Lottningen gav David Ferrer en jättechans att nå sin första Grand Slam-final i karriären. Det största hotet på vägen var Roger Federer i en eventuell semifinal.

Ett hot som Jo-Wilfried Tsonga effektivt röjde ur vägen redan i kvartsfinalen.

Ferrer tackade och tog emot genom att avfärda en (förmodligen av nervositet) svajig Tsonga i raka set: 6-1, 7-6(3), 6-2.

Belöningen: Rafael Nadal.

Låt oss börja med att gå igenom de saker som talar för Ferrer i den här matchen, för de är få:

• Utvilad. Ferrer sprang som sagt igenom sin semifinal i raka set och har ännu inte tappat set, medan Nadal stångade sig blodig mot rivalen Novak Djokovic i fyra timmar och 37 minuter.

• Pressen på Nadal. Ferrer må vara nervös inför sin första GS-final någonsin, men all press vilar på Nadals axlar. Semifinalen mot Djokovic var den moraliska finalen, och alla förväntar sig nu att han ska svepa Ferrer i raka set. När en 19-årig version av Nadal slog Federer i semin 2005 (vilket var det årets moraliska final) tappade han första set i den riktiga finalen mot Mariano Puerta. Att ladda om efter en sådan episk drabbning som den vi bevittnade i fredags är lättare sagt än gjort.

• Favoritskapet. Nadal med sina sju titlar i Franska öppna är den obestridliga favoriten – Ferrer underdog. En tacksam roll för 31-åringen, eftersom det minskar pressen på honom ytterligare.

Bortsett från detta talar precis allt för Nadal. 19-4 i inbördes möten, 16-1 på grus (enda segern för Ferrer på underlaget kom i Stuttgart 2004 – alltså för nästan tio år sedan). Ferrers senaste seger kom på hardcourt i Australiska öppna 2011, då Nadal plågades av skada.

Åtta raka segrar för Nadal alltså, och räknar man bort matchen i Melbourne har Ferrer inte lyckats kuva sin landsman sedan 2007 (i US Open och World Tour Finals, då under namnet Tennis Masters Cup).

Spelmässigt tenderar deras matcher ändå att vara jämna och av deras totalt 56 spelade set genom åren har drygt 30 procent slutat 7-6 eller 7-5.

Detta eftersom de är väldigt lika som spelare, med stort fokus på defensiv, bollsäkerhet och snabbhet.

Problemet för Ferrer är att Nadal är en mycket bättre version av honom själv. Han har inte bara ett tyngre och mer varierat grundspel, utan är också mycket starkare mentalt – särskilt i de mest avgörande lägena (vilket vi inte minst såg prov på i Madrid och Rom).

Nadal är också den mer taktiske av de båda och tycks alltid hitta en väg ut ur även de knepigaste situationerna. När han befinner sig i underläge har han de offensiva vapnen som krävs för att förändra matchbilden, medan Ferrers spel i grunden är monotont och bräckligt när det utsätts för hårda prövningar.

Ferrer har dock imponerat i Paris i år, det måste sägas. Framför allt har han varit väldigt aggressiv och inte nöjt sig med att nöta ner sina motståndare. Han har tagit kommandot och visat framåtanda. Något han måste göra i dag också.

Räcker det mot gruskungen? Nej, jag tror inte det, eftersom han måste spela ett offensivt spel som inte faller sig lika naturligt för honom som för till exempel Djokovic eller Federer.

Lite elakt skulle man helt enkelt kunna likna den här matchupen vid boxning, säga att Nadal är tungvikt och Ferrer mellanvikt.

Vill man vara ännu elakare kan man måla upp det här scenariot:

Nadal magsjuk, knäskadad och fastkedjad vid en lyktstolpe två kvarter bort från Roland Garros. Ferrer börjar serva.

Kommentatorn: Wow, Ferrer fläskar in fyra raka ess! Imponerande. Men Nadal vinner väl det här i slutänden ändå?
Bisittaren: Ja, Rafa brukar ju hitta en väg ut ur sådana här situationer. Om Ferrer har tur kanske han vinner ett set.

Det är dumt att raljera, att David Ferrer äntligen tagit sig till en Grand Slam-final är ett bevis på att ”poetisk rättvisa” inte bara är ett tramsigt hittepå. Men visst känns det som att Ferrer bara inte kan besegra Nadal? Alternativt att Nadal bara inte kan förlora mot Ferrer.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=7iNqgGjJkrc#t=961s

I Madrid kändes det som det förstnämnda. 31-åringen var då två poäng från matchen, men slarvade bort sitt övertag med en horribel missbedömning i öppet läge vid ställning 6-5 och 30-15 i Nadals serve (se klippet ovan). Han återhämtade sig aldrig efter den missen, tappade setet och blev sedan nollad i avgörande set.

Precis som i damernas final är därför den stora frågan inför den här matchen om det över huvud taget ens blir fråga om en match – eller om det bara blir en total överkörning och Nadals åttonde titel på Roland Garros.

Det finns personer som tror på Ferrer inför den här finalen. De är inte många, men de finns.

Jag är inte en av dem.

Maria Sjarapova gjorde en bra match.

En riktigt bra match.

Hon inledde kalaset med att vända 0-40 i egen serve och sedan följa upp med att förvalta sin första breakboll.

Hon hade lyckats ta kommandot och utnyttja Serena Williams slöa start.

Men glädjen blev kortvarig.

När Serena väl fått ordning på serve och bollträff bröt hon två gånger om – och tog en komfortabel 4-2-ledning.

Ett hoppets ljus tändes visserligen för Sjarapova när hon lyckades kvittera till 4-4 med ett nytt break, men två game senare hade hon återigen förlorat ett set mot sin stora nemesis.

I andra set vässade Serena sitt spel ytterligare, fick med sig ett tidigt break och höll sedan sin serve genom resten av setet. I matchens allra sista game, vid ställning 5-4, fläskade hon in inte mindre än tre ess – samtliga i deuce court och den tredje vid matchboll.

– Ärligt talat var jag så nervös då att jag tänkte: ”Jag kommer inte kunna sätta mina grundslag”. Jag skojar inte. Jag trodde verkligen det och som ni såg flög det grundslag jag faktiskt slog typ 300 meter utanför. Jag tänkte för mig själv: ”Okej Serena, du måste slå ess. Det är enda utvägen”, säger hon efter segern – som gav henne karriärens totalt 16:e Grand Slam-titel.

