligen ingen skräll att ”Le Monf” vann.

Men det är redan historia.

Nu är det ny vecka – och nya turneringar.

Om något intressant ska lyftas fram om gårdagens finaler så är det att samtliga guldmedaljörer vann i raka set: 6-4, 6-4 för Monfils mot Gasquet, 6-3, 6-4 för Cilic mot Tommy Haas och 6-2, 6-4 för Fognini mot Leonardo Mayer.

Alla matcher måste dessutom betraktas som utskåpningar: Monfils vann 80 procent av poängen i egen serve, hade inte en enda breakboll emot sig och förvaltade 2 av 5 breakbollar. Poängställningen landade på 68-55. Ganska överlägset, om man säger så.

Cilic var visserligen den enda i titeltrion som tappade sin serve, men svarade å andra sidan själv för tre servegenombrott. 63-53 i poäng totalt.

Fognini brände inte mindre än 10 breakbollar men förvaltade 3, vilket räckte gott och väl. Vann 84 procent i egen serve och körde över Mayer fullständigt: 78-55 i vunna poäng totalt.

Men låt oss nu gå vidare och ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:

* * *

ROTTERDAM

Veckans tveklöst mest intressanta, men så är det ju också en 500-turnering (Memphis är numera en 250-turnering). Världsfyran Juan Martín del Potro och sexan Andy Murray toppseedade. Sjuan Tomás Berdych tredjeseedad, nian Gasquet fjärdeseedad, tian Jo-Wilfried Tsonga femteseedad, tolvan Haas sjätteseedad. Och så 15-rankade Mikhail Juzjnyj samt 19-rankade Grigor Dimitrov sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver hittar vi spännande namn som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Jerzy Janowicz, Marin Cilic och Dominic Thiem.

Ja, ni ser ju själva vilket trevligt startfält vi bjuds på.

Stenhård öppningsrunda mellan del Potro och Monfils. Det är väl egentligen själve fan att vi ska få den matchen så tidigt. Risken är ju att Monfils är sliten efter veckan i Montpellier (det har hänt förr). Samtidigt brukar del Potro vara ganska sömnig i turneringsinledningar, så det kanske går på ett ut. Men vi kan väl slå fast att utgången av den matchen påverkar turneringen betydligt mer än någon annan förstarunda.

Haas i ganska bra form, men Fernando Verdasco är knappast en spelare man vill ha i första omgången. Stor risk att världstolvan ryker där. Janowicz borde slå Julien Benneteau i sin öppningsmatch och sedan ta sig till en kvart mot Tomás Berdych. Berdych har visserligen historiskt haft vissa problem med Gilles Simon, men jag kan inte riktigt se att han ska gå på pumpen mot honom eller Nicolas Mahut (Andreas Seppi i 1R kan vara lite lurig, dock).

Gulbis borde slå Denis Istomin och Dimitrov borde inte ha några större bekymmer med Dmitrij Tursunov. Gulbis mot Dimitrov i 2R, alltså. Och där håller jag Gulbis som knapp favorit.

Den där förstarundan mellan ”Delpo” och ”Le Monf” ställer verkligen till det när man ska försöka tippa den här turneringen. Personligen är jag sjukt imponerad av allt som Monfils presterat i år och vill någonstans hålla honom som favorit. Samtidigt ska man inte underskatta del Potro i de här sammanhangen. Han är alltid fantastiskt bra i de 500-turneringar han ställer upp i (4 titlar på 5 turneringar 2013).

Ska inte sticka under stol med att jag gärna ser en kvart mellan Monfils och Gulbis. Känns som en härligt oviss matchup. Säger hur som helst Monfils eller del Potro mot Berdych i semifinal på den övre halvan, med Gulbis och Dimitrov som uppstickare.

På den undre måste väl ändå Murray hållas som favorit. Han övertygade inte i Doha och föll pladask mot det enda riktiga motstånd han mötte i Australiska öppna (Roger Federer), men har börjat hitta formen igen efter två formidabla Davis Cup-singelsegrar mot USA (på grus, dessutom). Att möta Tsonga eller Cilic i kvarten kan dock bli tufft för honom, så han är verkligen inte given i semifinal.

Gasquet har däremot betydligt trivsammare lottning. Hemmahoppet Thiemo De Bakker skrämmer inte i förstarundan, inte heller Sergej Stakhovskij eller formsvaga Philipp Kohlschreiber i 2R. Möter sedan Juzjnyj eller i värsta fall Igor Sijsling i kvarten. Jag säger ”i värsta fall” för att Sijsling brukar snudd på överprestera på hemmaplan och för att Juzjnyj inte är i särskilt bra form.

Gasquet mot Murray, Tsonga eller Cilic i semifinal. På förhand tror jag ändå på Murray, så säger Gasquet-Murray. Vi får se om den tron kan komma att skiftas under resans gång.

Finalen då? Ptja. Tror mest på Murray där. Men på övre halvan? Jättesvårt. Vill ju säga Monfils, men är lite osäker på hans fysiska status eftersom han lirar Montpellier och Rotterdam back to back. Men ja, Monfils-Murray vore ju inte fy skam. Inte del Potro-Murray heller för den delen. Oavsett så är jag inte helt säker på att Murray är riktigt mogen för att slå ut så många bra spelare efter varandra, med tanke på ryggoperationen. Kan därför knappast ses som ett fiasko om han åker ur tidigt eller faller i finalen.

* * *

QATAR

Startfältet i Watar är i samma klass som Rotterdam – minst. Världstrean Li Na och femman Agnieszka Radwanska toppseedade. Sexan Petra Kvitová tredjeseedad, sjuan Sara Errani fjärdeseedad, åttan Jelena Jankovic femteseedad, nian Angelique Kerber sjätteseedad. Och så tian Simon Halep samt elvan Caroline Wozniacki sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver har vi spelare som Sloane Stephens, Ana Ivanovic, Venus Williams, Dominika Cibulkova, Eugenie Bouchard och Kaia Kanepi.

Har vi sett några som helst tendenser till att Li Na ska sakta ner? Nja va? Kanske att hon känner viss mättnad nu när hon plockat sin andra Grand Slam-buckla, som Andy Murray efter Wimbledon-segern förra året. Hur som helst Stephens eller Ivanovic som är största hoten på hennes väg mot semifinal, och de är ju inte oävna.  I semin väntar sedan Kvitová eller Jankovic. Eller varför inte Cibulkova? Det vore kul.

På undre halvan känns Radwanska som förhandsfavorit. Var solid som betong mot Sverige i Fed Cup i Borås i helgen (6-1, 6-1 mot Sofia Arvidsson, 6-4, 6-1 mot Johanna Larsson). Inte jättesvår lottning fram till semifinalen, och väl där väntar troligen Halep, Kanepi eller Bouchard (eller någon skrällare, typ Mona Barthel). För inte tror vi väl att Errani plötsligt ska bli en stabil hardcourt-spelare? Nä.

Ändå rätt mycket som kan hända i sektionen med Halep och Errani. Den med högst skrällpotential, kan man nog säga. Men jag tror hur som helst på Radwanska. Hon har dock inte jättemycket att sätta emot Li Na i finalen, om världstrean tar sig dit.

* * *

BUENOS AIRES

Veckans enda tävling på grus. David Ferrer och Fabio Fognini toppseedade. 17-rankade Tommy Robredo tredjeseedad, 18-rankade Nicolás Almagro fjärdeseedad. Ganska bra topp ändå, för att vara en 250-turnering som spelas samma vecka som en av säsongens mer attraktiva 500-turneringar.

I övrigt består startfältet av ett gäng grusrävar (Juan Monaco, Albert Montanes, Albert Ramos, Carlos Berlocq, Pablo Andújar osv). Alexandr Dolgopolov borde kunna få med sig ett par segrar eller så.

Turneringen påminner en smula om Vina del Mar. Almagro är återigen på övre halvan, men slipper Fognini den här gången. Får i stället Ferrer i semin, vilket knappast är ett uppköp.

Robredo återigen på nedre halvan, och kan han torska mot Leonardo Mayer i Vina del Mar så kan han förlora mot talangen Pablo Carreno Busta i Buenos Aires. Frågetecken kring både Ferrer och Robredo, skulle jag vilja säga. Det börjar bli smått tjatigt, men vill återigen påpeka att Ferrer är i en nedåtgående spiral. Inte som att han är på väg att spåra ur fullständigt, men han har helt enkelt tappat lite i spelstyrka sedan förra våren.

Kanske var magplasket i Vina del Mar bara en engångsföreteelse för Robredo. Han brukar ju vara relativt dominant i den här typen av turneringar.

På övre halvan tycker jag hur som helst att Ferrer borde gå till final. Det är trots allt grus och lottningen är så pass enkel. På undre är det lite mer öppet. Sätter mina slantar på Robredo eller Fognini.

Finalen? Borde bli seger för Ferrer. Robredo brukar stå sig slätt mot sin landsman och Fognini hotar sällan toppspelarna på allvar.

* * *

MEMPHIS

Memphis har alltså ”degraderats” från 500- till 250-status. Detta sedan arrangörerna av US National Indoor Tennis Championships 2012 valde att sälja turneringen till IMX, som arrangerar den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro. Bolaget Sharks Sports & Entertainment valde att lägga ner sin 250-turnering i San José förra året, men kör vidare i Memphis med 250-status.

