Milos Raonic vann i Bangkok och Joao Sousa i Kuala Lumpur.

Nu är det ny tävlingsvecka och dags för två 500-turneringar – China Open respektive Japan Open – inför Shanghai Masters som drar i gång nästa vecka.

Vi tar en titt:

* * *

CHINA OPEN

Veckans klart hetaste turnering. Världsettan Novak Djokovic på den övre halvan, världstvåan Rafael Nadal på den nedre – och däremellan ett koppel intressanta spelare: världsfyran David Ferrer, femman Tomás Berdych (finalist i Bangkok), nian Stanislas Wawrinka och tian Richard Gasquet för att nämna några.

Dessutom är skickliga hardcourtspelare som Mikhail Juzjnyj och John Isner (som dock inte brukar leverera utanför USA oavsett spelförhållanden) på plats.

Några matcher avgjordes tidigt i morse: Bernard Tomic slog hemmafavoriten Ze Zhang (7-6, 6-4), Fabio Fognini kämpade ner Tommy Robredo (7-5, 4-6, 6-3) och Roberto Bautista-Agut körde över den på papperet bättre hardcourtspelaren Grigor Dimitrov (6-4, 6-2).

Resultat som dock inte påverkar utgången av turneringen.

På förhand känns det rätt givet att Novak Djokovic går till final. Stanislas Wawrinka i en eventuell kvartsfinal är egentligen enda hotet, men ett överkomligt sådant. Visst, de har spelat två riktigt jämna matcher i år (Australiska öppna och US Open) och Wawrinka har verkligen prickat in formen så här i slutskedet av säsongen, men det var trots allt sju år sedan schweizaren sist slog Djokovic.

Mikhail Juzjnyj kan dessutom mycket väl slå ut Wawrinka redan i åttondelen. Ryssen är visserligen inte i sitt livs form men kan, när han har en bra dag på banan, spelmässigt mäta sig med världsnian. Mot Djokovic står sig Juzjnyj dock slätt, så tror att serben helst möter honom i kvarten.

I semin borde Gasquet stå på andra sidan nätet. Formen han hittade på Flushing Meadows håller i sig, och han var inte långt ifrån att slå ut Raonic i semifinalen i Bangkok, trots kanadensarens superserve.

Eller ska kanske Bernard Tomic äntligen kliva fram igen här? Vore onekligen kul, men håller det för troligare att det blir en semi mellan Djokovic och Gasquet. Ferrer givetvis främsta utmanaren, men verkar ha hamnat i en liten svacka att döma av plattmatchen mot Joao Sousa i Kuala Lumpur-kvarten.

Rafael Nadal då? Ganska enkel lottning. Tommy Haas, Lleyton Hewitt eller Fabio Fognini i kvarten. Troligen Haas, om han tar sig förbi Hewitt i öppningsmatchen. Fognini har visserligen två raka segrar över Haas i år, men båda kom på grus. På hardcourt är tysken betydligt mer stabil än italienaren.

Väldigt intressant öppningsmatch det där, förresten. Hewitt har 6-4 i inbördes möten och har verkligen varit på hugget de senaste månaderna. Har dock inte mötts på nästan tio år, så siffrorna är inte helt tillförlitliga. Men sett till formen får man nog säga att Hewitt varit hetare än Haas den senaste tiden. Skrällvarning där, alltså.

I semin väntar antingen Berdych eller Isner för Nadal. Isner är som sagt en helt annan spelare utanför USA, men hans lottning är så rysligt busenkel att han utan några som helst problem ska ta sig till kvarten. Och en kvart mot Berdych kan bli intressant. 2-2 i inbördes möten. Berdychs två segrar har kommit på grus – och Isners på hardcourt.

Dessutom har ju världsfemman problem mot servekanoner. Är inte en tillräckligt bra returnerare för att störa i sina returgame och kan göra riktigt svaga servegame emellanåt (som i gårdagens final mot Raonic, där det räckte med ett tamt servegame i inledningen av andra set för att han skulle förlora matchen i raka set).

Tror på Isner där faktiskt. Någon gång måste han ju bryta sitt trista mönster utanför Nordamerika.

Djokovic mot Gasquet och Nadal mot Isner, alltså. Och det hela slutar med ännu en blockbuster mellan Nole och Rafa, eller? Ja, det ser ju så ut. I alla fall på förhand.

De går till semifinal: Djokovic, Gasquet, Nadal, Isner.
Skrällvarning: Wawrinka, Berdych.
Bubblare: Ferrer, Juzjnyj.

Semifinalerna: Djokovic slår Gasquet, Nadal slår Isner.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

Svårt att säga annat än att Nadal ska vinna fjärde raka efter US Open, men det där kan ju ändras under turneringens gång. Lär vara grymt revanschsugen nu, Nole. Annars är ju något väldigt fel.

* * *

På damsidan då? Dels dubbelt så stort startfält än herrarna (64 respektive 32, eftersom damernas är en Premier Mandatory) och dels, av naturliga skäl, fler toppspelare. Bara världstrean Maria Sjarapova av topp 10-spelarna som saknas (och världssjuan Marion Bartoli, men hon har ju pensionerat sig).

Världstvåan och regerande mästaren Victoria Azarenka åkte dock på pumpen direkt i första omgången: 6-4, 2-6, 6-4 mot 43-rankade Andrea Petrovic. Lite oväntat.