Sjarapova ska ha en eloge för sin insats. Det blev inte så jättemycket av det där med att ”testa något nytt” som hon pratade om inför matchen, men hon spelade sitt spel och hon gjorde det bra – stundtals riktigt bra.

Problemet är att bra inte är bra nog mot Serena Williams. Oftast är inte ens riktigt bra bra nog mot Serena Williams. Så överlägsen är hon när hon inte sätter krokben för sig själv.

Vilket hon bevisade i dag.

För hundrafemtielfte gången.

Så är vi redan framme vid den första av två finaler, efter nästan två veckors Grand Slam-tennis av yppersta klass.

Och det blir inte helt oväntat suveräna Serena Williams mot Maria Sjarapova.

En match där det egentligen enda man på förhand undrar är: blir det ens en match?

Williams har dominerat hela turneringen. Hennes överkörning av Sara Errani i semifinalen (6-0, 6-1) var stundtals plågsam att se. Världsfemman Errani var så totalt utspelad att det stundtals såg ut som om Williams mötte en juniorspelare.

Sjarapova å sin sida fick slita mot Victoria Azarenka (6-1, 2-6, 6-4). Efter en övertygande matchinledning började misstagen hagla i andra set och bokförde inte mindre än 39 oprovocerade misstag och elva dubbelfel under matchen. Hade dessutom problem med att stänga matchen vid överläge 5-2.

Det visar lite hur enormt glappet mellan världsettan Serena och världstvåan respektive -trean Sjarapova/Azarenka det faktiskt är – hon har 25-4 i inbördes möten mot dem (13-2 mot Sjarapova, 12-2 mot Azarenka).

Sjarapova har inte vunnit en match mot Williams sedan hennes skrällsegrar i Wimbledon och slutspelet 2004. Sedan 2007 har hon vunnit totalt två set på elva matcher.

Det råder därför ingen som helst tvekan om vem som är klar favorit inför deras finalmöte i dag, trots att Sjarapova de senaste åren varit mer framgångsrik på grus.

Och det är inte heller särskilt konstigt om man ser till det spelmässiga. Båda är offensiva sluggers som hela tiden vill diktera spelet, som konstant sätter hög press på sin motståndare och som ständigt försöker avsluta poängen med en winner.

Skillnaden är att Williams är bättre ur alla aspekter: Hon är snabbare, slår hårdare, har både bättre och mer stabil serve och tätare defensiv.

Dessutom tenderar hon att vara extra fokuserad mot just Sjarapova, eftersom hon vet vad hon är kapabel till. Hon nämner väldigt ofta att hon har stor respekt för Sjarapova, och det kan – på ett för världstvåan väldigt ironiskt sätt – vara tack vare den respekten som hon skåpar ut henne match efter match.

Hon tar inga risker, helt enkelt. För vi alla vet att Serena Williams värsta fiende är Serena Williams. Det visade hon prov på senast mot Svetlana Kuznetsova i kvartsfinalen, när hon enkelt joggade sig igenom matchinledningen (6-1) för att sedan tappa sitt hittills enda set i turneringen (3-6).

Det är som att Williams är så van vid att köra över alla sina motståndare att hon blir lite ställd (och därmed nervös och ängslig) när någon faktiskt bjuder upp till kamp.

Det är nog Sjarapovas enda chans i dag. Hon har själv sagt att Williams inbördes överlägsenhet stör henne och att hon ska ”testa något nytt” i dag eftersom ingenting under de senaste åren funkat.

Svårt att se vad hon ska kunna göra annorlunda som räcker till seger. Sjarapova är en fenomenalt bra spelare, men hon är begränsad i sitt spel. Hennes slagregister är inte speciellt varierat och hon saknar den taktiska förmåga som är exempelvis Agnieszka Radwanskas signum. Försvarsspelet har hon visserligen förbättrat de senaste åren men är fortfarande en av hennes största svagheter.

Dessutom är hon inte tillräckligt snabb för att hinna med när Williams avfyrar sina projektiler från hörn till hörn.

Nej, utgången av den här finalen vilar återigen i Serenas händer. Jag hoppas att Sjarapova kan hålla nerverna i styr, serva stabilt och hålla sina oprovocerade misstag på ett minimum så att det inte blir en utskåpning ovärdig en Grand Slam-final, men jag har svårt att se ett scenario där Williams inte står som slutsegrare.

Måste börja den här analysen i lite fel ände. Brukar som bekant fokusera på det spelmässiga, men det är svårt att inte beröra två för matchen rysligt avgörande sekvenser.

• Först i tredje set, när Rafael Nadal har breakboll och Novak Djokovics backhandcross döms ut av huvuddomaren. Linjedomaren hade dock dömt in den – och på hawkeye får vi tittare se att bollen touchar linjen. Djokovic blir märkbart frustrerad över domslutet (spelarna får dock inte se hawkeye eftersom det inte används för domslut i Franska öppna) och blir sedan fullständigt krossad i det setet: 6-1 till Nadal.

• I avgörande set – efter att Nole vänt två underlägen och räddat sig kvar när Nadal servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set – får världsettan ett tidigt break och håller sedan sin serve fram till 4-3. Vid 40-40 pressar han ut Nadal i hörnen, tvingar fram en defensiv lobb från spanjoren, avancerar mot nät och gör sig redo för smash – men tappar balansen och faller in i nätet efter slaget. Eftersom reglerna säger att en spelare inte får nudda nätet över huvud taget förlorar Djokovic poängen, vilket innebär breakboll för Rafa. Världsfyran missar den men förvaltar nästa och kvitterar därmed till 4-4.

Den första sekvensen var tveklöst avgörande för utgången av tredje set, men saknar helt betydelse under resten av matchen. Om Nadal avgjort redan i fjärde set hade det säkert snackats om domarskandal och så vidare, men det förlorare sin relevans när Djokovic kom tillbaka så starkt och brottade till sig både momentum och setet.

Den andra sekvensen, däremot. Ja, den är matchavgörande.

Men domarskandal?

Nej. Regler är regler. Spelarna får inte vidröra nätet, hur öppet läget än är, hur självklar poängen än är, hur utspelad den andre spelaren än är. Djokovic tappade balansen och ramlade in i nätet. Solklart poängavdrag.

Vilket är jäkligt synd. För visst känns det bittert när en match av sådana episka proportioner avgörs på ett så snopet sätt?