Så, där har ni bakgrunden till ”degraderingen”.

Regerande mästaren Kei Nishikori och fjolårsfinalisten Feliciano Lopez är hur som helst toppseedade. Lleyton Hewitt tredjeseedad, 54-rankade Yen-Hsun Lu fjärdeseedad. Inte världens häftigaste startfält, om man säger så.

Ska som vanligt bli intressant att se vad ynglingarna Jack Sock, Jiri Vesely och Nick Kyrgios kan åstadkomma. Sock knapp favorit mot Adrian Mannarino, medan Vesely och Kyrgios slår i underläge mot Marinko Matosevic respektive Tim Smyczek. Känns dock inte som att Smyczek borde vara någon omöjlighet för Kyrgios. Lite knepigare för Vesely dock. Matosevic är kanske inte den roligaste spelaren på touren, men han är erfaren och brukar vinna på papperet ”enkla” matcher.

Med tanke på lottningen borde Hewitt gå till semifinal mot Nishikori. För japanen är allt annat än final något av en flopp.

Undre halvan är svårare att tippa, men visst måste Lopez hållas som förhandsfavorit – om han nu inte åker ut mot Ivo Karlovic redan i öppningsmatchen. Svårt att plocka ut någon riktig utmanare där. Kan Donald Young sprattla till och göra hemmafansen glada? Inte helt omöjligt. Han har trots allt presterat långt över förväntan de senaste månaderna.

Yen-Hsun Lu kan inte räknas bort heller, han är skicklig på snabbare underlag (vilket han inte minst visade i Auckland i januari, där han tog sig till sin första final i karriären).

Hur som helst borde Nishikori plocka sin andra raka titel i Memphis. Känns som att Hewitt i en eventuell semi är hans största hot.

Lyckades pricka in alla fyra finalister i Zagreb och Montpellier (dessutom tre av fyra semifinalister i Montpellier) i min förhandsanalys tidigare i veckan.

Känns ju skönt, efter mina fiaskotips i Australiska öppna.

Nu tar vi en titt på de tre ATP-finaler vi bjuds på i dag:

* * *

MONTPELLIER

RICHARD GASQUET (9) – GAËL MONFILS (30)

På papperet tyckte jag inte att den här turneringen var särskilt spännande. Nu, drygt en vecka senare, bjuds vi på dagens bästa final. Så kan det gå.

Monfils har tappat två set hittills, men överlag sett ut att vara i nästan lika bra form som i Doha och Melbourne i januari. Ett väldigt gott tecken. Känns som att Monfils jobbat stenhårt med sin fysik de senaste månaderna. Där han under slutet av 2012 och stora delar av 2013 helt enkelt inte orkade spela på den höga nivå vi historiskt är vana att se honom, har han nu hittat stabilitet i sitt spel. Visst, soppan räcker fortfarande inte alltid till i de allra tuffaste matcherna, men för bara knappt ett år sedan kunde bränslet ta slut några matcher in i en turnering (ofta var han snudd på utmattad när han väl tog sig till final).

Den här nygamla versionen av Monfils är verkligen en fröjd att se på banan. Efter skadehelvetet 2012 trodde jag att det skulle bli en smärre omöjlighet för honom att utmana om en topp 10-plats igen. Nu är han redan nära topp 20. Oerhört glädjande.

Även Gasquet har sett bra ut i Montpellier. Har gått igenom turneringen utan att tappa set och skickade ut Jerzy Janowicz i dubbla tiebreak i semin. Har servat bra och inte sett ut att hämmas av skadebekymren som plågade honom tidigare i år.

5-4 i inbördes möten för Monfils. 2-2 i Frankrike. Gasquet vann i åttondelsfinalen här i Montpellier förra året, men det var mot en sämre version av Monfils.

Matcher mellan Gasquet och Monfils brukar vara ganska svårtippade. Spelmässigt kan man tycka att Gasquet ska passa Monfils ganska bra, eftersom defensive Gasquet låter den mer offensive Monfils styra spelet. Men Monfils är inte alltid bekväm i den rollen. Särskilt inte eftersom Gasquet försvarar sig väldigt bra och utmanar Monfils tålamod. ”Le Monfs” största fiende är ofta ”Le Monf” himself.

Men så som han spelat i år… Förra årets match gick till tre set, där Monfils vek ner sig. Så kommer det nog inte bli i dag. Titelförsvararen Gasquet bär favoritskapet, vilket passar Monfils perfekt. Förhoppningsvis kommer han att spela tryggt och avslappnat.

Om Monfils vinner i dag blir det hans blott femte ATP-titel i karriären – och första sedan Stockholm Open 2011. Känns konstigt. Det här är trots allt hans 21:a final. Gasquet å sin sida jagar sin elfte titel (i sin 21:a final).

Jag tror på Monfils i dag. Inte bara för att jag gärna ser honom lyckas och fortsätta klättra på rankningen, utan för att det helt enkelt känns som att han just nu är lite bättre än Gasquet. Det är inte för inte som Gasquet parkerat sig på rätt sida om topp 10-strecket, men jag tycker att Monfils visat högre kapacitet hittills i år.

* * *

ZAGREB

TOMMY HAAS (12) – MARIN CILIC (37)

Jodå, även här lyckades jag pricka in rätt finalister. Mikhail Juzjnyj åkte ju ut med huvudet före redan i öppningsmatchen mot rutinerade kvalspelaren Björn Phau. Samme Phau tog sig hela vägen till semifinal men föll platt mot Marin Cilic (som dessförinnan avfärdat Ivan Dodig enkelt).

Bra form på Cilic, som alltid brukar prestera på hemmaplan. Han har inte tappat set på hela turneringen och tagit sig till final ganska enkelt, medan Tommy Haas tvingats till tre set både mot landsmannen Benjamin Becker i sin öppningsmatch och mot sensationen Daniel Evans i semifinalen. Nu gjorde ju visserligen Evans en riktigt kanonturnering, men det är ändå inget direkt styrkebesked att ha sådana problem med en så pass lätt lottning.

Cilic klar favorit, med all rätt. Han är regerande mästare och vunnit totalt tre titlar här (2009-2010, 2013). Visserligen 2-1 i inbördes möten till Haas, men det handlar om en femsetare i Wimbledon 2009 och två matcher i Tyskland 2012 (Cilic vann i München, Haas i Hamburg).

Spelmässigt är ju båda offensiva. Cilic generellt lite aggressivare än Haas. Personligen hoppas jag att tysken spelar så där defensivt smart och taktiskt balanserat som han gjorde mot Novak Djokovic i Miami förra året. Helt enkelt låta Cilic diktera det offensiva spelet en aning och bida sin tid. Känns som en gångbar taktik. Särskilt med tanke på att hetlevrade Haas brukar tappa huvudet om han hamnar i en liten svacka och börjar missa när han trampar plattan i mattan.

Tror hur som helst på Cilic. Viktig match för kroaten. Förlorar han så tappar han 5 placeringar på rankningen.

* * *

VINA DEL MAR

FABIO FOGNINI (15) – LEONARDO MAYER (91)

”Fognini är ungefär lika pålitlig som Gríma Ormstunga och kan lika gärna förlora i raka set mot Aljaz Bedene (eller Stephane Robert) som gå till final efter semifinalseger över Nicolás Almagro”, skrev jag inför turneringen.

Hur det slutade? Semifinalseger över Almagro. Lika lite skräll som om han åkt ut mot Bedene, med andra ord.

Att Leonardo Mayer är klar för sin första ATP-final i karriären, däremot. Det kan inte betraktas som något annat än en ganska stor skräll. Han klev helt enkelt fram och tog landsmannen och förra årets sensation Horacio Zeballos plats. Imponerande att följa upp skrällen mot Tommy Robredo i öppningsmatchen med en finalplats. Det är inte illa pinkat.

Har han något att sätta emot Fognini då? Jodå, det har han så klart. Särskilt med tanke på Fogninis ovan nämnda opålitlighet. 1,28 gånger pengarna på italienaren, och 3,75 på argentinaren, känns dock som rimliga odds. På papperet är Fognini en klart mycket bättre spelare, helt enkelt.

Det spelas förstås tennis för fullt, så här ett par veckor efter skrällarna i Australiska öppna.

Men så händer det ju lite annat också, vid sidan av.

Det känns därför rimligt att inleda det här inlägget med att prata lite om Roger Federer, Rafael Nadal och Andy Murray. Bland andra.

Roger Federer ställde som bekant upp i Davis Cup-mötet mellan Schweiz och Serbien förra helgen. Typ i sista minuten, ska tilläggas. Världsåttan dök upp i serbiska Novi Sad i onsdags förra veckan – två dagar före sin första match.

Det gav så klart en serie som saknade Serbiens tre högst rankade spelare (Novak Djokovic, Janko Tipsarevic och Viktor Troicki) lite välbehövlig stjärnglans. Innan Federer landade var den nykrönte Melbournekungen, världstrean och Schweizettan Stanislas Wawrinka den enda spelaren inom topp 100 på världsrankningen.