I övrigt kan vi få ännu ett möte mellan Serena Williams och Sloane Stephens, i en eventuell kvartsfinal. Det vill man ju inte gå miste om, så vi hoppas att de inte åker på någon chockförlust på vägen.

Laura Robson ser ut att vara på gång igen efter en tids svacka, Madison Keys har goda chanser att skrälla mot Agnieszka Radwanska i andra omgången och Angelique Kerber har så sakteligen börjat vakna till liv. Dessutom har Roberta Vinci en förmåga att smyga sig fram i sådana här turneringar.

Inte helt lätt att tippa en semifinalist mot Williams (som ju får hållas som överlägsen favorit på översta halvan). Ska man dra till med Laura Robson? Vore ju kul. Annars känns Radwanska (vann titeln 2011) och Vinci lite som favoriter, trots att Vinci åkte ut redan i förstarundan förra året. Såg bra ut i US Open.

På den nedre halvan är jag benägen att hålla fjolårssemifinalisten Li Na som favorit. Bra form och presterar ofta på hemmaplan. Främsta utmanare inför semin är Petra Kvitová, som börjat hitta sitt spel igen.

När nu Azarenka redan åkt ut kan ju typ vem som helst stå för motståndet i den där semifinalen. Petkovic? Jelena Jankovic? Svetlana Kuznetsova? Carla Suarez Navarro? Ganska bra lottning för alla. Särskilt Navarro. Drar till med Jankovic.

De går till semifinal: Williams, Radwanska, Li Na, Jankovic.
Skrällvarning: Stephens, Robson, Keys, Kvitová.
Bubblare: Vinci, Kerber, Petrovic.

Semifinalerna: Williams slår Radwanska, Li Na slår Jankovic.

FINALEN: Williams slår Li Na.

* * *

JAPAN OPEN

Inte fullt så het som China Open, men bra namn även här. Världssjuan Juan Martín del Potro toppseedad, åttan Jo-Wilfried Tsonga andraseedad, elvan Raonic tredjeseedad, 13-rankade titelförsvararen Kei Nishikori fjärdeseedad.

Med tanke på Raonics grymt imponerande vecka i Bangkok får han ju anses ha riktigt goda chanser att ta sig till final för andra året i rad. I princip obefintligt motstånd fram till en eventuell kvart mot Kevin Anderson, och med tanke på Raonics form borde han vinna det mötet.

Tsonga slog ut landsmannen Gaël Monfils i raka set tidigt i morse (6-3, 7-6). Hans form har gått från gryende till bra. Håller det i sig ska han ta sig till minst semifinal, mot Raonic.

Föll visserligen mot Gilles Simon, som är i samma kvartsfinalsektion, i Metz, men det var i finalen efter en veckas spel – dessutom Tsongas första turnering sedan Wimbledon, så inte speciellt konstigt att bensinen inte räckte ända fram den gången.

Övre halvan då? Lite svårare. Oklart hur del Potros form ser ut, men han brukar studsa tillbaka ganska snabbt efter sina magplask (i det här fallet torsken mot Lleyton Hewitt i 2R i US Open).

Alexandr Dolgopolov körde dock över Daniel Brands i natt (6-3, 6-1) och kanske äntligen är på väg ur sin djupa formsvacka (som hållit i sig i stort sett hela säsongen). Kan ställa till problem för del Potro i kvarten.

Svår lottning för Nishikori. Kan torska redan i öppningsmatchen mot Jürgen Melzer, och i andrarundan väntar med stor sannolikhet Feliciano Lopez. Inte heller han direkt ofarlig i de här sammanhangen. Tycker ändå att japanen, buren av sina hemmafans, ska ta sig till minst kvartsfinal. Där väntar förmodligen formsvage Nicolás Almagro. Ett högst överkomligt hinder.

Så, en semi mellan del Potro och Nishikori, med Dolgopolov som främsta utmanare, känns inte alls långsökt.

De går vidare till semifinal: del Potro, Nishikori, Raonic, Tsonga.
Skrällvarning: Dolgopolov, Simon.
Bubblare: Almagro, Lopez, Melzer.

Semifinalerna: del Potro slår Nishikori, Raonic slår Tsonga.

FINALEN: Raonic slår del Potro.

Kanske önsketänkande, men vore ju riktigt kul om Raonic kunde följa upp sin övertygande vecka i Bangkok med att bärga första 500-titeln i karriären.

Han gick in i finalen med åtta raka finalförluster.

Nu har han nio.

Julien Benneteaus finalförbannelse överlevde alltså Kuala Lumpur – trots matchboll i andra set.

Förlusten innebär i stället att 24-årige doldisen Joao Sousa bärgat sin första ATP-titel i karriären – efter bara en spelad final.

Sousa: 1-0.

Benneteau: 0-9.

Det är ju nästan lite skrattretande, även om jag faktiskt känner lite med Benneteau. Här har han sin överlägset bästa chans att äntligen bärga sin första titel och sumpar det helt på egen hand när han ska serva hem bucklan i andra set.

Där snackar vi finalfrossa som heter duga.

Han har haft sina chanser i några av de tidigare finalerna, men i de har han mött betydligt svårare motstånd än han gjorde i dag. All heder åt Joao Sousa som gjort två kanonveckor, men som spelare har han oerhört begränsad kapacitet.