Nu säger jag inte att Djokovic utan tvekan hade vunnit om han satt den där smashen rent och sedan hållit sin serve – men 3-5 i ett avgörande set är en riktigt brant uppförsbacke även för en grusspelare av Nadals kaliber. Särskilt mot Novak Djokovic.

Eftersom den här regeln normalt knappast ger upphov till några tveksamheter känns det lite drastiskt att börja gapa om regeländring, men kanske behöver den ses över. Jag menar, den poängen ska bara gå till Djokovic, Nadal hade ju inte en chans att rädda den smashen.

Typ som i förra årets US Open-semi mellan Andy Murray och Tomás Berdych, där Murrays keps blåste av mitt under en poäng. Murray hade då precis slagit en för Berdych helt otagbar forehand och hade alltså utan tvekan vunnit den poängen om inte kepsen blåst av.

Att Murray tappade kepsen och Djokovic balansen hade således noll relevans, kan tyckas – poängen var ju redan i praktiken vunnen.

Dock svårt att säga hur en regeländring skulle se ut. På sätt och vis är det logiskt att en regel är så här enhetlig och oantastlig, och därför inte lämnar något som helst utrymme till mänskliga felbeslut.

Nåväl.

Den där poängen blev hur som helst indirekt avgörande, såtillvida att Nadal tack vare den kunde klamra sig kvar i matchen.

En match som bjudit på det mesta i tennisväg. Alltifrån blytunga baslinjedueller, massivt försvarsspel, eleganta stoppbollar, omöjliga passeringar, snabba tempoväxlingar och brinnande intensitet. Setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-1, 6-7(3), 9-7 säger väl egentligen allt om den känslomässiga bergochdalbana som dessa båda mästare bjöd fansen och tittarna på.

Djokovic gick som väntat ut hårdast. Bombade på med offensiva grundslag och jobbade Nadal i sidled. Mixade upp med stoppbollar för att tvinga spanjoren även i djupled.

Nadal hängde dock med riktigt bra, och när även han höjde aggressiviteten och intensiteten fick han också ett litet övertag. Det räckte till matchens dittills enda break och setseger med 6-4.

I andra set skiftade momentum och Djokovic pressade tillbaka Nadal ordentligt med ursinnig offensiv. Nadal bryter till 3-2, men Djokovic svarar med att vinna fyra raka game och kvitterar.

I tredje set sker dock incidenten med Djokovics backhandcross med breakboll mot sig. Döms alltså ut och Nadal tar kommandot. Går fram till 5-0 i fenomenal attacktennis.

Djokovic uppträder oerhört lojt i det här setet och tv-kommentatorerna börjar spekulera i en eventuell skada (eftersom Djokovic tagit sig för ryggen under matchen – vilket han i och för sig brukar göra – och lämnade banan mellan andra och tredje set).

6-1 till Nadal, som ser ut att gå mot en säker 3-1-kross.

I fjärde set får Nadal återigen ett tidigt break. Djokovic bryter tillbaka, men tappar sin serve på nytt – och Nadal får chansen att serva för matchen vid ställning 6-5. Han missar sin chans och förlorar sedan all momentum.

Djokovic vinner efterföljande tiebreak enkelt med 7-3 och kvitterar till 2-2.

Och det är avgörande set som kom att gestalta precis hela matchen. Det är liksom som om det här setet är en gestaltning av hela matchen i miniatyr.

Svag start från Nadal ger Djokovic en komfortabel 2-0-ledning. Han är sedan den klart bättre spelaren – servar stabilt och naggar hela tiden på Nadals serve. Vid några tillfällen ser spanjoren faktiskt till och med trött ut, och förlorar många poäng på att han inte hinner justera sin position bakåt i banan när Djokovics returer landar på hans fötter.

Så kommer då den där snubbelsekvensen vid 4-3 till Djokovic. Det är som att den poängen och det gamet ger Nadal en välbehövlig injektion av energi, styrka, självförtroende och beslutsamhet.

Därifrån svarar han för några av sina absolut bästa servegame i matchen. Då har han under hela setet sakta men säkert höjt intensiteten och aggressiviteten lite i taget, och börjar nu skörda frukterna av sitt hårda slit. Han är kvar i matchen och han vet att han kan vinna.

Det känns faktiskt som att Nadal efter att ha fått det där breaket med sig slutar vara rädd för att förlora och i stället går in helhjärtat för att vinna.

Från 4-4 och framåt bjuds vi överlag på den absolut bästa tennisen i matchen – och några av årets tveklöst bästa dueller.

Som när Nadal räddar en blytung inside out-forehandcross med en loop som likt en magnet vrider sig in mot linjen. Eller som när Djokovic räddar Nadals stenhårda forehandcross med en ännu hårdare backhand – i steget.

Det var verkligen två av världens absolut mest imponerande atleter som gjorde upp om den där finalplatsen.

Ser man till matchbilden som helhet kan man säga att den var svängig. Böljade fram och tillbaka, men det var ofta Djokovic som dikterade spelet. Nadal å sin sida försvarade sig helt otroligt bra och tvingade världsettan att slita hund för varenda liten poäng.

Nadal hade dock även han krut i bössan. Framför allt hans raka forehand i Djokovics forehandhörn var ett giftigt vapen. Världsfyran lurade ofta Djokovic att slå en snäv backhandcross, som Nadal kunde kliva fram på och avsluta med det där rysligt effektiva forehandslaget.

De snabba omställningarna var också avgörande för Nadal. När Djokovics backhand klickade i inledningen av matchen – och framför allt i tredje set – identifierades och exploaterades den svagheten omgående och resolut av Nadal.

När Nole sedan fick i gång sin backhand, och speciellt den för honom så oerhört viktiga raka backhanden (främst i Nadals backhandhörn), justerade spanjoren och attackerade då huvudsakligen Djokovics forehand i stället.

Tycker faktiskt att Nadal överraskade rent taktiskt. Det är en oerhört svår balansgång att skifta mellan försvar och attack mot en så snabb, flexibel och bollsäker spelare som Djokovic. Lägen som mot de allra flesta andra spelarna på touren betraktas som vidöppet kan liksom lika gärna visa sig vara en lömsk fälla, slugt gillrad av en av världens absolut bästa tennispelare.

Också imponerande av Rafa att inte vika ner sig mentalt i avgörande set. Ett set som Djokovic klev in i med ett stort övertag i och med sin bragdvändning i fjärde set. Måste ha känts oerhört tungt att missa chansen att serva hem matchen där i slutet av fjärde.