Federer vann sin match och Wawrinka vann både sin singel och dubbel (i par med Marco Chiudinelli), men det var inte Schweiz seger över fjolårsfinalisten som skapade buzz och rubriker (förväntningarna på ett serbiskt Davis Cup-lag som leddes av 101-rankade Dusan Lajovic var milt uttryckt låga).

Det var Federers plötsliga intresse för Davis Cup.

Historiskt har Federer ryckt ut och räddat Schweiz från att halka ur den prestigefulla World Group (Davis Cups högstadivision) när det har behövts, men han har aldrig satsat på Davis Cup. Han har kritiserats – av bland andra Stanislas Wawrinka så sent som 2012 – för att han inte engagerar sig ordentligt i lagtävlingen och kommer och går lite som han vill och han har troligen aldrig heller närt någon förhoppning om att få komplettera sin samling med en DC-statyett.

Ja, förrän nu alltså.

Där han tidigare ledde en ganska hopplös skara lagkamrater, med ett oerhört talangfullt undantag som dock aldrig vann de viktiga matcherna, har han nu i Wawrinka en gunslinger som på sistone presterat avsevärt mycket bättre än han själv.

Så himla enkelt kan det mycket väl vara. Att han väntade in i det sista med att inställa sig i Novi Sad beror sannolikt på att han ville vara helt säker på att inte Djokovic plötsligt tänkt dyka upp. Att bli fullkomligt överkörd av sin nemesis Nadal i Melbourne och därefter tvingats möta Novak på serbens hemmaplan hade sannolikt inte gjort underverk för hans självförtroende, om man säger så.

Med Djokovic frånvarande fick han nu chansen att puckla på Serbien och förbättra relationen med sitt Davis Cup-lag, om det nu ens var nödvändigt (gammalt groll mellan Federer och Wawrinka måste anses vara begravt sedan länge, och världsåttan har räddat Schweiz tillräckligt många gånger för att ge honom en viss immunitet).

Men även en annan frågeställning flyter av förklarliga skäl upp till ytan: Federer har alltid sagt att han inte prioriterar Davis Cup för att det skulle kunna påverka hans chanser att vinna Grand Slams. Innebär hans förändrade inställning att han numera ser sina chanser att vinna Davis Cup som större än att vinna en 18:e Grand Slam-buckla?

En inte alls orimlig tanke. Och det är väl egentligen inget fel i det? Rekordet på 17 Grand Slams står sig ju fortfarande och DC-titeln lyser med sin frånvaro i troféskåpet. Om han vid en samlad bedömning kommer fram till att han, teoretiskt, har större chans att vinna DC än en till GS, då är det knappast konstigt att han satsar på DC. Hade snarare varit konstigt om han inte gjorde det.

Och ja, nu är ju det här förstås bara spekulationer, men faktum är att Schweiz i dagsläget är en av favoriterna till att vinna titeln. Det verkar som att Frankrike tar täten i favoritskapet bland de flesta internationella experterna. Med all rätt. De har det på papperet starkaste laget. Själv ser jag Frankrike, Schweiz och Tjeckien som favoriter. I den ordningen. Med Tyskland eller Italien som uppstickare (Storbritannien har ju i ärlighetens namn bara Andy Murray).

Trodde faktiskt inte att Davis Cup anno 2014 skulle bli så här intressant, med tanke på att så många länder ställde upp med i bästa fall B- eller till och med C-lag (Serbien, Spanien, Kanada, Argentina).

* * *

Rafael Nadals ryggskada var lyckligtvis inte så allvarlig. Tanken var att världsettan skulle komma till start i Buenos Aires nästa vecka, men ett magvirus har gjort att han inte kunnat träna ordentligt inför turneringen.

Svepskäl? Kanske. Antingen så försöker han tona ner skadan eller så anser han helt enkelt bara inte att han kan prestera på den nivå han vill och väljer därför att avstå. Inga konstigheter.

Han har hur som helst inte dragit sig ur den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro (Memphis, som spelas samma vecka, har nedgraderats till 250) om två veckor, så vi kan ju hoppas att vi får se honom där i stället.

* * *

Andy Murray såg stark ut i Davis Cup i helgen. Körde först planenligt över Donald Young i raka set och brottade sedan ner USA-tvåan Sam Querrey i fyra (Querrey hade dessförinnan chockbesegrats av 156-rankade James Ward).

Detta alltså på grus. Murrays stora hatunderlag – som amerikanerna valde! Det var så klart ett strategiskt val. Nu är USA:s DC-lag inga grusstjärnor direkt, men de resonerade som så att nackdelen skulle vara större för Storbritannien.

Vad de däremot inte hade räknat med var att John Isner skulle lysa med sin frånvaro. Om han funnits med i uppställningen så hade det hela nog sett lite annorlunda ut. Isner hade varit knapp favorit mot Murray, och om han vunnit den matchen så hade Querrey kunnat kosta på sig en skrällförlust eftersom bröderna Bob och Mike Bryan garanterat gjort sitt jobb i dubbeln (vilket de gjorde – behöver jag ens nämna att Ward troligen inte haft mycket att sätta emot Isner i en eventuellt avgörande match?).

Nu hade inte Querrey råd att förlora mot Ward, men gjorde det ändå. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För jenkarna, alltså.

Nu väntar Italien för britterna. Ingen jättelätt uppgift, med tanke på att Storbritanniens lag består av Murray och… ja, bara Murray egentligen. Om man ska vara krass (och kanske lite elak).

Hur som helst skönt att se Murray i så pass bra form ändå. Nu föll han visserligen kort mot den enda riktiga utmaningen han ställts inför, Roger Federer i Australiska öppna, men det är ändå positiva besked han lämnar ute på banan. Viktigt. Han har en lång grussäsong att ”se fram emot” och är inte ens semifinalseedad under vårens stora turneringar… (I alla fall inte under en tid framöver.)

Andy Murray har för övrigt valt att ställa upp i Mexican Open i Acapulco om tre veckor, för första gången någonsin.

Anledningen?

Turneringen har gått över från grus till hardcourt. Jag ska erkänna att jag blev lite perplex när jag såg hans namn i startfältet eftersom min hjärna lyckats sortera bort informationen om underlagsbytet (vill minnas att jag tog del av nyheten redan i höstas).

Mycket trivsammare startfält för en toppspelare i Acapulco än Dubai – fem topp 10-spelare i Dubai, två i Acapulco (Murray och David Ferrer) – så det är inte särskilt konstigt att han väljer Mexico framför Förenade Arabemiraten.

* * *

Annars då?

Well.

Tommy Robredo åkte ut med huvudet före i Vina del Mar: 3-6, 7-6(8), 6-4 mot Leonardo Mayer.

Och regerande mästaren Horacio Zeballos fick stryk i raka set mot Daniel Gimeno-Traver redan i sin andra match: 6-3, 6-3. Fast det var inte speciellt oväntat. Zeballos har levt på sitt rykte i ett år. Nu kom verkligheten ikapp. Argentinaren tappar 44 placeringar på världsrankningen – och trillar ur topp 100 (landar på 111).

Annars har det mesta gått som förväntat i Chile.

I Zagreb har vi däremot bjudits på en skräll i samma klass som Robredos förlust mot Mayer –andraseedade Mikhail Juzjnyj föll i en tresetare mot 358-rankade kvalspelaren Björn Phau: 4-6, 7-5, 6-1. Hoppsan.

Dessutom har Andrej Kuznetsov slagit ut både Sergej Stakhovskij och Igor Sijsling. Lite oväntat. Och kul! Har följt honom ett tag nu och tror som bekant på honom.

Vad har hänt mer i Zagreb? Ivan Dodig slog ut landsmannen Ivo Karlovic i raka set – och möter nu en högre rankad landsman, titelförsvararen Marin Cilic. Kan bli en riktigt intressant match. Cilic kommer så klart vara förhandsfavorit, men jag tror att Dodig kan störa honom rejält.

I Montpellier fick andraseedade Gilles Simon stryk i raka set mot 36-åringen Marc Gicquel: 7-6(4), 6-3. Såg inte matchen så vet inte om Gicquel var fantastisk eller Simon dålig, men det vore inte särskilt underligt om Simon – som kämpade sig igenom ett par femsetare i Australiska öppna med skada – inte kunde prestera på topp.

Fler franska skrällar! 249-rankade Albano Olivetti är klar för sin andra kvartsfinal i karriären efter seger över veteranen Nikolaj Davydenko i dag: 7-6(5), 6-7(5), 7-5.

* * *

Alla dagens resultat (hittills):

Jag har inte riktigt hunnit landa efter Australiska öppna än och måste erkänna att jag inte följde Davis Cup i helgen (men har noterat att Schweiz, lett av Schweizettan Stanislas Wawrinka och -tvåan Roger Federer, slog ut fjolårsfinalisten Serbien utan Novak Djokovic, att Tyskland körde över Spanien som saknade både Rafael Nadal och David Ferrer och att Japan mosade Kanada som fick klara sig utan sin fixstjärna Milos Raonic).

Det är väl kanske inte så konstigt att verkligheten efter Melbourne inte kommit ikapp riktigt än.