På hardcourt – dessutom inomhus – ska han inte utgöra något hot whatsoever, oavsett formtopp, då han i grunden är en grusspelare (och dessutom inte direkt rutinerad i ATP-sammanhang).

Han krigade sig dock förbi både David Ferrer och Jürgen Melzer under veckan och tog de chanser han fick i finalen, så segern är så klart välförtjänt.

Men att inte Benneteau vann den här matchen… 101-95 i poäng totalt, vann 73 procent i förstaserve och 59 procent i andraserve, höll sin serve hela vägen fram till 5-5 i andra set och lät sedan nervositeten sänka honom. Breaket i tredje sets första game lyckades han aldrig reparera trots att Sousas serve inte på något sätt var omänskligt bra.

Nej, att fransmannen inte vann sin första ATP-titel i dag kan inte betraktas som annat än ett underbetyg. Ett bottennapp. Vi får se om det någon gång blir tionde gången gillt för 31-åringen.

* * *

Milos Raonic gjorde däremot ingen besviken i sin final, i Bangkok. Kanadensaren servade helt utomjordiskt bra. Tappade bara två poäng i sin förstaserve under hela matchen. Vann 41 av 43 – det vill säga 95 procent. Helt galet.

Han vann visserligen blott tolv poäng i Tomás Berdychs serve, men det räckte för att bärga de två överlägset viktigaste poängen i matchen:

• Minibreaket i inledningen av första sets tiebreak. 

• Servegenombrottet till 2-0 i andra set.

Jag har vissa invändningar mot Raonics aggressiva returspel, eftersom det ger motståndaren väldigt mycket gratispoäng. Men när grundspelet är så pass bra som det var i dag – och framför allt när han är så här totalt orubblig i egen serve – då funkar det ju onekligen väldigt bra.

Berdych var en slagen man redan efter det där tiebreaket i första set. Han kände liksom att han inte skulle få ens en tillstymmelse till chans i kanadensarens serve – vilket ökade pressen på honom att själv serva kassaskåpssäkert.

En breakboll hade Raonic emot sig, i slutet av första set (när han tappat 40-0 och bränt totalt fyra gamebollar). Den räddade han med en förstaserve i 221 km/h.

Det var med andra ord inte speciellt konstigt att Berdych var en smula uppgiven efter tiebreaket, där han alltså tappade sin serve i tiebreakets allra första poäng. Vanligtvis får man några chanser att ta igen det, särskilt om man som Berdych servar stabilt därifrån, men Raonic var liksom bara helt omöjlig.

Oerhört imponerande seger, hur som helst. Även om jag nog tycker att den mot Richard Gasquet i gårdagens semifinal var snäppet mer imponerande, dels för att Gasquet är en bättre returtagare och dels för att Raonic inte servade lika bra som i dag.

Nåväl.

Serven även fortsättningsvis kanadensarens överlägset viktigaste vapen, men tycker även att han visat framsteg i grundspelet under veckan i Thailand. Det bådar gott inför höstens intensiva slutspelsrace.

Mycket under årets höstsäsong kommer, fullt naturligt, att handla om slutspelsracet.

Det som just nu pågår mellan en handfull spelare i topp 10-segmentets nedre regioner.

Mer än till exempel förra året, då de nio främsta spelarna på rankningen (dåvarande världsnian Janko Tipsarevic ersatte skadade Rafael Nadal) i princip var helt ohotade.

Ja, i stället påminner årets race mycket mer om 2011. Ungefär vid den här tiden för två år sedan var Tomás Berdych världstia. Gaël Monfils var nia och var alltså reserv för sexan Robin Söderling (som ju spelade sin till dags dato sista match i Båstad drygt tre månader tidigare).

När det sedan var dags för World Tour Finals hade Berdych klättrat upp till sjunde plats (och frånvarande Söderling sjunkit till plats 13) och Tipsarevic ersatte Andy Murray efter att skotten tvingats dra sig ur på grund av skada efter blott en match i gruppspelet.

Även då var en handfull spelare involverade i streckstriden: Berdych, Monfils, Mardy Fish (slutade åtta), Nicolás Almagro (10), Juan Martín del Potro (11), Gilles Simon (12). Dessutom skiljde det bara ynka 15 poäng mellan världsnian Tipsarevic (som alltså blev förstareserv) och Almagro.

Men låt oss nu blicka framåt i stället för att kika i backspegeln.

Det skiljer i skrivande stund drygt 600 poäng mellan världsnian Richard Gasquet och världselvan Milos Raonic (som är en av huvudutmanarna utanför topp 10).

Som ni redan vet kan det alltså räcka med att sluta nia för att kvalificera sig för World Tour Finals, eftersom nyopererade Andy Murray med stor sannolikhet tvingas dra sig ur. Vilket ju alltså innebär att varenda liten poäng under hösten är livsviktig för spelarna runt 10-strecket.

Efter helgen kommer Raonic att ha knappat in på Gasquet. Detta efter att kanadensaren slagit ut en av sina slutspelsrivaler i semifinalen i Bangkok i dag. En imponerande seger, inte minst med tanke på vad som står på spel.

Hardcourt inomhus passar ju Raonic väldigt bra eftersom han får väldigt hög utdelning i egen serve. I kvarten mot Feliciano Lopez (6-4, 6-3) var han helt omutlig. Han hade lite större bekymmer mot Gasquet i dag. Blev bruten, tappade första set och fick inga helt enkla game med sig i egen serve i andra set.