Vad har vi att säga om Djokovic då?

Han gör en minst lika bra match som Nadal.

Okej, det kom några sedvanliga fokusdippar för serben. Dels en långvarig i tredje set och sedan en direkt avgörande i femte set, där han tappar sin serve blankt vid ställning 8-7 till Nadal och därmed förlorar matchen.

Nu bröts han visserligen inte direkt efter den där nätfadäsen vid 4-3, men han låter sig påverkas av det så till den milda grad att han likväl tappar gamet några poäng senare.

Överlag tycker jag dock att Djokovic spelar helt rätt – hög offensiv press, flyttar runt Nadal lite som han vill både i djupled och sidled, returnerar väldigt aggressivt (särskilt i fjärde och femte set, betydligt sämre returtagande i matchens inledande tre set), matar grundslag mot Nadals backhand, servar stabilt och så vidare.

Han har verkligen både ingredienserna och receptet som krävs för att koka ihop en triumfsoppa mot Nadal på grus – och han lyckas med en hårsmån genomföra den hela vägen in i mål.

I slutänden handlar det om marginaler. Nadal hade dem på sin sida i dag. Djokovic hade otur och slarvade i viktiga lägen.

För att knyta ihop det: Offensivt tycker jag att Djokovic var den bättre spelaren, defensivt Nadal. Taktiskt var det huggsexa, men i avgörande set var det Nadal som vann den mentala kampen.

Matchen höll på i över fem och en halv timme, men frågan är om det spelar någon roll på söndag. Jag tror inte det. David Ferrer och Jo-Wilfried Tsonga gör i skrivande stund upp om den andra finalplatsen och vinnaren där kommer därför att ha kortare återhämtningstid än Nadal, vilket jämnar ut oddsen angående den fysiska biten.

Efter den här kämpasegern tror jag inte Nadal viker ner sig mot någon – eller något.

I går tog vi en titt på Rafael Nadals och Novak Djokovics statistik under turneringen fram till deras hett efterlängtade semifinal i dag.

Dags nu att ta en närmare titt på deras matchup, och på den andra semifinalen mellan Jo-Wilfried Tsonga och David Ferrer.

Till att börja med ser det ut att bli runt 25 grader varmt och lite molnigt men mestadels klart, enligt väderprognosen.

Något som gynnar Rafael Nadal. Hade det varit liknande förhållanden – det vill säga förhållandevis kallt och blött – som under gårdagens damsemifinal mellan Maria Sjarapova och Victoria Azarenka så hade Djokovic varit solklar (ursäkta ordvitsen) favorit inför den här matchen.

Nadal får helt enkelt ingen vidare bra utdelning på sina extremt toppade slag när det är fuktigt och regntungt, eftersom studsen inte blir lika hög och svårhanterlig som när det är torrt och soligt.

Frågan är om vädret kommer att gynna Nadal tillräckligt mycket. Att det blir en kross i stil med de första två seten i finalen förra året (då momentum skiftade till Djokovics fördel först när solen hissat vit flagg och låtit regnet ösa ner över Roland Garros) är det inte tal om. Jag tycker förvisso att Nadal till viss del visade prov på sin maxkapacitet i andra set i Monte Carlo Masters-finalen, men det räckte inte längre än till tiebreak.

Matchen som sådan kommer med största sannolikhet att bli en typisk Nole vs Rafa-drabbning. Djokovic lär gå ut aggressivt och försöka få ett övertag tidigt. Någon sedvanlig trögstart har han inte råd med – det är oerhört tufft att besegra Nadal när spanjoren väl byggt momentum, självförtroende och överläge.

Jag misstänker att Nadal kommer vara nervös och en aning passiv inledningsvis, men min förhoppning är att även han går ut med stor pondus och självsäkerhet. Den stora kraftmätningen lär nämligen äga rum i första och andra set.

Andra set blir nog det tveklöst viktigaste setet i matchen. Om någon av dem hamnar i 0-2-underläge är loppet kört. Vid 1-1 kommer tredje set förmodligen att bli en mer trevande och ängslig historia.

Jag tror att Novaks taktik blir att gå på knock – och med den serve och det returtagande han besitter så har han riktigt goda chanser att lyckas med det. Djokovic är en av ytterst få spelare som kan sätta så hög offensiv press på Nadal, och samtidigt inte svara för alltför många egna misstag, under en hel match.

Tre nycklar för Djokovic:

• Stabil serve. Helst lika bra som mot Tommy Haas i kvarten.

• Forehandcross. Bör försöka låsa fast spelet mot Nadals backhand med djupa tunga grundslag, för att sedan kliva in i banan och avsluta poängen med volley, rak backhand eller snäv backhandcross.

• Hög press. A och O mot Nadal. Det solida försvarsspelet sitter i Djokovics ryggmärg – men nyckeln till segern ligger i en resolut offensiv. Bör också mixa upp spelet med stoppbollar för att störa Nadals matchrytm och tvinga honom att lämna sin ”comfort zone”.

Tre nycklar för Nadal:

• Stabil serve. Precis som för Djokovic kommer serven bli oerhört viktig. Nadal har servat bra hittills under turneringen, men inte lika övertygande som Djokovic. En starkt bidragande orsak till förlusten i Monte Carlo. Måste försöka placera snäva slicade servar från ad court och helst servar in mot kroppen i deuce court – men framför allt måste han mixa upp serven mer än han hittills gjort.

• Backhand. Nadals backhand har varit hans akilleshäl under hela karriären, och han måste stävja Djokovics exploatering av denna svaghet. Måste slica mer än han brukar göra. Dels för att hitta tillbaka till rätt position när han sätts under press och förlänga duellerna, men också för att Nole ibland har bekymmer med att skopa upp lågt studsande slicar.

• Aggressivitet. Han har inte råd att låta Djokovic ta kommandot och diktera spelet. Måste kliva fram och sätta press på världsettan när tillfälle ges. Passivitet och ängslighet leder till självklar förlust.

Grymt svårt att tippa den här matchen. Djokovic har som sagt generellt övertygat mest av de båda, men man kan aldrig räkna ut Nadal – särskilt inte på Roland Garros röda grus.

Enligt oddsen är Nadal favorit, men det handlar väldigt mycket om hans historiska dominans i Paris. Själv håller jag Djokovic som knapp favorit. Känns som att det är ”hans tur” nu, även om jag inte är så förtjust i det uttrycket. Han har uppträtt med sådan beslutsamhet. Som att han inte bara tänker försöka vinna, utan som att han har bestämt sig för att det inte finns något annat alternativ än att vinna.