Resultatet av det som till slut skulle komma att bli en skrällarnas turnering har vi ju hittills bara fått se i teorin, när vi kastat ett öga eller två på världsrankningen:

Ja, ni ser ju. Wawrinka ny världstrea på herrsidan. Juan Martín del Potro världsfyra. Andy Murray sexa. Roger Federer åtta (och alltså inte ens bäst i Schweiz längre). Big Four fullkomligt massakrerat, två nya namn i toppkvartetten. Det hör ju inte direkt till vanligheterna.

På damsidan har Maria Sjarapova halkat ur topp 4 för första gången sedan 2011, om jag inte minns helt fel. Li Na både regerande mästare i Melbourne och ny världstrea, precis som sin kollega Wawrinka.

Än så länge är detta som sagt en teoretisk förändring, som inte gett några svallvågor i praktiken. Effekten får vi inte se förrän tidigast i slutet av februari, i Dubai, men troligen så sent som i början av mars, i Indian Wells Masters. För övrigt väldigt intressant att Andy Murray valt att spela på gruset i Acapulco i stället för Dubai, skrev jag först.

Men så blev jag upplyst om att turneringen bytt från grus till hardcourt, vilket lyckats undgå mig. Eller, har ett vagt minne om att jag läste nyheten för ganska länge sedan, men det hade uppenbarligen inte fastnat på näthinnan. Intressant, hur som helst. Det där får vi prata mer om vid tillfälle.

Nu ska vi ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:

* * *

ZAGREB

Veckans turneringar är generellt inte mycket att hänga i julgranen, om man ska vara krass, men PBZ Zagreb Indoors måste nog anses vara den mest intressanta. Vilket är lite ovanligt. Brukar inte vara så överdrivet spännande startfält här, men i år tycker jag att det överlag ser riktigt trevligt ut.

Världstolvan Tommy Haas toppseedad. 14-rankade och andraseedade Mikhail Juzjnyj gör sin sjätte start i turneringen (har lirat 2006, 2007, 2009, 2012, 2013). 27-rankade Philipp Kohlschreiber tredjeseedad, 34-rankade hemmahoppet Ivan Dodig fjärdeseedad.

Rätt fin topp det där ändå, och bra bredd med namn som titelförsvararen Marin Cilic, Igor Sijsling, Daniel Brands, pånyttfödde Ivo Karlovic och Lukas Rosol.

Ganska oklar status på både Haas och Kohlschreiber, vilket öppnar för exempelvis Davis Cup-hjälten Radek Stepanek (som inte varit i en ATP-singelsemi sedan Memphis 2012) eller möjligen Sijsling på den övre halvan. Kan nog hända en hel del där, även om Haas måste hållas som förhandsfavorit.

På den undre halvan borde rimligtvis Cilic och Juzjnyj göra upp om finalplatsen, men Cilic kan förstås få besvär både mot Dodig och Karlovic – eller Brands, för all del.

Skrällvarning? Ptja, det är ju någon av dessa redan nämnda. Spontant borde det bli en final mellan Haas och Cilic/Juzjnyj, och av de tre är väl Cilic den mest pålitlige. Han brukar prestera på hemmaplan och är trefaldig mästare (2009, 2010, 2013). Men som sagt: Dodig, Brands eller Karlovic har absolut kapacitet att ställa till det lite för Cilic.

* * *

MONTPELLIER

Regerande mästaren Richard Gasquet toppseedad, 20-rankade Gilles Simon andraseedad, Jerzy Janowicz tredjeseedad. Bra topp men lite sämre bredd i ett startfält där vi hittar namn som Gaël Monfils (har varit i tre finaler – 2005, 2010, 2012 – vann titeln 2010), Denis Istomin, Joao Sousa, Julien Benneteau och Dustin Brown.

Okej, turneringarna den här veckan är som sagt inte mycket att hänga i julgranen generellt, och årets Open Sud de France är väl på papperet ungefär lika tråkigt som i fjol. Eller ja, i fjol fanns ju Tomás Berdych initialt med i startfältet men tvingades dra sig ur på grund av handledsskada. I år är det strängt taget bara de tre toppseedade spelarna plus Monfils som är intressanta.

Status på Simon? Hade ju en hel del problem i Melbourne. Halvviktig turnering för honom.

Gasquet så klart stor förhandsfavorit, med all rätt. Om nu världsnian är helt återställd efter sina skadebekymmer i början av året så är det egentligen bara Janowicz som utgör ett stort hot inför finalen, där Monfils troligen väntar.

Ja, en final mellan Gasquet och Monfils känns trolig. Monfils har verkligen varit makalöst bra under säsongsinledningen, och når han upp i den nivån i Montpellier känns finalplatsen nästan självklar. Bara Gilles Simon som på papperet kan stå i vägen, och han har inte visat sig från sin bästa sida hittills.

Även Janowicz status är så klart oklar efter en hel del besvär de senaste månaderna. Vilket är riktigt synd. Enbart sett till lottning och spelstyrka borde det bli semifinaler mellan Gasquet-Janowicz och Monfils-Simon. Nu finns det frågetecken kring tre av dessa fyra. Stor risk för att det blir många halvmesyrer till matcher och på det hela taget en ganska avslagen tillställning, med andra ord.

* * *

VINA DEL MAR

Rafael Nadals comebackturnering förra året, efter sju månaders skadefrånvaro, som ni säkert minns. Nadal återvänder inte i år, men det gör däremot hans finalmotståndare och baneman Horacio Zeballos.

Som är oseedad. Det är ju nästan lite ironiskt – regerande mästare, som vann sin första (och enda) ATP-titel i karriären efter seger över Nadal, men oseedad i årets upplaga.

Hur som helst.

De tre toppseedade Fabio Fognini, Tommy Robredo och Nicolás Almagro är 15-, 16-, respektive 17-rankade. Fognini har en ganska trivsam lottning men kan få problem mot Jeremy Chardy redan i kvarten, eller Almagro i semin.

Robredo har en ännu trevligare lottning. Det egentligen enda hotet inför semifinal är Alex Dolgopolov, men Robredo har en förmåga att utmanövrera aggressiva bolltalanger av ”Dolgos” kaliber relativt enkelt. Sen då? Marcel Granollers eller Guillermo Garcia-Lopez i semifinal skrämmer ju inte direkt. Nej, det ska ganska mycket till för att inte Robredo ska ta sig till final. Det är on his racquet, helt enkelt.

Och detsamma skulle jag vilja säga om Almagro. Nu var 2013 ett tungt år för spanjoren, men formkurvan har redan börjat vända uppåt och sett till kapacitet tycker jag att han måste hållas som favorit på den övre halvan. Särskilt med tanke på att Fognini är ungefär lika pålitlig som Gríma Ormstunga och lika gärna kan förlora i raka set mot Aljaz Bedene (eller Stephane Robert) som gå till final efter semifinalseger över Almagro.

Tycker för övrigt att ni ska hålla koll på wild card-spelaren Christian Garin. 379-rankad 17-åring som gjort stora avtryck på juniortouren och redan nu har potential att slå sig in på ATP-touren. Möter Chardy i sin öppningsmatch. Kanske lite för mycket begärt att han ska gå därifrån som segrare, men bara han gör en bra match så räcker det att bygga vidare på under året.

Han var känd som en av tourens största ”chokers”, det vill säga en spelare som alltid vek ner sig när det verkligen gällde.

En avgörande faktor i dessa nedvikningar formulerades av den eminente kommentatorn Jason Goodall så sent som förra året: ”Wawrinka kan slå alla slag, men vet inte vad de har för effekt på motståndaren.”

Mer träffsäker analys har knappast gjorts av Stanislas Wawrinka pre-2013. Han har alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, besuttit en enorm kapacitet men sällan nått upp till den. Han har visat prov på den genom åren, men aldrig nått ända fram.

Den mentala delen av spelet har alltid varit hans stora brist, eftersom den inte bara resulterat i gummiarm i helt fel lägen utan dessutom hindrat honom från att ta de rätta taktiska besluten.

Han har helt enkelt inte kunnat göra en tillräckligt bra bedömning av vilket slag han ska använda härnäst och därför blivit både lättläst och enkelspårig. Oftast har han förlitat sig på de vinklade slagen, även när motståndaren hittat lösningar på dem.

Det är därför inte svårt att identifiera de två områden som den magiske svenska tränaren Magnus Norman jobbat allra hårdast med:

• Psyket. Wawrinka har förvandlats från det darrande asplövet han en gång var till något som faktiskt kan liknas vid en järnjätte. Kvartsfinalen var inte bara en spelmässig utan en i allra högsta grad psykologisk seger. Han utmanade Djokovic på ett av serbens starkaste plan (det mentala) – och vann. En fantastisk bedrift i sig.

• Det taktiska tänkandet. Wawrinka är mycket mer balanserad i sitt försvarsarbete nu för tiden och har en helt annan blick för spelet.

Bevis för detta fick vi framför allt i första set, när han utnyttjade alla de luckor som uppstod i Nadals spel: Han riktade inte bara in sig på spanjorens backhand (en av hans största svagheter) utan utmanade honom också i forehandslottet med aggressiva grundslag. Ett väldigt vanligt mönster var att han pressade Nadal långt ut i forehandhörnet och avslutade med en rak backhand eller inside out-forehand. Han gick också ofta på nät och stängde ytorna för världsettan.