Men framför allt – han returnerade katastrofalt dåligt. Vid ställning 5-5 hade han bara vunnit två poäng i Gasquets serve. Två poäng på fem returgame, alltså. Rysligt dåligt. Man hade inte direkt väntat sig att Gasquet av de båda skulle vara den som bärgade game efter game blankt i egen serve.

Vid ställning 6-5, som från ingenstans, gjorde dock Raonic plötsligt ett kanongame i Gasquets serve. Spelade sig fram till 0-40 och tre setbollar – av vilka han bara behövde en. Han bröt alltså blankt och bärgade fyra av totalt endast sex poäng i världsnians serve i just det gamet.

Det är otroligt starkt gjort, måste sägas. Raonic har ju svajat på det mentala planet under året, men i dag var det i just det avseendet han imponerade mest. När han väl servade bra så spelade han också bra, vilket brukar vara fallet med 22-åringen. Och servade bra, det gjorde han alltid i de absolut viktigaste lägena.

Han hade visserligen inga breakbollar mot sig i det där andra setet, men tappade flera gånger 30-0 och 40-0, och hamnade ofta i 15-30-lägen och 40-40.

I avgörande set kändes det som att Raonic hade momentum på så sätt att han var självsäker i egen serve. Han plockade visserligen bara sju poäng i Gasquets serve (nästan lika bedrövligt som i andra set) men förvaltade en av två breakbollar – vilket räckte för seger: 3-6, 7-5, 6-4.

Gasquet vann för övrigt poängen totalt: 89-81. Raonic dundrade in 23 ess. Har man en så svårhanterlig kan man onekligen kosta på sig ett gäng rysligt dåliga returgame…

I finalen möter han hur som helst Tomás Berdych, som krånglade sig förbi Gilles Simon. Knappt tre timmar stod de på banan. Simon, som ju har ganska lätt för kraftfulle Berdych, vann första set i tiebreak men blev överkörd i andra.

I avgörande set tog Simon en 2-0-ledning men Berdych bröt tillbaka redan i nästa game. De följdes sedan åt till 5-5, då Berdych bröt blankt efter ett svagt servegame från fransmannen (och en läcker passering vid 0-40 på en helt okej stoppboll från Simon).

Berdych tappade sedan till 0-40 när han skulle serva hem matchen vid 6-5 men smällde in fem raka poäng och fick äntligen revansch efter tre raka förluster mot Simon (som dock leder med 5-3 totalt i inbördes möten).

Intressant att Berdych har så svårt för Simon ändå, med tanke på att hans spel passar så bra mot Andy Murray. Nu är inte Murray och Simon identiska spelare direkt, men de har likvärdiga counterpunchande egenskaper. Fransmannen lyckas helt enkelt skära av Berdychs vinklar, störa hans matchrytm, hacka sönder tempot och sätta press.

Nog för att Simon är en skicklig inomhusspelare, som tycks trivas väldigt bra med den lite lägre (men till skillnad mot på gräs väldigt förutsägbara) bollstudsen, men Berdych är själv ingen novis på området. Intressant maktförhållande dem emellan, helt enkelt.

Tror mycket handlar om det mentala. Simon har lyckats jobba sig till det psykologiskt övertag och gör Berdych osäker med sitt taktiska kunnande. Mycket är vunnet när man får Berdych ur balans. Tjecken har liksom ingen plan b, så han är helt beroende av att ha ren bollträff, säker serve och bra flow i sitt spel.

Vilket ju gör den här segern rätt imponerande ändå, trots att Berdych var favorit på förhand. Mentalt starkt av honom att snabbt reparera skadan efter att ha tappat sitt första servegame i skiljeset och sedan rädda upp 0-40 vid ställning 6-5. Undrar om han inte hade torskat tiebreaket om han tappat serven där.

Nåväl.

Blir en intressant final i morgon. Raonic vann deras hittills enda möte, i Cincinnati förra året (6-4, 2-6, 6-2). Raonic gjorde en väldigt bra match då, vill jag minnas. Gynnades av det ganska snabba underlaget i Cincy och kommer gynnas ännu mer under taket i morgon.

Frågan är vem som vinner den mentala kampen. Raonic borde vara något hungrigare än Berdych, eftersom han jagar både poäng och sin andra titel för säsongen. Berdych å sin sida kan spela lite mer avslappnat eftersom han i princip redan är klar för World Tour Finals (spelar även han för sin andra titel i år).

* * *

I Kuala Lumpur bjuds vi på en riktig skrällfinal i morgon: 33-rankade veteranen Julien Benneteau mot 77-rankade doldisen Joao Sousa. Det här blir alltså Benneteaus nionde ATP-final – han har hittills förlorat åtta raka (den senaste i Rotterdam i början av året).

Var ju i final här 2012 men föll då i tre set mot Juan Mónaco (7-5, 4-6, 6-3).

Joao Sousa har å sin sida aldrig tidigare spelat en ATP-final och var så sent som i maj rankad 123 i världen. Det är nog ingen överdrift att säga att han fick lite av ett genombrott förra veckan då han tog sig till semifinal i St. Petersburg (förlust mot Guillermo Garcia-Lopez) men lade grunden till de senaste två veckornas framgångar i US Open (förlust mot Novak Djokovic i tredje omgången).