Blir inte förvånad om det blir en rafflande femsetare, men känns nästan mer troligt att det blir en fyrsetare. Blir ofta det när dessa båda herrar möts i Grand Slam-sammanhang.

* * *

Vad gäller Tsonga-Ferrer tycker jag att vi tar en titt på statistiken, som i går.

Vi börjar med Tsonga:

• Har alltså gått igenom turneringen utan att tappa set. Har slagit totalt 148 winners, i snitt 30 per match. Som mest 35, mot Jarkko Nieminen i andra omgången. 22 ess, drygt fyra i snitt per match.

• Otroligt bra servesiffror. Har förbättrat sin förstaserveprocent från match till match och snittar på knappt 69 procent. Vinner dessutom i snitt 81 procent av poängen bakom förstaserven (66 procent bakom andraserve). Verkligen makalöst bra.

Och så jämför vi med Ferrer:

• Har också tagit sig till semifinal utan att förlora ett enda set. Har slagit 140 winners (väldigt hög siffra för att vara Ferrer), i snitt 28 per match. Som mest 35, mot Feliciano Lopez i tredje omgången. Nio ess, knappt två i snitt per match.

• Ganska bra servesiffror. Sätter bara 56 procent förstaservar, men vinner 75 procent av poängen (58 procent bakom andraserve).

Det ska sägas att Tsonga hittills inte mött en returnerare som är i närheten av så bra som Ferrer. Han kommer därför sannolikt inte att ha lika fantastiska servesiffror i den här semifinalen som i sina tidigare matcher.

Samtidigt är just returtagandet inte heller Tsongas stora styrka, så det jämnar liksom ut sig trots att Ferrers serve är betydligt svagare.

Matchbilden då?

Tsonga kommer få stora problem att slå igenom Ferrers försvarsmur. Samtidigt tror jag inte att spanjoren kommer nöja sig med att agera bollplank – Tsonga får säkerligen hålla i taktpinnen under stora delar av matchen, men Ferrer lär försöka vrida den ur händerna på hemmafavoriten så fort han får chansen.

Det här monotona bollandet som vi kommer att bjudas på passar Tsonga illa. Normalt har han inte riktigt tålamodet och den taktiska finessen för att bryta mönstret, vilket dessutom försvåras ytterligare av Ferrers snabbhet, bollsäkerhet och spelsinne.

Just tålamodet och den taktiska delen är dock det jag imponerats mest av med Tsonga. Han vårdar bollen på ett helt annat sätt än man är van vid och mixar upp spelet väldigt bra.

Nu biter inte variation lika bra mot Ferrer som mot andra spelare, men Tsonga har å andra sidan de offensiva verktygen för att sätta Ferrer under konstant hög press.

Hemmapubliken ska också slängas in i ekvationen. Det är oerhört mycket som står på spel för båda, och i sådana lägen är fanatiska fans (med höga krav) inte alltid något som gynnar just hemmaspelaren.

Tsonga visade dock ingen nervositet under kvarten mot Roger Federer utan lät sig bäras fram av publiken.

Personligen tror jag dock att Ferrer vinner den här matchen. Bättre chans att ta sig till sin första Grand Slam-final i karriären än så här lär han knappast få.

I morgon smäller det.

Och det är inga dåliga matcher vi bjuds på: En mellan två spelare som aldrig tidigare varit i final på Roland Garros och en mellan två spelare som borde ha gjort upp om titeln i finalen.

Eftersom det är Stjärnornas Krig mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal som är på allas läppas inför morgondagen tycker jag att vi tar oss en närmare titt på den matchupen.

Och vad passar väl inte bättre än att grotta ner sig i lite statistik? Alltid lika intressant.

Vi börjar med Nole:

• 15-1 i set. Som mest 46 winners under en match (i kvartsfinalen mot Tommy Haas), i snitt 30 per match. 26 servegenombrott totalt, fem i snitt per match. 21 ess, fyra i snitt per match.

• Riktigt bra serveprocent. Sätter 69 procent förstaservar. Som bäst 82 procent vunna poäng bakom förstaserve, återigen mot Haas i kvartsfinalen, som sämst 68 procent (mot Philipp Kohlschreiber i åttondelen), och ett snitt på 77 procent (och 63 procent bakom andraserve).

Och så jämför vi med Rafa:

• 15-2 i set. Som mest 40 winners under en match (mot Daniel Brands i första omgången), i snitt 28 per match. Totalt 27 servegenombrott, fem i snitt per match. 18 ess, tre i snitt per match.

• Bra serveprocent även här. Sätter 76 procent förstaservar. Som bäst 78 procent vunna poäng bakom förstaserve, mot Brands i öppningsmatchen, som sämst 64 procent (mot Fabio Fognini i tredjerundan), och ett snitt på 72 procent (58 procent bakom andraserve).

På det statistiska planet är det alltså hyfsat jämnt – och precis som Djokovic själv sa efter kvartsfinalen mot Haas lär serven bli nyckeln till segern.

– Jag måste serva lika bra som i dag, var hans svar på frågan om vad som krävs för att slå Nadal.

Ser vi till deras senaste möte, i Monte Carlo Masters-finalen, var just serven en viktig del i Djokovics seger:

Djokovic slog in färre förstaservar än Nadal, men vann fler poäng bakom både första- och andraserve.

Det intressanta med den här matchen var att Djokovic hade riktigt bra statistik på sin förstaserve i första set (slog visserligen bara in 60 procent, men vann 71 procent) men desto sämre i andra (63/58) – medan det omvända gällde för andraserven (44 procent i första set, 71 procent i andra).

Dessa siffror räckte till 5-0-ledning och 37-28 i vunna poäng totalt i första set (78-61 under hela matchen) – mot Rafael Nadal på grus. Detta eftersom han är en så extremt effektiv returtagare.

Om Djokovic kan serva lika bra som mot Haas är därför mycket vunnet redan där.

Ser man förbi siffrorna och bara på det spelmässiga ute på banan har Djokovic överlag varit den som imponerat mest. Nadal har visserligen sakta men säkert hittat formen, men Djokovic har inte sviktat alls (bortsett från ett relativt svagt första set mot Kohlschreiber).