Här utnyttjade han med andra ord sina två vassaste vapen: De vinklade slagen och säkerheten i sin raka backhand. Wawrinka var generellt betydligt stabilare och säkrare i sin backhand än landsmannen Roger Federer i semifinalen. Jag trodde faktiskt att Nadal skulle få mycket högre utdelning med sina toppade slag mot Wawrinkas enhandsbackhand, men schweizaren var helt omutlig. En bit in i första set var det snarare som att Nadal försökte styra spelet bort från hans backhand.

Nadals skada i andra set är givetvis smolk i bägaren för Wawrinka, som dessförinnan vunnit sitt första set någonsin i sin första Grand Slam-final någonsin (och första setet någonsin mot Nadal, efter 26 raka setförluster och 12 raka matchnederlag) och stormade mot sin första ”Major” i karriären.

Bråket med domaren påverkade så klart världsåttan negativt. Likaså det faktum att Nadal lyckades kämpa och gneta sig kvar i matchen, smärtorna i ryggen till trots. Tempot och intensiteten dalade rejält i tredje set och Wawrinka tappade sitt spel fullständigt. Inte alls konstigt, och inte heller ovanligt. Det är lätt att tappa momentum när matchbilden rubbas så enormt som den gjorde efter Nadals skadetimeout vid 2-1 i andra set.

Det kändes dock aldrig som att Nadal skulle kunna jobba sig tillbaka in i matchen tillräckligt mycket. Efter att Wawrinka slarvat bort tredje set (om det skulle visa sig att han tankade bort det så är det fullt förståeligt, men jag tror att det var så enkelt som att hans matchrytm var störd) var han återigen spelmässigt överlägsen i fjärde.

Smolket formuleras kanske bäst i den självklara frågeställningen: Hade Wawrinka vunnit om Nadal inte varit skadad?

Som det såg ut i första set kan man inte säga annat än att han hade en enormt bra chans att fixa den här skrällen hur frisk och fräsch Nadal än varit. Nadal såg verkligen inte ut att vara helt hundra ens i första set, men det fanns ingenting i hans spel som tydde på skadehämningar. Det handlade snarare om att han kom in fel i matchen, var nervös och förmodligen kände stor press i egenskap av överlägsen förhandsfavorit.

Skada eller inte – ingenting kan förta Stanislas Wawrinkas prestation i Australiska öppna 2014. Han slog ut världstvåan Novak Djokovic i kvarten, världssjuan Tomás Berdych i semin och världsettan Rafael Nadal i finalen. Det är vad som krävs för att man som spelare utanför den absoluta toppen ska vinna en Grand Slam – och Wawrinka lyckades. I och med segern är han den blott tredje spelaren som någonsin besegrat Nadal i en Grand Slam-final (Federer gjorde det i Wimbledon 2006 och 2007, Djokovic i Wimbledon 2011, US Open 2011 och Australiska öppna 2012).

För det får han inte bara en check på drygt 15 miljoner svenska kronor, utan dessutom ett rejält uppsving på världsrankningen: I morgon kan han titulera sig regerande mästare i Australiska öppna, världstrea och ny Schweizetta (Roger Federer halkar ner till plats sju).

Så otroligt välförtjänt.

Både för honom och för Norman.

Är det inte på tiden att vi lanserar ett nytt smeknamn, vid sidan av Stanimal Wowrinka?

STANINGNUS NORWRINKA.

(Okej, den ligger kanske inte helt rätt på tungan…)

Oavsett vad vi nu väljer att kalla vår nye världstrea: I salute you.

Så var vi framme vid den allra sista tävlingsdagen i Australiska öppna.

128 spelar i damernas singel hade i går blivit två, och till slut stod Li Na som segrare.

Någon timme senare vann svenske Robert Lindstedt i par med Lukasz Kubot sin första Grand Slam-titel i karriären efter seger över Eric Butorac/Raven Klaasen i herrdubbeln.

Nu är det dags att kora slutsegrare i herrarnas singel.

Världsettan Rafael Nadal möter världsåttan Stanislas Wawrinka, som slog ut regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen och världssjuan Tomás Berdych på sin väg mot final.

Vi tar oss en titt på matchupen:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – STANISLAS WAWRINKA (8)

Nadal inledde turneringen i rasande tempo och avfärdade Bernard Tomic (avbröt efter ett set), Thanasi Kokkinakis och Gaël Monfils enkelt. Imponerade enormt mot Monfils, som faktiskt gjorde en bra match – men ändå inte fick med sig mer än 6 game (6-1, 6-2, 6-3).

Sedan kom den berömda blåsan på vänsterhanden, som snabbt utvecklades till ett illavarslande sår. Den hämmade honom redan i åttondelsfinalen mot Kei Nishikori (7-6, 7-5, 7-6) men gjorde sig som mest påmind mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen (3-6, 7-6, 7-6, 6-2). Mot Roger Federer i semifinalen var helvetesblåsan rent visuellt lika skräckinjagande, men tycktes inte hämma spanjoren minsta lilla (7-6, 6-3, 6-3).

Ska vi låta bli att räkna in den som en faktor i den här finalen, då?

Well, i så fall blir det extremt tufft för Wawrinka.

Med tanke på att han redan skrällbesegrat en av de bästa spelarna i världen är det kanske en aning vanskligt att döma ut honom fullständigt på förhand – men 12-0 i inbördes möten och 26-0 i setfacit för Nadal talar sitt övertydliga språk.

Hur stor är sannolikheten att Wawrinka inte bara vinner sitt första set mot Nadal, utan dessutom sin första match mot honom – i sin första Grand Slam-final i karriären? Försvinnande små, om man enbart ser till spelstyrka. Nadal är helt enkelt överlägsen schweizaren i allmänhet och i Grand Slam-sammanhang i synnerhet.

Matchbilden då?

Nadal kommer förstås att exploatera Wawrinkas enhandsbackhand, på samma sätt som han gör med Federers, med liknande resultat.

Att Wawrinkas serve blir extremt viktig för världsåttan behöver knappt nämnas. Wawrinka har vunnit i snitt 83,6 procent av poängen i förstaserve under turneringen. Den siffran måste bibehållas i dag. Kanske till och med förbättras, för att hålla den här matchen jämn.

Han har visserligen utvecklats mycket i sitt returtagande, men han är inte tillräckligt stark på det området för att hota Nadal om spanjoren servar stabilt (en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 175 km/h räckte mot Federer och kommer sannolikt göra det även mot Wawrinka). Räkna för övrigt med att Nadal siktar in sig på Wawrinkas backhand i sina servar, särskilt från ad court (där han kan slå en slicead serve ”out wide”, det vill säga nära serveboxens sidlinje, så att den vinklas snävt utåt).

Jag tror att Wawrinka kommer spela oerhört aggressivt, särskilt i första set. Det är så han måste spela mot Nadal – i baslinjeduellerna är han underlägsen och han kan absolut inte låta spelet låsas fast vid hans enhandsbackhand.

Jag tror också att schweizaren måste gå ifrån sin vanliga spelmodell, som grovt uttryckt går ut på att utmanövrera sin motståndare i sidled med vinklade slag. Nadal är alldeles för stark i sådana trängda lägen.

I stället måste han satsa på att spela rakt – rak backhand, alternativt en mer riskabel inside out-forehand, mot Nadals backhand, rak forehand mot Nadals forehand. Att slå djupa grundslag i mitten av banan är ofta en effektiv krydda att mixa upp spelet med, men mot Nadal har det begränsad effekt eftersom han är så snabb och hinner gå runt med sin forehand.

Aggressivitet och offensivitet är Wawrinkas ledord i dag. För att göra det hela snäppet krångligare måste han ha både längd, styrka och precision i sin slag för att kunna slå igenom spanjorens försvarsmur.

Lättare sagt än gjort. Federer lyckades pressa fram ett tiebreak i fredags – närmare än så kom han aldrig.

Wawrinka å sin sida har på ett teoretiskt plan kapaciteten att plocka sitt första set mot suveränen, men att han ska vinna tre set? Nej, då måste han hoppas på att den där helvetesblåsan sätter krokben för Nadal.

För om världsettan inte kan serva ordentligt, ja då har Wawrinka plötsligt en chans.

Om man nu ska försöka sig på att tippa är det inte svårare än att gratulera Rafael Nadal för 14:e Grand Slam-titeln i karriären (och andra i Australiska öppna).

Eller vad säger ni? Tror ni att Wawrinka har någon chans om Nadal spelar på samma nivå som mot Federer?

Ja, rubriken är förstås mångfacetterad och syftar inte enbart på att Robert Lindstedt – efter tre raka och hjärtskärande finalförluster i Wimbledon med forne radarpartnern Horia Tecau 2010-2012 – äntligen vunnit en Grand Slam-titel.

Den syftar också på att världsfyran Li Na fick revansch efter finalförlusten i Melbourne förra året, mot Victoria Azarenka och nu är tvåfaldig Grand Slam-titulant (vann sin första i Franska öppna 2011).

Men vi börjar med Lindstedt.

Han och nye partnern Lukasz Kubot slog oseedade Eric Butorac och Raven Klaasen kontrollerat i herrarnas dubbelfinal i Australiska öppna i dag: 6-3, 6-3.