Han har verkligen kommit från ingenstans, 24-åringen. Spelade en del på ATP-nivå förra året men gjorde inget väsen alls av sig. Har ju spelat väldigt bra i St. Petersburg och framför allt Kuala Lumpur (slog ut en underpresterande David Ferrer i raka set i kvarten och Jürgen Melzer i semifinalen).

Men det går så klart inte att säga annat än att det här är Benneteaus bästa chans någonsin att äntligen bärga den där ack så efterlängtade första ATP-titeln.

Benneteaus finalfacit så här långt:

Ja, man unnar ju faktiskt Benneteau den där titeln. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Samtidigt vore det grymt kul om Sousa kunde kröna den här sensationella skrällveckan med sin första titel i karriären.

Även den här finalen lär vara en nervdallrande kamp. Benneteau har rutinen men tycks också ha någon sorts finalförbannelse över sig, vilket så klart påverkar psykologiskt. För Sousa är det här den hittills överlägset viktigaste matchen i karriären.

Lättare sagt än gjort för båda att hålla nerverna i styr, alltså.

Rubriken är ganska missvisande.

I John Isners fall måste den nämligen korrigeras till ”borta katastrofalt tokdåligt men hemma bäst”.

Det är ingen hemlighet att den reslige amerikanen har förtvivlat svårt att prestera utanför Nordamerika, och sådant blir ju aldrig så tydligt som när man skärskådar siffror och resultat.

Eller vad sägs om det här:

• Av Isners totalt 2,025 rankningspoäng har 1,725 bärgats på hemmaplan. Det utgör 85 procent av hans poängtotal.

• Han har bara vunnit fyra matcher utanför USA i år – två av dem i Franska öppna. 4-8 i matchfacit på ”bortaplan”.

• Han har 30 segrar i USA och totalt 30-12 i matchfacit på hemmaplan.

Isner har dessutom vunnit sex av sina sju ATP-titlar och spelat 14 av 16 finaler på hemmaplan.

Att USA-ettan ska ta igen förlorad mark under hösten när ATP-cirkusen nu rullar in i Asien och sedan vidare till Europa är därför knappast troligt.

Nej, i stället får amerikanerna sätta sitt hopp till Sam Querrey. Han har visserligen halkat ner till plats 31 på världsrankningen men brukar prestera betydligt bättre än sin landsman utanför USA (har plockat 56 procent av sina rankningspoäng på bortaplan).

Nu har han visserligen spelat nio av tolv finaler i staterna (och vunnit fem av sina sju titlar där) men det är inte i något titelrace han är ett relevant namn. Nej, här pratar vi alltså om framgångar i form av segrar, rätt och slätt.

För särskilt många sådana lär vi inte få se från Isner under återstoden av året, om historien upprepar sig – förra säsongen (som på det hela taget var en riktigt bra för honom) avslutades med blott två segrar och fem förluster efter US Open.

Novak Djokovic firar totalt 100 veckor som världsetta – som den blott nionde spelaren i historien på herrsidan.

En på alla sätt och vis välförtjänt prestation. Tio finaler på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (5-5 i finalfacit) och totalt 19 ATP-titlar på 27 finaler sedan det stora genombrottet kom för två år sedan är kvitto på hans dominans sedan 2011.

Men det finns lite smolk i Djokovics bägare.

Det smolket stavas Rafael Nadal.

Rivalen flåsar honom i nacken på världsrankningen (bara 260 poäng efter) men ligger redan 3,000 poäng före på säsongsrankningen och kommer att ta över tronen under hösten efter en makalös comeback.

Och det är ingen slump. Vid sidan av de generella framgångarna under året har Nadal lyckats vända på steken och tagit kommandot i rivaliteten med Djokovic. Han har nu 22-15 totalt i inbördes möten, 3-1 under 2013 och 6-1 på deras senaste sju möten (förlusten kom i årets upplaga av Monte Carlo Masters i april).

Efter den episka Australiska öppna-finalen 2012 var siffrorna 16-14 i Nadals favör, men 6-0 under 2011 och 7-0 på de senaste sju mötena – för Djokovic.

Vi vet redan att den resultatmässiga vändningen kom i Monte Carlo 2012, då Nadal körde över en sorgtyngd Djokovic i finalen (6-1, 6-3). Världsettans svaga insats förklarades med farfaderns bortgång samma vecka och det talades därför aldrig om en förändrad maktbalans dem emellan just då.

Men en månad senare blev det en ny tvåsetsseger för spanjoren (7-5, 6-3) och med dessa båda segrar hade manegen inför Franska öppna krattats. Finalen på Roland Garros, deras tionde raka finalmöte, vann sedan Nadal förhållandevis enkelt i fyra set (6-4, 6-3, 2-6, 7-5).

Två av årets drabbningar har varit ruskigt jämna historier (semifinalerna i Franska öppna och Canada Masters). Enda riktiga överkörningen kom i Monte Carlo, och där var det alltså Djokovic som höll i taktpinnen från början till slut (6-2, 7-6).

6-1 till Nadal sedan Australiska öppna-finalen, alltså.

Men om nu vändningen inte kom i Monte Carlo eller Franska öppna 2012, när kom den då?

Svaret ger Rafael Nadal själv, enligt Tennis Magazines skribent Peter Bodo inför ett slutet sällskap efter den officiella presskonferensen på Flushing Meadows för ett par veckor sedan.