Det är därför svårt att inte se Djokovic som favorit inför den här matchen – Nadals galna facit på Roland Garros till trots. Sedan 2011 har alla möten med serben varit en tuff mental kamp för Rafa, och finalförlusten i Monte Carlo lär ha sått ett nytt frö av osäkerhet.

Samtidigt har Djokovic den där segern färskt i minnet. Han vet precis hur han måste spela och han vet att han har vad som krävs för att klara uppgiften. Dessutom verkar han vara mer taggad än någonsin och vill vinna för att hedra sin bortgångna tränare Jelena Gencic, som upptäckte supertalangen på 1990-talet.

Måste nog sova på saken innan jag ger en fullödig analys. Känns som att det har potential att bli en otroligt jämn match. Nadal kommer sannolikt att behöva lite hjälp från vädrets makter – regn och fukt sätter ordentliga käppar i hjulet för honom, medan sol och torrt har precis motsatt effekt.

Kommer så klart även en analys av semin mellan Jo-Wilfried Tsonga och David Ferrer under morgondagen.

Elva tävlingsdagar har redan hunnit avverkas på Roland Garros.

Vilket betyder att det är dags för semifinaler.

Låt oss ta en titt på vad dagen har att erbjuda:

* * *

MARIA SJARAPOVA (2) – VICTORIA AZARENKA (3)

Torsdagens stora match, så klart. Känns oerhört jämn på förhand (vissa bettingfirmor ger 1,94 gånger pengarna på Azarenka – och 1,83 på Sjarapova).

Båda är kontrollfreaks i den bemärkelsen att de trivs som allra bäst när de får hålla i taktpinnen. I egenskap av aggressiva sluggers föredrar båda att mata grundslag från baslinjen, jaga motståndaren från hörn till hörn och konstruera poängen så att de kan avslutas med en winner.

Och de är inte bara jämbördiga sett till spelstilen, utan även i den inbördes statistiken: 7-5 till Azarenka (men 2-0 till Sjarapova på grus).

Azarenka är överlag en bättre returnerare (har under turneringen bärgat 31 servegenombrott), men Sjarapova har den kraftfullare serven.

Det är därför ingen överdrift att påstå att serven blir direkt avgörande i den här matchen – den som svajar först kommer att hamna i brant uppförsbacke.

Skulle vilja påstå att det är viktigast för Sjarapova att serva stabilt, eftersom serven är en så central del i hennes spel. Enligt väderprognosen är det risk för hårda kastvindar, vilket missgynnar Sjarapova som har ett mycket högre uppkast än Azarenka.

Sjarapova är den klart mer framgångsrika grusspelaren av de båda (fem av hennes sex senaste titlar har bärgats på underlaget – Azarenka har bara en grustitel totalt under hela karriären), men världstrean har äntligen börjat känna trygghet även på ”the dirt”.

Azarenka har dessutom övertaget i Grand Slam-sammanhang – 2-0 i inbördes möten, inklusive en fullkomlig överkörning i Australiska öppna-finalen förra året (6-3, 6-0).

Bara tre av deras totalt tolv möten har gått till tre set. Nio gånger har den som vunnit första set vunnit matchen.

Behöver därför knappast ens påpeka hur viktigt första set blir i den här semifinalen.

Det är så klart fullt förståeligt att Sjarapova hålls som knapp favorit inför den här matchen, med tanke på vilket enormt bra grusspelare hon utvecklats till. Men faktum är att Azarenka i mitt tycke imponerat mer i Paris. Sjarapova visade senast i kvartsfinalen mot Jelena Jankovic hur sårbar hon är när matchrytmen inte infinner sig, och händer något liknande i semin kommer Azarenka hugga som en kobra – och sedan inte släppa taget.

Azarenka vet att hon har vad som krävs för att besegra sin rival, och den här gången tror jag faktiskt att hon gör det trots att underlaget inte är hennes statistiskt bästa.

Hoppas för övrigt på en tresetare.

* * *

SERENA WILLIAMS (1) – SARA ERRANI (5)

En helt annan matchup än Sjarapova-Azarenka. Williams och Errani är diametralt olika sorters spelare; Världsfemman förlänger duellerna med kvickhet och bollsäkerhet – världsettan tar kål på dem med skoningslösa styrka.

Errani kommer troligen att parkera sig några meter bakom baslinjen och försvara sig under Serenas offensiva kavalkader med toppade slag och loopar. Hon lär även försöka variera sitt spel med oförutsedda placeringar och stoppbollar.

Frågan är till vilken nytta.

Å ena sidan är det inte omöjligt att med tät defensiv tvinga fram enkla misstag från Williams. Att helt enkelt bara suga ur så mycket fart ur bollen som det bara är möjligt och låta världsettan göra precis allt jobb själv.

Som vi alla vet är Williams sin egen värsta fiende, så att tvinga henne att föra en kamp mot sig själv är ingen dum taktik.

Personligen tror jag inte att det räcker särskilt långt. Williams har helt enkelt för många övertag (serven, returtagandet, räckvidden, tyngden) och bara att hålla defensiven tät är en tillräckligt svår uppgift i sig.

Tror därför på seger i två raka för Williams. Inte nödvändigtvis en fullständig kross, men två raka lär det likväl bli.

Det blir som väntat en moralisk final på fredag.

Rafael Nadal mot Novak Djokovic.

Gruskungen mot Björnen från Belgrad.

Båda fick sina respektive kvartsfinaler överstökade på drygt två timmar.

Om man, som jag, gillar tv-spelsreferenser kan dagens matcher liknas vid PS2-pärlan ”Shadow of the colossus” med Stanislas Wawrinka/Tommy Haas i rollen som protagonisten Wander.

Skillnaden jämfört med i tv-spelens värld lyckades dock Wawrinka och Haas, i motsats till Wander, aldrig hitta lösningarna för att fälla kolosserna på andra sidan nätet. De hade inte de rätta verktygen. I stället tornade Nadal/Djokovic upp sig likt varsin monstruös version av en Colossi – och krossade sina utmanare som ett grönpepparkorn i en mortel.

Totalt sex vunna game var vad Wawrinka mäktade med: 6-2, 6-3, 6-1. Som en ironisk krydda i soppan gjorde han sitt absolut bästa game i sitt allra sista servegame – vid ställning 0-5 i tredje set.

Haas hängde däremot med riktigt bra och pressade fram ett tiebreak i andra set mot Djokovic efter en ganska ordentlig överhalning i första. Haas hade vid två tillfällen minibreak i det tiebreaket, och en 4-2-ledning, men slarvade bort sina chanser att tvinga fram minst ett till set och föll med 5-7.