Lindstedt var verkligen on fire den här australiska kvällen och förlorade sin första poäng i egen serve först vid 5-3 i andra set, när han servade för matchen och titeln. Han tvingades sedan rädda en breakboll men fick personligen stänga matchen med en resolut smash.

– Jag tror att alla såg efter matchen vad det betyder för mig. Jag grät som en skolpojke, eller hur? Det betyder allt för mig. Lukasz är en så bra spelare. Han har en singelkarriär också, för mig är det här allt jag har. Jag har jobbat så hårt för det här. Kämpat mot skador och jobbat med rätt personer hemma, försökt hitta sätt att förverkliga det här. Jag är i gymmet mer än på tennisbanan. Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse, sa en känslosam Lindstedt efter segern.

Även Li Na vann sin final, mot 20-seedade Dominika Cibulkova, i raka set: 7-6(3), 6-0.

Fick med sig ett break redan i matchens första game men förlorade sitt övertag vid ställning 3-2. Servade sedan för setet vid 6-5, men brände sitt gyllene läge efter sedvanligt nervdaller.

I tiebreaket var hon dock omutlig – och därefter var det smooth sailing för världsfyran (som går om Maria Sjarapova på världsrankningen på måndag). Där första set tagit över en timme var andra set över på 27 minuter.

Finns vissa likheter mellan den här finalen och den mellan Marion Bartoli och Sabine Lisicki i Wimbledon förra året: Li Na behövde inte slå en enda topp 10-spelare på vägen mot final (faktum är att 24-rankade Cibulkova var den högst rankade spelare hon mötte), medan Cibulkova slog ut tre högre rankade spelare (16-seedade Carla Suarez Navarro, världstrean Sjarapova och världselvan Simona Halep).

Tycker hur som helst att Li Na utvecklats oerhört mycket på det mentala planet de senaste två åren. Hon hade sina chanser mot Azarenka i finalen förra året men darrade i avgörande lägen, något hon gjort sig känd för att göra under hela sin karriär. Hade som bekant 1-0 i set mot Kim Clijsters i Australiska öppna-finalen 2011 men föll i tre. Så: Final-Li fick hon vinna här i Melbourne.

Den kapacitet Li Na besitter är knappast en nyhet och hon har länge varit en av de främsta Grand Slam-utmanarna bakom topptrion Serena Williams-Victoria Azarenka-Maria Sjarapova. Att omständigheterna är sådana att hon inte behövt besegra någon av de allra bästa i Melbourne är sådant som händer i tennis och förtar egentligen inte hennes prestation. Hon klev in i turneringen med självförtroendet i topp och nådde ända fram.

När hon nu faktiskt är mångfaldig Grand Slam-vinnare kanske anspänningen släpper ännu mer.

Och om så är fallet och hon kan prestera på den här nivån på regelbunden basis – ja, då borde det inte förvåna någon om hon faktiskt vinner en Grand Slam-buckla även om giganterna står i hennes väg.

Vilken uppvisning!

Farhågorna om Rafael Nadals monsterblåsa, som ställde till problem för världsettan mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen och Grigor Dimitrov i kvarten, visade sig överdrivna.

Roger Federer i kalasform blev en munsbit för The Manacorian Beast.

Om han nu stördes av blåsan (vilket han måste ha gjort – den såg chockerande läskig ut redan i första set) så visade han inga eller i alla fall väldigt få tecken på det. Han seglade igenom sina servegame busenkelt och hade till synes inga som helst problem med att få styrsel på sina grundslag.

Behöver jag ens beskriva matchbilden i sin helhet?

Äh, vi kan väl göra det med en gammal filmgoding:

– Same procedure as last time, Rafa?

– Same procedure as always, no?

Nadal styrde spelet mot Federers backhand och monterade undan för undan ned både den och schweizarens självförtroende. Jag tycker att Federer spelade bra inledningsvis, och hans backhand såg faktiskt bra ut – men mot slutet av tredje set hade till och med han tappat tron på sig själv och sina chanser i den här matchen.

Där han i första set försökte utmana Nadal med aggressiva backhandslag började han från mitten av andra set att falla tillbaka i sitt klassiska försvarsmönster: Slice, slice, slice. Det funkade ibland, men bara när de blev så där extremt låga och korta. Det är, som ni förstår, oerhört svårt att leverera så bra slicear på stadig basis. Särskilt mot Nadal, vars överskruvade forehandslag är svårhanterliga för en spelare med enhandsbackhand.

Han försökte ändå söka sig till nätet (42 nätattacker blev det totalt, vann 23 av dem), men det gav honom inte det övertag han hade hoppats på (och som han fick mot Andy Murray i kvartsfinalen).

Framför allt kom han inte åt Nadal över huvud taget i spanjorens servegame. När han returnerade med block blev de för lösa och korta, varpå Nadal kunde kliva fram och ta kommandot i duellen. När han returnerade aggressivt slog han ofta bort sig. Han hittade aldrig en bra balans där och blev alltsomoftast tillbakapressad långt bakom baslinjen. Att krypa runt i baslinjens skyttegrav några meter från linjen är verkligen inte Federers territorium, om man säger så. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad Federer hade för gameplan i sina returgame, men vad det än var så var effektiviteten snudd på 0.

Nej, det var i princip Nadal för hela slanten i den här matchen. Han fick Federer precis dit han ville och lät sig inte skrämmas av att den gamle rivalen försökte skruva upp tempot emellanåt (även på backhandsidan, men Nadal hade nästan varje gång ett effektivt svar på de utmaningarna).

Federer ställde frågan ibland – men Nadals svar blev alltid lika rappt som brutalt.

Som allra bäst spelade schweizaren när han hade breakbollar mot sig. Då plockade han fram sina bästa servar och blåste upp självförtroendet i topp. Det har varit lite olikt honom, om man bara ser tillbaka på 2013. En positiv utveckling och något Federer kan ta med sig efter denna 23:e förlust mot Nadal.

23-10 i inbördes möten till Nadal. 9-2 i Grand Slam-sammanhang. Sist Federer slog Nadal i en Grand Slam-turnering var för sex och ett halvt år sedan – i Wimbledon-finalen 2007.

Här hade Federer sin bästa chans på länge att slå sin omöjliga nemesis. Schweizaren var själv som sagt i kalasform, medan världsettan plågades av The Blister of All Blisters.

Inte ens det stoppar alltså Rafael Nadal.

Som kan rycka fram till 15,000 poäng på världsrankningen om han vinner på söndag – 5,000 före tvåan Novak Djokovic. Han kommer dessutom då att vara regerande mästare i tre av fyra Grand Slam-turneringar. Ett helt otroligt facit för Nadal, som kom tillbaka efter sju månaders skadefrånvaro så sent som februari 2013.

Med tanke på Nadals status (det vill säga att blåsan inte hämmade honom så mycket som befarat) är det ingen överraskning över huvud taget att han gör rent hus mot Federer och vinner i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-3. Det reser också frågan: Hur sjutton ska finaldebuterande Stanislas Wawrinka kunna stoppa honom? Wawrinka har visserligen en stabilare (enhands)backhand än sin landsman Federer men är samtidigt inte alls lika snabb, så det blir ju ändå plus minus noll.

Nej, visst känns det som att Nadals enda riktiga hot åkte ut redan i kvartsfinalen och att det nu är öppen autobahn fram till spanjorens totalt 14:e Grand Slam-buckla i karriären.

Jag hoppas verkligen att Wawrinka ska kunna bjuda upp till dans.

Men nog hoppades han i sin tur att helvetesblåsan skulle plåga Nadal mer än så här.

För när han nu är framme i final kan vi ge oss fan på att han kommer gå genom eld för att bärga sin andra buckla i sin totalt tredje final i Melbourne (slog Federer i en femsetare 2009, föll mot Djokovic i en femsetare 2012).

I finalen kan ingen blåsa i världen stoppa Rafael Nadal.

Stanislas Wawrinkas superskräll är vida känd vid det här laget.

2-6, 6-4, 6-2, 3-6, 9-7 mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen.

Första gången sedan 2010 som världstvåan missar en semifinal i Australiska öppna.

Mitt idiottips inför matchen är ungefär lika känt. Jag hävdade alltså att Djokovic knäckt gåtan och inte skulle få några överdrivet stora problem mot schweizaren.

Det fick han inte heller.

I första set.

Sen brakade helvetet lös för serben.

Jag ska inte tråka ut er med en analys av en två dagar gammal match, men vi kan väl konstatera att Wawrinka gjorde en helt fantastisk match, medan Djokovic på det hela taget svarade för en insats som lämnade en del övrigt att önska. De två sista misstagen (som när han skickade ut en volley långt över sidlinjen i vidöppet läge på matchboll) var gräsliga och väldigt o-Djokoviciga.

Wawrinka följde hur som helst upp sin skräll med att slå ut Tomás Berdych i fyra set i dag: 6-3, 6-7(1), 7-6(3), 7-6(4). Det var absolut ingen skräll alls. Spelmässigt är Berdych en bra matchup för Wawrinka, som dessutom hade tre raka segrar och 8-5 i inbördes möten inför matchen.