– Inför finalen här 2011 så satt jag i omklädningsrummet och var inte övertygad om att jag hade en chans att vinna. Men det tredje set vi spelade den dagen var väldigt viktigt för mig. Jag lyckades förändra situationen. Jag lyckades kämpa mer än i mina tidigare möten mot honom.

Rafael Nadal vann det setet – det enda i den finalen och blott andra efter elva spelade set (Djokovic hade 12-2 i set på fyra spelade matcher inför Australiska öppna-finalen 2012). Matchen slutade 6-2, 6-4, 6-7(3), 6-1 till Djokovic.

– Några av poängen i det där tredje setet var fantastiska, väldigt långa. Under duellerna kunde man inte ens höra bollträffen, för publiken var så galen. Och det var väldigt högklassig tennis som Djokovic presterade, minns Nadal.

Det var början på vändningen. Det skulle dock dröja ett tag till innan Nadal kunde skörda frukterna av sin ”upptäckt”. Man skulle kunna säga att han identifierade lösningen på sitt problem (det vill säga Djokovics massiva psykiska och spelmässiga övertag) på Flushing Meadows, men inte kunde implementera den fullt ut riktigt än.

– Jag var tvungen att ha tålamod, öka min nivå lite och vänta på att han skulle förlora lite av sitt självförtroende, eller något i sitt spel, förklarar han.

Första möjligheten fick han som bekant redan i Australiska öppna året därpå. Den gången räckte det till att pressa Djokovic i en episk femsetsrysare, men det slutade ändå med Nadals sjunde raka finalförlust mot sin nemesis.

– Jag kände att jag var väldigt nära. Jag var väldigt glad efter den matchen för jag lyckades hela tiden förändra dynamiken. Jag visste efter det att jag hade ett sätt att vinna.

Det har han visat sedan dess – sex gånger om.

Nu ligger bollen hos Novak Djokovic. I och med att Nadal justerat och trimmat sitt spel har han lyckats förändra matchbilden mot Djokovic och bygga upp ett psykologiskt övertag som påminner om det han hade före 2011.

Nu är det Djokovic som måste hitta sätt att besegra Nadal igen.

Att spanjoren tar över tronen som världsetta innan årets slut är därför positivt för deras rivalitet i allmänhet och Djokovic i synnerhet. Han har varit den jagade alldeles för länge. Den serbiska vargen måste få en orsak att börja jaga igen.

Det har han fått nu.

Elva raka game.

En mirakulös vändning från 3-6, 1-4.

Och bara fem tappade poäng i tredje set.

Rätt otroliga siffror egentligen – och bakom dem döljer sig Ernests Gulbis fjärde ATP-titel i karriären (första utanför USA).

Men 25-åringens inledning i St. Petersburg Open-finalen mot Guillermo Garcia-Lopez såg allt annat än lovande ut. Spanjoren spelade lika bra som han gjort under hela veckan, medan Gulbis hade stora problem med sin normalt så giftiga serve (vann bara 40 procent av poängen i förstaserve och blev bruten tre gånger) vilket kostade honom första set.

När Lopez å sin sida fortsatte bärga sina servegame förhållandevis enkelt och sprang ifrån till först 3-0 och sedan 4-1 i andra set såg det ut som om Gulbis gick sin första finalförlust till mötes.

Då kom haveriet.

Och vändningen.

Lopez svajade i egen serve och bjöd på breakboll med ett dubbelfel vid ställning 4-2, 30-30. Gulbis behövde i princip bara få nästa (andra)serve i spel och låta Lopez själv göra jobbet. Sekunder senare knöt han näven i vad som nästan såg ut som en segerviss gest efter att Lopez skickat ut en backhand över sidlinjen – och där kapsejsade spanjoren fullständigt på det mentala planet.

Lettländaren bröt till 5-4 och servade hem andra set enkelt.

Tredje set blev sedan en autobahn fram till 25-åringens andra titel i år (den första kom i Delray Beach i februari): 3-6, 6-4, 6-0.

24-5 slutade alltså poängen till Gulbis i avgörande set. Lopez vann bara tre poäng i egen serve. Ofattbart.

Lopez tog visserligen en medical timeout i slutet av andra set (eller om det var början av tredje), men jag tyckte inte att han såg särskilt skadehämmad ut. Kändes helt enkelt som att han inte alls hängde med när Gulbis hittat sin matchrytm och spanjorens manschetter börjat darra.

I första set behövde han liksom inte ens spela så överdrivet bra för att få övertag. Det enda som krävdes var att hålla bollen i spel och vänta på misstag från Gulbis. För de kom – i drivor. Särskilt på forehandsidan. En ganska vanlig utgång av en poäng i de första två seten var att Gulbis bröt av en diagonal backhandduell med en rak backhand, för att sedan slå bort sig när Lopez svarade med en cross mot Gulbis forehandhörn.

Oavsett var det en härdsmälta av rang från spanjoren. Ett enda svagt servegame och tappat break räckte för att sänka hela fartyget.

Nåväl.

Segern innebär hur som helst att 25-årige Gulbis slår sig in på topp 30 igen (rankad 28 när listan uppdateras i morgon). Första gången sedan februari 2011 han är inom topp 30. Har dessutom inga poäng alls att försvara under återstoden av säsongen, så kan säkert klättra lite till innan året är slut.

Det är ju på tiden.

* * *

Gilles Simon slog landsmannen Jo-Wilfried Tsonga i raka set på hemmaplan i Moselle Open: 6-4, 6-3.