Under de där två första seten förlorade Djokovic blott fem poäng i egen serve – och två av dem kom i andra sets tiebreak. Inte mindre än sju gånger höll Nole sin serve blankt. Fullständigt makalöst.

I tredje set sviktade koncentrationen emellanåt för superserben, och blev bruten två gånger. Men vid det laget var Haas energireserv redan tömd efter långa och krävande dueller och energidränerande försvarsspel långt bakom baslinjen.

6-3, 7-6(5), 7-5 blev det till slut. Djokovic var inte felfri, men han var oerhört bra – inte bara i sin ”comfort zone” vid baslinjen, utan även framme vid nät. Det blir sällan bättre än 22 av 27 poäng framme vid nät, 45 winners/25 oprovocerade misstag, 82 procent vunna poäng bakom förstaserve, 79 procent bakom andraserve och 116-84 i poäng totalt.

Och så får vi då alltså, planenligt, en Stjärnornas krig på fredag. En semifinal med finalförtecken.

I en ”rättvis” värld hade så klart dessa båda giganter gjort upp om titeln på söndag. I stället får vi den riktiga blockbustern redan på fredag, alltså – tack vare ett pillemariskt väsen kallat Slumpen.

* * *

På damsidan gjorde världstrean Victoria Azarenka processen förhållandevis kort mot Maria Kirilenko: 7-6(3), 6-2. Första set tog visserligen en timme och 15 minuter och vi bjöds på totalt sex servegenombrott, men i andra blåstes Kirilenko av banan på drygt en halvtimme.

Azarenka den bättre spelaren genom i stort sett hela matchen, även om Kirilenko gjorde ett förträffligt jobb i framför allt första set.

Maria Sjarapovas seger över forna världsettan Jelena Jankovic var inte lika övertygande. I första set fick hon absolut ingenting att stämma – och det skulle dröja totalt 35 minuter in i matchen förrän hon ens vann sitt första game.

Det ska även sägas att Jankovic gjorde ett fruktansvärt bra första set.

Men i takt med att Sjarapova började hitta både bollträff och matchrytm – efter 20 oprovocerade misstag i första set – kom också missarna från Jankovic. När världstrean sedan blivit ordentligt varm i kläderna var det hon som styrde och ställde, och drev spelet framåt.

Hon är så rysligt giftig när maskineriet tuggar så där obehindrat. Som när hon hade breakboll mot sig i mitten av tredje set – och räddar den med en vansinnig backhanddrive djupt mot baslinjen. Så modigt. Som att det var det enklaste och mest självklara slaget i världen.

0-6, 6-4, 6-3 blev det till slut. Jankovic lyckades helt enkelt inte stå emot när Sjarapovas missiler väl började landa på rätt sida av baslinjen.

Och även på damsidan får vi alltså vår blockbuster-semifinal, mellan Sjarapova och Azarenka.

Fyra kvartsfinaler avklarade, fyra kvar. Två på herrsidan, två på damsidan.

Det här bjuds vi på i dag:

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – STANISLAS WAWRINKA (10)

Det måste kännas bittert att först kämpa ner en hemmaspelare (i det här fallet Richard Gasquet) i en femsetsrysare efter att ha vänt 0-2-underläge och två dagar senare få sin belöning i form av Rafael Nadal. På grus. I Franska öppna.

9-0 i inbördes möten för Nadal. 4-0 på grus, med setfacit 8-0.

Det ser alltid väldigt behärskat ut när Nadal möter Wawrinka. Spanjorens taktik är densamma som mot Roger Federer och andra spelare med enhandsfattad backhand: Mata toppade forehands mot backhandsidan och nöta ner motståndaren med bollsäkerhet och genomskärande forehands.

Nadal har dock inte sett hundra ut och först i åttondelsfinalen mot Kei Nishikori fick han för självförtroendet så viktiga enkla segern.

Wawrinkas chans blir att utnyttja den lilla gnutta osäkerhet som kan finnas kvar hos Nadal (som enligt egen utsago haft känningar i en axel och därför inte kunnat serva för fullt förrän mot Nishikori).

Även för Wawrinkas del är taktiken solklar: Sätta hög press, särskilt mot Nadals backhand, med tunga och djupa grundslag, försöka avsluta poängen framme vid nät för att korta duellerna och mixa upp spelet med stoppbollar.

Att Wawrinka har en färsk femsetare i kroppen är dock inte till hans fördel. Gissar att han kommer hänga med bra i ett eller två set, men att energin sedan sinar (vilket den snabbt brukar göra mot spelare som Nadal).

Vinner han sitt första set någonsin på grus mot världstrean ska han vara nöjd.

* * *

√ MARIA SJARAPOVA (2) – JELENA JANKOVIC (18)

För Sjarapova är taktiken i teorin väldigt enkel: Ta kommandot, pressa Jankovic bakåt i banan och försöka avsluta poängen snabbt, för att hindra Jankovic från att utnyttja sina counterpunching-egenskaper i syfte att förlänga duellerna (och tvinga fram missar från Sjarapova).

Sjarapova har genom åren varit skoningslös i sitt returnerande mot Jankovic, så serven blir livsviktig för forna världsettan.

Och för hennes del handlar det om att täppa till defensiven, försöka ta farten ur bollen och vinkla sina slag för att tvinga Sjarapova att springa.

Känns som att Sjarapovas överlägsna styrka och tyngd samt förmåga att diktera spelet blir avgörande i den här matchen. Tror på 2-0 för världstvåan.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – TOMMY HAAS (14)

Dagens klart mest intressanta match. I ena ringhörna världsettan Novak Djokovic, en av tourens snabbaste och mest kompletta spelare. I den andra Tommy Haas, en offensivt skicklig och taktiskt kompetent veteran med enorm erfarenhet.

4-3 i inbördes möten, men det är ju Haas seger i raka set i årets Miami Masters som blir måttstock inför den här matchen.

För tyskens del står slaget framför allt på det taktiska planet. Philipp Kohlschreiber visade i åttondelsfinalen att det inte behövs blytunga vapen för att utmanövrera Djokovic – det räcker med taktiskt tänkande och förmågan att utnyttja sin motståndares svagheter.

I just åttondelen exploaterade Kohlschreiber Djokovics osäkerhet i första set och tvingade honom hela tiden ur sin ”comfort zone” för att hindra honom från att hitta sin matchrytm.