Förbannat starkt av Wawrinka att slugga sig fram till sin första Grand Slam-final i karriären. Och på det här sättet, genom att slå ut först världstvåan och sedan världssjuan… Ruggigt imponerande. Svenske tränaren Magnus Norman ska givetvis ha ett helt godståg med cred för den här succén.

* * *

På damsidan har vägen till final om möjligt kantats av ännu större skrällar.

Först åkte som bekant Maria Sjarapova ut mot Dominika Cibulkova. Sen var det Serena Williams tur att dra det kortaste strået i sin match mot Ana Ivanovic.

Sen åkte dessutom tvåfaldiga titelförsvararen Victoria Azarenka ut med huvudet före i kvartsfinalen, mot världsfemman Agnieszka Radwanska.

Radwanska fick därefter storstryk mot Cibulkova, och fjolårsfinalisten Li Na körde över framtidslöftet Eugenie Bouchard.

Vilket alltså innebär att det blir Li Na mot Dominika Cibulkova i final.

Världsfyran kan knappast betraktas som en gigantisk skräll, hon är trots allt i fenomenalt bra form och trivs bevisligen bra i Melbourne.

Men Cibulkova… Hon är bara 24 men har redan hängt med ett tag. Nådde toppnoteringen 12 på världsrankningen som 20-åring och har nått minst kvartsfinal i alla Grand Slam-turneringar. De senaste åren har framgångarna dock lyst med sin frånvaro: 2013 nådde hon som bäst tredjerundan i GS-sammanhang (Wimbledon, förlust mot Roberta Vinci) och fick som mest uppmärksamhet i Sydney, men av helt fel anledning – efter att ha slagit ut Petra Kvitová, Sara Errani och Angelique Kerber förlorade hon nämligen finalen mot Radwanska utan att vinna ett enda game.

Kan bli en riktigt intressant final, det där. Lär bli en hel del winners och oprovocerade misstag, eftersom det är två extremt aggressiva spelare som möts – men mer om det senare.

Nu har vi ju en match av en helt annan dimension att fokusera på.

Semifinalen mellan Rafael Nadal och Roger Federer.

En av tennisens mest klassiska matchups. Ojojoj. Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (6)

Nadal behövde inte direkt svettas i inledningen av turneringen, då Bernard Tomic kastade in handduken efter ett spelat set och talangen Thanasi Kokkinakis inte mäktade med mer än att plocka totalt åtta game trots en riktigt bra match. Gaël Monfils blev sedan totalt överkörd i tredje omgången – trots att fransmannen, faktiskt, gjorde en helt fantastisk match (även det nästan låter lite provocerande att säga det med tanke på att han bara fick med sig sex game).

Sen hände något. Plötsligt hade världsettan stora problem mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen (men vann likväl i raka set).

Orsaken visade sig vara en blåsa i vänsterhanden, som utvecklats till ett fullödigt sår. Mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen innebar spanjorens sargade hand enorma bekymmer, och ynglingen pressade honom på ett sätt som han förmodligen inte kunnat göra om Nadal inte plågats av den skoningslösa blåsan. 3-6, 7-6(3), 7-6(7), 6-2 blev det till slut. Inga direkt övertygande siffror inför en semifinal mot gamle rivalen Federer, som är i kalasform.

Andy Murray hade visserligen inte så mycket att sätta emot i kvartsfinalen. Skotten hade smooth sailing hela vägen dit och sattes aldrig på några riktigt prov. Vilket på sätt och vis var nödvändigt eftersom han inte hunnit hitta formen efter skadefrånvaron.

Mot Federer märktes det tydligt att han varit borta sedan US Open förra året (bortsett från comebacken i Doha, alltså).

Ändock: Två högt seedade spelare har Federer avfärdat enkelt – Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen (6-3, 7-5, 6-4) och Murray i kvarten (6-3, 6-4, 6-7, 6-3). Ganska dålig insats av Tsonga visserligen, men det förtar inte Federers prestation.

Så, vad har vi att vänta oss i morgon då?

Well, om det här hade varit en helt ”vanlig” blockbuster mellan Federer och Nadal så hade jag tippat enkel seger för Nadal, i tre eller max fyra set. Nadal har blivit bättre i allmänhet och på hardcourt i synnerhet sedan de möttes här i finalen 2009 och semifinalen 2012 – Federers utveckling har varit den rakt motsatta.

Men så var det ju det där med Blåsan Blåsansson, Ödesblåsan, The Mother of all Blisters (som givetvis redan fått ett eget Twitterkonto)…

Om den störde Nadal så mycket mot Dimitrov, som visserligen är en duktig och lovande spelare men inte i närheten av Federers kaliber, vad ska den då göra mot den revanschsugne schweizaren? Att Federer trots Nadals plågsamma semiskada slår ur underläge gör det hela så klart mycket lättare för Federer, eftersom han kan spela sitt spel utan att känna någon press.

Om matchen spelats under dagtid hade jag på grund av ovan nämnda orsaker hållit Federer som knapp favorit.

Nu spelas dock matchen på kvällen, vilket gynnar Nadal. Dels för att klimatet kommer vara skonsammare för hans blåsa, dels för att spelet inte är lika snabbt när ingen gassande sol ligger på. Bollen ”stays on the racquet” lite längre, om man ska använda Nadals uttryck.

Hur som helst. Spelmässigt då? Federer har gått mycket på nät hittills. Faktiskt till och med mer än han brukar. 66 nätattacker bara mot Murray! (Vann 49 av dem, det vill säga 74 procent.) Känns med andra ord som en medveten strategi – planterad av svenske tränaren och legendaren Stefan Edberg – som han säkerligen kommer nyttja även mot Nadal.

I deras möten förra året (Indian Wells, Rom, Cincinnati, World Tour Finals) spelade Federer oerhört aggressivt. Försökte styra undan Nadals cross court-dueller från forehandrutan med rak backhand och utmanade ofta spanjorens forehand. Just att försöka ta udden av Nadals forehand genom att sätta hög press i forehandrutan och avstyra cross court-duellerna är direkt nödvändigt när man har en så svag punkt som Federer har i sin backhand (som ändå funkat förvånansvärt bra i Melbourne).

Jag tror att det är de två huvudsakliga strategiska momenten Federer kommer rikta in sitt fokus på: Att utmana Nadals forehand med hög press (gärna klassikern inside out-forehands från backhandrutan) och många nätattacker. Detta kryddat med stoppbollar, för att pressa Nadal i djupled och tvinga honom att lämna sin comfort zone (baslinjens skyttegrav).

Det är exakt det Federer vill undvika – att den här matchen blir ett ställningskrig från baslinjen. Han försökte bryta det här mönstret fyra gånger under 2013, men lyckades bara delvis (bästa försöket var i Cincinnati, där hans aggressiva offensiv gav honom första set).

Problemet är att Nadal inte bara har järnvilja och ett psyke av stål, han är också en extremt skicklig taktiker. De små korrigeringar han gör i sitt spel vid motgång är knappt märkbara för ett otränat öga, men gör väsentlig skillnad på banan. Detaljstuderar man en match med Nadal så upptäcker man snart att han sällan spelar exakt likadant genom en hel match, som exempelvis David Ferrer ibland tenderar att göra (okej, nu generaliserar jag ganska kraftigt – även Ferrer gör så klart taktiska justeringar, men ni förstår säkerligen vad jag försöker få fram här). Det är liksom ingen slump att Nadal servar som bäst när han har breakboll mot sig, eller ofta returnerar magiskt när han ligger under med break. Han är helt enkelt som starkast när han verkligen måste vara det.

Med allt detta sagt, vem vinner i morgon?

Ja ni. Jag vet inte om jag vågar tippa fler matcher nu (vill helst inte äta upp fler av mina fina hattar).

Men om ni läser mellan raderna och lägger ihop ett och ett så kommer ni säkerligen fram till ett hyfsat adekvat svar på den frågan.

Kan avslutningsvis säga att oddsen ger drygt 2,40 gånger pengarna på Federer och 1,50-1,60 på Nadal.

Större skrällar har ju redan skett i Melbourne än att det skulle bli två schweizare med varsin svensk tränare som gör upp om titeln på söndag.

Men jisses!

Kan man ha mer fel än jag hade i gårdagens matchkoll?

Ja, det kan man så klart. Men det där var ändå något av ett bottennapp.

• Grigor Dimitrov körde över Roberto Bautista Agut i fyra set: 6-3, 3-6, 6-2, 6-4. Riktigt imponerad av Dimitrov, faktiskt. Spelar med enormt självförtroende och pondus. Känns verkligen som att han tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen efter titeln i Stockholm Open i höstas. Om han har den eller nya tränaren Roger Rasheed att tacka låter jag vara osagt, men visst kan man konstatera att det äntligen börjat lossna för honom.

• Agnieszka Radwanska mosade Garbine Muguruza i raka set: 6-1, 6-3. Var ett par intensiva game i början av första set, men efter det var det raksträcka in i mål för Radwanska. Behövde i princip bara peta över bollen och vänta på att Muguruza skulle göra jobbet åt henne. Lite synd, för jag hade väntat mig en tätare och mer spännande drabbning.