Nu fokuserade jag ju mest på Gulbis-Lopez, men Tsonga verkar ha gjort en ganska slätstruken match. Vann bara 57 procent i förstaserve, blev bruten fyra gånger och förvaltade blott en av fem egna breakbollar.

Inte så konstigt i och för sig. Det här var trots allt Tsongas första match sedan knäskadan i Wimbledon och han hade tillryggalagt två raka tresetare inför finalen. På det hela taget ett styrkebesked att ta sig så långt, ändå.

* * *

Agnieszka Radwanska hade stora problem mot Anastasia Pavljutjenkova i Seoul men kämpade till sist ner sin 32-rankade finalmotståndare i en två timmar och 45 minuter lång tresetare: 6-7(6), 6-3, 6-4.

Nästan halva matchen avverkades i första set – en timme och elva minuter tog det för Pavljutjenkova att vända 0-3 (räddade dessutom fyra setbollar i egen serve vid 5-6).

Titeln är världsfyran Radwanskas första sedan Sydney i januari (totalt tredje – vann sin första i Auckland) och 13:e i karriären. Radwanska blev i och med segern den fjärde WTA-spelaren med tre eller fler titlar under säsongen (efter Serena Williams, 9, Simona Halep, 4, och Victoria Azarenka, 3).

Ryggskadan som tvingade Andy Murray att stå över Franska öppna i somras har fortsatt plåga honom under säsongen – och nu tvingas han till operation.

Vilket innebär att världstrean kan missa resten av säsongen.

Oerhört tråkigt förstås (trots att Murray med stor sannolikhet nog tvingats stå i skuggan av Novak Djokovic och Rafael Nadal under hela hösten ändå).

Men det skapar också viss spänning i kampen kring slutspelsstrecket.

Det är nämligen som bekant åtta spela som kvalificerar sig till World Tour Finals, även kallat säsongsslutspelet (eller bara ”slutspelet”). Nadal och Djokovic är redan kvalificerade (så även Murray, men måste alltså med största sannolikhet stå över).

Så här ser säsongsrankningen ut i skrivande stund:

• 1. Rafael Nadal               11,015
• 2. Novak Djokovic          8,110
• 3. Andy Murray               5,805
• 4. David Ferrer                4,900
• 5. Tomás Berdych          3,470
• 6. J-M del Potro              3,365
• 7. Roger Federer             3,055
• 8. Stanislas Wawrinka    2,925
• 9. Richard Gasquet        2,765
• 10. Jo-Wilfried Tsonga  2,455

David Ferrers plats bland de åtta-nio bästa måste i stort sett betraktas som säkrad. Förra året var det bara fem spelare som hade uppnått 5,000 poäng vid årets slut (Djokovic, Federer, Murray, Nadal, Ferrer) och detta alltså efter att World Tour Finals spelats. Därför knappast troligt att han blir omsprungen ens av en spelare under hösten – ännu mindre av fem-sex.

Det är i huvudsak Wawrinka och Gasquet som slåss om den åttonde platsen, men i och med att det skiljer blott 300 poäng mellan Federer på sjunde plats och Gasquet på nionde så går även schweizaren en tuff höst till mötes om han vill spela sitt tolfte raka slutspel.

Om nu Murray tvingas stå över ger det Federer lite välbehövligt andrum. Det är helt enkelt mindre sannolikt att tre spelare går förbi honom under de kommande månaderna än att två gör det. Enkel matematik.

I övrigt har även spelarna i segmentet strax utanför topp 10 chans att norpa en av de sista biljetterna. Milos Raonic, Tommy Haas och John Isner ligger alla på runt 2,000-2,200 poäng och har alltså bara 500-700 poäng upp till niondeplatsen. Gör de riktigt bra ifrån sig – medan Federer/Wawrinka/Gasquet haltar – så kan de väldigt snabbt bli krafter att räkna med på upploppet.

För Federers del är hösten den klart viktigaste på många många år. Med nästan 2,000 poäng upp till Ferrer är hans plats inom toppkvartetten i princip förlorad. I stället måste han främst rikta in sig på femteplatsen. I det racet är slutspelet så klart av stor vikt, eftersom han går miste om en hel del potentiella poäng om han inte skulle kvalificera sig.

Ska man våga sig på att spekulera lite så tror jag att Jo-Wilfried Tsonga kommer att gå om Gasquet under hösten. Han har i alla fall goda chanser att göra det. Har sett stark ut i comebacken i Metz (första turneringen sedan Wimbledon), och är framme i semifinal (mot Florian Mayer; ligger just nu under med 1-0 i set).

Hittar han bara formen så har han högre kapacitet än sin landsman. Dessutom skiljer bara 300 poäng på säsongsrankningen – vinner Tsonga i Metz krymper Gasquets försprång till 50.

Wawrinka? Baserat på hans insats i US Open känns hans medverkan i World Tour Finals given, men det förutsätter ju att han fortsätter leverera. Tycker ändå att han känns som ett säkrare kort än Federer och Gasquet. Trots att det här normalt är Federers tid på året.

Inga frågetecken kring Berdych. Däremot del Potro. Succéer och magplask, om vartannat. Han har verkligen inte haft någon consistency i år, och hamnar han i en formsvacka nu efter US Open-fiaskot så krävs det inte jättemycket för att han plötsligt ska hänga löst.