Det ska bli väldigt intressant att se om Haas tacklar den här uppgiften på liknande sätt. Beror säkert på hur vädret blir, men om tysken har planerat att bara försöka slå igenom Djokovics försvarsmur med tyngd och ursinnig offensiv blir det en enkel seger för världsettan.

Nej, jag hoppas att Haas spelar ungefär som i Miami. Vårdar bollen, har stort tålamod och varierar slagen och spelet så mycket som möjligt. Slicen blir ett viktigt vapen, eftersom en välriktad och vältajmad kan ge snabba omställningar från försvar till attack. Haas borde också, likt Kohlschreiber, tvinga ner Djokovic på nät, där han inte är lika trygg som vid baslinjen.

Tilltron till Haas är ganska stor efter hans överkörning av Mikhail Juzjnyj i åttondelen (och den där segern i Miami). Själv tror jag att han har en riktigt god chans att störa Djokovic, men om det räcker hela vägen?

Nej, det tror jag inte. Djokovic är alldeles för stark för det, och det ser ut som att han har bestämt sig för att ta väldigt få risker i jakten på finalen och titeln.

Om Haas spelar alla sina kort rätt, med taktisk briljans och marginalerna på sin sida, medan Djokovic öppnar så där trögt som han ofta gör, då tror jag att han kan plocka första set.

Men närmare än 3-1, nej det tror jag inte att han kommer den här gången.

Ska dock, som sagt, bli en oerhört intressant kvartsfinal. Haas ska inte underskattas.

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (3) – MARIA KIRILENKO (12)

Azarenka vill ta kommandot tidigt i den här matchen och flytta Kirilenko i sidled och med kraft, djup och bra placering tvinga henne att spela defensivt.

Kirilenko å sin sida vill störa Azarenkas matchrytm med toppade loopar och låg backhandslice. Hon måste också slå kortare bollar för att tvinga Azarenka framåt i banan – världstrean är inte helt trygg i sitt fotarbete på grus och är dessutom långsam i djupled.

Blir den här matchen en klassisk baslinjeduell kommer Azarenka vinna enkelt. Och det tror jag att hon gör. Kirilenko har absolut chansen att störa, men världstrean har sett överraskande stabil och självsäker ut hittills i Paris. Hon har dessutom med sina sex raka set (totalt 3-2 i matchfacit i inbördes möten).

Roger Federer ställde ut sina framgångsrika skor på banan, men resten glömde han tydligen kvar i omklädningsrummet.

Så kändes det i alla fall under större delen av matchen.

För efter att schweizaren tappat både break och initiativ i första set handlade precis allting om hemmahoppet Jo-Wilfried Tsonga.

Världsåttan satte press med tunga och snäva grundslag med bra längd, servade genomgående fantastiskt och sprang ikapp de mest omöjliga bollarna.

Men förutom bollträffen och den självsäkra positioneringen i banan var det faktiskt rent taktiskt han imponerade allra mest. I princip varenda slag han levererade var noga uträknat och han placerade de ofta på, med millimeterprecision, exakt rätt ställe.

Dessutom försvarade han sig makalöst bra och det noggranna defensiva spelet gav upphov till snabba omställningar – vilket var en av nycklarna till Tsongas seger i dag.

Federer fick nämligen väldigt lite andrum och fick aldrig riktigt känna trygghet i sitt eget spel. Förutom att Tsonga var den säkrare av de båda i baslinjeduellerna vann han också slaget i djupled – den normalt så överlägsna nätspelaren Federer fick flera gånger se sig om efter bollen som precis passerat honom och landat på rätt sida linjerna.

Det finns kanske de som tycker att världsåttan spelade som i trans, att han gjorde sin bästa match i karriären.

Det håller inte jag med om. Det ser lätt så ut när en spelare blir så pass överkörd som Federer faktiskt långa stunder blev i den här matchen.

Det finns dock två sidor av det myntet.

Tsonga spelade väldigt bra, särskilt (som sagt) på det taktiska planet – ingen tvekan om den saken. Han var minutiöst noggrann, effektiv och tog så få risker som möjligt. Men det ska också sägas att Federer inte var i närheten av sin högstanivå. Inte vid något tillfälle nådde han upp till den.

Detta berodde delvis så klart på att Tsonga inte gav honom chansen att jobba sig in i matchen, men fransmannen spelade faktiskt precis lika bra som han gjort under hela turneringen. Varken mer eller mindre. Och vi som sett även hans tidigare matcher vet att det redan under förra veckan såg väldigt väldigt bra ut. Det räcker även mot en Federer i så dåligt spelskick.

Federer slog bara 25 winners och 34 oprovocerade misstag under de tre set som matchen varade. Att jämföra med Tsongas 26/22.

Många av Federers 34 oprovocerade misstag var direkt horribla. Smashar i nät, enkla transportslag utanför linjen och så vidare. Särskilt i andra och tredje set hängde världstrean inte med alls. Tsonga hade osannolikt mycket bättre fotarbetare och rörde sig både ledigare och snabbare över banan.

Jag misstänker faktiskt att ryggskadan från Indian Wells bekymrat Federer mer än han låtit påskina. Helt klart är det någonting som stör honom, för så sent som han kom till många enkla bollar – med efterföljande bedrövlig träff – är vi inte alls vana vid.

Hur som helst var Federers svaga insats i dag en kombination av att han underpresterade och att Tsonga gjorde en riktigt bra match, ingenting ska tas ifrån världsåttan (bara en sådan sak som att hålla nerverna i styr och leverera så bra tennis inför en excentrisk hemmapublik, med allt vad det innebär, är ju grymt imponerande). Det var framför allt världsåttan som bjöd på tennisgodiset, och visst var det fantastiskt att se honom dundra, vinkla, fösa, lobba och bara peta in vissa helt sagolika bollar.

Jag och många med mig trodde på Tsonga inför den här kvartsfinalen, men att han skulle vinna så till synes enkelt med setsiffrorna 7-5, 6-3, 6-3 kunde i alla fall inte jag förutse.

I och med segern är Jo-Wilfried Tsonga klar för sin första semifinal i Franska öppna någonsin. Väl där möter han David Ferrer, som planenligt körde över turneringens hjältesaga Tommy Robredo: 6-2, 6-1, 6-1.

Båda går alltså in i matchen utan att ha tappat set – och båda slåss om en första Roland Garros-final i karriären.

Det bäddar för härlig dramatik.