• Roger Federer detroniserade Jo-Wilfried Tsonga: 6-3, 7-5, 6-4. Jäklar vad bra Federer spelade. Bättre än på mycket länge. Spelade väldigt aggressivt, precis som jag väntat mig, och med stort självförtroende – särskilt framme vid nät. Totalt 41 nätattacker, vann 83 procent av dem. Dessutom 43 winners på 21 oprovocerade misstag. Bra ratio där. Lät verkligen inte Tsonga komma till tals över huvud taget. Och det där nätspelet, kan det möjligen härledas till en viss Stefan Edberg? Vore ju inte alldeles långsökt. Underlaget har så klart en del med saken att göra också. Vädret i Melbourne har gjort spelet snabbare än vanligt, vilket passar Federer som hand i handsken.

• Kei Nishikori plockade 17 game mot Rafael Nadal. Något fler än de 8 jag drog till med i går, alltså. Nishikori gjorde en riktigt bra match, men det ska också sägas att Nadal spelade långt under sin nivå. Vilket inte behöver vara något negativt. Snarare är det ett styrkebesked att vinna så pass säkert som han ändå gjorde trots att man går på halvfart. Kanske inte uteslutande positivt heller, men jätteoroande är det inte.

Därutöver slog Dominika Cibulkova världstvåan Maria Sjarapova. Känns knappt ens som en skräll, trots att jag inte löpte hela linan ut och fastslog henne som segrare på förhand. 3-6, 6-4, 6-1 blev slutresultatet, hur som helst.

Och så slog Victoria Azarenka framtidslöftet Sloane Stephens enkelt: 6-3, 6-2. Det var i alla fall helt väntat. Alltid något…

Nåväl, låt oss spana in vad som står till buds under natten och förmiddagen:

* * *

Det börjar verkligen tunnas ut nu.

Som det alltid gör andra veckan i en Grand Slam.

Det har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är det ju spännande att det börjar dra ihop sig och bli mer allvar. Kvaliteten på matcherna höjs generellt ett antal snäpp.

Å andra sidan har den första veckan, med sitt smörgåsbord av matchups, onekligen sin charm.

Men men.

Vi går vidare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – STANISLAS WAWRINKA

Så möts de igen. David och Goliat. Nä, det är en jäkligt sliten klyscha. Dessutom är Wawrinka knappast något blåbär (om nu David kan betraktas som ett blåbär). 17 gånger har de mötts. 15-2 till Djokovic i inbördes möten. Helt otroligt egentligen. Blir lika överraskad varje gång jag kollar den inbördes statistiken (bildligt talat – så dåligt minne har jag förstås inte). Fyra bataljer blev det förra året. I en av dem kunde Wawrinka mycket väl ha vunnit – Australiska öppna. I US Open-semin blev det en ny femsetare, men inte lika episk som den i åttondelsfinalen i Melbourne. I Paris Masters och World Tour Finals blev det däremot överkörning från Djokovics sida.

Jag tror att det främst beror på att Djokovic ”knäckt gåtan” Wawrinka. Han behövde de där två jämnare matcherna för att klura ut honom, helt enkelt. När han nu gjort det kan Wawrinka inte riktigt ta honom på sängen, vilket var lite av fallet i Australiska öppna 2013. Djokovic må ha ett i det närmaste vattentätt försvarsspel, men han är givetvis inte immun mot blixtrande offensiv. Wawrinkas vinklade slag är generellt oerhört effektiva, och mot Djokovic har han kunnat utnyttja dem för att tvinga honom i sidled och krympa ytorna. Djokovic står normalt väldigt nära baslinjen och trivs väldigt bra med att få bollar mot sig som landar innanför linjerna med god marginal och och med lagom vinkel. Eftersom han är så snabb och så stabil i både forehand- och backhandhörnet passar det honom att låsa fast spelet i bollande, oavsett tempo (även om han så klart helst dikterar villkoren i duellerna). Han vill slåss om baslinjen helt enkelt, eftersom han är snudd på oslagbar där.

Hur som helst. De senaste två matcherna dem emellan har kommit att handla om vem som styr spelet från baslinjen. Det blir ofta så i matcher mot Djokovic. I US Open-finalen mot Nadal var det spanjoren som var baslinjekung (i de tre seten han vann). I Paris och World Tour Finals mot Wawrinka var det Djokovic som styrde och ställde från baslinjen och inte lät sig skrämmas av schweizarens försök att rycka sönder hans matchrytm.

Teoretiskt kan man anta att lite snabbare underlag gynnar Wawrinka (eftersom han har en hårdare serve och tyngre grundspel), men man ska inte låta sig luras – Djokovic är fenomenalt bra på att spela i högt tempo, mycket tack vare hans snabbhet och bollsäkerhet, medan Wawrinka trvis bättre på något långsammare underlag, där han får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sin sving (det är inte för inte han rönt störst framgångar på grus).

Med allt detta sagt: Hur blir det här mötet?

Wawrinka har imponerat, inte minst mot evighetsmaskinen Tommy Robredo som han tog han om förvånansvärt enkelt (trots att han brände chansen att serva hem andra set, bra mental styrka att vinna i efterföljande tiebreak i stället) – men Djokovic har å sin sida sett snudd på omänskligt stark ut.

Jag tror att Wawrinka kommer bjuda upp till betydligt mer kamp den här gången än i Paris och London. Det kan mycket väl gå till fyra set, eventuellt fem. Men att komma så nära seger som han gjorde här i åttondelsfinalen förra året, det tror jag inte att han gör under en överskådlig framtid igen.

* * *

ANA IVANOVIC – EUGENIE BOUCHARD

Fantastiskt att Bouchard är framme i kvartsfinal! Som jag har väntat på att hon ska blomma ut. Okej, nu är det lite tidigt att fastslå att 2014 blir hennes stora genombrottsår, men att ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären är så klart ett stort kliv i rätt riktning.

Ivanovic gjorde en fantastisk match mot Serena Williams i åttondelsfinalen och har överlag sett otroligt stark ut hittills under säsongsinledningen. Ganska förutsägbart att hålla henne som en av toppkandidaterna till titeln, nu när både Williams och Maria Sjarapova är ute – men det har hon förtjänat.

Spelmässigt är Ivanovic är den klart offensivare av de båda. Bouchard tenderar att lita till sin täta defensiv och stressa fram misstag (inte helt olikt Agnieszka Radwanska och Caroline Wozniacki, till exempel).

Jag tror att Ivanovic kommer att diktera spelet, och det är ingenting som Bouchard kommer känna sig obekväm med. Det avgörande här blir om Ivanovic håller självförtroendet på topp. Gör hon det kan hon vinna det här kontrollerat, till och med enkelt. Smyger sig bara en liten gnutta osäkerhet in under hennes skinn kan hon sätta krokben för sig själv. Vilket nog är vad som krävs för att Bouchard ska ta sig vidare till semifinal. Spontant känns det inte som att hon kan ta sig dit helt av egen kraft. Inte när Ivanovic är i så här bra form.

* * *

DAVID FERRER – TOMÁS BERDYCH

Oddssättarna håller Berdych som hyfsat klar favorit. Vilket är lite lite märkligt ändå. 7-4 i inbördes möten för Ferrer, 6-2 på de senaste åtta matcherna. Ingen av de imponerade i turneringarna inför Australiska öppna och båda har sett solida ut hittills i Melbourne.

Är det deras möte i World Tour Finals som ligger till grund för den bedömningen? Kanske. Kanske är det en kombination av den matchen och Ferrers tillkortakommanden i Doha och Auckland.

Underlaget gynnar förstås generellt Berdych, men det behöver inte betyda någonting mot en spelare som Ferrer (vilket vi blev varse i Davis Cup-finalen 2012, om inte annat). Jag tror att Berdych är mer obekväm i den här matchupen än Ferrer. Han kommer säkerligen att få spela det spel han vill spela, men inte få den utdelning han förväntar sig. Det är så det brukar vara mot Ferrer, och det är nyckeln till spanjorens framgångar. Det där nötandet och gnetandet vi alltid tjatar om, ni vet.

Jag tippade Berdych inför turneringen och står fast vid det. Berdych har levererat. Det har visserligen Ferrer också, på ett sätt jag inte förutspådde. Men det känns ändå någonstans som att han inte gjort sig själv rättvisa på ganska länge. Nu är ju det här bäst av fem set, och det är så klart alltid ännu svårare att slå Ferrer över fem set.

Äh, nu börjar jag svikta här. Nästan flip a coin-varning. Men nä, jag säger Berdych.

* * *

LI NA – FLAVIA PENNETTA

Givetvis väldigt imponerande att Pennetta tagit sig så här långt i ännu en Grand Slam-turnering. Jag menar, det var imponerande redan när hon tog sig till semifinal i US Open förra året. Att följa upp det med en kvartsfinal i Melbourne är nog ännu mer imponerande, faktiskt.

Men här måste det väl ta stopp?

Li Na har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan i höstas, och toppat formen rejält inför Australiska öppna. Det känns som att det krävs en enorm nedvikning för att hon ska förlora den här matchen.

* * *

Nu har jag säkert jinxat hela turneringen, efter min katastrofala tippning i går. I så fall kan jag väl inte göra annat än att käka upp min hatt och såna bildligt dramatiska grejer.

Äh, nu skiter vi i sånt.

Bollen är som bekant rund, och den kan det gott få fortsätta vara.