Ska vi försöka oss på att sia? Vad sägs i så fall om:

• 1. Rafael Nadal  
• 2. Novak Djokovic 
• 3. Andy Murray
• 4. David Ferrer 
• 5. Tomás Berdych 
• 6. Roger Federer 
• 7. Stanislas Wawrinka 
• 8. J-M del Potro 
• 9. Jo-Wilfried Tsonga
• 10. Richard Gasquet

Vad tror ni?

Marin Cilic blir alltså avstängd från spel i nio månader, lät Internationella Tennisförbundet, ITF, meddela i går.

24-årige kroaten testades positivt för ämnet nikethamide under BMW Open i München i april och fanns efter utredning skyldig till dopning.

Cilics förklaring var att han fått i sig ämnet av misstag, via glukostabletter (specifikt medicinen Coramine) som hans mamma köpt till honom på apoteket.

Den oberoende tribunalen svalde förklaringen med hull och hår, slog fast att han ”inte medvetet intagit substansen i prestationshöjande syfte” och valde att bakdatera hans avstängning till den 30 maj – vilket innebär att han är tillbaka på touren den 1 februari 2014.

Avstängningen har verkställts och offentliggjorts. Allt är frid och fröjd.

Nja.

Inte riktigt.

Jag vet inte riktigt om ITF tabbat sig i sitt pressmeddelande. Eller om tribunalen inte har den blekaste aning om vad Coramine är för sorts läkemedel.

Men att Cilic inte skulle ha intagit nikethamide i prestationshöjande syfte, det måste betraktas som väldigt orimligt. En ren och skär lögn, helt enkelt.

I Sverige har Coramine (Coramin på svenska) och alla andra märken innehållande ämnet nikethamide avregistrerats. Runtom i Europa säljs den dock som receptfritt läkemedel på apotek, ofta kombinerat med glukos, i form av både koffeintabletter och andra preparat.

Det är allmänt vedertaget att Coramine/nikethamide främst används för att förhöja syreintaget – det vill säga i prestationshöjande syfte – och har varit en otillåten substans inom sport under många många år. Bergsklättrare använder Coramine för att förbättra sin uthållighet på höga höjder. Behöver knappast nämna hur viktig hög uthållighet är för tennisspelare (inte bara på banan, utan även vad gäller träning).

Om Cilic (eller hans mamma) köpt just Coramine, vilket ju han själv och ITF påstår, så är det betydligt mer långsökt att tro att han ”fått i sig det av misstag” än att han gjort det för att förbättra sin uthållighet. Särskilt med tanke på att uthålligheten är en aspekt han under de senaste åren varit i behov att förbättra för att kunna ta nästa steg.

Att han dessutom inte motsvarade förväntningarna spelmässigt i början av året borde stärka misstankarna om medveten dopning.

Med detta sagt tycker jag att Cilic kommer alldeles för lättvindigt undan. Hans straff mildras helt enkelt på alldeles för vaga grunder. Skulle väldigt gärna vilja se en mer utförlig motivering till detta beslut.

Nu är i och för sig koffeintabletter (eller glukostabletter) ingen jätteallvarlig överträdelse, men det hör inte hit. ITF:s och beslutsfattarnas naivitet drar ett löjets skimmer över hela hanteringen av dopningsfall inom tennisen.

Något de verkligen inte behöver just nu.

Här kan ni läsa ITF:s uttalande om avstängningen

Kommer ni ihåg hur det lät för sju månader sedan, eller närmare bestämt den 10 februari?

Ni vet, när en viss Rafael Nadal chockförlorade VTR Open-finalen i Vina del Mar?

Finalmotståndaren och skrällsegraren, den då 73-rankade doldisen Horacio Zeballos, utnämndes till ”hjälte” lite här och var (framför allt på Twitter) efter att ha bärgat sin första ATP-titel i karriären – i sin blott andra final någonsin – mot en av historiens mest framgångsrika tennisspelare.

Han spåddes givetvis en lysande framtid, trots att han var nästan 28 år fyllda.

Hur det har gått sedan dess?

Tja. Medan Rafael Nadal vunnit 58 matcher och tio titlar (två Grand Slams) har den argentinske hjälten bokfört det något mer blygsamma 8-17 i matchfacit (13-18 totalt i år).

I ATP-sammanhang har han som bäst nått kvartsfinal (Acapulco samma månad som VTR Open, förlust mot Nicolás Almagro) och förlorat 13 förstarundor (14 om man räknar med Challengern i Braunschweig i juli) under säsongen (12 av dem efter Vina del Mar).

Den högst rankade spelaren han slagit är Carlos Berlocq (43) i Umag. Den lägst rankade han förlorat mot är Ivan Sergejev (177) i Braunschweig.

Han är i skrivande stund rankad 52 (som bäst 39, veckorna efter Vina del Mar) och ligger på plats 60 på säsongsrankningen. Poängen han spelade in i Chile utgör nästan 40 procent av hans poängtotal så här långt i år.

Jag påpekar inte allt detta för att raljera, eller för att förringa hans sensationella finalseger mot Nadal – utan för att visa att en match eller en turnering inte gör en spelare.

För med facit i hand går det inte att dra någon annan slutsats än att den där chocken säger mycket mer om Nadals dåvarande form än om Zeballos kapacitet och potential.

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy Janowicz, Grigor Dimitrov, Benoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.